#den tidiga sorgen

[uuniluuta]

Rosen bröt du för din glada syster,

valmon höll du sjelf.

Rosen, flicka, tyder lif och kärler,

valmon köld och död.

Anar du ej hjertats fröjder, — eller,

bleka engel, säg,

äger du vid femton år ett öde

att beteckna ren?

[sjomansdotter]

Sorgen - kärlekens pris.

Förlåt mamma. Förlåt för att jag distraherar mig med saker. Jag fyller min tid med vänner, jobb, städning, med att rensa bland dina saker och tv-serier. Det är inte dig jag flyr ifrån. Jag tänker på dig varje dag. Det är bara det att viljan att få känna mig livs levande och lycklig är starkare än någonsin och den har ibland fått gå före sorgearbetet sedan du dog.

Det sägs att sorgen är kärlekens pris. Jag läste det i det lila häfte min pappa, bror och jag blev tilldelade av ASIH-teamet några veckor innan du lämnade det här livet. Boken för anhöriga med en titel i stil med ”När döden närmar sig”. Vi gömde boken längst bak i bokhyllan i vardagsrummet för att du inte skulle se den. Ironiskt med tanke på att du var sängliggande och alldeles för svag för att lämna sovrummet. Boken hade inte skrämt dig. Det är en sak jag är säker på. Du var inte rädd för att dö, du var bara rädd för att inte få se oss igen. Det uttryckte du ofta.

Att vara anhörig till någon som är svårt sjuk innebär att du sätter ditt eget liv på paus. Mitt liv fick vänta. Det var ett val jag gjorde och jag ångrar det inte en sekund. I ett års tid fanns det ingenting annat som var viktigare. Ingenting annat var viktigare än att få ta tillvara på varenda liten minut tillsammans med den som höll på att glida mig ur händerna. Min mamma. Min trygghet. Min bästa vän och min ledstjärna.

Jag tänker på nätterna och de tidiga morgnarna. Tiden då resten av världen tycktes sova. Stunderna då känslan av ensamhet sköljde igenom. När rädslan för framtiden blev för stor. När insikten om att en dag kommer det bli bra, men först måste jag ta mig över en enorm tröskel.

Bottenlös sorg.

Jag tänker på våra kvällsrutiner, vår mamma-dotter stund. Den var den bästa på hela dagen sa du. Jag masserade din späda kropp, smorde in din hud med hudkräm, vi höll om varandra och önskade tyst för oss själva att tiden skulle stanna där och då. Varje kväll. Den bästa stunden på hela dagen. Den totala närvaron och närheten med en annan människa. Min mamma. Så vackert. Så skört.

Jag tänker på den varma överläkaren på ortopediska avdelningen. Han som vid ett kort sjukhusbesök nio månader tidigare frågade om du ville operera din nyss upptäckta fraktur i höften. Du ville inte operera dig. Innerst inne visste du nog att en operation inte skulle kunna få dig att gå igen. Jag frågade vad han hade gjort om han vore i din situation, om han levde med spridd cancer med ett skelett skört som papper. Han svarade att han INTE hade opererat sig. Sedan la han sin hand på din axel och sa - Marie, du ska se att det kommer att ordna sig. Och där och då ordnade sig allt. För just då tillät du dig att följa din magkänsla. Jag kunde känna hur en sten föll från ditt bröst. Hans varma sätt att bemöta dig rörde dig till tårar. Det blev ingen operation. Istället fick du komma hem. Komma hem till din lägenhet med utsikt över havet och horisonten. Det hem som du älskade. Det hem som du inte lämnade igen. Inte förrän den dagen du släppte taget om det här livet.

Dagarna går. Det är tomt utan dig. Jag kommer på mig själv med att lägga handen på mobilen för att ringa dig. För att berätta om min dag. Om en insikt jag har fått. Om en resa jag har bokat. Om ett jobb jag ska göra. Ditt nummer står fortfarande kvar i mobilen. Det får finnas där ett tag till.

Det har gått 2,5 månad sedan din kropp inte orkade mer. Det går upp och ner. Mer upp för varje dag som går.

Mamma, jag flyr inte från sorgen. Jag måste bara få påminna mig själv om varför det faktiskt är värt att leva. För jag lever. Jag lever för både dig och mig och det är värt det. Livet är värt varje tår av saknad och längtan efter dig för tårarna får mig att känna mig nära dig. Den glädje som stundtals kan fylla mig får mig att känna av den livskraft du besatt. Den som lever kvar i både mig och min bror. Den som jag nu kommer förvalta med stolthet när jag fortsätter min resa i det här livet.

Mamma, du är med mig i varenda cell i min kropp. I varje tanke jag tänker. I varje känsla jag känner. Så förenade. Aldrig separerade. 

Jag saknar dig och jag älskar dig.

[easternlightningsv]

Kapitel 27

Idag har Guds ord nått sin höjdpunkt, något som är liktydigt med att andra delen av domens tidsålder har nått sin topp. Men det är inte högsta toppen. Den här gången är Guds ton förändrad, den är varken hånfull eller humoristisk, den slår och förbannar inte; Gud har dämpat tonen i sina ord. 

Nu börjar Gud ”utbyta känslor” med människan. Gud fortsätter sitt verk i domens tidsålder samtidigt som han öppnar vägen för verkets nästa avsnitt, så att alla avsnitt av hans verk är sammanflätade med varandra. Å ena sidan talar han om ”människans förhärdelse och tendens till återfall”, å andra sidan säger han ”i glädjen och sorgen över att ha blivit avskilda från och sedan återförenade med människan” – och båda delarna väcker reaktioner i människors hjärtan och berör även den mest förhärdade av dem. Guds syfte med att säga dessa ord är främst att få alla människor att falla ner inför Gud, utan en viskning, alldeles i slutet, och först efteråt ”visar jag mina handlingar tydligt och låter alla känna mig genom sina egna misstag”. Kunskapen om Gud hos människorna i denna period är fortfarande alldeles ytlig, det är ingen sann kunskap. Trots att de försöker så mycket de förmår kan de inte nå Guds vilja. Idag står Guds ord i zenit, men folk lever kvar i de tidiga stadierna och saknar därför förmåga att ta till sig yttranden här och nu – något som visar att Gud och människan är så olika som man kan tänka sig. Mot bakgrund av det kommer människor endast uppnå Guds lägsta normer när Guds ord upphör. Det är det sätt på vilket Gud verkar i de människor som har blivit ytterst fördärvade av den stora röda draken, och Gud måste arbeta så för att uppnå den optimala effekten. Människor i kyrkan ägnar lite större uppmärksamhet åt Guds ord, men Gud har för avsikt att de skulle kunna känna Gud i hans ord – är det inte en skillnad? Men som situationen är ger inte Gud längre akt på människans svaghet utan fortsätter tala, oberoende av om människor kan acceptera hans ord eller inte. Hans avsikt är att hans ord ska upphöra när hans verk på jorden är fullföljt. Men det verket skiljer sig från det tidigare. När Guds yttranden upphör ska ingen veta, när Guds verk upphör ska ingen veta och när Guds skepnad förändras ska ingen veta. Sådan är Guds vishet. För att undvika anklagelser från Satan och inblandning av fientliga krafter verkar Gud utan någons vetskap, och den gången kommer inga reaktioner från människor på jorden. Även om man en gång talade om tecknen på Guds förvandling kan ingen förnimma det, för människan har glömt den frågan och ägnar den ingen uppmärksamhet. Och på grund av angreppen både inifrån och utifrån – katastroferna i den yttre världen och brännandet och utrensningen av Guds ord – är människor inte längre beredda att arbeta hårt för Gud, för de är alltför engagerade i sina egna förehavanden. När alla människor förnekar kunskapen och strävan i det förgångna, när alla människor har sett sig själva tydligt, kommer de att misslyckas och deras eget jag ryms inte längre i deras hjärtan. Först då kommer människor att längta uppriktigt efter Guds ord, först då kommer Guds ord verkligen att ha en plats i deras hjärtan, och först då kommer dessa ord ha blivit upphovet till deras existens – och i den stunden ska Guds vilja ha blivit fullbordad. Men dagens människor befinner sig långt ifrån det. Vissa av dem har knappt rört sig en tum, och därför kallar Gud detta en ”tendens till återfall”.

Alla Guds ord innehåller många frågor. Varför fortsätter Gud att ställa sådana frågor? ”Varför kan de inte ångra sig och bli födda på nytt? Hur kan människor vara beredda att för alltid leva i träskmarkerna och inte på en plats utan lera?” I det förgångna verkade Gud genom att påpeka saker direkt eller genom direkt exponering. Men efter att människor hade lidit svårt talade Gud inte lika direkt. Å ena sidan ser människor sina egna brister i dessa frågor, å andra tar de fasta på vägen till praktik. Eftersom alla människor gärna njuter av frukterna av andras arbete, talar Gud så att det passar deras behov och ger dem ämnen att fundera över, så att de kan göra det. Detta är en aspekt av betydelsen av Guds frågor. Naturligtvis är detta inte betydelsen av vissa av hans frågor, som till exempel: Kan det vara så att jag har behandlat dem illa? Kan det vara så att jag har visat dem i fel riktning? Kan det vara så att jag leder dem till helvetet? Frågor som dessa visar på föreställningarna djupt i människors hjärtan. Även om deras munnar inte säger det, finns det tvivel i de flestas hjärtan, och de menar att Guds ord framställer dem som att de inget duger till. Naturligtvis känner sådana människor inte sig själva, men till sist kommer de att erkänna sig besegrade av Guds ord – det är oundvikligt. Som en följd av dessa frågor säger Gud också: ”Jag kommer att slå alla nationer i flisor, för att inte tala om människans familj.” När människor accepterar Guds namn kommer alla nationer att skälva som resultat, människor kommer successivt att förändra sin mentalitet, och inom familjen ska relationerna mellan far och son, mor och dotter eller man och hustru upphöra att existera. Dessutom kommer människor att bli ännu mer främmande för varandra i sina relationer inom familjen, de ska förena sig med den stora familjen och rutinerna i nästan alla familjers liv kommer att rivas upp. Och på grund av det kommer begreppet familj att bli allt dimmigare i människors hjärtan.

Varför har så mycket i Guds ord av idag ägnats åt att ”utbyta känslor” med människor? Det är naturligtvis också för att uppnå en konkret effekt: att visa hur Guds hjärta fylls med oro. Gud säger: ”när jag är ledsen, vem kan trösta mig ur djupet av sitt hjärta?” Gud säger de orden för att hans hjärta är överväldigat av sorg. Människor saknar nämligen förmåga att bry sig om Guds vilja, och de är alltid omoraliska och kan inte hålla sig i styr – de gör som de behagar, eftersom de är för opretentiösa och alltid förlåter sig själva och inte ger akt på Guds vilja. Men eftersom människor har blivit fördärvade av Satan ända fram till idag och saknar förmåga att frigöra sig själva, säger Gud: ”Hur kan de undkomma den ylande vargens käftar? Hur kan de befria sig från dess hot och frestelser?” Människor lever i köttet – i den glupska vargens gap. På grund av det, och för att människor inte har någon självmedvetenhet och alltid ger sig hän och ger efter för utsvävningar, kan Gud inte annat än känna oro. Så ju mer Gud påminner människor, desto bättre känner de sig i sina hjärtan och desto villigare blir de att inlåta sig med Gud. Först då ska människan och Gud komma väl överens utan att skiljas åt eller distansera sig från varandra. Nuförtiden väntar hela mänskligheten på ankomsten av Guds dag, och därför har mänskligheten aldrig rört sig framåt. Ändå säger Gud: ”När rättfärdighetens sol träder fram kommer östern att lysas upp, och sedan kommer den i sin tur att lysa upp hela universum och nå ut till alla.” Med andra ord, när Gud byter skepnad kommer öster först att lysas upp och landet i öster blir det första som ersätts och efter det ska de övriga länderna förnyas från söder till norr. Det är ordningen, och allt kommer att ske i enlighet med Guds ord, och när väl den fasen är slutförd ska alla människor se. Det är enligt den ordningen som Gud verkar. När människor skådar den dagen ska de bli utom sig av glädje. Det märks på Guds brådskande avsikter att den dagen inte är långt borta.

I dagens ord framkallar det andra och tredje avsnittet tårar av vånda hos alla dem som älskar Gud. Deras hjärtan blir genast höljda i skuggor, och från och med nu och framåt är alla människor fyllda av en enorm sorg på grund av Guds hjärta – först när Gud avslutar sitt verk på jorden kommer de att känna en lättnad. Det är den allmänna trenden. ”Ilska väcks i mitt hjärta och följs av en känsla av sorg som dyker upp. När mina ögon ser människors gärningar och alla deras ord och handlingar som orena väller mitt raseri fram och i mitt hjärta växer en känsla av orättvisor i den mänskliga världen vilket gör mig ännu mer sorgsen. Jag längtar efter att göra slut på människans kött omedelbart. Jag vet inte varför människan saknar förmåga att rena sig i köttet, varför människan inte kan älska sig själv i köttet. Kan det vara så att köttets ’funktion’ är så omfattande?” I Guds ord av idag har Gud blottlagt all oro i sitt hjärta offentligt för människan utan att hålla något tillbaka. När änglarna i tredje himlen spelar för Gud känner han sig fortfarande anknuten till människorna på jorden, och det är därför han säger: ”När änglarna spelar för att lovprisa mig kan det inte annat än väcka min sympati för människan. Ögonblickligen fylls mitt hjärta med vemod, och det är omöjligt för mig att bli av med denna plågsamma sinnesstämning.” Det är av den anledningen som Gud säger följande: ”Jag ska korrigera orättvisorna i människornas värld. Jag ska uträtta mitt verk med egna händer i hela världen och förbjuda Satan att skada mitt folk igen, förbjuda fienderna att göra som de vill igen. Jag ska bli kung på jorden och flytta dit min tron, och få alla mina fiender att falla till marken och bekänna sina brott inför mig.” Guds vemod förstärker hans hat mot demonerna och därför avslöjar han slutet på dem för folket i förväg. Det är Guds verk. Gud har alltid velat återförenas med alla människor och låta den gamla tidsåldern komma till ett slut. Alla människor över hela universum börjar röra på sig – vilket innebär att alla människor i kosmos börjar följa Guds vägledning. Resultatet blir att deras tankar vänder sig i uppror mot deras härskare. Snart kommer kaos att bryta ut bland världens människor och de styrande i alla länder ska fly åt alla håll och slutligen tvingas till giljotinen av sina folk. Det blir slutet för demonernas kungar, till sist ska ingen undkomma, allt måste gå den vägen. Idag har de som är ”kloka” börjat backa. De märker att det inte ser lovande ut och tar tillfället i akt för att backa och undkomma katastrofens prövningar. Men jag säger tydligt att det verk som Gud uträttar de sista dagarna huvudsakligen blir att tukta människan, så hur ska dessa människor kunna undkomma? Idag är första steget. En dag ska hela universum hamna i krigets tumult, människor på jorden ska inte ha några ledare längre, hela världen ska bli som en hög med lös sand som ingen styr över och människor kommer bara att bry sig om sina egna liv, obekymrade om alla andra, för allt kontrolleras av Guds hand – och det är därför Gud säger: ”hela mänskligheten upplöser de olika nationerna i enlighet med min vilja”. ”Änglarnas trumpeter” som Gud talar om nu är ett tecken, de låter väckarklockan ringa för människan, och när trumpeterna ljuder igen är världens sista dag kommen. I den stunden ska all Guds tuktan drabba världen i sin helhet, det kommer att bli en skoningslös dom och den officiella inledningen på tuktans tid. Bland israeliterna kommer Guds röst ofta att finnas och leda dem genom olika omgivningar, och änglarna ska också visa sig för dem. Israeliterna ska fulländas på bara några månader, för de kommer inte att behöva genomgå steget med att förjaga den väldiga röda drakens gift, det blir enkelt för dem att slå in på rätt spår under olika former av vägledning. Av utvecklingen i Israel kan man avläsa tillståndet i hela universum, och det visar bara hur hastiga stegen är i Guds verk. ”Tiden är inne! Jag ska sätta mitt verk i rörelse, jag ska regera som kung bland människor!” I det förgångna regerade Gud endast i himlen. Idag regerar han på jorden; Gud har återkallat all sin auktoritet och det förutsägs att hela mänskligheten aldrig mer ska ha en normalt mänskligt liv, för Gud ska återställa himmel och jord och ingen människa har rätt att ingripa. Således påminner Gud ofta människan om att ”tiden är inne.” När israeliterna alla har återvänt till sitt land – den dag då landet Israel har återvunnits helt – kommer Guds stora verk att vara fullbordat. Utan att någon inser det kommer folk över hela universum att göra uppror och länder i hela universum kommer att falla som stjärnorna på himlen. På ett ögonblick blir de ruiner. Och efter att ha tagit itu med dessa ska Gud bygga det rike han älskar i sitt hjärta.

från "Ordet framträder i köttet"

[kingdomsalvationsv]

Kapitel 27

Idag har Guds ord nått sin höjdpunkt, något som är liktydigt med att andra delen av domens tidsålder har nått sin topp. Men det är inte högsta toppen. Den här gången är Guds ton förändrad, den är varken hånfull eller humoristisk, den slår och förbannar inte; Gud har dämpat tonen i sina ord. 

Nu börjar Gud ”utbyta känslor” med människan. Gud fortsätter sitt verk i domens tidsålder samtidigt som han öppnar vägen för verkets nästa avsnitt, så att alla avsnitt av hans verk är sammanflätade med varandra. Å ena sidan talar han om ”människans förhärdelse och tendens till återfall”, å andra sidan säger han ”i glädjen och sorgen över att ha blivit avskilda från och sedan återförenade med människan” – och båda delarna väcker reaktioner i människors hjärtan och berör även den mest förhärdade av dem. Guds syfte med att säga dessa ord är främst att få alla människor att falla ner inför Gud, utan en viskning, alldeles i slutet, och först efteråt ”visar jag mina handlingar tydligt och låter alla känna mig genom sina egna misstag”. Kunskapen om Gud hos människorna i denna period är fortfarande alldeles ytlig, det är ingen sann kunskap. Trots att de försöker så mycket de förmår kan de inte nå Guds vilja. Idag står Guds ord i zenit, men folk lever kvar i de tidiga stadierna och saknar därför förmåga att ta till sig yttranden här och nu – något som visar att Gud och människan är så olika som man kan tänka sig. Mot bakgrund av det kommer människor endast uppnå Guds lägsta normer när Guds ord upphör. Det är det sätt på vilket Gud verkar i de människor som har blivit ytterst fördärvade av den stora röda draken, och Gud måste arbeta så för att uppnå den optimala effekten. Människor i kyrkan ägnar lite större uppmärksamhet åt Guds ord, men Gud har för avsikt att de skulle kunna känna Gud i hans ord – är det inte en skillnad? Men som situationen är ger inte Gud längre akt på människans svaghet utan fortsätter tala, oberoende av om människor kan acceptera hans ord eller inte. Hans avsikt är att hans ord ska upphöra när hans verk på jorden är fullföljt. Men det verket skiljer sig från det tidigare. När Guds yttranden upphör ska ingen veta, när Guds verk upphör ska ingen veta och när Guds skepnad förändras ska ingen veta. Sådan är Guds vishet. För att undvika anklagelser från Satan och inblandning av fientliga krafter verkar Gud utan någons vetskap, och den gången kommer inga reaktioner från människor på jorden. Även om man en gång talade om tecknen på Guds förvandling kan ingen förnimma det, för människan har glömt den frågan och ägnar den ingen uppmärksamhet. Och på grund av angreppen både inifrån och utifrån – katastroferna i den yttre världen och brännandet och utrensningen av Guds ord – är människor inte längre beredda att arbeta hårt för Gud, för de är alltför engagerade i sina egna förehavanden. När alla människor förnekar kunskapen och strävan i det förgångna, när alla människor har sett sig själva tydligt, kommer de att misslyckas och deras eget jag ryms inte längre i deras hjärtan. Först då kommer människor att längta uppriktigt efter Guds ord, först då kommer Guds ord verkligen att ha en plats i deras hjärtan, och först då kommer dessa ord ha blivit upphovet till deras existens – och i den stunden ska Guds vilja ha blivit fullbordad. Men dagens människor befinner sig långt ifrån det. Vissa av dem har knappt rört sig en tum, och därför kallar Gud detta en ”tendens till återfall”.

Alla Guds ord innehåller många frågor. Varför fortsätter Gud att ställa sådana frågor? ”Varför kan de inte ångra sig och bli födda på nytt? Hur kan människor vara beredda att för alltid leva i träskmarkerna och inte på en plats utan lera?” I det förgångna verkade Gud genom att påpeka saker direkt eller genom direkt exponering. Men efter att människor hade lidit svårt talade Gud inte lika direkt. Å ena sidan ser människor sina egna brister i dessa frågor, å andra tar de fasta på vägen till praktik. Eftersom alla människor gärna njuter av frukterna av andras arbete, talar Gud så att det passar deras behov och ger dem ämnen att fundera över, så att de kan göra det. Detta är en aspekt av betydelsen av Guds frågor. Naturligtvis är detta inte betydelsen av vissa av hans frågor, som till exempel: Kan det vara så att jag har behandlat dem illa? Kan det vara så att jag har visat dem i fel riktning? Kan det vara så att jag leder dem till helvetet? Frågor som dessa visar på föreställningarna djupt i människors hjärtan. Även om deras munnar inte säger det, finns det tvivel i de flestas hjärtan, och de menar att Guds ord framställer dem som att de inget duger till. Naturligtvis känner sådana människor inte sig själva, men till sist kommer de att erkänna sig besegrade av Guds ord – det är oundvikligt. Som en följd av dessa frågor säger Gud också: ”Jag kommer att slå alla nationer i flisor, för att inte tala om människans familj.” När människor accepterar Guds namn kommer alla nationer att skälva som resultat, människor kommer successivt att förändra sin mentalitet, och inom familjen ska relationerna mellan far och son, mor och dotter eller man och hustru upphöra att existera. Dessutom kommer människor att bli ännu mer främmande för varandra i sina relationer inom familjen, de ska förena sig med den stora familjen och rutinerna i nästan alla familjers liv kommer att rivas upp. Och på grund av det kommer begreppet familj att bli allt dimmigare i människors hjärtan.

Varför har så mycket i Guds ord av idag ägnats åt att ”utbyta känslor” med människor? Det är naturligtvis också för att uppnå en konkret effekt: att visa hur Guds hjärta fylls med oro. Gud säger: ”när jag är ledsen, vem kan trösta mig ur djupet av sitt hjärta?” Gud säger de orden för att hans hjärta är överväldigat av sorg. Människor saknar nämligen förmåga att bry sig om Guds vilja, och de är alltid omoraliska och kan inte hålla sig i styr – de gör som de behagar, eftersom de är för opretentiösa och alltid förlåter sig själva och inte ger akt på Guds vilja. Men eftersom människor har blivit fördärvade av Satan ända fram till idag och saknar förmåga att frigöra sig själva, säger Gud: ”Hur kan de undkomma den ylande vargens käftar? Hur kan de befria sig från dess hot och frestelser?” Människor lever i köttet – i den glupska vargens gap. På grund av det, och för att människor inte har någon självmedvetenhet och alltid ger sig hän och ger efter för utsvävningar, kan Gud inte annat än känna oro. Så ju mer Gud påminner människor, desto bättre känner de sig i sina hjärtan och desto villigare blir de att inlåta sig med Gud. Först då ska människan och Gud komma väl överens utan att skiljas åt eller distansera sig från varandra. Nuförtiden väntar hela mänskligheten på ankomsten av Guds dag, och därför har mänskligheten aldrig rört sig framåt. Ändå säger Gud: ”När rättfärdighetens sol träder fram kommer östern att lysas upp, och sedan kommer den i sin tur att lysa upp hela universum och nå ut till alla.” Med andra ord, när Gud byter skepnad kommer öster först att lysas upp och landet i öster blir det första som ersätts och efter det ska de övriga länderna förnyas från söder till norr. Det är ordningen, och allt kommer att ske i enlighet med Guds ord, och när väl den fasen är slutförd ska alla människor se. Det är enligt den ordningen som Gud verkar. När människor skådar den dagen ska de bli utom sig av glädje. Det märks på Guds brådskande avsikter att den dagen inte är långt borta.

I dagens ord framkallar det andra och tredje avsnittet tårar av vånda hos alla dem som älskar Gud. Deras hjärtan blir genast höljda i skuggor, och från och med nu och framåt är alla människor fyllda av en enorm sorg på grund av Guds hjärta – först när Gud avslutar sitt verk på jorden kommer de att känna en lättnad. Det är den allmänna trenden. ”Ilska väcks i mitt hjärta och följs av en känsla av sorg som dyker upp. När mina ögon ser människors gärningar och alla deras ord och handlingar som orena väller mitt raseri fram och i mitt hjärta växer en känsla av orättvisor i den mänskliga världen vilket gör mig ännu mer sorgsen. Jag längtar efter att göra slut på människans kött omedelbart. Jag vet inte varför människan saknar förmåga att rena sig i köttet, varför människan inte kan älska sig själv i köttet. Kan det vara så att köttets ’funktion’ är så omfattande?” I Guds ord av idag har Gud blottlagt all oro i sitt hjärta offentligt för människan utan att hålla något tillbaka. När änglarna i tredje himlen spelar för Gud känner han sig fortfarande anknuten till människorna på jorden, och det är därför han säger: ”När änglarna spelar för att lovprisa mig kan det inte annat än väcka min sympati för människan. Ögonblickligen fylls mitt hjärta med vemod, och det är omöjligt för mig att bli av med denna plågsamma sinnesstämning.” Det är av den anledningen som Gud säger följande: ”Jag ska korrigera orättvisorna i människornas värld. Jag ska uträtta mitt verk med egna händer i hela världen och förbjuda Satan att skada mitt folk igen, förbjuda fienderna att göra som de vill igen. Jag ska bli kung på jorden och flytta dit min tron, och få alla mina fiender att falla till marken och bekänna sina brott inför mig.” Guds vemod förstärker hans hat mot demonerna och därför avslöjar han slutet på dem för folket i förväg. Det är Guds verk. Gud har alltid velat återförenas med alla människor och låta den gamla tidsåldern komma till ett slut. Alla människor över hela universum börjar röra på sig – vilket innebär att alla människor i kosmos börjar följa Guds vägledning. Resultatet blir att deras tankar vänder sig i uppror mot deras härskare. Snart kommer kaos att bryta ut bland världens människor och de styrande i alla länder ska fly åt alla håll och slutligen tvingas till giljotinen av sina folk. Det blir slutet för demonernas kungar, till sist ska ingen undkomma, allt måste gå den vägen. Idag har de som är ”kloka” börjat backa. De märker att det inte ser lovande ut och tar tillfället i akt för att backa och undkomma katastrofens prövningar. Men jag säger tydligt att det verk som Gud uträttar de sista dagarna huvudsakligen blir att tukta människan, så hur ska dessa människor kunna undkomma? Idag är första steget. En dag ska hela universum hamna i krigets tumult, människor på jorden ska inte ha några ledare längre, hela världen ska bli som en hög med lös sand som ingen styr över och människor kommer bara att bry sig om sina egna liv, obekymrade om alla andra, för allt kontrolleras av Guds hand – och det är därför Gud säger: ”hela mänskligheten upplöser de olika nationerna i enlighet med min vilja”. ”Änglarnas trumpeter” som Gud talar om nu är ett tecken, de låter väckarklockan ringa för människan, och när trumpeterna ljuder igen är världens sista dag kommen. I den stunden ska all Guds tuktan drabba världen i sin helhet, det kommer att bli en skoningslös dom och den officiella inledningen på tuktans tid. Bland israeliterna kommer Guds röst ofta att finnas och leda dem genom olika omgivningar, och änglarna ska också visa sig för dem. Israeliterna ska fulländas på bara några månader, för de kommer inte att behöva genomgå steget med att förjaga den väldiga röda drakens gift, det blir enkelt för dem att slå in på rätt spår under olika former av vägledning. Av utvecklingen i Israel kan man avläsa tillståndet i hela universum, och det visar bara hur hastiga stegen är i Guds verk. ”Tiden är inne! Jag ska sätta mitt verk i rörelse, jag ska regera som kung bland människor!” I det förgångna regerade Gud endast i himlen. Idag regerar han på jorden; Gud har återkallat all sin auktoritet och det förutsägs att hela mänskligheten aldrig mer ska ha en normalt mänskligt liv, för Gud ska återställa himmel och jord och ingen människa har rätt att ingripa. Således påminner Gud ofta människan om att ”tiden är inne.” När israeliterna alla har återvänt till sitt land – den dag då landet Israel har återvunnits helt – kommer Guds stora verk att vara fullbordat. Utan att någon inser det kommer folk över hela universum att göra uppror och länder i hela universum kommer att falla som stjärnorna på himlen. På ett ögonblick blir de ruiner. Och efter att ha tagit itu med dessa ska Gud bygga det rike han älskar i sitt hjärta.

från "Ordet framträder i köttet"