#bara margit

[magyarfilmekatolcettig]

Hideg napok - 1966. Rendezte: Kovács András. Főszerepben: Latinovits Zoltán, Darvas Iván, Szilágyi Tibor, Szirtes Ádám, Bara Margit, Psota Irén, Szemes Mari, Major Tamás. https://podcasters.spotify.com/pod/show/magyarfilmekatolcettig

[whitewaterpaper]

Satans Fotspår (Margit Sandemo).

Serie: Sagan om Isfolket #13.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 2019.

Medium: eBok/Jentas.

Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 1-3).

En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.

Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.

Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.

Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.

Delmål 2 (Kapitel 4-7).

Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.

Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.

Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.

Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.

Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.

Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.

Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.

Delmål 3 (Kapitel 8-11).

Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.

Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?

Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :

”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”

Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?

Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.

Delmål 4 (Kapitel 12-14).

Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.

Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.

Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.

Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.

Sammanfattning.

På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.

[dare-g]

Cold Days (1966)

[jamieroxx]

Birthday Remembrances. Today, June 21, 1928 – Margit Bara, Hungarian actress (d. 2016) was born. (https://en.wikipedia.org/wiki/Margit_Bara)

[doppoggi]

Author : Jerzy FlisakPoster : "DZWONY NA PASTERKE, 1963A1 vertical = 23" x 33" (58.5 x 84 cm), 2-color offsetCirculation : 6000Recent price : $ 275Film : "Polnocna omsa", CS (Bratislava - Koliba), 1962Directed by Jiri KrejcikStarring : Hana Melickova, Jozef Kroner, Margit Bara 

[nemzetikonyvtar]

Ma ünnepelné 90. születésnapját Bara Margit Kossuth- és Balázs Béla-díjas magyar színművésznő. A kolozsvári Színiakadémián tanult, majd a Kolozsvári Magyar Színház tagja lett. Az 1950-es években Magyarországra települt, itt vált igazán híressé filmszerepei által. Neves magyar rendezőkkel dolgozott együtt, tehetségét és munkásságát elismerték. Azonban pályája sajnos nem teljesedhetett ki, mivel egy alaptalan pletykahadjárat indult ellene. Ezt követően megritkultak a film- és színházi szerepekre való felkérései, vagy nem a kvalitásához megfelelő szerepeket kapott, így a színészi pályától való visszavonulás mellett döntött. Hosszan tartó betegsége után, 2 éve hunyt el. 

Inkey Tibor felvételével emlékezünk rá, mely a Csempészek című film 1958-as forgatásán készült.

OSZK Fényképtár

[bdpst24]

MOZIPREMIEREK AZ ELSŐ VESZPRÉM-BALATON FILMPIKNIKEN

A 91 éves Hildebrand István operatőrlegendával is találkozhat a közönség

Az első Veszprém-Balaton Filmpikniken premier előtt láthatja a közönség Buvári Tamás Magdolna című filmjét, mely az 1945-ben meggyilkolt Bódi Magdi két drámai napján keresztül szeretetről, szolidaritásról és egy lány emberfeletti küzdelméről mesél. Bara Margit, Básti Lajos, Szirtes Ádám és Kállai Ferenc főszereplésével az…

[omni-blogg]

Tronskiftet: Oscarsson Sveriges bästa kommentator – petar Ramberg

TV4:s Marcus Oscarsson är Sveriges bästa politiska kommentator enligt politikerna. 

Det framgår när Omni för tredje året i rad undersöker politikernas förtroende för svenska medier och deras politikbevakning. 

Sveriges Radios Tomas Ramberg petas ner från förstaplatsen, som han innehaft sedan starten för två år sedan. 633 politiker har svarat på enkäten.

Oscarsson har klättrat till toppen från en sjätteplats 2015, då med 7,1 procent av rösterna, via en andraplats förra året. Nu får han hela 18,7 procent av rösterna. Inte långt därefter kommer Ramberg med 17,8 procent. SVT:s Mats Knutson hamnar för andra året i rad på plats tre.

– Det är inte helt oväntat att Oscarsson hamnar på första plats i år, säger Omnis politikredaktör Calle Sandstedt.

– Hans mer excentriska berättargrepp verkar inte bara gå hem i stugorna, utan även hos politikerna. Den starka närvaron i sociala medier har säkert gjort sitt.

I övrigt är listan nästan identisk med föregående året, förutom att Expressens politikreporter Torbjörn Nilsson har ersatt DN:s Ewa Stenberg.

Så fördelas rösterna (förra årets placering inom parentes):

Marcus Oscarsson, TV4 (2) 18,7% 

Tomas Ramberg, Sveriges Radio (1)  17,8% 

Mats Knutson, Sveriges Television 13,7% 

Margit Silberstein, Sveriges Television 9,8% 

Fredrik Furtenbach, Sveriges Radio 9,1% 

K-G Bergström, Expressen 6,1% 

Lena Mellin, Aftonbladet 3,9% 

Göran Eriksson, Svenska Dagbladet 3,2% 

Torbjörn Nilsson, Expressen 1,6% 

Ulf Kristoffersson, TV4 1,6%

Frågan som ställdes: ”Vem är Sveriges bästa politiska kommentator/krönikör?” Så gjorde vi undersökningen: Enkäten skickades per mejl till cirka 4 000 svenska politiker. 633 svarade. Mottagarna är ett urval av folkvalda i kommuner, landsting och riksdag samt anställda på partikanslierna, ungdomsförbund och regeringskansliet.

[magyarfilmekatolcettig]

Miért rosszak a magyar filmek? - 1964. Rendezte: Fejér Tamás. Főszerepben: Gábor Miklós, Kállai Ferenc, Krencsey Marianne, Major Tamás, Margitai Ági, Bara Margit, Gordon Zsuzsa. https://podcasters.spotify.com/pod/show/magyarfilmekatolcettig

[whitewaterpaper]

SoIF12: ”Feber i blodet”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset. Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 12. Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

Första delmålet och jag himlar redan med ögonen åt Villemo, hon och Dominic tycker verkligen synd om sig själva. Framför allt Villemo som lär vara en av seriens hittills mest överdramatiska karaktär. Och lite synd kan jag tycka om Irmelin och Nicklas som går igenom samma sak men kommer lite i skymundan. Dominic idkar iaf lite vett och säger att det inte handlar om eventuellt drabbade barn utan han står inte ut med tanken på att själv vara orsaken till att han förlorat Villemo (i barnsäng).

Innan jag påbörjade den här boken, ja efter att jag läste sammanfattningen för den efter förra boken, så var jag orolig att Villemo och Dominic skulle göra något dumt under själva bröllopet, utan som det verkar kommer öppningen genom ännu ett krig mellan Danmark och Sverige. Ett krig där Dominic i egenskap av kurir till Sveriges kung givetvis sitter väldigt illa på bröllopsfirande i fiendeland.

Jag skall erkänna att jag också upplevde en viss skillnad språkligt sett i boken jämfört med mycket annat jag läst på sistone[1]. Det påverkar inte min syn på Sandemo eller böckerna, men hon skriver med en något vekare penna än andra författare.

[1] Mitt lässug har börjar närma sig narkotiska nivåer igen.

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Villemo fortsätter sin, kanske inte helt oegoistiska, jakt på Dominic. Överste Crone står för sitt ord, han släpper inte bara Dominic och ser med att han kommer med sista båten till Sverige. Han är heller inte intresserad av att göra annat än titta på Villemo när hon klär av sig, den här delen av intrigen hade kunnat gå hur som helst, men det slutar med det oskyldigare valet att ”smygtitta”.

Här och där hittar man pladdrande mellanspel, ofta i relation till hänvisningar bakåt i serien, där det är svårt att avgöra vart karaktären slutar och berättaren börjar. Och innan man hinner gå grepp om perspektivet glider vi in mot karaktären igen. Nåväl, det är en del av Sandemos stil som vi funnit oss i 11 böcker tidigare.

Villemo lyckas ta sig över sundet till Sverige, där hon maskerar sig i pojkkläder och väl där byter pojk-/fiskekläderna mot en soldatuniform och tar plats i den svenska armén. Och med en våldsamsmidighet sätts hon sedan in i den livvaktsstyrka Dominic föräras när han skall föra ”viktiga dokument” i säkerhet. Dokumenten lär inte vara viktiga utan mer en ursäkt av de danskvänliga officerarna att få undan honom så man slipper välja sida i den stundande konflikten. Och vi rider sedan i samlad tropp in i Göingeskogarna där Snapphanarna regerar.

Bara jag som rullade med ögonen över att Tristan givetvis var den som undersökte ladan där Dominic och hans män gömde sig?

Bara jag som kände efter det här kapitlet: det var länge sedan jag såg om mini-serien ”Snapphanar”?

Det märks f.ö. att mina läsmuskler tränats sedan förra Isfolket-boken, för endast två kapitel i veckan kändes nästan lite pluttigt. 😊

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Mina efterforskningar visar att det ”Bäckaskog” som nämns här och den adelssläkt ”Rammel” som uttrycks som ägare mycket riktigt skulle få en av sveriges skickligaste revy- och sångmakare i sina led. På gott och ont.

Dominic avslöjar ”äntligen” Villemo (är det bara jag eller är hon en av de mest puckade karaktärerna som Sandemo serverat oss?) och är som väntat mindre glad att föra sitt hjärtas kär igenom snapphanarnas domäner. Han spelar dock ned betydelsen i varför hon jagat efter honom. Sällskapets flickcharmör antar givetvis utmaningen i att nedlägga henne som byte. Vi får inte reda på om han skulle ha lyckats.

Som det verkar nu så är nedräkningen påbörjad för Dominics lilla skara. Göte är den första de hittar till synes sovande, i realiteten död, mot ett träd. Jag misstänker att snapphanarnas plan är att göra sig av med grabbarna och sedan förlusta sig med Villemo. Jag spår att Dominic och Villemo kommer ensamma ur Göingeskoarna och det efter att Villemo fått Snapphanarna lägga ägg kollektivt. Men jag hoppas att jag har fel, för de två som (utöver Dominic och Villemo då) verkar vara harmlösa karaktärer och jag ogillar när man kastar in en massa nya karaktärer bara för att ta livet av dem ett par kapitel senare.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Spännande kapitel med en del förvecklingar. Bland annat bekräftas det vi misstänkt sedan Dominic gav sig ut på det här uppdraget att skrinet är tomt, lika så kopplar man att alla av de 16 soldaterna som följde honom var svenskvänliga. Och inne i skogarna plockas männen en efter en, och det finns ändå något fint i hur Villemo trots att hon känt dem sp lite ändå blir så tagen av deras död. Men visst undrar man lite varför snapphanarna går på en efter en och här antyds att snapphanarnas ledare (de som är inblandade i den här intrigen) vill ha ”raffinerade metoder” med andra ord vill framstå som något annat än brutala stråtrövare och mördare? Trots att i realiteten de alltid kommer förbli sådana?

Under kapitel 8 kom jag slutligen fram på en definition på vad som stör mig i Sandemos berättarstil: vinkeln. Det är en sorts sammanblandning av 1a person och 3e person som någon gammal mormor berättar det här för sina barnbarn som om hon varit där själv. Det funkar för det mesta, men då och då kommer irriterande formuleringar som:

Kristoffer plockade upp den ena, han hann ju inte ladda, men den kunde vara bra som slagvapen, resonerade han väl.

Det är en mening som fyllt sin uppgift bättre utan det där sista ”väl”.

Delmålet avrundas med Jöns som öppnar sig för Villemo om sin förälskelse i henne och Villemo ställer sig villrådig till hur hon skall lösa det hela. Med Dominic som, ovetandes, går i armarna på mannen som jagar dem har hon inget stöd där heller att vänta. Båda trådarna skall det bli intressant hur de plockas upp i kommande kapitel.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Så var även Jöns borta ur leken. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om scenen mellan honom och Villemo… Vet inte hur nödvändig den scenen iöht taget kändes när han sedan dör i princip på nästa sida. Men med snapphanarnas sista försök att röja Dominic ur vägen så lämnar vi ocks Göingeskogarna och dess faror bakom oss. Men ensamma på tu man hand erbjuder ju farliga frestelser det med och jag gillar att Villemo och Dominic får de här chanserna att ”tala ut” om saker och ting. Sedan kan man kanske himla lite med ögonen över att de givetvis inte kan låta bli att kyssas och Dominic själv är orolig för att han öppnar en dörr som inte kommer låta sig stängas igen.

Jag himlade definitivt på ögonen över att ett skepp till Norge dyker upp som på beställning. Och nu verkar det finnas ett samförstånd dem emellan att de antagligen borde gå åt varsitt håll ur det här. Vi får se hur deras föresatser håller, iaf Villemos fysiska passioner verkar triggas av just barriärerna i sig.

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Ingen lär få dåndimpen av förvåning över att Dominic och Villemo ”får till det” nu när de är på tu man hand. Men jag skall erkänna att jag rullade med ögonen över hur Sandemo ”kickar igång” scenen:

Hon var inte längre Villemo. Hon var ett väsen skapat för Dominic, från tidernas begynnelse, hon var bara till för honom, hon brann, hon bävade i lysande stillhet och förväntan. Hon var djurhonan, hinden som väntade på språnget . . .

Det är också helt logiskt att de panikgifter sig efteråt innan någon annan i familjen hinner lägga sig i. Båten familjen befinner sig på befinner sig påpassligt nog i Halmstad. Och Dominic ger sig i kast med att ställa saker och ting till rätta. Lite funderar jag kring hur mycket makt kungens kurirer egentligen hade, kanske har Dominic i egenskap av sitt arbete bara lärt sig när han kan/behöver köra över folk med sin titel. Föga förvånande så blir Niklas och Irmelin avundsjuka och Brand (i egenskap av äldste) ger även dem tillåtelse att gifta sig. Väntat.

Delmålets största twist, om än att den inte är särkillt begriplig just för närvarande, är kanske att resten av familjen (med hennes egen välsignelse) offrar Villemo för att skydda skeppet och resten av passagerarna från kaparna. Hela scenen ombord på båten är intressant, och hur Isfolkets drabbade alla kommer till hennes undsättning för att sätta kaptenen på plats. Men hur skall hon ha det Sandemo? Är villemo en drabbad eller inte (kattögonen indikerar ju det)? I ett och samma kapitel får vi läsa:

Hon gjorde en gest till hela släkten att komma närmare. Med ryggen till piraterna sa hon fort och lågt: — Minns också att jag är en drabbad! Ni vet inte vad jag kan, det är ganska mycket. Ingen man har fått komma nära mig mot min vilja, jag har medel att hindra dem. Och jag kan simma. Far och mor, var inte rädda, jag klarar mig. Res hem och vänta på mig där! Förr eller senare kommer jag.

Och sedan när Isfolkets drabbade ansamlar sina krafter i Villemo:

Hon var med ens alldeles säker. I en ljusglimt hade hon sett mängder av ansikten rasa förbi, hon hade känt hur en nästan överjordisk styrka hade fyllt henne. Eller skulle hon kalla den underjordisk? Hon visste vad det var. Isfolket. De samlade sina krafter i henne, Villemo, som egentligen inte var en drabbad, inte som de. I sig själv ägde hon inte en sådan styrka. Men hon fick hjälp.

Det finns alltså två klasser av drabbad? Räknas inte Villemo ”egentligen” då hon för det mesta har sina fakulteter i fast grepp? Sandemo passar givetvis på att nämna Sol: det är ju i princip öppet mål för det. Men det är kul att hon i denna scen även låter oss kort få träffa Tengel den Gode igen.

Över lag ett händelserikt avsnitt som inte bara avslöjar att Villemo redan väntar Dominics barn. Men även att Irmelin är havande. Lite nyfiken blir man på det sista: har hon och Niklas haft intima möten ombord på båten alltså? Eller skall vi snarare sluta oss till att hon och Niklas inte varit så avhållsamma som familjen velat? Bägge födslarna skall bli intressant att få se. Framför allt vem, båda eller ingen av Villemo och Irmelin som överlever eventet.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Tar Sandemo ifrån tårna när det gäller att knyta ihop den här boken? Go det gör hon�� Jag gillar iofs tiden på ön och hur det blir lite av en karaktärsstärkande upplevelse för Villemo – och det kanske hon behöver så här i väntans tider. Villemo visar prov på en enorm portion tålamod när hon väljer att vänta in vintern och isen innan hon tar sig vidare. (Visserligen har hon inget val – gubbens båt blev ju stulen). Resan över isen är, trots sin begränsade längd, kanske bokens mest spännande scen.

Sedan kan man ju ifrågasätta hur Villemo prioriterade med pengarna. Kanske skulle hon nöjt sig med mindre och försökt skaffa sig hela kläder? Då hade hon kanske inte skickats till fattighuset att vänta ut döden. Inte helt oväntat så blir det Dominic som möter henne och genom deras band inser hur illa det är fatt.

Jag förstår beslutet man tog att inte tala om för Villemo förrän efteråt att Irmelin och Lene (den senare i Danmark) båda fått välskapta (än så länge) icke drabbade barn. Villemos och Dominics visar sig vara samma, och nu återstår bara att se om det skall visa sig vara sant att ingen i den här generationen eller om det är som i fallet med Trond: det ligger latent tills det plötsligt ges näring och visar sig. Är det olycksbådande att Villemo döper sonen till Tengel?

Sammanfattning.

På det hela taget har det varit en bitvis seg bok, och jag tror det beror på att jag faktiskt inte gillar Villemo som karaktär. Visst skulle man kunna skriva spaltmeter om PTSD och händelserna i förra boken och hur de påverkar henne i den här boken men faktum kvarstår: Villemo lärde sig ingenting. Och boken ger gott om utrymme åt både Dominic (men framför allt Villemo) att tycka synd om sig själva. Boken är dock annars lika lättläst som de andra, även om Sandemos ton ibland skiftar till en historieberättande farmor och tillbaka till ett mer renodlat tredjepersonsperspektiv igen. Det är en del av hennes stil, och äbben om jag inte är förtjust i det så går det att leva med.

Som det verkar så är intrigen inte färdig med Villemo, Dominic och Niklas eftersom de har sin stora uppgift framför sig fortfarande. Och eftersom boken koncentrerar sig på kvinnorna är jag rädd att vi får dras med en bok med Villemo i centrum. Eller kommer Irmelin hitta på något kul?

Länkar.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Boken @ Goodreads.com.

Edit: Missade citat.

[lastcenturyhungary]

Bara Margit színésznő / Margit Bara actress

http://hu.wikipedia.org/wiki/Bara_Margit

[magyarfilmekatolcettig]

Kertes házak utcája - 1962. Rendezte: Fejér Tamás. Főszerepben: Bara Margit, Gábor Miklós, Pálos György, Schubert Éva. https://podcasters.spotify.com/pod/show/magyarfilmekatolcettig

[magyarfilmekatolcettig]

Ház a sziklák alatt - 1958. Rendezte: Makk Károly. Főszerepben: Görbe János, Psota Irén, Bara Margit, Szirtes Ádám, Barsy Béla. https://anchor.fm/magyarfilmekatolcettig

[magyarfilmekatolcettig]

Csempészek - 1958. Rendezte: Máriássy Félix. Főszerepben: Agárdy Gábor, Bara Margit, Solti Bertalan, Horváth Teri. https://anchor.fm/magyarfilmekatolcettig

[magyarfilmekatolcettig]

Bakaruhában - 1957. Rendezte: Fehér Imre. Főszerepben: Darvas Iván, Bara Margit, Korompai Vali, Márkus László . https://anchor.fm/magyarfilmekatolcettig

[whitewaterpaper]

SoIF08: ”Bödelns dotter”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 8.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Precis som föregående bok ”Spökslottet” så är det här lite av ett mysterium som vi får följa. Tyvärr är det här kanske lite mindre spännande trots att det får bre ut sig över hela boken. Kanske för att mysteriet i sig bara är lite av en katalysator för att få Mattias att intressera sig för Hilde. Hilde är inte bödelns dotter, utan Rackarens dotter. (”Rackare” här i dess form som bödelsdräng, socialt sett ungefär lika populär att umgås med som bödeln). Jag slogs över kontrasten i betydelsen av ordet och hur vi använder det idag, i det närmaste slentrianmässiga ”att vara en rackare på något”.

Och det står tidigt klart att fogden inte är att lite på. Han eldar upp folket med historier om häxor och varulvar samt kastar villigt misstankar på Meidens och Lind av Isfolket. Uppe på det bränner han kropparna innan någon hinner undersöka dem. Inte ens jag kunde ignorera vart den här historien skulle sluta. Och kanske är det därför som mysteriet i sig är så illa uppbyggt. Det är gott om spänningsscener i boken, men inget som lockar till spekulationer om vem mördaren egentligen är.

Sandemo lägger mycket tid för att hinta om ett kommande triangeldrama efter att Hilde faller pladask för Andreas medan den senare springer och trånar efter Gabriella och Kalebs fosterdotter Eli. Som tur är så är Sandemo ungefär lika pigg på triangeldrama här som jag, och Hilde släpper Andreas och låter sig villigt uppvaktas av Mattias i stället. Men visst är det lite obehagligt (med dagens mått) att Andreas är 11år äldre än Elis 16.

Apropå snacket om varulvar så hade jag för mig att det där med silverkulor var ett modernt Hollywood-påhitt, och den teorin stödjer vad jag läser på Wikipedia med. Det är ju å andra sidan hela grejen med fullmånen med.

När Eikeby går man ur huset för att försvara Mattias, det är sällan vi får höra något om Yrjas familj, och att de tagit Mattias till sig och är stolta över dem blir riktigt fint.

Sedan kunde jag inte låta bli att le hur Sandemo fortfarande älskar att fälla in referenser till Sol i böckerna. Kanske var Sol en karaktär som hon själv hade lite svårt att skiljas från (att titeln ”Sol av Isfolket” listas under den uppföljande serien ”Legenden om ljusets rike” talar för det.

Boken slutar på ljus ton med tre nya barn födda i Isfolkets ätt – Gabriella som tidigare födde ”den drabbade” i kommande generation lyckas få barn ungefär samtidigt som fosterdottern Eli och Hilde. Och Liv str och betraktar barnen tillsammans med Are och de båda noterar att ett av barnen sticker ut, något av barnen är med all säkerhet född med den magiska gåvan – och kanske handlar det om samma gåva som Tarjei (och hans farfar Tengel) hade.

Liv och Are har hängt med länge i böckerna nu, och man börjar ju fundera lite hur länge de skall orka med. Speciellt Liv har ju börjat antyda att hon känner sig trött, samtidigt som Are nämner mot slutet av den här boken att han är väldig nöjd.

Nästa bok heter ”Den Ensamme” och omslaget (från pocketutgåvan back in the day) röjer en ståtligt klädd man. Är det sålunda dags att vi på riktigt lär känna Mikael? I det här brevet så anländer Tancreds brev till Are och nyheten är ute att Mikael fortfarande lever och att han fått veta att han har släkt/familj i Norge.

Jag ser fram emot att få veta svaret kommande veckor.

Källor:

Boken @Boktugg.se.

eBibliotek@ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Modernt_tankegods_och_gammal_folktro(Varulv) @ Wikipedia.

20210429-Edit: Såg att bilden fallit bort.