#Boknöje

[whitewaterpaper]

SoIF14: “Den siste riddaren”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 14.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål (Kapitel 1–3).

Det är rätt skönt att få träffa ”nya” karaktärer – de senaste tre böckerna har varit insnöade kring Villermo och har blivit lite mindre intressanta för var gång. (Av taggarna på goodreads att döma är vi kanske inte helt färdiga med henne än. :suck:)

Vi får träffa Tristan igen, känd som den siste av sin ätt och det ryktas om att han är steril. Samt Hildegard av Riesenstein, som är fast i ett olyckligt äktenskap fullt av både psykisk och fysisk misshandel och hennes dotter Marina. Det finns mycket drama att plocka av här och mer blir det när man inser att inte är Hildegard dödligt sjuk i vattusot (gammalt namn på det vi idag kallar Ödem) hennes dotter jagas av en ful gubbe kallad Pavel. Till och med drottningen anmärker på att han är sliskig men framhåller att han heller inte förknippats med vare sig kvinnor eller skandaler. Det sistnämnda lär det väl bli ändring på nu när Tristan hjälpt Marina hitta nyckeln till dörren till hennes sovrum. Marina har med all säkerhet gjort Tristan misstänksam när hon erkänner att hon är rädd för att få besök av en man.

Tristan verkar fastna för den sjukliga Hildegard, kanske känner han (liksom hon) en frände? Och verkar rätt övertygad om att han kan hjälpa Hildegard med sin sjukdom – antar att det är det här som kommer dra in övriga släkten?

Desto intressantare är avsnittet med Mossmännen (vars story som berättas i det här första delmålet påminner en del om intrigen i den nya Troll-filmen). Det skall hur som helst bli intressant att se vad ”mossmännen” är för typer och om det handlar om människor eller något annat. Sandemo har ju hittills haft en tendens att leka med magi och trolldom men sedan haft mer rationella förklaringar till det hela.

Första delmålet börjar bra – jag känner en viss energi is storyn som inte riktigt fanns där i förra boken.

Delmål (Kapitel 4–6).

Boken är fortfarande överraskande intressant, och vi får redan nu upplösningen på en del intrigen. Dels så lyckas Tristan göra en dekokt som furstinnan Hildegard faktiskt börjar släppa vatten av. Och samtidigt gör hennes dotter Marina upp med ”farbror Povl”. Det blir riktigt spännande där ett tag medan Slottet, med Tristan i spetsen, börjar ta reda på vad som hänt Marina. Väldigt modigt av de båda köksflickorna att träda fram med sina historier som leder Tristan rätt på upploppet.

Väldigt smidigt dessutom av Furst Jochum att lämna in tofflorna redan nu, jag har på känn att Tristan och Hildegard kommer börja svärma för varandra nu. Men framför allt så skall det bli intressant att se hur arresteringen av ”farbror Povl” kommer avlöpa nu. Sett från vår synvinkel så är ju bevisen överhängande – men risken finns att det inte räcker. Förhoppningsvis kommer det göra det.

Delmål (Kapitel 7–9).

Tristan bjuder Hildegard och Marina att bo med honom på Gabrielshus och jag undrar vad det är för föresatser Sandemo har för det? Speciellt nu när Isfolkets ättegren med svart bälte i att agera först och tänka sedan är på ingång? Villermo är förstås på det klara att allt hon tar sig för är viktigare än allt annat och att kusinerna skall komma dansande så fort hon vinkar.

…de hade just fått svar från Tristan på hennes inbjudan. Villemo var så arg så hon nästan fräste. — De idioterna! Förstår de inte hur viktigt detta är?

Själv skrek hela min själ ”Neeej!” när jag läste att hennes lösning på Ulvhedins problem är att fly till Danmark. Jag får alltmer avsmak för henne som karaktär. Men jag hade faktiskt glömt det hela med Ulvhedins härkomst och hoppas att den kommer få sin klarhet i den här boken. Sandemo är på gränsen till onödigt hemlighetsfull om det. Det är ändå en rätt bra scen där Ulvhedin ”behärskar sig” och räddar Sorenskrivaren trots att denne har makten att fängsla honom. BTW, ännu en av Sandemos fullständigt malplacerade referenser till Sol.

Marina väntar barn och ”farbror Povl” klarar sig, inte fullt så överraskande, från några större straff. Det här undrar jag vad det kommer leda vidare som. Och ”väktarna av den sanna tronen” vart passar de in med det här? Och hänger det ihop med Ulvhedin på något sätt? (Eller är jag bara insnöad på Troll fortfarande?)

Delmål (Kapitel 10–12).

När det kommer till ”Väktarna av den sanna tronen” så verkar iaf kommendanten vara av sunda vätskor. Jag skall dock erkänna att jag önskar att den intrigen fått lite mer spelutrymme i boken.

Tristan grundar för att Marina skall få det bra genom att skriva över Gabrielshus på henne. Undrar hur det ställer sig nu när vi ”äntligen” får reda på vem Ulvhedin är släkt med. Och visst borde man kunna räkna ut det… Kollade vad jag skrev i journalen från SoIF13 och där suckar jag mest över hur krystat det skulle vara med ytterligare en ättelinje stammad från Sunniva. Minns dock vagt att Tristan kom upp som namn när Kulturdasset och jag diskuterade saken efter boken.

Marina är dock emot tanken på både äktenskap med Tristan eller att han skulle bli hennes far. Mycket tyder dock nu på att Tristan kanske kommer fostra hennes barn som sitt och Hildegards. Tyckte också det var ett lustigt ordval att de skaffat fram en ”flickvän” till Marina. Kanske klingade ordet lite annorlunda då än idag.  

Villermo anländer till Gabrielshus med sin vanliga finstämda respekt för andras bo och hem. Jag blir irriterad bara av människans entré på Gabrielshus och börjar känna att ju fortare Villermo trillar av pinn desto bätre för bokserien i stort.

Smidigt är det dock att Villermo och Dominic dyker upp nu när Kommendanten behöver all hjälp han kan få med sammansvärjningen mot kungen. Som det ser ut så är ”Väktarna” ute efter ett kungaoffer och inte bara röja kungen ur vägen. V”ilka ”väktarna” än är så kan vi konstatera att de sätter upp en riktig show iaf för sina följare. Och nej – jag tror inte att Sandemo kommer låta några vägen från folktron ta plats i berättelsen. Utöver Isfolkets egna gåvor verkar hon inställd på rationella förklaringar.

Avslutningsvis en notering om ordet ”salongsfähiga” som jag trodde var ännu ett i raden redigeringsfel som blivit kvar i böckerna. Men en sökning på svenska.se visar att det faktiskt är ett riktigt ord.

Delmål (Kapitel 13–14).

Så den rafflande upplösningen till att hitta källaren och följa spåren till offerplatsen. Och så skall det visa sig att ”mossmännen” faktiskt var på riktigt? Intressant också att de antagligen behövde de levande offren för att förbli i den här världen. De ”mystiska” effekterna vid brunnen visar sig dock mycket riktigt vara rent hittepå. Det här fick mig iaf att gräva lite i uttrycket ”hedenhös” och hur gammalt det kan vara. Och det stammar tydligen från gamla fornsvenska uttryck och tros syfta på gamla gravhögar. Väldigt intressant, liksom detaljen att Dominic är så påläst i fornnordiska spåk.

Sandemo blir lite farligt spretig i fokus ibland, och det gäller speciellt när storyn fokuseras från Villermos sida. Ärligt hade jag nog föredragit om hela boken varit ur Tristans synvinkel. Men Sandemo gillar ju att puffa lite för generationens utsedde ”Sol”. Uppgörelsen vis offerplatsen är i över lag bra – jag kan kanske tycka det blir lite långsökt när Ulvhedin börjar tala Isfolkets ursprungsspråk.

Så knyts det ihop, den danska sidan av Isfolket (dvs Tristan) flyttar ”hem” till Gråstensholm efter att de danska skatterna gör att Gabrielshus förloras och med sig tar han Marina och dennes dotter Bronja. Ulvhedin får fribrev för sina synder av den danske kungen som var målet för konspirationen. Marina som f.ö. kommit till rätta med verkligheten igen. Marina och Bronja är väl kanske intrigmässigt sett något som skall tillföra friskt blod i Isfolketssläkten. Liksom den adopterade Eli en gång var.

Sedan misstänker jag att Sandemo bäddat för ett av sina tidshopp när hon avslutningsvis skriver ”därmed föll isfolket till ro och kunde fira det nya seklets intåg utan ångest”. Team Villermo verkar vara avslutade kapitel numera iaf som det verkar. Hurra!

Sammanfattning.

Ett litet lyft från de tidigare böckerna, kanske främst för att Villermo mycket spelar andrafiolen här. Hon har inte så mycket att göra utöver att bistå Tristan med att reda ut kvinnosakerna kring Marina. Jag förvånades över att ”mossmännen” (hur fånigt uttrycket än är) verkar vara ”riktiga” och inte något abstrakt hokus pokus bara. Jag tycker också det är relativt positivt att Sandemo väljer att ”flytta hem” den danska sidan av familjen. Det riskerar att sprida ut storyn för mycket med ättlingar både i Sverige och Danmark utöver Norge.

Länkar.

Boken @Goodreads, @Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Vattusot / Ödem @ sv.wikipedia.org.

Salongsfähiga @ svenska.se.

Hedenhös @svenska.se, @sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF12: ”Feber i blodet”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset. Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 12. Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

Första delmålet och jag himlar redan med ögonen åt Villemo, hon och Dominic tycker verkligen synd om sig själva. Framför allt Villemo som lär vara en av seriens hittills mest överdramatiska karaktär. Och lite synd kan jag tycka om Irmelin och Nicklas som går igenom samma sak men kommer lite i skymundan. Dominic idkar iaf lite vett och säger att det inte handlar om eventuellt drabbade barn utan han står inte ut med tanken på att själv vara orsaken till att han förlorat Villemo (i barnsäng).

Innan jag påbörjade den här boken, ja efter att jag läste sammanfattningen för den efter förra boken, så var jag orolig att Villemo och Dominic skulle göra något dumt under själva bröllopet, utan som det verkar kommer öppningen genom ännu ett krig mellan Danmark och Sverige. Ett krig där Dominic i egenskap av kurir till Sveriges kung givetvis sitter väldigt illa på bröllopsfirande i fiendeland.

Jag skall erkänna att jag också upplevde en viss skillnad språkligt sett i boken jämfört med mycket annat jag läst på sistone[1]. Det påverkar inte min syn på Sandemo eller böckerna, men hon skriver med en något vekare penna än andra författare.

[1] Mitt lässug har börjar närma sig narkotiska nivåer igen.

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Villemo fortsätter sin, kanske inte helt oegoistiska, jakt på Dominic. Överste Crone står för sitt ord, han släpper inte bara Dominic och ser med att han kommer med sista båten till Sverige. Han är heller inte intresserad av att göra annat än titta på Villemo när hon klär av sig, den här delen av intrigen hade kunnat gå hur som helst, men det slutar med det oskyldigare valet att ”smygtitta”.

Här och där hittar man pladdrande mellanspel, ofta i relation till hänvisningar bakåt i serien, där det är svårt att avgöra vart karaktären slutar och berättaren börjar. Och innan man hinner gå grepp om perspektivet glider vi in mot karaktären igen. Nåväl, det är en del av Sandemos stil som vi funnit oss i 11 böcker tidigare.

Villemo lyckas ta sig över sundet till Sverige, där hon maskerar sig i pojkkläder och väl där byter pojk-/fiskekläderna mot en soldatuniform och tar plats i den svenska armén. Och med en våldsamsmidighet sätts hon sedan in i den livvaktsstyrka Dominic föräras när han skall föra ”viktiga dokument” i säkerhet. Dokumenten lär inte vara viktiga utan mer en ursäkt av de danskvänliga officerarna att få undan honom så man slipper välja sida i den stundande konflikten. Och vi rider sedan i samlad tropp in i Göingeskogarna där Snapphanarna regerar.

Bara jag som rullade med ögonen över att Tristan givetvis var den som undersökte ladan där Dominic och hans män gömde sig?

Bara jag som kände efter det här kapitlet: det var länge sedan jag såg om mini-serien ”Snapphanar”?

Det märks f.ö. att mina läsmuskler tränats sedan förra Isfolket-boken, för endast två kapitel i veckan kändes nästan lite pluttigt. 😊

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Mina efterforskningar visar att det ”Bäckaskog” som nämns här och den adelssläkt ”Rammel” som uttrycks som ägare mycket riktigt skulle få en av sveriges skickligaste revy- och sångmakare i sina led. På gott och ont.

Dominic avslöjar ”äntligen” Villemo (är det bara jag eller är hon en av de mest puckade karaktärerna som Sandemo serverat oss?) och är som väntat mindre glad att föra sitt hjärtas kär igenom snapphanarnas domäner. Han spelar dock ned betydelsen i varför hon jagat efter honom. Sällskapets flickcharmör antar givetvis utmaningen i att nedlägga henne som byte. Vi får inte reda på om han skulle ha lyckats.

Som det verkar nu så är nedräkningen påbörjad för Dominics lilla skara. Göte är den första de hittar till synes sovande, i realiteten död, mot ett träd. Jag misstänker att snapphanarnas plan är att göra sig av med grabbarna och sedan förlusta sig med Villemo. Jag spår att Dominic och Villemo kommer ensamma ur Göingeskoarna och det efter att Villemo fått Snapphanarna lägga ägg kollektivt. Men jag hoppas att jag har fel, för de två som (utöver Dominic och Villemo då) verkar vara harmlösa karaktärer och jag ogillar när man kastar in en massa nya karaktärer bara för att ta livet av dem ett par kapitel senare.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Spännande kapitel med en del förvecklingar. Bland annat bekräftas det vi misstänkt sedan Dominic gav sig ut på det här uppdraget att skrinet är tomt, lika så kopplar man att alla av de 16 soldaterna som följde honom var svenskvänliga. Och inne i skogarna plockas männen en efter en, och det finns ändå något fint i hur Villemo trots att hon känt dem sp lite ändå blir så tagen av deras död. Men visst undrar man lite varför snapphanarna går på en efter en och här antyds att snapphanarnas ledare (de som är inblandade i den här intrigen) vill ha ”raffinerade metoder” med andra ord vill framstå som något annat än brutala stråtrövare och mördare? Trots att i realiteten de alltid kommer förbli sådana?

Under kapitel 8 kom jag slutligen fram på en definition på vad som stör mig i Sandemos berättarstil: vinkeln. Det är en sorts sammanblandning av 1a person och 3e person som någon gammal mormor berättar det här för sina barnbarn som om hon varit där själv. Det funkar för det mesta, men då och då kommer irriterande formuleringar som:

Kristoffer plockade upp den ena, han hann ju inte ladda, men den kunde vara bra som slagvapen, resonerade han väl.

Det är en mening som fyllt sin uppgift bättre utan det där sista ”väl”.

Delmålet avrundas med Jöns som öppnar sig för Villemo om sin förälskelse i henne och Villemo ställer sig villrådig till hur hon skall lösa det hela. Med Dominic som, ovetandes, går i armarna på mannen som jagar dem har hon inget stöd där heller att vänta. Båda trådarna skall det bli intressant hur de plockas upp i kommande kapitel.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Så var även Jöns borta ur leken. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om scenen mellan honom och Villemo… Vet inte hur nödvändig den scenen iöht taget kändes när han sedan dör i princip på nästa sida. Men med snapphanarnas sista försök att röja Dominic ur vägen så lämnar vi ocks Göingeskogarna och dess faror bakom oss. Men ensamma på tu man hand erbjuder ju farliga frestelser det med och jag gillar att Villemo och Dominic får de här chanserna att ”tala ut” om saker och ting. Sedan kan man kanske himla lite med ögonen över att de givetvis inte kan låta bli att kyssas och Dominic själv är orolig för att han öppnar en dörr som inte kommer låta sig stängas igen.

Jag himlade definitivt på ögonen över att ett skepp till Norge dyker upp som på beställning. Och nu verkar det finnas ett samförstånd dem emellan att de antagligen borde gå åt varsitt håll ur det här. Vi får se hur deras föresatser håller, iaf Villemos fysiska passioner verkar triggas av just barriärerna i sig.

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Ingen lär få dåndimpen av förvåning över att Dominic och Villemo ”får till det” nu när de är på tu man hand. Men jag skall erkänna att jag rullade med ögonen över hur Sandemo ”kickar igång” scenen:

Hon var inte längre Villemo. Hon var ett väsen skapat för Dominic, från tidernas begynnelse, hon var bara till för honom, hon brann, hon bävade i lysande stillhet och förväntan. Hon var djurhonan, hinden som väntade på språnget . . .

Det är också helt logiskt att de panikgifter sig efteråt innan någon annan i familjen hinner lägga sig i. Båten familjen befinner sig på befinner sig påpassligt nog i Halmstad. Och Dominic ger sig i kast med att ställa saker och ting till rätta. Lite funderar jag kring hur mycket makt kungens kurirer egentligen hade, kanske har Dominic i egenskap av sitt arbete bara lärt sig när han kan/behöver köra över folk med sin titel. Föga förvånande så blir Niklas och Irmelin avundsjuka och Brand (i egenskap av äldste) ger även dem tillåtelse att gifta sig. Väntat.

Delmålets största twist, om än att den inte är särkillt begriplig just för närvarande, är kanske att resten av familjen (med hennes egen välsignelse) offrar Villemo för att skydda skeppet och resten av passagerarna från kaparna. Hela scenen ombord på båten är intressant, och hur Isfolkets drabbade alla kommer till hennes undsättning för att sätta kaptenen på plats. Men hur skall hon ha det Sandemo? Är villemo en drabbad eller inte (kattögonen indikerar ju det)? I ett och samma kapitel får vi läsa:

Hon gjorde en gest till hela släkten att komma närmare. Med ryggen till piraterna sa hon fort och lågt: — Minns också att jag är en drabbad! Ni vet inte vad jag kan, det är ganska mycket. Ingen man har fått komma nära mig mot min vilja, jag har medel att hindra dem. Och jag kan simma. Far och mor, var inte rädda, jag klarar mig. Res hem och vänta på mig där! Förr eller senare kommer jag.

Och sedan när Isfolkets drabbade ansamlar sina krafter i Villemo:

Hon var med ens alldeles säker. I en ljusglimt hade hon sett mängder av ansikten rasa förbi, hon hade känt hur en nästan överjordisk styrka hade fyllt henne. Eller skulle hon kalla den underjordisk? Hon visste vad det var. Isfolket. De samlade sina krafter i henne, Villemo, som egentligen inte var en drabbad, inte som de. I sig själv ägde hon inte en sådan styrka. Men hon fick hjälp.

Det finns alltså två klasser av drabbad? Räknas inte Villemo ”egentligen” då hon för det mesta har sina fakulteter i fast grepp? Sandemo passar givetvis på att nämna Sol: det är ju i princip öppet mål för det. Men det är kul att hon i denna scen även låter oss kort få träffa Tengel den Gode igen.

Över lag ett händelserikt avsnitt som inte bara avslöjar att Villemo redan väntar Dominics barn. Men även att Irmelin är havande. Lite nyfiken blir man på det sista: har hon och Niklas haft intima möten ombord på båten alltså? Eller skall vi snarare sluta oss till att hon och Niklas inte varit så avhållsamma som familjen velat? Bägge födslarna skall bli intressant att få se. Framför allt vem, båda eller ingen av Villemo och Irmelin som överlever eventet.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Tar Sandemo ifrån tårna när det gäller att knyta ihop den här boken? Go det gör hon… Jag gillar iofs tiden på ön och hur det blir lite av en karaktärsstärkande upplevelse för Villemo – och det kanske hon behöver så här i väntans tider. Villemo visar prov på en enorm portion tålamod när hon väljer att vänta in vintern och isen innan hon tar sig vidare. (Visserligen har hon inget val – gubbens båt blev ju stulen). Resan över isen är, trots sin begränsade längd, kanske bokens mest spännande scen.

Sedan kan man ju ifrågasätta hur Villemo prioriterade med pengarna. Kanske skulle hon nöjt sig med mindre och försökt skaffa sig hela kläder? Då hade hon kanske inte skickats till fattighuset att vänta ut döden. Inte helt oväntat så blir det Dominic som möter henne och genom deras band inser hur illa det är fatt.

Jag förstår beslutet man tog att inte tala om för Villemo förrän efteråt att Irmelin och Lene (den senare i Danmark) båda fått välskapta (än så länge) icke drabbade barn. Villemos och Dominics visar sig vara samma, och nu återstår bara att se om det skall visa sig vara sant att ingen i den här generationen eller om det är som i fallet med Trond: det ligger latent tills det plötsligt ges näring och visar sig. Är det olycksbådande att Villemo döper sonen till Tengel?

Sammanfattning.

På det hela taget har det varit en bitvis seg bok, och jag tror det beror på att jag faktiskt inte gillar Villemo som karaktär. Visst skulle man kunna skriva spaltmeter om PTSD och händelserna i förra boken och hur de påverkar henne i den här boken men faktum kvarstår: Villemo lärde sig ingenting. Och boken ger gott om utrymme åt både Dominic (men framför allt Villemo) att tycka synd om sig själva. Boken är dock annars lika lättläst som de andra, även om Sandemos ton ibland skiftar till en historieberättande farmor och tillbaka till ett mer renodlat tredjepersonsperspektiv igen. Det är en del av hennes stil, och äbben om jag inte är förtjust i det så går det att leva med.

Som det verkar så är intrigen inte färdig med Villemo, Dominic och Niklas eftersom de har sin stora uppgift framför sig fortfarande. Och eftersom boken koncentrerar sig på kvinnorna är jag rädd att vi får dras med en bok med Villemo i centrum. Eller kommer Irmelin hitta på något kul?

Länkar.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Boken @ Goodreads.com.

Edit: Missade citat.