#den siste riddaren

[whitewaterpaper]

SoIF14: “Den siste riddaren”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 14.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål (Kapitel 1–3).

Det är rätt skönt att få träffa ”nya” karaktärer – de senaste tre böckerna har varit insnöade kring Villermo och har blivit lite mindre intressanta för var gång. (Av taggarna på goodreads att döma är vi kanske inte helt färdiga med henne än. :suck:)

Vi får träffa Tristan igen, känd som den siste av sin ätt och det ryktas om att han är steril. Samt Hildegard av Riesenstein, som är fast i ett olyckligt äktenskap fullt av både psykisk och fysisk misshandel och hennes dotter Marina. Det finns mycket drama att plocka av här och mer blir det när man inser att inte är Hildegard dödligt sjuk i vattusot (gammalt namn på det vi idag kallar Ödem) hennes dotter jagas av en ful gubbe kallad Pavel. Till och med drottningen anmärker på att han är sliskig men framhåller att han heller inte förknippats med vare sig kvinnor eller skandaler. Det sistnämnda lär det väl bli ändring på nu när Tristan hjälpt Marina hitta nyckeln till dörren till hennes sovrum. Marina har med all säkerhet gjort Tristan misstänksam när hon erkänner att hon är rädd för att få besök av en man.

Tristan verkar fastna för den sjukliga Hildegard, kanske känner han (liksom hon) en frände? Och verkar rätt övertygad om att han kan hjälpa Hildegard med sin sjukdom – antar att det är det här som kommer dra in övriga släkten?

Desto intressantare är avsnittet med Mossmännen (vars story som berättas i det här första delmålet påminner en del om intrigen i den nya Troll-filmen). Det skall hur som helst bli intressant att se vad ”mossmännen” är för typer och om det handlar om människor eller något annat. Sandemo har ju hittills haft en tendens att leka med magi och trolldom men sedan haft mer rationella förklaringar till det hela.

Första delmålet börjar bra – jag känner en viss energi is storyn som inte riktigt fanns där i förra boken.

Delmål (Kapitel 4–6).

Boken är fortfarande överraskande intressant, och vi får redan nu upplösningen på en del intrigen. Dels så lyckas Tristan göra en dekokt som furstinnan Hildegard faktiskt börjar släppa vatten av. Och samtidigt gör hennes dotter Marina upp med ”farbror Povl”. Det blir riktigt spännande där ett tag medan Slottet, med Tristan i spetsen, börjar ta reda på vad som hänt Marina. Väldigt modigt av de båda köksflickorna att träda fram med sina historier som leder Tristan rätt på upploppet.

Väldigt smidigt dessutom av Furst Jochum att lämna in tofflorna redan nu, jag har på känn att Tristan och Hildegard kommer börja svärma för varandra nu. Men framför allt så skall det bli intressant att se hur arresteringen av ”farbror Povl” kommer avlöpa nu. Sett från vår synvinkel så är ju bevisen överhängande – men risken finns att det inte räcker. Förhoppningsvis kommer det göra det.

Delmål (Kapitel 7–9).

Tristan bjuder Hildegard och Marina att bo med honom på Gabrielshus och jag undrar vad det är för föresatser Sandemo har för det? Speciellt nu när Isfolkets ättegren med svart bälte i att agera först och tänka sedan är på ingång? Villermo är förstås på det klara att allt hon tar sig för är viktigare än allt annat och att kusinerna skall komma dansande så fort hon vinkar.

…de hade just fått svar från Tristan på hennes inbjudan. Villemo var så arg så hon nästan fräste. — De idioterna! Förstår de inte hur viktigt detta är?

Själv skrek hela min själ ”Neeej!” när jag läste att hennes lösning på Ulvhedins problem är att fly till Danmark. Jag får alltmer avsmak för henne som karaktär. Men jag hade faktiskt glömt det hela med Ulvhedins härkomst och hoppas att den kommer få sin klarhet i den här boken. Sandemo är på gränsen till onödigt hemlighetsfull om det. Det är ändå en rätt bra scen där Ulvhedin ”behärskar sig” och räddar Sorenskrivaren trots att denne har makten att fängsla honom. BTW, ännu en av Sandemos fullständigt malplacerade referenser till Sol.

Marina väntar barn och ”farbror Povl” klarar sig, inte fullt så överraskande, från några större straff. Det här undrar jag vad det kommer leda vidare som. Och ”väktarna av den sanna tronen” vart passar de in med det här? Och hänger det ihop med Ulvhedin på något sätt? (Eller är jag bara insnöad på Troll fortfarande?)

Delmål (Kapitel 10–12).

När det kommer till ”Väktarna av den sanna tronen” så verkar iaf kommendanten vara av sunda vätskor. Jag skall dock erkänna att jag önskar att den intrigen fått lite mer spelutrymme i boken.

Tristan grundar för att Marina skall få det bra genom att skriva över Gabrielshus på henne. Undrar hur det ställer sig nu när vi ”äntligen” får reda på vem Ulvhedin är släkt med. Och visst borde man kunna räkna ut det… Kollade vad jag skrev i journalen från SoIF13 och där suckar jag mest över hur krystat det skulle vara med ytterligare en ättelinje stammad från Sunniva. Minns dock vagt att Tristan kom upp som namn när Kulturdasset och jag diskuterade saken efter boken.

Marina är dock emot tanken på både äktenskap med Tristan eller att han skulle bli hennes far. Mycket tyder dock nu på att Tristan kanske kommer fostra hennes barn som sitt och Hildegards. Tyckte också det var ett lustigt ordval att de skaffat fram en ”flickvän” till Marina. Kanske klingade ordet lite annorlunda då än idag.  

Villermo anländer till Gabrielshus med sin vanliga finstämda respekt för andras bo och hem. Jag blir irriterad bara av människans entré på Gabrielshus och börjar känna att ju fortare Villermo trillar av pinn desto bätre för bokserien i stort.

Smidigt är det dock att Villermo och Dominic dyker upp nu när Kommendanten behöver all hjälp han kan få med sammansvärjningen mot kungen. Som det ser ut så är ”Väktarna” ute efter ett kungaoffer och inte bara röja kungen ur vägen. V”ilka ”väktarna” än är så kan vi konstatera att de sätter upp en riktig show iaf för sina följare. Och nej – jag tror inte att Sandemo kommer låta några vägen från folktron ta plats i berättelsen. Utöver Isfolkets egna gåvor verkar hon inställd på rationella förklaringar.

Avslutningsvis en notering om ordet ”salongsfähiga” som jag trodde var ännu ett i raden redigeringsfel som blivit kvar i böckerna. Men en sökning på svenska.se visar att det faktiskt är ett riktigt ord.

Delmål (Kapitel 13–14).

Så den rafflande upplösningen till att hitta källaren och följa spåren till offerplatsen. Och så skall det visa sig att ”mossmännen” faktiskt var på riktigt? Intressant också att de antagligen behövde de levande offren för att förbli i den här världen. De ”mystiska” effekterna vid brunnen visar sig dock mycket riktigt vara rent hittepå. Det här fick mig iaf att gräva lite i uttrycket ”hedenhös” och hur gammalt det kan vara. Och det stammar tydligen från gamla fornsvenska uttryck och tros syfta på gamla gravhögar. Väldigt intressant, liksom detaljen att Dominic är så påläst i fornnordiska spåk.

Sandemo blir lite farligt spretig i fokus ibland, och det gäller speciellt när storyn fokuseras från Villermos sida. Ärligt hade jag nog föredragit om hela boken varit ur Tristans synvinkel. Men Sandemo gillar ju att puffa lite för generationens utsedde ”Sol”. Uppgörelsen vis offerplatsen är i över lag bra – jag kan kanske tycka det blir lite långsökt när Ulvhedin börjar tala Isfolkets ursprungsspråk.

Så knyts det ihop, den danska sidan av Isfolket (dvs Tristan) flyttar ”hem” till Gråstensholm efter att de danska skatterna gör att Gabrielshus förloras och med sig tar han Marina och dennes dotter Bronja. Ulvhedin får fribrev för sina synder av den danske kungen som var målet för konspirationen. Marina som f.ö. kommit till rätta med verkligheten igen. Marina och Bronja är väl kanske intrigmässigt sett något som skall tillföra friskt blod i Isfolketssläkten. Liksom den adopterade Eli en gång var.

Sedan misstänker jag att Sandemo bäddat för ett av sina tidshopp när hon avslutningsvis skriver ”därmed föll isfolket till ro och kunde fira det nya seklets intåg utan ångest”. Team Villermo verkar vara avslutade kapitel numera iaf som det verkar. Hurra!

Sammanfattning.

Ett litet lyft från de tidigare böckerna, kanske främst för att Villermo mycket spelar andrafiolen här. Hon har inte så mycket att göra utöver att bistå Tristan med att reda ut kvinnosakerna kring Marina. Jag förvånades över att ”mossmännen” (hur fånigt uttrycket än är) verkar vara ”riktiga” och inte något abstrakt hokus pokus bara. Jag tycker också det är relativt positivt att Sandemo väljer att ”flytta hem” den danska sidan av familjen. Det riskerar att sprida ut storyn för mycket med ättlingar både i Sverige och Danmark utöver Norge.

Länkar.

Boken @Goodreads, @Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Vattusot / Ödem @ sv.wikipedia.org.

Salongsfähiga @ svenska.se.

Hedenhös @svenska.se, @sv.wikipedia.org.