#badlakan

[trekadventureportugal]

18 juli Upp 06

Det var bara vi och ett par från Slovenien i ett rum för 30 pers

Verkade som alla gick upp samtidigt idag. Ingen verkade ta hänsyn till tidsomställningen. En i taget försvann de.

Hittade ett solstick 50 på gräset där Christine o Anne packade, så jag tog med det.

Lite värk i det bortskurna och kraftig stigning första 3 km gjorde att vi valde bilvägen upp till första stopp, Café Castro.

Ett skönt stopp för foten, nu blir det att gå på Caminoleden igen.

Christine o Anne kom förbi, de hade fikat tidigare. Det visade sig att det var Anne som hade tappat sitt solstick. Hon blev glad.

Efter att de gått, kom Anke, hon hade sovit ut lite. Hon gick lite fortare men stannade också mer, så vi gick om vartannat ett tag. Hon hittade några fina ställen att vila på.

Nåt kändes fel med foten så jag stannade i Tuido och mycket riktigt, all nedför hade gnuggat bort compeed mot tårna så hålet var frigjort och allt var under tårna som en rulle.

Passade på att ta en stor kall sista Bock, skulle det visa sig. För i Spanien är det annan öl. I TUI är det 1906 som gäller.

Stor superbock på tapp. 3€ på restaurang. Passerade ett samhälle innan och där var det nog fest ikväll, de hade redan börjat med att köra musik i plåt-högtalare.

Kanske var soppfest här också. Ha ha. Som första kvällen skönt att inte sova här.

Ett jävla skrålande.

Inte långt kvar till gränsen nu...

Folk med miniryggsäckar blir allt fler...Så det kan bli trångt på boenden. Bäst att gå tidigt...o vara framme tidigt, då flaskbärarna sover längre.

Passade på att kolla drivmedelspriserna innan vi går över. Inte såå billigt ändå..

Gick genom små byar med trånga gränder.

O bara nedför...så foten fick jobba ordentligt.

Sen var det dags att gå över i Spanien.

Först fortet där jag kunde se Spanien, köpte ett badlakan, som ersättare till sovsäck, för o kanske lösa 1kg. Stor skillnad i vikt...

sen blev det bron. Ca mitten på bron gick gränsen..

Tyckte det blev varmare i Spanien.. tempen visade 31 på en temp o 32 på en annan.

Sen blev det lite letande efter boende, då det var fullt på några ställen eller väldigt dyrt. Men fick till slut receptionisten på Jacob att ringa runt o hittade sängar åt oss på Convento Del Camino | Albergue Tui. På Jacob träffade jag små danskorna, de hade förbokat...

Katerina dök upp efter oss, annars är ingen av de "gamla" synliga här.

Festen i Santiago den 25e drar nog hos vissa..får se hur jag gör. Känns sådär..kul med fyrverkerier iofs.

Ett ombyggt kloster eller liknande. Bra utrustat, trevlig personal.

Hamnade i ett rum med 4 nya danskar. I 20 årsåldern. De snakker hela tiden...inte tyst en minut.

Riktiga lakan o täcken, dubbla kuddar..härlig madrass..lyxigt. lite dyrare, 17 pengar.

Det kom 2 tyskar och en rumänska som hade bedbugbite på armar o ben... Inte kul att bli påmind om dess existens. Kanske dags att kika på vart man bor... Hmm

Fick lite hjälp av receptionen att boka en Mozilla transport till o Porriño i morgon, så får hålet i foten vila lite mer...bara bära främre mozillan på bröstet... Mmm

Hoppas det fungerar med transporten..

Blir nog en tidig kväll idag...om jag ska lyssna på kroppen..o det är ju hela grejen med resan.

[lordsdotter]

View this post on Instagram

A post shared by Ingela Lordsdotter (@lordsdotter)

#custom #Embroidered #towels #broderade #handdukar #badlakan #ilreklambrodyr #ilembroideredmerchandise

[mumlamera]

Vuxna poäng och barnsliga upptåg

Jag fyller 25 år. Aldrig förr har jag känt mig riktigt så gammal. Det är ju, egentligen, helt i sin ordning, men senaste tiden har jag samlat så många vuxenpoäng att jag ändå undrar om jag inte har sprungit min ålder i förväg.

Inför min födelsedag hade jag två valmöjligheter: åka på technofestival i Amsterdam, eller åka på charter till Teneriffa. Hade jag landat i det första alternativet hade jag nog inte vaknat förrän i eftermiddag, monstruöst bakfull i en våningssäng på ett sunkigt vandrarhem. Nu går jag istället ut på balkongen och känner mig synnerligen tillfreds med mitt val. Ett tydligt vuxenpoäng. Nere vid poolen ser jag hur rutinresenärer med rynkiga läderryggar paxar solstolar med badlakan. Med fasa inser jag att de enda platser som finns kvar är några övergivna stolar förvisade djupt in i skuggornas dal. Skit samma, det löser sig.

Alex, min kumpan i stora delar av resan genom Latinamerika och nu även i resan genom vardagen i Göteborg, gapar på mig från sängen. Han har brett skorpor med margarin och håller en tändare som ska föreställa ett ljus. ”Grattis tjejen!” tjoar han medan smulorna dansar ner mellan lakanen. Han vill inte sjunga men jag trugar tills det sker. Påhittighet i all ära, men jag värnar också om traditioner. Katsching i vuxenpoängsspargrisen.

Efter frukost packar vi ihop vår väska som inte innehåller något annat än handdukar och prosecco, och går ned till poolområdet. Vi försöker släpa ut två stolar i solen men på ett ögonblick börjar en vakt med medioker tandhygien gapa på oss. Han ser rysligt skeptisk ut och ber oss att bevisa att vi faktiskt är hotellgäster. Pliktskyldigt plockas rumsnyckeln fram. Vakten nickar kort och återgår till att göra tillsynes ingenting. Inom loppet av fem minuter hinner ytterligare två poolpoliser ifrågasätta om vi verkligen är vuxna nog att vara där.

Vi struntar i solstolarna (som ju ändå inte lever upp till sina namn) och bestämmer oss för att öva på Dirty Dancing-lyft i poolen. Trots åtskilliga kallsupar blir man snabbt törstig av allt hoppande, så vi korkar upp proseccon och dricker direkt ur flaskan.      Struntar i solkräm gör vi förresten också, och bränner oss naturligtvis jättemycket. Om Alex och jag blev kidnappade och hotade med döden om vi inte kunde uppge tre goda skäl till varför vi inte bara köper ett solskydd, skulle jag dö direkt och Alex en halv bortförklaring senare. Väldigt lite vuxenpoäng.

Nu är jag 25 år. Jag fortsätter att samla vuxna poäng att ha till godo när de barnsliga upptågen kallar. Jag är gammal nog för att veta bättre, men ung nog att tänka – skit samma, det löser sig.

[husbilsresorochaventyrse]

Tips för dig som ska cykelpendla

Tips för dig som ska cykelpendla

Förberedelser Bestäm dig för när du ska börja. Det är lätt att säga att det är för kallt, det regnar eller att man ska börja i morgon. Jag började när mitt busskortet var slut och när sommartidtabellen började.Se till att din cykel är OK. Vi brukar lämna in våra cyklar på årlig service. Det är ett bra tillfälle att se över däck m m. Ta med kläder, badlakan, duschprylar till jobbet några…

[kenne63]

Våren är ju här nu!!

Våren är ju här nu!!

Sexton grader, säkert varmare. Mannen har tömt komposten och kört ut jord i landen. Jag har tagit ”långa landet” och rensat och klippt ner massa lavendel och buskar. Ny kompostjord på även där. Tvättat sängkläder och hängt ut på tork, badlakan och massa tvätt som har torkat i värmen och nu doftar det härligt 🙂 Det är inte årets bild men vi har sett vitsippor här nere i skogen nu när vi var ute…

[annami84]

AKVARIEVÄN

PARILLA FÖR FLERA 

 Det enda herr Martinelli ville var att för en gång skull få lite lugn och ro. En paus från allt huzzle and buzzle, healande och dealande. En plats dit han kunde dra sig tillbaka, andas och bara vara. Någonstans dit världen inte sipprade in och där han slapp bygga civilisation om så bara för en liten stund. Pengar var inget problem. Det var närapå hans enda icke-problem och mellan världsmöten och jobbresor hade han anlitat en välrenommerad mäklarfirma som kollegor och branschfolk talat sig varma om. Han hade inte haft tid att göra några egna efterforskningar men i en stad och land som detta skulle det varken göra till eller ifrån. De enda man kunde lita på var vänner och familj. Mäklaren hade dessvärre varit en oerhört påfrestande person även för att vara i fastighetsbranschen, totalt utan stil och finess. Iklädd svindyr kostym svarade han på varenda inkommande mobilsamtal som för att bevisa sin egen viktighet och på handleden hängde en klocka han tog första bästa tillfälle att skryta om priset på genom att skaka fram ur skjortärmen. Med denne outhärdliga man genomled han ett antal möten då de tog fram en så kallad personlighetsprofil genom att han fick peka på olika modeller, ritningar och bilder på designhotell med samma aubergine-färgade fondväggar, softad spotlightbelysning och kritvita fluffiga badlakan.

Efter att agenten informerat sig om inkomstförhållanden och vilka utländska banker han höll konton på hade han fått kryssa i en lista på antal fruar-barn-älskarinnor och påhälsande svär- och farmödrar som kunde tänkas komma på söndagsgrillningarna för att bedöma storleken på objektet. Sen hade han skämtsamt frågat om han var en av alla män som eventuella kunde tänkas vilja binda fruar/älskarinnor/påhälsande vänner vid sin sänggavel, om ett privatgym var av intresse eller om han kunde hålla dig med den allmänna. Till sist lyckades han äntligen avsluta kaskaden frågor och vaska fram några olika alternativ. 

Genom hela processen hade han varit tydlig med att han ville ha nytt, inte någon högborgerlig gammal 1800-talskoloss där man sen behövde tampas med förvirrade gamla damer som knackade på och ville tala med sina avlidna makar eller farföräldrars runtspökande andar. Nybyggt, blankt och tomt skulle det vara. Framtiden var hans melodi. Han var inte intresserad av att behöva förhålla sig till någon annan människas stil och slitage eller för den delen, Argentinas alla historiska lik i garderoben. Det var få saker han hatade med sådan passion som landets fullkomligt gränslösa folklore som omöjliggjorde något slags framsteg eller utveckling. Det mest nyförlösta barn tycktes snarare längta tillbaka in i mammas mage eller ut på något tvåhundraårigt gauchoridande fält istället för in i sin egen strålande framtid och landets eviga förbannelse tycktes så återfödas med varje brunlockigt och uppmärksamhetskrävande barn de satte till världen. Detta var självklart en av huvudanledningarna till att han aldrig stadgat sig, än mindre ville ha något att göra med landets hysteriska kvinnor vars hela identitet tycktes ligga i att älska dessa påfrestande mininostalgiker.

 När papperna till slut var påskrivna och han för första gången vred om nycklarna till sitt drömobjekt tackade han sin gode skapare att alla uttröttande raddor frågor gett lön för mödan; lägenheten var perfekt. Öppen planlösning som i hans tidigare Singapore-loft, stort amerikanskt kök med både blanksvart bardisk för snabbfrukostar och en matsal i luftig skandinavisk stil. I anslutning till det låg vardagsrum, gästrum och en inglasad vinterterrass med inbyggt jacuzzibadkar. Utsikten var på några ännu ej färdigställda gated community-skrapor som bildade en skyddande halvmåne kring huset och bakom dem avtecknade sig resten av stadens skyline. Han gick genom de tysta rummen och blev stående framför utsikten, nöjd över de tomma raderna hål som utgjorde de obefolkade vardagsrummen mittemot. Han kom på sig själv med att önska att de aldrig skulle bli färdigbyggda. Att det aldrig skulle lysa i deras fönster. 

Det var först när han lättad sjönk ned i den stora patagonska skinnsoffan som han kanske för första gången insåg hur solitt hans nya hem faktiskt var. Skinnkuddarna tycktes inte reagera på hans kroppsvikt utan tog stumt och tyst emot den som att de vore en fjäder. Där och då fäste han inte någon större vikt vid det hela mer än som ett något obekvämt faktum. De skulle säkert ge med sig med tiden. Sen var det också han själv som bett om allt nytt så han borde således vara nöjd. Han gick upp till sovrummet där den stora kingsizesängen tronade perfekt bäddad med hårdstrukna egyptiska sidenlakan. Han ställde sig framför den, överlade någon sekund och hoppade. Mjuk och följsam tog den emot honom, liksom omfamnande hans kropp. Han drog en lättad suck, la händerna över bröstet och tittade upp i taket. Njöt av den kritvita lysande färgen och lampans strama linjer. Om argentinarna bara kunde lära sig uppskatta de rena linjerna. Skulle de inte då inse det problematiska med de labyrintiska irrvägarna och mormors gamla kantstötta kuddar? Han suckade och klippte av tanken som att den hade en navelsträng och lät den segla iväg i luften. Han hade lovat dig själv att detta hem skulle bli en frizon. En plats där han inte skulle behöva befatta sig med dessa ändlösa frågor utan svar. Han gick ut på vinterterrassen och satte på kranen till jacuzzin. Det bubblade, pustade och fräste utan att något vatten kom. Han vred längre tills järnet tog stopp, vred tillbaka och tryckte på diverse knappar och rattar. Inbyggda spotlights tändes i botten, radion slogs på och började hacka mellan Sting, Buddha Bar och Miranda Mirandolas vedervärdiga horoskop-show. Han tryckte på samma knappar för att få stopp på allt men råkade istället höja volymen, sänka basen och Mirandas mässande och Stings illegala utomjordingar spelades plötsligt samtidigt på olika högtalarutgångar. Han såg sig desperat runt efter huvudströmbrytaren men väggarna sken estetiskt vitsläta utan minsta utbuktning, hål eller skråma. I hjärtklappning sprang han in i vardagsrummet och förslöt hastigt glasdörren. Han svor för sig själv och gick in i köket för att ta något att dricka. Osäker på om det överhuvudtaget skulle finnas något öppnade han dörren till det rostfria kylskåpet. Det var fullt. Fullt av mineralvatten och olika miniförpackningar inplastade ost, ketchup, majonnäs och salladsdressing. Trött och less tog han ut en flaska vatten. Varför alla dessa mjölkbaserade salladsdressingar? Hade han inte kryssat i att han var laktosintolerant i intervjun? Informerat att han aldrig lagade mat hemma utan åt ute eller ringde efter hämtmat? Ett mardrömsscenario spelades upp i hans inre där någon serviceperson skulle leverera färdigpackade påsar matvaror var och varannan dag som någon slags icke-önskad extramamma. Service eller vad de kallade det. Han skulle vara tvungen att prata med den där klockskojaren på mäklarfirman – så mycket kunde han väl inte missuppfattat hans avsikter rörande han privatsfär? Hur övertydlig behövde han vara rörande att yttervärlden inte var välkommen här?

 Han hällde i sig en flaska vatten och gick för att titta till rymdskeppsmonstret till badkar ute på vinterterrassen. Chockad såg han att vattnet hade börjat rinna över kanterna och han ryckte hetsigt upp den solida glasskivedörren för att rädda det svartskimrande stengolvet och sig själv från framtida grannfejder och utdragna rättsprocesser. Han vred kranen åt alla håll och kanter medan Miranda Mirandolas mjukt smekande röst svarade på frågor om det var lämpligt för en Jungfru att dejta en Tvilling när Jupiter befann sig så nära Kräftans vändkrets. Kranen rosslade till och han utmattad sjönk ned invid jacuzzin, pustade ut och drog handen över golvet. Den svarta marmorn var sömlös och tycktes vara uthugget i ett enda stycke. Han insåg att detta självklart var omöjligt på en sådan stor yta men gladde sig åt denna vackra synvilla. Nöjd lät han fingrarna spela över de vita skira mönstren fångade som tunna dimslöjor i stenen. Han greps av en plötslig trötthet och hasade sig upp i sovrummet, struntade i att borsta tänderna och kröp ned under de mjukstrama lakanen och täcket. Sängen var enorm och hans kropp kändes liten men trygg i den bombastiska inrättningen och snart sov han lugnt och tungt.

Han vaknade av att regn smattrade mot sovrumsrutan. Sjok av svartgråa moln hängde kring skyskraporna och helikopterplattan på det närliggande schweiziska privatsjukhuset blinkade rött bakom halvmånen byggnader som markerade gränsen till deras avskärmade utopisamhälle. Han hoppade naken ur sängen, svepte de tjocka men svala dunbolstern runt sig och ställde sig i fönstret. Allt var skuggigt svart-grått-vitt så när som på den röda Swiss Medical byggnaden som såg ut att vara inspunnen i en kokong av röda trådfibrer. Han öppnade ett fönster och la sig till rätta i en bekväm liggstol i vacker dansk design. Han sträckte ut benen och låg där tills lunchtid blev eftermiddag och eftermiddag kväll utan att en enda gång ägna klockan en tanke. Utan att han någon aning om varifrån idén kom bestämde han sig för att vattenfasta. Han visste knappt själv om det fanns något som hette så, men bestämde sig trots det för att bara dricka vatten en tid. Tre, fyra dagar? Kanske fem? Småskrattade åt denna befängda idé insåg han att han faktiskt inte behövde förklara sig för någon. Allra minst för himlen, regnet eller horisonten. De om några visste hur vacker världen kunde te sig när vattnet rivit ned gamla runtdammande skräpartiklar i jorden och det ännu en gång gick lättare att andas. Mest av allt var idén med vattenfastan nog för lägenhetens skull. För att de skulle vara på någorlunda samma nystartsnivå, gemensamt renade. Han släpade upp en back Evian och parkerade sig ännu en gång i stolen, väntande på absolut ingenting mer än att eventuellt bli törstig eller kissnödig. Han drack och drack, kissade under smålgnol och såg regnet vräka, dugga, göra uppehåll och gång på gång samla kraft för ännu en störtskur.

Hungrig men tillfreds la han sig för att sova. Några timmar senare väcktes han av sol, regnbåge och åska samtidigt. Gudarna måste vara tokiga tänkte han, nöjd med att ha inrättat sig i sitt alldeles otokiga universum i sin nya lägenhet. Han insåg dock att han skulle behöva någon typ av rutiner i sitt nya hem. Åtminstone ett slutdatum för vattenfastan. Han tog på sig ett par kalsonger, funderade en stund, tog av dem igen och gick naken ner i köket. På det amerikanska frukostbordet låg hans Iphone. Han greps av en oerhörd lust att slå den i stenbordet men samlade sig och ignorerade istället ståndsmässigt alla pluppar om uppdateringar, samtal och mejl. Istället slängde han en kort blick på femdagarsprognosen. Ovädret skulle vara tre dagar till vilket fick honom att ta ett snabbt beslut om en tre dagars parallell vattenfasta. Han övervägde om han skulle införskaffa mer information om hur man fastade men insåg att det gick emot hela projektets natur och drack istället två flaskor Evian på raken. Det dundrade till där ute och fönsterrutorna skallrade. Han såg upp och ut i rummet och skrek förskräckt till. Ett hav, en sjö, en pool, ett monstruöst akvarium lyste böljande upp utsikten av himlen och de obebodda skyskraporna bakom vinterterrassen. Chockad, orolig men uppspelt sprang han fram till terrassens glasdörr. Det kluckade mot rutan men kring terrassdörrarnas lister syntes inte en ynka utrunnen droppe vatten. Glaset verkade hålla skottsäkert spjärn mot de hundratals kubikmeter vatten som måste fyllts på under natten. Han såg på vattnet som i trans. Vem var upphovsman till detta? Han själv eller badkaret? Fylldes det månne fortfarande på? Han ställde sig alldeles nära för att se om vattennivån verkade ändras. Jacuzzin verkade dock dött som när som på några ensamma kolsyrebubblor som steg mot ytan i höjd med hans huvud. Eller vänta. Han tryckte örat mot glaset. Dränkt i bubblor kluckade Miranda Mirandolas röst, lätt förvriden och fördröjd av vattenmassorna där inne. Han lyssnade spänt. Det gick inte att höra vad hon sa men han bestämde sig för att det låg i linje med hans önskningar och nya ideal. I en reklampaus sjönk han ned i skräddarställning på golvet.

Det var sanslöst vacker syn. Stengolvet gav en melankolisk svärta, bakom glimrade de suddiga skyskraporna och Miranda Mirandolas sönderblonderade röst lät som en kluckande sjöjungfru. Han tittade och njöt. Skönheten till trots insåg han att han stod inför problem. Stora sådana. Han ville behålla sitt inomhushav men frågan var hur mycket fuskbygge fastigheten faktiskt var? Skulle terrassen rämna för trycket och vatten vräka in i hans nyrenoverade matsal och kök? Skulle det sippra ned i lägenheten under eller tvärtom bilda en intakt lagun på det svarta stengolvet? Han drog på sig en skrynklig skjorta och kostymbyxor och knackade på hos grannen direkt under honom.  - Martinelli, sa han och sträckte fram handen och han presenterade sig som ny i huset och frågade om grannen måhända fått in vatten i sin lägenhet efter nattens häftiga regn. Mannen framför honom skakade skrockande på huvudet.

- Oj, oj unge man. Har du bara två dagar efter inflyttning glömt hur mycket du betalat för detta bepansrade stålfort? Detta hus är byggt för att stå emot tsunamis, krigsangrepp från vilken stormakt som helst, ja till och med massinvasioner av mindre bemedlade från stadens utkanter. Minsta tub lim är certifierat av NASA.

 Han tackade lättat, bad om ursäkt för att ha tagit upp hans tid, gick tillbaks till sig och låste dörren. Leende närmade han sig akvariet och ställde sig andaktsfullt framför dess glasvägg. Under lyckligt smågnol satte han på musik i surroundsystemet. Han drog upp ljudet till max och började segerdansa som om han och inomhusoceanen vunnit storkontrakt för nästa OS. Relativt snabbt märkte han att han inte hade så mycket energi kvar efter mer än ett dygn utan mat och tog en paus för att hämta ytterligare en Evian i kylen. Han svepte flaskan utan att ta ögonen från sitt hav. Han sänkte volymen och började röra sig långsammare och mer rytmiskt till musiken. I början var det som att hjärnan först bestämde en rörelse som kroppen sedan fullföljde, men snart flöt de på utan någon slags förhandling mellan hjärnlob och kropp. De jobbade sömlöst tillsammans. Hans leende blev bredare och bredare och han tog ut svängarna allt mer. Skutten var inte längre hopp, armrörelserna inte flaxande och tåsnurrandet slutade att ge yrsel. Han sprang upp på övervåningen och öppnade balkongdörren med ett brak. Han upprepade alla rörelser för de tomma och icke-färdigställda vardagsrummen mittemot. Mitt i en rörelse kom han på exakt vilken låt han ville lyssna på. Varm och småsvettig sprang han ned och tackade sin gode skapare att han inte gjort slag i saken och förstört sin mobiltelefon. Han kopplade in den på ljudsystemet, tryckte på repeat och rusade upp på balkongen. Han ställde sig i position och inväntade de första beatsen. Michael Jacksons första strofer och kroppens egna dansreaktioner. En arm. En till. Knän som sjönk mot golvet. Stranger in Moscow. Om och om igen.

I was wandering in the rain. 

Mask of life, feelin’ insane. 

Han dansade och dansade tills han föll ihop i en gråthulkande hög på golvet. Han snyftade och gnuggade sig aggressivt i ögonen. Försökte lugna sina sinnesrörelser. Urlakad tog han sig samman och gick in i sovrummet. Satte sig kort på sängen men ångrade sig och tog med täcket och gick ned till akvariet. Han bäddade ned sig i skinnsoffan och samtalade med vattnet. Imorgon skulle han ringa till Miranda Mirandola med några kvarvarande frågor och sen fick han se. Förutom vattenfastan låg allt öppet. Det skulle regna och storma två dagar till.

[h-bylagpris]

FROTTÉ HANDDUKAR & FROTTÉ BADLAKAN HÖG KVALITET - OLIKA SORTER, STORLEKAR OCH FÄRGER FRÅN 14.90 KOM OCH FYNDA BLAND VÅRA NYA HEMTEXTILIER!!! Välkommen till Hörby Lågprisaffär, Varuhuset i Hörby! Vi har det mesta till dom flesta! Se vår hemsida med veckoannons och vägbeskrivning tryck här : www.lagpris.nu #varuhus #HörbyLågprisaffär #Hörby #VaruhusetiHörby #ViHarDetMestaTillDomFlesta #Påslakan #Kuddar #Täcken #Filtar #FrotteHanddukar https://www.instagram.com/p/B8jCkQ4g-tu/?igshid=g8gyafy4y3wz

[teambergqvist]

Varför 7 kg i ryggan kan man undra.

En vanlig onsdag kan se ut så här. Efter vanlig arbetsdag cyklar jag till gym 5 km.

Nu väntar 12km progressiv löpning jag börjar i 5 tempo avslutar i 4 tempo.

Byta om för att köra en timme styrka överkropp och BÅL.

Avslutar med en timmes cykelintervaller.

Matrialåtgång 3 par skor lika många tröjor och shorts. Går åt tre badlakan,ett för ombyten det andra för att minska sjön runt cykeln och tredje för avslutande dusch.

Bara man har viljan så funkar det, enda kravet packa väskan på kvällen så kommer du väl förberedd till en ny träningsdag.

Cykel hem 3km och fylla på med energi för nästa dag.

[moments-0f-being]

jag kanske precis startade en ny prenumeration. kanske på kalle anka pocket. kanske för att det är det enda jag fixar att läsa just nu. kanske också för att man fick en premie som var ett fint badlakan.....

[profilexpress]

Badlakan & Badhandduk ECO med Egen Brodyr

[avoyageoftheworld-blog]

Kod blå i Byxelkrok

Stenarna på stranden är vita, runda, slipade av tidens hav. Lika vackra som de är för ögat, lika hårt borrar de sig in i ryggen genom mitt turkosa badlakan.

Jag är i Sandvik, en liten by mellan Borgholm och Byxelkrok.

Lyfter blicken mot den blå himlen. Inte ens en molntuss seglar förbi. Sänker blicken, och möter det ljupblå havet i Kalmarsund. Som en liten puckel sticker den lilla stenön Blå…

[fadervoor]

#kulturwifin #usb_klädsträcke #blötväder Det har kämpats ute på stranden mot vätan. Sura kläder, badlakan, jacka och väskorna. Det slutade ett tag på eftermiddagen och jag lyckades torka badlakanet något. Nu vid 18.00 började det att dugga igen, bara att packa ihop och bege sig in mot stadens centrum och detta kulturhus. Nu är väskorna sura igen. Jag lyckades iaf knåpa ihop ett dokument till polisförhöret den 28:e Juli. Måste bara rättstava det här ikväll och sedan lägga ut det på hemsidan. 🐯 ☔ 🌊

[orsakullan]

Vunnit i kombispel’s Facebook-tävling. Om man angav en motivering på Kombispel's facebooksida kunde man vinna badlakan. Jag lämnade en motivering och vann! Älskar färgen, jag har en liten kärlek till turkosa handdukar. Tycker det är jättefint! Tusen tack för vinsten Kombispel!

[peppis-dinet]

Lite nya badlakan

[wherethefireisburning]

Dags att börja tänka på packningen - hemresa imorgon ✈. Så himla nöjd att jag lyckades knipa några #badlakan och en kudde när @target släppte sin #lillypulitzer kollektion i söndags. #lillyfortarget #flatbushavenue

[idenbastaavvarldar]

Tvätta handduken ofta

Jag önskar att det fanns en självtvättande tvättmaskin. Som kunde fylla på sig själv och ladda med smutstvätt. Jag tycker det är supertråkigt att tvätta själv. I min drömvärld så behöver jag aldrig tvätta! Det är många som tvättar alldeles för sällan. Vet du exempelvis att du bara bör använda din handduk max tre gånger innan det är dags för tvätt? Det beror på att döda hudceller följer med då du torkar dig. Det innebär att handdukar och badlakan snabbt blir bakterihärdar.