#Under Vattnet

[thejoyofviolentmovement]

New Audio: Gothenburg's Ljud & Bild Shares Broodingly Cinematic "Under Vattnet"

New Audio: Gothenburg's Ljud & Bild Shares Broodingly Cinematic "Under Vattnet" @AUGUSTIPR

Gothenburg-based indie outfit Ljud & Bild was founded by co-frontpeople Karin Pallarp Nilsson (guitar, keys, vocals) and Anders Kjellberg. Expanding into a quartet that features Nillson, Klellberg, Erik Ridelius (keys, bass, percussion, vocals) and Yiva Holmdahl (drums, percussion), the Swedish outfit has become a mainstay in the local scene while developing a sound that meshes elements of…

[omarrudberg-confessions]

Dem som inte vill vara ringarna på vattnet / Som lever under ytan och tycker det är vackert

Makes me feel seen about not wanting to be seen lol

[naturalswimmingspirit]

kilsbergsvaesen

Att våga visa sig naken.  Fimpa alla plagg och blotta allt som finns därunder.  Avslöja alla skavanker, ärr, krokiga tår och annat som man annars kan gömma under lager av tyg. Det är läskigt. Jag menar egentligen inte min kropp, utan själen. Att visa själens skavanker. Jag gör det nu. För jag inser att jag fått en känslomässig baksmälla. Och jag kan inte dölja baksmällor med smink och koffein.  Precis som vid överkonsumtion av alkohol blir jag riktigt dålig av överkonsumtion av känslor. Trist då bara att jag , under min hårda yta, är en känslomänniska av rang. Jag har nyligen kommit till insikt med att en av mina största styrkor och fina egenskaper,  också är en av de allra svagaste. Egenskapen får mig glad, energisk, alert och motiverad.  Det är min positiva förväntan på hur något kommer bli eller hur någon är. Glaset är halvfullt istället för halvtomt och alla nya människor jag möter är inte idioter utan varenda individ skulle kunna  bli en underbar vän.  Men när verkligheten inte lever upp till förväntningarna,  ja då kommer de där jäkla känslorna in. En tsunami av negativa tankar, självförakt och ilska över att ha fel. Känner mig  ensam, korkad och övergiven. När vågen slår emot så tänker jag att det vore så mycket  bättre att vara cynisk. Då hade redan sökt högre mark, varit i säkerhet innan den där väggen kommer emot mig. Men, samtidigt vore det ju inte jag. Jag är den där blåögda personen som bara ser gott. Så jag måste acceptera varenda våg som slår till och får mig att tumla runt. Som lämnar mig tilltufsad. Som tur är blir vågen aldrig så hög att det är fara för livet. Men det hårda vattnet känns.  Men vad fasen ska man göra? Jag måste hitta ett sätt att fortsätta ha höga förväntningar, men vara likgiltig när det inte blir som jag tänkt.  Behöver nog dra till skogs snart igen ❤ Där ute hittar jag både frågorna och svaren. Där ute bygger jag upp min självkänsla och mod. Och även om moder natur kan testa mig så vet jag att hon är min bästa vän. Hon är kan vara tuff, men alltid ärlig. Ja , jag är en stark och orädd kvinna . Men även Akilles hade ju sin häl

[rastronomicals]

11:52 AM EST January 11, 2024:

The Coral - "End Credits" From the album Distance Inbetween (March 4, 2016)

Last song scrobbled from iTunes at Last.fm

Hmmm. The great American Black Metal/British Indieprog confluence. Note the similarity of this cover with that of Vattnet Viskar’s Sky Swallower

File under: Neo-Prog Pop

[whitewaterpaper]

“Bravely”.

Författare: Maggie Stiefvater. Publicerad: 2022. Medium: eBok/Disney.

Läses tillsammans med @kulturdasset för vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel Prolog+01–03).

En bra start på boken, med en introduktion av brädets ”nya” pjäser: de två gudarna. Och man får en känsla av redan här att de två gudarna ständigt är i luven på varandra. Det är dels den Cailleach i formen av en gammal kvinna hon är känd både för att spela spratt och fuska tydligen. Samt den yngre, hamnskiftande, Feradach som jag inte riktigt hittar någon information om just nu. Min första tanke var att Cailleach är häxan Merida mötte som barn.

Att det är Feradach som Merida jagar efter i vinternatten är det dock ingen fråga om. Och hon är snart indragen i de båda gudarnas spel/lek. Intressant nog nämner Cailleach att hon har intressen i Meridas familj. Det här gör mig givetvis nyfiken på vad det är som pågår i det stora hela.

Som en sidonot fick vi en chans att läsa på mer om irländsk mytologi – som består av betydligt mer än pysslingar och tir-na-nog. Alla fyra varelserna som nämns här (bogle, pooka, brag och shellycoat) erbjöd intressant läsning.

Spelet Brandubh är en irländsk variant av det nordiska spelet Hnefatafl, som även kallas ”bräde” på svenska. Dagens variant av brädspelet ”Svälta Räv” har jag aldrig varit något stort fan av.

Delmål 2 (Kapitel 4–7).

På många sätt ett bra delmål: här får vi grundintrigen utlagd för oss med Meridas två vadslagningar. Dels ett med de två gudarna vi lärde känna i prologen, dels ett mer mondänt. Det senare vadet, där slottet plötsligt invaderas av en aggressiv styrka är säkerligen något som Feradach ligger bakom i någon utsträckning.

Ärligt vet jag inte om jag helt greppar idén med det förstnämnda kanske är det två gudar som roar sig först och främst. Helt uppenbart är dock att mor och far i DunBroch stagnerat. Här är mamma Elinor än mer en rabblande papegoja än hon är i filmen. Är det anledningen till att de nu ansätts av den här nya galningen kanske?

Vi får under det här delmålet iaf lära känna familjen DunBroch närmare. Inklusive Leezie vars stundande bröllop nu ställts in av oklara anledningar. Även det kanske något som Feradach ligger bakom? Jag är lite fascinerad över hur hon nästlat sig in i familjen och tydligen lyckas undkomma att få några krav på sig. Jag lämnar det öppet för här att Leezie är någon annan än den hon utger sig för att vara.

Just nu är jag precis som Merida nyfiken kring vem Eilean Glan är. Någon från Elinors förflutna helt klart, är det så att vi kommer få lära känna Elinors rötter i denna bok.

Jag ser det dock som föga troligt att Merida förlorar något av sina vad.

Delmål 3 (Kapitel 8–11).

Hinner hända en del i det här delmålet, att DunBroch är i behov av en förändring (typ en rejäl spark i rumpan) står väldigt klart nu. En av de första saker som jag noterar i delmålet är att jag antagligen inte kommer hålla mamma Elinor särskilt högt.

Det är en märklig samling som följer Merida på vägen när hon styr kosan mot sitt första delmål: Ardbarrach. Och de verkar ha sin egen festliga variant av att ha stagnerat. Iaf för kvinnorna där schemat varje dag följer en och samma ringande klocka. Vi får tyvärr aldrig riktigt grepp om vad tanken bakom detta arrangemang är, då Merida bestämmer sig för att schappa innan de får reda på detaljerna.

Intressant nog vill Hubert stanna, han har hittat sitt kall i livet oh trivs som fisken i vattnet. Här inser man vad tanken med de tre resorna kommer utmynna i: Meridas tre bröder (aka ”trillingarna”) kommer få chansen att växa upp på varsitt håll och få chansen att ses som individer. Även om Merida nu också inser att hon kanske själv inte nödvändigtvis kommer tycka om att hennes familj förändras.

Jag är fortsatt lite fundersam kring ”Leezie” och vilken roll hon spelar. Som karaktär är hon nästan främst i vägen, och jag är fortfarande öppen för att hon är något mer än bara en vimsig människa.

Delmål 4 (Kapitel 12–15).

Dessa fyra kapitel präglas av en viss eftertänksamhet, dels att Merida själv påverkades mer av Ardbarach än hon inledningsvis trodde. Sedan dels första jämförelsen henne och Feradach mellan. Och givetvis föräldrarnas reaktion på att Hubert valde att stanna. Eller, när det gäller det sistnämnda kanske bristen på reaktion. Visst är det fullt möjligt att det är så att de ser positivt på att Hubert vill träna mer och lära sig, men det går heller inte att utesluta att låta det bero även är det smidiga och icke-konfronterande svaret.

De intressantare delarna av delmålet är dock den lilla insikt vi får i Feradach, och att hans skiftande utseende gör det svårt för honom att förstå begrepp som familj. Vi får också veta att alla hans utseenden baseras på en människa som han fördärvat. Här tycker jag även reglerna kring den här vadslagningen blir lite grumliga, Merida måste arbeta kring ”här och nu” med sina tre förändringar medan Feradach alltså kan plocka vilken som helst av sina dåd? Jag kan heller inte låta bli att känna att Feradachs insats för den förlorade byn låter lite som en ursäkt för att få sprida död och förödelse kring sig.

Delmål 5 (Kapitel 16–19).

Föga förvånande stannar Elinor hemma när det är dags för nästa resa, trots att detta går till ett välbekant mål. Jag misstänker att vi någonstans under slutet av boken kommer få reda på vad detta handlar om. Nödlögnen om att hon måste stanna hemma måste ju komma någonstans ifrån mer än att bara vilja vara hemma. Undrar om det hänger ihop med den där underliga reaktionen hon hade när ”Eilean Glan��� nämndes? Är hon intrasslad i något? Någon gud som lagt sig i? Var det inte Cailleach/Feradach som sade att hen hade intressen i familjen DunBroch? Och hänger Hamish alla rädslor ihop med mamma Elinors beteende?

Merida, Hamish och pappa Fergus ger sig av mot destinationen Kinlochy; en plats som Fergus varit på tidigare och håller i kärt minne. På resan dit får vi en vinkling om vad som kommer förändra Hamish: musiken. Tydligen släpper han sina rädslor då, och musikinstrumenten man ser i Kinlochy antyder att där Hubert finner sig själv i militären så kommer Hamish hitta sitt i musiken. Kanske kommer pappa Fergus också få sig ett uppvaknande i att hjälpa Kinlochy på fötter igen? Innebär det att den tredje resan kommer involvera Elinor?

Kinlochy verkar iaf vara på ruinens brant. Skall bli intressant att se vad som kommer hända. Feradachs entré på slutet av delmålet bekräftar att det är ett kungadöme i behöv av förändring. Och vi vet att hela slottet genomsyras av apati och hopplöshet, något får mig att misstänka att lösningen kommer ha med musik att göra.

Delmål 6 (Kapitel 20–23).

Bitvis fartfyllt delmål, med Feradach som bränner ned Kinlochy till grunden och ser på medan folket där bokstavligen går upp i rök. Trots Meridas vrede mot guden i det här delmålet så har jag på känn att hon kommer motbevisas i att han är en hjärtlös ande som inte bryr sig om någon. Här antyder han att Kinlochy under flera år fallit för frestelsen i girighet och missbruk. Vilket jag tror är en av anledningarna till att pappa Fergus vid hemkomsten verkar vaknat upp och börjar rusta upp slottet. Feradachs uttryck ”jag är inte grym, jag är naturen” påminner om sagan om sköldpaddan och skorpionen. Vilket i sig givetvis är en metafor för disciplin: ja du är giftig, men det innebär inte att du måste förgifta folk bara för det eller hur?

Även Hamish verkar ha hittat hem i musiken (som förutspått), som den yngste av syskonen ger mamma Elinor med sig och låter honom satsa på musiken. Lite nyfiken blir jag på Ila, som verkar både vara på Meridas sida och ha en gåva för att medla/gjuta olja på vågorna. Till skillnad från Leezie som är en karaktär jag fortfarande inte ser poängen med.

Besöket vid brunnen är intressant, speciellt sedan Feradachs handavtryck i en sten avslöjar att denne redan varit där och utövat handpåläggning på ödet. Mötet med Cennedig är intressant, men jag lämpar lite med att se den övergripande poängen med hela intrigen i den här boken. Från att ha varit relativt intressant inledningsvis, har mitt intresse för vad som pågår minskat lite för varje delmål.

Delmål 7 (Kapitel 24–27).

Delmålet börjar med ett rätt fint kapitel där Feradach på sätt och vis försöker göra bot och bättring inför Merida genom att styra en grupp handelsresande till DunBroch så Hamish kan få sig en mer reseportabel harpa.

Elinor får ändan ur vagnen, och på sätt och vis visar varför hon rest väldigt lite. Det är lite av ett monster hon organiserat för att ta sig fram. Under den här resan talas det också en del om magi och en hel del intressant framkommer.

“She believed people came back again and again. To life. In different bodies. She heard about it from a bald man from somewhere in the south. She always said the first thing a bald man says when you meet him is always true and the last thing he says is always a lie.” (Kapitel 25).

Feradach verkar också ha påverkats en aning av Meridas vrede. Kanske beror det på att hon är den enda som ser honom som samma person hela tiden (utom då Leezie bär honom då). Antagligen påverkar det gudar lika mycket, om inte mer, att känna sig sedda? Det här delmålet är antagligen första gången som jag känner att Leezie förtjänar platsen hon tar upp i storyn. På sätt och vis finns en flagga om att Leezie kanske inte är den hon utger sig för att vara:

Her [Lezzies] hair was mussed and her eyes half-lidded with sleep; she looked, as ever, like she needed a bit of help. But her voice was wide-awake, and Merida, when she looked at Leezie, saw a little flash of the Cailleach’s green starlight in her eyes. Oh. (Kapitel 26).

Något förändras mellan Merida, dels så vet hon nu att Feradach påverkas negativt om han inte utför sina plikter, dels att även om Feradach skulle försvinna kommer en ny gud i hans ställe. Merida är nu också delvis medveten om den balans han säger sig försöka hålla.

Undrar jag om inte det här kommer sluta oavgjort? Och det var Cailleachs plan hela tiden? Det är uppenbart att Feradach och Merida båda hade/har att lära av varandra.

Delmål 8 (Kapitel 28–31).

En välkommen inblick i mamma Elinors bakgrund. Skall erkänna att jag inte riktigt visste vad jag väntade mig av besöket på Eilean Glan, men det här kom lite som en överraskning. Och ett antiklimax. För på något vis hade jag räknad med lite mer än så här. Nu blir det dit, säga hej och sedan återvända hem. Med ett möte med Dásachtach, det skall bli intressant att få veta vad han säger till Harris – helt uppenbart är att han precis som mamma Elinor fått känna förändringens vindar. Men jag vet inte riktigt om jag köper det som står i det här delmålet som den enda förklaringen till den handlingsförlamning Elinor verkar ha lidit av de senaste åren.

Leezie (det här delmålet förklarar delvis karaktären och varför hon fått en sådan inkluderande roll i familjen) verkar mer och mer glida in mot det religiösa/magi-hållet.

Delmålet knyts ihop (man skulle nästan kunna tro att jag planerade den efter snygga slut) med Feradach som ber Merida visa vad som förändrats. Vilket i sig är intressant, för det är tre (nåja, två och ett halvt iaf) delmål kvar.

Jag har fortsatt kluvna känslor för den här boken, bitvis är den intressant och bitvis kämpar jag med att se poängen med storyn.

Delmål 9 (Kapitel 32–35).

Intressant vändning att alla på DunBroch plötsligt ser Feradach på samma sätt, lite överraskande trots att vi visste att han redan påverkats av Merida på olika sätt. Kanske stämmer det som Merida sade att han inte förstod sig på fmailjer, tiden eller vad det är att existera. Var det en del i Cailleach plan?

För övrigt kan man fundera kring vad Illas kommentar till honom betyder?

“You looked a little different, I think, sir,” Ila said, and she gave Merida that private cat smile. “And I did, too. I wasn’t always this age!” “Yes, our Ila is ancient,” Elinor said.

Visst kan man tolka det som att Illa ”bara” blivit äldre, men är det så? Är det här ytterligare en vink om att Cailleach håller koll på dem? Log lite åt förvecklingen sedan där ”läraren” som föröddes i ett tidigare delmål söker sig till (tillbaka rentutav) Eilean Glan, och där hon fick plats eftersom Elinor tagit på sig en mängd flickor att fostra.

Hack i häl på Feradach dyker givetvis Dásachtachs sändebud upp och raljerar. Typiska mobbare som måste skrika, skräna och härja runt för att dölja sina tillkortakommanden. Vi får en vinkling iaf vad Dásachtach sade till Harris i förra delmålet, och tydligen var det ett försök att värva honom och det finns antydningar till att Harris är allt annat än ovillig. Så vad är det för förändring han behöver? Understödja eller underminera dessa åsikter att Dásachtach har rätt och föräldrarna fel?

Delmål 10 (Kapitel 36–39).

Man känner att det är dags att börja snöra ihop den här storyn. Att Dásachtachs försökte värva Harris lär inte komma som någon överraskning – även om jag personligen hoppats på något mer kreativt än så. Det leder iaf till att han och Merida får en chans att prata ut, och det visar sig att Harris med märkts av magi. Intressant nog får Harris vara en del av när Meridas vad med gudarna skall avgöras. Och nu fick vi äntligen reda på Leezie lyckades orma sig in i familjen, hennes mamma var tydligen jordemodern som räddade Elinor och en av trillingarna undan en säker död under förlossningen. Jag blev väl heller inte överraskad över att Ila egentligen var Cailleach i maskering.

Sedan har vi den fullständigt poänglösa upplösningen: Cailleach förkunnar med buller och bång att Merida vunnit och DunBroch förändrats tillräckligt. Men, att slottet genom Dásachtachs försorg ändå kommer läggas i ruiner. Så tar det ändå inte poängen av hela grejen med vadet? Är Cailleach ute efter mer offer? Vill vara den som kommer till undsättning? Eller är hela grejen att hon fortfarande inte lärt Feradach hela den läxa hon avsett för honom? Som det ser ut så väljer nu Feradach att bli dödlig till förmån att rädda Meridas familj och hem. Ett mirakel är med andra ord beställt, betalt och på väg att serveras.

Ännu ett delmål som avslutas med en passande Cliffhanger…

Delmål 11 (Kapitel 40–41+Epilog).

Dásachtach får lära sig den hårda vägen att lojalitet inte är något du kan tvinga fram eller ens kräva att få (visserligen fick hans armé lite hjälp på vägen med att öveerge honom, men han lär vara permanent nedmonterad nu). Cailleachs mirakel sänker sig över DunDroch och med den så faller hans armé samman för att återvända till sina familjer. Och hjälp kommer utifrån, gillar verkligen hur Ardbarrach får lite upprättelse och att den resan gav mer än att ”bara” vara en plattform för Hubert att växa upp.

Epilogen, med dess bakgrund om hur Feradach blev till är intressant och lite undrar man om hans grund som luftande i grunden var anledningen till hans skiftande utseende? Att ”Jakten på det namnlösa” skulle knyta an till Feradach kändes rätt självklart redan när det nämndes första gången.

Sammanfattning.

Det här är en trevlig bok, har ett lättillgängligt språk och jag gillar chansen att få kliva in i den irländska mytologin. Men jag måste erkänna att storyn som sådan inte riktigt tilltalade mig. Ju längre in i boken jag kom, desto mer poänglös kändes hela storyn, jag klickade aldrig riktigt med karaktärerna (eller snarare den här inkarnationen av dem) och tilltalades inte av grundintrigen med vadet mellan Merida och gudarna Cailleach och Feradach. Jag tycker den inte är dålig, men jag gillade den inte (tyvärr).

Conclusion.

This is a nice book; has an easily accessible language and I like the chance to step into Irish mythology. But I must admit that the story as such didn't really appeal to me. The further into the book I got, the more pointless the whole story felt, I never really connected with the characters (or rather, this incarnation of them) and wasn't attracted to the basic intrigue of the bet between Merida and the gods Cailleach and Feradach. I don't think it's bad, but I didn't like it (unfortunately).

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Cailleach @ en.wikipedia.org.

Bogle @ en.wikipedia.org.

Pooka/Púka @ en.wikipedia.org.

Brag @ en.wikipedia.org.

Shellycoat @ en.wikipedia.org.

Brandubh @ ancientgames.org.

Hnefatafl @ sv.wikipedia.org

[drakenfors]

”Det har alltid handlat om gitarrer”

Hans trettonde album – The Ripple Effect – har precis lämnat skivpressarna och nu väntar han på att få åka ut och spela låtarna. Efter mer än 40 år som musiker har gitarristen Rolf Jardemark allt annat än tappat sugen. – Nej, det här är grejen för mig, och har varit det ända sen tonåren, säger han.

TEXT THOMAS DRAKENFORS  FOTO MAGNUS BERGSTRÖM

I ett komplex som kallas Bunkern, på grund av sin massiva betongframtoning och brist på fönster, har Rolf Jardemark sitt epicentrum som musiker. Fastigheten ligger mitt i centrala Göteborg, en bit upp i Viktoriagatans branta backe, granne med ett kampsportcenter. Den hårda kontexten verkar perfekt för ett Heavy metal-band. Men med sitt eteriska och lätta gitarrsound tycks Rolf Jardemark liksom ha hamnat mitt i fel slags markörer. – Ja, det är lite lustigt när man tänker på det, säger han. Han är ett av de där namnen som liksom är synonymt med svensk jazz på gitarr, helt klart i är det så i hemstaden Göteborg i alla fall. Ett av de där proffsen som är hemma i improvisation, men som även kan läsa noter lika lätt som vi andra tar oss an kvällstidningarnas brödtext.

Karriären som musiker och pedagog är lång. Under åren har han gett ut ett tiotal album med huvudsakligen egna kompositioner. Det senaste, Ripple Effect, där bland andra namnkunniga pianisten Lars Jansson medverkar, har precis blivit klart och skickats ut till landets recensenter. Titeln är lite filosofisk. – Det handlar om att goda handlingar sprider sig som ringar på vattnet. Ungefär som ”pay it forward”. Jag tänker mig att det fungerar så även med musik. Livet som musiker framstår ofta som lite glamoröst när man ser dem på scen. I bunkern på Viktoriagatan känns det lite annorlunda. Ett krypin belamrat med olika instrument och en dator. Ingen utsikt alls. Precis som om kreativiteten föds ur torftighet. – Ja, det lämnar ju onekligen en del över till fantasin. Svenska jazzmusiker har gott rykte internationellt, och Rolf Jardemark har bland annat haft samarbeten med amerikanske keyboardisten Michael Ruff (Chaka Khan, Lionel Ritchie). – Vi gjorde en turné i Norden 1987. Det var första gången jag fick vara med i ett sammanhang på den proffsiga nivån. Helt klart en av höjdpunkterna i min karriär, säger han.

En rad andra samarbeten har gjort avtryck, som dem han har haft ihop med musiker som trumpetaren Jan Allan, gitarristen Rune Gustafsson och den egensinnige amerikanske gitarristen John Stowell. Men hur började allt det här? För Rolf Jardemarks del kickade musikintresset igång på 70-talet, hemma i pojkrummet i Västra Frölunda. Hans kompis hade en gitarr som han fick köpa loss för fem kronor. – Plus att han visade mig några grepp som jag kunde komma igång med. Sedan skaffade han en ackordbok, började öva och blev fast med tonerna. Via musiklinjen på gymnasiet tog han sig vidare till musikhögskolan i Göteborg där han studerade improvisation, och hade klassisk gitarr som biinstrument. Under tiden på universitetet började han även spela ute på klubbar och blev kompis med gitarristen Peter Almqvist, som några år senare fick internationellt genomslag i duon Guitars Unlimited, tillsammans med Ulf Wakenius. – Jag och Peter jobbade tillsammans i en gitarraffär, och både han och Ulf blev något av mentorer för mig. Efter musikhögskolan började ett liv som yrkesmusiker. Förutom spelningar på jazzklubbar fick han även påhugg som kompmusiker i olika husband på tv, bland annat På spåret och Bingolotto. Sedan 2009 har han även medverkat i Göteborgsoperans musikaluppsättningar. – Många gånger har jag påpekat det för mina elever på olika skolor att de koncentrerar sig för mycket på att spela solo. De övar 95 procent på det, men bara fem procent på att kompa. Men verkligheten som musiker är precis tvärtom.

På senare år har Göteborgs jazzscen växt. Förutom att etablerade Nefertiti blivit till två olika scener har jazzklubbarna Unity Jazz och Utopia börjat dra publik. Kul tycker Rolf Jardemark, som ofta är ute och spelar på de olika haken. I höst fyller han 63, vilket inte är mycket att bekymra sig om för en jazzmusiker – genren är inte speciellt åldersfixerad. – Det är väl först upp i 80-årsåldern det kan bli lite svårare rent tekniskt, men det kan leda till andra fördelar. Själv har jag i alla fall inga planer på att lägga av, jag älskar fortfarande det här.

Fakta: Rolf Jardemark Ålder: 62 år. Yrke: Musiker. Bor: Guldheden i Göteborg. Familj: Fru och två barn, två barnbarn. Intressen: Spelar tennis. Lyssnar på: Just nu mycket på gitarrmusik från New York, som Jonathan Kreisberg, Yotam Silberstein. Läser: Romaner, fakta och biografier. Kör: Kia Ceed, 2015. Aktuell: Med albumet The Ripple Effect.

Rolf Jardemark om … … det bästa med att vara musiker: ”Det är att stå där på scen och spela live, med musiker jag gillar och för en bra publik. Få saker slår det.” … det sämsta med jobbet: ”Att kulturpolitiken i Sverige huvudsakligen gynnar de stora, fasta institutionerna. Som frilansmusiker gäller det få det att gå runt av sig själv.”   … att öva: ”Jag börjar alltid dagarna med att öva någon timme för att komma igång, sedan medverkar jag i olika sammanhang, som musikaler på Göteborgsoperan till exempel. Det måste jag öva en del på. Det blir minst tre fyra timmar om dagen.” … han aldrig har längtat efter ett vanligt kneg: ”Nä … det har jag inte. När jag tänker på det har jag faktiskt aldrig haft något arbete som inte handlat om gitarrer.”

[idagnyheter]

Lillemor Thorsson hittad under bro i Kramfors kommun

I augusti förra året hittades benrester i vattnet under Sandöbron i Kramfors kommun. Fyndet gjordes i samband med ett marinarkeologiskt projekt och hittades på 16 meters djup. Tidigt konstaterades att det rörde sig om en kvinnas kvarlevor och polisen misstänkte att de kunde tillhöra 15-åriga Lillemor Thorsson som försvann på 1970-talet. “Under polisutredningen kom det fram att kvinnan hade…

[fannynilsson]

Dagens fundering:

Passade jag så dåligt som elektriker för att jag var så utbränd, för att jag var så ointresserad eller för att jag faktiskt var dålig på det? Eller Var jag så ångestfylld och ointresserad för att jag var så utbränd?

För idag gick det fort, var enkelt och blev hyfsat snyggt med tanke på Voldemort-elen som jag försökt over-rajda med lite nydragning ☠️ det var kul. Att jobba med kroppen är ju bäst. Vägrar dock allt annat än utanpåliggande.

Jag o isak grävde ner ny markkabel, jag har lagt in i båda centralerna, dragit ut och kopplat in ett uttag i fårdelen så de ska få värmebalja till vattnet, och lagat hanen på en strålkastare i samma utrymme. (Samtidigt som vi haft barnen och haft besök av 388 pers under dagen 😂)

Största sorgen är ju att jag slösat 8 år av mitt liv på nåt jag inte har nytta av idag. Mer än att jag orkat dra nån lampa eller uttag på sistone. Man kunde väl förfan ha slösat liv som lastbilschaffis eller nåt så hade man haft körkort att nyttja på äldre dar iaf 🥲 Skulle vilja prova jobba som elektriker igen på äldre dar för o se om det skulle fungera för mig nu på det plan jag är psykiskt idag.

Nåt jag inte klarar av psykist är dock avgöra rätt nivå för saltstenshållare för får. Är dedär en ergonomisk slick-höjd?! Borde sänka mer för lammen?! Finns det rekommenderad slickhöjd skriven på jordbruksverket?! 😂

Det värsta med att bygga saker är att nån annan kan göra det bättre. Därför slutade jag också som elektriker 😂

[malixse]

Ett morgonbad och levande ljus här

Kallbad och vinterbad för välmående i höstmörkret det är behövligt för att jag ska må bra. Idag gav jag mig iväg till sjön igen. 12.5 grader i vattnet. När jag vaknade i morse var det -3 grader ute. Det börjar Närma sig vinterbad Vinterbadet närmar sig men… Temperaturen måste sjunka till under 8 grader i sjön innan de där riktiga sockerdrickskänslorna börjar sprudla i kroppen. Idag kändes…

[jimmythuen]

Varför längtar jag så mycket efter det som inte längre finns kvar? Varför vill jag så mycket strax innan jag skall somna? Nu ser jag några gröna grässtrån och jag har målat dem bakom mina slutna ögonlock. Jag är på en äng inne i min egen tavla och det är något minne som kom för mig. Jag sitter på morfars moped inne i skogen och grässtrån har slitits loss - fastnat under mopeden och följt med ner mot sjön. Jag är 15 år och på väg ner till Storsjön för att dra upp gäddor. Morfar steker pannkakor i himlen, sådana som jag älskade när han levde. I fantasin vill jag så mycket och längtar efter det bakom mina ögonlock. Olja har droppat ned på gräset under mopeden. Det är något speciellt med kladdig svart olja. Jag räknar ut hur många liter bensin som behövs för att kunna köra hela vägen ner till Skåne från Södermanland - hur många timmar som jag behöver plåga mig igenom arbetet på konditoriet, där tyrannen finns - bagaren som alltid gör narr av mig, som får mig nervös när han säger att jag är oduglig. Men det blev aldrig så, jag kom inte iväg och bagaren fick fortsätta att håna mig. Jag var fast i det där. Jag är på väg i en annan skog, på väg mot havet. Några vassa strån och sen sanden. Far har filten under armen och går så där lite böjd, men med långa steg. En pojke hinner knappt med. Det är sommar - varmt, men den tilltrampade stigen är kall under naken fot, av många människors vandring ner mot havet. Kanske var det något inom dem som gjorde marken så där kylig. Nu över den smala bron och det finns ål i vattnet där under. Farbror är åla-fiskare och har en liten stuga nere vid havet. Ibland är han där och det är något spännande och mystiskt tycker en liten pojke som jag. Sen ut mellan tallarna och där skär de vassa stråna mellan tårna, innan den mjuka sanden vid stranden - inbjudande öppnar upp mot havet. Där skall vi bada och far skall sola och göra något annat som mor inte tycker om. Men i tavlan kan allt förändras och bli till något annat än vad det var från början. Far hade påpekat om flickan vid nakenbadet - gapande hade han sagt att hon inte hade bröst, men att hon hade könshår. Hon var kanske 11 år och far hade kikaren som hängde i sitt band kring hans hals. Men i min målning så finns det inga små flickor med könshår och utan bröst - det är bäst så. Mor går över ängarna tillsammans med mig. Jo jag är på två ställen samtidigt - här med mor vid ängarna och vid havet med far. Vi skyndar förbi tjurarna och korna och tar oss in under taggtrådsstängsel och närmar oss tallskogen. Hon halkar där det är brant och glider ner för slänten inne i skogen. I en hand håller hon en halvtom Aurora-flaska. Vilken tur att flaskan inte trasades sönder, tänker jag, för då hade mor kanske skurit sig på skärvorna. Hon lugnade sig efter fallet, men snubblade igen när hon skulle resa sig upp och jag vågade inte hjälpa henne, eftersom hon kunde bli så arg om man rörde vid henne. Vi gick vidare inne i tallskogen... Vid havet satt far och solade när vi kom fram och jag satt också där och var orolig över vad mor nu skulle ta sig för. Jo jag såg mig själva komma tillsammans med mor, samtidigt som jag satt vid stranden tillsammans med far, som hade kikaren i händerna. Mor var arg -  jag ville fly och blev två av mig själva. Grässtråna blev blodiga och jag är nu 16 år. Morfar undrar varför hans moped är inne i skogen och 50 mil från Landskrona. Han öppnar upp ett moln på himlen och då ser jag ruinerna där han står och pekar. Min mor är också där och i sitt världskrig, som varade under hennes barndoms första 6 år. Det var då som hennes sjukdom väcktes och i sin fars knä där hon skulle sjunga, när han var full och svartsjuk. Mitt eget världskrig kom efter att jag hade blivit 6 år. Nu skäller mor på far vid stranden. Hon skriker - frågar ut honom om hororna som finns inne i hennes sjukdom. Är det flickan med könshår, fast utan bröst, som mor menar är horan? I så fall är det ju inte i sjukdom som hon skriker denna gång? Jag vill gömma mig inne i det gamla skyddsvärnet, där sand har spolats upp på av havet. Jag sitter uppe på kullarna och ser folkvagnsbussen där nere på vägen. Min far och äldre bor kör iväg utan mig. Jag är 18 år och allt bråket handlade om alkoholen, om varför en fick mer än en annan. Det var därför som de körde iväg och utan mig i bilen. Jag gick ner till farbror i huset och frågade. Han sa lugnt: "de körde", men inget mer. Då ringde jag mor och berättade alltsammans, jag skvallrade i vrede. Ett par timmar senare kom de tillbaka och min bror var arg, men jag fick följa med hem - vad nu hem är för något? På sov-loftet öppnar jag mina ögonlock, sätter mig upp - tänder lampan, tar pennan och blocket. Det ligger vissna grässtrån och en tom aurora-flaska på golvet. Pappas filt hänger över räcket, den är blöt av det salta havet och av något annat som mor mår dåligt av. Morfars moped har rostat sönder och jag undrar om den fortfarande är kvar där uppe i norr. Den stod i alla fall under en fallfärdig lada invid fosterhemmet i Yttervalla, sista gången som jag var där.. Det knackar på min dörr och jag vet vem det är. Det är far, morfar, mor och min äldre bror och de undrar alla när jag skall måla klart tavlan. Jag blundar igen och längtar så mycket, efter det som inte längre finns kvar. Varför vill jag så mycket, strax innan jag skall somna? Nu ser jag ännu ett grässtrå, just där minnet vaknade och ett annat vasst strå invid havet. Men jag är inne i skyddsvärnet och jag har somnat. Jimmy (Andersson) Thuen 15 Juli 2018

[euroswimcap]

Simhattar EU: Din Guide till Stora Simhattar

När det kommer till simning är en bra simhatt ett viktigt tillbehör för både prestation och skydd. För simmare i EU finns det ett brett utbud av simhattar som inte bara ser bra ut, utan också ger nödvändigt skydd mot klor och UV-strålar. I denna blogg kommer vi att fokusera på stora simhattar och deras fördelar, såväl som varför de är ett utmärkt val för många simmare.

Varför Använda Simhatt?

Simhattar är designade för att hålla håret skyddat under simning. De hjälper till att minimera motstånd i vattnet, vilket kan förbättra din hastighet och prestation. Dessutom skyddar de håret från skadliga kemikalier i poolvatten och solens skadliga strålar, vilket är särskilt viktigt för dem som simmar regelbundet.

Fördelar med Stora Simhattar

För simmare med längre eller tjockare hår kan stora simhattar vara en livräddare. Här är några fördelar med att välja en stor simhatt:

Bättre Passform: Stora simhattar ger mer utrymme och passar bättre på tjockare hår. Detta minskar risken för att hatten glider av under simningen.

Komfort: En större hatt kan kännas mer bekväm, speciellt under långa simpass. Den ger mindre tryck på huvudet och kan vara lättare att sätta på och ta av.

Skydd: Stora simhattar ger ett extra lager av skydd för ditt hår och din hud, vilket är särskilt viktigt i klorerade pooler och soliga förhållanden.

Stil och Variation: Med ett brett utbud av design och färger, kan stora simhattar också vara ett fashionabelt tillägg till din simutrustning.

Simhattar i EU

I EU finns det många alternativ för att hitta högkvalitativa simhattar, inklusive stora modeller som passar alla simmare. När du letar efter en simhatt, tänk på följande:

Material: Välj en simhatt som är gjord av hållbart och flexibelt material, som silikon eller latex, för bästa passform och komfort.

Design: Titta efter stilar som passar din personlighet och stil. Det finns många färgglada och mönstrade alternativ att välja mellan.

Kundrecensioner: Läs recensioner och betyg för att säkerställa att du väljer en hatt av hög kvalitet.

Avslutande Tankar

Oavsett om du är en tävlingssimmare eller bara simmar för nöjes skull, är det viktigt att ha rätt utrustning. Simhattar EU erbjuder ett fantastiskt utbud av stora simhattar som kombinerar funktionalitet med stil. Genom att investera i en bra simhatt kan du njuta av en bättre simupplevelse och skydda ditt hår på samma gång. Så ge dig själv den bästa möjligheten i vattnet med en passande simhatt!

Kontakta oss:

Webbplats: Euro Swim Caps E-post: info@euroswimcaps.com Telefon: +44 1384 262335

[trekadventureportugal]

5 aug Santiago -Porto

Gick upp vid 8:30 och så hade nästan alla dragit. Boyan o Maria var kvar, så jag pratade en stund med dem. Packade väskan så rätt saker var i handbagaget under bussresan, skulle ta ca 4 tim.

Lagade lite färdkost och gick upp till stationen för en morgonkaffe och vänta in bussen.

Under natten var det någon som bankade på dörren något så enormt att jag trodde glaset i dörren skulle gå sönder. Manuel, hospitaleron var väldigt noga med att man inte får öppna dörren till någon, så oklart vem det var. Kanske har han haft problem med folk som försöker ta sig in nattetid? Efter nån halvtimme i alla fall, slutade det banka, då ingen vågade öppna.

Det var många som hade samma tanke som jag att ta en kaffe innan bussen går lång kö till kaffet, men jag han precis trycka i mig kaffet innan det var dags att åka.

Blev lite nervös när jag kom fram till bussen, den bifogade filen ville inte visa sig. Jag hade igår fått en påminnelse om bussen med bokningsnr men det accepterade inte den spansktalande chauffören, han ville ha QR-koden. Bifogade filen ville barainte visa sig. Jag provade att ladda ner busbud-appen och efter registrering och lite trixande så fick jag till slut fram biljetten och chauffören blev nöjd. Han verkade petig i överkant, man fick inte ha väskan under sätet, den skulle vara på hyllan? Jag fick åka med i alla fall.

Den här chauffören höll inte igen på gasen heller i rusade igenom vägtullarna fanns inte en lastbil han inte körde om. Hemma har vi E4 vi åker på E1. Trodde jag skulle kunna känna igen mig i pontevedra men han knappt och se vi passerade så snabbt att plötsligt var vi bara ute på vischan igen.

I Chapella var det några konstiga flottar i vattnet när vi körde över bron, såg märkligt ut Ska kolla upp vad det kan vara för något

3 tim o 28 min inkl 3 stopp för att släppa av o ta på passagerare. Sen ändrades tiden när vi körde över gränsen.

Gick in på flygplatsen o kollade vart jag skulle checka in i morgon.. gick förbi en oanvänd klenod från förr.

Härbärget låg ca 15 min från flygplatsen, samma väg som resan startade på, så det var tillbaka till brottsplatsen kan man säga.

Checkade in och drog sen till affären, den påminde om lidl-stuk, med lite shopping mitt i affären.

Det är också den enda affär jag hittat gurka i.

Jag gick sen tillbaka till härbärget. Hon hade en liten trädgård på baksidan.

Köpte en pizza till sista ölen. Kollade först att det fanns en ugn.

Kul källsortering i köket, läs skyltarna...

Efter maten hade hospitaleran kokat kaffe.

Jag drog ut bagaget till trädgården och såg till att allt som inte får vara i handbagaget åkte över till ryggan.

Sen bara tog det lugnt, förberedde flygplans maten och bokade bussresan hem från Sthlm.

Hon hade en teve också, så jag kollade en stund på portugisiska, men inget roligt språk att försöka lära sig

Klockan satt...Det blir klockan på 06 i morgon

[konsttarplats]

Cecilia Tjernberg

”Susan badar” 2024 På staketet speglas livet i polen. Vi ser varandra och äger vattnet tillsammans. Susan badar och reflekterar över gränser, mitt och ditt. Illustration på figurskuren plexiglas.

Susan är ett alterego som Cecilia har arbetat med under en längre tid. Susan är en ständig kamp, och en frihet. Hon är ett viktigt utlopp för starka känslor och ett grepp för bearbetning av relationen till den egna kroppen. Detta är första gången som Susan tar plats i en offentlig utställning.

[rastronomicals]

10:07 PM EDT May 23, 2023:

Vattnet Viskar - "Ascend" From the album Sky Swallower (September 13, 2013)

Last song scrobbled from iTunes at Last.fm

File under: Atmospheric Black Metal

[bojonascarlsson]

2024-07-16 Järflotta

Började dagen med frukost ute! Tog en tur ut i skogen och hittade en Karl Johan vilket är rekord tidigt. När jag kom hem åkte jag bada och solade var okej temperatur i vattnet. Under eftermiddagen var jag i väg på en mottagning på ön. Vilket gjorde att valde att avsluta med ansjovissmörgåsar till middag.

[evigtlivihimlen]

Tror du på Gud - På riktigt?

Tror du - på riktigt!🙏💯 Vad är verklig tro för dig? Bibeln definierar det som "en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser". Men när verkligheten knackar på dörren och du måste öppna? Då hjälper inte en slentrianmässigt tom proklamation där du byggt upp mänskliga trygghetsvallar runtom, ty när tillvaron skakar och världslig säkerhet viker undan så är det bara riktig tro på Gud som bär. Petrus gick på vattnet då Jesus sade "Kom!", men han såg snart på vågorna och sjönk varpå Herren tillrättavisade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?". Efter Pingstdagen och Andens dop blev det bättre med Petrus tro. Och vi pånyttfödda Helige Ande döpta idag, hur är vår tro? Tror vi på Jesus, Guds ord och dess löften, på riktigt?

Har du haft dagar och år utan fast, säkrad inkomst, med möjlighet att bli "utan tak över huvudet". Har du mött omöjliga situationer som kräver en omedelbar lösning, en punktering ute i ödemarken, vilse i en stad med bokat livsviktigt möte osv. Kanske blivit hotad med misshandel eller bråd död. Säkerligen har hälsoproblem våldsgästat ovälkommet och bryskt din hydda, men då har ofta sjukvården varit där som räddning, men om vården sviker? Vem räddar då? Jesus självfallet, Ja! Och just här, går du ut på vattnet, men håller du kvar din blick på Jesus och vägrar se på stormen?

Verklig tro min vän, är det som Abraham på Moria berg visade med sin son Isak, som Paulus bevisade då han ställde sina steg mot Jerusalem trots vetskap om kommande lidande där, som Petrus lärde sig då han sjöng lovsånger i fängelset och Herren befriade. Ni måste lära er att tro kära trossyskon, ty stormen kommer, i denna sena midnattstimme i dessa sista sekunder av mänsklighetens historia så bryter en antikristlig storm igenom vår trygghetsbubbla, och då är det bara Jesus som kan bära dig igenom "dödsskuggans dal", rakt igenom till Himlens Härlighet, den evigt ljusa och trygga. Vad har du att förlora, världslig bekvämlighet, rikedom och ägodelar? Om du dör, så är du hemma hos Jesus. Hur det än blir när du tror på riktigt, så har du alltså allt att vinna oavsett vad, du kan inte förlora på att tro!

Käre vän, backa inte undan in i falsk världslig säkerhet, den kommer inte bestå. Kompromissa inte, vägra tveka och tvivla, håll inte igen, nej, Spring i ett vrål rakt mot stormen…havet delar sig som vore det på Mose tid under Guds mäktiga hand, och bara så kan du lära dig tro. Detta är Bibelns och miljoner troendes vittnesbörd århundraden igenom. Bara Tro! Då, och bara då håller Jesus dig i sin hand och det bär till evig tid.

Slutligen, vi får inte glömma att om vi vet något är i Guds vilja uttryckt i Ordet eller om det är Guds ledning genom den Helige Ande; Så blir "att tro och att agera i tro" en lydnadshandling! 1 Joh.5:14‭-‬15: "Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om".