#Så länge jag kan gå

[littlehenrikehd]

Okej, tre avsnitt in i julkalendern som gav mig ångest i Oktober-November. Hur känner vi ?

Det allra viktigaste med en reboot/remake är att den nya måste kunna stå på egna ben och tillföra något som orginalet inte hade (Se Ducktales 2017). En bra reboot/remake är inte en rak kopia av orginalet, det är en förbättring som står separat från orginalet.

Det är dessa kriterier jag har haft i åtanke när jag sett på julkalendern hittills, och än så länge har jag inga större klagomål.

Musiken, kostymerna, effekterna, och scenografin, är alla otroligt bra genomförda. Dem efterliknar orginalet på ett sätt som återskapar den mysiga stämningen utan att få en att önska man hellre tittade på den istället.

Just scenografin är något jag haft riktigt kul med. En av det största anledningarna till att Trolltider 1979 är min favorit julkalender är hur dom byggt stora verisioner av små saker, vilket jag älskar. När jag fick höra om rebooten var jag rädd för att dem antingen skulle strunta i den här aspektern, eller låte cgi sköta det vilket inte hade haft samma känsla. Men hör och häppna !

Vi har en sko-säng ! Vi är så tillbaka ! Jag kan nu dö lycklig.

Vill även påpeka introt med fotstegen och hur överlycklig jag blev när jag först såg det.

Hur som haver, över till story och skådespel.

För dom som inte har sett Trolltider 1979 så är årets julkalender en remake på en fyra avsnitt lång storyline från orginalet. Denna storyline var också en av det mer intresanta ur hela julkalendern så det är ingen överaskning att just den blev vald att expanderas. Och jag måste säga att jag gillar ändringarna.

I orginalet vaknar Bergatrollet efter en 500 års lång sömn för att sedan vara vaken i 500 år osv. När han vaknat tar han även ett troll fånge för sällskap. Mer än så är det inte. Så bärnstenen, Bergatrollets estetik och status som ond, och människornas involvering är alla nya. Och det är här som jag personligen ser att de bakom årets julkalender har en kärlek till orginalet.

De såg potentialen och valde att expandera på det. Vilket är hur en bra remake börjar; med kärlek och viljan att göra något mer.

När det kommer till skådespelarna har jag inte heller några klagomål.

Som jag sa i min trailer break-down/reaktion, så är Nour El Refai skit bra i rollen som Mara, speciellt den här verisonen av henne. Hon har en olycksbådande aura kring sig och lyckas vara hotfull utan att verka direkt ond eller elak, och man kan se att hon har kul i rollen. Har fortfarande problem med hennes kostym, men whatever.

Kjell Bergqvist slaktar också i rollen som Gorm. Han har en mycket mjukare stämma än Stig Järrel som spelade Gorm 1979, men han behärskar sig lika väl och framför en ansvarsful men något impulsiv och vresig ledare.

Jag kommer inte gå in på dom andra karaktärerna eller skådespelarna, men överlag ser det bra ut. Är dock fortfarande lite osäker på Henrik Dorsin som Vätten, men vi får se.

Så, slutsatsen; Trolltider 2023 är helt okej, till och med bra. Det är än för tidigt att säga säkert hur man tycker, men jag har kul än så länge. Det märks att människorna bakom julkalendern lagt ner tid och kärlek under produktionen för att få den så bra som möjligt och att Trolltider 1979 ligger varmt om hjärtat för dom. Detta är ingen lat nödlösning för att svt inte visste vad dom skulle göra, det är ett passionsprojekt. Och mer kan jag faktiskt inte be om.

ALSO

Be who you are for you priiiiiiiiiidddeee

[andiatas]

H.R.H. The Crown Princess's speech at the jubilee banquet

Eders Majestät, Kära pappa!

I femtio år har du varit Sveriges kung.

Nästan lika länge har du varit min far. Och alltid, min förebild.

Du är en konstant. En trygghet. För mig, och för många andra. Och jag är så glad att få fira detta historiska jubileum tillsammans med dig och hela Sverige.

På just den här platsen, i Rikssalen på Stockholms slott, tillträdde du tronen i september 1973, bara 27 år gammal.

Men när jag står här ikväll, ett halvt sekel senare, och funderar på hur jag ska beskriva din gärning – då går mina tankar till en helt annan plats.

Jag tänker på fjället. På våra vandringar och skidturer där, när mina syskon och jag var små.

Ingenstans rör du dig så lätt som där – i den storslagna svenska naturen med sina vidder och sin tystnad.

Pappa. Jag minns så väl hur det var att ta rygg på dig – i skidspåret och på vandringsleden. Jag minns hur tryggt det kändes för mig som barn.

Samma trygghet känner jag i dag som vuxen, när jag följer dig i din gärning som Sveriges kung.

Att gå med dig, genom slottets korridorer och salar, på väg till en konselj eller en utrikesnämnd. Eller att följa med dig när du utför dina plikter runt om i Sverige. Det är inte helt olikt en tur på fjället. Man får lyssna och lära, ta rygg och haka på. Ibland går det fort! Då får man öka takten

Oavsett väder och vind, humör eller dagsform: du stretar alltid på framåt. Du och mamma tillsammans. Tempot, det är högt. Att ställa in kommer inte på fråga. Den starka pliktkänslan som driver dig – den är säkert lite gammeldags. Men också helt nödvändig, för att klara den uppgift som du fick axla vid så unga år.

Var kommer den pliktkänslan ifrån? Det är klart att det handlar om personlighet, om din karaktär. Men jag tror också att det handlar om en djupare insikt, om att vara del av något som är större än en själv. Om att vara en länk i en lång kedja.

Ute på fjället lärde du oss att följa allemansrättens huvudregel: ”inte störa, inte förstöra”. Naturen är en gåva – en gåva som vi har ett ansvar att vårda åt kommande generationer. Här på slottet visar du varje dag hur du månar om det kulturarv som du är satt att förvalta. Och då pratar vi ner på detaljnivå – inte en färgflaga eller ett skrapmärke undgår din blick! Det kan nog alla som arbetar med dig intyga …

Kära pappa. Du har en stark inre kompass, som vägleder dig. Du vet att landskapet förändras med tiden: Att gamla kartor inte alltid gäller. Då får man välja en annan väg – det viktiga är att man håller en stadig kurs.

Under det halva sekel som du varit kung har vårt land utvecklats, vårt samhälle har genomgått stora förändringar. Du har varit mån om att följa med, samtidigt som du värnat traditionen. För Sverige – i tiden.

Ers Majestät, kära pappa.

Med dig vandrar man tryggt i alla väder. Ofta i solsken. Men även i regn, blåst och snö. Oavsett väderlek, har du riktningen klar för dig.

Du vägleds av en respekt för det sammanhang som du är en del av, och som du vet är större än dig själv. Din blick är alltid riktad framåt. På fjället – och i ämbetet.

Jag är stolt och tacksam över att gå i dina fotspår. Ikväll vill jag säga tack. Tack för allt du har gjort, och för allt du gör.

För ditt land. För din familj. Och för mig.

SKÅL!

Speech held by H.R.H. Crown Princess Victoria in the Hall of State, Royal Palace in Stockholm on Sep. 15, 2023.

[oaxleaf]

aja. så länge han får snacka om något annat än carina kan jag väl gå med på det här

[toki-is-the-king]

Tw

Ignores this.

jag känner så ont i bröstet att det gör ont att andas. jag behöver gå bort länge. jag kan inte göra det här längre. jag känner mig så jävla värdelös herregud. knulla mig. det här livet är ett skämt. vad ska vi göra nu vet jag inte. jag förstör allt. varför händer detta. jag är så ensam Jag tror att jag måste gå bort ett bra tag igen. det är inte meningen att jag ska vara här.

-Skwisgaar

[maxwallin]

Skrev att jag gick baklänges upp för en trappa, här är den, syns i ljusstrimman som blev då jag lämnade dörren på glänt. Brukar gå ut i trädgården och fundera, även mitt i natten, den här bilden är från i höstas (2022). Det sitter några glesa löv kvar på lindhäcken och en gatlykta belyser bladen så att det mönstrar huset. Häcken är enormt hög nu, har blivit en trädhäck på 6-7 meter? Lika hög som gatlyktorna. Hade det varit en mer låt säga "skötsam" villaägare (hade ju kunnat skriva själlös, opoetisk eller fascistisk) som bott här då hade det ansetts att den har fått växa fritt 15 år för länge, speciellt då det är inne i ett samhälle så här! Men jag gillar det aparta/magiska i en vildvuxen trädgård.. åtminstone delvis,, det är inte så att jag är lat eller koko, jag tänker att det är bäst så, intressantast så, att få se hur naturen ter sig.. och så hade det ju inte blivit dom här myskusliga skuggorna på fasaden då heller, blir mer underhållande upplevelser om man låter det vara lite vilt,, så, så här ska det se ut om jag bor här, vilket jag ju gör. Att jag inte vill ha någon insyn är ju en viktig anledning också, huset ligger vid den mest trafikerade gatan på denna lilla ort. Skulle ha filmat, då skuggorna av bladen rörde på sig men jag tänkte mest på att fånga ljusstrimman som gick ut från huset.

Det där med att gå baklänges det skrev jag på twitter någonting om.. Vet inte var på nätet jag för min ”dagbok” ,lite här och där, och där man minst anar det.. . Det mesta stannar så klart i min fysiska dagbok och i laptopen. Jag har ett väldigt kluvet förhållande till att dela med mig av det jag gör egentligen, för jag tycker det är jobbigt med eventuella reaktioner, alla får såklart läsa men på ett sätt vill jag inte ha några likes, kommentarer eller ens följare, vill bara kravlöst, från båda håll, alltså att någon eller jag själv inte måste/behöver reagera på det som läggs ut , bara lufta mina tankar då och då.. . ˙ å själv följer jag många tätt som deras egen skugga utan att jag ger mig tillkänna, utan att "likea" hela tiden, vill på ett sätt ändå att cyberrymden skall vara just en rymd, rymlig och inte att det blir tätt, krävande, kvävande och påträngande en måste ha lite `cyberhygien´ faktiskt. Uttrycket cyber känns daterat, en benämner internet mest nätet & webben nu, att säga Cyberspace är att ta det lite från början.. . börja om. / // ///Det går ju på många indirekta subtila sätt att meddela sig på också, som att exempelvis: spela en låt (på en öppen musikstreamingtjänst som ens vänner kan se) vars låttitel "svarar" på någons inlägg någonstans, eller att någon gör en teckning som innehåller svaret på någon annans "tillrop" , eller att någon klär sig i samma färger som inlägget innehåller osv. osv. Typ som att kommunicera med speglar, reflektera solljus, alltså ibland hamnar svaret/reflektionen på den ursprungliga energin från källan(inlägget) någon helt annanstans.. etc. etc. Tycker om den där komplexiteten att kommunicera på nätet. Ganska romantiskt. Människan har utvecklats litegrann i sitt sätt att tala/mötas på.. eller pja, det har väl människor gjort i alla tider, talat i kodspråk på olika kamouflerade vis men det har blivit enklare och snabbare nu än på 40-talet & medeltiden och... Nu är det bara steget över till telepati/klärvoajans som kommer att tas framöver.. . . Då vi kommer vidare i evolutionen ≈ uppstigningen till 5:e dimensionen , 6, 7, 8 and Beyond!! ! ! >>>>

Menja, således, jag tycker om själva plattformarna och naturligtvis >> att alla människor delar med sig,, nu är vi på tumblr, här är det inte lika stelt & hysteriskt som på andra ställen, (det här med att jaga likes och vänner) utan det är ganska lugnt & meditativt här;-)

https://twitter.com/MaxWallin <<gå baklänges, är befriande att göra, from time to time. Innanför dörren i kapprummet hänger det faktiskt en klocka på väggen som går baklänges också, tyckte den var lite kul så jag köpte den.. Pappa tyckte också om den "Det är nog bra för hjärnan det där." sa han angående om att man liksom fick träna hjärnan/tänka till lite extra då man skall tyda klockan då visare och siffror går o är bak o fram (men den visar alltså tiden korrekt ändå, mmh).

. ..Men ja, huset, det är mycket med det nu, som tar tid. Även att bara hålla trädgården i ett lagom vildvuxet bohemiskt skick tar mycket tid och energi. Fasaden, fönsterkarmar, dörrar m.m. måste ju hela tiden hållas efter också,, och allt inomhus, ~ interiören ~, så många detaljer att fastna i, så tid det tar, tar ifrån musikskapandet och det sociala livet på nätet bl.a. Men det är väldigt passande med fristående hus då man håller på med musik, så klart, och dom närmsta grannarna är bara här på sommarhalvåret, så inte stör jag någon! Bra. Fick överta huset sommaren 2020 i och med fars bortgång.. men har ju varit här mycket, far & mor köpte det som sommarhus 1986, tror jag det var?

Jag har huset som bakgrundsbild på min mobil.. Gjorde en skärmdump då jag tyckte det blev som ett 1:a aprilskämt, mobilen hann med ett i sista sekunden skämt medans det fortfarande var 1:a april >> då den påminde mig om att det var dags att sova. -Ska jaG sova?! HAHAHA! (Eller det är ju jag själv som ställt in larmet iofs, jag skämtar med mig själv då?) Nämen måste verkligen börja gå och lägga mig i tid, på rätt sida av dygnet s.a.s. Det är allvarligt, man förstör faktiskt sin fysiska & psykiska hälsa tillslut, inget att skämta om! Pappa brukade försöka skrämma mig till sängs genom att säga "-Du åldras i förtid om du sitter uppe för sent." Vilket faktiskt lite fungerade på mig då jag också möjligen, eventuellt, kanhända är lite lite (lite) aningens fåfäng + att jag har ju så enormt mycket jag vill hinna med att göra så en livstid räcker faktiskt inte, så det är ju inte då så smart att förkorta den livslängden med nattvak! Möjligen 4 livstider på raken skulle räcka, då skulle man nog kanske tycka att det var "fullbordat".// / / Orsaken till att man behöver så mycket tid är väl bl.a. för att.. Ja, dom brukar säga att "tid är pengar" / pengar är tid.. A§å Pengar snabbar ju på processen, så har man ingen budget så går det ju långsammare att genomföra saker, om man måste köpa ett hjul vart femte år för att få ett fordon att fungera, då tar det ju 20 år innan det rullar igång,, du det måste vara väldigt dyra hjul det?! (du förstår vad jag menar) Och har man en introvert läggning där man inte gärna vill be om hjälp med saker och ting direkt, då tar det ju ytterligare längre tid. JA då är det nästan kört! Och sedan det absolut största "problemet" är ju sökande efter mening och innehåll, djup, nyskapande i det man företar sig då tar det ju en evighet om man måste läsa igenom hela Stockholms Stadsbibliotek, alla artiklar på Wikipedia och se alla filmer som producerats och lyssna på varenda symfoni som komponerats o försöka höra vad alla upplysta gurus och mystiker,filosofer,psykiatriker och patienter sitter och mumlar för klarsynta tankar i alla grottor världen över.. . Och √ilka & √arför √ann Nobelprisen?! osv. osv. sov! Då blir det jobbigt. Och sömnlöst. Och om igen! >> Vakna vaknA!! Det finns nya dagsaktuella Vloggar o Poddar o Bloggar "DU inte VILL missa"!!!!..... + ALLA tidsslukande `LIVEstreamare ⋆ ୭˙◞ Det är sorgligt att man inte hinner med, allt. • Har försökt att bara genom att lägga handen på en bokrygg i bokhyllan för att tillgodogöra mig innehållet i boken, det sägs att det kan gå.. . via klärvoajans, att "läsa med förbundna ögon". ˙ En får ta till Alla Medel för att få det här livet med sin ~eteriska~esoteriska~livsuppgift~ att fungera, säg! Save.

Summa Summarum: N får lita på sin intuitioN (istället)

Vad handlade det här inlägget om? Att gå baklänges upp för en trappa?

.

•

[tryingtounderstandbrainheart]

Jag trooor... jag var inte riktigt redo för att ge mig ut bland folk men eftersom jag var mer eller mindre tvungen så gjorde jag det.

Jag märkte det nästan på en gång när jag gett mig ut. Först var det en äldre man som kollade på mig lite sådär för länge, vilket var helt ok ändå. Sen va det busschauffören som gick omvägar för att gå närmare mig och där var det mer obehag men ändå under...ok skalan. Jag vet inte, jag kände mig naken i den där beiga tröjan och jag ångrade att jag inte hade någon tunn jacka som extra skydd. Nääääjked. Mina känslor var on full display. JAG var on full display.

Men det var först när jag skulle iväg till ett ställe i stan som det blev riktigt konstigt och obehagligt. Jag märkte det inte ens först, men plötsligt gick en man bakom mig och han gick liite för nära men ändå en bit ifrån men jag fick skitkonstiga vibbar av honom. Mina spröt vaju hypersensitive så plötsligt är det som att jag ser flera ...parallella världar samtidigt. Han var som ett vandrande mörker som kunde äta mig hel. Som om att alla mina krafter var för svaga för att "klara av" honom. Jag har aldrig känt så. Fucking Nasty shit.

Han skulle också in på det stället. och jag väljer att sakta ner för nu känner jag obehag och vill inte in där samtidigt. På ytan såg han ut som en vanlig svennedude. Han var till och med lite attraktiv och säkert ett huvud längre än mig, vilket ändå inte är jättevanligt.

Men nåt var fucking OFF med honom. Som att jag kände att dedär va en sån där monsterfisk som dinglar med nåt ljust/fint framför en och sen är man MAT.

Jag såg honom inte där inne, vilket var jätteskönt men jag kände mig otrygg och skärrad. Som tur var jag inte själv. Då hade jag dragit fort som faen. En stund senare går vi till restaurangen i närheten för jag funderar på att äta nåt och vem ska då inte dyka upp Precis bakom mig och återigen stå för nära? Han. Jag försöker vara chill och visar att han kan få gå före för jag kan inte bestämma mig. Han beställer något och sen går han. ..

Återigen så sköljs jag över hur jävla stark han känns och som att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag skulle skrika och kämpa, så skulle han vara starkare än mig. På alla sätt. Övertagen och rapevarning i luften känner jag. Som om han jag verkligen Inte vill möta själv i parken på kvällen.

Efter andra mötet bli jag såpass påverkad att mina ben är lite skakiga och jag känner mig ännu mer otrygg än innan.

Inget händer. Vi går hemåt och jag äter mitt päron som jag tycker är lite för sött. He is gone och det var mest ett jävla Mörker som jag upplevde på nära håll. Lite som att veta om att någon är en mördare och personen står bakom en i kön men man kan inte reagera och ingen där vet nåt. Som att bli översköljd av obehag utan att han inte gjort ett skit mot mig.

Tobbe sa det. LITA på din magkänsla. Kasta inte den under bussen.

Jag var nog jävligt nära något konstigt där, som om det var en alternativ verklighet som skulle kunnat blivit sann om jag hatat mig mycket mer. en avtagsväg som man inte tog och tackar gudarna för det.

Igår fick jag en snabb flash av destruktivitet mot mig. Min nyinköpta fina stora sax låg på soffkanten och jag får en tanke/bild på hur jag hugger den mot min hals. BAM. En våldsam tanke som bara dök upp. Samma dag får jag nästa. Jag går förbi Tobbe och jag ser mig på två sekunder vrida nacken av honom.

Jag blir snabbt rädd för mina våldsamma tankar och försöker lugna ner mig. Men de bor där. Jag vet inte varför mörkret börjat bubbla upp nu de här dagarna. Det var dock några dagar sen också som att jag kändes som att jag höll på att dö på bussen. Lite sådär, fuck jag dör...! Jag fick panik och öppnade min ramlösa citron och plötsligt var det iaf...bättre. Kanske var det för att magen stod sådär kusligt still igen, jag vet inte.

Det har också varit sådär att jag känt att det är FÖR komplicerat. Som om att livet är FÖR svårt. Som att jag fastnat i flera tankenät som blivit för tunga. Det har nog också varit en anledning.

För det är ju ingen slump att han var där eller hur jävla nära han var. Det var så nära min destruktivitet jag var. Som om det var ett konstigt val av alla möjligheter. Även om det ligger på typ 0.3% så finns det ändå där. .

Det kan också vara för att jag snart ska på återkontroll igen och gamla monster och mörker lurkar i bakgrunden. Som att jag vet att om jag inte lever mitt liv och älskar livet, så står döden där.

Kanske är det det amerikanske valet, där jag känner att Donald bara blir allt mer och mer otäck och lik Mr hitler. Hur världen står på en vågskål och jag bara ber till Gudarna att folket väljer kärlek och värme över hat och misär. Min magkänsla har visat att hon kommer vinna, men jag litar inte på den. Min oro säger att han kommer vinna. Men återigen så litar jag inte på min magkänsla. Hur ska jag kunna lita på nåt som inte går att mäta eller kontrollera?!

-

Men livet är ju fucking underbart. Visst, det kan vara lite väl magstarkt ibland. Men också himla underbart och fantastiskt och oftast när jag varit som längst ner i mörkret är det snart något himla bra och härligt som är på ingång.

För mycket är ju på väg i rätt riktning. Visst, allt är inte på plats men såhär många saker har aldrig varit i rörelse förut. Livet känns lite som ett smörgåsbord där man får plocka o välja själv det som verkar kul och lockande.

I feel blessed ändå. I am doing good <3.

[httpiastri]

jag är inte svenska men jag lära sig det för dig.😁 hur mår du och gå du på universitet? sommarlovet är över haha. tillbaka till skolan: nejjj!!! jag kan också sager dåliga ord. fitta och fan. det är alla dåliga ordet jag vet. vilka är dina favorit ordet? är du lycklig eller ledsen. kanske både. vi ses snart. ingen ko på isen och jag älskar dig

sorry this is the cutest ask ive ever gotten probably 😭 i love it so much oh my god

hej !!! så coolt, du är bra på svenska tycker jag 🥺 jag mår bra! hur mår du? jag har jobbat det senaste året, men nu ska jag gå på universitetet igen. jag börjar om 1.5 vecka! 🤭 sant, sommarlovet är snart över 💔 ååååh svordommar haha! jag gillar "fan", "vad fan" (uttalas mer "vaffan"), "jävligt" ("jag har jävligt ont i mitt knä")... just nu är jag lycklig men trött!! är du lycklig eller ledsen? 😁 ingen ko på isen så länge rumpan är i land !!!!! jag älskar dig med, hoppas vi ses snart igen <33333

[fairybeatsdragon]

Sam Anlér, video har funnits under “för föräldrar” på NärCons hemsida sedan 2017 till idag och med (2024). Här ser vi hur NärCons grundare uppmanar föräldrar att låta sina barn att ensamma gå omkring på NärCon för att träffa personer barnet bara tidigare pratat med online.

“Jag har gjort den här videon till dig som är förälder och kanske orolig över att skicka ditt barn till NärCon.”

“NärCon är lite av en fristad där man går runt och träffar likasinnade och har de här fina mötena och skaffar vänner för livet. För det är det som egentligen NärCon handlar om.”

“Man får träffa personer som man bara i vanliga fall interagerar med online, men just ses i verkligheten. “

“Men hur jobbar ni egentligen för att mitt barn ska vara tryggt och säkert då?”

-Alkohol och drogfritt: “Det har lett till att genom åren knappt har haft några som helst incidenter. De enda småsaker som händer egentligen är att vi har en del besökare som är vakna för länge, inte sover ordentligt, kanske inte dricker ordentligt och då försöker vårt -trygghetsteam hjälpa till att plåstra om och kanske ge en dextrosol, ge lite vatten eller bara va där och prata med folk.”

-"Utöver det så har vi väldigt god kontakt med kommun, landsting, räddningstjänst, för att se till att vi är beredda på alla tänkbara situationer som kan dyka upp.”

-”NärCon är en feministisk och inkluderande organisation”

-”Vi är emot rasism, transfobi, och generellt alla nedsättande uttryck beteenden”

-(parafraserat) ”Men även du som förälder kan åka med som besökare. Du kanske följer med och vill hitta på andra saker i Linköping medan ditt barn går på NärCon. Det går också jättebra! Men det absolut bästa är om du jobbar för oss på NärCon.”

[anniekimsvedin]

6/8-24

Efter trippen till Stockholms skärgård så har jag blivit dålig på att ta kort känns det som 😅 Jag brukar ändå vara ganska duktig på att ta kort på barnen iaf men senaste dagarna har jag knappt öppnat kameran 😂

Bråkade med Ofelia idag.. Hon ville gå ut men både jag och Sebbe sa nej, vi går ut senare för vi ska vila lite och man kan inte gå ut i massa kläder när det är sjukt varmt ute. Så hon bröt ihop som alltid, låg på golvet i vardagsrummet och skrek tills att jag bar upp henne tills hennes rum och då blev hon ÄNNU mer hysterisk..

Hon skrek och sparkades OCH lyckades träffa av min tumme och tumnagel 😭 Jävlar i helvete vad ont det gjorde..

Men sen somnade hon med mig och Lara och råkade kanske sova lite väl länge så hon kunde knappt somna nu när hon skulle somna 😂 Aja, tur hon har sommarlov ett litet tag till

[andiatas]

H.K.H. Kronprinsessans anförande vid Volkstrauertag

Berlin, Tyskland

Herr förbundspresident, fru vice talman i förbundsdagen, ledamöter av den tyska förbundsdagen, mina damer och herrar,

Jag är hedrad över att få delta i denna tyska sorgedag över offren för krig och tyranni.

Det är svårt att tänka sig en värdigare plats att samlas kring offrens minne än här. Denna byggnad har spelat en så viktig roll i Tysklands dramatiska historia, och är i dag symbolen för det moderna, demokratiska Tyskland.

Detta är en stor stund för mig personligen. Mina starka familjeband till Tyskland och allt tyskt har varit en integrerad del av mitt liv sedan jag var barn.

Mina känslor för Tyskland är varma och djupa.

Detta är också en betydelsefull stund för mig som Kronprinsessa och representant för Konungariket Sverige.

Banden mellan mitt land och Tyskland är många, starka och går långt tillbaka i historien.

Men relationen mellan våra två länder har under historien inte alltid varit fredlig. Låt oss vara ödmjuka om detta, särskilt denna dag.

Kanske någon av er fortfarande känner till den gamla barnvisan: ”Bet't Kinder, bet't / Morgen kommt der Schwed. Jag som svensk är medveten om att trettioåriga kriget länge var den tyska urkatastrofen.

Och år 1813 stod svenska soldater än en gång på tysk mark. Min anfader, kronprins Karl Johan, anförde nordarmén av preussare, ryssar och svenskar mot kejsar Napoleons stora här. Trots att Sverige kom ut som en av segrarna, var Sveriges tid som stormakt förbi. Avsiktligen så lades det i Sverige medvetet grunden för en historisk ”Zeitenwende”.

Vad vi förlorade i makt och ryktbarhet, vann vi åter i form av en tvåhundraårig fred och så småningom vårt eget Wirtschaftswunder.

Det finns i mitt land en naturlig närhet till Tyskland. Sedan nästan tusen år har starka kulturella, språkliga och ekonomiska band knutits över Östersjön. Vi har gemensamt präglats av hansatiden, reformationen och industrialiseringen.

Det andra världskriget ledde till att Sverige fjärmade sig från stora delar av det tyska arvet. Men sedan den demokratiska och återförenade Förbundsrepubliken blev ett stabilitetsankare för den Europeiska unionen, och Sverige beslutade att ansluta sig som medlemsstat, har en nära relation åter växt fram. Och idag är vi till vår lycka förenade.

Här finns viktiga lärdomar att vinna. Hur länder och folk kan växa i varandras närhet och av denna närhet. Hur viktiga de fria kulturella och idémässiga flödena är. Och hur mycket som plötsligt kan gå förlorat.

Mina damer och herrar,

Få vet mer om hur bräcklig civilisationen kan vara än det tyska folket.

Få vet bättre skillnaden mellan fred och krig, mellan frihet och förtryck, mellan hopp och avgrund, mellan normalitet och katastrof. För mig är detta inte heller något jag bara bekantat mig med via böcker. Genom att lyssna på min mor och berättelserna om hennes släkts öden har jag skådat en skärva av den bittra erfarenheten.

Den tyska erfarenheten är unik men den rymmer insikter som går bortom det tyska. En av dessa är att fred och frihet inte är naturlagar, en gång för alla givna. De är tillgångar, bräckligare än vi tror, som kräver något av var och en av oss, i stort och smått. Vi gör det varje dag genom att visa hänsyn och respekt. Vi som länder gör det genom att värna principen att rätt går före makt.

Jag säger detta med stort allvar, för vi möts i en allvarsam tid.

Mina damer och herrar,

Mänskligheten står inför utmaningar som blir allt svårare och alltmer akuta. Stämningsläget i världen är frostigare än på länge. Den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina hotar freden på hela vår kontinent, skakar om grundvalarna i världsordningen och orsakar ett ohyggligt mänskligt lidande. Sedan 633 dagar har städer och samhällen ödelagts, hundratusentals människor dödats och miljontals drivits på flykt. Det är ett krig som påminner oss om de mörkaste kapitlen i den europeiska historien.

Till detta kommer utvecklingen i Mellanöstern efter Hamas fruktansvärda attacker mot israeliska civila. Vi ser förfärande bilder från Gaza med stort mänskligt lidande. Israel har självklart rätt att försvara sig i enlighet med internationell rätt. Skyddet av alla civila, i Israel, liksom i Gaza måste säkerställas och den internationella humanitära rätten måste respekteras. I alla tider under alla omständigheter.

Ärade medlemmar av Förbundsdagen, mina damer och herrar,

Jag tillhör den generation som växte upp med murens fall. Jag önskar att optimismen som fyllde alla vid murens fall fortsatt präglade världen.

Det finns ett ord vars innebörd jag bäst lärt mig av min far och det ordet är plikt. Men plikt har också en vacker sida. Den ger oss en möjlighet att bli en del av något långt större än oss själva.

Svensken Dag Hammarskjöld som var FN:s generalsekreterare skrev följande rader: ”Andras väg har rastplatser i solen där de mötas / Men detta är din väg / och det är nu, nu, du inte får svika. / Gråt om du kan, gråt / men klaga inte. / Vägen valde dig - och du ska tacka.”

Mina damer och herrar,

Här har vi alla ett gemensamt ansvar. Vi får aldrig glömma bort lärdomarna från krigets och tyranniets fasor. Och vi måste påminna våra barn och unga om att ur de svåraste erfarenheter kan växa en kraft till förändringar.

Det är en avgörandets tid. En prövningarnas tid. Men det är också en möjligheternas tid.

När nu vårt folk och våra regeringar agerar tillsammans för att hjälpa det ukrainska folket att stå emot den ryska aggressionen, så är jag övertygad om att vi sår frön som kommer att bära frukt.

Att regeringarna och folken i det demokratiska Europa håller ihop i en ond tid inger hopp. Den tyska erfarenheten visar att det går att bearbeta även det mörkaste förflutna.

Tyskland är idag ett land som vi svenskar vänder blickarna mot när det gäller den gemensamma uppgiften att bygga ett Europa i fred och frihet.

Våra länder förenas i en värdegemenskap, i vår syn på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, i vårt europeiska och internationella engagemang. Och vi gör det nu ännu närmare varandra än tidigare. Sedan februari 2022 har världen lärt sig begreppet Zeitenwende. Sverige har genomgått sin egen Zeitenwende och står inför den största säkerhetspolitiska förändringen sedan Napoleonkrigen, med vårt kommande inträde i Nato.

Europa samlar sig nu för att möta utmaningarna på vår kontinent. Samtidigt måste de stora framtidsfrågorna hanteras som miljön och klimatet, teknikens möjligheter och faror. Det kommer att kräva exceptionella insatser.

Jag är övertygad om att dessa insatser kommer att göras, och att i denna nya tid väntar ett än starkare svensk-tyskt samarbete.

Låt oss bidra till detta tillsammans!

Tack.

[trekadventureportugal]

27 juli Negreira-Vilasario

Tog kort varianten stannade i villaserio. Alla jag pratat med skulle gå till Olveiroa det är 34 km dit vilket jag tyckte var för aningens långt idag. Jag stannade efter 14 så jag har 20 kvar imorgon för att hinna dit. Jag vill ha lite semester också och har också tiden för det. Känns onödigt att sitta på ett o samma ställe i flera dagar och vänta in hemfärd. Lite skönare att sprida ut tiden på flera platser. Det verkar som att det finns en viss stress hos vissa, de jagar sig fram har knappt tid att stanna och äta.

Det var mörkt när jag gick iväg men när jag gick så var det ändå bara tre stycken kvar, de andra dragit tidigt. Det var extra mörkt för att det var mulet också. Jag valde cykelvägen istället för att gå tillbaka 500m och gå på leden.

Jag märkte efter en kilometer att jag hade glömt två kilo vatten i kylskåpet men det var väl någon mening med det också eftersom jag hade en del backar idag att ta mig igenom. Funderade inte ens på att gå tillbaka och hämta dem. Tyckte att det i alla fall kändes skillnad i uppförsbackarna, antingen var det vattnet eller så var det att jag har blivit starkare i benen svårt att säga vilket som är mest sant en kombination kanske. Kom ner i 12 minuter per kilometer utan att känna mig ansträngd.

På grund av att jag gick annan väg än pilarna klev jag på leden i en korsning, där träffade jag på en tjej som gick väldigt lätt fram, hejade och sen försvann hon. En bit fram på leden så såg jag att den svängde av ner i skogen, medan cykelvägen gick uppåt, så jag valde även där cykelvägen för att undvika att gå ner i sen upp igen. Det gjorde att jag vid nästa kors kom lite före samma tjej som en stund tidigare hade gått förbi mig. Hejade återigen och så drog hon förbi och försvann.

Vid A CABANA "Beer garden" stannade jag för frukost och vem satt där om inte samma tjej. Olivia från USA. Vi pratade en stund och hon undrade hur jag kunde plötsligt dyka upp framför henne. 🤗

Jag bara log o sa att jag gick kortaste vägen.

Octavio dök upp, han var en av de som sovit länge. Han hade 13kg utan vatten men hade kropp till att framföra sin rädsla.

Sen kom en italienare som jag fick lite telefon hjälp av igårkväll, han skulle också långt idag och t om ojade sig lite. Det är som att han inte kunde korta av sin etapp och göra sin egen tur? Man måste följa vad nån annan bestämt....

Pratade lite med ägaren, han hade båda alberquen bredvid och även ett i Santiago. Det hade varit trögt i juli men började pocka på lite nu. Under tiden jag åt min sallad byttes gästerna ut 3ggr.

Olivia skulle träffa sin tjejkompis och var "tvungen" att vara i Fisterre i morgon kväll redan. Kompisen hade inte orkat gå, så hon hade nyttjat bussen.

Det var en del flaskbärare som visslade förbi vet inte vart de var på väg. Det finns ju två ställen gå till. Muksia eller Fisterre. Eller så kan man gå runt till båda, valfritt. Det går bussar från båda, tillbaka till Santiago.

Det var en hel del fina vyer, trots det mulna landskapet.

Det rasslade på bra och plötsligt var jag framme för dagen. Casa Vella mitt nyaste hem för dagen.

Stället innehöll en äldre kvinna och hennes mamma. En fikagäst beställde en macka och kaffe och fick vänta 20 min på den. Så det gick inte fort i köket. Så jag valde att inte äta här.

Tittar man på gronze.com så är detta stället ingen plats som är utsatt som stopp, utan detta är en plats mellan två utsatta etapper. Det var flera pilgrimer som stannade till och fikade däremot och sen rusade vidare.

Jag fick checka in efter en stund. Duschade och packade om ryggsäcken tog på mig lite mer kläder och la mig sen i en av hängmattorna i trädgården. En fikagäst såg det och kom o la sig en stund innan hon drog vidare. Så det finns undantag bland pilgrimerna i stressen.🤗 Hon var mycket mer i nuet, märktes på stilen.

Vid 14-tiden började det klarna upp och himlen visade sig igen och det blev sakta varmare... Hängmattorna omkring mig bytte innehåll allt eftersom.

Tyskan från Casa de Boi dök upp och blev förvånad över att jag var här, hon hade dåligt knä och gick bara kortare etapper.

Ska kolla restaurangen längre ner på gatan istället, för att se vad de har att erbjuda.

Morgondagen skulle erbjuda sol hela dagen. Så vi får väl se när jag vill gå upp 🤔

[konstforbocker]

Bland de många träden, som växte liksom som en tanke som inte gick att förutse, utan spridde sig vilt med de rötter som slingrar sig runt och ner i marken och håller träden kvar i stormar, där gick jag och tänkte på dig. Du, med din röst, som var så mjuk och fylld med något magiskt känslostoff som dansade ut ur din mun, du med ditt långa hår i vinden. Jag går och känner på min pilbåge av trä, och tänker mig hur jag någon gång, om jag någonsin får se dig igen du vandrande musikant, ska skjuta en pil rätt i hjärtat på dig. En pil av själsliga ord, och som ska sjungas vid din sida här bland träden tills de kan dansa i takt med din andedräkt. Du rörde dig som en fe......... jag blev så vindlande bortförd i drömmar, av ditt sätt så ovanligt för en man, och så ovanligt över huvud taget. De andra vågar inte låta fantasierna strömma sådär, du är vild, du är ett esoteriskt mjukt väsen, jag måste få ta dig i hand och låta dagarna bli till äventyr och nätterna bli till vilda drömmar.

Vi ska en dag ha ett underbart litet avsides hus, med gröna plankor till utsida, utsirade fönster och ett torn i ena hörnet, trappor upp till andra våningen, och en tredje, vindsvåning. Trapporna, också de i trä, ska vara målade i olika färger som vi väljer tillsammans och ändras ibland, då trappors målarfärg slits ut lätt, av alla små fötter och sockar som tripp trapp trullar ned för dem, och tassar trippar upp för dem, i alla möjliga kläder som vi visar för varandra innan vi ska iväg tillsammans. Jag drömmer om kärleksfulla sätt att möta dig därinne, igen och igen, dansa och sjunga mjuka ord, ta dig i hand och kyssa dig, snurra av känslorna, dansa in i sovrummet, och välja festutstyrslar eller ett pyssel för kvällen. Vi ska pyssla så mycket, jag ska köpa pärlor och tyger och garn, vi ska pyssla ihop sänghimlar och bokhyllor och måla rummen till konstverk ibland, som vi sen målar över och målar igen. Drömfångare, ska magiskt hjälpa oss att drömma mysiga drömmar, och vi ska berätta sagor var dag eller natt, elda i kaminen, och jag ska läsa medan du spelar din underbara gitarr, och sedan lär vi varandra vad vi kan. Vi ska sitta länge vid kaminen, och utanför på altanen, och berätta om sådant som vi tycker om, prata, sjunga, blunda, och känna in naturen.

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam.Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat.Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

Första gången jag talade med dig, var jag inte säker på om det var dig jag hade sett på stranden. Vi hade hamnat på samma fest, du satt i fönstret och jag betraktade dig.... Dina axlar och ben hade såna vinklar som gjorde att du såg lite annorlunda, konstig ut, kanske skulle jag säga.... vek men modig. Den dagen utstrålade du en hemlig plats, något jag saknade med en hemlig kraft. Jag satte mig och tecknade av dig, utan att du visste. Jag ville verkligen fånga den här bilden av dig och dina sällsamt formade axlar och dina spretiga ben, jag kände inte dig då men du såg ut som en förlorad vän, tyckte jag, du påminde om fantasier för länge sedan. Du påminde om en musikant jag hade tänkt på, om regnet på fönstret, om middagar med familjevänner, om mitt egna rum och drömmen om någon annans rum. Jag var ung, du såg också ung ut, jag ville prata med dig, men kände ett motstånd i magen, som jag aldrig brukar känna inför att prata med någon, som en varm klump. Jag sa, när jag målat klart -Hej, vad konstig du ser ut där i fönstret, du är...söt. Och du hoppade ner, smidig som någon som klättrar i träd ofta, och skrattade och bemötte mig med din värme och vi pratade lite om vilka vi var, och du berättade att du faktiskt var äldre än mig. Jag reste mig upp och då, då kysste du mig. Och jag hade ingen aning innan. Men det varma mötet av våra mjuka läppar, guidade mig till kännedomen om dig, en Man, en vacker, djup, intressant och sällsam, smart......... ovärderlig man-jag kände plötsligt igen dig från de djupaste drömmarna jag någonsin haft. Du fick mig att vackla, du var mycket mognare och med en sådan stark sensuell känsla, och mycket mer bekant än jag hade anat. Jag kände där och då, en sån kärlek spira i mig, som något jag aldrig känt.

Jag gick en kväll på gatorna, ikväll skulle det vara en rockkonsert, ett band från trakten, medlemmarna i bandet kände jag, de hade varit mina vänner i gunget och undomsvisionerna i staden. Intrycket jag fick var att de tyckte jag var galen, jag visste att det bara var på grund av att de inte hade vänskapligt kontaktat mitt sinnes sätt att hänga ihop, de bara hade sett små urklipp ur mitt konstnärliga huvud och aldrig sett hur mina tankar och känslor kunde hänga ihop i en, kanske en lite naivistiskt, nedtecknad karta. Det var så sorgligt, ibland nästan outhärdligt då jag såg en sån fantastisk vänskap mellan oss framför mig, för att inte tala om en fantastisk rörelse, av unga visionärer emellan...att känna den kreativa upphöjdheten över samhällets strukturerade mönster, att berätta om freden vi kan ha och om våra hjärtans kamp för att vara fria...med de äldre gamla rucklen också....de som varit del av frihetsrörelsen på sin tid eller ville öppna sina hjärtan. De visioner jag hade av oss, var så kreativa, så fantastiskt levande. Konstverkstäder i våra huvuden, deras sätt att tro på mjukheten men samtidigt den rockiga drömmen fylld av musik och att släppa lös sin inre eld med tanke på ett dansande konsensus. Melodiska sökanden i det känslomässiga språket vi verkar känna, poetiskt samtalande. Jag trodde de var grundade, i trädens stora ande, i jordens omvirvlande språk, i människornas sökande efter..... kärlek musik och vänskap... Det passade mina fantasier om mig själv, att blanda in romantiska drömmar om frihet, världens magi och musik, det som räddade oss, i våra kläder och uttryck bland hattar, mönstrade kläder och snörskor. Att känna in de stora rörelserna av planeterna och i månen, att söka elementens ande genom tarot och andra häxkonster. Jag kände en vänskap som skulle lyfta oss i det mjuka stora hjärtat vi alla hade, och de trollformler vi skulle skapa. De skulle hjälpa människor att se det stora försöket till vänligheten med bra tankar att klättra i. Det tänkte jag om dem. Men de var ovilliga att söka en vänskap i mig, jag vet inte vad som skapade den oviljan, men någonting gjorde, att de inte ville prata med mig så djupt på detta inre plan där det kändes som att jag kände dem.

skriv om huset med kyrkfönster

En dag träffade jag dig, ditt bleka ansikte var så charmigt och denna dagen skulle vi utforska vägarna ovanför en av de trevligaste gatorna i staden, om än krogarna där var dyra. På denna gatan hade det vuxit upp ett häxhus, blomsterbutiker trängdes med leksaksaffärer och hälsobutiker,

Lirelu Sandri

Han ville kanske förstå saker på det där magiska sättet....... att höra skogens röst, genom det sanna örat, förstår ni vad jag menar? Att lyssna på detta fridfulla träd, så rotat och fyllt av hemligheter.

Jag gick på den lilla gatan mellan husen, och kände något nytt i luften. Plötsligt kände jag som att jag kunde lyfta med vinden, mina fantasier om husen och människorna och dess öden, hur jag skulle transformera mitt öde........ det trädde fram.... jag nosade i mitt hjärta och plötsligt förstod jag så mycket mer, om mig själv och den här världen. Jag ska berätta om det, men det tar lång lång tid, mycket längre tid än det tog att känna det. Jag drömde mycket om familjer. Familjen med en häxa till mamma, hon tog med barnen på teater, satt på caféet och pratade om konsten hon älskade, barnböcker, spiritualitet och hemliga saker med en vän medans barnen lekte i caféet. Hon lät dem leka, och såg till att vara förberedd på att be om ursäkt och förklara för barnen sansat men bestämt att de inte fick störa folk mer för då kunde de få en skrämd gammal tant att hicka sig till döds. En familj med en väldigt påläst pappa, som vid matbordet berättade om de kunskaper han tyckte var intressanta, om vetenskap, böcker han läst med namn man måste veta vilka de är, matematik, och sina egna kritiska åsikter om samhället. De skrev han på i sin ensamhet och försökte bli inskickad till tidningen ett antal gånger men oftast var de för progressiva och skrivna med en för sarkastisk ton för att få komma med. En familj med barn som hört och sett älvor, troll, hus byggda i träden för pysslingar, trots att ingen trodde på honom i den staden han kom ifrån. De tecknade av dem så fint hemma i sitt vindsrum, och berättade berättelser för varandra om en speciell pyssling de träffat som hette Holger, som gav sig ut på många äventyr för att hjälpa sin by mot en ond sjukdom, som ingen hade hittat botemedlet för innan honom.

Den familj jag tänkte mest på var ansedd som en litet galen familj, de var så fyllda utav glädje för varandra, ansträngde sig för att hela tiden hålla en djup kontakt med varandra, med lekfullhet och förståelse för varandras egenheter och personligheter.

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, för du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Vi skulle gå till festen ikväll. Våra vänner som var musiker skulle spela en alldeles särskild konsert ikväll, scenen var speciell och låg halvvägs upp för ett berg, som de stora träden i skogen omgav. Den var målad utav mig. Jag hade för flera år sedan pratat med Teremani Arsekiel som ägde den lilla restaurangen och caféet som låg på berget, om att träscenen med tak, kunde målas så drömskt som en äkta teaterscen för en helt särskild upplevelse av uppträdandena där. Han hade först varit tveksam, men sedan satt jag på kaféet och gick fram till hans psykologiforskare till fru, Eira Arsekiel, den vackra mulliga handfasta mamman, med naturligt blont hår ned till ändan och runda glasögon, och vi pratade en ganska lång stund om livet, om varandra, och allt som är bra med musikscenen och hur konst ger en upplevelse av musik som är ojämförbar. Och att de kulturställen som sätter sin prägel med kvalité, ofta är de som blir kultstämplade och att ordet sprids om dem bland riktiga kulturstjärnor. Jag berättade om min vision, att måla bården framför gardinerna med solen och månen, stjärnor och kosmos, och sidorna med stjärnströdd himmel och träd, med guldkanter, och om de ville kunde jag måla undersidan med deras namn vackert kalligraferat med blommor och fåglar. Hon blev förtjust i idén, och pratade med sin svartmuskiga man Teremani, och efter en ungefär en månad stod jag med stege och målade skissen och sågade bården i vackra former. Det tog några veckor, jag målade stjärnorna i många olika former, månen med ett vackert djupseende öga och ett lugnt och snällt uttryck med en stor sned näsa, och solen i en glad och lyckligt glödande min, med mystiska ögon och alla blommor snirklandes i roliga former med massor utav färg.

Ikväll skulle vi dit. Du hade bjudit in mig genom att ge mig ett kuvert senaste gången vi sågs, då du spelade en ny låt du skrivit för mig som handlade om två som gick till en dans, den ena var blyg, och den andra karaktären i låten tog sin vän igenom festen med omtänksamma och ibland till och med mer kärleksfulla gester. Den blyga personen i låten fick genom sin kära väns hand en kväll som var både ovanlig och festlig. Låten hade berört jättemycket och jag kunde inte annat än tro att den kunnat vara inspirerad utav mig och dig. Det var en kittlande känsla i mig, jag sprang när jag tänkte på den upp och ned i huset och letade olika kläder, jag fann alltid kläder på second hand affärerna där folk lämnade in sina gamla kläder, och ibland kom det en del utdaterade kläder från teatern och man kunde hitta mängder med excentriska fynd.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar.”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsaVi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

Stigen på vägen dit fortsatte vara fylld av en hel samling knäppa folk, några tuggade i sig svamp, och andra kramades, vi gick bara helt inom vår egna sfär och struntade i dem, och till sist kom vi in i folkvimlet på konsertplatsen. ”Ser du scenen, Lirelu?” ”Ja jag ser toppen på den” ”Ser du kosmoset jag målat... och månen som din drömgestalt...Lirelu....” ”Är min drömgestalt en måne? Jag gillar solen.” ”Du har verkligen solen i dig, min vän, men jag ser dig skifta, från månen till solen, till sällsamma stjärnor med andra planeter än vår. ” ”Du är allt bra fin du....och konstig” Sa Lirelu och drog mig till sig med armarna om mig...Jag stannade upp där, i den stunden...Kände mig varm om kinderna, slöt ögonen och drog in doften av håret som tillhörde min älskade vän i ett djupt varmt andetag. Folket runt oss stötte mjukt till oss i gungande rörelser, men en stund var det som om ingen var där utom oss två, och att gungningarna och mumlet runt oss bara var del av vår kärlek, som en mandala av värme som skapades runt oss.

Den trollsländeanden utav sexig tankegång som dansade sig fram och letade efter varma andetag, där hjärtat satt på rätt plats och även ville leta efter precis den man kände var intressant, där lesbiska auravågor dunkade ur dig, och din vanligtvis mjukt levande ljus aktigt lysande aura var naturröd och skimrade på något mystiskt sätt i grönt, nästan mörkt turkost. För den som inte lyssnade mycket djupt vänligt och inkännande av just den personligheten, kanske bara jag, så såg dem inte det. Men såklart skimrade du även för dem. De såg inte heller det jag såg, att när du dansade fram så visade ditt sätt att med en mycket känslig och vänlig intuition röra sig lekfullt och intressant, hade alldeles egna alldeles underbara skira trollsländeliknande gröna vingar, som gjorde mig så otroligt undrande. Jag undrade, kunde det vara så att det fanns en sådan helt otroligt ovanlig, sällsam magisk kraft.... Jag ville ta dig till varma hem, först runt i staden till café, läsa böcker utav underlig känsla utav snäll visdom, anteckna ned våra drömmar och våra ledtrådar för att leta vad kunde betyda att du kanske lider av, och allt som var dina favoriter

Under min kärleks stoff av hopp för en god framtid, där jag skulle främja all fantasi för allt gott, hade jag helt dumdristigt undvikit den djupare historien i mörker, av vad vi upplevt i de skrämmande. Jag började anteckna i mitt block. Jag hade sett dig i rummen. Din blick var väldigt närvarande på ett plan som såg ut att vara helt uppruggat utav nervositet och stor ångest som du gömt. Du ångade av en konstig slags närvaro på ett plan som var mycket medvetet om någoting jag inte ännu exakt kan se. Men jag kan gissa. Du hade sett hur folk rör sig i olika öppna fält. Snurriga fält, du samlade förmodligen information för din berättelses återupprättelse i dessa skrämmande platser jag såg dig i, jag undrade om du kidnappats dit, men du agerade helt so om du vore under hemligheters dolda slöja. Ändå agerade du inte ett uns på det sättet som du upprätthöll skenet av utan var endast undflyende. Jag tror du sett folk planera många väldigt hemska saker du kunde föreställa dig, och du såg deras maktsystem.

Jag mötte dig på den stora kullen som befinner sig högt ovanför staden, bland olivträden och enarna, och du bar på din gitarr. Ditt utseende såg mer ruggat ut än annars, lade än en gång märke till att små skillnader i dig kunde te sig så stora min relation till dig, det syntes för mina ögon på ett märkligt sätt. Du förändrade dig utefter dina upplevelser och känslor, och berättelsen förändrar sig, meningsfullt att lägga märke till. Du luktade regn från långt håll. Vi möttes precis vid en särskilt hög oregelbundet vidväxt och knotig en med sina snirklande grenar och det doftade barr. Du såg då ut som en man. Du kändes som en av de lärda naturvandrarna, de som packar sitt pick och pack, och beger sig på stora vandringsresor mellan byarna, med väldiga kunskaper om växter att äta och som kan läka. Jag tänkte på de gamla sagorna när jag såg dig. Du började sjunga på en låt... Jag skrattade. Det var inte en av dina låtar, utan en låt som spelades mycket utav en lokal speleman för länge sedan.

Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter. Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig. Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis.Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

Jag ville att vi skulle magiskt sammansvärjas i tro på varandra, i sällsamt personligt och kärleksfullt utbyte av konversationer, lekar, spirituell dans, av helande egna trollformler, som magin mellan älskarna på tarotkortet The Lovers.

Men du ville lämna mig där, som en vän, fylld av respekten för varandra, och jag kom inte under ditt skal. Ska jag beskriva min sorg, min känsla av stor längtan för mer? Det som växte i mig, drömmen om att förbereda allting, drömmen om att vara redo med hela kartan, trollformlerna för svåra stunder, att se till att kärleken levde i mig... gjorde att jag inte tänkte så mycket på, eller berättade om mina svåra känslor.

I interaktionen med andra var jag nästan alltid uttråkad men med så ofantligt fina stunder ibland att jag fortsatte leta på kroggatorna efter dig, på gatorna i staden där du spelade titt som tätt.

Jag hade som yngre forskat som lovande amatör i de mörkare delarna av den själsliga dimensionen. Jag hade ett stort mörker inom mig, ett mörker som låg som ett lindat rent och kallt tygstycke över mitt sår som varat så. Kall blöt mossa lade jag på ibland - lugnet och mörkret blev mitt hem. I mörkret utforskade jag hur långt in i mörkret vi kan gå, och fortfarande vara goda. Jag såg skuggor, och monster, spöken, och varelser som var döda men ändå gick på sina ben. Jag började utforska människans psyke närmre. Med utgångspunkten att vi vill leva kärleksfullt och verkligen se varandra, så tittade jag på dem, såg tecken på deras inre viljor, funderade på deras egentliga drömmar. Och samtidigt såg hur de gömde sig själva. Och ibland med små halvjävliga sätt mot andra. Så jag började kunna se smådemoner runt omkring mig, och funderade på hur jag skulle bota dem. Jag trodde inte på kyrkans ord, och det gör jag fortfarande inte, även om böner är märkligt likt det drömmandet jag själv brukar ägna mig åt sen jag mötte kärleken. Att verkligen drömma, fundera, och tänka på vad du mest av allt vill, är en mycket bra hängivelse och därför har jag respekt för de som följer kyrkan, men avskyr de som dömer folk till helvetet för alltid. Innest inne vet man vad man själv verkligen tror på.

Mörker,om man med goda rötter står fast vid vad man älskar. Mitt sår var ett själsligt sår, från att ha behandlats så ytligt, från att ha blivit utstött. Från att ha sett varje dag att folk övergav sin äkthet, behandlade varandra illa, och ingen talade till mig med den rösten jag kände djupt inom mig. Men den rösten kanske det inte är någon som förstår.

Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Ditt snälla sätt slutade aldrig att förvåna mig, gav mig varma känslor i magen och kvittrande fåglar i hjärtat, och ibland ett förstoringsglas. Ett behov att verkligen leta upp förståelsen för hur du känner, vem du vaktar bakom det uppenbara. Vad som just du hittar i din konstnärliga tolkning av omvärlden och insidan, uppbyggt av din fantasi, vad för mysterium och tankeplats..... kan du ha hittat en plats av bara känslor?

En sol och mån teater där vi delade med oss av vår magiska poesi, en öppen scen utav känslan för dagen, där vi hjälpte varandra att hålla tag i hjärtats sanna röst, och minnas tillsammans vad våra verkliga vision var.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting)var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bästatelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Du med din gitarr av mjukt trä, glödande i eldskenet från ljusen, huset fyllt av skratt och värme... de stora oken runt omkring huset, dess otroligt djupa mysiga kraft som du kände. Du kunde föreställa dig hur de skulle hålla ihop huset och känslosamma stunder av känslighet, hur de skulle göra något oförutsett.

Trollkarlen och det naturliga magiska språket

Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Jo jag har tänkt på någonting.... Ett språk som jag ser i djur, och i människor som verkar vara de som lever utav kärlekskraft. En ärlighet i ögonen som man kan möta med kärlek men som även visar emotionella budskap. Sa du.

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten. Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän. När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp. Vi knackade på. Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren.Välkomna hem till mig, stig in.Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten. Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker?Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet.De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen. Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om. Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag. Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen. Vad är den sista ingresientsen? Fladdermusögon.

Vi satt och mumlade av nyfikenhet medan trollkarlen var i köket och hämtade trolldryckste, och du berättade att du känt en speciell spänning i luften kring den där saken och att när du petade på den hade den tyckts rört sig av sig själv. Du hade berättat innan att du vid flera tillfällen på något övernaturligt sätt som du inte kände till lyckats få saker att hända, fått saker att röra sig utan vidröring.... Du hade berättat att en gång hade du känt en sån spänning i hela luften och huvudet, och sedan bara släppte det. Då hade en man svimmat och ramlat i en trappa bakom dig. Jag förstod att du nog hade en stor viktig sak på hjärtat att berätta för trollkarlen.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar. Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja. Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser? Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor. Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Oj, är det här ditt eget sökande? Jag tror att du har fått tag i en flik av en bok som är mycket intressant att finna, men mycket hemlig. Jag tycker också...att det låter som om du har... Gåvan.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Det lilla huset på kullen som vette ut emot havet, där Lirelu bodde för stunden, var målat i vitt och grått. Damen som bodde där hade rest för att träffa sin make, och skulle vara borta mer än en månad. Det låg på fastlandet mitt emot gröna havsklippor som störtar ned i vågorna och får vågorna att krossas och skumma i stora ???Lire satt mitt emot mig vid bordet, jag hade vandrat tidigt, så tidigt så jag var helt sömndrucken, med frukost från staden. Lire och jag satte ut frön i en väldigt liten metallkorg till fåglarna som hände i fönstret. Vi log, Lirelu´s ögon kändes varma på ett sätt för den där sekunden av djup kontakt....som om man kunde hitta på en kärleksfull varm historia igen....Jag tänkte på Jul.... Vi satt på varsin fårpläd. Det var Oktober. Min rodnad spred sig över kinderna, jag tänkte på de dikterna Lire skulle skriva, om min älskade älskade mig tillbaka.....Fortfarande.....

Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den texten jag skickade innan.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

[tryingtounderstandbrainheart]

Den röda kavajen

Jag tänkte ju på en sak. .. jag tror det kan vara så att livet är lite som kläder. Vad vill man ha på sig och vad vill man förknippas med? För att förut när det kändes mer som fantasi var det inte svårt att ta på sig den röda kavajen. Fast det var inte som att jag tog På mig den utan att den hängde i garderoben och jag stod där och babblade om att den ska jag ta på mig. Det fanns mycket mer bland varianter därinne. Mer accepterade och ENKLARE snitt. En jeansjacka, en svart pullover och kanske en sliten skinnjacka från 1983 med axelpuffar.

Det är en sak att stå där och säga att man ska välja nåt och en heeeeelt annan sak att faktiskt välja.

I torsdags skulle jag visa mig på FB och göra den officiell. Plötsligt så märker jag hur varje fotsteg mot den röda kavajen är heeeelt anorlunda. Jag skakade och stegen var mer som myrstegsstora. Det kändes...Real. Jag skulle ta På mig den röda på Riktigt, inte bara stå där och snacka. DÅ fattar jag att...vafan har jag VALT egentligen!?

Ja jag kan också ta på mig en jeansjacka, jag har redan haft den på mig men samtidigt så kände jag hur...det var inte rätt. Jag skakar inte av jeansjackan. Men att ha på mig den gav inte heller det jag behövde. Den röda however... men den är inget man bara slänger på sig. Eller inte för mig iaf. Inte när man gått i jeansjacka så länge. Jag vet inte, jag har nog inte ens trott att den röda kanske varit möjlig? Men för några dagar sen så kände jag att... SHIT. Är detta happening for Real??! Är det DEN vägen jag går på!?

Som om att jag mest trott att jag gått mot den röda kavajen men att det inte betytt att jag Faktiskt kommer ha på mig den.

Det är enklare att mergea med sånt som är typ i linje med en själv. Oavsett hur man känner om sig. En som hatar sig själv, kommer dras till någon som speglar detta. "Jag är ju så ful" kommer hitta den där fula tröjan och känna att det känns rätt och stabilt.

Den slitna är enklare, den kan jag. Stackars lilla jag. Den synen på mig är så standard och invand att jag gör den i sömnen. Det är därför som...jag nu knappt fixar att gå mot den röda. Det är därför som jag också dissar den. Näää den är nog inte så bekväm och det kan ju va polystertyg och sömmarna är säkert inte...

Det är jävligt känsligt att välja...sig själv. Det är nog nåt sånt. För i torsdags så fick jag prova spela gin rummy för första gången. Precis innan spelade vi president och min självsyn var katastrofal och det dröjde inte länge innan jag förlorade men jo jag kämpade lite. Lilla jag. Trasig, bortglömd och unwanted. Dåliga jag. Ingen ordning på mig jag. Att jag därför förlorade var liksom självklart. Sparka på mig, det är ok. Jag sparkar också ändå. Den håliga trasiga jackan. I know it.

Så va det.

Precis efter så frågade om jag ville testa gin rummy. Jag var så lågt ner att jag tyckte why not. Jag tyckte det lät lite kul och brydde mig inte längre om jag förlorade. De förklarade reglerna lite snabbt och jag brydde mig lite lagom.

BAM. Jag började leda. Oj..! Mr jag vill Väldigt gärna vinna började svettas och tycka att nuuu blev det svårt. BAM. Jag ledde ännu mer. Så fortsatte det. Jag hade 300 poäng tror jag och den närmaste hade 120 typ. Jag höll på gå in i mål men då bestämde de sig för att....en omgång till? Jag var trött och obrydd och tyckte meh, går väl.

DÄR. Plötsligt gick det PISSdåligt och jag fick 100 minuspoäng. Jag har miljarder kort på handen.

Jag förlorade och Mr jag måste vinna, vann. Jag hade den där fina jackan nästan på mig men återigen så hade jag svårt att ta på mig den. Jag har haft den ibland. Det är skitkonstigt. Världen blir som förbytt och plötsligt så gick jag från fattiga flickan som inte hade skor till hon den rika som bor i palatset.

Därför skakar jag av tanken. För nånstans i mig fattar jag att det är den jag är på väg emot. Att om jag inte ska välja den trasiga for life och jeansjackan inte duger så...

Därför stallar jag. Därför går det segt. Därför är jag på åkern i Örkelljunga kl. 23 när ingen är där.

Tobbe valde också. Han tog den. I början gnällde han på den. Den va stickig och grön och... men när jag sa till honom att han skulle göra det och han den för hans skull så blev det som förbytt. Som om han tagit på sig den utoin från början och sen ... satt den himla passande.

Jag vet ju att det är trådar och knappar. Det är inte perfekt. Men det är som om jag tror att det är det.

Jag tror lösningen är...lite i taget. Kanske stå i rummet till o börja med och mest känna lukten, prova en handske, och ta det luuugnt och fint.

Att mentalt klättra upp från underjorden till högt upp är inget som man gör i en handvändning om man inte är galen. Vem ÄR jag liksom??? Det måste ju finnas pelare som stabiliserar där.

Att inse att jag är båda är både förståeligt och förvirrande.

Så jag svajar. Jag går tillbaka till gamla slitna jackan men jag hatar hur trasig och hålig den är. Det gör ONT. Jag är inte alls den..!!

Kanske bli det röda lagningar på gamla jackan tills...den är så röd att jag vågar.

[1ostandfoundgir1]


Bland de många träden, som växte liksom som en tanke som inte gick att förutse, utan spridde sig vilt med de rötter som slingrar sig runt och ner i marken och håller träden kvar i stormar, där gick jag och tänkte på dig. Du, med din röst, som var så mjuk och fylld med något magiskt känslostoff som dansade ut ur din mun, du med ditt långa hår i vinden. Jag går och känner på min pilbåge av trä, och tänker mig hur jag någon gång, om jag någonsin får se dig igen du vandrande musikant, ska skjuta en pil rätt i hjärtat på dig. En pil av själsliga ord, och som ska sjungas vid din sida här bland träden tills de kan dansa i takt med din andedräkt. Du rörde dig som en fe......... jag blev så vindlande bortförd i drömmar, av ditt sätt så ovanligt för en man, och så ovanligt över huvud taget. De andra vågar inte låta fantasierna strömma sådär, du är vild, du är ett esoteriskt mjukt väsen, jag måste få ta dig i hand och låta dagarna bli till äventyr och nätterna bli till vilda drömmar.

Vi ska en dag ha ett underbart litet avsides hus, med gröna plankor till utsida, utsirade fönster och ett torn i ena hörnet, trappor upp till andra våningen, och en tredje, vindsvåning. Trapporna, också de i trä, ska vara målade i olika färger som vi väljer tillsammans och ändras ibland, då trappors målarfärg slits ut lätt, av alla små fötter och sockar som tripp trapp trullar ned för dem, och tassar trippar upp för dem, i alla möjliga kläder som vi visar för varandra innan vi ska iväg tillsammans. Jag drömmer om kärleksfulla sätt att möta dig därinne, igen och igen, dansa och sjunga mjuka ord, ta dig i hand och kyssa dig, snurra av känslorna, dansa in i sovrummet, och välja festutstyrslar eller ett pyssel för kvällen. Vi ska pyssla så mycket, jag ska köpa pärlor och tyger och garn, vi ska pyssla ihop sänghimlar och bokhyllor och måla rummen till konstverk ibland, som vi sen målar över och målar igen. Drömfångare, ska magiskt hjälpa oss att drömma mysiga drömmar, och vi ska berätta sagor var dag eller natt, elda i kaminen, och jag ska läsa medan du spelar din underbara gitarr, och sedan lär vi varandra vad vi kan. Vi ska sitta länge vid kaminen, och utanför på altanen, och berätta om sådant som vi tycker om, prata, sjunga, blunda, och känna in naturen.

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam.
Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat.
Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

Första gången jag talade med dig, var jag inte säker på om det var dig jag hade sett på stranden. Vi hade hamnat på samma fest, du satt i fönstret och jag betraktade dig.... Dina axlar och ben hade såna vinklar som gjorde att du såg lite annorlunda, konstig ut, kanske skulle jag säga.... vek men modig. Den dagen utstrålade du en hemlig plats, något jag saknade med en hemlig kraft. Jag satte mig och tecknade av dig, utan att du visste. Jag ville verkligen fånga den här bilden av dig och dina sällsamt formade axlar och dina spretiga ben, jag kände inte dig då men du såg ut som en förlorad vän, tyckte jag, du påminde om fantasier för länge sedan. Du påminde om en musikant jag hade tänkt på, om regnet på fönstret, om middagar med familjevänner, om mitt egna rum och drömmen om någon annans rum. Jag var ung, du såg också ung ut, jag ville prata med dig, men kände ett motstånd i magen, som jag aldrig brukar känna inför att prata med någon, som en varm klump. Jag sa, när jag målat klart -Hej, vad konstig du ser ut där i fönstret, du är...söt. Och du hoppade ner, smidig som någon som klättrar i träd ofta, och skrattade och bemötte mig med din värme och vi pratade lite om vilka vi var, och du berättade att du faktiskt var äldre än mig. Jag reste mig upp och då, då kysste du mig. Och jag hade ingen aning innan. Men det varma mötet av våra mjuka läppar, guidade mig till kännedomen om dig, en Man, en vacker, djup, intressant och sällsam, smart......... ovärderlig man-jag kände plötsligt igen dig från de djupaste drömmarna jag någonsin haft. Du fick mig att vackla, du var mycket mognare och med en sådan stark sensuell känsla, och mycket mer bekant än jag hade anat. Jag kände där och då, en sån kärlek spira i mig, som något jag aldrig känt.

Jag gick en kväll på gatorna, ikväll skulle det vara en rockkonsert, ett band från trakten, medlemmarna i bandet kände jag, de hade varit mina vänner i gunget och undomsvisionerna i staden. Intrycket jag fick var att de tyckte jag var galen, jag visste att det bara var på grund av att de inte hade vänskapligt kontaktat mitt sinnes sätt att hänga ihop, de bara hade sett små urklipp ur mitt konstnärliga huvud och aldrig sett hur mina tankar och känslor kunde hänga ihop i en, kanske en lite naivistiskt, nedtecknad karta. Det var så sorgligt, ibland nästan outhärdligt då jag såg en sån fantastisk vänskap mellan oss framför mig, för att inte tala om en fantastisk rörelse, av unga visionärer emellan...att känna den kreativa upphöjdheten över samhällets strukturerade mönster, att berätta om freden vi kan ha och om våra hjärtans kamp för att vara fria...med de äldre gamla rucklen också....de som varit del av frihetsrörelsen på sin tid eller ville öppna sina hjärtan. De visioner jag hade av oss, var så kreativa, så fantastiskt levande. Konstverkstäder i våra huvuden, deras sätt att tro på mjukheten men samtidigt den rockiga drömmen fylld av musik och att släppa lös sin inre eld med tanke på ett dansande konsensus. Melodiska sökanden i det känslomässiga språket vi verkar känna, poetiskt samtalande. Jag trodde de var grundade, i trädens stora ande, i jordens omvirvlande språk, i människornas sökande efter..... kärlek musik och vänskap... Det passade mina fantasier om mig själv, att blanda in romantiska drömmar om frihet, världens magi och musik, det som räddade oss, i våra kläder och uttryck bland hattar, mönstrade kläder och snörskor. Att känna in de stora rörelserna av planeterna och i månen, att söka elementens ande genom tarot och andra häxkonster. Jag kände en vänskap som skulle lyfta oss i det mjuka stora hjärtat vi alla hade, och de trollformler vi skulle skapa. De skulle hjälpa människor att se det stora försöket till vänligheten med bra tankar att klättra i. Det tänkte jag om dem. Men de var ovilliga att söka en vänskap i mig, jag vet inte vad som skapade den oviljan, men någonting gjorde, att de inte ville prata med mig så djupt på detta inre plan där det kändes som att jag kände dem.

skriv om huset med kyrkfönster

En dag träffade jag dig, ditt bleka ansikte var så charmigt och denna dagen skulle vi utforska vägarna ovanför en av de trevligaste gatorna i staden, om än krogarna där var dyra. På denna gatan hade det vuxit upp ett häxhus, blomsterbutiker trängdes med leksaksaffärer och hälsobutiker,

Lirelu Sandri

Han ville kanske förstå saker på det där magiska sättet....... att höra skogens röst, genom det sanna örat, förstår ni vad jag menar? Att lyssna på detta fridfulla träd, så rotat och fyllt av hemligheter.

Jag gick på den lilla gatan mellan husen, och kände något nytt i luften. Plötsligt kände jag som att jag kunde lyfta med vinden, mina fantasier om husen och människorna och dess öden, hur jag skulle transformera mitt öde........ det trädde fram.... jag nosade i mitt hjärta och plötsligt förstod jag så mycket mer, om mig själv och den här världen. Jag ska berätta om det, men det tar lång lång tid, mycket längre tid än det tog att känna det. Jag drömde mycket om familjer. Familjen med en häxa till mamma, hon tog med barnen på teater, satt på caféet och pratade om konsten hon älskade, barnböcker, spiritualitet och hemliga saker med en vän medans barnen lekte i caféet. Hon lät dem leka, och såg till att vara förberedd på att be om ursäkt och förklara för barnen sansat men bestämt att de inte fick störa folk mer för då kunde de få en skrämd gammal tant att hicka sig till döds. En familj med en väldigt påläst pappa, som vid matbordet berättade om de kunskaper han tyckte var intressanta, om vetenskap, böcker han läst med namn man måste veta vilka de är, matematik, och sina egna kritiska åsikter om samhället. De skrev han på i sin ensamhet och försökte bli inskickad till tidningen ett antal gånger men oftast var de för progressiva och skrivna med en för sarkastisk ton för att få komma med. En familj med barn som hört och sett älvor, troll, hus byggda i träden för pysslingar, trots att ingen trodde på honom i den staden han kom ifrån. De tecknade av dem så fint hemma i sitt vindsrum, och berättade berättelser för varandra om en speciell pyssling de träffat som hette Holger, som gav sig ut på många äventyr för att hjälpa sin by mot en ond sjukdom, som ingen hade hittat botemedlet för innan honom.

Den familj jag tänkte mest på var ansedd som en litet galen familj, de var så fyllda utav glädje för varandra, ansträngde sig för att hela tiden hålla en djup kontakt med varandra, med lekfullhet och förståelse för varandras egenheter och personligheter.

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, för du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Vi skulle gå till festen ikväll. Våra vänner som var musiker skulle spela en alldeles särskild konsert ikväll, scenen var speciell och låg halvvägs upp för ett berg, som de stora träden i skogen omgav. Den var målad utav mig. Jag hade för flera år sedan pratat med Teremani Arsekiel som ägde den lilla restaurangen och caféet som låg på berget, om att träscenen med tak, kunde målas så drömskt som en äkta teaterscen för en helt särskild upplevelse av uppträdandena där. Han hade först varit tveksam, men sedan satt jag på kaféet och gick fram till hans psykologiforskare till fru, Eira Arsekiel, den vackra mulliga handfasta mamman, med naturligt blont hår ned till ändan och runda glasögon, och vi pratade en ganska lång stund om livet, om varandra, och allt som är bra med musikscenen och hur konst ger en upplevelse av musik som är ojämförbar. Och att de kulturställen som sätter sin prägel med kvalité, ofta är de som blir kultstämplade och att ordet sprids om dem bland riktiga kulturstjärnor. Jag berättade om min vision, att måla bården framför gardinerna med solen och månen, stjärnor och kosmos, och sidorna med stjärnströdd himmel och träd, med guldkanter, och om de ville kunde jag måla undersidan med deras namn vackert kalligraferat med blommor och fåglar. Hon blev förtjust i idén, och pratade med sin svartmuskiga man Teremani, och efter en ungefär en månad stod jag med stege och målade skissen och sågade bården i vackra former. Det tog några veckor, jag målade stjärnorna i många olika former, månen med ett vackert djupseende öga och ett lugnt och snällt uttryck med en stor sned näsa, och solen i en glad och lyckligt glödande min, med mystiska ögon och alla blommor snirklandes i roliga former med massor utav färg.

Ikväll skulle vi dit. Du hade bjudit in mig genom att ge mig ett kuvert senaste gången vi sågs, då du spelade en ny låt du skrivit för mig som handlade om två som gick till en dans, den ena var blyg, och den andra karaktären i låten tog sin vän igenom festen med omtänksamma och ibland till och med mer kärleksfulla gester. Den blyga personen i låten fick genom sin kära väns hand en kväll som var både ovanlig och festlig. Låten hade berört jättemycket och jag kunde inte annat än tro att den kunnat vara inspirerad utav mig och dig. Det var en kittlande känsla i mig, jag sprang när jag tänkte på den upp och ned i huset och letade olika kläder, jag fann alltid kläder på second hand affärerna där folk lämnade in sina gamla kläder, och ibland kom det en del utdaterade kläder från teatern och man kunde hitta mängder med excentriska fynd.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar.
”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsa
Vi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

Stigen på vägen dit fortsatte vara fylld av en hel samling knäppa folk, några tuggade i sig svamp, och andra kramades, vi gick bara helt inom vår egna sfär och struntade i dem, och till sist kom vi in i folkvimlet på konsertplatsen. ”Ser du scenen, Lirelu?” ”Ja jag ser toppen på den” ”Ser du kosmoset jag målat... och månen som din drömgestalt...Lirelu....” ”Är min drömgestalt en måne? Jag gillar solen.” ”Du har verkligen solen i dig, min vän, men jag ser dig skifta, från månen till solen, till sällsamma stjärnor med andra planeter än vår. ” ”Du är allt bra fin du....och konstig” Sa Lirelu och drog mig till sig med armarna om mig...Jag stannade upp där, i den stunden...Kände mig varm om kinderna, slöt ögonen och drog in doften av håret som tillhörde min älskade vän i ett djupt varmt andetag. Folket runt oss stötte mjukt till oss i gungande rörelser, men en stund var det som om ingen var där utom oss två, och att gungningarna och mumlet runt oss bara var del av vår kärlek, som en mandala av värme som skapades runt oss.

Den trollsländeanden utav sexig tankegång som dansade sig fram och letade efter varma andetag, där hjärtat satt på rätt plats och även ville leta efter precis den man kände var intressant, där lesbiska auravågor dunkade ur dig, och din vanligtvis mjukt levande ljus aktigt lysande aura var naturröd och skimrade på något mystiskt sätt i grönt, nästan mörkt turkost. För den som inte lyssnade mycket djupt vänligt och inkännande av just den personligheten, kanske bara jag, så såg dem inte det. Men såklart skimrade du även för dem. De såg inte heller det jag såg, att när du dansade fram så visade ditt sätt att med en mycket känslig och vänlig intuition röra sig lekfullt och intressant, hade alldeles egna alldeles underbara skira trollsländeliknande gröna vingar, som gjorde mig så otroligt undrande. Jag undrade, kunde det vara så att det fanns en sådan helt otroligt ovanlig, sällsam magisk kraft.... Jag ville ta dig till varma hem, först runt i staden till café, läsa böcker utav underlig känsla utav snäll visdom, anteckna ned våra drömmar och våra ledtrådar för att leta vad kunde betyda att du kanske lider av, och allt som var dina favoriter

Under min kärleks stoff av hopp för en god framtid, där jag skulle främja all fantasi för allt gott, hade jag helt dumdristigt undvikit den djupare historien i mörker, av vad vi upplevt i de skrämmande. Jag började anteckna i mitt block. Jag hade sett dig i rummen. Din blick var väldigt närvarande på ett plan som såg ut att vara helt uppruggat utav nervositet och stor ångest som du gömt. Du ångade av en konstig slags närvaro på ett plan som var mycket medvetet om någoting jag inte ännu exakt kan se. Men jag kan gissa. Du hade sett hur folk rör sig i olika öppna fält. Snurriga fält, du samlade förmodligen information för din berättelses återupprättelse i dessa skrämmande platser jag såg dig i, jag undrade om du kidnappats dit, men du agerade helt so om du vore under hemligheters dolda slöja. Ändå agerade du inte ett uns på det sättet som du upprätthöll skenet av utan var endast undflyende. Jag tror du sett folk planera många väldigt hemska saker du kunde föreställa dig, och du såg deras maktsystem.

Jag mötte dig på den stora kullen som befinner sig högt ovanför staden, bland olivträden och enarna, och du bar på din gitarr. Ditt utseende såg mer ruggat ut än annars, lade än en gång märke till att små skillnader i dig kunde te sig så stora min relation till dig, det syntes för mina ögon på ett märkligt sätt. Du förändrade dig utefter dina upplevelser och känslor, och berättelsen förändrar sig, meningsfullt att lägga märke till. Du luktade regn från långt håll. Vi möttes precis vid en särskilt hög oregelbundet vidväxt och knotig en med sina snirklande grenar och det doftade barr. Du såg då ut som en man. Du kändes som en av de lärda naturvandrarna, de som packar sitt pick och pack, och beger sig på stora vandringsresor mellan byarna, med väldiga kunskaper om växter att äta och som kan läka. Jag tänkte på de gamla sagorna när jag såg dig. Du började sjunga på en låt... Jag skrattade. Det var inte en av dina låtar, utan en låt som spelades mycket utav en lokal speleman för länge sedan.


Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter. 
Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig. 
Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis.
Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

Jag ville att vi skulle magiskt sammansvärjas i tro på varandra, i sällsamt personligt och kärleksfullt utbyte av konversationer, lekar, spirituell dans, av helande egna trollformler, som magin mellan älskarna på tarotkortet The Lovers.

Men du ville lämna mig där, som en vän, fylld av respekten för varandra, och jag kom inte under ditt skal. Ska jag beskriva min sorg, min känsla av stor längtan för mer? Det som växte i mig, drömmen om att förbereda allting, drömmen om att vara redo med hela kartan, trollformlerna för svåra stunder, att se till att kärleken levde i mig... gjorde att jag inte tänkte så mycket på, eller berättade om mina svåra känslor.

I interaktionen med andra var jag nästan alltid uttråkad men med så ofantligt fina stunder ibland att jag fortsatte leta på kroggatorna efter dig, på gatorna i staden där du spelade titt som tätt.

Jag hade som yngre forskat som lovande amatör i de mörkare delarna av den själsliga dimensionen. Jag hade ett stort mörker inom mig, ett mörker som låg som ett lindat rent och kallt tygstycke över mitt sår som varat så. Kall blöt mossa lade jag på ibland - lugnet och mörkret blev mitt hem. I mörkret utforskade jag hur långt in i mörkret vi kan gå, och fortfarande vara goda. Jag såg skuggor, och monster, spöken, och varelser som var döda men ändå gick på sina ben. Jag började utforska människans psyke närmre. Med utgångspunkten att vi vill leva kärleksfullt och verkligen se varandra, så tittade jag på dem, såg tecken på deras inre viljor, funderade på deras egentliga drömmar. Och samtidigt såg hur de gömde sig själva. Och ibland med små halvjävliga sätt mot andra. Så jag började kunna se smådemoner runt omkring mig, och funderade på hur jag skulle bota dem. Jag trodde inte på kyrkans ord, och det gör jag fortfarande inte, även om böner är märkligt likt det drömmandet jag själv brukar ägna mig åt sen jag mötte kärleken. Att verkligen drömma, fundera, och tänka på vad du mest av allt vill, är en mycket bra hängivelse och därför har jag respekt för de som följer kyrkan, men avskyr de som dömer folk till helvetet för alltid. Innest inne vet man vad man själv verkligen tror på.

Mörker,om man med goda rötter står fast vid vad man älskar. Mitt sår var ett själsligt sår, från att ha behandlats så ytligt, från att ha blivit utstött. Från att ha sett varje dag att folk övergav sin äkthet, behandlade varandra illa, och ingen talade till mig med den rösten jag kände djupt inom mig. Men den rösten kanske det inte är någon som förstår.


Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Du hade tittat på mig med så själsliga förstående ögon, så

Lirelu vette sin blick mot skogen.... Blicken gick så djupt i mig att jag inte visste var jag skulle ta tag, först föll jag handlöst i denna enorma känsla.....sedan såg jag som om en enorm gitarr slog an ett djupringande ackord, din jordnära gestalt var så närvarande i känslorna, känslorna med mig helt ovetandes, hans ben vinklades i en välkänd ställning från uppväxten, när man trodde man var uppvuxen, men kände sig liten.......Hjärtat ringde som gitarrer, med varma andetag som blev till puffar igenom den stickade halsduken......Jag kände hur du kände jorden i dig, men hur dina inre ben, dina ögon, strävade uppåt, uppåt mot ett nothäfte som du ville fylla med djupa ord, hur skulle du finna dem utan att smutsa ner nothäftet, ditt hjärta som var omtäckt av den mossa som skulle hela dina bultande blåmärken, jag tänkte att om jag var där på riktigt, skulle jag med de mjukaste händer sitta rakt framför dig och rufsa ditt hår, le djupt från hjärtat och med mina ögon... säga sånt som skulle få dig att hoppa litet av lycka och så skulle vi fatta tag om varandras trådar och händer, och läppar och känsel, hitta där hjärtanen bultade som ett, i en melodisk takt som bildade en helt ny sång men med våran kära jargong.

Ditt snälla sätt slutade aldrig att förvåna mig, gav mig varma känslor i magen och kvittrande fåglar i hjärtat, och ibland ett förstoringsglas. Ett behov att verkligen leta upp förståelsen för hur du känner, vem du vaktar bakom det uppenbara. Vad som just du hittar i din konstnärliga tolkning av omvärlden och insidan, uppbyggt av din fantasi, vad för mysterium och tankeplats..... kan du ha hittat en plats av bara känslor?

En sol och mån teater där vi delade med oss av vår magiska poesi, en öppen scen utav känslan för dagen, där vi hjälpte varandra att hålla tag i hjärtats sanna röst, och minnas tillsammans vad våra verkliga vision var.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting)
var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bäst

atelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Du med din gitarr av mjukt trä, glödande i eldskenet från ljusen, huset fyllt av skratt och värme... de stora oken runt omkring huset, dess otroligt djupa mysiga kraft som du kände. Du kunde föreställa dig hur de skulle hålla ihop huset och känslosamma stunder av känslighet, hur de skulle göra något oförutsett. 


Trollkarlen och det naturliga magiska språket


Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Jo jag har tänkt på någonting.... Ett språk som jag ser i djur, och i människor som verkar vara de som lever utav kärlekskraft. En ärlighet i ögonen som man kan möta med kärlek men som även visar emotionella budskap. Sa du.

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten. 
Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän. 
När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp. 
Vi knackade på. 
Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren.
Välkomna hem till mig, stig in.
Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten. 
Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker?
Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet.
De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen. 
Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om. 
Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag. 
Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen. 
Vad är den sista ingresientsen? 
Fladdermusögon.

Vi satt och mumlade av nyfikenhet medan trollkarlen var i köket och hämtade trolldryckste, och du berättade att du känt en speciell spänning i luften kring den där saken och att när du petade på den hade den tyckts rört sig av sig själv. Du hade berättat innan att du vid flera tillfällen på något övernaturligt sätt som du inte kände till lyckats få saker att hända, fått saker att röra sig utan vidröring.... Du hade berättat att en gång hade du känt en sån spänning i hela luften och huvudet, och sedan bara släppte det. Då hade en man svimmat och ramlat i en trappa bakom dig. Jag förstod att du nog hade en stor viktig sak på hjärtat att berätta för trollkarlen.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar. 
Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja. 
Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser? 
Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor. 
Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Oj, är det här ditt eget sökande? Jag tror att du har fått tag i en flik av en bok som är mycket intressant att finna, men mycket hemlig. Jag tycker också...att det låter som om du har... Gåvan.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Det lilla huset på kullen som vette ut emot havet, där Lirelu bodde för stunden, var målat i vitt och grått. Damen som bodde där hade rest för att träffa sin make, och skulle vara borta mer än en månad. Det låg på fastlandet mitt emot gröna havsklippor som störtar ned i vågorna och får vågorna att krossas och skumma i stora ???Lire satt mitt emot mig vid bordet, jag hade vandrat tidigt, så tidigt så jag var helt sömndrucken, med frukost från staden. Lire och jag satte ut frön i en väldigt liten metallkorg till fåglarna som hände i fönstret. Vi log, Lirelu´s ögon kändes varma på ett sätt för den där sekunden av djup kontakt....som om man kunde hitta på en kärleksfull varm historia igen....Jag tänkte på Jul.... Vi satt på varsin fårpläd. Det var Oktober. Min rodnad spred sig över kinderna, jag tänkte på de dikterna Lire skulle skriva, om min älskade älskade mig tillbaka.....Fortfarande.....

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

[kanslomassigtstord]

2024-06-22

Nä nu jävlar hörni, två posts på en dag efter två års uppehåll. Sjukt mycket har hänt men ibland svackar det ordentligt och då letar jag mig sakta tillbaka till min snuttefilt - så nu är jag här igen.

Jag har den mest fantastiska jävla sambo som jag aldrig ens kunnat drömma om. Han behandlar mig med respekt, han är snäll och lyhörd och allt jag någonsin vill ha. Jag kommer gifta mig med den mannen en dag.

Jag däremot, som dels fått diagnosen EIPS aka borderline (som jag borde förstått att jag haft för länge sedan), har så mycket problem som hela tiden blossar upp och jag har börjat gå i speciell terapi för psykisk misshandel efter mitt ex. Dessa två kombinationer gifter sig inte skitbra.

Ikväll har vi varit på midsommarfirande, helt otroligt var det. Men jag har också varit väldigt ledsen i stunder då min bror och hans tjej ska separera och det är barn inblandade och min bror är den tystlåtna, ensamma och otroligt instängda typen. Jag är så rädd att han ska försvinna från jordens yta och är så ledsen över att jag inte kan göra något, för vi har ingen nära relation och har aldrig haft. Så jag har varit ledsen över det stor del av kvällen.

Min sambos bästa vän är här från en annan stad och blev paniktrött under firandet. Och då menar jag verkligen PANIK. Problemet med honom är att om han somnar, så sover han. Det går inte att väcka människan utan han måste bäras. Så vi bestämde att ta en taxi hem, men min sambo var inte riktigt klar med kvällen utan kände sig besviken över att vi åkte hem allihopa.

Väl hemma dividerade han kring att åka tillbaka men att det inte kändes som jag tyckte det var okej att han gjorde det och uttryckte hela tiden hur besviken han var att kvällen var över. Han frågar mig vad jag vill att han gör, om jag behöver honom hemma. Och vad ska jag svara?

Klart jag vill att han åker och har roligt men varenda cell i mig skriker att jag behöver honom så nära som bara möjligt. Men jag vågar inte säga det, i rädsla för att han ska bestraffa mig för det sen. För det hade Hon gjort. Han säger att det är okej men jag insisterar på att han åker även fast tårarna är nära.

Så nu har han åkt. Jag ligger kvar och gråter, hans kompis snarkar på soffan och jag ligger och gråter åt något som är mitt eget fel. Han hade aldrig straffat mig, det vet jag. Men jag är livrädd och väljer därför att vara honom till lags. Och allt jag vill nu är att han kommer hem.

Varför är jag såhär?

-känslomässigtstörd (01:36)

[evigtlivihimlen]

En gång frälst - Alltid frälst?

"EN GÅNG FRÄLST ALLTID FRÄLST"?!

Jesus sade "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand"…Detta Bibelställe är främsta argumentet för dem som tror på nämnda doktrin. Men i sammanhanget framgår ett indirekt villkor, nämligen fåren som lyssnar till Jesu röst, som Herren känner och att dessa troende följer Jesus. I Matt.7:21 säger Jesus också "Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja". Och i vers 23: "Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa"…

Alltså, troende som inte bara kallar Jesus för Herre utan också följer Honom i lydnad kan "ingen rycka bort från Herrens hand". Och dessutom, är det fråga om troende som Jesus "känner", har Andens gemenskap med. Vilket bekräftas även med liknelsen om de Tio jungfruna i Matt.25:1-12, där endast 5 jungfrur med olja (Andens gemenskap) i sina lampor kunde komma in i Himlen, de övriga sade Jesus till "Jag känner er inte", detta trots att de kallade Jesus för Herre…

"Skrift förklarar Skrift" är ett berömt uttryck för att kunna förstå Guds Ord, Bibeln korrekt. Vi kan inte bara rycka lös enstaka Bibelord ut ur sitt sammanhang, varken vad gäller texten direkt före och efter Bibelorden eller i det temamässiga sammanhanget, dvs vad lär Bibeln i sin helhet om ett ämne…

Viktigt är att förstå också, "Ingen utifrån kan komma och rycka bort oss från Jesus och Frälsningen; Men vi själva kan lämna Honom, genom medveten synd som man vägrar ihärdigt att bekänna och lämna, genom ljumhet, världslighet och villolära som man resolut vill behålla istället för den andliga gemenskapen med Jesus… Herren varnar oss i sin kärlek och nåd, genom Guds Ordet och den Helige Ande och söker ihärdigt och länge att dra de vilsna tillbaka in i sin kärleksfulla famn. Men, någonstans på avfällighetens väg kan det bli stop, vilket Ordet tydligt visar och varnar för, vilket t ex Hebr.2:1-3 talar om: "Därför måste vi så mycket mer ta vara på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. För om redan det ord som gavs genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning?"…

Tror självfallet att omvändelse är möjligt för någon som kommit på villovägar, även under en lång period; De flesta av dessa vilsna har inte begått varken någon "dödssynd" som hädelse av Helige Ande eller uppfyller andra kriterier för oåterkalleligt avfall. Men Gudsordet varnar omfattande, som vi kan läsa längre fram här, om att inte förhärda sig så till den grad att det blir kört. Jag tror att en person som avfallit permanent inte upplever någon syndanöd eller vilja till omvändelse ty samvetet är dött och livet i värld och synd betyder allt, där finns ingen längtan tillbaka till Jesus. Berättelsen om "den förlorade sonen" som vände tillbaka till Fadershuset är ett vittnesbörd om någon som längtade tillbaka…Sedan, vad gäller Bibelcitat, så är det ju inte jag som skrivit det, den ansvarige att anmärka till är Gud, kom ihåg detta när du läser Bibelcitaten☝️🤗

Här nu Bibelställen om att man faktiskt kan förlora sin frälsning. Guds Ord varnar innerligt och omfattande. Det är 33 Bibelställen från Nya Testamentet. Jag skriver ut endast några, resten kan du läsa själv från din Bibel:

Hebr.6:4-8: "De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

Lukas 12:45-46: "Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre dröjer med att komma, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och berusa sig, då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar det och en stund när han inte anar det, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans plats bland de trolösa".

Hebr 10:26-29, 35-39: "För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna, utan bara en fruktansvärd väntan på domen och en rasande eld som ska förtära motståndarna. Den som förkastar Mose lag ska utan förbarmande dö om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som trampar på Guds Son, föraktar det förbundsblod som har helgat honom, och som kränker nådens Ande?"… …"Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. För: Ännu en kort liten tid, så kommer han som ska komma, och han ska inte dröja. Min rättfärdige ska leva av tro. Men drar han sig undan, har min själ ingen glädje i honom. Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade, utan dem som tror och vinner sina själar".

2 Petr.2:20-22: "Om de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och kommit undan världens smitta men sedan återigen låter sig snärjas och besegras av den, då blir slutet värre för dem än början. Det hade varit bättre för dem att aldrig ha lärt känna rättfärdighetens väg än att lära känna den och sedan vända sig bort från det heliga budskap som anförtrotts dem. Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: Hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen".

1 Kor. 8:9-11: "Men se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga. För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren? Genom din kunskap går då den svage förlorad, din broder som Kristus har dött för".

Gal 1:6: "Jag är förvånad att ni så fort överger Honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium".

Upp.3:5, 15-16: "Den som segrar ska alltså bli klädd i vita kläder, och jag ska aldrig stryka hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Far och hans änglar"…."Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun".

Upp.22:18-19: "För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok."

Joh.15:6: "Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp".

Här nu resterande Bibelställen, för vidare studium i ämnet: 2 Pet 2:1-3 Jakob 4:4 Apg 8:12-13+20-22 1 Tim 1:18-20 Jak.5:19-20 2 Tim 2:17-18 1 Tim 5:11-15 Gal.5:4, 16-21 Gal.6:7-8 Hebr.3:12-18 Hebr.4:6-11 1 Tim. 6:10 Matt 7:21 1 Kor. 8:10-12 Matt.18:15-17 Rom.8:12-14 2 Joh.1:8-11 Mark.9:43-50 1 Tim.4:1-2 Upp.2:5

P.S! Den evangelikala kristenheten är delad i olika uppfattningar angående om "Kristna kan förlora sin frälsning". För mig är det tryggast att förlita sig på vad Bibeln faktiskt säger och lär, och att lyssna till predikanter som har samma inställning. Vissa förkunnare har bevisat sig "teologiskt trovärdiga" i decennier, så därför här nu en länk till Dr. Michael Brown (från "Pensacolaväckelsen"). Ett litet smakprov från artikeln först: "Find me one verse anywhere in the Bible—just one—that gives assurance of eternal life and blessing to an unrepentant rebel who is living in willful, persistent sin, denying the Lord in an ongoing, hardened way, and I will invite you to join me on national radio or TV and tell the whole world that I was wrong. Just one verse! Without a doubt, you’ll find many verses promising mercy and forgiveness to those who turn back (thank God!) and you’ll find many verses assuring us of God’s keeping power, but note clearly that the promises are given to Jesus’s sheep—to those who know His voice and follow Him (John 10:27)"…

Här länken: https://www.charismanews.com/opinion/in-the-line-of-fire/63467-is-it-possible-to-lose-your-salvation

YTTERLIGARE: Frank Mangs profetiska budskap passar väl just till detta inlägg: https://flammor.com/frank-mangs-profetiska-budskap-holger-nilsson-p266.html