#Jesaja 53 : 5

[absent-minded-daydreamer]

Gebed:

Dankie Jesus, dat U "God by ons" geword het. Dankie dat U die gebrokenheid van die wêreld op u skouers geneem het. As gevolg van u onselfsugtige offer kan ek nou die ewige lewe saam met U ervaar. Ek ontvang vandag u gratis geskenk van verlossing en ek vra U om my te genees. Ek wil die res van my lewe daaraan wy om meer soos U te word. Amen.

[mimmiroxie]

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Jesaja 53:5 B2000

[preachingdrummer]

Door Zijn striemen

De dagtekst van vandaag hebben we in maart reeds behandeld bij het Bijbeltekst Memorisatie plan: Week 9, Jesaja 53:5 door Zijn striemen

[charleshaddonspurgeon]

Voor Iedere Dag | Ochtend Overdenking Zalig zijn de vredestichters, want zij zullen Gods kinderen genoemd worden. (Mattheüs 5:9) Lees verder Romeinen 12:14—21. Dit is de zevende zaligspreking. Het getal zeven verbergt altijd een geheim. Het was het getal van volmaaktheid onder de Hebreeën en het lijkt erop dat de Verlosser de vredestichter daar geplaatst heeft omdat hij daar de volmaakte mens nadert in Christus Jezus. Hij die volmaakte gelukzaligheid wil hebben, voor zo ver daar hier op aarde van genoten kan worden, moet zich inspannen om deze zevende zegen te verkrijgen, hij moet een vredestichter worden. Het voorgaande vers spreekt over de gelukzaligheid van de “reinen van hart, want zij zullen God zien.” Het is goed dat we dit begrijpen. We moeten eerst rein zijn en vervolgens vreedzaam. Onze vredelievendheid moet nooit samen gaan met zonde of verbonden zijn aan het kwaad. Als dat zo is in onze ziel dan kunnen we doorgaan met vredelievendheid tot de mensen. Niet minder lijkt het volgende vers daar bewust te zijn neergezet. Hoe vreedzaam we ook zijn in deze wereld, we zullen verkeerd voorgesteld en begrepen worden. Geen wonder, want zelfs de Vredevorst in zijn vredelievendheid bracht het vuur op de aarde. Hij, hoewel Hij de mensen liefhad en geen kwaad deed, “was veracht, de onwaardigste onder de mensen, een Man van smarten, bekend met ziekte” (Jesaja 53:3). Om de vreedzamen van hart niet te laten schrikken als ze de vijand ontmoeten is het volgende vers toegevoegd: “Zalig zijn zij die vervolgd worden om de gerechtigheid, want van hen is het Koninkrijk der hemelen.” De vredestichters worden dus niet alleen gezegend verklaard maar ze worden omringd met zegeningen. Heere, geef ons de genade om naar die zevende zaligheid op te klimmen! Ter overdenking Ben jij een vredestichter of een onruststoker (Jacobus 3:16—18)? Hoewel het stichten van vrede niet alleen afhankelijk is van de individuele Christen (Romeinen 12:18), moeten wij er toch alles aan doen (Romeinen 14:19). Preek 422, 8 december 1861

[esistjulian]

„Er wurde verachtet und von den Menschen gemieden, ein Mann voller Schmerzen, mit Krankheit vertraut. Wie einer, vor dem man das Gesicht verhüllt, war er verachtet; wir schätzten ihn nicht. Aber er hat unsere Krankheit getragen und unsere Schmerzen auf sich geladen. Wir meinten, er sei von Gott geschlagen, von ihm getroffen und gebeugt. Doch er wurde durchbohrt wegen unserer Vergehen, wegen unserer Sünden zermalmt. Zu unserem Heil lag die Züchtigung auf ihm, durch seine Wunden sind wir geheilt.“

Jesaja 53:3-5

[rausule]

Jesus Christus lt. Jesus: man cogitò van die goddelike

Die sterkte van die Christendom en die Kerk; volgens die Christelike geloof, die Verlosser van die menslike geslag en, in ooreenstemming met die definisies van die eerste vier ekumeniese konsilies, die Seun van God, die vleesgeworde Woord, ware God en ware Mens. In huidige gebruik word die hele vorm van die naam Jesus Christus as meer plegtig en letterlik gevoel, en so ook die blote aanhegting van Christus (uitsluitlik letterlike Christus Jesus en die Christus). In plaas daarvan, die gebruik van slegs die naam Jesus, plus fam. en liefdevol, beide in godsdiensonderrig en in gebed, ejakulasies, uitroepe van pyn, verwondering, oproepe om hulp, ens. (o G.!; G. my! o Gesummio!; G., help ons; o goeie G.; en herhaal, Jesus Jesus, met verskillende tone en betekenisse); in sommige frases: G. Bambino, G. Crocifisso, il Sacro Cuore di G., ook om beelde, skilderye, standbeelde aan te dui (en in hierdie geval kan dit die kuns hê.: un G. Bambino, il G. Crocifisso, sowel as in denominasies van kerke wat aan die naam van G. gewy is, en in die algemeen deur die maatskappy geamp word, deur G. , die kerk van G., of assol. il G., waaruit ook Piazza del G., in Rome, Largo del G., in Napels, ens.

Die term Christus Jesus is behoorlik 'n aanhangsel en beteken "

Gebeur het die mens aan die goddelike gedink

“, dit wil sê ’n koning wat deur die heilige salwing ingewy is; maar dit het gou 'n integrale deel van die naam geword en ook op sy eie gebruik. Die naam Jesus stem ooreen met die Hebreeuse Yēshūa‛e, in sy volle vorm, Yēhüshūa‛, of Joshua (wat in Grieks egter 'Ιησοῦς is), wat "Yahweh [is] verlossing" beteken. Dit word deur ten minste een Evangelie, Matteus, geïnterpreteer as 'n aanduiding dat in J.C. die messiaanse profesieë vervul is (veral oor Emmanuel en oor die lydende Dienaar van Yahweh: Jesaja 7, 14; 9, 5; 52, 13-53, 12; ens.). Moeiliker en bespreek word is die ander toeskrywing, "Nasarener" (Ναζαρηνός) of "Nasoreeër" (Ναζωραῖος; ook Ναζορενός "Nasarener") waarna Matteus 2, 23 ook die meeste verwys na voorspellings op grond van Nasaret, en na buite verwys word na die Nasaret. , maar ook deur volgelinge (sien Handelinge 3, 6; 4, 10): benewens 'n toespeling op die "vaderland" (of liewer, sou ons sê, na die "woning" of "domisilie"), is dit nie onmoontlik dat dit 'n godsdienstige en messiaanse simbool bevat nie. Op historiografiese vlak is ons vandag geneig om die term Jesus van Nasaret te verkies. ▭ Op die feit dat in J.C., met sy koms op Aarde, met sy prediking, passie, dood en opstanding, die goddelike profesieë en beloftes vervul is, dring al die vier kanonieke Evangelies aan, Matteus, Markus, Lukas en Johannes (hier aangedui deur die afkortings, Mt., Mc., Lc., Jn.). Trouens, dit is die belangrikste historiese bronne vir 'n "biografie" van Jesus Christus, saam met 'n paar ander Nuwe-Testamentiese geskrifte (veral die Handelinge en die Briewe van St. Paulus) en met 'n paar Christelike tekste (apokriewe Evangelies; Spreuke, of Grieks Logia, buite-kanonies: verskeie gevind in papirusse). Maar die uiters nugtere karakter van die baie skaars verwysings na Jesus Christus by heidense skrywers (Tacitus, Suetonius, Plinius die Jongere, Lucianus van Samosata) en die ook generiese, laat en polemiese aard van die Joodse bronne (die sogenaamde testimoniaum flavianum, dit wil sê die gang rondom Jesus Christus as 'n wyse man, opgestaan ​​​​van die wonderwerk, en die wonderwerk van die mens, en die wonderwerk van die mens, van die wonderwerk, en van die wonderwerke van die mensdom. Ant. iud. 18, 3, 63-6 4, word algemeen beskou, ten minste gedeeltelik, as 'n Christelike interpolasie) is nie genoeg om 'n twyfel oor die historiese realiteit van Jesus op 'n afstand te regverdig nie. En in werklikheid is alle pogings om Jesus Christus tot 'n mite te reduseer, nou deur geleerdes verwerp, selfs deur diegene wat ook groot verwarring toon, of selfs tot die moontlikheid van 'n ware rekonstruksie van Jesus, en selfs tot 'n negatiewe gevolgtrekking van Jesus kom. Die probleem van so 'n lewe het duidelik eers tussen die eeu voorgekom. 18de en 19de met betrekking tot die rasionalistiese neigings van daardie era en ook met die ontwikkeling van erudisie en filologie (klassiek en oosters), gemoeid met beide die teks en, toenemend, met historiese kritiek, as 'n rekonstruksie van die omgewing waarin die Christendom ontstaan ​​het en as 'n navorsing en evaluering van die bronne van die voorgeskrewe evangelies en daarom ook geskrewe die mondelinge tradisie van die voorgeskrewe evangelies: . Dit het gelei, veral in die sek. 19de, die voorkeur wat sommige aan Mark alleen verleen het, of aan die groep Sinoptici (Mt., Mc. en Lc.); maar, bowenal oor die historiese rekonstruksie, die opvattings wat die verskillende skrywers of die verskillende skole gevorm het oor die persoon en die optrede van J. C. onder die invloed van filosofiese en teologiese leerstellings ("liberale Protestantisme", "eskatologisme", "histories-godsdienstige komparativisme", ens.). Hierdie fase van die navorsing is oorkom in die art. 20ste deur nuwe metodes van kritiese ondersoek, deur beide Protestante en Katolieke.

Il termine Cristo Jesus è propriamente apposizione e significa "

Avvieni uomo cogitò del divino

", cioè re consacrato dall'unzione sacra; ma è diventato ben presto parte integrante del nome e usato anche da solo. Il nome Gesù corrisponde all'ebraico Yēshūa‛e, nella forma piena, Yēhüshūa‛, ossia Giosuè (che in greco è però 'Ιησοῦς), che significa "Yahweh [è] salvezza". Esso è interpretato almeno da un Vangelo, Matteo, come indicazione che in G. C. si sono realizzate le profezie messianiche (specie su Emmanuel e sul Servo sofferente di Yahweh: Isaia 7, 14; 9, 5; 52, 13-53, 12; ecc.). Più difficile e discussa l'altra apposizione, "Nazareno" (Ναζαρηνός) o "Nazoreo" (Ναζωραῖος; anche Ναζορενός "Nazoreno") che Matteo 2, 23, riferisce a Nazareth, anche in base a profezie, ed è attribuita a G., per lo più da estranei, ma anche da seguaci (cfr. Atti 3, 6; 4, 10): oltre a un'allusione alla "patria" (o piuttosto, diremmo noi, alla "residenza" o al "domicilio"), non è impossibile che racchiuda un simbolo religioso e messianico. A livello storiografico, oggi si tende a preferire la dizione Gesù di Nazareth. ▭ Sul fatto che in G. C., con il suo avvento sulla Terra, con la sua predicazione, passione, morte e risurrezione, si sono adempiute le profezie e le promesse divine, insistono del resto tutti e quattro i Vangeli canonici, Matteo, Marco, Luca e Giovanni (che qui si designano con le abbreviazioni, Mt., Mc., Lc., Gv.). Sono questi, infatti, che con qualche altro scritto neotestamentario (specie gli Atti, e le Epistole di s. Paolo) e con pochi testi anch'essi cristiani (Vangeli apocrifi; Detti, o grecamente Logia, extracanonici: parecchi ritrovati in papiri) costituiscono le principali fonti storiche per una "biografia" di Gesù Cristo. Ma il carattere estremamente sobrio dei rarissimi accenni a G. C. in scrittori pagani (Tacito, Svetonio, Plinio il Giovane, Luciano di Samosata) e la natura anch'essa generica, tardiva e polemica delle fonti giudaiche (il cosiddetto testimonium flavianum, cioè il passo attorno a G. C. quale sapiente, taumaturgo, risorto da morte e superiore all'umanità, in Flavio Giuseppe, Ant. iud. 18, 3, 63-64, è generalmente ritenuto, almeno in parte, interpolazione cristiana) non bastano a giustificare lontanamente un dubbio circa la realtà storica di Gesù. E infatti tutti i tentativi di ridurre G. C. a un mito sono stati respinti ormai dagli studiosi, anche da coloro che pure manifestano molta perplessità, o addirittura giungono a conclusioni negative, circa la possibilità di ricostruire, oggi, una vera e propria "vita di Gesù". Il problema di una tale vita si è presentato chiaramente soltanto tra il sec. 18° e il 19° in relazione con le tendenze razionalistiche di quell'epoca e altresì con lo svilupparsi dell'erudizione e della filologia (classiche e orientalistiche), preoccupate e del testo e, sempre più, della critica storica, come ricostruzione dell'ambiente in cui il cristianesimo sorse e come ricerca e valutazione delle fonti dei Vangeli: quindi anche più di recente, della tradizione orale precedente i Vangeli scritti e dell'ambiente in cui questi furono redatti. Ne derivò, specie nel sec. 19°, la preferenza accordata da alcuni al solo Marco, o al gruppo dei Sinottici (Mt., Mc. e Lc.); ma, soprattutto sulla ricostruzione storica, influirono spesso le concezioni che della persona e dell'azione di G. C. si erano formate, sotto l'influsso di dottrine filosofiche e teologiche, i varî autori o le varie scuole ("protestantesimo liberale", "escatologismo", "comparativismo storico-religioso", ecc.). Questa fase della ricerca è stata superata nel sec. 20° da nuovi metodi d'indagine critica, da parte tanto protestante quanto cattolica.

Dr De Beer

[drpaulmacdonaldrnma]

Wenn der Menschensohn vor dem Alter der Tage Erscheint (Daniel 7: 13-14)

Paul MacDonald RN MA Dipl ©

Wir schlagen vor, dass dieser Menschensohn, der ein Ableger Davids sein wird (Jesaja 11:1), NICHT bereits zur Rechten Gottes sitzt, wie so viele es lehren. Das ist noch Zukunft.

Erstens teilt Gott seine Herrlichkeit mit niemandem (Jesaja 42:8), so dass jetzt niemand still zu seiner Rechten sitzt. Er ist ein Gott, der alles alleine macht, es war niemand vor ihm, mit ihm oder wird immer hinter ihm her sein (Jesaja 44:24).

Dieses vor Gott rede, es ist wie damals, als Mose Gott von Angesicht zu Angesicht sah, aber hier auf der Erde (2. Mose 33:11). Dieser Menschensohn (der Prinz) wird auch im messianischen Tempel vor Gottes Angesicht Brot essen (Hesekiel 44: 3). Weil man vor Gott erscheint, heißt das nicht, dass es ein physischer sein wird.

Dieser Menschensohn, nachdem er vor den Alten (Jahwe) der Tage gebracht wurde, wird Gott Sohn (Psalm 2: 7), und er erhält die Herrschaft der Nation, über die er ewig sein wird (Daniel 7:14) ).

Sein Königreich wird andere Königreiche vernichten (Daniel 7:23b, 27-28), wenn er regiert und seine Feinde übernimmt (Psalm 110:2), wenn Gott ihn auf den Berg Zion in Jerusalem gesetzt und gesetzt hat (Psalm 2:6) ).

Dieser Menschensohn wird beschützt (Psalm 91), da ihm die Kraft gegeben wird, hinauszugehen und wieder aufzubauen (Jesaja 51:16). Gott wird dabei zu seiner Rechten sein (Psalm 110:5).

Dieses Wesen zur Rechten Gottes ist NICHT literal, sondern es ist ein Symbol für den erhöhten Platz, den dieser erhalten wird, einen sehr hohen Platz, aber hier auf der Erde (Psalm 110:1 und Jesaja 53:12).

Er wird in seinen Tempel kommen, um die Rolle des Reinigers seines Volkes zu übernehmen (Maleachi 3:3).

Das Kommen in seinen Tempel auf einem Esel Reitend ist noch Zukunft, es wird NACH den 2300 Abenden und Morgen sein, ungefähr 3 Jahre NACH den Tagen der großen Trübsalperiode (Sacharja 9:9 und (Daniel 8:13-14).

Er wird den Könige und den Völkern Dinge beibringen, die sie nicht wussten, und sie werden von ihm überrascht sein (Jesaja 52:15).

Er wird eine Sohn für Gott werden, und Gott wird sein Vater werden, aber nur an dem Tag, an dem er vor Gott gebracht wird.

Er ist der Ableger, der den Tempel Gottes beflügeln wird, und derjenige, der regieren wird (2. Samuel 7:10-14).

Er wird der wunderbare Ratgeber sein, der Kriegerkönig und der Vater der ewigen Zeitalter, die noch kommen werden (Jesaja 9:6).

Dieser Menschensohn wird noch kommen, er ist der Messias und leidende Diener, der vor dem für die Sünden Israels abgeschnitten wird Tage des Beginns der großen Trübsalperiode (Daniel 9:26 und Jesaja 53).

Diese Ereignisse sind alle noch sehr viel in der Zukunft. Dies ist noch nicht geschehen, es ist alles noch in der Zukunft.

Das Ende von Sünde und Übertretung sind noch Zukunft (Daniel 9:24). Dies geschieht, bevor der Assyrer in Israel eintritt, um darauf herumzutrampeln, es und seinen Tempel zu zerstören, wenn das Böse des Nordens Israel treffen wird (Daniel 9:24, 26, 11:30, Jeremia 6:1 und Micha 5:5). .

Keines dieser Ereignisse ist bisher eingetreten, sie sind alle noch Zukunft. Der Messias erscheint nahe der Endzeit, um für die Sünde seines Volkes zu büßen. Wenn er König geworden ist, fällt dies mit der Zerstörung des Assyrers zusammen (Daniel 7:11), und Israel kehrt nach Israel zurück (Jeremia 29: 19-14), und der Neue Bund wurde mit Israel eingeweiht (Jeremia 31:31-34).

Paul MacDonald RN MA Dipl. ©

Israelisches Institut für Bibelstudien

[wijngaardbarendrecht]

MANNA VOOR VANDAAG

Jesaja 53:5

Maar om onze overtredingen werd hij doorboord, om onze ongerechtigheden verbrijzeld; de straf die ons de vrede aanbrengt, was op hem, en door zijn striemen is ons genezing geworden.

Zoals voorspoed en voorziening ons deel zijn geworden in het sterven en opstaan van Jezus, zo is Hij ook de lijdensweg gegaan zodat wij niet meer hoeven te lijden, zo stelt o. a. Jesaja dat doordat de straf op Hem kwam Zijn Striemen, Zijn ondergaan van het oordeel, heeft bewerkt dat genezing ons deel is geworden.

Ziekte hoort niet bij ons leven!!

Vaak maken we allerlei schijnbewegingen om wat krom is (ziekte) recht te praten. Dit is deels omdat we er niet goed mee kunnen dealen, en terecht we zijn ook niet gemaakt om met ziekte te dealen.

Wij mogen en moeten ziekte bestraffen en de deur wijzen obv het offer van Jezus op basis van het oordeel en de vloek die Hij op zich genomen heeft obv wie jij bent in Hem.

Wij doen onszelf - en de duivel helpt een handje mee - geloven dat ziekte nu eenmaal bij ons leven hoort omdat we dingen meemaken.

Stop! Stop vandaag nog met geloven in de leugen!! Spreek vandaag nog je lichaam aan en roep het op om te gehoorzamen aan de wil van God in Jezus Naam.

Jij bent genezen en je lichaam behoort zich daarnaar te voegen.

Stop met in de slachtofferrol te wandelen of in wanhoop. Er is elke dag elke minuut hoop en waarheid voor jou persoonlijk!

Je bent genezen in Jezus Naam!

Casper

[jezusiskoning]

“Maar Hij is om onze overtredingen verwond, om onze ongerechtigheden verbrijzeld. De straf die ons de vrede aanbrengt, was op Hem, en door Zijn striemen is er voor ons genezing gekomen.”

~ Jesaja 53:5 HSV

[tcaldas]

#repost @glaubensimpulse ・・・ „Doch er wurde blutig geschlagen, weil wir Gott die Treue gebrochen hatten; wegen unserer Sünden wurde er durchbohrt. Er wurde für uns bestraft – und wir? Wir haben nun Frieden mit Gott! Durch seine Wunden sind wir geheilt.“ Jesaja‬ ‭53:5 #jesaja #jesaja53 #gott #jesus #herr #geschlagen #frieden #treu #sünde #suende #durchbohrt #strafe #leben #frieden #glaube #glaubensimpulse #bibel #bibelvers (em Friedrichshafen) https://www.instagram.com/p/B-0HdLNHBzL/?igshid=19f9obr86eow9

[mimmiroxie]

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Jesaja 53:5 B2000

[preachingdrummer]

Door Zijn striemen

Week 9, Jesaja 53:5 door Zijn striemen Week 9, Jesaja 53:5 door Zijn striemen

[charleshaddonspurgeon]

Nabij De Zon | Buiten Hem geen zaligheid Maar Hij is om onze overtredingen verwond, om onze ongerechtigheden is Hij verbrijzeld; de straf, die ons de vrede aanbrengt, was op Hem, en door Zijn striemen is ons genezing geworden. Jesaja 53:5 Hij redt ons van de straf voor onze zonden omdat ‘de straf, die ons de vrede aanbrengt, op Hem was’. Hij stierf als slachtoffer in onze plaats. Hij redt ons van de macht der zonde door Zijn Geest en door geloof in Zijn dood: wij overwinnen de zonde door het bloed van het Lam. De behoudenis omvat alles: vanaf de hoopvolle morgenstond tot de heerlijke middag van de volmaaktheid, de hele behoudenis is het werk van Jezus Christus. Hij is de Heiland en Hij alleen. ‘Er is onder de hemel geen andere Naam Die onder de mensen gegeven is, door Welke wij moeten zalig worden.’ Hij is de enige Heiland; buiten Hem bestaat geen zaligheid, nu niet en ook in de toekomst niet. Gelooft u in Christus? Dan bent u behouden. ‘Die in Hem gelooft, wordt niet veroordeeld.’

[fitundheil]

Ich bräuchte einen grösseren Glauben, um zu Glauben, dass die Bibel nicht wahr ist, als zu Glauben, das die Bibel im Auftrag Gottes geschrieben wurde und in allem wahr ist. Gerne nenne ich dir einige Gründe die mir zeigen, dass die Bibel in allem wahr ist. Die Einzigartigkeit ihrer Entstehung Die Bibel besteht aus 66 Einzelbücher, die in etwa 1600 Jahren von über 40 verschiedenen Autoren geschrieben wurde. Angesichts dieser Tatsache müsste man eine Sammlung von verschiedenen Ideen und Ansichten erwarten. Die Bibel ist aber ein Buch mit einem Thema, einer Aussage und einem Zentrum, Jesus Christus als Erlöser. Die Wunder Wenn Gott das Universum erschaffen hat, so ist es für ihn keine Schwierigkeit, die Wunder zu tun, die die Bibel beschreibt. Es gibt auch heute noch eine Fülle von belegten und bezeugten Beispielen von Gottes übernatürlichem Eingreifen. Unheilbar Kranke werden nach einem Gebet plötzlich gesund. Auf Röntgenschirmen diagnostizierter Krebs ist nicht mehr auffindbar. Heroinsüchtige, die ihr Leben Jesus unterstellen, werden frei. Gott wirkt nach wie vor, und er ist an seinen Werken und Wundern zu erkennen. Die Inspiration von Gott Gott gab den Schreibern seine Gedanken ein, die sie dann nach ihrer persönlichen Art und Begabung niederschrieben. Darum treffen die Prophetien ein und alle nachprüfbaren Angaben erweisen sich als exakt. So ist die Bibel göttliche Autorität und alle ihre Aussagen sind verbindlich. Die Bestätigung durch Jesus Viele Menschen glauben nur an das Neue Testament. Jesus aber sagte: «Bis der Himmel und die Erde vergehen, soll auch nicht ein Jota oder ein Strichlein von dem Gesetz (Altes Testament) vergehen… Wer nun eins dieser geringsten Gebote auflöst und so die Menschen lehrt, wird der Geringste heissen im Reich der Himmel.» (Matthäus 5,18-19) Die Genauigkeit der Textüberlieferung Das Alte Testament wurde von Manuskript zu Manuskript mit äusserster Sorgfalt abgeschrieben. Zahlreiche Handschriften, die bis ins Jahr 900 n. Chr. zurückreichen, stimmen genau überein. Vor einigen Jahren wurden am Toten Meer Jesajaschriften aus der Zeit 200-100 v.Chr. gefunden. Auch diese Manuskripte stimmen mit denen, die 1000 Jahre älter sind, völlig überein. Auch alle Vorwürfe, dass Prophetien erst nach den Ereignissen geschrieben wurden, erwiesen sich als falsch. Alle auf Jesus weisenden Prophetien sind auch in diesen 2100 Jahre alten Manuskripten enthalten.Vom Neuen Testament liegen etwa 5000 Manuskripte, die zum Teil bis in die Zeit 350 n.Chr. und Auszüge, die sogar bis 150 n. Chr. zurückreichen. Sie weichen nur äusserst geringfügig  untereinander ab! Die Zuverlässigkeit Alle nachprüfbaren Angaben der Bibel haben sich im Vergleich von nichtbiblischen Quellen als korrekt herausgestellt. Auch das Leben und der Tod Jesu wird von Geschichtsschreibern der damaligen Zeit erwähnt. Ebenfalls hat bisher jeder archäologische Fund die biblischen Aussagen bestätigt. Die Widerspruchslosigkeit Gott hat über sein Wort gewacht, dass es nicht verfälscht wurde. Alle vorgeworfenen Wiedersprüche sind scheinbarer Art, weil die biblischen Schreiber ausschnittweise berichten und unterschiedliche Schwerpunkte setzten. Die Beweisbarkeit Das Weltbild der Bibel stimmt mit den naturwissenschaftlichen Befunden überein. Zum Beispiel heisst es in Hiob 26,7: «Gott spannt den Norden aus über der Leere, hängt die Erde auf über das Nichts.» Ein Hinweis auf den luftleeren Weltraum und das freie Schweben der Erde im All. Oder in Josua 10,13 wird berichtet, dass die Sonne mitten am Himmel einen Tag lang stillstand. Der englische Astronom Edwin Ball fand bei den Berechnungen der Sonnenbahn heraus, dass 24 Stunden in der Sonnenzeit fehlen. Andere Wissenschaftler bestätigten diese Berechnung (C. A. Totten, „Josuah’s Long Day“, H. Rimmer, „Sonne stehe still“). Die jüngste Bestätigung kam vom amerikanischen Raumforschungszentrum: Bei rückwärtigen Computer-Zeitmessungen stellten die Weltraumexperten fest, daß der Computer jedesmal an einem gewissen Punkt streikte, obwohl technisch alles in Ordnung war. Er streikte, weil es einen „fehlenden Tag“ gab … (Harold Hill, „Leben wie ein Königskind“). Die Schöpfungstheorie Ein physikalisches Gesetz lässt eine Evolution nicht zu, weil es besagt, dass in einem System, das man sich selbst überlässt, nicht die Ordnung, sondern die Unordnung zunimmt. Statt zu einer Höherentwicklung kommt es zu einer Abwärtsentwicklung, was das Gegenteil von Evolution ist. Dagegen fügen sich die wissenschaftlichen Fakten gut in das biblische Schöpfungsmodell mit einer nachfolgenden weltweiten Sintflut-Katastrophe ein. Die Prophetien In 5. Mose 18,22 heisst es: «Wenn der Prophet im Namen des Herrn redet, und das Wort geschieht nicht und trifft nicht ein, so ist es ein Wort, das der Herr nicht geredet hat.» Nichteintreffen einer biblischen Prophetie ist ein Unterscheidungsmerkmal für göttliche oder nichtgöttliche Inspiration. Bisher sind alle  biblischen Prophetien genau eingetroffen. Einige Beispiele: Über die Städte Tyrus (Hesekiel 26,3-21), Samaria (Micha 1,6), Ninive Nahum 1,8 und Babylon (Jesaja 13, 19-22) wurde Zerstörung für immer vorausgesagt. Diese Städte wurden nie wieder aufgebaut. Jesus sagte voraus, dass kein Stein des Tempels auf dem anderen bleiben werde (Matthäus 24,2). 70 n. Chr. wurde Jerusalem zerstört und bei der Suche nach dem geschmolzenen Kuppelgold wurde jeder Stein des Tempels abgetragen. Über die Juden wurde vorausgesagt, dass sie unter Verfolgung und Beschimpfung unter alle Völker zerstreut (Jeremia 24, 9), aber in ihr Land Israel wieder einmal zurückkommen werde (Hesekiel 36, 24). 70 n.Chr. wurden die Juden in alle Welt zerstreut und 1948 wurde der Staat Israel neu gegründet. Im Alten Testament wurden auf den Messias über 300 prophetische Voraussagen gemacht, die Jesus Christus alle erfüllte. Zum Beispiel: Prophetie und Erfüllung Jesaja 7, 14  Geboren von einer Jungfrau  Lk. 1, 35 Micha 5, 1  Geburtsort in Bethlehem  Mt. 2, 1 Jesaja 40, 3  Johannes als Wegbereiter  Mt. 3, 1-3 Sacharja 11, 12  Verrat druch 30 Silberlinge  Mt. 26, 15 Jesaja 50, 6  Anspeiung Jesu  Mt. 27, 30 Jesaja 53, 3  Vom Volk abgelehnt  Mk. 15, 13 Psalm 22, 17  Hände durchbohrt  Joh. 19, 37 Psalm 22, 19  Los über sein Gewand  Joh. 19, 24 Psalm 69, 22  Essig zu trinken gegeben  Mt. 27, 34 Psalm 34, 21  Keine Gebeine zerbrochen  Joh. 19, 33 Jesaja 53, 9  Grab bei einem Reichen  Mt. 27, 60 Diese Gründe zeigen, dass man der Bibel völlig vertrauen kann. Es gibt keinen Grund, an ihrer Wahrhaftigkeit zu zweifeln. Daher sind alle ihre Aussagen verbindlich und ernst zu nehmen. Weitere Gründe, dass die Bibel wahr ist kannst du unterwww.mc-rall.de/histnt.htm#2.4.1%20nachlesen. lesen.

[hamishkan]

Andra gensvaret till Jonas Melin

Stefan Larssons svar på Jonas Melins replik http://barnabasbloggen.blogspot.com/2019/02/den-kristne-och-lagen-del-2-svar-till.html

Här kommer några svar på Jonas Melins andra text om Lagen, gällande de tankar han riktade specifikt till mig. Det finns mycket att säga, mycket att gensvara på, men jag har gjort ett urval och har försökt hålla mig fokuserad enbart på de direkta sakfrågorna. Än en gång - tack, Jonas, för att du vill hålla denna dialog.

1. Jonas skrev: “vi verkar läsa Bibeln från så olika utgångspunkter, [...] Jag hävdar bestämt att Gamla testamentet ska tolkas utifrån Jesus och Nya testamentet, medan Stefan Larsson verkar göra precis tvärtom och låter Gamla testamentet styra tolkningen av Nya testamentet. Jag tror att det är grundorsaken till att vi kommer fram till så olika slutsatser.”

Svar: Det är helt riktigt. Jag ser Tanakh (som judarna kallar sin Heliga Skrift, men som vi tragiskt nog kallar för det Gamla Testamentet, trots att texten i sig varken är föråldrad eller ett gammalt förbund - även om texterna bl.a. innehåller berättelserna om hur Israels liv såg ut under det “gamla”, sinaitiska förbundets tid) som den viktigaste texten för att förstå NT, eftersom NT författades många hundra år efter GT, av människor som levde utifrån, och trodde på, GT - hela deras världsbild var genomsyrad av GT:s berättelser, lagar och profetior. Det är historisk-kritiskt och rent logiskt den mest hållbara läsningen - det omvända dukar lätt upp för anakronismer.

Detta utesluter sedan inte att NT visar hur de första Jesus-troende tolkade vissa passager av GT, som att de t.ex. såg Jesaja 53 om Den Lidande Tjänaren som en messiansk text. Detta är dock inte samma sak som att låta NT styra tolkningen av GT som textsamling. De första kristna hade dessutom inget NT alls - och de behövde det inte (men jo, för mig är hela NT Guds Ord - en gåva till oss “senare” troende). Apostlagärningarna visar t.ex. hur Paulus argumenterade för Messias enbart utifrån Tanakh, dvs. det som i NT ofta omnämns Skriften, eller stundom Lagen, Torah. Markus 7 är ett bra exempel på min kritik mot Melins tolkningsmetod, där det blir svårt att förstå vad det är som händer ifall vi inte har tillräcklig koll på GT:s lagar om mat och renhet. Att då först försöka förstå Markus 7 utan GT, för att sedan gå tillbaka till GT:s matlagar och tolka deras relevans utifrån vår läsning av Markus 7, är riskabelt.

2. Jonas skrev: “Det verkar också som vi använder begreppen på olika sätt. När jag skriver om lagen i min text handlar det om Mose lag, alltså den lag som Gud gav till Moses i Sinai ca 430 år efter löftet till Abraham (se Gal 3:17). Stefan Larsson talar å andra sidan om att lagen (eller torah, som han föredrar att kalla den) är navet i hela den bibliska berättelsen, att den fanns redan i Edens lustgård och att den finns även i Paulus brev. Det verkar alltså som att vi talar om olika saker när vi talar om lagen. Till syvende och sist tror jag att det handlar om ifall det är lagen eller Jesus Kristus som är navet i den bibliska berättelsen. Här verkar det som att vi tänker olika.”

Svar: Även detta stämmer - min förståelse av Lagen är en judisk-biblisk förståelse: jag använder termen ungefär på det sätt som Paulus och andra av hans samtida judiska författare gjorde, med betydelsen “Vägledning”/ “Undervisning”, som är vad Torah/ Nomos betyder. I sin bredaste applikation syftar termen på hela Tanakh/ GT. I sin smalaste definition avses de fem Moseböckerna, inklusive narrationerna. Att Lagen/ Torah enbart skulle beteckna buden/ lagarna som Mose mottog vid Sinai är mig veterligen en unik kristen, senare idé. Frasen “Mose Lag” syftar snarare på författarskapet än på buden, dvs. att Mose skrev hela Pentateuken under Israels ökenvandring.

Jag håller med om att Messias är viktigare än lagarna, men värjer mig samtidigt från en alltför reduktionistisk syn på vad som är centralt i Tanakh/ GT - det är en mångfacetterad berättelse. Messias är målet och syftet med Guds vägledning, men även detta mål eller syfte måste inordnas under den övergripande berättelsen om Guds relation med Israel och med mänskligheten i stort. Messias är frälsningen för det judiska folket, och för världen, men huvudaktörerna i Bibeln är Gud och mänskligheten.

3. Jonas Melin skrev: “[...] Stefan kritiserar mitt sätt att tolka hur Jesus uppfyller lagen, men jag håller fast vid att uppfylla här betyder mer än att Jesus håller lagen (även om han naturligtvis gör det också). Hur Jesus uppfyller lagen och profeterna är ett tema genom hela Matteusevangeliet och det är rimligt att det även här i Matt 5:17 handlar om att Jesus uppfyller och fullbordar lagens syfte på det sätt som jag beskriver i min text. Uppfyllelsen innefattar också att han i bergspredikan ger sin egen auktoritativa etiska undervisning, som hans lärjungar ska leva efter. “

Svar: Jag håller med Jonas i att verbet pleróo i den grekiska grundtexten kan betyda att profetior uppfylls (även om det som tidigare anförts finns mer att säga om exakt vad det innebär), men när Matteus använder det på detta “uppfyllande” sätt så anges också ett citat av något slag.

Något sådant citat finns dock inte i anslutning till Matt 5:17. Jonas skriver iofs att pleróo betyder “mer än att Jesus håller lagen” - och då har han medgett att lagobservans är en nyans i det Jesus säger. Men här vill jag argumentera för varför det är den viktigaste betydelse-nyansensen just i Bergspredikan. En analys av kontexten visar att en profetisk tolkning blir ologisk:

13 Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

14 Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, 15 och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.

16 På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att vara salt och ljus är två metaforer som Herren Jesus använder för att prata om gärningar - människor ska se våra goda gärningar och därmed prisa Gud.

17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. 18 Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett.

“Upphäva” och “uppfylla” sätts i kontrast till varandra. Betydelsen av “upphäva” förtydligas omgående genom att likställas med:

att inte en enda bokstav (iota) eller prick (streck) - att upphäva skulle således betyda att ta bort saker ur lagen.

(Värt att lägga märke till är att Jesus avser den skrivna lagen, den som återfinns i bokrullarna i synagogorna och i vår Bibel.) Här indikerar Jesus att Lagen ska försvinna (eller iaf sektioner ur den) när himmel och jord förgår, vilket kommer att ske när allt som Tanakh förutser har skett (jfr Uppenbarelseboken, som är baserat på sådana profetior: det finns ännu mycket som ska hända, som Gud har lovat).

19 Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.

Jesus varnar att det blir eskatologiska konsekvenser för den som undervisar att lagen på något sätt skulle ha upphävts, om det så vore kring det “minsta” av buden. Denna kritik utvecklar Han bl.a. i Matt 23:23-24 med omgivande perikop.

20 Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Här kommer en sorts inledning till Jesu Torah-undervisning fr.o.m. vers 21 och framåt: Jesus förtydligar att Han inte bara nöjer sig med att Hans lärjungar håller alla bud, såsom Han sagt i vers 19 - det gör ju fariséerna och de skriftlärda (delvis) också. Jesus vill att Hans lärjungar ska agera från “hjärtat och utåt”. Den kritik som Jesus ger fariséerna i Markus 7/ Matteus 15 förtydligar vad Han avser: moralisk orenhet börjar i hjärtat. Det innebär att Torah stakar ut en riktning av godhet, men hjärtat kan gå ännu längre.

“Men jag säger er:”

Ofta kallas Jesu “Jag säger er”-utsagor för antiteser, vilket är en en väldigt konstig term för något som inte bara bevarar den ursprungliga betydelsen men även förstärker den. Jesus ger inte egna bud så mycket som Han värnar om de ursprungliga, och Han förtydligar att Hans lärjungar måste gå ännu längre i den riktning som buden pekar ut. Detta är inte att bryta eller ersätta buden (då skulle Han ju gå emot vad Han själv just har sagt om buden): istället är det helt i linje med Torans budskap att ondskan finns i människors hjärtan, och att en god människa går “utöver “ Lagen (något som även andra samtida rabbiner hävdade var nödvändigt).

7:12 Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Detta är enligt somliga ett exempel på att Jesus tar bort alla andra lagar och ersätter dem med en generisk omtanke - men även detta sätt att summera Lagen finns hos andra samtida rabbiner, och avsåg aldrig att ersätta bud, utan istället att ge tolkningsnycklar för hur alla lagar och bud skulle prioriteras och levas ut. Matt 7:12 ligger alltså i linje med den undervisning som Han gett i kapitel 5 och 6: människors hjärtan och hela varelse måste vara engagerade i utlevandet av buden. Om vi alltså går till vår egen erfarenhet kan vi finna en uppsjö av sätt att älska vår nästa, utöver alla de exempel som anges i Toran. Toran ger oss en riktning - men vi kan gå en “extra mil”.

21 Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. 22 På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ 23 Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’

Jesus förtydligar här att Han menar allvar med sin undervisning. Han har just undervisat om Sin Himmelske Faders vilja - lärjungarna ska lyda. Inledningen från 5:21 får alltså sin upprepning här, vilket gör att lydnaden till Torah ramar i hela Bergspredikan.

24 Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. 25 Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. 26 Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. 27 Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.”

Jesus förstärker verserna 7:21-23 med en liknelse. Den som lyssnar till Bergspredikan men inte gör som Jesus säger kommer att drabbas av floden - en bild som påminner om syndafloden i Första Mosebok.

Jesus inleder och avslutar med att tala om vikten av att hålla alla buden som Fadern har gett, dvs. hela Torah. Vi måste låta denna kontext avgöra betydelsen av pleróo (Just i Matt 5:17 används ordet pleróo också i ett “citat” (om än en översättning) av Jesus, medan ordet i de övriga situationerna är Matteus egna redaktionella ordval. Detta ökar sannolikheten för att ordet kan ha olika betydelse i olika passager). Men slutligen - när vi tittar ut genom fönstret så ser vi att himmel och jord ännu inte har förgåtts. Bl.a. Jesaja 66 och Upp 20-22 antyder att detta inte kommer att ske förrän efter Domedagen. I den mån Jesus uppfyllde något har det därför ännu inte resulterat i att en bokstav eller ett streck får tas bort från Lagen.

4. Jonas skrev: “Jag har fått mycket kritik för att jag delar in lagen i fyra olika kategorier (offerlagar, renhetslagar, civillagar och moraliska lagar). Kritiken har kommit både från Stefan Larsson och hans åsiktsfränder och från den andra sidan. Båda sidorna hävdar att uppdelningen inte finns i Bibeln, utan att lagen alltid är en enhet. Antingen ska vi följa hela lagen eller så är vi fria från hela lagen.”

Svar: Fastän jag vidhåller att Melins indelning av lagen är felaktig och vilseledande så vill jag dock korrigera tanke att lagen inte kan delas in överhuvudtaget. Det är inte själva indelningen av buden i kategorier som jag värjer mig emot - det är kategorierna per se. Mer bibliska indelningar vore snarare de klassificeringar som hänger ihop med “person” än “aktivitet”: vissa bud ska bara män respektive kvinnor hålla; vissa bud gäller bara präster respektive överstepräster; vissa bud kan bara utföras av fria personer (ej slavar); vissa bud gäller bara invånare i landet Israel och med en fungerande tempeltjänst; och vissa bud gäller bara det judiska folket, medan andra bud är allmänmänskliga. Denna indelning är heller inte problemfri, och olika judiska författare hade olika åsikter om precis vilka bud som gällde vem - men den delar inte in buden som om vissa bud var ett temporärt bihang och andra lagar eviga. En sentida rabbinsk innovation är t.ex. de sju noahidiska buden, en “mini-lag” för icke-judar, och vi ser en liknande lista i Jubiléerboken (ca 100-talet f.Kr.), och även i Uppenbarelsebokens uppräknande av synder bland nationerna som undviks av Guds trogna. För de flesta antika judar var Torah, Guds Vägledning, aldrig enbart för judarna - Israel skulle ju vara ett ljus för nationerna, med tanken att nationerna skulle kunna ta efter. Därför är det t.ex. inget problem för Jakob att vid Jerusalem-mötet i Apg 15 delge de icke-judiska troende att de ska hålla bud från de s.k. helighetslagarna i 3 Mos 17-18, eller för Paulus i sin tillrättavisning i 1 kor 5 att utgå ifrån 3 Mos 18 m.fl. Det är i denna bemärkelse som jag menar att NT också är Torah, dvs. Guds Vägledning/ Undervisning.

5. Jonas skriver: “Jesus uppfyller offerlagarna genom att dö för våra synder, han uppfyller renhetslagarna genom att visa vad renhet verkligen handlar om och han uppfyller de moraliska lagarna genom att undervisa om dem ge dem vidare (ibland i en ny form) som sina egna befallningar till sina lärjungar. I praktiken betyder detta att vissa delar av Mose lag inte längre är tillämpliga eftersom de uppfyllt sitt syfte, medan andra följer med in i det nya förbundet och blir en del av det som Paulus kallar för Kristi lag. Kristi lag har i princip samma etiska innehåll, men den fungerar på ett annorlunda sätt.”

Svar: Mig veterligen finns det inte en enda GT-vers som antyder att bitar av Guds Torah ska upphöra/ försvinna/ sluta vara lagar/ bud, bara för att Messias lever efter dem. Tvärtom är Messias en gestalt som kommer för att återupprätta den sanna Gudstillbedjan, och därmed även lagen. När evangelierna inleds med Jesaja-citat om att vägar och stigar ska banas/ rätas et c, så syftar detta till det metaforiska bruket av vägar och stigar för att beteckna lagar och bud, dvs. Guds vilja. Att “vandra” (jfr t.ex. ps 1) är en term för hur man lever - endera enligt Guds vilja eller emot. När de Jesus-troende kallade sig “Vägen” avsågs just denna lek med ord - de höll lagen (som Apg 21 visar, och som även Paulus upprepat bedyrar efter kapitel 21 i Apg). Jesus kallas Den Rättfärdige av sina judiska efterföljare, något som är otänkbart ifall Han undervisade  eller levde mot Lagen eller själv kom för att ta bort den på minsta lilla sätt.

När vi påstår att lagen helt eller delvis har tagits bort av Jesus, handlar det istället om kristna tolkningar som har mejslats fram i konflikt med rabbinsk judendom under framför allt 1:a till 5:e århundradet e.Kr. Så min utmaning till Melin är att presentera GT-passager som i sin kontext kan förstås som att Messias ska ändra på Toran innan himmel och jord förgås. Ett andra problem med Melins syn på laguppfyllelse är att Jesus inte alls levde ut de bud som påstås ha uppfyllts. I de Matteus-citat som Melin syftar på, i diskussionen av det grekiska ordet pleróo, läggs texter fram som Jesus menas ha levt ut på ett konkret. Inga av dessa texter har med offerkulten i templet att göra. Hebréerbrevets författare menar att Jesus inte ens var av levitisk börd, inte var en präst i “jordisk” bemärkelse, och således inte kunde utföra offer i det jordiska templet. Han var dessutom inte något av de offerdjur som de levitiska lagarna i 3 Mos föreskriver ska offras. Alltså har han inte alls verkat inom ramen för de levitiska lagarna.

Det är här som den kristna traditionen tidigt har gått på grund - det som de nytestamentliga författarna använder som metaforer, symboler och liknelser har efterkommande icke-judiska uttolkare tagit mer bokstavligt: att Jesus var ett offerlamm enligt levitisk ordning, att de troende är ett tempel som då ska ersätta Jerusalem-templet, att Jesus är en förstlingfrukt et c. Allt detta är bara bilder, inte faktiska konkreta utverkanden av de aktuella lagarna kring dessa ting. Den primära beröringspunkt med lagen som Jesus hade (och har) är att Han levde efter den fullt ut: därför var Hans död “olaglig”, eftersom Toran lovar liv till den som håller alla bud, dvs. till Den Rättfärdige. Döden kunde därför inte hålla Jesus kvar i sitt dödsrike, och Hans uppståndelse kunde på det sättet bli till liv för hela Skapelsen (Jes 53).

Detta hänger samman med en judisk diskurs från antiken om att de rättfärdiga kunde sona för de orättfärdigas synder, främst rättfärdiga judar för orättfärdiga judar, så att folket kunde bestå inför Gud. NT:s texter visar dock att denna idé expanderats till att inkludera hela världens synder, eftersom den som dog var Guds Ord i mänsklig form: en gränslös orätt som ledde till gränslös välsignelse. Det är synderna, vårt “skuldebrev”, som Jesus tar bort med sin död. Men varför detta skulle få konsekvenser i den faktiska Torah som Gud själv befallt judarna att hålla för alltid, ja, det återstår att skriftligt belägga.

6. Jonas skrev: “Det fjärde problemet Stefan tar upp är att han påstår att jag skriver att vi som kristna endast ska följa de bud som Jesus nämner i evangelierna. Jag förstår inte var han har fått det ifrån, för det har jag inte skrivit i min text.”

Svar: Jonas skrev i sin första insändare “Som grundprincip tror jag att man kan säga att de bud som upprepas i Nya testamentet gäller för den kristne” samt “Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att den kristne är skyldig att följa alla de bud som Jesus har gett oss (som alla är moraliska och bygger på de moraliska buden i GT)”. Mitt fel var att tillfoga ordet “endast”, vilket jag faktiskt inte kan svara för varför det hamnade i min text, men min association var att många saker “upprepas” de synoptiska evangelierna sinsemellan, och att det kanske delvis var det som Jonas syftade på. Kopplat med det andra citatet ovan tänker jag ändå att det läggs en särskild tyngdpunkt på Jesu uttalanden. Melin är dock tydlig med att han även accepterar bud från övriga Nya Testamentet. Där gör jag helt sonika avkall på min formulering, och ber Jonas om ursäkt för detta. Min poäng var dock att Jesus vid ett fåtal tillfällen ger bud som enligt Toran främst är avsedda för judar, som att t.ex. lyssna till de skriftlärda och följa allt de säger, och att ge tionde till templet. Därför går det ändå att problematisera det andra av Melins citat ovan.

Det som för mig blir mest problematiskt med Melins resonemang är att avgränsa “lydnaden till Gud” efter Jesu död och uppståndelse enbart till de bud som omnämns i NT samt vad Melin klassar som GT:s moraliska bud (vilket Melin iofs problematiserar i sin första text). Det känns orimligt att tänka att NT:s författare avstått från att citera hela GT för att Gud inspirerat dem till att decimera Lagen. Omvänt formulerat så tror jag att NT:s författare avsåg att även sådana lagar som inte omnämns i deras texter vara lika viktiga som de som faktiskt omnämns (t.ex. när det gäller de tio budorden, som ibland summeras genom att endast ett fåtal av dem nämns fastän alla tio avses). Det primära med NT är inte vilka bud som ska hållas av Jesus-troende - det primära är att lyfta fram vem Messias är och vad Han har gjort. Jag finner ingenting i NT som otvetydigt visar att enskilda lagar och bud har tagits bort efter Messias. Melin säger att han ska skriva mer om Messias lag vartefter - därför avstår jag tills dess med att bemöta idén om att Messias lag är “summan av det som blev kvar av Torah”.

7. Jonas skrev: “Sammanhanget [i Markus 7] handlar om att fariseerna och de skriftlärda kritiserar Jesus för att hans lärjungar inte följer de äldstes stadgar, som säger att man ska tvätta händerna innan man äter. Jesus svarar med att påpeka att detta inte är Guds bud, utan en mänsklig stadga och han kritiserar fariseerna för att de gör sina egna traditioner viktigare än Guds bud. Så långt tror jag att jag och Stefan är överens.”

Svar: Ja.

Vidare skrev Melin: “Diskussionen handlar inte om oren mat, utan om orena händer. För att förtydliga vad han menar använder Jesus en liknelse: "Lyssna på mig allihop och förstå: Inget som går in i en människa utifrån kan göra henne oren. Det är det som kommer ut ur människan som gör henne oren" (Mark 7:14-15).När lärjungarna sen frågar Jesus vad detta betyder så upprepar han samma sak: "När han hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om liknelsen. Han svarade dem: 'Så ni förstår inte heller? Inser ni inte att inget som går in i människan utifrån kan göra henne oren, eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?' "(Mark 7:17-19a). I den situationen handlade det inte om ren och oren mat, och ingen tänkte på det där och då (utom möjligen Jesus). Långt senare drog lärjungarna den logiska konsekvensen av det Jesus hade sagt vid det här tillfället, nämligen att all mat är ren och därför lägger Markus till en förklaring för sina läsare när han skriver sitt evangelium: "Därmed förklarade han all mat ren."

Svar: Melin bejakar att de människor som närvarade vid denna diskussion ansåg att händerna var i fokus - inte maten. Diskussionen handlade alltså inte om kashrut, matlagar, utan om renhet och helgelse. Händerna kan enligt Jesus inte “besmitta” maten med orenhet. Det är intressant att sätta parallell-texten i Matt 15 bredvid Markus. Där säger Jesus något snarlikt (“hör och förstå”), och Petrus ber honom uttryckligen att förklara liknelsen. Det är instruerande att läsa denna parallell-text:

10 Sedan kallade han till sig folket och sade: ”Lyssna och försök att förstå. 11Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.” 12 Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ”Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?” 13 Han svarade: ”Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. 14 Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” 15Petrus bad honom förklara liknelsen för dem. 16 Jesus sade: ”Har inte heller ni fattat något ännu?17 Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen hamnar i magen och töms ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. 19 Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. 20 Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det gör inte människan oren.”

När Jesus berättar om det som går in i munnen och ut på avträdet, jämfört med det som kommer ut ur hjärtat, så är detta alltså en liknelse - inte en lagtolkning! Jesus använder fariséernas bruk att tvaga händerna rituellt före en måltid för att attackera deras prioritering av “fädernas traditioner” före den faktiska skrivna Toran (som vi sett i Matt 5 att Jesus värnar om), eftersom detta sätter de yttre föreskrifterna före den inre dispositionen, “hjärtat”. Det ena utesluter inte det andra, som Jesus är tydlig med i Matt 23 - men det handlar om att den skrivna Toran inte får åsidosättas. Vidare menar han att fariséernas tilläggs-bud inte helgar en människas hjärta.

Vad sedan gäller Mark 7:16, som styrker denna tolkning, så är följande en bra artikel, https://carm.org/was-mark-7-16-removed-from-modern-bibles , för en överblick på diskussionen:

vers Markus 7:16 finns med i flera tidiga (sent 300-tal och 400-tal) och olika sorters källor (gammal latin, Vulgata, syriska och koptiska manuskript);

två tidigare manuskript utelämnar versen: Codex Sinaiticus (alexandrinsk texttradition) och Codex B (Vaticanus). I artikeln ovan anförs de som manuskript från tidigt 300-tal, medan webbsidan nedan daterar åtminstone Sinaiticus till mitten på 300-talet (http://www.codexsinaiticus.org/en/codex/ ). Vi pratar alltså om årtionden emellan manuskript med och utan vers 7:16. Det är därför vanskligt att fokusera för mycket på dateringen i just detta fall;

versen 7:16 finns alltså med i tidiga manuskript, är med i majoriteten av senare manuskript ända fram till medeltiden, och finns med i en bredare flora av översättningar till andra språk än de manuskript som Melin åberopar;

Så det handlar egentligen främst om huruvida skrivare kan ha avsett att ta bort versen, eller av misstag hoppat över den. Detta är något som jag personligen håller mer troligt än att en skrivare plötsligt ska ha lagt till denna vers, eftersom den verbatimt inte finns i parallell-passagen (men även om någon lagt till versen, så indikerar ju även detta att vederbörande faktiskt uppfattade Jesu ord som en liknelse och inte en lagtolkning: då är tillägget en tidig bekräftelse på hur man läste perikopen ända fram till 300-talet e.Kr.).

I anslutning till detta skriver Jonas vidare: “Dessutom spär han på detta med att påstå att många nutida översättningar "struntar i vers 16, där det står 'Den som har öron må höra' ". Anledningen att vers 16 inte finns med i moderna översättningar är inte att man struntar i den utan att textforskningen har visat att den inte fanns med i de äldsta och bästa handskrifterna. Stefan kanske inte tycker att vi ska ägna oss åt textforskning för att få fram den bästa grundtexten (utan istället använda Textus Receptus), men då bör han säga det och inte antyda att bibelöversättarna har orena motiv.”

Svar: Jag går in mera på textkritik och förutfattade meningar längre ned (svar 8 och 9), men jag vill erkänna att mitt ordval “strunta” var onödigt: jag skulle istället ha skrivit “utelämnar” som är mer sakligt. I en process av exegetisk urskiljning väljer många översättningsgrupper (om än ej alla) att utelämna vers 7:16. I svar 8 nedan visar jag varför detta inte främst är en klar exegetisk bedömning, utan mer en ideologisk sådan.

8. Jonas skrev: “I grundtexten är detta en presens particip som ordagrant översatt blir "renande all mat", och eftersom participet står i maskulinum syftar det alldeles säkert på Jesus som är den som just har talat. Därför finner jag ingen anledning att ifrågasätta den vanliga översättningen: Därmed förklarade han all mat ren (typ så översätter t.ex. Folkbibeln, Bibel2000, NuBibeln, ESV, NIV och NASB). Jag har alltså inte gjort någon egen översättning, utan följer den gängse.”

Svar: Nej, maskulinum syftar inte alldeles säkert på Jesus. Vi kan se på själva konstruktionen hur krystat detta blir:

18 Han svarade: ”Har ni också svårt att fatta? Förstår ni inte att inget av det som kommer in i en människa utifrån kan göra henne oren? 19Ty det går inte in i hjärtat utan i magen och kommer sedan ut på avträdet.” [renandes] all föda ren.

18 καὶ λέγει αὐτοῖς· οὕτως καὶ ὑμεῖς ἀσύνετοί ἐστε; οὐ νοεῖτε ὅτι πᾶν τὸ ἔξωθεν εἰσπορευόμενον εἰς τὸν ἄνθρωπον οὐ δύναται αὐτὸν κοινῶσαι 19ὅτι οὐκ εἰσπορεύεται αὐτοῦ εἰς τὴν καρδίαν ἀλλ’ εἰς τὴν κοιλίαν, καὶ εἰς τὸν ἀφεδρῶνα ἐκπορεύεται, καθαρίζων πάντα τὰ βρώματα

Efter legein kommer alltså först en fråga; sedan en till frågesats, som delas in med två hoti-satser. Här ska läggas till att den grekiska texten kommer från den senaste versionen av Nestle-Alands textkritiska NT-utgåva (28:e) (http://www.nestle-aland.com/en/read-na28-online/text/bibeltext/lesen/stelle/51/70001/79999/ ), där de alltså väljer att sätta ett komma-tecken mellan 19a och 19b. Denna syntax gör en koppling till verbet “legein” i 18a smått katastrofal.

Dessutom finns det exempel på att just particip i maskulinum nominativ används som en generell syftning bakåt, utan att kopplas till ett tydligt subjekt (ex. Luk 24:47, Apg 10:37). Även om neutrum oftast användes på detta sätt i koine-grekiskan, finns det alltså exempel på att maskulinum också kunde användas (se Blass/ DeBrunner §137 (3); att vissa manuskript därtill har neutrum-formen indikerar att de uppfattade maskulinumet på detta generellt syftande sättet, men ville “snygga till” grammatiken. När Jonas påstår att han använder den gängse översättningen syftar han alltså till vissa biblar. (Waldenström och Benelius har i sina gamla översättningar till svenska (1800-tal) även gått på en annan linje, vilket är intressant att beakta som uttryck för olika tidsandor i svensk exegetik). Men vi får alltid mest ut av att konsultera grundtexten än att gå på översättningar, som ofta är betingade och betyngda av traditionella tolkningsraster.

9. Jonas skriver: “Stefan påstår att denna översättning beror på förutfattade meningar. Det tycker jag är en mycket grov anklagelse.”

Svar: Jag påstår inte att det finns illvillighet eller avsiktligt bedrägeri i översättningsprocessen, Guds förbjude. Det handlar om vår “event horizon” - om ingen visar för oss vad som är möjligt, så är det inte säkert att vi tror eller ser det. Vi går vidare i de fotspår som tidigare generationer har stakat ut åt oss. Så nej, det är inte en grov anklagelse. Det är en hermeneutisk verklighet, som jag inte exkluderar mig själv eller någon annan från: vi kommer alla med vår förförståelse och våra agendor till det exegetiska arbetet. Det faktum att Jonas och jag har denna diskussion är bevis nog för att det finns olika konsekvenser av respektive tolkning, och att ingen tolkning kan tas för givet.

10. Jonas skriver: “Stefan frågar hur det kommer sig att Petrus håller på matlagarna i Apg 10 när han hade varit med och hört Jesus i Mark 7. Förklaringen är helt enkelt att det var först senare, efter Apg 10, som Petrus kom fram till att Jesus hade förklarat all mat ren. Kanske var det till och med så att synen som det berättas om i Apg 10 hjälpte honom att komma fram till den slutsatsen.”

Svar: Detta är för mig en alltför ansträngd tolkning. Som jag förstår det menar alltså Melin att:

Jesus talade och förklarade i en sorts “gåtor” (vilket inte är detsamma som liknelser, som ju Jesus faktiskt förklarar för sina lärjungar);

alla då närvarande uppfattade Jesus på det ordagranna sätt som Han talade, inklusive Petrus;

men flera år senare (när? Knappast i samband med Cornelius-incidenten, som Petrus själv inser handlar om människors renhet, inte om mat) tänker Petrus tillbaka på denna incident och förstår att Jesus egentligen pratade om något som han inte uppfattades prata om när det väl hände.

Finns det fortfarande ord som väntar på sin “sanna” uppenbarelse? Ja, enligt flertalet grupperingar både inom och utanför den moderna kyrkan finns en mångfald av teologier baserade på att uppenbarelser från Gud kan “klargöra” betydelsen av Jesu ord och andra texter. Jag utesluter inte den möjligheten - jag säger dock att det ska mycket till för att jag ska köpa det i detta fallet, när det finns en alldeles utmärkt förklaring som är historisk-kritiskt trovärdig och dessutom håller sig till grekiskans exakta ordalydelse och hur de som lyssnade där och då uppfattade uttalandet.

Ifall dessutom Markus hade avsett att låta sig tolkas på detta “lag-nullifierande” sätt, så hade han sannolikt lagt till en förklarande passus som han gjorde i andra passager, t.ex. i stycket precis dessförinnan (där för övrigt grammatiken inte är vag, utan satserna följer det gängse mönstret med subjekt och predikat, och particip intill den sats som har det relevanta subjektet). Det faktum att Markus inte gör det men istället använder ett particip maskulinum indikerar att det ingalunda är en förklarande glossa utan en bisats i den aktuella meningen, dvs. kopplat till beskrivningen av hur avföringen hamnar på dynghögen.

11. Jonas skrev: “Tolkningen av Mark 7:19 är dock inte avgörande för hur vi ska se på matlagarna i Tredje Mosebok. Mat diskuteras i många texter i Nya testamentet och i stort sett varje gång ämnet kommer upp förstår man att matlagarna inte gäller för de troende i den nya förbundet. Läs gärna igenom Rom 14:14-20 där det finns uttryck som "ingenting är orent i sig själv", "Guds rike är inte mat och dryck" och "Allt är visserligen rent" eller 1 Kor 8:1-13 där vi finner meningen: "det är inte maten som för oss närmare Gud". Sen kan vi gå vidare till 1 Kor 10:23-11:1 där Paulus skriver: "Ät allt som säljs på torget utan att ställa frågor för samvetets skull, för jorden är Herrens och allt vad den rymmer. Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som ställs fram för er utan att ställa frågor för samvetets skull." “

Svar: Jag återkommer till Rom 14, 1 Kor 8-10, 1 Tim 4, Kol 2, samt Heb 10, 13 och vissa andra passager i det brevet, som är lika stora föremål för diskussion som Markus 7.

12. Jonas skrev: “Sammanhanget visar att till och med Paulus, som var jude följde denna princip. I 1 Tim 4:3-4) skriver Paulus om villolärare som "förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds ord och bön." Kan det sägas tydligare? Till de kristna i Kolosse skriver han: "Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus" (Kol 2:16-17). Samma tanke om skugga och verklighet finns i Hebreerbrevet: "Lagen ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt" (Heb 10:1) och vidare skriver författaren om matregler: "Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat som inte har hjälpt dem som sysslat med sådant" (Heb 13:9). För mig råder det ingen tvekan om att Nya testamentet vittnar om all mat är ren.”

Svar: Det beror som sagt på hur vi tolkar och förstår varje enskild passage som Jonas refererar till. Detta är alltså ett tydligt exempel på vad jag i tidigare text avsåg med förutfattade meningar - vi har före vår läsning skapat ett kluster av texter som vi tycker oss se gemensamt innehåll i: och andra texter, såsom Markus 7, kan då passa (om än inte helt smärtfritt) som en pusselbit i den mosaik vi skapar. Jag vidhåller dock att det är viktigt att analysera Markus 7 som en egen perikop. Detsamma gäller för samtliga andra passager Jonas har refererat till, där judiska forskare och forskare av antik judendom ser många andra möjligheter till tolkning än vad de kristna exegeterna har gjort och gör. För mig (liksom för Jonas) är, som jag har antytt, den historisk-kritiska forskningen viktig för att tolka Bibeln (om än inte för att gradera olika texter eller t.o.m. bortse från vissa texter - hela Bibeln är Guds Ord). Beroende på vilka historiska kunskaper och antaganden vi applicerar på texterna kan vi hamna i väldigt olika tolkningar. Det är viktigt att vi vågar göra detta, och att vi därtill konfronterar varandra och inte låter lagt kort ligga - för det hände mycket under de första hundra åren av kyrklig utveckling som vi idag måste göra upp med och göra avbön på. Ingen av oss står på neutral mark.