#Högerpolitiker

[atsvensson]

Att inte satsa på arbetarklasspolitik innebär valförlust

Att inte satsa på arbetarklasspolitik innebär valförlust. Det ser ut som om Donald Trump kommer att vinna det US-amerikanska valet. Dessutom får republikanerna också en majoritet i senaten. och  i representanthuset. Valet är ett misslyckande för demokraterna. För republikanerna kommer att vinna valet. Det finns troligen flera förklaringar till valförlusten för Kamala Harris. Stödet till Israels…

[idagnyheter]

Livstidsfängelse för mord på Marielle Franco

Ex-poliserna erkänner att de anlitades av en konservativ kongressledamot som betalade dem för att döda den 38-åriga afrobrasilianska vänsterpolitikern Marielle Franco som avslöjade kopplingar mellan högerpolitiker och organiserad brottslighet i Rio de Janeiro. Den ene polismannen har erkänt att han sköt 14 skott som dödade Marielle Franco och hennes chaufför. Den andra erkänner att han kört…

[swedeneuropeworld-blog]

Den tyske högerpolitikern Frank Magnitz utsatt för ett brutalt mordförsök - Är svårt skadad

Den tyske högerpolitikern Frank Magnitz utsatt för ett brutalt mordförsök – Är svårt skadad

  Orföranden för tyska partiet AfD, Frank Magnitz, har utsatts för ett mordförsök och han ligger nu svårt skadad på sjukhus i Tyskland. Det var tre personer som gav sig på Magnitz och misshandlade honom nästan till döds.

Han ådrog sig en stor huvudskada och på bilder på Facebook ser man att framdelen av huvudet nästan har klyvits som om angriparna använt en yxa. Kolleger till Magnitz sa i ett…

[bitchikorita]

@swedish politics side of tumblr

Scream at me

[thosepoorsoulswhodwellinnight]

i don't want this fucking högerpolitik

[omarkn]

A tweet

RT @t0_bi_as: Sossarna ursäktar alltid sin högerpolitik med att "vi egentligen tycker annorlunda" Alltså, jag röstar på partier som står f…

— Omar K N (@OmarKN) Jun 22, 2021

[veckorsomgar]

Den gamla bruksorten, jag växte upp i en sådan med Fabriksgata och disponentvilla och arbetarbostäder. Jag tror att de flesta småsamhällen har liknande historier med en driven familj som startar en verksamhet som ger jobb åt lokalbefolkningen. Därför är igenkänningsfaktorn stor när jag läser Fredrik Lobergs Samhällsbyggarna. Det är också en bok som visar på demokratiutvecklingen och hur arbetarna fick det ganska bra, men hela tiden var beroende av att fabriken hade lokala ägare som också ville att hela orten skulle utvecklas. Vid 1900-talets inträde så var det många fler människor som svalt i Sverige. De som fick anställning på fabrikerna fick det mycket bättre. Men de som hamnade utanför och inte hade någon inkomstkälla fortsatte svälta länge. Boken kretsar ganska mycket kring den lokala politikens framväxt. Fabriksägaren som var Högerpolitiker och hur arbetarna röstade Höger eftersom de var nöjda och litade på sin ägare. Likaså synen på ett förtroendeuppdrag. Den samvetsgranne Bondeförbundaren som skötte hela kommunens ekonomi och fattigvårdsstöd helt ideellt eftersom det var ett förtroende som han fått från väljarna och de andra partierna. Fredrik Loberg visar hur demokratiutveckling och god vilja från de rika till viss del skonade de fattigaste. Men när den goda viljan saknades fanns inte mycket att hämta. Den stora behållningen med boken är att vi får lära känna och följa ett antal människor, med olika förutsättningar, genom livet. https://www.instagram.com/p/CC71hXXgEf1/?igshid=16i6py8j3t3t1

[workingontravel]

”Varför reser du så mycket?”

(This text can also be found in English here.) För några år sedan insåg jag att en av de som väntade på samma flyg från Paris som jag var en kollega, Dinis Machado. När vi började prata om våra liv berättade han om svårigheterna han haft under ett år av konstant turnerande. Det var något med sättet som han berättade på som kändes väldigt emblematiskt för ett liv som har varit mitt och som fortfarande tillhör många av mina vänner. Jag började tänka på vad det innebär för oss att ha denna kollektiva och samtidigt potentiellt ensamma erfarenhet av intensivt resande för arbetet.

Så mötet med Dinis på en flygplats i Paris var på sätt och vis upprinnelsen till det här intervjuprojektet. Därför var han också den första person jag ville intervjua. Jag frågade honom hur han upplever sin relation till resande: den relationens historia och framtid. Som svar gav han mig många olika berättelser. Här är några av dem.

Dinis Machado: Min identitet är byggd på flyttprocesser. Med det menar jag att hela mitt privatliv är anpassat till migration som sådan, snarare än att jag bara turnerar i arbetet. Jag flyttade från min hemstad Porto som är Portugals näst största stad under 2005 när jag var arton. Min passage genom Lissabon la mycket grunden för hur jag gör konst, men jag kände mig alltid som en turist där. Att flytta till huvudstaden från den näst största staden gjorde att jag sågs lite som en wannabe. De sociala nätverk som jag började bygga i Lissabon var såklart mycket skörare än för någon som hade bott där hela livet. Samtidigt fanns det en del som var fantastiskt med den anonymiteten. Jag flyttade till Lissabon ungefär samtidigt som jag kom ut som gay. Jag vet inte om det var en taktik direkt – jag flyttade på grund av konsten – men att jag upptäckte min sexualitet medan jag var borta från allt som var jag innan dess, det gjorde någonting med mina möjligheter att experimentera. Nya relationer blev till i samspel med en ny identitet. Vi befinner oss i en tid där sexualitet förändras mycket. Det finns appar som alla använder. Folk har väldigt icke-monogama liv i den bemärkelsen. Men jag vet inte om de alltid har politiska anspråk kring det. De gör det vid sidan av, i mörkret, i den bakre korridoren. Jag tror att jag ger mig själv tillåtelse att ha anspråk, bland annat för att jag inte har ett familjemönster som håller mig på plats. Min konst handlar också alltmer om det. Med det sagt så är jag väldigt intresserad av alternativa sätt att tänka på relationer, inte bara som en följd av mitt resande, utan också från första början i livet. I det ögonblick som man slutar tro att relationer bara är på ett sätt får man också syn på de sociala strukturernas mångfald. Man kan se vad en relation faktiskt innehåller, med eller utan sex, bio, samtal om personliga problem… Intimitetens olika strukturer och kvaliteter intresserar mig. Den ekonomiska krisen förvärrades när jag bodde i Lissabon. Till och med min mamma, som är statligt anställd grundskolelärare, fick sin lön sänkt. Lönerna anpassades inte längre till inflationen och nya skatter lades till, så folk fick i praktiken mindre pengar. Medan jag höll på att etablera mig som konstnär blev det allt svårare att överleva på det. Det fanns väldigt lite statlig finansiering för konst. Institutioner som brukade få verksamhetsstöd förlorade dem och började istället söka projektstöd. Nyblivna konstnärer som jag kunde inte längre ta sig in. Jag fick alltid pengar från en privat fond, men aldrig från staten. Första gången jag sökte var jag nummer tre på listan över dem som låg närmast att få det, och när jag lämnade Portugal 2012 när krisen kulminerade, låg jag trettio platser lägre ner.

Det här var en konsekvens av den högerpolitik som inspirerats av Världsbankens skuldåterbetalningskrav. Men lånen som skuldsatt Portugal användes inte till att skapa något av det som de rikare länderna i Europa har. Att betala tillbaka gjorde bara saker värre. Vid några tillfällen var arbetslösheten runt 40% för folk under 35. Människor förlorade sina hem till bankerna, och utlänningar köpte upp stora delar av landets fastigheter. Andelen lägenheter som hyrs ut via Airbnb i Portugal är vansinnigt hög. Numera anser man att landet återhämtat sig för att färre är arbetslösa. Men jobben som finns är sånt som att baka, bädda eller dela ut nycklar till Airbnb-lägenheter. Det är låg arbetslöshet, men alla jobbar för 600€ i månaden (minimilönen i Portugal). Alla stora vinster förs ut ur landet eller hamnar hos de få som redan är rika. Portugals situation närmar sig på sätt och vis den som finns i länder som Brasilien, med en växande klyfta mellan rika och fattiga.

Det här gjorde det mer och mer absurt för mig att försöka överleva på konst. Jag hade fått nog av det, men jag ville inte ge upp alla mina ansträngningar och jobba på ett café någonstans. Så jag flyttade mer och mer, inom Portugal och lite utomlands. Ingen visste riktigt var jag bodde. Jag spenderade så lite pengar jag kunde på boende, hyrde bara om det var absolut nödvändigt för jobbets skull. Mot slutet var det enda jag kunde få i Portugal ett stipendium för att arbeta utomlands. När jag bestämde mig för att lämna Portugal drog jag slutsatsen att jag inte skulle inleda några nya relationer där. Jag upphävde all anknytning. Att gå ytterligare en konstutbildning var en genväg till ett sammanhang där jag kunde fortsätta producera mitt arbete, samtidigt som jag kunde ta det lite lugnare en period. Jag hade kämpat så mycket redan. Det var så jag hamnade i Sverige. Men som utlänning kan man inte få svenskt studiestöd. Dessutom kostar det tre gånger så mycket att leva i Sverige jämfört med Portugal. Tillsammans med min mamma lyckades jag övertyga en bank om att låna mig 500€ i månaden för två års studier. Jag visste att det var praktiskt taget omöjligt att leva på det, men jag bara kastade mig ut i mörkret. Dessutom hade det här lånet en inbyggd tickande klocka. För varje månad fick jag mindre, eftersom räntan på pengarna jag redan hade lånat drogs av. Så även om jag började med 500€ i månaden blev det bara 350€ mot slutet av de två åren. Då levde jag på en båt i ett trevligt community med studenter och konstnärer. Det var så jävla kallt på vintern, men på sätt och vis älskade jag det. Men det andra året blev min situation komplicerad eftersom lånet hade sjunkit så mycket. Jag kunde inte få bidrag för mitt arbete i Sverige eftersom jag var student. Så då arbetade jag: som cykelbud, som nakenmodell… Men jag ville fortfarande inte sluta med konst eller hoppa av studierna för att ha råd att leva. Till slut frågade jag om jag kunde få pengarna från lånet lite snabbare. Jag tog ut de sista 3000€ på en gång och köpte en husvagn. Jag parkerade den nära en offentlig simhall i Stockholm där jag hade ett träningskort. Jag bodde där och så gick jag till simhallen för att duscha. Livet på båten och i husvagnen var både hårt och ensamt. Men det var också väldigt frigörande. Jag tillåter mig själv att ta risker nu, för jag vet att jag kan överleva på så väldigt lite. Det kommer ändå vara okej – eller inte okej, för det är väldigt prekärt att leva så. Men jag gjorde motstånd mot en särskild sorts minimal borgerlig livsstil genom att överskrida de gränserna, och det gjorde mig också medveten om hur hela Europa delas av dem. Det påstås att alla i EU har samma rättigheter, men vi vet att det inte är sant. De sydligare länderna utför allt det kroppsarbete som de nordligare länderna inte vill göra. Sedan förändrades mitt liv igen. Cullbergbaletten/Life Long Burning hade vid ett tillfälle ett stöd för unga koreografer som jag fick. Det gjorde det möjligt för mig att arbeta, få nya bidrag och göra en produktion som fick åka till festivalen ImPulsTanz. Detta i sin tur ledde till mycket turnerande. Jag turnerar till små scener, institutionella festivaler, platser i Sydamerika… lite utanför de centraleuropeiska nätverken. Kanske har det faktum att de inte bokar mig att göra med en DIY-estetik som de kan sakna förståelse för, eftersom deras materiella bas är så olik min. Jag gör nästan allting själv. Alla mina scenografier ryms i en resväska, och de är små, vikbara eller uppblåsbara. Min vän säger att jag kommer att bli tältingenjör när jag slutar dansa. Allting reser med mig, och ingenting är engångs. All den här tältigheten i mina verk är praktisk på turnéer, men den har också att göra med det prekära i mitt liv. Det är väldigt ovanligt att jag bor på hotell. Jag turnerar med så lite pengar. Om ingen vän tar emot mig bokar jag ofta en Airbnb, trots att jag sett vad den företagsmodellen gjort med Portugal. Förutom min scenografi reser jag med väldigt lite: min dator, ett eller två par byxor och tröjor, sju t-shirts, sju par strumpor, sju par kalsonger. På sätt och vis ”draggar” jag normalitet. När man är scenkonstnär har folk så mycket åsikter om varje steg man tar. Jag känner inte att jag har utrymme att göra några statements. Här i Stockholm använder jag samma mängd kläder. Jag har vant mig vid det från turnerandet. Jag har mer extroverta och mindre maskulina klädesplagg som jag verkligen gillar, men jag använder dem mest i föreställningar. Där är det lättare för mig att omfamna ett icke-binärt könsuttryck.

Jag hade en annorlunda period i Sverige de tre år som jag hade pojkvän och vi levde tillsammans. Sedan separerade vi. När vi separerade miste jag så många delar i mitt liv, inte bara relationen utan också mitt hem och många av mina vänner. Innan jag gick in i relationen hade jag ett mer alternativt community runt mig som inte alls välkomnades av min partner. Så vid tiden för uppbrottet hade jag redan rört mig bort från några av dem som hade kunnat hjälpa mig. Det året reste jag mycket. Eftersom jag inte hade en lägenhet bokade jag så många resor för utlandsjobb jag kunde. Samtidigt var det första gången jag hade en ordentlig budget för projekt i Sverige. Så jag hade en länk till landet på det sättet, i en funktionell relation med finansiärer. Men jag blev fysiskt utmattad, av att flytta mellan länder snarare än av turnerandet. Att turnera är inte en omstrukturering av livet, men att flytta är det. Turnerandet blev mitt hem. Resandet var konstant. Jag älskar tåg. Jag älskar flyg. Jag kan resa i tio timmar. Det känns tryggt för mig. Telefonerna är avstängda, och det finns en given tidsram som jag kan använda för att fokusera på en sak i taget. Att vara på scen blev för mig ett sätt att ”stänga av” under den perioden. Scenen är en och samma struktur, man vet hur man ska manövrera där. Mitt i administration, resa, ankomst och scenriggning så blev den där timmen när jag uppträdde faktiskt fridfull. Jag tror att det är för att dansen är det enda som funnits i mitt liv ända sedan jag var liten. Jag började dansa professionellt när jag var sex år. Det gav mig känslan av att ha en historia. Detta bör ses i kontrast till att jag ständigt är omgiven av folk som jag lärt känna de senaste tre dagarna, producenter eller andra. Eller till och med vänner i Stockholm – eller på platser dit jag turnerat – som känt mig i mindre än tre år. De här människorna har ingen aning om mitt tidigare liv, vem jag var i tjugoårsåldern. Det enda som varit långsiktigt i mitt liv är i princip att allt har varit kortsiktigt. Allt som var del av mitt personliga liv innan migrationsperioden raderades till viss del. Det var traumatiskt. Vid en viss punkt fanns bara administration av mina resor, husvagnsbekymmer, båtbekymmer, pengabekymmer. Alla mina narrativ handlade om det. Och sedan gjorde jag ett verk om det. Det heter Cyborg Sunday.

Att jag kan jobba på engelska är det som hjälpt mig överleva i Sverige fram till nu. Portugisiskan är mer eller mindre borta. Numera tänker jag på engelska. När jag pratar engelska med någon här möts vi på samma plan, eftersom det är främmande för oss båda. När jag försöker klara mig på svenska blir det väldigt ojämlikt. Den andra pratar sitt modersmål, och jag pratar ett språk som jag började lära mig ”igår”. Kanske handlar det också om stolthet för mig. Jag vill kunna uttrycka komplexa tankar. Jag menar, jag läser ju filosofi. Det känns inte särskilt lockande att prata bebisspråk.

Fram till nyligen var mitt liv ett kristillstånd som handlade om att få pengar till att leva. På grund av det kan jag bara prata kaffe-svenska. Jag har hört folk säga att det förändrar allt att kunna prata svenska, men jag tror inte det är sant. Även om jag älskar att Sverige låter mig producera arbete, tror jag aldrig att jag kommer att betraktas som svensk. Det är en väldigt vit kontext, supersegregerad. Det här är motsägelsefullt eftersom Sverige har en lång historia av att ta emot människor och kulturer i exil. Men det finns en obekvämhet med den andra. ”Utlänning” kommer före allt annat. Ibland kan det vara som en ömsint annanhet, men man passerar aldrig.

För ett tag sedan började jag använda ”vi” när jag pratade om saker som händer i Sverige. ”För att vi i Sverige gör det och det…” Folk blev förvirrade. Jag ansökte också om svenskt medborgarskap förra september, för att kunna rösta och göra den symboliska handlingen för att höra hemma här. De sa att jag behövde ha bott fem år i Sverige – jag har varit här sex år – men att jag bara får ha varit utomlands åtta veckor per år, eftersom det är vad som anses vara standardtiden för semester. All frånvaro från landet utöver dessa åtta veckor dras av från dem tid som jag har bott i Sverige. Så jag är inte ens nära.

Nu när mitt liv är lite lugnare – jag har en lägenhet, jag klarar mig okej på det jag tjänar och så vidare – återkommer plötsligt alla frågor om vem jag är. Ett tag blev jag deprimerad. Jag undrade var ”jag” fanns i all denna livsadministration. Men jag drog slutsatsen att det inte går att skilja mellan arbete och jag. Genom hela tjugoårsåldern var just detta vad som blev utmärkande för min identitet. Jag bryr mig inte om traditionella familjevärderingar. Mitt liv har helt enkelt en annan struktur. Mina vänskaper är av och på och de är intensiva. Jag träffar vänner i Chile eller Brasilien en gång om året eller vartannat år. Vi är som familj, men vi hörs inte av så mycket när jag inte är där. Jag hatar digital kommunikation, att sms:a och maila. Vi använder tiden när vi är tillsammans. Jag kommer dit och det är som om det var igår. Vi träffas dygnet runt. Med mina vänner i Stockholm är det likadant. Jag kontaktar dem när jag kommer hem från resor, och hittar tid att träffa dem.

En sak som jag gör annorlunda nu jämfört med förut är att jag försöker planera mina jobbresor på ett sätt som ger mer plats åt dessa relationer. Till exempel ska jag till Brasilien för att spela tre dagar, men sedan stannar jag faktiskt en extra vecka för att vara där med min vän och delta i hennes vardagsliv och kolla in konstscenen. Jag har också vissa regler för mig själv nu. Jag försöker att inte vara borta mer än två veckor i månaden. Jag föredrar att stanna några veckor på ett ställe, göra flera föreställningar eller undervisa eller så. Jag föredrar också att anlita lokala dramaturger eller assistenter om det behövs, hellre än att ta med mig ett helt team. Det är både av ekonomiska, sociala och politiska skäl: det går inte att skilja dem åt. Du frågade vad som skulle hända om jag inte kunde flyga längre. Jag försöker föreställa mig att turnerande skulle kunna organiseras så att man reser från stad till stad med tåg i en sammanhängande rutt snarare än att flyga överallt. Det är inte likt mig att säga det här, men jag tror att det är nära nog omöjligt idag. Jag pushar redan produktionsstrukturerna så mycket bara för att kunna arbeta. Det är extremt svårt att förhandla. Man förhandlar i år och när ett datum kommer så måste man bara ta det. Ofta handlar det om festivaldatum eller specifika tomma dagar och man har inget val. Det finns sällan utrymme att diskutera vilken månad det blir. Jag är ganska engagerad i miljöfrågor, men ibland känns det som att folk felaktigt lägger skulden på den enskilda dansaren som reser i arbetet. Men det är fortfarande mycket mer miljövänligt att en scenkonstnär reser för att visa sitt arbete för en hel publik än att den publiken skulle resa för att se föreställningen i ett annat sammanhang. Att förändra resemönstren för samtida dans skulle vara möjligt, men det är ingenting som konstnärer kan göra själva, och jag är inte säker på att scenerna bryr sig så pass mycket om det att de skulle vara öppna för att omstrukturera vad de programlägger för att göra skillnad. Det verkar lättare att vända sig till en dansare och säga ”Varför reser du så mycket?” Men det är extremt svårt att hitta en väg runt det inom de etablerade strukturerna för produktion och turnerande.

[photofabulicious]

Jag har inte gjort många pass sedan min semester, men känner redan att jag behöver en ny snart... Vilken tur då att jag har det!😊🙏 . 🌈Brasiliens president, Putin och länder som Polen, Afghanistan och Brunei för ett aggressivt krig mot HBTQ-samhället. Det är som att vrida tillbaka klockan 50 år när det gäller mänskliga rättigheter för alla. Det sjuka är att det bara blir värre och värre i många delar av världen. Skrämmande tycker jag! Konservatism, högerpolitik, religion, diskriminering och rasism är något som genomsyrar samhället mer och mer. Fattar inte att människor vill tillbaka till en plats där människor delas in i olika klasser. Så länge sen var inte andra världskriget... Människor glömmer visst lätt. Ärligt talat ser jag ingen lösning på problemet heller. Hur bekämpar man detta bakåtsträvande? . Har inte så mycket att säga annars. Det har varit några riktigt händelselösa dagar nu. Sovit och jobbat varje dag. . Ska kolla runt på lite kurser som man kan söka. Det skulle vara så mycket lättare om jag visste vad jag vill göra. Jag vill utmana mig själv men samtidigt måste det vara något kul och användbart. En fotokurs hade varit kul men inte speciellt utmanande då jag kan mycket redan. Hmm... Får klura vidare ett tag. . Min högsta dröm är att hålla på musik och kunna sjunga. Jag är så långt ifrån den drömmen som det bara går. Att vara artist har alltid varit min största önskedröm, men det är trist när jag har noll talang och fulaste rösten i världshistorien typ. Inga sånglektioner i världen skulle kunna hjälpa mig tyvärr. Men kanske försöka lära mig spela ett instrument? Eller typ göra techno. Då behövs ju bara en programvara ish. Det skulle vara en riktig utmaning iaf! (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/B1iHuCbo6St/?igshid=1ekxe8gbrvtod

[recuperationdisliker]

lägg märke till att de alla är högerpolitiker. hela alliansen är representerad, inklusive liberalernas bostadspolitiska talesperson, vilket är otroligt snyggt.

[atsvensson]

V-ledningen vilse i Palestinafrågan

V-ledningen vilse i Palestinafrågan. Vänstern och Palestinarörelsen är under attack. Ledarskribenter och högerpolitiker försöker att själva komma undan ansvaret för Israels folkmordspolitik genom att utmåla all kritik av Israel som antisemitisk. I stället för att gå till motoffensiv har ledande Vänsterpartister hukat sig och angripit sina egna medlemmar. Alex Fuentes och Lars Henriksson skriver…

[sportnewsthings]

Schlyter: Gräsrotsdemokrati i nya partiet PV

Schlyter: Gräsrotsdemokrati i nya partiet PV Det nya initiativet Partiet vändpunkt (PV) vill ha mycket av gräsrotsdemokrati, säger talespersonen Carl Schlyter, en av initiativtagarna till PV som lämnat Miljöpartiet (MP), vid partiets första presskonferens

– Vi ska äntligen ta tillbaka makten över demokratin, säger han. Han säger att medlemmarna ska få stort inflytande över politiken och överväger bland annat att införa ett folkligt veto mot riksdagsbeslut. I PV ingår också Annika Lillemets och Valter Mutt, som lämnade MP tillsammans med Schlyter när den så kallade januariöverenskommelsen slöts mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. Uppgörelsen innebär allt för mycket högerpolitik, löd deras dom.

Bland PV-reformerna finns bland annat kraftigt höjda skatter på koldioxidutsläpp och uttag av naturresurser. PV vill också se en skattereform där förmögenhetsskatt och arvsskatt återinförs för de mest välbeställda.

via Blogger http://bit.ly/2SyFRp3

[anderslindberg]

Barn blir fetare av högerpolitik

http://www.aftonbladet.se/ledare/a/e1LKpM/barn-blir-fetare-av-hogerpolitik?utm_source=dlvr.it&utm_medium=tumblr

[mathias-tegner]

Lag och ordning, en vänsterfråga!

Lag och ordning, en vänsterfråga!

Ibland argumenterar människor med hjärtat till vänster att hårda trygghetsfrågor, som satsningar på polis och höjda straff är högerpolitik. I mitt tycke kan ingenting vara mer felaktigt.

I grunden är Socialdemokratin en frihetsrörelse, där målsättningen är alla människors frigörelse eller som Per-Albin Hansson uttryckte det, alla människor måste få möjlighet att “förverkliga sina bästa…

[charleskeatington]

Emedan jag icke är prenumerant, kan jag icke läsa hela artikeln. Jag kan dock läsa, att Kristdemokraterna sällar sig till skaran av säkerhetsrisker. Och vissa hävdar, att Ebba Busch Thor är en högerpolitiker...

Enjoy your beheading, folks!

[atsvensson]

Kriminella driver HVB-hem

Kriminella driver HVB-hem. Flera HVB-hem drivs av organiserad och släktbaserad brottslighet. De har gängkriminella bland sina anställda. Detta framgår av en kartläggning av SiS- och HVB-hem som polisen genomfört under 2023. Det är en konsekvens av högerpolitik och privatiseringspolitik. Mellan januari och november förra året gjorde polisen en genomlysning av de hem som drivs av Statens…