#Extremt brutalt

[swedeneuropeworld-blog]

Den tyske högerpolitikern Frank Magnitz utsatt för ett brutalt mordförsök - Är svårt skadad

Den tyske högerpolitikern Frank Magnitz utsatt för ett brutalt mordförsök – Är svårt skadad

  Orföranden för tyska partiet AfD, Frank Magnitz, har utsatts för ett mordförsök och han ligger nu svårt skadad på sjukhus i Tyskland. Det var tre personer som gav sig på Magnitz och misshandlade honom nästan till döds.

Han ådrog sig en stor huvudskada och på bilder på Facebook ser man att framdelen av huvudet nästan har klyvits som om angriparna använt en yxa. Kolleger till Magnitz sa i ett…

[myinspirationlog]

Ok, låt mig ranta av mig. På mitt modersmål för en gångs skull eftersom alla dessa känslor om Sverige och vårt samhälle uttrycks mer autentiskt på vårt eget språk.

Det har skett en terrorattack i Sverige, det är galet. Det här är något jag som barn aldrig trodde var möjligt. Det var något som skedde i filmer och i andra länder där det finns saker som krig, för sånt var ju enbart en del av historien i vårt land. "Sånt kommer aldrig att hända oss igen. Vi har utvecklats längre, vi är bättre. De andra kommer komma ikapp någon gång i framtiden." Trots att jag växte upp med denna syn av Sverige och min egen säkerhet så dog den för ett par år sen. Jag kan inte säga att en enda del av mig är överraskad över vad som hände i fredags, och de tankarna har jag konstant hört ekade tillbaka av andras röster. Vi väntade på det här, hur tragiskt det än är. På något sätt var vi förberedda.

När jag hör om det på jobbet vill jag gråta och skaka, men håller mig lugn eftersom jag ansvarar för 4 småbarn. Jag tänker över hur jag suttit och planerat att åka in till Stockholm dagen efter och dra förbi Åhlens för att köpa en födelsedagspresent till min syster. En dag tidigare och jag hade varit där. En dag senare och jag hade varit där. Jag sitter uppe till klockan 2 på natten och följer live sändningarna. Jag blir imponerad av hur lugna alla verkar vara. Inget skrik, inget hat, inga billiga försök att trycka fram politiska agendor, ingen panik. Alla verkar förstå att vi måste vara enade. "Tillsammans." Alla talar om hur vi måste gå vidare och leva som vanligt för att skydda det öppna samhället. Dagen efter bestämmer jag mig för att åka in till Stockholm som planerat, för de har ju rätt. Jag ska inte vara rädd. Jag blir överraskad av hur pass säker jag känner mig när jag kommer dit, nästan mer än vanligt.

Det har skett en terrorattack i Sverige och 2 dagar senare går jag ner för samma gata och känner mig nästan precis som vanligt. Förutom ett fåtal stängda butiker, någon skadad skylt och utspridda samlingar av blommor så är det precis samma gata som jag gått ner för hundra gånger förut. Mina fötter trampar där folk har legat och dött, där folk har gråtit i panik och sprungit för sina liv, och jag känner ingenting. Vädret är så fint och stämningen är så avslappnad, så där som den brukar vara när värmen kommer tillbaka till Sverige. Folkmassor går ner för gatan och stannar till för att läsa sorgmeddelanden och ta bilder på blomstermonument, som om det vore en konstutställning. Jag gör också det, och känner mig extremt obekväm med mig själv och med alla andra som är där. Jag går förbi restaurangen där lastbilen kapades och tänker mig hur den svängt ner för gatan som nu återigen är full av människor. Folk blev brutalt mördade här för nästan precis 48 timmar sen, och allt är precis som vanligt. Hela befolkningen predikar om att vi måste gå vidare och fortsätta leva precis som vanligt. Att det här inte ska förändra någonting. Och på något sätt så känns det som att det verkligen inte har förändrat någonting. Men ska det verkligen vara så? Vi ska visa att vi inte är rädda, visst. Det har lyckats, jag är inte rädd. Jag känner mig inte osäker i Stockholm centrum. Jag går förbi HM och vill impulsköpa nya kläder, precis som vanligt. Folk sitter och fikar och skrattar och ler längst gatan, precis som vanligt. Jag köper glass och går mot Observatorielunden, som vanligt. Jag vet inte hur jag känner. Jag går tillbaka nerför Drottninggatan och läser Strindbergs citat "Min eld är den största i Sverige". Det känns på något sätt poetiskt. Sverige har visat en oerhört stor styrka genom att våga, genom att inte låta oss berövas av den känsla av säkerhet som de flesta av oss vuxit upp med. Jag är stolt över Sverige och hur vi på något sätt lyckats ta vår tråkiga men ändå förmånsfulla vardagskultur och använda den som någon form av kollektiv tröst och styrka. Andra länder har sina vapen, vi har vår samhällsstruktur. Men ändå känns det på något sätt fel, och jag vet inte hur. Det känns som att något borde vara annorlunda. Men inget känns annorlunda, inte på riktigt.

Världen är i totalt kaos just nu och jag förstår inte vad som händer och jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har blivit smärtsamt medveten om mänsklighetens negativa sidor. De senaste åren har det varit få dagar då jag inte känt mig rädd. Förut tog jag stolhet i hur lite jag påverkades av andra och hur öppen jag var som person, men numera skyggar jag tillbaka över det minsta ljud jag hör och fasar alltid det värsta. Idag i Stockholm var jag inte rädd. Men när jag kommer hem känner jag mig mer rädd i min egen lägenhet i en liten stad i Sverige än på gatan där en terrorattack tog plats för 2 dagar sen. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig sak.

Något måste ske, men jag vet inte vad Sveriges del i det kommer att vara.

[louiseeklund]

24 November 2016 Torsdag

08:49 Jag har spatserat i cirklar, kvarteren runt bilen med en podcast i bröstfickan. Idag ska vi boka biljett. Blir det ett trevåningshus i Leeds, Australien eller blir det en roadtrip till Florida? 08:53 Mina tankar kring kylan är att vi får det kallt i jul, att vi kan bjuda dit alla som vill fira nyår med oss, att både han och jag kan fokusera på egna projekt. Det finns sex sovrum och jag ser ingen anledning till att inte använda ett som min studio. I Australien blir det varmt och jag kanske kan söka jobb som servitris men "Australien finns alltid där" som Gino så fint uttryckte det igår och Florida blir att hälsa på Elin och Cody vilket skulle vara underbart men det blir mer som en semester och vi behöver jobba. Husvagnen blir inte av på grund av att vår avsikt var att korsa gränser ack husvagnen är lämpad att stå på en och samma plats med adresser likt "biblioteket", "havet", "trädet". 09:01 Bilen som jag trodde var vår, var inte vår. Jag är vilse igen. 09:03 Jag hittade den! En del bilar här omkring är som att se rakt in i lågan. 09:11 Igår fick jag flashback blickar, starka tillbakablickar till Berlin när jag hade provat syra och så pratade vi med en tjej som var inget annat än hög. Jag kände mig äcklad och fylld av så mycket ömkan för den jämnåriga tjejen. Varför är hon den hon är idag? Jag menar, en röker inte så mycket gräs och eventuellt andra grejer om inte det är för att lindra ett beteende- eller tankemönster. Men jag vill prata om vad acid gjorde med mig i Berlin då jag enbart hört sköna historier innan och efter. Jag har skämts och därmed inte reflekterat men minnesbilderna är huggna i sten. 09:18 De kickade in efter en timma kanske, alla färger blev starkare högsta Saturation, min syn blev skarp och det var som att kliva rakt in i ett Cartoon Network program. Jag kunde ta på allt, såg detaljerade mönster i textiler, kvistar, hyn på någon från två meters avstånd - Det var det första. Sedan eskalerades det till en känsla av att allt bortom ett visst avstånd var drömlikt ett paradis och allt framför näsan på mig var den mörkaste slummen. Jag gick omkring i en sophög påväg till drömmen som tycktes vara så nära men aldrig dök upp och därför kunde jag inte sluta gå. Jag lade mig tillslut på filten med dem andra, platsen som var idyllisk på håll men ohållbar på plats så jag slöt mina ögon och lyssnade på musiken. Beatles och musik har aldrig spelat så bra mot mina trumhinnor innan. Det var som att dem sjöng i mig, en konsert inom mig och bakom musiken kunde jag höra deras snack trots att volymen var på max. Alla mina sinnen eskalerades. Kip gav i något skede en annan människa massage och jag kunde inte låta bli att höra plastad glädje och därför sjöng jag med i låtarna jag lyssnade på för att isolera och det var då det började. Ondska vs godhet. Jag behövde anstränga mig för att le för att situationen inte skulle vara ohållbar. Jag öppnade ögonen då och då och de gånger jag log närvarade godheten i massagen, det var en stabil situation men i samma anblick som jag blev neutral eller något nedstämd kunde en blinkning vara en kniv i ryggen. De kramade om varandra som tack i ett tillfälle, när ondskan plötsligt föll in såg jag två dvärgar framför mig varav båda höll vassa vassa knivar i ryggen bakom varandra och högg och högg och det var så brutalt verklighetstroget att jag blev rädd och ledsen, att allt blev värre. Jag satte mig upp och pratade med den tredje mjuka, lyckliga och kärleksfulla personen. Han blev stört-förälskad i mig och jag var där med Kip och det var som att jag levde i två förhållanden där och då, där den ena visste om den andra och bad mig lämna, Kip som i sig inte hade någon aning om förhållandet med den nya. Allt skedde i min hjärna och det var hans önskan och inte min. Jag och Kip bestämde oss för att lämna de två vi var med och gick vår en väg, jag fann honom irriterande på grund av hans glädje och lättnad och fann även honom vara det fulaste och någon obehagligare person hade jag aldrig sätt. Halva hans ansikte var neutralt, precis så som det ser ut men den andra var fullkomligt förlamad. Ögongloben på hans hans högra halva hängde liksom i en rödblodig tråd och halva hans mun hängde på ett liknande sätt. Jag kunde inte vara nära honom och jag lät honom inte hålla min hand. Det ledde till att när han fick sin starka känsla av att gå längst vattnet ville jag gå en annan väg och möta honom möta honom längre fram där vägarna fördes samman. En passage på kanske hundra meter. När jag kom fram dit där vi skulle mötas var han inte där, jag slog mig ner i vad som kändes vara ett bra tag, jag kände motstånd för att gå tillbaka till killarna vi var med av den anledning att jag inte ville se dem igen. Jag gick passagen längst vattnet för att leta, jag visste att vägen jag gick hade ett slut men den tog aldrig slut. Människa efter människa passerade, cyklist efter cyklist plingade, jag lutade mig mot staketet för att lugna mig och blickade ner i vattnet men staketet jag lutade mig mot lossnade och föll ner i vattnet men jag hann hoppa tillbaka och järnstaketet som i verkliga fall inte hade lossnat följde vägen precis som tidigare. Jag möttes av främlingar, människor och människor som jag nu insätt måste ha varit en illusion. Det var bara jag där med tanke på att det var en återvändsgränd under en bro. Jag gick mot tunnelbanestationen och upp på perrongen för att ta mig hem dit där vi bodde. Jag ville lägga mig i en säng och vänta ut timmarna som skulle följa. Jag ville inte se någon, ville få några mer intryck, allt jag behövde var en säng med vita överkast i ett vitt rum. Jag hade inget sånt. Jag frågade en kvinna som såg någorlunda misstänkt ut efter en station som jag inte visste namnet på och av klara skäl kunde hon inte hjälpa mig, jag frågade en man med en tidning och påminde mig själv om att "don't talk with anyone". Jag blev paranoid. Jag gick ut igen och satte mig på trappan och höll i en järnstång för att känna att något sitter fast. Jag ansträngde mig för att le men jag grät och syrener skrek inom mig. Jag hade hamnat i någon slags undergång. En kille satte sig bredvid mig för att fråga hur jag mådde, jag blev suspekt och rädd men behövde hjälp och han fick reda på att jag var på acid vilket han förstod redan innan och det slutade med att jag kände en tilltro till honom som gjorde att jag mer eller mindre tvingade honom och hans sällskap att skjutsa hem mig, utan att veta adressen. Vid ett skede någon dag innan hade jag skrivit adressen på min underarm och adressen fanns fortfarande kvar om något utsuddad, vi fann porten. Vägen dit var ohållbar, i ena stunden ville de hjälpa mig, i andra stunden var jag i en ambulans påväg till ett sjukhus. Jag bad dem att sätta på radion för att försöka styra bort mina tankar. De hittade fram tillslut tack vare de byggnadsställningar som omringade fasaden runt våran port, jag var hemma tillslut. Väl vid dörren hade jag varken nyckel eller kod så jag föll ihop i en hög och väntade på att någon skulle komma ut men ingen kom ut, däremot passerade en förbi och jag bad personen hjälpa mig att komma in genom dörren och tillslut var jag inne. Väl där inne skulle jag hitta till rätt bakhus, dörr och våning och jag gick in i vad som senare visat sig vara rätt port men jag hittade inte rätt dörr. I trapphuset gick jag upp och upp och upp och vidare i all evighet. Jag kom ingen vart. Jag gick ner och ner för att komma ut till gården igen men jag kunde inte komma ut. Jag såg en öppen liten lucka i ett fönster och sträckte ut en arm och mitt huvud och ropade "help" men gav upp väldigt snart, satte mig i en trappa utanför en dörr där två personer senare skulle komma att hjälpa till. De två personerna var i mitt huvud ena stunden oerhört hjälpsamma och sa "come in, come in!" och i nästa stund suspekta och pratade bakom ryggen om mig och de blev plötsligt någon form av helvete. Jag satt där i trappan, lånade deras wifi för att försöka komma i kontakt i Kip som sedan vi skiljdes åt varit dödsorolig för mig och gått fram och tillbaka och fått de andra två personerna att leta efter mig. Det kom till den punkten att ena personen i trappen bad mig ringa till min mamma, jag ringde min mamma och började snart prata med min pappa som var så extremt rädd och orolig som ett par föräldrar bör vara när sin enda dotter bestämmer sig för att hälsa på en kille i ett annat land utan att säga något om det. Jag skämdes så oerhört mycket att jag inte kunde vara tydlig med vad som hände, jag försökte plåstra om situationen i realtid för att lugna ner dem medan min proffesionellt begåvad pappa försökte lugna ner mig på andra sidan luren och förklara vad som hände med mig, i mig. Mobilen växlades mellan mig och de i trapphuset till min far och de förklarade situationen från deras perspektiv och att jag var påverkad och jag förklarade situationen från mitt håll och vad drogen gjorde för mig. Pappa förklarade situationen från mitt håll, att jag kunde lita på de jag var med, att de försökte hjälpa mig medan han lade upp skildringen av vad som skedde inom mig. Att jag hade en god och en ond sida. Vi lade på samtalet och jag hade lämnat alla i min omgivning och mig själv skräckslagna. Därefter kom jag på att jag hade en anteckningsbok i min väska och skrev ner situationen för mig själv som jag sedan läste upp för mig själv i ett mantra för att kunna gå efter personerna till bänken på bakgården och dit Kip sedan arg av frustration och rädsla hittade mig. Jag skrev "följ efter honom" i boken, gång på gång och jag höll den framför mitt ansikte samtidigt som jag gick. Dem gjorde det gång på gång och de hjälpte mig att ta sak efter sak så att jag bara skulle ha mig själv att bära. Inne i lägenheten med Kip förklarade jag högt för mig själv på svenska vad som skedde i nutid för att jag själv skulle förstå, hans icke-förståelse till språket och icke-förstående till min situation gjorde att han trodde att jag drev med honom, att jag inte respekterade honom och att jag hade varit förfärlig som hade gått ifrån honom från den stigen där vi skiljdes åt. Det var sån ilska från honom, sådan sorg från mig. Tillslut lyckades jag komma till sängen, jag lade mig på sängen och kunde inte göra något. Med slutna ögon kunde jag inte röra mig ur fläcken och gång på gång spelades kvällen upp i mitt huvud och gång på gång gick jag i rundgång. Jag kunde inte komma ut och i mitt huvud spelades det upp att jag låg på en sjukhussäng när jag i själva verket låg i min sovrumsäng och i mitt huvud spelades det upp röster från snyftningar från främst min mamma och jag hörde röster som antydde på en död. Min död. Att jag låg medveten om allt men oförmögen att röra mig. Jag var i en situation om min egen dödsbädd, en fågel på min begravning. Jag försökte komma ut där ifrån, från min hjärna och stegvis kom jag längre och längre ut och i slutändan, när jag låg där låg Kip bredvid mig i sängen och hade gett mig körsbärstomater och vatten och det gav mig mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet att jag kan lita på Kip till 100%, jag vet att mina föräldrar älskar mig, jag vet att jag inte behöver materia för att klara mig och jag vet att allt jag söker finns inom mig. Svaret är jag. Jag kommer aldrig låta mitt barn prova acid om inte personen är i ett vitt rum i en vit säng. 12:01 Efter att jag skrivit klart med en stress i bröstet gick jag över gatan till honom och han sa att han ville prata. Den allvarliga tonen ägde rum. Han har tänkt på situationen, på våran framtid i omlopp och föreslog förslaget att jag kan åka till Melbourne utan honom, att han kan stanna kvar här en månad till för att fokusera på jobbet för hur mycket vi än blundar seglar medvetandet in om att jag är en distraktion. Han jobbar inte så mycket som han önskar och jag sniffar inte på långa vägar av syftet med min resa, jag kom hit för att bli disciplinerad. England låter oerhört lockande och de kan vara bra på många plan men kanske är det inte det bästa för nu. Jag bestämde mig mer eller mindre för att åka till Florida först om vi ska prova på distansen och sedan åka till Australien eller tillbaka till honom eller vad som nu slår in. Allt vi vet är att en ändring måste slå till, vi håller på att bli galna på varandra. "Let's do that right now" sa han och vi reste oss upp för att bege oss för att skriva ner en punktlösning om dagens planer och framtidsplaner och med en delvis skämtsam ton i rösten sa jag att vi redan är distraherade. "Om vi verkligen skulle göra det nu, hade vi gjort de nu" men istället bestämde vi oss för att först leta upp ett café med wifi och äta och städa i ordning bilen och sedan duscha. Han blev ursinnig.