#Akt utan ord1

[kulturtidskriften-cora-blog]

Beckett så nära livet det går

Stockholms stadsteaters uppsättning av de båda Beckettpjäserna Akt utan ord och Krapps sista band är en föreställning som lägger sig så nära livet det går att komma. Regissören Thommy Berggren blandar humorn hos Nobelpristagaren med dennes skarpblick för vad det innebär att vara människa, och Ingvar Hirdwalls skådespelarkonst lyfter iscensättningen till de högsta höjder, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Ingvar Hirdwall ger i sin tolkning av Krapp teaterkonsten en helt egen dimension av verkligheten. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Krapps sista band och Akt utan ord I av Samuel Beckett. Översättning Lill-Inger och Göran O Eriksson. Regi: Thommy Berggren, scenografi och kostym: Peter Holm, ljus: Alarik Lilliestierna, ljud: Ola Göthe/Jens Ingolf, mask: Kerstin Elg. I rollerna: Ingvar Hirdwall och Michael Jonsson.

Livet som ett ljudband och på slutet blir det alldeles tyst. Det finnas knappast någon annan författare som bättre än Samuel Beckett ringat in det som lite högtidigt brukar kallas vad det innebär att vara människa. Kvinnan föder gränsle över en grav, och plötsligt är det afton, som det heter i pjäsen I väntan på Godot. Nu ger Stockholms stadsteater två Beckettdramer sammanfogade till en kvällsföreställning, Akt utan ord I och Krapps sista band. Thommy Berggren är en regissör som håller sig till författarens text och scenanvisningar i sina uppsättningar. Så också denna gång. 

   Annat vore en överloppsgärning, när det handlar om frågor som är våra eviga följeslagare. Redan anslaget med skådespelarna Ingvar Hirdwall och Michael Jonsson, först som två skuggor bakom ridån och sedan i stilla betraktan av ett landskap med ymnigt snöfall, signalerar pjäsernas existentiella riktning lång väg. Här är det inte någon realistisk scendialekt som väntar. Snarare ett mentalt tillstånd om en ogästvänlig värld. Och ett själsdrama om människan i all sin utsatthet drabbad av tillvarons godtycke och nycker. Utan ingripande från någon högre makt.

   Den förste att synliggöra detta är Michael Jonsson i mimen Akt utan ord när han kastas in på scenen, och för att undgå sitt öde försöker fly ut igen. Men obönhörligt tvingas återvända varje gång. De starkt symbolladdade föremål som blir tillgängliga i det ökenlandskap där han vistas vägrar att samarbeta. Palmen att söka skugga bakom förlorar sina kvarvarande blad, tygsaxen går inte ens att använda till att skada sig själv, vattenkaraffen som sänks ned från tågvinden gäckar alla försök att bli fångad. Och

Michael Johnsson gestaltar tillvaron i all dess motspänstighet. Foto: Petra Hellberg

kuberna, som ställs till förfogande i vad som har en hel del likheter med en Skinnerbur och borde kunna fylla en uppgift när också ett rep finns till hands, är inte till någon hjälp när det handlar om att förkorta livet. Här får Becketts uppmaning till alla klentrogna att misslyckas bättre nästa gång en så konkret åskådlighet som bara är möjligt. 

   Att Michael Jonsson i sitt kroppsspråk visar upp åtskilliga likheter med hur en clown vanligtvis agerar är naturligtvis ingen tillfällighet. Ett av svaren hos absurdisten Samuel Beckett på människans fruktlösa försök att lösa den omöjliga livsekvationen är, att skratta åt eländet. Hela Michael Jonssons uppenbarelse är en kongenial tolkning av ett sådant förhållningssätt.

   Det är inte bara ljuskäglan från denna inledning som följer med i fortsättningen Krapps sista band. Också där visar sig föremålen vara minst lika motspänstiga. Det tar en lång stund för Ingvar Hirdwall att hitta en plats för bordet, medan ljuset hela tiden flyttar på sig. För så vitt det inte helt nyckfullt börjar blinka eller helt sonika slocknar. Lika oberäknelig är kontorsstolen med sitt motstånd och sin till synes helt egna vilja. Till publikens hörbara munterhet. Thommy Berggren fångar mycket finurligt all den humor som också finns hos den annars ofta som så dystre betraktade Samuel Beckett. Och Ingvar Hirdwall ser till att den sidan hos Nobelpristagaren får en fullödig återgivning igenom snart sagt hela föreställningen. Tillsammans med allt det övriga, det som är djupaste allvar och sådant som ger publiken incitament till egna reflexioner om vår mänskliga belägenhet.

   Det ryms betydelser och innehåll från början till slut, medan Krapp inrättar sig i den av scenografen Peter Holm till ett bohemiskt kyffe förvandlade spelplatsen. Ur det perspektivet kan man ta till sig Akt utan ord som ett drama om ett konstverks födelse, där det som återges är turerna i ett skapande sinnes kamp med ett motspänstigt stoff. Det finns en hel del även i Krapps sista band som för tankarna i en sådan riktning. Fast här är det mera en författare som i direkt kontakt med det förflutna försöker utröna hur han blivit det han är. För att i bästa fall försona sig med alla försuttna tillfällen.

   På ett mera övergripande plan är det som skildras både tidens gång och en människas förvandling medan åren går. Hur föresatser, förhoppningar och drömmar från den inledande tiden står sig i en efterhandsgranskning. Och vad som i en självuppgörelse mest av allt återvänder som besvikelser och kanske känslor av bortslösat liv. Det skulle vara en hjärtlös balansräkning, om där inte låg en motvikt av försonande humor i den andra vågskålen. I den åldrade Krapps minnesbank också minnet av en kvinna och en kärleksupplevelse, som gick utanpå allt annat. Den som han upplevde i ungdomen och som var så drabbande, laddad och överväldigande allt annat för några ögonblick slutade att finnas. 

   Den ges desto större tyngd i den här uppsättningen eftersom Ingvar Hirdwall så alltigenom oefterhärmligt smidigt och skickligt färdas genom alla de övriga sinnesstämningarna som bestämmer Krapps förhållningssätt till tillvaron. Från alla uttryck för förtretligheter när föremålen vrenskas, när han blir talesman för nyttan av att äta bananer till tarmarnas fromma eller berättar om sin tårfyllda läsning av Fontanes Effi Briest. Till de rent självbiografiska, beckettska inslagen med moderns död eller den egna författarkarriären som inledningsvis var av det blygsamma slaget. 

   Hirdwall hummar, spottar och svär, knäpper händerna som till bön eller sluter ögonen som befann han sig i någon himmel långt borta. Vilken bara skådespelaren känner till. När Ingvar Hirdwall finns på scenen i den här Beckettpjäsen, kan man inte låta bli att undra om teaterkonsten i själva verket inte är en helt egen dimension av verkligheten och talar till sinnen som vi annars egentligen inte skulle veta att vi har.

Bo-Ingvar Kollberg