#Ingvar Hirdwall

[randomrichards]

RAVEN’S END:

The poor side of town

Teen wants to be a writer

While Nazis gain hold

[perfettamentechic]

6 aprile … ricordiamo …

6 aprile … ricordiamo … #semprevivineiricordi #nomidaricordare #personaggiimportanti #perfettamentechic

2023: Ingvar Hirdwall, attore svedese. Considerato uno degli attori più prolifici nella scena cinematografica svedese, si diplomò nel 1960 presso il Teatro Città di Göteborg, alternando in seguito l’attività teatrale con quella televisiva e filmica. Sposato con l’attrice Marika Lindström ed ebbe due figli, entrambi attori. (n. 1934) 2022: Rae Allen, all’anagrafe Raffaella Julia Theresa Abruzzo,…

[importanttragedyfan]

Ingvar Hirdwalls sista scen i "Beck" | MovieZine

[genevieveetguy]

- What has happened to you? How did you turn out this way? You know everything about me. I don't know shit about you. Not a damn thing. - That's the way it is.

The Girl with the Dragon Tattoo (Män som hatar kvinnor), Niels Arden Oplev (2009)

[thatcreepyaesthetic]

Tomtemaskinen 1993 

“Men gå ut då! / But go outside then!”

[scenesandscreens]

The Girl with the Dragon Tattoo (2009) Director - Niels Arden Oplev, Cinematography - Eric Kress "I would have never done it, Lisbeth, but I understand why you did. I don't know what you have experienced, but I was about to die in that cellar, and you saved my life. Whatever you have seen, you don't need to tell me. I'm just happy that you're here."

[andrewsmoviereviews]

The Girl With The Dragon Tattoo (2009)

aka Män Som Hatar Kvinnor

Plot: Disgraced journalist Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) is hired by retired industrialist Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube) to investigate his nieces disappearance - which happened some 40 years previous. He drafts in Lisbeth Salander (Noomi Rapace), a researcher with a dubious past, and the two begin to investigate the family.

Review: Intelligent thrillers haven’t exactly been commonplace since the turn of the century, so when The Girl With The Dragon Tattoo was made, it felt like a breath of fresh air.

So it’s a bit of a shame that the only version most people will watch is the hyper-stylized American version starring Daniel Craig and Rooney Mara - probably only because they can’t be bothered reading the subtitles. Yet the Swedish version is undeniably superior. Maybe it can be argued that a Swedish cast and crew might have more of a natural feeling for the material, but it goes beyond simply the performances. The style and tone feel far more natural, and while Lisbeth still has many of the same characteristics from Stieg Larsson’s book, Rapace delivers a more rounded, more realistic career. It’s a turn that got her noticed by Hollywood, as well as her co-star Nyqvist.

While Nyqvist does make a better Blomkvist, this is all her show. Granted it wouldn’t be half the movie without the strong supporting turns, but it’s Salander who is the beating heart of the film. She is disconnected from the main plot to begin with as she struggles with the state care system, but that only serves to give the pair distance to establish respective characters. And the plot is excellent, not just in the way it all slowly starts to come out, but the logic and determination with which the story is told is superb. It doesn’t resort to lazy storytelling at any point, and feels all the more realistic for it.

This really is a near-perfect combination of elements, from performances, to characters, to story, it is all brilliantly told. Larsson’s original book is one of the best crime novels of the last few decades, and it’s satisfying to see that captured on film.

[ilovetheideaofu]

"Everyone in our family is pretty private of us"

Valter Skarsgård, 26, has made his debut as Martin Beck's grandson in the 43rd film - "A new life". 

Now he talks about the filming, the physical transformation before the Börje Salming film and why he does not want to talk about his family. 

- Everyone in our family is quite private of us, says Valter Skarsgård. 

On Christmas Day, Martin Beck was back in "A New Life" - and he has a brand new actor by his side. Namely Valter Skarsgård, 26, who plays his grandson. 

- I prepared myself by watching all 42 films in a row, the same autumn as I filmed the Zebra Room, 2020. When I had come halfway, I thought that it might be a bit too much to take on, but then it was "too late", says Valter Skarsgård and laughs. 

The film is the 43rd in a row with Peter Haber in the role of Martin Beck. The other cast also includes Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Kristofer Hivju, Måns Nathanaelson, Anna Asp, Elmira Arikan and Jonas Karlsson. 

Skarsgård about the role: "Will big shoes to fill"

Martin Beck's grandson Vilhelm Beck has previously appeared in the film series, played by several different actors. But it is only now that the character gets more space. 

- It will be exciting to see how Vilhelm fits in and is received by the audience. It's always a little scary when you do something new and especially now when it's big shoes to fill. At the same time, I would never have said yes if I thought I would not accept it, says Valter Skarsgård. 

"I feel very humble" 

He says that above all a scene became extra tough to record. 

- It was a pretty physically demanding scene already the first days of the recording, but I mostly think it's fun. 

Valter Skarsgård got along well with the other actors, not least Martin Wallström who he knows from before and Peter Haber. But the most fun was to see a special person. 

- Ingvar Hirdwall, just being with him was great. Seeing the neighbor in his essay. Everyone is very nice and Peter and I get along very well. He's chopped and cool. 

Valter Skarsgård is the youngest in the large group of acting Skarsgård brothers and several of them have beaten internationally. Is that where Valter Skarsgård also wants? 

- I do not see it as: "I'm going to Hollywood", but absolutely I think it's fun to act in English, I like it and think that Swedish can be difficult in dialogue. English feels more natural. How I work, I may find it more difficult sometimes. No matter what, I just want to do the best project I can and make a living from it. Whether it means being in "Star Wars" or working in Trollhättan, does not matter - I just want to have fun.

How do you feel about getting questions about the family?

- I think that questions about my family mean that the focus can go awry. If I put pressure on "Beck" and the questions are about Alex, it will be strange. They do their thing and I do my thing. Then it's fun that they are so successful and I wish them all the best, it has nothing to do with our relationship, but for me it is not interesting to talk about. Everyone in our family is pretty private of us. 

Plays hockey legend Börje Salming 

Valter Skarsgård is currently preparing for next year's shooting of the film about hockey legend Börje Salming. There he plays the main role which requires great preparation, not least physically. 

- I got the role already three years ago and have trained for a long time. It will be up to eight times a week both with private coaches in hockey and at the gym. Then I eat lunch boxes every day and soon it's time for the def.

[watchingalotofmovies]

Man on the Roof

Man on the Roof    [trailer]

Police lieutenant Nyman is murdered in his hospital bed and Martin Beck and his colleagues have another murder to solve.

An interesting, realistic police procedural from 1970s Sweden.

The action in the second half is often tense. But the operation as a whole is highly chaotic with very bad communication. And especially the helicopter attack felt almost comically ill-advised.

It was probably a different time back then, but the way in which two women are swallowing pills - one on her own, one is advised to do so - caught my eye. Seen today, the way a detective gives a TV interview in the midst of an ongoing operation is also very unusual.

[positieveonrust]

I’ve been binge watching Beck and kind of want this action figure.

source

[kulturtidskriften-cora-blog]

Beckett så nära livet det går

Stockholms stadsteaters uppsättning av de båda Beckettpjäserna Akt utan ord och Krapps sista band är en föreställning som lägger sig så nära livet det går att komma. Regissören Thommy Berggren blandar humorn hos Nobelpristagaren med dennes skarpblick för vad det innebär att vara människa, och Ingvar Hirdwalls skådespelarkonst lyfter iscensättningen till de högsta höjder, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Ingvar Hirdwall ger i sin tolkning av Krapp teaterkonsten en helt egen dimension av verkligheten. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Krapps sista band och Akt utan ord I av Samuel Beckett. Översättning Lill-Inger och Göran O Eriksson. Regi: Thommy Berggren, scenografi och kostym: Peter Holm, ljus: Alarik Lilliestierna, ljud: Ola Göthe/Jens Ingolf, mask: Kerstin Elg. I rollerna: Ingvar Hirdwall och Michael Jonsson.

Livet som ett ljudband och på slutet blir det alldeles tyst. Det finnas knappast någon annan författare som bättre än Samuel Beckett ringat in det som lite högtidigt brukar kallas vad det innebär att vara människa. Kvinnan föder gränsle över en grav, och plötsligt är det afton, som det heter i pjäsen I väntan på Godot. Nu ger Stockholms stadsteater två Beckettdramer sammanfogade till en kvällsföreställning, Akt utan ord I och Krapps sista band. Thommy Berggren är en regissör som håller sig till författarens text och scenanvisningar i sina uppsättningar. Så också denna gång. 

   Annat vore en överloppsgärning, när det handlar om frågor som är våra eviga följeslagare. Redan anslaget med skådespelarna Ingvar Hirdwall och Michael Jonsson, först som två skuggor bakom ridån och sedan i stilla betraktan av ett landskap med ymnigt snöfall, signalerar pjäsernas existentiella riktning lång väg. Här är det inte någon realistisk scendialekt som väntar. Snarare ett mentalt tillstånd om en ogästvänlig värld. Och ett själsdrama om människan i all sin utsatthet drabbad av tillvarons godtycke och nycker. Utan ingripande från någon högre makt.

   Den förste att synliggöra detta är Michael Jonsson i mimen Akt utan ord när han kastas in på scenen, och för att undgå sitt öde försöker fly ut igen. Men obönhörligt tvingas återvända varje gång. De starkt symbolladdade föremål som blir tillgängliga i det ökenlandskap där han vistas vägrar att samarbeta. Palmen att söka skugga bakom förlorar sina kvarvarande blad, tygsaxen går inte ens att använda till att skada sig själv, vattenkaraffen som sänks ned från tågvinden gäckar alla försök att bli fångad. Och

Michael Johnsson gestaltar tillvaron i all dess motspänstighet. Foto: Petra Hellberg

kuberna, som ställs till förfogande i vad som har en hel del likheter med en Skinnerbur och borde kunna fylla en uppgift när också ett rep finns till hands, är inte till någon hjälp när det handlar om att förkorta livet. Här får Becketts uppmaning till alla klentrogna att misslyckas bättre nästa gång en så konkret åskådlighet som bara är möjligt. 

   Att Michael Jonsson i sitt kroppsspråk visar upp åtskilliga likheter med hur en clown vanligtvis agerar är naturligtvis ingen tillfällighet. Ett av svaren hos absurdisten Samuel Beckett på människans fruktlösa försök att lösa den omöjliga livsekvationen är, att skratta åt eländet. Hela Michael Jonssons uppenbarelse är en kongenial tolkning av ett sådant förhållningssätt.

   Det är inte bara ljuskäglan från denna inledning som följer med i fortsättningen Krapps sista band. Också där visar sig föremålen vara minst lika motspänstiga. Det tar en lång stund för Ingvar Hirdwall att hitta en plats för bordet, medan ljuset hela tiden flyttar på sig. För så vitt det inte helt nyckfullt börjar blinka eller helt sonika slocknar. Lika oberäknelig är kontorsstolen med sitt motstånd och sin till synes helt egna vilja. Till publikens hörbara munterhet. Thommy Berggren fångar mycket finurligt all den humor som också finns hos den annars ofta som så dystre betraktade Samuel Beckett. Och Ingvar Hirdwall ser till att den sidan hos Nobelpristagaren får en fullödig återgivning igenom snart sagt hela föreställningen. Tillsammans med allt det övriga, det som är djupaste allvar och sådant som ger publiken incitament till egna reflexioner om vår mänskliga belägenhet.

   Det ryms betydelser och innehåll från början till slut, medan Krapp inrättar sig i den av scenografen Peter Holm till ett bohemiskt kyffe förvandlade spelplatsen. Ur det perspektivet kan man ta till sig Akt utan ord som ett drama om ett konstverks födelse, där det som återges är turerna i ett skapande sinnes kamp med ett motspänstigt stoff. Det finns en hel del även i Krapps sista band som för tankarna i en sådan riktning. Fast här är det mera en författare som i direkt kontakt med det förflutna försöker utröna hur han blivit det han är. För att i bästa fall försona sig med alla försuttna tillfällen.

   På ett mera övergripande plan är det som skildras både tidens gång och en människas förvandling medan åren går. Hur föresatser, förhoppningar och drömmar från den inledande tiden står sig i en efterhandsgranskning. Och vad som i en självuppgörelse mest av allt återvänder som besvikelser och kanske känslor av bortslösat liv. Det skulle vara en hjärtlös balansräkning, om där inte låg en motvikt av försonande humor i den andra vågskålen. I den åldrade Krapps minnesbank också minnet av en kvinna och en kärleksupplevelse, som gick utanpå allt annat. Den som han upplevde i ungdomen och som var så drabbande, laddad och överväldigande allt annat för några ögonblick slutade att finnas. 

   Den ges desto större tyngd i den här uppsättningen eftersom Ingvar Hirdwall så alltigenom oefterhärmligt smidigt och skickligt färdas genom alla de övriga sinnesstämningarna som bestämmer Krapps förhållningssätt till tillvaron. Från alla uttryck för förtretligheter när föremålen vrenskas, när han blir talesman för nyttan av att äta bananer till tarmarnas fromma eller berättar om sin tårfyllda läsning av Fontanes Effi Briest. Till de rent självbiografiska, beckettska inslagen med moderns död eller den egna författarkarriären som inledningsvis var av det blygsamma slaget. 

   Hirdwall hummar, spottar och svär, knäpper händerna som till bön eller sluter ögonen som befann han sig i någon himmel långt borta. Vilken bara skådespelaren känner till. När Ingvar Hirdwall finns på scenen i den här Beckettpjäsen, kan man inte låta bli att undra om teaterkonsten i själva verket inte är en helt egen dimension av verkligheten och talar till sinnen som vi annars egentligen inte skulle veta att vi har.

Bo-Ingvar Kollberg

[thatcreepyaesthetic]

Tomtemaskinen 1993 

“Jag ska ta och laga de här hålet med en gång / Im going to fix this hole right away”