#…och sen var ingen kvar

[whitewaterpaper]

Snablar vad tumblr-appen är värdelös på redigering. Tekniken strular denna månad, så det bli en spartansk lista bara över denna månads sedda filmer.

…och sen var ingen kvar / And Then There Were None (1945) 👍 🆓

Christmas Getaway (2022) 🔃

Fatman (2020)

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022) 👍

Gunpowder Milkshake (2021)

Hogfather (2006)👍🔃

Night the World Exploded, the (1957)

Pilgrimage (2017)👎

Secret of the Black Falcon, the / Il Segreto Dello Sparviero Nero (1961)

Tiger of the Seven Seas / La Tigre Dei Sette Mari (1962)

Troll (2022) 👍

Två Man om En Änka (1990) 🔃 🆓 🎭

Både "Glas Onion" och "och den var ingen kvar" är värda att ses. Den sistnämnda ligger nog kvar på svtplay ett tag till.

[tryingtounderstandbrainheart]

Tide

Det är... nån slags hög tid för saker. Saker som jag skjutit upp, inte vågat, lagt under sängen, gömt men samtidigt behövt som luften i mina lungor.

Det är här nu. Som en slags now or never. Vad väntar jag på liksom?

-

Men jag kommer få ta steg. Så jag inte bara hoppar in i buren igen. Lägga till lite drömmar och sånt. No biggie.

Men liksom om inte nu, then when?

Så jag måste ut. No more bo i huvudet som alternativ. Inte bara skisser på papper och idé efter idé som ingen vet om.

Jag bara känner det. Nåt surrar i mina ådror och allt jävla lite lätt episka magtrassel som seriöst vara i flera veckor on and off har bara gjort att...det bara blir mer tydligt.

Idag somnade jag när han var iväg och skrev på kontrakt vid lagunen. Jag tyckte jag hörde honom komma hem (jag antar att jag måste dröm det..!) och blev lugn och somnade. Men...sen vaknade jag till av att jag hörde dörren öppnas. och jag ba...eh....whaaaaah?

Jag gjorde återigen något som jag bara drömt om. Var går gränsen - på riktigt??

Lite mer ditten och lite ,mer datten.

Nåt annat jävligt weird var hur att resursbank tydligen hade dragit 7500 och betalat av min skuld utan att jag vetat om det..! Jag vet inte, la jag seriöst in den ??! För jag vet ju att jag hade som mål att betala av den i december. Jävligt strange. Plötsligt är mina oupnåbara skulder bara näää de är borta. ...!

WEIRD.

Weird shit is going on. Det kan varit så att min första yoghurt också för första gången blev yoghurt idag. Provsmakning imorgon. :)

Det är en upheaval och gå omkring i jordbävningsland. Som att nåt bara...stand your ground! Gammalt gunk kommer upp och bara

KOMmER dU IhÅG DeHÄR?!?!?!

**BAM!!**

FÖR DET ÄR GANSKA VIKTIGT YOU KNOW!

Sen är det lugnt. Lite som man känner efter att man kräkts. och allt bara lugnar ner sig. . .en stund. Men oh no...mer kräks is coming..!

I am exhausted.

Mörbultad.

Adrenalin åt helvette, blodtryck som jag inte ens vill veta var det var och KaOs.

Samtidigt så...är det här inte en tid av att detta ska ta upp tid och energi längre. It's...not worth it.

Så.. nu ska...det ever så läskiga och lockande Yang in.

Inte allt på en gång bara. Bitar.

.. . Kanske en tå i taget. Eller en tånagel.

Kanske har den här fruktansvärda skräcken på nåt sätt...hjälpt mig att hitta lugn? Att Yang kanske inte kan vara värre än dedär? :D :' ( >_<

Who the heck knows.

Jag ska försöka. Fast göra på mitt sätt.

-

Det handlar ju om att börja se min helhet. De där bitarna i skuggan ska liksom.. . f

r

aaaaaaaAM.

En sak i taget..!

Det handlar ju om att jag ska skapa det liv som jag verkligen vill ha. Att jag känner att...jag är...jag. Men gammalt är kvar och drar och påverkar. Gamla vanor och dåliga destruktiva mönster som behöver bytas ut.

Men visst...det här är bara ord. Det är knapptryckningar på lite plastbitar och bokstäver. Det är inte förändring. Men nånstans så tror jag att jag...peppar mig..? Kanske gör det lite mer synligt? Så att jag kan se sen var jag stod?

Framtiden kommer få vara facit för vad jag faktiskt valde.

[omgivenavidioter]

Lite lockande är det allt att gränsla en bulldozer och dra rätt in i muren i en jäkla fart istället för att som nu, plocka bit för bit.

- ”Det kommer ta tid”

Inte nog med att det skall vara rent obehagligt, man skall behöva vara uthållig & helst bibehålla vänskapen med han tålamodet också. I kroppen slingrade sig en fruktansvärt kall kår hela vägen från nacken ner till tåspetsarna & jag är ganska säker på att varje hårsäck ställde sig i förskräckt givakt. Gåshud, överallt verkligen. Jag är helt säker på att man kunde se det i mitt ansikte. Och för att förtydliga: det var inte av den härligt utlösta typen.

- ”jo, jag vet”

I mitt inre såg jag bilden av mig själv sekunden efter. Hur jag hastigt reste mig upp ifrån den alldeles djupa fotöljen, sådär lagom besvärad & tog sats för att sedan springa för livet. I icke springvänliga skor. Varför väljer jag förresten inte snabba gympaskor istället…? Iallafall; Hela vägen ut till bilen & utan en tanke på vad halka kan göra med kroppen ifall man ramlar. Rent instinktivt körde jag därifrån så snabbt jag bara kunde utan att se mig i några backspeglar. Mitt inre gjorde uppror. Jag? Jag satt kvar. Jag behärskade mig. Jag lyckades tygla det såpass att det utåt sett förmodligen utspelade sig mer som en liten lätt rastlöshet. Möjligtvis att jag verkade orolig & stressad. Hoppas jag. Starkt ändå. Eller…?

Jag svalde, lite för hårt och ljudligt, om och om igen i ett försök att hantera den ökade salivproduktionen. Kanske att det märktes. Om det berodde på stressen eller på mina övriga tankar kan jag inte svara på ens så här i efterhand. För varje gång som jag svalde försvann lite av vaddetnuva som stockade sig i halsen och förflyttade sig ner till magen. Där hamnade det tillsammans med allt annat mörkt. Handen trevande längst med kroppen, rastlöst & utan något egentligt mål (för ovanlighetens skull). Utanför fönstren i rummet var det dessutom ett sånt där platt långt tak, det hade jag registrerat för läääänge sen. Inget fritt fall rätt ner. Ingen mening att hoppa ifall man blev för trängd alltså. Nepp.

Individen som också sitter i rummet skänker mest lugn. Dessa möten påminner lite om att läsa en självhjälpsbok - fast det här symboliserar bokens praktik. Jag vågar börja tro att den här boken inte kommer att explodera iallafall. Framsteg. Mycket små. Men det är ändå något som känns lite för charmigt så blicken tappar mest bort sig bland några underben och skor. För säkerhets skull. Som det är nu litar jag kanske mest på alla andra och allra minst på mig själv. Jag lever kvar i ruinerna av mina gamla meriter. Såklart. Men det är ju absolut inga fula ben så jag lider inte.

Jag kan inte urskilja hurvida det var lugnet i rummet som smittat av sig eller om det lättade i takt med att minutrarna gick mot mötets slut, men när det led mot slutet infann sig några sekunder av samlade tankar och något som kunde likna lite lite lugn. Bara några få gånger och i några få sekunder i stöten. Men ändå. Plötsligt blir jag medveten om stressnivån jag hade när jag korsade tröskeln in till rummet vi sitter i. Om tröttheten som gräver sig allt djupare ner i själen. Jag vet att det vore rent oprofessionellt, men just där och då vågar jag titta upp och möter en klar, lite oroande blick och hela min kropp vädjar om att få, om så bara för ett litet kort ögonblick, vila i den där famnen. Mentalt. Där och då vill jag bara suga ur lugnet ur den där själen & få dansa med i harmonins takt. Jag lät blicken vila kvar i säkert tre sekunder, men vek sedan bort för att oron över att det kanske gick att tyda ”bedjande” inristat i min iris trängde sig på. Wow. Jag överträffar mig själv tio fallt. Så långt bort alltså. Hur skall jag orka hela vägen fram på ett bra sätt? Det övergår HELT mitt förstånd. Tid som begrepp kan vara så personligt och olika. Jag förstår också att det är nu jag skall börja andas ”en dag i tagen”. Jag förstår vikten av just den meningen med full kraft. Men, hur? Alltså, eh, hjälp!? Själen gör verkligen uppror & skriker. Det är ren och skär panik som sinnena nu tvingar mig att hantera. Eller snarare försöka hantera. Jaja, det är väl som vanligt. På med flytvästen och sitt ner lugnt i båten. Synd bara att jag hunnit tappa bort både flytväst och lugn i mina försök att gå till mötes för andras skull.

Men snart måste jag också ge tid för vila, det är totalt oundvikligt om jag inte vill springa hand i hand med en stroke, typ. Väl medveten.

Vad är egentligen priset för en liten liten stund i en trygg famn i min verkligheten? Jag vet faktiskt inte, men jag är snart beredd att ge mig i kast och prova. Är det inte billigt tar man det på faktura. Det är sen gammalt. Och löser man inte det kan man alltid duscha 10 gånger per dag i skållhett vatten, lite som ett substitut för mänsklig närhet. Det tipset var förresten gratis! /coachen

[trekadventureportugal]

6 juli Porto-Sthlm och hem

Jag låg i ett sex-rum, låter roligare än det var.. Över mig låg en taiwanesiska, hon skulle gå upp kl 03 och var lite nervös att störa mig. Jag sa att det var ok, då jag "bara" skulle hem och vi var ju bara 3 st i rummet. Det var ett fasligt snarkande på den 3e. Mitt i natten öppnades dörren och 2 till kom infarandes. Tog ett tag för dem att bädda o komma till ro. Jag hade svårt att somna om, mycket tack vare att snarkarn höll låda. Men somnade nog i alla fall till slut, för jag hörde inte när flickan ovanpå mig gick.

När klockan var 6 så drog jag ut mina saker och sen ner i köket med allt, stora ryggsäcken hade jag redan placerat där.

De hade gjort i ordning smörgåspaket, med mackor o juice, men jag åt på plats.

När jag var klar drog jag på mig bagaget och gick till flygplatsen. Det var otroligt smidigt att bara ha 10 min att gå till flyget, så borde det alltid vara ;-)

Gick o satte mig på redan utspanad plats..incheckning 13.

Kom bland de 5 första, så incheckningen gick smidigt. Tack vare att jag bara hade shorts o t-shirt, så gick säkerhetskontrollen smidigt också. Sen var det bara att vänta. Jag blev först vid gaten och fick därför en bra sittplats innanför. Väntade sen till sist med att boarda. Alla andra skyndade sig att köa, som om de jagade bästa platsen att sitta på???

Jag hade mittgång och fanns ingen anledning att hålla på med att stå i kö för det. NJÖT av den sista solen innan jag gick ombord.

Det var en hyfsad flygning utan några incidenter.

Satt kvar till sist i planet också, eftersom jag var bland de första som checkade in väska, så hamnade ju mitt bagage längst in, samt att min buss inte skulle gå förrän 16:30, så varför rusa för att sen vänta.

Segade innan jag gick ut, då det GIVETVIS var mulet o kallt i Sverige... nånstans runt 24 grader.

När jag kom fram till bandet så rullade väskan så fint. Plockade upp den och gick sen ut och upp till terminal 4, där jag visste att Mc D låg, så jag passade på att ta en "lunch" ;-)

Men det var ju min nya verklighet. Ville bara tillbaka.

Det jag noterade var att alla på flygplatsen pratade väldigt dålig svenska, alla pratade förort-svenska och det kändes som jag var mer utomlands än hemma när jag såg mig omkring.

Satt ute tills bussen kom.

Det blev en minnesvärd resa också. En nonchalant chaufför, han hette nåt på Rrr, men han sluddrade såpass med nån konstig brytning, så det inte gick att höra vad han hette. Jävlar vad han körde mot sthlm. Det var 15km för fort på både 70 och 80 sträckorna. Han trängde sig fint med bussen när vägen smalnade av strax innan stationen i Stockholm C, han t om tutade på andra bilar för att HAN minsann skulle fram o sen bromsade kraftigt. Kändes obehagligt. Sen fick vi stå på centralen o vänta 15 min för att han var för tidig.

Likaså ut från Sthlm så körde han väldigt ryckigt, gas broms, gas broms.

På E4 sen så gick det väl så fort som bussen gick, så det var ok, men han skulle ju om alla förstås.

När vi kom till Nkpg, så var det samma visa igen, tränga sig i rondeller och tuta på medtrafikanter. Givetvis var vi 15 min tidiga där också. Så vad var nyttan med att stressa i trafiken?

Han fick ingen bra utvärdering sen...

Inget skönt att vara hemma alls.. Molnigt o kallt.

Det är bara att ställa in sig på nästa år...

[anniekimsvedin]

Maskrosbarn? Har aldrig tänkt på mig själv på det sättet. Inte fören Sebbe sa det åt mig efter att jag vågade öppna upp mig. Jag har bara tänkt att här är jag, jag har haft en pissig uppväxt och idag mår jag bra, eller inte 100% bra, men bra nog för att kunna överleva.

Jag tänker inte så ofta längre på min barndom, har förträngt mycket också, den känns suddig, grå och regnig. Känns lite som att cykla i motvind med regnet i ansiktet, man för stunden ser inget ljus.

Jag vill inte gå in på vad som gjorde min barndom så tuff, jag känner mig inte redo eller jag vill inte. Känner mig så naken efter att jag berättat allt för personer som Sebbe, såna som står mig extra nära. Oftast skrapar jag bara på ytan när folk vill veta eller så säger jag ingenting, ”min barndom var bra”.

Jag tänker inte så ofta länge på min barndom, jag tänker mer på 14 åringen som ingen såg. Lärare som bara trodde att jag var lat och inte alls intresserad till att klara av skolan, klarade skolan med nöd och näppe. Jag var intresserad och hade framtidsdrömmar men jag orkade inte, jag var helt slut. Eller kuratorn som tog in oss pga ett annat barn i klassen kände sig utanför, varför frågade hon aldrig ”hur mår du?”. Jag föll lite mellan stolarna.

Tänker på alla barn idag som far illa, vem ser dom? Alla borde inte få ha barn.

Såklart har jag inte mina högstadiebilder så lätt tillgänglig, om dom ens finns kvar 🤷🏻‍♀️ Såhär är en bild på en 18-åring 👋🏻

Nu ska jag se om min sambo varit snäll och gjort kaffe sen gå upp och se Nyhetsmorgon, vabbar idag för att hålla lite koll på Ofelias utslag. ☕️

[kompasskurs]

Man får en del att reflektera över saker när man går hemma och inte har ett jobb att gå till. Personligen tror jag till exempel att beslutet om min uppsägning tagits för länge sen, att min chef bestämde sig redan i höstas. Men förmodligen ville han inte tampas med facket, utan som en formalitet lät han mig vara kvar en tid.

Men som det känns just nu, är det där med att vara mellan två jobb ingen större katastrof. Jag kommer kunna få tiden att gå och har rätt stora förhoppningar om att tämligen snart ha ett nytt jobb igen. Nu känner jag mig fri och kommer kunna hitta nya utmaningar väldigt snart. Just nu gör jag som jag vill med vidareutbildningar, bisysslor och bloggar. Förhoppningsvis hittar jag en arbetsgivare där det är helt okej att plugga vid sidan av sitt arbete, där en blogg inte skrämmer skiten ur cheferna och antidepressiva mediciner anses vara något man får leva med. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hänt om jag varit epileptiker eller ätit blodtrycksmediciner – hade man från Trafikverkets sida reagerat likadant? Vad är det egentligen man är så rädd för?

Det viktiga i sammanhanget är att tillägga att det är ytterst sällan jag glömmer bort att ta min medicin – och så länge jag tar den kan jag leva precis som vem som helst. Vad händer då om jag glömmer att medicinen en dag? Tja, i princip ingenting så länge det är en enstaka dag jag inte tar min medicin. Det om händer är jag själv känner mig lite ruggig, ni vet ungefär som när man är på väg att få feber. Jag kommer inte behöva gå hem tidigare från jobbet, jag kommer inte skada någon, jag kommer inte missköta mitt jobb på något som helst sätt. Så nej, jag kan verkligen inte förstå att det är mer än ren okunskap som ligger bakom min före detta chefs beslut att inte låta mig vara kvar på de här grunderna.

[fannynilsson]

Varför tar jag aldrig före-bildeeeeeer!!!! Då hade ni fattat hur pinsamt dåligt det var innan dehär resultatet 🥲

Kan iaf meddela att vi i måndags fick 54 kartonger kläder inför vintersäsongen. Det ska då stökas ihop sommarkläder och dammtorkas sorteras upp och reas ut. Sedan prismärka, sortera, på med nya galgar, upp med mer krokar och hänga upp allt nytt 😅

Övervåningen har varit dels inte riktigt min avdelning, och sedan ingen som riktigt brytt sig i att hänga saker ordentligt och prydligt. Så artiklar har varit kvar i påsar och det har legat drivor av saker bara på golven för ingen orkar hänga upp.

Det håller vi på städa upp nu i veckan, jag och en till.

Så här har vi första utplaceringsresultatet och mer finlir kommer väl sen när man hittar plats åt allt. Vi är så jäkla trångbodd😩

Men dehär e typ de roligaste jag vet i världen 😂

[elsasolang]

april vi har inte setts ordentligt på flera månader han säger berätta nu vilka har du kysst säg mig vad har hänt sen sist april du känns trygg och ingen blir förvånad när båda säger att det här har jag gjort det var kanske inte så bra och det här har jag inte berättat  april du dömer ingen följer med solen ner bakom och du har varit med oss innan och det känns märkligt säger vi april tidigare år våren i år du är något annat men för oss lik  när han säger att berätta nu vilka har du kysst  säg mig vad har hänt sen sist maj du rör dig fort jag svarar en vän som ringer säger att det känns som att vi inte har hörts på jättelänge så mycket har hänt i maj var börjar vi  maj och du känns som tid komprimerad varannan natt med någon annan  plockar upp en tröja som inte är min  drar den över huvudet och öppnar en balkongdörr  häggen blommade ut över en helg tynger över trottoaren  och varje gång jag hukar mig under tänker jag på henne  det var något med dofterna den där kvällen  som allt hände i maj det är tio minuter kvar när hon frågar har du tänkt på sorgen sen sist  jag känner spänningarna hjärtslagen och pulsen  jag tror inte att sorg går att dela svarar jag honom den delar och inget mer, där stannar jag  blundar mot solen värmer spänningarna hjärtslagen  och pulsen jag vet att det är sent och jag har druckit flera öl men nu säger jag det här börjar han och telefonen är varm mot örat när jag sjunker ner på golvet svarar att nu står jag inte upp längre jag sitter på mitt golv och har inte ens tagit av mig skorna du kan bara lyssna säger han  jag kommer säga samma sak imorgon och maj du är allt utanpå  som en telefon varm mot örat en längtan efter kilometrar över bron längs med vattnet om varma morgnar  att inte vilja gå tillbaka, bara röra sig framåt och kanske vara lite för stressad i det alla som säger att det ordnar sig maj du är en oro för att avsluta och en förväntan över att få påbörja löpningen går inte så bra och gånger kvar i terapin går att räkna på min hand jag oroar mig för att vara för mycket något krångligt falla tillbaka i gamla mönster  jag säger det högt och han frågar var sitter spänningarna är det här och trycker med fingertopparna längs min vänstra axel  nu gör jag frukost och du kan ligga kvar här  och kommer allt över dig igen lägger vi oss ner tillsammans  maj du är allt utanför och imorgon ska jag försöka komma upp för några kilometrar över bron längs med vattnet mjuka upp för avslut och annat som börjar han säger att han till två vänner sagt att han tror att jag kommer krossa hans hjärta och jag lägger mina läppar överallt mot  mumlar att jag tror du kommer tröttna på mig snart  men förutom det maj  känns du enkel nära som något bra  och jag lägger mina läppar överallt mot han säger att jag önskar du kunde förklara vad som händer hur det känns och vad kan jag göra  men allt är och inget går riktigt ännu jag vet inte hur jag ska svarar jag men det är som en våg  som kommer igen och igen och igen att bara ta emot tills allt stillar sig och läggs som ett lock på kapslar in och stänger av  tystnar värmen i juni om kvällen  min kropp ovan hans, spänningarna  blöter hans skjorta  och slappnar av  i allt det gröna utanför det ljusa det gula med allt innanför juni du är trygg ärlig enkel och är det ungefär såhär  du bör vara och inte så mycket annat ingen oro för vad som är förtjänat  och vad som inte riktigt är sant  ingen självklar föreställning om slutet eller en plan för att snabbast undvika en känsla och vägen ut  bara allt det ovan vad sa vi nu  det trygga ärliga enkla i juni som när han frågar vad kan jag göra och jag svarar att du gör alla rätt

[tryingtounderstandbrainheart]

Otrogen

Inte trogen.

Det är nog det värsta som finns. För då är man inte trogen sig själ(v). Kanske den viktigaste och svåraste utav alla; att vara trogen sig själ(v). För så många omkring en drar i en och vill att man ska passa in i deras varianter. Aktar man sig inte faller man lätt in och plötsligt så har man hamnat i otrogen.

...

Ska man tillbaka då så Måste allas röster stängas av, det finns ingen annan väg. Släcka ner en efter en tills bara EN är kvar. Min. Den är ofta svag och lite som trådar. Dedär är väl inget? När det är det viktigaste av allt.

Det finns en miljard sätt att vara otrogen på och det handlar om att man gör allt det som inte är sant mot en själv.

Hur många Är faktiskt trogna?

Jag jobbar på att bli mer trogen, men det är inte en lätt väg. Ska du verkligen gå där...? Men...du har ju inte. . A B C 1 2 3

"Hen va otrogen!"

Va hen? Eller var hen trogen för första gången mot sin själ(v)?

Har man jobbat i fabrik hela sitt liv, kan det ju verka som att det är trohet att stanna kvar. Men den sanna troheten pockar och drar i en. Det är som att Själ(v) vet var den ska - egentligen.

Men det är en konstig känsla att lita på själ(v). Andra kommer med tjocka tygstycken och ibland färdiggjorda soffor och där står jag med några futtiga trådar.

Men nånstans så känner jag det att det finns ingen viktigare trohet än den mot mig själv, mot min själ, mot mitt väsen. Där jag inte limmar, låtsas och blundar. Men det kan vara skitsvårt. Är man van att vara otrogen så kommer det ta tid och man får börja i litet, känna efter och klura.

Vi talar ofta om den klassiska "otroheten" såsom i att man är intim med någon när man valt en partner som bland det värsta man kan göra men jag tror vi har blandat ihop det. Visst kan det haverera människor, men att vara otrogen sig själv och sin själ är nog det största brottet man kan begå. Jag tror det ligger kvar i någon slags variant att man trodde att det valet man först gjorde Var det sanna och det Faktiskt trogna. Jag tror många irrar och virrar för de har målat upp en bild av sig för andra som Ser bra ut och allt verkar kanske frid och fröjd. Men det är inte samma sak som sann. Så många som stoltserar i att stanna och lojalitet till sin partner samtidigt som de är otrogna mot den viktigaste de har - sig själv. Sin själ. Anledningen till att de kom hit.

Men det är skitsvårt och jag fattar att man kan snurra in i all möjlig otrohet, de flesta av oss verkar göra det. För det var lättare, närmare, man slapp såra nära och kära och det var...tryggare. Sen är det ju sådär...vad Är troheten då? Vad är det som Faktiskt är sant för mig? Om jag liksom gräver till det djupaste djupa. Lager efter lager. .efter lager.

...

Bara jag vet vad jag egentligen behöver. Andra kan göra gissningar och tolkningar men de har inte min själ, de har sina.

Vi Vet nog inte heller alla gånger. För vi vågar inte lyssna jämt. För det kan komplicera och skrämma skiten ur oss. Speciellt när våra nära och kära inte tillåter. Då vi stänger inne det.

Men där inne bor det. Där finns lilla huset vid stranden som jag fixar med, där finns hundarna och stället som jag byggt upp. Där finns...JAG.

Jag vill inte skämmas för att jag vill vara trogen. Jag vill inte gömma att jag vill vara trogen. Jag vill inte längre gå enkla vägar som bara leder till otrohet på olika sätt.

Igår fick jag höra från två stycken jag knappt känner att de tyckte jag var modig.

-Eller galen, sa jag.

För kanske leder detta käpprätt inibängen ingenstans. Men då har jag faktiskt lyst på mina trådar. Jag har lagt fram dem på piedestaler och vad kan vara mer rätt egentligen?

(string theory photo)

[acrookedsoul]

Uteblivet missfall

Det har alltså stannat i vecka 6 och min kropp har inte fattat. I två veckor har den lurat mig att tro att jag är gravid fast embryot redan dött. Vad är meningen med det? Och sen tänker den inte ens ta hand om det själv så jag måste ta abortpiller för att göra mig av med mitt döda embryo. Det som i princip var min enda chans, mitt enda hopp. Två kvar i frysen betyder inte ett jävla skit. Det här var åttonde. Två är noll, två är över.

Symptomen slutade samma dag jag kom hem från förra ultraljudet. Hur sjukt är inte det? Som att kroppen tänkte okej, nu vet hon, ingen idé att ljuga längre.

Uteblivet missfall, missed abortion. Hur vanligt som helst. Helst jävla värdelöst. Efter att ha kämpat så mycket. Först vill min kropp inte ge mig det jag vill ha och när vi hittar ett sätt att ändå tvinga kroppen så spelar den bara med en liten liten sekund.

Hur går folk ens vidare?

[trekadventureportugal]

5 aug Santiago -Porto

Gick upp vid 8:30 och så hade nästan alla dragit. Boyan o Maria var kvar, så jag pratade en stund med dem. Packade väskan så rätt saker var i handbagaget under bussresan, skulle ta ca 4 tim.

Lagade lite färdkost och gick upp till stationen för en morgonkaffe och vänta in bussen.

Under natten var det någon som bankade på dörren något så enormt att jag trodde glaset i dörren skulle gå sönder. Manuel, hospitaleron var väldigt noga med att man inte får öppna dörren till någon, så oklart vem det var. Kanske har han haft problem med folk som försöker ta sig in nattetid? Efter nån halvtimme i alla fall, slutade det banka, då ingen vågade öppna.

Det var många som hade samma tanke som jag att ta en kaffe innan bussen går lång kö till kaffet, men jag han precis trycka i mig kaffet innan det var dags att åka.

Blev lite nervös när jag kom fram till bussen, den bifogade filen ville inte visa sig. Jag hade igår fått en påminnelse om bussen med bokningsnr men det accepterade inte den spansktalande chauffören, han ville ha QR-koden. Bifogade filen ville barainte visa sig. Jag provade att ladda ner busbud-appen och efter registrering och lite trixande så fick jag till slut fram biljetten och chauffören blev nöjd. Han verkade petig i överkant, man fick inte ha väskan under sätet, den skulle vara på hyllan? Jag fick åka med i alla fall.

Den här chauffören höll inte igen på gasen heller i rusade igenom vägtullarna fanns inte en lastbil han inte körde om. Hemma har vi E4 vi åker på E1. Trodde jag skulle kunna känna igen mig i pontevedra men han knappt och se vi passerade så snabbt att plötsligt var vi bara ute på vischan igen.

I Chapella var det några konstiga flottar i vattnet när vi körde över bron, såg märkligt ut Ska kolla upp vad det kan vara för något

3 tim o 28 min inkl 3 stopp för att släppa av o ta på passagerare. Sen ändrades tiden när vi körde över gränsen.

Gick in på flygplatsen o kollade vart jag skulle checka in i morgon.. gick förbi en oanvänd klenod från förr.

Härbärget låg ca 15 min från flygplatsen, samma väg som resan startade på, så det var tillbaka till brottsplatsen kan man säga.

Checkade in och drog sen till affären, den påminde om lidl-stuk, med lite shopping mitt i affären.

Det är också den enda affär jag hittat gurka i.

Jag gick sen tillbaka till härbärget. Hon hade en liten trädgård på baksidan.

Köpte en pizza till sista ölen. Kollade först att det fanns en ugn.

Kul källsortering i köket, läs skyltarna...

Efter maten hade hospitaleran kokat kaffe.

Jag drog ut bagaget till trädgården och såg till att allt som inte får vara i handbagaget åkte över till ryggan.

Sen bara tog det lugnt, förberedde flygplans maten och bokade bussresan hem från Sthlm.

Hon hade en teve också, så jag kollade en stund på portugisiska, men inget roligt språk att försöka lära sig

Klockan satt...Det blir klockan på 06 i morgon

[trailflying]

Som ni kanske märkt så har det inte blivit jättemycket springande för min del de senaste månaderna, och inte heller jättemycket träning över huvud taget den senaste månaden. Anledningen fick jag en första fingervisning till i september. Under ett 800 meters lopp så fick jag helt plötsligt världens huvudvärk och kroppen slutade att funka. Jag provade att jogga ett par dagar efteråt, samma visa, jag kom 400 meter och sen en grym huvudvärk. Då åkte jag in till akuten. De gjorde en hjärnröntgen och tog blodprover, proverna var det ingen som gick igenom med mig. Röntgen visade att det inte var någon blödning. Dessutom så fick jag en skada vid något tillfälle i ena bakdelen av låret. Den har inte gått@över ännu. Jag kände mig också allmänt trött, jättehungrig hela tiden och tiden gick och i början av november var jag så trött, alltså så där sjukt trött. Jag höll på att somna bakom ratten flera gånger, kunde inte koncentrera mig, försökte sova, det gick inte heller. Jag gick till vårdcentralen och läkaren tog en massa prover. Tillbaka kom svaret efter några dagar, du måste komma och lämna fler prover. Du har anemi, blodbrist. Det vill säga, både HB och järnvärden var i botten. Där kom förklaringen till tröttheten och allt annat som jag hade upplevt under hösten. Nu är vi i december, nu efter ett antal prover och undersökningar så är det just ”bara” anemi på grund av järnbrist och inget annat som står till grund. Jag inväntar ett par svar till men, de kommer förmodligen inte visa på något annat än just anemi pågrund av järnbrist. Med det här vill jag säga, träna hårt, ät hårt också, gör ni det, så kom också ihåg att vila hårt! Dom två sista punkterna missade jag. Nu har jag teamat mig ihop med en tränare som kommer att hjälpa mig. Han har inte fått någon ”drömstart” med mig direkt! 😂 En vecka till av helvila, sen kommer jag börja återuppbyggnaden, förhoppningsvis hinner jag en bit på vägen till den kommande sommaren. Det finns ju en del tid kvar till dess! …alltså, va fan! Blodbrist! Det såg jag inte komma! Längtar så till att få känna mig sådär lätt och stark i steget igen. Eller bara att orka och kunna springa utan smärta, det längtar jag efter. ♥️ (på/i Brantbrinks IP) https://www.instagram.com/p/CmKZIDkLD2z/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[linguenuvolose]

;/

[referencesallovertheplace]

1shot, POV Jerome, summer 2021

Det är när en halvtimme passerat utan att Clemence stigit ut ur sitt sovrum som Jerome börjar känna oro. Där fanns perioder när han förväntades vara hos henne när hon vaknade på kvällen, och andra där hon kunde dröja länge innan hon gav sig till känna. Numer, den nuvarande perioden, så tog hon sig ur sängen i sin takt, men det dröjde sällan mer än en kvart innan han såg dörren puttas upp på slänt eller vampyren kom ut.

Han hade tittat till henne tidigare på dagen för att hämta ett par böcker som skulle returneras till sin ägare, och då hade ju Clemence legat orörlig i sin säng. Ingenting borde ha kunnat hända sen dess, men som lugnande tanke var den skör. Gränserna för verklighetens begrängnsningar och regler hade suddats ut om och om igen här i domänen... men om han släppte in tvivel om och om igen så skulle han aldrig klara av att släppa henne ur sikte.

Armbandsuret fick påminna honom igen om tiden som passerat sen hon borde ha vaknat, och han sitter motvilligt kvar på stolen han vinklat mot sovrummets dörr. Han tänker på hur han inte längtat efter att bita på naglarna och röka så mycket som han gjort det senaste året. Yttre tecken på stress hade slipats bort tidigt i hans liv tillsammans med vampyren för att kunna vara en pålitlig tjänare som inte avslöjade oro med yttre markörer. Det var lite lönt om andra vampyrer kunde läsa ens tankar, men för de som inte kunde var det värdefullt. Än mer så inför andra människor.

Skjortkragen har rättats till tre gånger på lika många minuter när han slutligen ställer sig upp. I huvudet har upprättat ett par goda skäl för att gå in och 'störa'. Jakt behövde genomföras, och det inom en nära framtid med tanke på de korta sommarnätterna.

Som förväntat får han inget svar när han inledningsvis knackar på sovrumsdörren och fortsätter således med att öppna och stiga in. Där finns en initial lättnad att se Clemence sitta på sängen till synes oskadad, vilket följs av en gryende oro. Det sista han hade sett henne göra morgonen innan var att skriva ett andra brev till Sam, som sen hade levererats för bara några timmar sen. Där hon nu satt i sängen var hon omringad av omkringströdda ark av brevpapper, tecknade med olika mängd text. Hon satt i full färd med att skriva ytterligare ett dokument med ögonbrynen skarpt rynkade på ett sätt som uteslöt att arken med text var av lättare grad än föregående natts brev. När hon skrev professionellt till andra så var röran alltid med strukturerad, och då såg hon inte heller ut som att hon tävlade mot klockans visare.

Varsamt rör han sig till sängen och slår en blick över pappersarken som ligger spridda, innan han harklar sig varsamt.

" Vi bör åka om vi ska hi - " börjar han men tonen förlorar ljud när han ser henne skaka på huvudet. Något frustrerat och orolig passerar hennes uttryck, och det gör ont i honom när han ser vad som verkar vara rädsla för att ha tappat linjen hon skrev. Hon ser på honom först när han försiktigt sätter sig på sängkanten och lyfter ett av arken.

" Måste skriva klart " säger vampyren utan att lyfta blicken eller släppa pennan.

" Du har redan sänt två brev " säger Jerome till slut efter några ögonblick och fäster henne med blicken " Det är mer än nog."

Han rör sig inte ur fläcken när hans matmor ser upp med en blick som har något jagat och härjat i sig. " Det var inte bra nog skrivet, där finns detaljer kvar och hen måste förstå - "

" Clemence, nej. " avbryter han henne, ansiktet lugnt och oberört medan hjärtat slår lite hårdare. Blicken han får är en av missnöje, men han rör inte en muskel. Det var för hennes bästa, ingen annans. " Tror du inte att hen har fått nog med brev? "

Det skrämmande i att säga emot sin vampyr gör honom inte oberörd av den ansamling av sårade känslor som rasslar igenom den han älskar absolut mest. Han önskar att han kunde säga till henne att hon inte mår bra i det här läget och måste ta avstånd, men tidigare försök hade inte direkt gett ett gott resultat. Det till trots ser han hennes axlar sjunka och hur hon ser oroligt på de avbrutna utkasten omkring sig.

" J-jag lyckas inte med att sätta ihop orden, Jerome, det.. " börjar hon stamma och något vilset kommer över uttrycket. " Det är sista chansen, hen f-får inte tro fel om - "

Försiktigt flyttar han undan några ark när vampyren tystnar, och sätter sig vid henne på sängen. Ser att hennes fingertoppar är fläckade av bläck från pennor som brustit under trycket.

" Inte tro fel om dig?" frågar han slutligen för att hjälpa henne att avsluta meningen, vilket får vampyren att olyckligt skaka på huvudet.

" Om det hade gett något, o-om det hade läkt eller tagit bort redan känt lidande så hade jag målat mig som den mest anskrämliga personen Sam hade sett på denna jord. Men.. allt är så fel och brustet, och jag försöker att vara mer än - " säger hon och gör en gest mot sig själv " - men jag.. får inte ut orden. Allt jag skriver är - "

Även den meningen avslutas inte och hans öga hinner inte uppfatta den övernaturligt snabba rörelsen när hon river sönder ett par av arken i småbitar. Bitarna singlar ner som snöflingor bredvid sängen, och han är snabb att lägga sin arm över hennes för att hejda henne att upprepa handlingen. Fingertopparna söker sig snabbt upp längs insidan av hennes handled och handflata, flätar bekant sina fingrar med hennes som så många gånger innan.

Kanske är det den bekanta gesten som får henne att stanna till, och ännu en gång skär det i honom när han ser hennes huvud sänkas. Manin byts ut mot lågmäld gråt och han kramar hennes hand i sin. Ger henne tid.

" Det kan inte vara förgäves " snyftar hon snart, och han lutar sin tinning mot hennes axel. " Allt ont utan vinst, bara för att sluta såhär. Ansvaret är f-för mycket, jag saknar henne så mycket och d-det minsta jag borde kunna är att skriva ett brev.. Ett fördömt l-litet brev som inte ser ut att vara s-skrivet av ett barn. "

[elsasolang]

jag minns skriket färgen och vattnet jag minns värmen vad vi åt timmarna innan jag minns gräset och hur benen inte bär jag minns andningen det sammanbitna ansiktsuttrycket på ambulanspersonalen när han förstår hur han lägger handen mot en rygg ber oss gå in i det här rummet så länge kom här stanna här säger han och ingen av oss frågar varför för vi vet också jag minns doften av någon som grillar och tystnaden i bilen hur huden ser ut på någon som jag minns inte hennes röst längre hennes kroppsspråk skratt eller hennes gång jag minns inte hur alla kom dit den kvällen vem som hämtade vem klockslag när natten tog vid vem som stannade i hur många dagar jag minns inte hur sommaren efter följde mars skyndar inte säger att det är på gång jag är på gång och allt är tålamod och tiden väljer säkert olika åt var och en skonar missar ibland är dålig på att vårda vi får låta den och låna av den / hon frågar om jag skulle vilja att någon kom med jag ser på henne svarar vem skulle det vara vi är inte det är inte ingen har frågor har aldrig funnits och sorg går inte att dela så hon nickar och en kväll berättar jag för honom att jag har tagit tag i det och det är det svåraste jag gjort han svarar att han vill försöka vara vänner men jag förstår inte tystnaden för mig går det inte ihop och jag säger det jag får inte ihop det att säga något men inte visa det ger mig ut och springer sju kilometer med tung andning på lätta ben och bar asfalt tänker att för mig är det något annat för svårt att tro på och jag skriver det till en vän att det här gillar jag hos dig för det är jag inte van vid försöker sätta ord på klä en känsla förstå rita upp och värdera rätt och än är det bara mars / februari du var kort men det hann hända mycket och bra jag ser att det är något säger han vi sågs vid tio och när vi ser på klockan snart kommer den vara halv tre jag känner mig lite orolig svarar jag han ser frågar rakt vad är det som är jag tror jag vill gå men det är från en känsla och inte från dig säger jag skrattar nervöst flackar med blicken och tar några djupa andetag jag tror jag säger det också att vänta ge mig några andetag och vi sitter kvar till halv tre mars du börjar och än vet vi inget förutom solen som ger allteftersom den vet och en vän som ringer frågar hur går terapin jag har druckit två glas vin och pratar snabbt länge vet inte vad jag sagt eller vad som blir ny information för honom sammanfattar halva meningar efter flera minuter svarar att vet du det blir nog bra jag tror det nu kanske inte allt i mars men det mesta i solen allteftersom / jag var så redo med vårjackan så kom den snön och med den spänningar jag inte känt på månader i käken fingrarna pulsen och hjärtat skrev det i papperna till min psykolog att såhär har jag inte känt på väldigt länge men vad säger man det kommer tre bakslag sen våren och lugnet, spänningarna som släpper

[ivebeenfadingaway]

saker jag vill säga dig.

sitter på balkongen ensam denna fredagen. det känns som att många dagar spenderas ensam nu förtiden. tagit fram ett glas vin och satt på lite musik. jag tror det är dags för mig att försöka reda ut mina tankar. sakta men säkert. dag för dag, med start idag.

så vem är jag? jag har gått igenom en hel del saker i livet. så mycket att jag hade kunnat skriva en bok. saker som ingen vet. jag växte upp i ett rätt så trasigt hem. min mamma har älskat mig villkorlöst. min pappa med.  men min pappa, har plågats av psykisk ohälsa större delen av mitt liv. jag kommer aldrig kunna hata honom, men det har funnits en tid då jag gjort det. han har skadat mig en hel del. och jag har tagit ut det på min mamma, skrikit på henne att jag inte kan förstå varför hon aldrig lämnade honom. men hon har älskat min pappa villkortslöst. jag har haft en speciell syn på kärlek. jag har förknippat kärlek med saker som gör ont. detta har gjort att jag många gånger hamnat i relationer som bekräftat just detta.  jag har haft människor som sagt att de älskat mig. men skadat mig så otroligt mycket. jag har alltid känt att människor älskar mig mer än vad jag någonsin kommer kunna känna för någon. men det bottnar i att jag aldrig haft kärlek för mig själv. jag har aldrig känt mig tillräcklig och saker jag blivit utsatt för har bekräftat att jag aldrig är tillräcklig. min första relation, den var rolig. den var väl lite så som de flesta förklarar en första relation. men den avslutades extremt fult. den avslutades så mörkt. han var påverkad, än idag minns jag hur hans ögon var svarta istället för blå. än idag minns jag hur jag kände att nu kommer livet ta slut. han var arg, arg och aggressiv.  jag trodde aldrig jag skulle våga träffa någon annan. men det gjorde jag. och denna relationen den var fin. men det var en del svartsjuka. jag vart nog aldrig älskad för den jag var vid den tidpunkten. jag hade precis hittat mig själv. men jag tappade bort henne i denna relationen. jag var fri och jag ville leva livet. men jag fick inte det. när mina vänner sprang på stan och skåla för livet. då låg jag hemma och grät, för jag fick aldrig lov att följa med.  när denna relationen tog slut. så orkade jag inte ta itu med att bearbeta det som hänt. så jag gjorde ett misstag och kastade mig in i något. något som skulle förändra allting för mig. jag var redan vanvårdad och om jag inte trodde jag kunde vara mer trasig än vad jag var så hade jag fel. de kommande 2 åren var bara mörker. jag blev utsatt för en hel del saker jag aldrig öppnat upp mig om. jag blev ljugd för om och om igen. jag tappade min verklighetsuppfattning, och om jag hade 5 procent kvar av vem jag var, så var detta borta. jag var som ett tomt skal. jag var ingenting. jag var inte vacker, jag var inte fin. jag var inte älskad och skulle aldrig förtjäna att bli älskad. jag som en gång var en glad liten tjej, med så mycket framför sig. jag var inte det längre. men jag tog mig igenom det och jag tog mig ur det levandes fastän jag många gånger aldrig såg en väg ur denna relation. jag hade mentalt checkat ut för evigheter sedan, men fysiskt kunde jag aldrig ta mig därifrån. denna personen hade ett järngrepp runt mig och mitt liv. men en dag då hittade jag en väg ut.  denna vägen ut var så svår. för jag visste inte vem jag var. allt var mörkt. men jag började hitta min väg, jag började älska mig själv för den jag var, sakta men säkert. än idag har jag inte börjat älska mig själv helt. mycket för jag har ångest kring saker jag tillät denna person utsätta mig för. jag jobbade mycket på mig själv och på att finna kärlek för den jag var och jag lyckades delvis göra det.  min relation till min pappa förändrades, min relation till min mamma förändrades och allting blev bättre än vad de någonsin varit. sen träffade jag honom. han som skulle förändra mitt liv förevigt. jag brukar beskriva honom som så att alla jag tidigare träffat påminde mig alltid om min pappa under min uppväxt. men han, han påminde mig om min mamma. om min älskade mamma. den här killen han skulle lära mig vad villkorslös kärlek var för något. han skulle lära mig hur hopp såg ut. hur en normal och vacker relation skulle se ut. jag kan uppriktigt säga att det här är den första personen vars kärlek för mig var besvarad. för första gången i mitt liv kände jag att jag kunde älska en person tillbaka, lika mycket som den älskade mig, om inte mer. problemet är dock att pågrund av min livshistoria så hade jag svårt att förstå att detta verkligen var på riktigt. hur kär jag än är och hur mycket jag än älskar honom. så har jag ändå gått runt och tänkt att han kommer aldrig vilja vara med någon som mig i slutändan av dagen. för om personer som är så trasiga och alldagliga kunde utsätta mig för det de gjorde. hur skulle då en så vacker och perfekt människa vilja ha någon som mig. vilket fall somhelst, dagarna gick och min kärlek växte.  den blev djupare och större. och för första gången i mitt liv så tror jag att jag var den som älskade någon mer än vad den kunde älska mig. han är den finaste människan som vandrar på denna jord. den vackraste gud har skapat. den första människan jag pratat om till gud. den första människan jag känt mig trygg med. den första människan som fått mig att inse att hemma. hemma är ingen plats. hemma är han. och det spelar ingen roll vart på jorden vi än befinner oss på, utan honom var jag helt enkelt inte hel. och det har jag aldrig varit med om tidigare. och ärligt talat så tror jag aldrig jag kommer få vara med om det längre. den här människan, när han höll om mig så läkte han alla öppna sår jag någonsin burit på. han älskade mig för den jag var, han höll om mig i de mörkaste stunderna. han älskade mig för mig, exakt som jag var.  han fick mig att se en framtid och för första gången i mitt liv, så vågade jag se en framtid. se en familj, se ett liv utöver detta. se barn som springer i en trädgård, se ett par som växer genom livet ihop.  men som i alla relationer så är det inte en dans på rosor. det finns taggar. och vi är bara människor. och människor begår misstag. både han och jag. problemet är att med min livshistoria så kvaddade jag. hur mycket jag än älskar honom så kvaddade jag. mycket av de saker jag aldrig vågade öppna upp mig och aldrig vågat bearbeta kom som en käftsmäll och jag fastnade i ett grått moln. och jag bjöd aldrig in den enda personen som uppriktigt brytt sig och älskat mig in i detta gråa moln och göra honom delaktig. det är mitt största misstag. jag lät mig själv tro att han inte skulle älska mig i mitt gråa moln. att jag började tänka att han kommer lämna mig, att jag är för problematisk. att jag inte är nog. men det gjorde han, han älskade mig, han lämnade inte mig. han försökte så mycket att han tog sönder sig själv. och jag är så otroligt sorgsen över detta. för han är allt jag bett om. han är allt jag önskat och han är allt jag någonsin velat. jag älskar honom så otroligt obeskrivligt mycket. men han orkar inte mer. och jag förstår honom. för det blev så mörkt, jag blev så mörkt och det finns aldrig någon som kommer orka utstå en sådan sak och det är inte heller någon som ska behöva utstå en sådan sak. men det jag vill säga är. att så som du älskat mig har aldrig någon älskat mig. och så som jag älskat dig kommer jag aldrig kunna älska någon annan. du gav mig hopp, du gav mig lycka, du gav mig en innebörd. du fick mig älska livet igen, du fick mig att se en värld full av färger som jag aldrig tidigare sett. du fick mig att känna mig som den enda tjejen på jordklotet. du fick mig vilja ha en familj, för jag visste att mina barn. de skulle ha en pappa en pappa som alltid skulle stötta de, älska de och finnas där för det. de skulle ha en pappa som aldrig skulle få de att känna att de inte är tillräckliga. de skulle ha en pappa som alltid skulle älska deras mamma och behandla henne med respekt. jag skulle ha en livspartner som jag visste alltid skulle vara där. genom de ljusaste stunderna men också de allra allra mörkaste. jag skulle ha en livspartner som alltid skulle lägga sig i sängen och hålla om mig, hur sura vi än är på varandra. jag önskar bara att jag kunde låtit mig själv bli så älskad. jag önskar att jag verkligen tillät mig själv tro på att jag förtjänade hans villkorslösa kärlek.  jag önskar att jag inte tillät mig själv förstöra det. första det enda som varit viktigt för mig.  jag önskar att jag bara öppnat upp mig om allting. och låtit honom älska mig. men nu är det över. och jag sitter här med ett glas vin ensam. och jag försöker nu läka mig själv. jag försöker hålla om det lilla barnet utan mig, hon som behöver hållas om. hon som blivit utsatt för så mycket och aldrig fått bli omhållen. jag håller om henne nu, för det är henne jag behöver läka. det är henne jag måste bevisa är värd att älskas.

och samtidigt kommer jag fortsätta att älska honom, hur han än väljer att gå vidare med sitt liv. jag vet att den som kommer få dela livet med honom kommer vara så lycklig. den som kommer få dela livet med honom kommer ha en livspartner som aldrig kommer få de att känna sig otillräckliga och oälskade. för gud vad han älskade mig och gud vad han fick mig att känna mig tillräcklig. och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för. jag kommer vara livet evigt tacksam att jag fick träffa honom och dela en tid med honom. för han har gett mig så otroligt mycket. och jag kommer aldrig någonsin glömma det. jag älskar honom och kommer göra det resten av mitt liv. så för alla gånger jag tidigare i livet gråtit och inte fått lov att skåla för livet. så väljer jag nu att ta mitt vinglas och skåla för honom. för hans kärlek, för hans kämparglöd, för hans mod. för adam. skål älskling. och tack för allting du gett till mig. för vart enda sekund jag fått dela med dig. jag är evigt tacksam.