maxfrancois

[maxfrancois]

Always.

[maxfrancois]

[maxfrancois]

[maxfrancois]

Kistan spikad.

[maxfrancois]

Love me before the last petal falls.

[maxfrancois]

[maxfrancois]

Dirt.

[maxfrancois]

Magikerns jakt

    Max François

Præfatio

Speglar är magiska föremål.

Har du någonsin stått i ett rum med en spegel och, utan att själv riktigt veta varför, ställt dig vid den och fastnat i att observera dig själv; och det fantastiska i att spegeln tillsynes är evig i sin reflektion trots ramverkets bundenhet till endast tre dimensioner? Jo. Då vet du att speglar besitter en alldeles unik form av magi.

Magikern stod framför sin spegel och mumlande för sig själv.

Det var konstiga ord som han knappt själv förstod. Hjärtat var tungt och blicken tom. Från sin reflektion i spegelglaset kunde han skönja hur linjerna i hans ansikte förändrats, blivit djupare, sen sist; hur ögonen förlorat sin klarblå glans, och nu blivit ackompanjerade av påsar inunder som närmast ögonen nästan var svarta, men som gick mer åt lila där de nådde kindbenen; hur hans en gång gyllene hår istället fått en råttaktig, livlös färg. Kring munnen, och under näsan hade han blåsor och bölder ‒ vissa blöta av gult var, andra röda och irriterade med begynnande skorpor efter upprepat klösande.

Magikern stod framför sin spegel och tänkte på sig själv.

 I: Venatio

Han var inte som alla andra; hade aldrig riktigt passat in. Så mycket hade han alltid förstått. Han hade sett hur de andra barnen delat in sig i olika läger där den ena var den andre lik, men samtidigt inte tillräckligt olik någon annan för att ses som annorlunda.

Han var annorlunda.

När de andra om somrarna hade klättrat i gamla träd och tävlat om att komma högst bland de gröna trädkronorna satt han i mörkt unkna och fuktiga arkivkällare och andades in dammet från uråldrig visdom i skenet av ett fåtal fladdrande ljusstumpar.

Folk runt honom hade alltid sagt att han var tvungen att anpassa sig; att slipa ner kanterna för att inte stöta sig med andra.

Magin hade kommit till honom som av en slump, och vid första formeln verkade allt falla på plats. Pusselbitarna passade, han kunde se mönstren; hur allt hängde ihop. Till slut hade han funnit mening och samhörighet genom att distansera sig så mycket som möjligt från andra. Och han förslöt sig i jakten på mer. Hemliga handrörelser, glömda ord, formler, besvärjelser. Det blev hans enda intresse, hans mening med livet, hans hela existens.

Han försköt allt annat. Han mötte svårigheter som han till slut klarade sig ur, men inte utan motgång, och inom honom växte en nattsvart ilska. En ilska mot alla andra; en ilska mot sig själv. En brinnande, ren, ilska.

Och ilskan drev honom djupare i mörkret, på en lång jakt.

Han hade sökt efter något som skulle kunna hjälp honom att nå sin mest fulländade form. Han hade rest över land och hav, genom träskmark och öken; till skolor och bibliotek, magasin och arkiv på jakt efter något: en oskriven bok, ett bortglömt minne, ett outtalat ord, eller ett evigt ögonblick ‒ vad som helst! En ledtråd av något slag, hur omöjligt det än kunde vara. Det han fann av värde köpte, stal, eller bedrog han sig till, men det fann han aldrig.

Häxmästaren fann istället honom en stormig natt när löven blivit gula, och andedräkterna till rök. Häxmästaren hade stegat in i Magikerns rum på ett härbärge, utan någon som helst förvarning, och tilltalat honom med namn ‒ hans riktiga namn; det som givits honom långt innan magin kom till honom.

"Det är mig du sökt", sade Häxmästaren lugnt. "Och nu har jag funnit dig!"

Häxmästaren var lång och klädd i en skogsgrön slängkappa. Om det långa skägget skvallrat något om Häxmästarens ålder kunde Magikerna endast dra slutsatsen att åren varit skonsamma mot mästaren, för dennes anletsdrag var vackra och lena som hos en ung pojke, som om de med tålamod ömsint blankpolerad körsbärsträ; ögonen var stort pigga, bruna och snälla, som trots ungdomligheten utstrålade århundraden av visdom.

Häxmästaren sträckte ut en vackert handskbeprydd hand men sade ingenting mer.

Magikern reste sig och följde med Häxmästaren utan att tveka, ens för ett ögonblick.

II: Colloquium 

Med Häxmästaren som ledsagare tog sig Magikern allt längre i sin strävan. En natt, när den första frosten gjort trädgrenarna blåaktigt beklädda i tidig vinterskrud, och fönsterglaset täckts av tunt slingrande fraktalkristaller likväl av is; stod de båda i en stor sal av sten, öga mot öga, på varsin sida av en vilt fladdrande eld. Tillsammans hade de fullkomligt uppslukats av varandras magiska närvaro.

Plötsligt infann sig en känsla hos Magikern som han aldrig upplevt innan: som om han med ens kunde känna av planetens rotation, månens dragningskraft och hundra tusen stjärnors värme i bröstet. Det kändes som smaken av gräll purpur och doften av ljuv musik, som om varenda droppe blod i hans ådror förångats. Som en evigt expanderande allomslutande hypersfär: Ordning. Perfektion. Total fullkomlighet.

Men känslan försvann lika snabbt som den kom: sedan en sekund av skräck och kalla kårar längs ryggraden. Häxmästaren märkte hans förvåning.

"Du bröt vallen till sinnets och köttets förankring i verkligheten. Vandra varsamt.", sade Häxmästaren sakligt.

"Men jag har aldrig känt sån... makt. Sån känsla av fullständighet!", svarade Magikern.

Mästers blick blev mörk, och tonen allvarlig:

"Och stor makt för det med sig. Men till ett fruktansvärt pris."

"Vilket priset än är," sade Magikern, "så är det värt det!". Exaltationen i hans röst gick inte att ta miste på.

"Du leker med verktyg du inte hanterar", sade Häxmästaren, utan att Magikern lyssnade. "De förtär dig om du inte är försiktig".

Magikern kunde fortfarande känna dess kraft, den totala fullständigheten; alldeles nära, inom räckhåll, men samtidigt flyktig som dermafobisk kvicksilver så fort han sträckte sig efter den.

"Jag ber dig!", började Magikern. "Lös mina bojor!"

"Du söker tillfredsställelse, förmågan att kunna älska dig själv, men du väljer den breda och enkla vägen; och hur belagd och kantad av kärlek den än är leder den omisstagligen endast till död och förtvivlan!", sade Häxmästaren.

"Ge mig det!"

"Jag varken vill, eller kan"

Inför detta svar blev Magikerns ögon svarta, och ilskan inom honom växte till blint raseri, som koncentrerades och bokstavligen blixtrade ur hans händer.

Häxmästaren var död innan han stumt slog i marken, och Magikern kände åter den fullkomliga makten strömma genom sin kropp. Nu kunde han nå vad som helst, när som helst.

Det var i alla fall vad han trodde.

  III: Speculum

Magikern stod framför sin spegel, när något störde hans grubbel. Något hade skymtat i spegeln, ur ögonvrån: en skugga, en plötslig rörelse. Han vände sig hastigt om. Varje muskel sammandragen. Ingenting. Hans hjärta slog hårt och snabbt innanför bröstkorgen. Händerna kändes klibbiga av kallsvett. Andningen var snabb. Den låg högt i bröstet. Sinnena på helspänn. Han blickade över rummet. Ingenting. Enkom tomhet och tystnad. Utanför fönstret föll ett stilla snöfall.

"Bara inbillning", mumlade han för sig själv och svalde.

Axlarna sänktes när spänningen i musklerna släppte. En våg av lugn sköljde över honom samtidigt som han andades ut.

Han vände sig tillbaka mot spegeln.

Med ett högt, djupt skrik exploderade den. En skuggestalts döda trädgrensarmar grep efter hans hud. Rakbladsvassa klor rev hans armar så att tunna strimmor av djuprött blod uppenbarade sig och pulserande blommade ut till fasansfull akvarell.

Han föll baklänges, men kände aldrig att han slog mot golvet.

Det kändes som han föll i ett evighetens svarta slukhål. Det kändes som om allt ‒ huset, väggarna, taket, livet självt; raserades och begravde honom i tungt mörker. Det kändes som om någon satt på hans bröst med vassa knän som borrade sig djupare, rakt mot hjärtat.

Den ansiktslösa vålnaden hade kastat sig över honom. Den slet sönder hans klädnad till trasor. Han grät och skrek och bad och lovade.

"Nåd!"

Vålnaden hånskrattade och slöt sina kalla fingrar kring hans hals. Han föll fortfarande. Tårarna blandades med blod. Han spottade och försökte förgäves få luft. Den ansiktslöse skrek, fast som utan ljud, och bet sig fast i hans huvud.

Magikern visste redan att nu skulle han dö. Han kände hur livet sakta sögs ur honom, men önskade att det skulle gå fortare ‒ att det skulle vara över; men sekunder eller hundratusen år passerade i obeskrivlig vånda, och Magikern kunde inte göra annat än låta det ske.

Långt bort anade han en melodi, en urgammal sång som rörde sig närmre. Han tyckte sig känna igen den, men ändå inte. Den fick honom att känna sig lugnare. Snart kunde han höra den alldeles klart.

"Så måste änglar låta", tänkte han. "Nu är det äntligen över".

Mörkret som omslutit honom drog iväg. Kvar låg han naken på golvet framför en krossad spegel. Kring honom låg skärvorna utspridda, några nedfläckade av blod.

Med plötslig förfäran förnam han att någon satt bakom honom och strök hans hår. Innan hade kvicknat till tillräckligt för att vända sig om började en röst tala till honom, varsamt som när man tröstar ett ledset barn.

"Så så, lugn; jag är en vän, och Den är borta nu".

"Vad var det för något?", frågade han utan att titta bak mot röstens ägare, som slutade att stryka hans hår.

"All fasa som någonsin hållits i doldom, materialiserad genom mörk magi; sprungen ur en spegel. Din spegel. Med bettet har vålnaden brännmärkt dig. Den kommer för alltid jaga dig. Endast i döden är ni åter skiljaktiga".

Han förstod att det som hade hänt var hans eget fel. Han hade grävt för djupt och för girigt i sin jakt på mening. Han började gråta. Magen och halsen kontraherade sig krampaktigt och han kände den oljiga gallan svida frätande på de spruckna läpparna.

"Jag var... är så rädd", sade han mellan snyftningarna, "så jävla rädd!".

Han vände sig om för att se ängeln som förbarmat sig över honom, men där fanns ingen, bara spillror av spegelns glas i vilka han kunde se hur något började skina i de tomma ögonen. Långt borta, fast som inifrån hjärtat kunde han höra en viskning; som en sång som försökte sjungas:

"Hav tröst! Gläds ‒ fröjdas; snart kan våren skönjas!"

Han var ensam.

Men till slut hade han förstått.

   ---

 Den här novellen skrevs i mellandagarna och   nyårshelgen 2015/2016 mellan rapporter  och rättning, till tonerna av experimentjazz, och avnjuts bäst i ett mörkt rum  (med läslampa) med en iskall läsk.

 Feedback: maxfrancois89@gmail.com

[maxfrancois]

"Saker förändras...", muttrar jag för mig själv när jag med svårighet lyckas stämpla mitt busskort i den nya kortläsarapparaten. Sist jag var här stämplade man faktiskt sina kort. Liksom: kortet ner i maskinen, surr surr surr; kortet ploppar upp med datum, tid för påstigning, tid för senast möjliga byte stämplat på baksidan. Permanent. Tryggt. Nu måste man hålla det nya plastkortet i precis rätt vinkel, på precis rätt avstånd för att informationen ska uppenbara sig i knappt två sekunder på en liten LCD-skärm vars förstärkande belysning, i varje fall nu, är ur funktion. "30/5 03:34", lyckas jag urskilja innan en alldeles för berusad och för ung tjej snubblar in i mig samtidigt som informationen försvinner från skärmen.

Jag går längre bak i bussen.

Trots att det är sista avgången så är bussen relativt tom. Bara ett par säten är upptagna. Vissa av nattklubbarna får fortfarande ha öppet till nollfem så många tar nog första lördagsbussen hem istället. Fast det är skolavslutningskväll, så det finns ju en risk att det blev så hårt för vissa att de tvingades ta en tidigare buss hem. Förhoppningsvis är skolavslutningskväll fortfarande lika med vikhäng: strand, solnedgång, sommarflört.

Jag går förbi mittutgången. På de gamla bussarna fanns det toalett där. Jag låste in mig i en sån en gång när det inte fanns sittplats. Jag somnade och busschauffören fick sparka upp dörren. Jag kommer ihåg att Patrik tyckte det var jävligt pinsamt.

Den för fulla och för unga tjejen har redan somnat i ett säte, nedsjunken med knäna mot sätet framför. Jag fortsätter gå och sätter mig längst bak. Där vi alltid satt...

Bussen stannar vid skolan och tjejen rusar sömndrucket ut ur bussen. Jag sluter ögonen.

Hur blev vi vänner egentligen? Jag var femton, du var två år äldre. Jag kommer ihåg att du visade mig hur man klättrade upp på skolans tak och att vi brukade sitta där och kasta sten mot solen. Du hade alltid ett par små högtalare med dig som du kopplade till din bärbara CD-spelare. Du spelade "Fuck Authority" för mig och det igång något som vibrerar i mig än. Om jag tänker tillbaka så var det nog där allting började. Det taket. Den låten. Jag kommer ihåg att du hade ett knogjärn och en butterflykniv. Allt jag hade var dålig hållning och en otrimmad moppe, men du lärde mig att åka skateboard och tillsammans skulle vi ta över världen.

Minns du när vi tog din bil och bara stack? Först till Fjärås, sen till Halmstad; genom hela Skåne, över till Danmark. Full gas och full volym. Tonerna av punkrock i uppåttempo måste ha ekat som en åskoväder var vi än körde. Vi kom nog nästan till Tyskland innan vi fattade vad vi höll på med.

Minns du när du bar mig hem för jag var för ung och för dum för att kunna sätta den ena foten framför den andra? Minns du när du höll min hand för jag bara ville att jorden skulle sluta snurra. Jag kommer ihåg att när det blev mörkt gjorde du upp eld och jag visste att jag alltid kunde lite på dig. Minns du när vi hoppade på bilar i stan? En hel gata tjöt av billarm den natten. Minns du hur vi satt på bussen med två pizzor var och tyckte allt var underbart till vi blev väckta på slutstation av busschauffören som tvingade oss gå av?

Jag minns och jag glömmer det aldrig.

Sen hände något. Du drog du ut i krig och jag ville inte komma ut från under täcket. Jag ville inget längre. Det smög sig på, och hade väl alltid smugit sig på. Men jag fortsatte kasta sten, lät låtarna spela på repeat. Jag lärde mig att göra eld och jag lärde mig gå. Vi blev väl vuxna på något sätt och gick åt olika håll.

Busschauffören lägger sin hand på min axel.

"Slutstation, grabben"

Jag öppnar ögonen.

"Tack, det var precis dit jag ville"

Jag reser mig upp och går mot utgången. Knäna är lite stela, men det går bra. Samtidigt som jag tar det sista steget ut från bussen gäspar jag och säger,

"...men vissa saker är precis som alltid".

[maxfrancois]

Frivillig barnlöshet

En av mina klasskamrater är mamma. Hon har två härliga döttrar på en sammanlagd ålder under tio år. Vi diskuterar ibland livet, relationer och framtiden, hon och jag. Jag vill inte ha barn. Det har hon, och väldigt många andra svårt att förstå. Det, som på något sätt är fundamentet för hela den mänskliga existensen, att föröka sig, är något jag inte skulle klara av. Det är inte så att jag inte tycker om barn, och inte kan finna otroligt lugn och lycka i omhändertagande. Tvärt om. Just därför väljer jag att avstå från att skaffa barn, att "sprida mina gener vidare".

Generna är lite av problemet. Min syn är dålig, och blir bara sämre och sämre med åren. Reumatisk smärta strålar genom mina leder. Händer, fingrar, knän, fötter. Lederna är stela och gör ont. Min rygg är så sned att jag fått muskelatrofi, känselbortfall, och nervskador. Värst är det på vinterhalvåret, när det blir kallare. På vintern får jag också psoriasis som kommer i skov. Ärftliga faktorer som jag inte skulle kunna med mig att utsätta ett barn för.

Men det är inte bara de fysiska problemen jag är rädd att sprida vidare till ett oskyldigt barn. Sedan jag var liten har jag haft ångest, i olika grad. Från smygande oro till panikslag, och långvarig depression. Det är genier som får ångest, sa Kierkegaard. Men inte ens det kan man trösta sig med. "Men ett barn kommer förändra dig som person!". Kanske det, men förändring är en process som det känns orättvist att utsätta någon för under tiden den pågår.

Förutom de rent biologiska faktorerna tänker jag såklart också sociologiskt. Jag kommer med största sannolikhet jobba inom en yrkesgrupp som inte är så välbetald. Dessutom är jag väl medveten om att hälften av alla äktenskapsliknande relationer slutar i separation. Alla vet att det är en dålig idé att bygga hus på en instabil grund.

Dessutom: Sverige är idag inte den utopiska idyll som jag (trodde jag) växte upp i. Skolan är en exkluderande miljö, i riksdagen är det tredje största partiet ett synkretistisk parti med fascistoida drag. Den ekonomiska utsattheten är bred, arbetslösheten hög. Folk hamnar mellan stolarna, det sociala skyddsnätets maskor är alldeles för stora. Samhället är uppdelat. Isärhållande skapar hierarkier och hierarkier skapar orättvisa och utanförskap. Fattigdom, svält, sjukdom. Det är samhället ett barn skulle födas in i.

Slutligen så känner jag en stark koppling till det evigt fallande, lite blöta, stenklotet vi bor på. Jag älskar det. Jag tycker det är fantastiskt. Men det är överbefolkat. Varje nytt liv är en konsument av världens resurser, varje mun att mätta är en påfrestning. Resurserna sinar snabbare och snabbare för varje år, så för mig känns det helt ologiskt att sätta nytt liv till världen.

Skulle jag finna mig själv på en plats i livet där jag vill och har möjlighet att bli förälder skulle jag adoptera.. Det skulle kännas som det enda rätta. Det finns idag 140.000.000 (sex nollor efter 140 betyder alltså miljoner) föräldralösa barn i världen. Skulle jag bestämma mig för att bli förälder hade jag försökt göra något åt den siffran. 

[maxfrancois]

En kärleksdikt

Då var tomhet allt Försökte fylla hålen Med andras kroppar

Paniska tårar till knuten i magen; Ensam och vilse bland björk, tall och lönn Stora blå märken efter kindbensslagen (Som ett norrsken över Nydalasjön) Förlorar kontroll över andetagen! Jag längtar till vintern, längtar till snön... Djup jävla förtvivlan utan dess like; Evigt mörker i midnattssolens rike

Men nu finns du här Din hand i min; hud mot min Vill ha dig nära

Låter fingrar virvla runt uti ditt hår Du drar bort täcket, blottar mina ben; Jag kan se hur din blick dras till mina lår De säger: "Jag är liten, rädd och klen" Dina läppars lugn lätt över mina sår Du är livet, våren; du är solsken -- Är jag med dig vill jag inte längre dö, Solsken; för blod blir bara vackert i snö

Snirkligt, i kulspets: Subjekt predikat objekt; Kärleksförklaring

[maxfrancois]

Då finns jag där

Det måste varit en av sommarens varmaste dagar, och än var det bara juni. Gräset var mjukt, men marken var hård. De turades om att använda varandras kroppar som kuddar: Om man ligger mot en mage kan man vaggas till lugn, nästan till sömns, bara av andetagens ebb och flod; om man har en dröm i sitt knä kan man låta fingrarna dansa i ett hårsvall, låta dem blotta och med naglarna lätt beröra en nacke.

När solen brände för varmt satte de sig i stället i skuggan av en enorm rhododendron. De försökte stjäla blickar av varandra i tystnad, i smyg. Men blickarna möttes och födde två leenden. -- Vill du kyssas? -- Ja, vill du? -- Mm...

Två leenden blev en kyss. Två kroppar blev en knut. Två hjärtan slog i samma takt. Rysningar i en smekt nacke, i en kysst hals: Stegrande puls; en sollös hetta, trots kalla tungor. Läppar mot en blek, blottad mage: En utandning; ett ofint ljud, men så barnsligt kul! -- Du är ju knäpp! -- Tack. Du med. -- Tack, jag vet.

De log mot varandra, vek aldrig av med blicken. -- Du har vuxit. Jag har aldrig sett dig så här ärlig förut. Mot mig; mot dig själv... -- Jag har lärt mig att kontrollera, att hantera... Men förr eller senare kommer jag explodera... -- Då finns jag här, med lim till skärvorna.

[maxfrancois]

Vi snackar om döden igen

När jag var arton år bodde jag i Monticello, två timmar norr om Indianapolis i delstaten Indiana i USA. Jag bodde hos en mamma-pappa-barn-familj. I huset till höger om det huset vi bodde i bodde farmor och farfar, i huset till vänster bodde mormodern. Det var en otroligt trevlig gata, så mycket familj på samma ställe! Farfadern var Vietnamnveteran, och hade blivit utsatt för Agent Orange under kriget. Lungorna var kaputt men han rökte cigaretter ändå. En kväll ringde farmodern förskräckt till oss och vi sprang ner till dem. Trots hjärt- och lungräddning gick hans liv inte att rädda. Hjärtat orkade inte längre hålla igång kroppen.

En av mina bästa vänner i High School hette Tiffany. Hon hade fixat ett scholarship till en konstskola och älskade livet och allt som var vackert. En dag på väg till skolan körde en långtradare på hennes bil i sidan och hon dog i kraschen.

När jag flyttade hem till Sverige igen fick jag reda på att min pappa hade fått cancer. Då hade jag precis fyllt nitton. Till slut opererades tumören bort och nu, lite mer än fem år senare har den inte kommit tillbaka. När jag var tjugonåt fick jag veta att min pappa ramlat ihop på jobbet. Utmattning konstaterade läkarna, men när det hände en andra gång konstaterades det istället att han hade fått en epilepsisjukdom.

Jag var sjutton en gång och levde som om jag var odödlig, men plötsligt insåg jag min egen mortalitet, och med det en av livets viktigaste insikter: Vi skall alla någon gång dö.

Jag vill dö på mina egna villkor. Jag vill inte ruttna bort. Det optimala hade förstås varit att leva ett långt och lyckligt, aktivt och piggt liv fram till den natten man stilla somnar in. Sån tur har man dessvärre väldigt sällan. Sen är vi ju alltid en hårsmån från döden. En hjärtinfarkt, en bilkrasch, en tumör ifrån. Därför vill jag helst dö på mina egna villkor, och jag har tänkt jävligt mycket på hur.

Farväl Falkenberg-, och tillika Hemmingway-sättet, med hagelsprakaren i käften är såklart kort, koncist och effektivt. Men det lämnar, som Pelle Ohlin i Mayhem enligt legenden tog upp i sitt självmordbrev, en hel del att städa upp. Det känns inte okej att stöka ner utan att städa upp efter sig. Att hoppa framför ett tåg är också effektivt, men också här blir det väldigt stökigt. Sedan är det ett mycket oförtjänt trauma för den stackars lokföraren. Dessutom bidrar dessa metoder till ytterligare trauma för familj och vänner, ovanpå just det att en faktiskt gått bort. En annan Pelle, sångaren i Nordpolen, har skrivit följande rader till låten På Nordpolen: 

                                            Tabletter ger bara njurskador

                                            Skära i handleder då hinner nån ju bara rädda en

                                            För höjdrädd för bron

                                            Och för fattig för en överdos

Jag håller med till viss del. Överdos (och där tycker jag tabletterna hör hemma också) och bron faller bort, men det beror varken på höjdrädsla eller bristande ekonomiska möjligheter, utan snarare på mina egna ideologiska övertygelser: Båda förstör kroppen och  dess organ, något jag inte alls förespråkar. Jag lever med övertygelsen om att ifall min egen död kan hjälpa någon annan till ett bättre liv, eller ett liv över huvud taget så är det givetvis så att en inte kan förstöra och slänga bort en kropp med fullt fungerande organ bara för att en inte längre har behov av dem själv. Det här har jag skrivit om tidigare.

Eftersom det kan ta lång tid att tömma sina vener så anser jag istället att snaran är det enda rätta vägen ut. En korrekt slagen hängsnara, med rätt längd på repet och falldjupet försäkrar en omedelbar död, utan att förstöra organen så att en kan ta det som går att använda, och slänga resten i skogen.

Vi måste ha en öppnare syn på självmord och dödshjälp, det ska vara varje människas rättighet att ha möjligheten att bestämma över sitt liv och med det också över sin död. Vi kan inte välja under vilka omständigheter vi föds, men vi har alla möjligheten att påverka hur vi dör. 

[maxfrancois]

Klart vi ska snacka om döden

(Det här inlägget är som ett slags svar till Mange: http://viafondo.blogg.se/2014/april/james-is-going-to-die-soon.html)

Tjena Mange! Fan, klart vi ska snacka om döden.

Döden är ju det mest naturliga som finns.

Jag tänker mycket på döden, det har jag alltid gjort. Eller kanske inte alltid, men så länge jag kan minnas. Jag tänker mycket på döden för jag har nästan hela livet varit rädd. Efter barndomens beslutsångest över att välja glass, och hånflinen i hockeylaget under högstadietiden bestämde jag mig för att aldrig vara rädd för livet, och i förlängningen således även döden.

Känn ingen rädsla alls.

Jag tänker att vår värld är inte den enda världen. Jag vet att jag är en pälslös primat på en blöt sten i ett ständigt expanderande universum; att jag kommit till efter ett par miljoner år av evolutionens naturliga urval; att jag är tredje generationens stjärnstoff och att det inte sitter någon vitskäggig gubbe bland molnen. Det vi kallar medvetande bara är elektriska impulser och när vi dör och drar ur den metaforiska strömsladden upphör de impulserna: Ingen själ rymmer ur näsan och bosätter sig någon annanstans.

Döden är ett evigt ingenting. Varför skall man då vara rädd för det?

Vad är egentligen det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att man dör. That’s it. Visst, det skulle väl vara tråkigt att dö. Men, på riktigt, det är inte så farligt. Det är inga evigt brinnande eldar, inga gator av honung. Det är inte ens svärta. Tid och rum är inte längre av någon som helst vikt.

För den döde är döden ingenting. Det är när jag tänker på det här som ångesten rinner av mig och lugnet sköljer över mig. Många tycker att det är hemskt att det inte finns något mer, något efter det här, men jag känner ett enormt lugn för att det faktiskt tar slut.

Nädå! Döden, den räds jag då inte. Men det förefaller ju sig sällan så lyckligt att man dör innan sina kära.

Då blir det plötsligt en annan sak.

Nädå! Döden, den räds jag då inte. Men på fredag begraver jag någon som stått mig kär.

Då blir det plötsligt en annan sak.

[maxfrancois]

Västerbotten i förvandling (2012)

Jag sätter mig på kanten och dinglar med benen; Bryggan är kall, men frosten har inte lyckats bita tag och beslöja den än. När jag sätter fötterna mot isen känner jag hur den knakar. Oktober lider mot sitt slut och varje andetag blir till ånga, som dansar mot himlen för att expandera till ingenting. Eftermiddagen är ljus. Både Sol och Måne befäster himlavalvet som för att avlösa varandra till den stundande vintern.

Bakom mig brinner en lägenhet. Han tände på för att dölja att han mördat henne. Blåljusen flackar, bara en sekund, i periferin. 

Jag blickar ut över ett Västerbotten i höstkostym: Gran, Tall och Björk i horisonten; Också de ser ut att frysa och stilla betrakta förvandlingen omkring dem. Med hörlurarna i öronen sluter jag ögonen för en sekund och drömmer om ett ledsammaste landskap, digerdöden, svarta flaggor och totalt jävla mörker. Jag ställer mig upp, och för en sekund är jag hel. Och så brister isen. 

[maxfrancois]

Facebookgenerationens brist på källkritik

De senaste åren har jag vid oräkneliga tillfällen sett saker sprida sig som en löpeld på Facebook. Allt från "få en gratis svindyr pryl om du klickar här", via "det och det ger dig cancer", till "alla som inte har blåa ögon kommer råna dig". Ackompanjerat av en fräsch bild, ett snitsigt diagram, eller länk till någon kvällstidningsliknande hemsida delas det kors och tvärs över internet.

Det skrämmer mig ganska mycket.

På grund av bristen av källkritik reproduceras myter och okunskap flitigt. Ät inte det, drick inte det. Lita inte på folk som ser ut si eller så. Allt ger dig cancer och du kommer dö, men köp det här!!! Vi skrattar åt historier om en lesbisk Amazonstad i de norrländska skogarna som Xinhua rapporterat om  (den lätta går man ju inte på, va!), men påståenden om barnknyckarligor i Åsele tas för sanning helt utan någon kritisk granskning.

Reaktion utan reflektion är farligt.

Oavsett om det är historier om att dödsdrogen Red Bull skördar offer i de svenska stugorna, eller om att det går alldeles utmärkt att utföra HLR på sig själv under pågående infarkt genom att hosta så visar det här på en skrämmande  tendens: Vi låter oss övertygas om att något är sant bara för att det är snyggt förpackat och välpresenterat (även om det absolut inte är något krav). Det bådar illa för framtiden.

Okunskap är farligt.

Man kan väl hävda att, äh det är väl inte så farligt att man är lite extra uppmärksam på det och det. Men det blir farligt när man byter ut sin cellgiftsbehandling mot en extra brustablett C-vitamin på morgonen. Det blir farligt när man dömer någon på förhand baserat endast på förutfattade meningar och okunskap.

Okunskap leder till rädsla, rädsla leder till ilska, ilska leder till hat...

Snart är det riksdagsval. Facebookgenerationen första, kanske andra riksdagsval. Det är "supervalår" i år, och jag är livrädd för att folk skall lägga sin röst i okunskap, för okunskap till följd av snitsigt paketerade myter, halvsanningar och rena lögner. Ifrågasätt allt, ta reda på så mycket du kan om allt. Och ta några extra minuter till reflektion innan du klickar på dela-knappen.