#farväl falkenberg

[moviecapss]

[rauour]

Erik Enocksson- The State the Sea Left Me in (Farväl Falkenberg OST)

[chiissues]

“För när det inte finns någonting kvar, att bränna ner, måste du sätta dig själv i brand”

[disccover]

Erik Enocksson - Farväl Falkenberg (2006)

[iliketowatchmoviesalot]

08-26-2015 Apan (2009) http://www.imdb.com/title/tt1459026/

Apan (English title: The Ape) is the second feature film directed by Jesper Ganslandt from Falkenberg, Sweden. While still boasting the same art-house approved approach as he did with his Farväl Falkenberg (Falkenberg Farewell, 2006), about five friends dealing with life in the little town, Apan is thematically and aesthetically completely different.

Ganslandt did not inform his star Olle Sarri about the contents of the script. Instead, he instructed Sarri the day of filming on set on what he was supposed to do, still without giving away too many plot details. Together with the audience Sarri, playing the part of Krister, unveils the mystery of his waking up in a pile of blood and awkwardly acting as though nothing has happened. He forcedly goes to his work as driving instructor all shook up, shouts at his student, abruptly walks away, plays some extra fanatic tennis and tries cover up whatever it is he has done.

The quest of a desperate man is a strange one, Krister proves. It also proves to be quite the suspenseful one, even after we know what has happened after half an hour or so. But right when the question of the what happened has been answered, we are still left with the why and how. While those questions by themselves don’t get full satisfactory answers as well, Ganslandt lets us tremble with anticipation and excitement as much as Krister. Slightly too neurotic just for art-house and neuroticism’s sake, but a solid attempt still.

Apan must be a very convenient film for Sarri. Ganslandt has given him the opportunity to see what the back of his head looks like, as he likes to film his protagonist mostly from the back. A stylistic choice that doesn’t suit all audiences, but I understand the looking over your shoulder aspect of it, very appropriate for the target audience.

6

[korusalka]

Erik Enocksson - Harsh and stubborn that river bends Farväl Falkenberg OST

[maxfrancois]

Vi snackar om döden igen

När jag var arton år bodde jag i Monticello, två timmar norr om Indianapolis i delstaten Indiana i USA. Jag bodde hos en mamma-pappa-barn-familj. I huset till höger om det huset vi bodde i bodde farmor och farfar, i huset till vänster bodde mormodern. Det var en otroligt trevlig gata, så mycket familj på samma ställe! Farfadern var Vietnamnveteran, och hade blivit utsatt för Agent Orange under kriget. Lungorna var kaputt men han rökte cigaretter ändå. En kväll ringde farmodern förskräckt till oss och vi sprang ner till dem. Trots hjärt- och lungräddning gick hans liv inte att rädda. Hjärtat orkade inte längre hålla igång kroppen.

En av mina bästa vänner i High School hette Tiffany. Hon hade fixat ett scholarship till en konstskola och älskade livet och allt som var vackert. En dag på väg till skolan körde en långtradare på hennes bil i sidan och hon dog i kraschen.

När jag flyttade hem till Sverige igen fick jag reda på att min pappa hade fått cancer. Då hade jag precis fyllt nitton. Till slut opererades tumören bort och nu, lite mer än fem år senare har den inte kommit tillbaka. När jag var tjugonåt fick jag veta att min pappa ramlat ihop på jobbet. Utmattning konstaterade läkarna, men när det hände en andra gång konstaterades det istället att han hade fått en epilepsisjukdom.

Jag var sjutton en gång och levde som om jag var odödlig, men plötsligt insåg jag min egen mortalitet, och med det en av livets viktigaste insikter: Vi skall alla någon gång dö.

Jag vill dö på mina egna villkor. Jag vill inte ruttna bort. Det optimala hade förstås varit att leva ett långt och lyckligt, aktivt och piggt liv fram till den natten man stilla somnar in. Sån tur har man dessvärre väldigt sällan. Sen är vi ju alltid en hårsmån från döden. En hjärtinfarkt, en bilkrasch, en tumör ifrån. Därför vill jag helst dö på mina egna villkor, och jag har tänkt jävligt mycket på hur.

Farväl Falkenberg-, och tillika Hemmingway-sättet, med hagelsprakaren i käften är såklart kort, koncist och effektivt. Men det lämnar, som Pelle Ohlin i Mayhem enligt legenden tog upp i sitt självmordbrev, en hel del att städa upp. Det känns inte okej att stöka ner utan att städa upp efter sig. Att hoppa framför ett tåg är också effektivt, men också här blir det väldigt stökigt. Sedan är det ett mycket oförtjänt trauma för den stackars lokföraren. Dessutom bidrar dessa metoder till ytterligare trauma för familj och vänner, ovanpå just det att en faktiskt gått bort. En annan Pelle, sångaren i Nordpolen, har skrivit följande rader till låten På Nordpolen: 

                                            Tabletter ger bara njurskador

                                            Skära i handleder då hinner nån ju bara rädda en

                                            För höjdrädd för bron

                                            Och för fattig för en överdos

Jag håller med till viss del. Överdos (och där tycker jag tabletterna hör hemma också) och bron faller bort, men det beror varken på höjdrädsla eller bristande ekonomiska möjligheter, utan snarare på mina egna ideologiska övertygelser: Båda förstör kroppen och  dess organ, något jag inte alls förespråkar. Jag lever med övertygelsen om att ifall min egen död kan hjälpa någon annan till ett bättre liv, eller ett liv över huvud taget så är det givetvis så att en inte kan förstöra och slänga bort en kropp med fullt fungerande organ bara för att en inte längre har behov av dem själv. Det här har jag skrivit om tidigare.

Eftersom det kan ta lång tid att tömma sina vener så anser jag istället att snaran är det enda rätta vägen ut. En korrekt slagen hängsnara, med rätt längd på repet och falldjupet försäkrar en omedelbar död, utan att förstöra organen så att en kan ta det som går att använda, och slänga resten i skogen.

Vi måste ha en öppnare syn på självmord och dödshjälp, det ska vara varje människas rättighet att ha möjligheten att bestämma över sitt liv och med det också över sin död. Vi kan inte välja under vilka omständigheter vi föds, men vi har alla möjligheten att påverka hur vi dör. 

[moviecapss]

[pijusbei-blog]

So depressing. So wonderful.

[lipsill]

"Jag skulle kunna lösa en biljett ur automaten på stationen och hoppa på första tåg – någonstans. Jag skulle kunna se alla städerna susa förbi längs spåret. Och jag skulle nog kunna få en lägenhet någonstans – en egen lägenhet – om jag jobbar på det. Långt borta från alla förutfattade meningar och roller man har fått sig tilldelad. Jag skulle kunna starta ett nytt liv. Jag skulle kunna inreda, jag kanske skulle kunna bry mig om det. Och kanske med lite tur så kunde jag träffa nya människor. Människor att prata med – nya vänner. Jag skulle kunna utbilda mig – bli kock eller bankir eller vad som helst. Få ett jobb med riktig lön. Köpa nya kläder – fina dyra kläder kanske, som jag gillar. Och sen kanske jag träffar en tjej där som gillar mig och som jag gillar. Vi skulle ha en tid tillsammans när det bara var hon och jag. Långa mornar i sängen, helt uppslukade av varandra. Glömma allt annat, och bara prata vårt eget språk. Det blir kanske bråk – men vi löser det – snackar ut och sen flyttar vi ihop. Vi kör bil ut med havet, bygger bo, och sen skaffar vi barn. Tre, fyra stycken barn vill jag ha. Roliga, starka barn. Och jag ska älska dom, ge dom ett hem, ge dom en farsa. Och sen skulle jag säkert vakna mitt i natten och tvivla på mina val och min kärlek och gå den där lilla promenaden ner till vägen och se bilarna susa förbi i mörkret och låta mig bländas av helljusen och känna kylan och ensamheten där ute. Och sen återvända till sängen, hålla om henne, hata mig själv och mitt mörker. Jag ser hur det lösgör sig nått ur dimman långt där borta, och sakna den stad jag föddes i, min hemstad. Den där lilla staden vid havet, som jag kanske aldrig lämnar. Kanske blir jag kvar här. Kanske väljer jag det. Kanske åker jag ingenstans. Jag stannar här. Jag väljer det. Jag väljer det."

[reassurance]

Farväl Falkenberg (Falkenberg Farewell). Jesper Ganslandt. 2006. Sweden/Denmark.

[yungbratz-88]

August 2nd.

I could buy a ticket at the station...

...hop on the first train to come along and head off somewhere.

And then watch all the cities whiz by the train tracks.

I could probably get an apartment somewhere, if I put effort into it.

Far away from preconceived notions and the roles we've been dealt.

I could start a new life, be an interior decorator...

..and maybe I could care about that. 

And with a bit of luck

I could meet some new people.

Some new people to talk to. New friends.

I could go to school to become a chef or a banker or whatever.

Get a job with a real paycheck.

Buy new clothes...

...really nice, expensive clothes perhaps...that I like.

And maybe I'll meet a girl there.

A girl I like and who likes me.

We could spend time together, just the two of us.

Late mornings in bed, consumed with each other...

...forgetting everything else, speaking our own language.

We might argue, but we'd resolve it, talk it out, move in together.

We'd drive our car out to the sea, make a home and have kids.

Three or four maybe. Funny, strong kids and I would love them.

Give them a home and a dad.

I'd probably wake up in the middle of the night...

...and have doubts about my choices and my love.

Take that little walk down the road, watch the cars in the dark...

...be blinded by headlights and feel the cold and the solitude out there.

And then return to bed, hold her and hate myself and my darkness.

Then I see something

appear out of the fog.

And then I miss the town I was born in, my home town.

That little town by the sea that I maybe never left...

...and maybe I'll remain here. Maybe that's what I'll choose.

Maybe I won't go anywhere, I'll stay here. That's what I choose.

That's what I choose.

Farval Falkenberg (2006)

[moviecapss]