#timanställd

[kompasskurs]

Lättsinne är tungsinne utblandat med vatten

Tro det eller ej, men SJ beviljade att jag skulle få igen pengar för min resa hem från Köpenhamn härom veckan, då tåget var över en timme försenat. Det gick till att börja med mycket fortare än jag trodde att det skulle göra. När jag anmälde till SJ att jag ville ha pengar tillbaka, pratade man om 30 dagars handläggningstid, det vill säga ungefär en månad. Så jag var inställd på att få vänta…

[meisgreece]

Sååååå. Förra hösten tänkte jag studera vidare på masternivå, något jag grunnat över och kämpat för i många år. Det är oklart om jag redan var utbränd eller utvecklade en utmattningsdepression men efter en månad orkade jag inte mer. Att inte kunna fokusera på en text, alltså att vara fysiskt inkapabel att läsa och ta till mig information, gjorde att jag allt mer hamnade efter. Att läsa ett enda uppslag tog mig uppåt en timme eftersom jag hela tiden behövde börja om. Jag kände mig korkad, värdelös och misslyckad vilket gjorde att jag undvek studierna. Slutligen var jag tvungen att ge upp, begära studieuppehåll. Mitt i vad som redan var mitt kraftigaste återfall i depression på åtta år blev jag också dumpad av min sambo och flyttade in hos mina föräldrar. Sedan dess har jag varit sjukskriven. Jag anmälde mig hos försäkringskassan för att få sjukpenning, tänkte att det skulle vara okomplicerat men kanske dra ut på tiden. Först var problemet att jag inte blivit beviljad CSN för tiden jag studerade, pga en missad tenta på 7,5 hp från 2015 och min senaste kris. Utan beviljad CSN kunde jag inte få sjukpenning som student. Istället var jag tvungen att söka som timanställd. Det första jag gjort efter att läkare gett mig sjukintyg var att ringa min arbetsplats och lämna återbud till mina inbokade pass. Det krånglade till det när f-kassan bad mig redovisa vilka arbetstillfällen jag skulle missa. Jag försökte förklara i den enda dialogrutan i formuläret vilken omfattning jag hade arbetat motsvarande period året innan. Efter tre månader fick jag besked om avslag med tipset att vända mig till arbetsförmedlingen. Av socialen fick jag beskedet att leva upp mina besparingar, sen kunde jag söka ekonomiskt bistånd. Jag lever nu på arvet från mormor, morfar och farmor. 500-lapparna jag fick som liten när jag fyllde år. Jag försöker att inte tänka på vad de föreställde sig att pengarna skulle bidra till. Förhoppningsvis räcker de tills jag kan studera (i höst, om psyket vill) och få ihop poäng till CSN igen. Tanken på att behöva skriva en ny ansökan om stöd varje månad ger mig otrolig ångest. Tack Sverige för min psykvård. Fuck you för att du hugger av den vid knäna. https://www.instagram.com/p/CCGu_1FpVjw/?igshid=114e1mznv4jc7

[meloolsson4]

jobba eller inte jobba?

Trots att jag i vintras lovade mig själv att jag skulle ta det lugn innan mitt utbyte så lyckades jag ännu en gång att svika mig själv. Jag tog två jobb denna sommar, varav ett av kontrakten var tre veckor lång(vilket jag tack och lov på något magiskt sätt tog mig igenom i början av sommarlovet)och det andra där jag är timanställd och jobbar i pass. Sju pass var mitt mål, men det slutade med att jag skaffade vikarie till fyra av dem och jobbar mitt sista imorgon. Det var nog det bästa jag kunde gjort då jag äntligen, tack vare mina föräldrar, insåg att det enda jag egentligen behöver just nu är att vila och vara med nära och kära. Må bra helt enkelt. 

Jag kan inte säga att jag helt ångrar att ta dessa jobb då de  gjorde det möjligt för mig att med mina fantastiska vänner åka på mina favorit gruppers konserter. Men jag ångrar vad det fått mig att göra mot min kropp och mitt psyke. Det är okej. Jag har lärt mig av mina misstag och det är ingen ide att sörja mina handlingar nu när de redan är gjorda. Att stressa med både jobb och processen att försöka acceptera att man ska vara borta från det tryggaste man har i ett helt år är dock inget jag rekommenderar. Snälla lyssna på er själva, din kropp och ditt psyke, innan ni bestämmer er för någonting. 

[lovisolsso]

jobba eller inte jobba?

Trots att jag i vintras lovade mig själv att jag skulle ta det lugn innan mitt utbyte så lyckades jag ännu en gång att svika mig själv. Jag tog två jobb denna sommar, varav ett av kontrakten var tre veckor lång(vilket jag tack och lov på något magiskt sätt tog mig igenom i början av sommarlovet)och det andra där jag är timanställd och jobbar i pass. Sju pass var mitt mål, men det slutade med att jag skaffade vikarie till fyra av dem och jobbar mitt sista imorgon. Det var nog det bästa jag kunde gjort då jag äntligen, tack vare mina föräldrar, insåg att det enda jag egentligen behöver just nu är att vila och vara med nära och kära. Må bra helt enkelt. 

Jag kan inte säga att jag helt ångrar att ta dessa jobb då de  gjorde det möjligt för mig att med mina fantastiska vänner åka på mina favorit gruppers konserter. Men jag ångrar vad det fått mig att göra mot min kropp och mitt psyke. Det är okej. Jag har lärt mig av mina misstag och det är ingen ide att sörja mina handlingar nu när de redan är gjorda. Att stressa med både jobb och processen att försöka acceptera att man ska vara borta från det tryggaste man har i ett helt år är dock inget jag rekommenderar. Snälla lyssna på er själva, din kropp och ditt psyke, innan ni bestämmer er för någonting. 

17 Juli 2019

[cancer-resor]

Jag hatar det svenska systemet Jag hatar det svenska systemet och då menar jag inte Systembolaget utan det sociala så kallade skyddsnät som inte längre existerar Jag och min hustru har alltid gjort rätt för oss, jobbat och betalat skatt som sig bör och nu när vi behöver hjälp då får vi ingen hjälp Jag kan inte jobba på grund av min cancersjukdom men jag sköter hushållet och ser till att min hustru får god middag när hon kommer hem från jobbet Min hustru jobbar på ett hotell som timanställd med urusel lön och 35-40% av hennes lön går till att tanka bilen så hon kan köra till jobbet och hem Men det är inte det värsta det värsta är att min älskade hustru kommer hem helt förstörd Hennes fingrar ��r svullna och gör ont i lederna hennes rygg och höfter är kassa hennes armar är svullna och gör ont och hon är helt knäckt Nu skulle man kunna tro att vi skulle få hjälp från Försäkringskassan men icke sa Nicke de skiter i vilket Doktorn är rädd att sjukskriva min hustru för Försäkringskassan kommer att börja hugga direkt och börja gnälla att det finns andra arbetsuppgifter men specificerar inte vilka dessa arbetsuppgifter är Arbetsförmedlingen är knappt till någon hjälp min hustrus handläggare har aldrig hört av sig och hen verkar inte bry sig som tur har min hustru en sius handläggare som bryr sig och hjälper henne söka lämpliga jobb Det är sorgligt och vi känner oss hopplösa och vet inte längre vad vi ska göra Risken är stor att vi hamnar på fattighus om det inte sker ett mirakel Så att ha jobbat och betalat skatt hela sitt liv var tydligen inte till någon nytta och man f��r ingen hjälp Ibland önskar jag att min far aldrig hade åkt till Sverige som arbetskraftsinvandrare men då kommer jag att tänka på att då hade jag aldrig träffat min älskade hustru och aldrig fått en underbar dotter och barnbarn Ni får ursäkta mig men jag var bara tvungen att skriva som jag känner just nu Läs om mina cancerresor genom åren på min hemsida www.cancerresor.se #cancerfonden #cancernatverket #cancerkompisar #pankreascancer #levercancer #gallvägscancer #magsäckscancer #matstrupscancer #cancer #fuckcancer #bröstcancer #cancerresor #ångest #depression #cancerkompisar #fightcancer (at Helsingborg, Sweden) https://www.instagram.com/p/CeJVQOWIHR-/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[detaljark]

En av de första uppgifterna som timanställd på Lloyds i Lund 1999 var att rita på en dispositionsplan över Hyllie i Malmö. Man kan lugnt påstå att mycket har skett sedan dess. #hyllie #retro #malmö (at Detalj Arkitekter och Ingenjörer AB)

[sara-h]

Sluta prata om döden. Vårt tillstånd är oföränderligt.

Du har druckit. Det är löningshelg.

Nästa månad. Ännu en löningshelg.

Däremellan. Måndag gånger fyra

du säljer allt som går att säljas för pengar

tisdag gånger fyra

du säljer din tid, ditt liv

onsdag

ditt kapital, din genetik

torsdag

din förmåga, din funktion, din kropp

fredag

din energi, ditt engagemang, din kunskap

ditt leende

ditt leende säljer

du är så serviceinriktat kåt

på arbetsintervju:

du ler i olika vinklar

framifrån

från vänster

från höger

i trekvartsprofil är det perfekt

men det är så svårt att alltid bemöta kunden i trekvartsprofil

du får inte säga

var det bra så

du får bara säga

vill ni ha något mer

det är viktigt att vara artig

men viktigast är att sälja

sälja mer sälja bättre sälja snabbare

att ha en meningsfull fritid är ingenting emot att ha ett vinstdrivande jobb

efter veckans slit fritid utan sprit

du håller inte med

du tycker du förtjänar en öl

varva ner

ta det lite lugnt

du har inte sovit

det är måndag morgon

ingen vilar

ingen sitter stilla

stressade över gatan

du ser genom fönstret

du vilar inte heller

sitter aldrig stilla

du gråter inte av trötthet

dina tårar är inte förmögna till arbete

din sorg är utan kraft

du har ingen tyngd eller intensitet

du har inte känslor

du har en känsla

du brinner i helvetet för service

du är alltid trött och sjuk

du är timanställd

du är på jobbet

med en arbetskamrat

du ser dig om

fredag den 22ndra

du är så törstig

du förgås

lokalen är full

ingen är full

någon pratar alla tystnar

Lokalen är så varm

du dricker cola

svettas

din tröja är så tight mot din rygg

din kropp

du vet inte vad du ska göra med din kropp här

människor ser dig från alla vinklar

inte bara ur trekvartsprofil

ingen tittar men alla ser

du vet inte vad du ska göra med din mun

ska den le

du ser dig om

ingen ler

du kan inte le

du vet inte vad du ska göra med din mun

ingen bryr sig om din genetik här

det förvirrar dig

du vet inte vem du är i den här gruppen

i det här rummet

kondensen från flaskan blandar sig med svetten från dina händer

du försöker torka av det på strumpbyxorna men det går inte

är inte tillräckligt mycket tyg där

du dricker

sväljer

du vill varva ner

ta det lite lugnt

du ser på klockan på väggen

systemet har stängt

du ger upp

resignerar

du har gjort det förr det är ingen konst

du ser sig om ingen ser tillbaka

fasta blickar framåt

du provar dig på ett leende

det är en mask

du slutar

det rinner tårar

de behöver inte arbete

de vilar

[skrikerinatten]

Polisaspiranter blir pepparsprejade som en del av deras utbildning för att de ska veta hur ont det gör. Vore det inte roligt (och ganska vettigt) om politikerna var tvugna att göra motsvarande? Tex. skulle riksdagen kunna vara timanställd, livvakterna från SÄPO skulle kunna privatiseras (och därmed i praktiken bytas ut mot fritidspedagoger för att det är kostnadseffektivt) och alla sverigedemokrater skulle kunna stoppas i dörren vid Rosenbad, låsas in i städskrubben i åtta månader och därefter sättas på ett direktchartrat plan till Kristianstad.

[kompasskurs]

Om Gud inte vilat på söndagen hade han haft tid att färdigställa jorden

Jaha, återigen söndag och vecka 42 är nu tillända. Jag anammar inte själv det där med vilodag riktigt, utan håller på att påtar hemma med lite av varje för att få tiden att gå. Imorgon börjar veckan igen och för de flesta börjar arbetsveckan som vanligt. Själv har jag jobbat delar av den gångna helgen och som det verkar just nu, behöver jag inte gå till jobbet imorgon. Istället kommer jag ha…

[linashalsa-blog]

Bakgrund

Jag har haft depressiva episoder sen 2005 men aldrig behövt mer än samtalsterapi då. 2015 blev jag oväntat gravid med vårt 4:e barn, mitt under min utbildning till medicinsk sekreterare. Det var en jobbig graviditet och jag fick sitta i rullstol de sista 3 månaderna samtidigt som jag slutförde termin 3 av 4.

Magen var gigantisk och ett extra tillväxtultraljud gjordes. Då upptäcktes en avvikelse på hans vänstra njure. Dock inget vi behövde oroa oss för sades det. Bebis var normalstor men där var alldeles för mycket fostervatten så han kunde inte fixera sig. Därför blev det en planerad igångsättning i vecka 39.

Förlossningen blev en ren mardröm. Jag mådde verkligen inte bra men fick ingen smärtlindring alls, bara lite lustgas och extra syre. När de till sist lyssnade på mig och förberedde kejsarsnitt så kom han ut i ett rasande tempo och hade med sig moderkakan, som hade lossnat i förtid. Jag störtblödde och Lucas andades inte. In kommer ett dussintal personer som ska återuppliva gossen och se till att jag inte förlorade för mycket blod.

Efter ett par timmar så var allt som "vanligt" igen men vi blev inlagda på BB avdelningen för observation. Då tyckte de att min man kunde åka hem och lämna mig ensam med vårt nyfödda barn trots att jag inte kunde lyfta honom själv. Det var inte en bra första natt. Nästa dag trodde jag att vi skulle få åka hem men läkaren ville göra extra kontroller efter ytterligare ett dygn så jag var ensam en natt till. Då hade jag inte sovit på 48 timmar och var ett fullkomligt vrak. Vid 5 på morgonen var jag så nära ett nervsammnbrott att de äntligen tog honom ett par timmar så jag kunde sova lite. På eftermiddagen fick vi åka hem och allt var frid och fröjd.

Efter ett dygn hemma kändes det som att något var fel. Han åt knappt överhuvudtaget, vilket inte är normalt även om man haft en tuff start. Jag och Lucas åkte till barnakuten i Lund och vi blev genast inlagda då han hade feber. Då började helvetet på riktigt. En massa slangar fästes på hans lilla kropp och det togs många prover. Maskinen som mätte hans hjärtljud var tydligen felinställd så varje gång hans hjärtljud gick ner lite så flatlinade maskinen. Det ljudet är ju betingat med död så var 3:e minut dygnet runt lät det som att han dog. Jag kunde inte hålla honom ordentligt heller pga alla slangar. När jag till sist fick träffa en läkare så frågade jag hur allvarligt det var och fick svaret "ja, jag kan ju inte stå här och säga att han INTE kommer dö. Men jag tror inte det". Att säga så till en nyförlöst mamma som lider av sömnbrist, hormoner och det jäkla ljudet av död hela tiden var inte en bra idé...

Allt eftersom dagarna gick så repade Lucas sig mer och mer. Vi fick till slut beskedet att han fått en blodförgiftning på grund av backflöde i urinen så bakterier kommit tillbaka in i den felande njuren. Men så länge han fick antibiotika varje dag så skulle det bli ok. Men vid det laget var min stackars överbelastade hjärna fullt övertygad om att han skulle dö så jag slutade fungera. Jag kunde inte ens knyta an till honom. Dagarna hemma bestod av att jag såg till att han fick mat och ren blöja men inget annat. Jag åt inte, skötte inte min hygien, sov inte och kunde verkligen inte ta hand om de andra 3 barnen heller. Jag fick träffa en psykolog och efter ett par veckor, med maken hemma, så kände jag till slut en connection med honom och vågade tro att han skulle finnas hos mig.

Sommaren hemma ensam med alla 4 barnen var riktigt jobbig. Fick många panikångestattacker och mådde fruktansvärt dåligt. Till hösten bestämde vi att maken skulle vara hemma och jag tog ett jobb som timanställd sekreterare på sjukhuset i Hässleholm. Jag fick medicin mot depression och jobbade helt kravlöst så mycket som jag själv orkade. Sakta började jag må bättre. Sen kom nästa uppförsbacke: sista terminen på utbildningen. Jag lyckades nätt och jämnt ta min examen och börja på mitt nya jobb som sekreterare på reumatologen i Malmö. Jag trivdes otroligt bra med mina kollegor och arbetet i sig men de långa dagarna och pendlingen blev för jobbigt så jag sa upp mig och fick ett jobb på barnmottagningen i Hässleholm. Nu kunde jag ju äntligen få slappna av; eller?

Återkommande ångestattacker och depression gjorde att jag föll ihop varje gång det blev lite stressigt. Mitt i detta skulle Lucas än en gång in i vården med utförlig utredning på grund av försenad utveckling i tal och gång. Detta påminde mig om tragedin min klasskamrat genomled då hennes dotter dog 10 år gammal, efter en ovanlig sjukdom som upptäcktes då hon inte utvecklats som hon skulle. Då föll jag tillbaka i samma sinnestillstånd med tron att Lucas skulle dö. Till slut bröt jag samman och fick en psykisk kollaps. Jag blev inlagd på vuxenpsykiatriska mottagningen i Kristianstad där jag fick vara 2 veckor.

Nu har jag varit sjukskriven på heltid sedan 3 maj och jag börjar sakta förstå att jag verkligen är sjuk och att det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig som mig själv igen. Jag är fullkomligt utmattad och lider varje dag av ångest, depression och förödande trötthet. Jag har väldigt svårt att ta mig an något och varje sak som görs efterföljs av timmars vila.

Lucas mår i alla fall mycket bra nu och det är en otrolig lättnad! Han går hela tiden och kommunicerar bra, även om han inte pratar som andra barn i hans ålder. Nu får tiden ta hand om oss båda, så framtiden kan bli så bra som vi hoppas!

[orosanmalan]

Vittnesmål

“Jag var 26 när jag blev färdig socionom och mitt första jobb efter examen var som timanställd på ett HVB för ungdomar. Boendet drevs i privat regi och föreståndarna var två män i 50-års åldern. Vid ett tillfälle sa en av dem till mig: dig kan jag inte fastanställa för du kommer bara gå och bli gravid varpå han klappade mig på magen. Detta skedde mitt ute i verksamheten inför kollegor och ungdomar. Ett par månader senare blev jag ändå erbjuden en fast tjänst där, jag tackade nej.“