III.rész Necrolust (kb. Halálvágy)
Végre elérkezett a másnap reggel, mikor Dead felhívott. Hangja kissé álmosnak tűnt.
-Hej, IdunLilith
-Hej Dead – köszöntöttem. - Remélem, jól aludtál.
-Annyira nem, de egy kis hideg víz és rendbe jövök. Akkor hol találkozzunk?
-Készítenék rólad egy képet a Trollheim Kraftverk melletti erdőben. Nincs messze innét, még gyalog is elmehetünk.
-Oké. Akkor elmegyek a kiállítóteremhez.
-Rendben.
Dead nem sokára ott volt, ahol megbeszéltük. Fantasztikusan nézett ki. Most nem egy Sodomos, hanem egy Mayhemes fehér t-shirt volt rajta, meg a fekete bőrkabátja és egy másik nadrág.
-Ez a ruha nagyon fog passzolni.
-A Mayhem logó is az én munkám.
-Á fantastisk. Igazán tehetséges vagy. Mit szólt Euronymous, hogy fotózkodni jössz?
-Nem mondtam el neki.
-Akkor majd meglátja a képeket és el fog ámulni.
A Trollheim Kraftverknél nem lehetett képeket készíteni, mert ipari területnek számított és ott általában tilos a fotózás, de tőle min. 1-2 km-re az erdő kiváló festő és fotóhelynek bizonyult.
-Tetszik ez a terület - jelentettem ki. - Nagyon inspiráló.
-Kråkstadban sokat jártam az erdőben. Ha lesz kedved és eljössz, készíthetnél ott is képeket rólam.
-Kiváló fotómodell lennél.
-Csak az nem egészen az én világom. Pózokba vágni magam, mindig azt csinálni, amit a másik mond, szóval nekem ez nagyon nem megy.
Dead rendkívül félénk volt, még most is, amikor csak én voltam ott. Belenéztem gyönyörű kék szemébe. Egyszerűen nem értettem, hogy miért ennyire visszahúzódó. Vajon bántották, vagy valaki esetleg... NEM! Rá sem akartam gondolni erre. Deadet szexuálisan zaklatták volna? Ez lehetetlen. Egyszerűen el kellett hessegetnem ezt az ostoba gondolatot.
-Nos, ideje felkészülnöm. Veled kivételt teszek a fotózás terén, mert tudom, hogy jó képeket fogsz készíteni. Ja, és nem dirigálsz, mint mások.
Felkészültem a fotózásra. Dead megállt az egyik fa előtt.
-Hagyjam a kabátot?
-Készítek egyet bőrkabátban és egyet anélkül.
-Tudod, eleget kapok a soványságom miatt, főleg Hellhammertől. Ő kigyúrja magát rendesen. Van egy kép, amin még az undorító zöld színű súlyzói is láthatók, haha.
-Hellhammer közel sincs olyan szép, mint te. Nem tudom, de első ránézésre unszimpatikus lett.
-Én bírom amúgy, de néha nagyon tahó tud lenni.
-Nekem akkor sem jön be igazán.
-Oké.
-Akkor felkészültél?
Megálltam Tőle pár lépésnyire a fényképezőgéppel.
-Közelit vagy távolit akarnál?
-Inkább távolit.
Nem volt rossz ötlet, mert ezen Dead teljes alakja látható volt. Most néztem rá először jobban, nem csak futólag és felszínesen és most láttam meg, milyen gyönyörű is Ő, Pelle. A LEGSZEBB FÉRFI A VILÁGON!!
Beállítottam, majd a szememhez emeltem a gépet és kilőttem az első fotót.
-El is készült.
-Megnézhetném?
Odavittem hozzá a gépet.
-Nos? - kérdeztem.
-Remek lett. Kanon.
-Szóval tetszik? Örülök. Most csinálok rólad egy másikat. Ha levennéd a kabátodat...
-Nem tudom, mennyire lenne jó ötlet, tudod...
-Dead, te GYÖNYÖRŰ VAGY! Olyan tökéletes tested van.
-De rettentően szégyellős és félénk vagyok - tette keresztbe a karját maga előtt.
-Mitől félsz?
-Nem is igazán tudom megfogalmazni.
-Bántott valaki?
-Csak középsuliban volt egy elég ronda eset, amit nem szeretnék most elmesélni. Na mindegy, elmondom, jobb lesz. Egy fiú... meg akart erőszakolni. Tetszettem neki, és azzal fenyegetőzött, ha nem kap meg, akkor megkeres és megöl. De ennek már pár éve, szerintem már valahol a börtönben ülhet, ha elkapták.
-Azért jó vigyázni az ilyen fenyegetésekkel. Mit tett veled az a rohadék?
-Le akart fogni, lehúzta a nadrágomat a vécében és belém akarta mártani a farkát. Análisan akart engem... Azt mondta, örüljek, hogy nem a számon keresztül kell őt boldoggá tennem. Mondjuk máshogy mondta ezt, durvább megfogalmazással. Simogatott és megfogott ott lent. Baromi erős volt én meg hát... Ekkor döntöttem el, hogy beírattataom magam a szüleimmel egy önvédelmi tanfolyamra. Muszáj volt, meg kellett védenem magam.
-Jon tudna nagyon jó leckéket adni, ha beszélnél vele.
-Hallottam a múltjáról.
-Én nagyon tisztelem Őt ezért.
-Jon nagyszerű ember.
-Igen, az. A legnagyszerűbbek egyike, akit valaha ismertem.
-Én is elég jó barátságban vagyok vele.
Per bátorságot merített és levetette a bőrkabátját. Egyszerűen annyira szép volt. Szinte világított a bőre a napfényben. Olyan volt, mint egy testet öltött földön túli ragyogás. Régebben olvasgattam írásokat földönkívüli lényekről, akiket egyszerű nyelvezettel magas szőkéknek hívnak. Ugyanezen lények neve a mitológiában ljósálf, azaz fényelf. Nos, Dead hozzájuk hasonlított, de még náluk is szebb volt.
-Megcsinálom a képet, meg szeretnék kicsit közelebbieket is.
-Okej.
Végre Dead megnyílt és elmondta, mi baja van, miért olyan félénk. Én természetesen felháborodtam ezen, hogy bántani akarták Őt, még akkor is, ha az csak egy vele egykorú gyerek volt, ferde hajlamokkal. Nagyon reméltem, hogy soha többé nem hozza össze őket a sors, de hatalmasat tévedtem...
Ennek azonban nem most jött el az ideje. Kicsit közelebb léptem, hogy megalkothassak Róla egy közelképet.
-Egyszer festhetnél magadnak corpsepaintet. Imádom a hullasminkedet.
-Végre egy személy, aki nem csak a szépfiút látja bennem. Először én használtam hullasminket a Black Metal történelemben. Euronymous is tőlem vette át. Tőle meg az Immortalosok, a Satyriconos Frost... ma már többen festenek corpsepaintet.
-De senki nem tudja olyan jól, ahogy te.
-Egyszerűen csak eszembe jutott. Tudod, van még pár fura szokásom: például néha elásom egy-két napra koncert előtt a ruháimat.
-Ezt most komolyan mondod?
-Halálosan komolyan. Meg volt egy olyan eset, hogy a koncert előtt egy koporsóban álltam és addig nem jöttem ki, amíg el nem jött az idő.
-Őrületes, annyira fasza, amit csinálsz, imádom.
Dead egyre inkább megnyílt.
-Ha lenne kedved, akkor találkozhatnánk holnap is itt.
-Hogyne, ez fantasztikus, hogy meghívtál.
Hihetetlen boldog voltam, hogy még találkozni akar velem. Annyira imádtam Őt már ekkor is, pedig még csak egy napja ismertem közelebbről.
-Akkor elkészíteném rólad a másik fotót is.
Dead nem tiltakozott. Levetette fekete bőrkabátját, beállította magát a megfelelő pózba – annyira értett ehhez! -, én meg újabb képeket csináltam Róla.
-Gyere, nézd meg!
Per odajött és megnézte a képeket.
-Ez lett a legjobb – mutatott rá a másodikra. - Szerintem ezt tartsd meg.
Mikor közelebb jött, éreztem rajta a tusfürdő illatát, de inkább hallgattam, nehogy zavarba hozzam. Gondolom, korán reggel felkelt és lezuhanyzott. Egyszerűen hihetetlen volt, hogy egy napos ismeretség után ezen jár az agyam, hogy Dead zuhanyzott.
-Akarnál még képeket? - kérdeztem.
-Egyelőre elég lesz ennyi. A végén még önimádónak tartasz majd.
-Dehogy.
-Én kaphatnék egyet rólad?
Ez a kérés váratlanul ért. Dead képet akar rólam?! Emlékbe?! A szívem majd' kiugrott örömömben.
-Ha értesz a fényképezőgéphez, csinálhatsz egyet rólam.
-Tack.
Odaadtam neki a fényképezőgépet és elkészült a fotó.
-Nagyon jó lett. - mondta. - Holnap kifestem a képem hullasminkesre, aztán kimehetnénk máshová. Ma még próbám lesz délután meg holnap. Nem lennél szabad ma délután? Eljönnél?
-Sajnos mennem kell a kiállítóterembe. De holnap el tudnék menni bárhová.
-Megnézhetnéd a próbánkat egyszer. Mondjuk holnap délután, bár ma szerettem volna.
-Akkor holnap.
Elsétáltunk hazafelé, majd Dead egy metálvillát mutatva elbúcsúzott tőlem. Már megint annyira nagy volt az üresség belül...
Másnap, ahogy megbeszéltük, találkoztunk ugyanott, csak most egy másik területre mentünk. Dead magával hozta a corpsepainthez kellő festékeket egy fekete táskában.
-Nem akartam már eleve így jönni, meg szeretném, ha látnád, hogyan csinálom meg a hullasminkemet. Tartanád a tükröt?
-Tartom.
Dead hihetetlen ügyességgel csinálta meg a corpsepaintet magán. Azelőtt is kifestették az arcukat, de az nem volt valódi hullasmink. Ehhez igazán csak Ő értett, senki más. A végére már tényleg úgy nézett ki, mint egy oszladozó halott. Eszméletlen volt!
Mikor felcsúszott a farmerkabátja – ma ebben jött el -, megláttam az egyik vágást a bal csuklóján. Valószínű, előzőleg nem figyeltem, nem is tűnt fel a sebhely. Habár tudtam erről, ilyen közelségben még nem volt 'szerencsém' látni a vágásnyomot.
-Ez a sarpsborgi sebhely?
-Igen.
-Elég mély. Láttad volna akkor, amikor készült – nevetett. - Van itt még más is. Ezt Lipcsében alkottam – mutatott fel egy másik vágást.
-Hogy meg tudtad jegyezni.
-Van egy Izmirben készült is, de az itt. - A jobb csuklóján mutatott egy mélyebb sebhelyet. - Onnan viszont van egy szomorú emlékem: Magammal vittem pár Drakula-képregényt és ellopták.
Dead arca szomorú lett. Nekem megvolt az egész sorozat, gondoltam nekiadom, hiszen már rég nem volt a kezemben. Ezt akkor még nem mondtam el Neki.
-Sajnálom nagyon. Nem igazán lehet az emberek többségében megbízni.
-Nem hagytam feltűnő helyen meg csak klotyóra mentem ki és mire visszaértem, a képregényeknek nyoma veszett. Valakit megkértem a bandából, de baszott rá figyelni. Ha jól emlékszem, Hellhammer volt. Nekiállt dumálni egy török pasassal, a másik meg elvitte a comicsaimat.
-Azóta se tudtad beszerezni őket?
-Sajnos nem.
Dead elkomorult arcát látva nekem se lett jó kedvem. Hihetetlen, hogy mennyire megkedveltem Őt ezalatt a rövid idő alatt, amit együtt tölthettem vele. Bizalmas társalgásunkat Dead telefonjának csörgése szakította meg.
-Euronymous. Már keres engem.
Dead felvette. Hallottam Euronymous hangját.
-Mindjárt megyek - felelte röviden Per.
Dead letette.
-Ez rövid volt. Euronymous néha egy percet sem hagy nekem, most eszébe jutott, hogy egy-két órával többet kéne próbálni. Tudod, ő a főnök a bandában, mert ő a fő alapító, a többinek meg azt kell csinálni, amit mond. Euro nem tűr ellentmondást.
-Akkor már kezdem érteni, milyen is valójában.
-Néha nagyon utálatos tud lenni.
-Manheim hogyhogy kivált a bandából?
-Személyes ügyek miatt. Bírták egymást Euróval, de valahogy már nem működött a dolog. Helyette Hellhammer lépett be nem sokkal utánam.
-Látom, most megint búcsúznunk kell...
-Sajnos. Ha lesz időm, mindenképp foglak keresni. Vigyázz magadra!
-Te is, Per.
-Pellének is szólíthatsz vagy Deadnek. Ahogy jobban tetszik.
Mielőtt elváltak útjaink, Dead elmondta, miért is lett a neve csupán Halott és miért van ekkora halálvágya.
-Amikor megállt a szívem, meghaltam és végigmentem egy alagúton, megláttam egy egyáltalán nem földi eredetű fényt, de erről már egyszer meséltem. Emlékszel?
-Igen, emlékszem.
-Szóval akkor döntöttem el, hogy Dead lesz a nevem, ha majd idősebb leszek és majd egy bandában fogok énekelni. Egy BLACK METAL bandában, amit Mayhemnek fognak hívni. Akkor már láttam előre egy-két részletet a jövőbeli életemből. De csak akkor. Lehet, hogy többet is láttam, de valószínű, hogy elfelejtettem. Aki elérte a fehér fényt, az már többé nem ember. Én nem vagyok az. Tudom, hogy nem vagyok, IdunLilith. I am a mortal, but am I human?
-Ezt te írtad?
-Life Eternal.
-Gyönyörű dal.
-Neked melyik a kedvenced?
-A De Mysteriis Dom Sathanas. A világ legjobb dala – vágtam rá rögtön. Tényleg ez volt.
-Nekem mégsem ez a kedvencem, hanem a Life Eternal. Szerintem az lett a legjobb, a legkifejezőbb az egész De Mysteriis albumon. Valahogy az sűríti össze a legjobban az egész énem lényegét.
-Nem csak az énedet, az egész Black Metal lényege ebben a dalban van. Egyszerűen lenyűgöző.
-Olvastál már könyvet a halálélményről?
-Párat igen.
-Én tervezek írni egyet.
-Nagyszerű ötlet. Sajnos nekem nem igazán volt ilyenben részem, csak egyszer álmomban, valószínű akkor meghaltam valamennyire. Csak az alagútig jutottam, meg szürke színt láttam, meg egy alakot, aki szinte elzavart, hogy ne menjek tovább.
-Megkérdeztem egyik ismerősömet, aki már jártas az ilyen élményekben, és elmondta, hogy a földi sík fekete, aztán a szürke következik, majd kék, ami az asztrális síkon az első szín, majd egyre ragyogóbb színek és megáll egy fehér színnél, ami egyáltalán nem vakít meg, hiszen ott már nem a fizikai szemeddel látsz, majd utána következnek más színek is. Én csak a fehérben voltam, de olyan melegség vett körül, amit itt soha meg nem tapasztalhatsz. Elképesztő élmény.
-Ha most felnőttként ért volna, akkor hogyan tudnád lereagálni?
-Fogalmam sincs.
Kicsit szégyelltem magam, hogy a halálélményeiről faggatom, de annyira kíváncsi voltam!
-De ugye nem zavar, hogy kérdezgetlek? Ha nem akarsz, akkor nem kell beszélned rólauk.
-Szeretek a halálról meg ilyen sötétnek tartott dolgokról beszélgetni és szívesen meghallgatok bárkit, aki erről témázik.
-Engem is nagyon érdekel a téma, egyszer összejöhetnénk egy kávé vagy egy pohár sör mellett és megbeszélhetnénk.
-Most viszont tényleg mennem kell, ne haragudj rám.
-Oké, Dead. Sajnálom, hogy búcsúznunk kell, de remélem, majd találkozunk. Nagyon jó veled beszélgetni.
-Arról volt szó, hogy holnap, ugye? Megpróbálom összehozni, de tényleg, remélem, Euro nem talál ki valamit. Mintha érezné...
Dead elhallgatott.
-Mit érezne?
-Valamit.
Láttam rajra, hogy kezd zavarba jönni.
-Valami olyat, ami... Tudod, jó radarja van az ilyenhez.
-Jól van – mentettem meg a helyzetet. - Semmi baj.
-Nos akkor hej då! Vi ses.
-Hej då! Vi ses.
Hihetetlen, de ahogy néztem utána, könnyek szöktek a szemembe. Dead annyira magányos és elhagyatott volt, alig voltak barátai vagy azok jó része is lekopott, élte a maga életét és Norvégiában senkit sem ismert igazán. Euronymoussal sem lehetett éppen jó a viszonya, de erről nem igazán beszélt, én meg nem is kérdeztem.
Mikor hazaértem, csatlakoztattam a fényképezőgépet az asztali PC-hez és megnéztem a fotókat. Az egyik szebb lett, mint a másik. Nekiálltam a szerkesztésnek és miközben egy teljesen másik világban helyeztem el Őt, a Mayhem Necrolust (kb. Hullavágy vagy halálos vágy) száma szólt. Egyszerűen már kívántam Deadet, kívántam Őt minden porcikájával és minden szokatlan tulajdonságával együtt.
folytatása következik...
címe: Funeral fog
2 notes
·
View notes
Skam Fic Love Fest, day 1: Comments
Let me just start by saying that every comment I have gotten on my fics have made me so, so happy. Receiving those notification e-mails from ao3 is the absolute best, and it gives me so much motivation to keep writing!
Below, however, are a few comments that have really stuck with me.
@tristealven on On Call: wow, i practically had my heart in my throat the whole time. you really know how to keep the reader on their toes. and how to write emotion!! (it's almost like you learned from the best, and by the best i mean vespy)
-because emotion is what fanfic is all about, right? and that someone as talented in that particular field as you, Elina, has such high opinions on my writing... it almost made me tear up.
@champagneleftie on On Call: I felt so sorry for Isak, that he couldn't even admit to having a panic attack, that he had to blame it on something else. It really feels in line with his views on mental illness in the beginning of season 3, unfortunately. I love (well, no, it's quite sad, but I love what you're doing with it) how he is at the same time such a snob and so determined to be The Best (I loved this: "He’ll have to work in a health center. Or in child psychiatry. They’ll take almost anybody, after all. Even those who cannot stand the pressure of a regular week in the ER, who get so exhausted from it that they start drifting and misjudge even the clearest of cases.") and so immediately convinced that he's worthless when he makes a mistake. It really is heartbreaking.
-because this is such a spot-on analysis of the Isak I was trying to write in On Call, and I’m so glad that it came through to you, whose writing I admire so much <3
@love-drunk-isak on On Call: Oh my gosh, this story has been like a study in watching Isak fall in love!
-because that’s practically the essence of so many of my favorite fics...!
@crazyheartfics on Smulor: Perfekt. Dette var bare så fint og gjenkjennelig og ekte! ❤️ Du skriver det hele så innmari bra. Og nå lurer jeg litt på om Even også trenger å øve på å kjenne at han blir sint av og til?
-för att det fick mitt hjärta att nästan sjuda över. och för att den här kommentaren fick mig att skriva en uppföljande del - tack för inspirationen, Camilla! <3
@aimitis on Smulor: Men tack! För att du gav dem det här! Och för att du lät det vara precis så jobbigt som det kan vara, när en burk inte bara är en burk och smulor är det mest skaviga och provocerande som finns. Att det inte blev till något fjantigt låtsasbråk som kunde glömmas över lite pussar. Detta var så ärligt och relaterbart, verkligen som plockat direkt ur livet.
-för att det betyder så oerhört mycket att få höra att det jag skrivit känns verkligt, och inte förskönat eller ansträngt.
@vesperthine on Smulor: [...] det är så härligt att läsa hur du utforskar det här jobbiga. den här rädslan för att om det väl en gång går sönder, så kan det aldrig lagas igen: perfektionismens baksida och perfektionistens brist. even måste ju fått lära sig, hemma som du syftar på eller någon annanstans, att acceptera misstag på ett annat sätt. de träffar honom lika hårt (bara det faktum att luften helt går ur honom när isak sagt något förut tyder på det) men han kan hantera och mjuka upp efterskalvet på ett sätt som isak inte kan. maskrosorna är ett bevis på det, och de fick mig att börja gråta.
-och detta. V, du är en av de mest begåvade författarna i hela fandomen och den här kommentaren träffade mig rakt i hjärtat. och att få höra att jag kunde väcka så mycket känslor inuti dig... det kändes i mig också.
@bewa2bewa on Biverkningar: Også så gjenkjennelig... ikke alle er like gode på å prate om ting, og du får så godt fram hvor viktig det er selv om det kan føles som småting, selv om det kan gjøre andre lei seg og selv om man kanskje ikke syns det er så lett. Kommunikasjon er så viktig, men kommunikasjon krever to. Og nå ble det det. :-) Så deilig å se Isak omfavne alt ved Even. Hele ham, uansett, med hele seg. Det er så flott!
-att kunna skildra hur hela Isak omfamnar hela Even, med alla deras bägge skavanker, är något av det finaste jag vet att läsa. och att jag lyckades förmedla just det till någon annan gör mig så glad.
@skamskada on Somewhere I’ve never been: jfc. Do I have to use my words now? Because that's difficult. First of all, SYSTEM OF A DOWN! And the sleepy summer village vibes! The cabins and the complete lack of people your own age to hang out with! The beautiful, gentle, respectful handling of Even's bipolar disorder. And the hot hot hot irrestistible attraction. omg
-because... well, this whole comment, really. but especially that you thought that I handled Even’s bipolar disorder with care and respect. it’s a real challenge writing it, and the main reason I hesitated to write his POV. so it really meant a lot to me to hear this.
@fille-lioncelle on Somewhere I’ve never been: This was really lovely! I loved how they both couldn't let go of that one time they met four years ago. There are just those people that you keep going back to in your mind, even if you've only had a really short and ultimately meaningless interaction. Loved it! And Even struggling with how he's feeling and working out how to deal with his bipolar was so well done here too, I thought.
-because, well... the same goes here, as for Immy. that you think I handled this issue well – it means so, so much.
@amfelia on Somewhere I’ve never been: Wow. Wow. OMG WOW. I seem to be saying this a lot when it comes to your writing, if not in the comments then at least in my mind. I LOVED this. The push and the pull. Holding back when they didn’t know how to go forward, and then going forward anyway. The dynamics, your description of Even, and everything that goes on in is head. So beautifully written. So sweet. So smart!
-because who wouldn’t combust from a comment like this? to hear you think that I was able to write something so dynamic, and smart, and that Even was well portrayed... ah, I still think about this comment sometimes!
And today, as a part of this event, by @mu-zi-light on On Call: I wanted to tell you, that your fic is still on my mind. Your Isak touched me so much. You've written his character so beautifully, in depth and with all his thoughts and feelings so alive just as he'd stay right in front of me. The sexual tension was one of the best I've read in this fandom. I think you're a very, very good writer and I'm glad you're in this fandom <3
-because receiving a comment like this, months after the fic was finished, almost made my heart overflow. that something I’ve written still stays with you, and to hear that others are happy to have me here, where I love to be so much. it means the world.
And special shoutouts to @skater110599 on ao3 who took their time to leave a comment on every single chapter on On Call while binge-reading (and who woke up in the middle of the night to continue reading it!) and @wehave4ever for leaving such detailed, encouraging comments on everything I’ve written.
Whoa, this got really long - sorry not sorry - I could probably ramble on for pages, because every single comment I’ve ever gotten means something to me. Thank you, lovely lovely people who have ever commented on anything I’ve written, every single one of you (if you’ve made it all the way down here, haha).
<3 <3 <3
24 notes
·
View notes
Green are the leaves I leave in Mirkwood
Det började med att jag var arg och irriterad över att ännu en gång hitta skärminspelningar på den så kallade pojkvännens dator där han öppnar snapchats från sin klasskompis och sitter o äcklar sig. Fy fan alltså. Blir irriterad bara jag tänker tillbaka på det.
Istället för att konfrontera honom och skälla ut han så in i helvete, bet jag ihop och tänkte nä nu fan spelar det ingen roll längre. Vi är inte ett par, han är en jävla inneboende. Kan han göra som han vill så kan jag det med. Så jag laddade ner specifikt appen som vi träffades på, bara för de skulle kännas lite extra. Badoo. Usch.
Nästan direkt blev jag less. Like:sen började strömma in, och inte en enda människa verkade intressant. Aja, jag ger det någon dag. Bläddrade mellan profilbilderna på de som swipe:at och kände att de va ju hopplöst, vad håller jag på med egentligen. Blandning på muskelknuttar och desperata killar som skulle kasta sig över första bästa kvinna som ger lite uppmärksamhet. Nej jag orkar inte. Skriver någon kan jag väll försöka vara trevlig.
In på profilen, koppla instagram så dem ser jag har barn, då sållar vi förhoppningsvis bort de flesta som bara är ute efter ragg. Skriv att du inte söker nått bara vill prata. Kanske läser nån o undviker mig. Ja tack. Va fan ladda jag ner appen för om jag ändå inte vill ha med människor att göra. Aja, ge de en ärlig chans nu, kom igen, kanske finns de nån vettig människa.
Så bläddra man vidare på alla stackare som like:ar o bara blir ignorerade, hoppas dem hittar nån annan o prata med. Så sveper man plötsligt förbi ett ansikte man fastar för direkt. Vänta nu, det här kan vara intressant. Jag like:ade tillbaka. Vi matcha. Så va det gjort. Borde jag skriva till han? Ja men det kan jag väll, om jag tagit mig såhär långt. Så jag öppnar chatten. Funderar på hur man börjar. Så poppar det plötsligt upp ett meddelande. Han skrev till mig!?
Kände mig nästan chockerad. Men okej, dags o se, är det en dryg jävel, hur många minuter kommer det ta innan han visar att han bara vill ligga, eller är det en vettig människa?
Haha jag måste skratta när jag tänker tillbaka på det, så sjukt vad tiden har gått fort, och hur mycket som har hunnit hända sen dess. Att jag inte hade en aning om vad som skulle komma närmaste månaden.
Han var vettig, han var snäll, han är så jävla fin. Plötsligt strömmade meddelandena, stackaren fastnade vid telefonen på sin utekväll med kompisarna, det var visst inte fullt ut uppskattat av dem. Men skrev gjorde han ändå. Och jag svarade.
Efter två veckor sågs vi. Jag fattar knappt att han faktiskt tog motorcykeln o kom för o träffa mig? Så nervös, gick inte o hålla fingrarna i styr. Jag va bara tvungen att röra vid han. Igen. O igen. Jag fick veta att han va minst lika nervös, och att varje gång jag rörde vid honom blev de bara värre. Förlåt. Men tillslut la han sin hand på min, och jag kunde då inte märka av någon nervositet alls. Och självklart började jag gråta redan första gången vi sågs. Han gav mig en elefant... asså jag dör lite när jag tänker på det fortfarande. Jag fattar inte att en människa kan vara så snäll, som inte ens känner mig egentligen. Jag och Melwin delar på den elefanten, den är bådas favorit. ❤
Det känns konstigt att tänka på det här första mötet. För alla andra möten efter det flyter ihop. Andra mötet kysstes vi första gången, vid havet, en fruktansvärd tidig morgon. Ett minne som kommer ligga varmt om hjärtat länge. Den så kallade pojkvännen gjorde klart att det var över innan vi träffades, och nu finns han inte mer i samma hus.
Så jag bär inte på några skuldkänslor fast det gått så fort. Tvärtom. Jag är lycklig, jag är för en gång skull glad över att bara gå vidare med livet o köra mitt egna race. Och han råkar vara en del av min glädje just nu.
I och med detta så uppstår frågan, vem är han för dig, vad är ni för något. Jag har inget svar, det är vad det är helt enkelt. Vi har trevligt tillsammans, vi har kul och njuter av stunden. Ingen av oss är i stånd att tänka på framtiden, att tänka på vad som kommer sen. Ingen av oss vill såra den andra, så det är bättre att ha det osagt. Vi har inga förväntningar på varandra, och det är så himla skönt. Det är så skönt att bara få vara, och då få vara glad. Vi söker båda närhet och omtänksamhet, och vi ger det till varandra, och som det är just nu så räcker det gått o väl. Jag uppskattar det, väldigt mycket, att det är okej för mig att bara vara mig själv. Få ge så mycket kärlek jag har brinnandes inom mig, och se att de uppskattas och inte krävs av mig. Att få vara villkorslös.
Det som gör mig mest glad är det faktum att han ger lika mycket tillbaka, att jag slipper känna mig dränerad. Vi ger och tar. Och det är en känsla jag levt utan mycket länge. Jag hittar styrka i mig själv att klara mig igenom vardagen igen, jag går på lättare fötter igen. Bara för att de finns någon som orkar lyssna, som orkar ge mig det stöd jag så desperat behöver. Jag kräver inte mycket, men de lilla jag får räcker så långt. Och jag ser att det finns hopp i framtiden. Att världen inte bara är ett svart stort mörker. Ett hopp som har väckts av att se att de finns fina människor där ute, om man orkar öppna ögonen för dem. Detta betyder inte att jag önskar mig något med just honom, det är bara fint att se att det finns något bättre än det man levt i och trott var kärlek. Om en månad kanske jag inte pratar med honom längre, eller så sitter jag i hans soffa igen och försöker stå emot dragningskraften till hans läppar. Båda alternativen är lika okej för mig, det betyder ändå inget.
Men han är fin. Jag önskar honom all lycka och välmående till han och hans två fina tjejer. Det är allt jag har att säga om det hela. Jag önskar dem lyckliga liv och välmående, och kan jag bidra något till det så öser jag dem med det mer än gärna. För jag är nöjd, jag får så mycket glädje av att dem bara finns. Jag vill inte mer än så just nu. Och det är helt okej.
0 notes
Fredag 21/6 + Lördag 22/6 + Söndag 23/6
みんなさんこんにちは、 jag can knappt prata because I have been switching språk konstant.
Änyway, följande är en anteckning från sista timmarna på flyget till Japan:
"Såååååå då var det igång då
Mamma och Henric skjutsade och Tim ackompanjerade oss till flygplatsen, och incheckningen gick väl inte smidigast direkt men DET GICK och när det var klart gick resten rätt smidigt. :) tack för er insats ni tre👌😎👌
Jag och Marre fick presenter av Tim; mörk choklad och Mumun-kex och kokos-bites 😮😮😍😍😍 OVÄNTAT MEN SÅ UPPSKATTAT THANK YOU
Inte mycket att säga om flygresorna mer än att jag och Maria hade fått platser precis fel??? Så att Maria satt bakom mig båda gånger?? Haha vi måste gjort fel i bokningen men vi kom på samma plan i alla fall så det är ju alltid nåt 🤪
I München hade vi 2 timmar att slå ihjäl så vi gick till en sladdrig tysk restaurang på flygplatsen och drack varm choklad och sånt, och personalen där var så otroligt döda och trötta på livet men när vi skulle betala skämtade snubben med oss i alla fall, så helt förskräckliga var de inte lol
Fick precis lagom med mat på flyget och Maria fick vegitariskt och allt, Lufthansa är på riktigt flawless :3
Jag har lyssnat på musik, jag har kontemplerat, jag har kollat på Netflix, jag har sovit, jag har ätit, jag har fokuserat på att andas. Maria har jag faktiskt inte så bra koll på, eftersom hon satt bakom mig hela resan (lol) men hon köpte en nice dyr uppblåsbar skumkudde så jag hoppas hon kunnat sova massor :^)
Det jag är mest tacksam för är verkligen, verkligen, vERKLIGEN mina fantastiska, underbara, fasansfullt spektakulära hörlurar som jag visserligen lagt ned en förmögenhet på MEN SOM VERKLIGEN LEVERERAT NU NÄR DE FÅR GÖRA DET DE VAR MENADE ATT GÖRA AKA AKTIV BRUSREDUCERING VS FLYGPLANSMOTORER👌👌👌 good stuff indeed
Anyway mitt dygn är så gott som omställt och klockan är nu 10 på morgonen, hoppas ni har det bra varhän ni befinner er och vadhän ni pysslar med :))) Nu skall vi träffa Kouki och fira midsommar!!!!!!!!!!!🌻🌻🌻🌻
💛💙💛💙 ADJÖ 💙💛💙💛"
Och nu idag, i skrivande stund, är det måndag 24/7 och klockan är 2.25 PM. Let's talk about the previous days shall we?
Kouki kunde inte hitta parkering så han hämtade upp oss vid en av entréerna och att hitta det var en mycket spännande uppgift; fick fråga minst 3 olika människor (varav 0% talade engelska) och gå på det lilla vi förstod. Good stuff👌
När vi landade, i lördags, gick allt relativt bra, fyllde i blanketterna för immigration och gods och blev fotograferade och lämnade fingeravtryck (de vill ha full koll på vilka som kommer in i deras land och vad de har med sig, tänk om Sverige var så fantastiskt?). Sedan hämtade vi vårt baggage och gav oss ut på Haneda flygplats, där vi passade på att hämta vårt Pocket Wi-Fi och köpa Pasmo (ett tågkort) åt Maria.
Så när vi alla tre var samlade i bilen var det lite frågetecken om vad vi skulle hitta på, eftersom vi inte fick tillgång till lägenheten förrän 3 PM. Vi bestämde oss för att åka hem till honom först och se på Game of Thrones(eftersom jag inte sett de sista två avsnitten, som för övrigt sög) och dricka iskaffe.
Lägenheten var ungefär lika stor som typ, ¾ av mitt eget vardagsrum men den var väldigt mysig och hade allt man kan behöva!
Vi åkte till en mall, ett shoppingcenter för jag ville verkligen ha nya skor och Maria behövde fixa kontanter. Vi åt på ett "café" också, som egentligen inte var ett café utan en fullfjädrad restaurang? Mangopudding och banancrêpes💙
Sedan drog vi faktiskt hem till Kouki igen och stannade uppe hela natten :)
Dagen därpå vaknade vi JÄTTESENT, alltså ungefär 3 PM och åt "frukost" bestående av ägg och bacon som Kouki kokade ihop 😆👌 Och sedan tog vi bilen till lägenheten och gick och handlade lite mat och nödvändigheter.
Eftersom vi sovit bort hela dagen kände vi att vi borde röra på oss lite så vi gick ut på äventyr och vandrade i kanske 2 timmar, runt området, bara för att se vad som fanns och jag tog foton på allt och alla!
Vi tog in på en jättesöt liten sobarestaurang (soba är nudlar av bovete) och åt. Maria och Kouki tog båda varm nudelsoppa och jag tog kalla udonnudlar som man doppar i soja och sörplar i sig.
0 notes