#stutare

[fondazioneterradotranto]

Nuovo post su http://www.fondazioneterradotranto.it/2017/05/05/stutare-spegnere-armando-polito/

Il nostro dialetto. STUTARE (SPEGNERE)

di Armando Polito

* Pensa piuttosto a chiamare i pompieri!

  Chi ha un’idea distorta del dialetto, considerato pregiudizievolmente inferiore alla lingua nazionale, probabilmente avrà un sussulto sentendomi affermare che stutare è, linguisticamente parlando,  un nobie decaduto, vittima del tempo e dell’uso. Lo confermano, infatti, i dizionari, in cui non è qualificato come voce regionale, volgare o gergale ma obsoleta (addirittura nel vocabolario Treccani on line, in cui il lemma è puntualmente registrato, manca pure quest’ultima qualifica).

Sulla “nobiltà” di stutare, voce non esclusivamente “meridionale” credo sia sufficientemente eloquente quanto segue:

Iacopone da Todi (XIII secolo), Laude, LXX, 86): … cà ‘l tuo plagner me  stuta …

Brunetto Latini (XIII secolo), La rettorica, I, 2 E 10:  … a stutare molte battaglie …

Guittone d’Arezzo (XIII secolo), Trattato d’amore, CCXLVIII, 12: … che per nulla copia si  stuta  fiore …

Cino da Pistoia (XIII-XIV secolo), Rime, LXXXVIII, 22 (edizione dell’Itituto editoriale italiano, Milano, 1862): … e la cui vita a più a più si stuta …

Giovanni Boccaccio (XIV secolo), Amorosa visione, VI, 10-12: … tra me dicendo: Deh, perché il foco/di Lachesis per Antropos si stuta/ in uomo sì eccellente e dura poco?” e Filocolo, II: … anzi che più s’accenda il fuoco, providamente pensate di stutarlo …

In altri autori toscani della letteratura delle origini, che qui per brevità non riporto, ricorre la variante astutare. La voce ebbe scarsa fortuna, tant’è che non son riuscito a trovare nessuna attestazione per i secoli successivi e lo stesso Vocabolario della Crusca registra il lemma solo nelle sue prime quattro edizioni (1612, 1623, 1691, 1729-1738) con due (Cino da Pistoia e Boccaccio)degli esempi datati che prima ho riportato.

La locuzione nel dialetto salentino, vista nei suoi significati diacronici,  è stutare lu fuecu (spegnere il fuoco del camino o di un incendio), stutare la candela (spegnere la candela), stutare lu lume (spegnere il lume a petrolio); poi, con la diffusione dell’energia elettrica, stuta la luce (premi l’interruttore per spegnere la luce della lampadina), stuta lu furnu (spegni il forno).

A questo punto chi è abituato a leggermi si sarà meravigliato perché sto tardando a dare l’etimo di stutare, ma  alla fine sarà chiaro quanto questa premessa fosse imprenscindibile.

Non mi lascia perplesso *extutare (voce latina ricostruita), ma quel guardare il fuoco coprendolo. Infatti questa definizione che oso definire sibillina, sembra tirare in campo contemporaneamente come secondo componente di extutare i verbi tueri (o tuere), che significa guardare) e tutari  che significa proteggere.

Prima di entrare nel merito dell’appunto è necessario dire qualcosa in più su questi due verbi.

Tueri è un verbo deponente (ha cioè forma passiva ma significato attivo) e il suo paradigma è tueor/tueris/tuitus sum/tueri. La sua variante tuere, invece, presenta forma e, naturalmente, pure significato, attivi e il suo paradigma è tueo/tues/tuere. Il lettore anche digiuno di latino noterà che nel paradigma di quest’ultimo manca al terzo posto quello che nel primo verbo è tuitus sum (cioè il perfetto, corrispondente al nostro passato prossimo o remoto). Ora è intuitivo che non esiste forma passiva di un verbo senza la sua forma attiva, perché è lo stesso concetto di passivo che nasce da quello attivo. E che tuere (forma e significati attivi) sia più antico di tueri (forma passiva ma significato attivo) lo mostra il fatto che tueri compare con significato passivo in due autori cronologicamente molto distanti tra loro: Vitruvio (I secolo a. C.) e Papiniano (II-III secolo d. C.). in altre parole nei verbi deponenti è legittimo supporre che all’origine avessero un significato passivo e che col passare del tempo abbiano assunto quello attivo, salvo, come abbiamo visto, in qualche autore.

Tutto ciò fa ritenere che tuere prima di essere soppiantato dal figlio tueri avesse anche lui se non la terza voce paradigmatica (perfetto), almeno la quarta prevista per i verbi di forma attiva  (detta supino) e che questa dovesse essere *tuitum, come si deduce dal tuitus che compare nel perfetto di tueri. Parente strettissimo di *tuitus è l’aggettivo tutus/tuta/tutum (che significa sicuro) come mostra tutus sum, cioè la variante di perfetto di tueri presente in Livio(I secolo a. C.-I secolo d. C.); il femminile tuta ha dato vita all’analoga  voce italiana, così come tutela, mentre da tutor è il nostro tutore.

E da tutus è nato prima tuto/tutas/tutare che vuol dire proteggere, difendere e poi tutor/tutaris/tutatus sum/tutari  che significa vegliare su, proteggere e, in senso riflessivo, difendersi da, allontanare. Da notare, di passaggio, che anche tutare come tuere appare difettivo di perfetto e supino ma che quest’ultimo, analogamente a quanto rilevato in tueri  sarebbe stato tutatum, come mostra il tutatus sum di tutari.

Alla fine di questo lungo ragionamento mi pare di poter concludere che non è il caso di dannarsi l’anima per elucubrazioni fonetiche e tantomeno semantiche e che si può bypassare la diplomazia la del Rohfs che nella sua definizione unisce i due concetti, etimologicamente parlando, paralleli, come ho dimostrato, di guardare (tueri) e di coprire (tutare)sinonimo di proteggere, dicendo che che extutare è composto dalla preposizione ex (con regolarissimo esito in s– nel nostro stutare) con valore privativo e tutare, sicché lo stutare non è altro che privare il fuoco della vigilanza indispensabile perché esso non si spenga e, se si pensa alla sacralità del fuoco e alle Vestali, la definizione sembra affondare le radici in un atto blasfemo …

Se la definizione del Rohlfs non appariva troppo chiara, decisamente strano appare ciò che si legge nel Dizionario De Mauro al lemma stutare a proposito della sua etimologia: extutare, compostodi  ex- con valore intensivo, e tutari “estinguere”.

Come è conciliabile in tutari il significato attribuitogli di estinguere con quello di proteggere, cosa che ha costretto, fra l’altro, a dare alla preposizione ex un valore intensivo e non privativo? Quest’ultimo dettaglio è secondario perché in teoria ex col suo esito s– può avere valore privativo come in sbarbare, sbucciare, squagliareetc., etc., oppure intensivo, come in sbattere, spossare, strombazzare, etc. etc.  Ciò che appare strano è il significato di estinguere attribuito a tutari; il che ricorda tanto l’antica, sarcastica  locuzione neretina ti ��gghiu tantu bbene ca ti cciu (ti voglio tanto bene che ti uccido), che oggi potrebbe essere tranquillamente messa in relazione, privata del suo significato sarcastico ma altrettanto drammatica, con l’eutanasia o messa in campo da qualche avvocato a corto di argomenti oltre che non aggiornato sull’evoluzione dei costumi, a difesa del cliente reo di aver ucciso il partner colpevole di averlo lasciato.

Il De Mauro evidentemente ha seguito l’opinione di alcuni filologi (REW 9018) che mettono in relazione con tutari il francese tuer, che significa uccidere, e l’italiano antico attutare (da cui l’attuale attutire) attraverso la filiera concettuale (sembra un climax ascendente) proteggere da >attutire il pericolo>eliminare il pericolo>eliminare l’autore del pericolo>uccidere. A parte la rocambolesca filiera che ho dovuto mettere in campo c’è da chiedersi, sul piano fonetico, che fine abbia fatto la seconda t di tutari, che apparirebbe aspirata solo nel catalano atuhir.

Comunque stiano le cose, mezzanotte è passata da un pezzo e, almeno per me,  è ttiempu cu stutu lu compiuter e cu vvo mmi corcu (tempo di spegnere il computer e di andarmi a coricare) …

[danielamarilyns]

Fototävling mellan mig och min bror. Då tog jag bland annat bilder på skeptiska stutar på landet 😅. Juni, 2022.

[bronsochblod]

Nollning, Staffansritt och våldsamma män från öster

New Post has been published on https://bronsochblod.com/2019/09/04/nollning-staffansritt-och-valdsamma-man-fran-oster/

Nollning, Staffansritt och våldsamma män från öster

Hösten har anlänt, och med den den årliga moralpaniken över nollning. Varje år är historien den samma, nollning innebär fylla, sexuella trakasserier och bara tragik i största allmänhet. Missförstå mig inte, jag förespråkar varken fylla, sexuella trakasserier. Men, nollning är ett exempel på en ur-mänsklig företeelse. Nämligen övergångsritualer.

En övergångsritual är när en pojke övergår från att vara pojke till att vara man, eller när en flicka övergår till att vara kvinna. Före ritualen har man begränsat ansvar för sina handlingar, men även begränsade befogenheter. Efter ritualen så har man fulla befogenheter och fulla ansvar för sina handlingar.

Detta är ett fenomen som förekommer i alla kulturer i världen. Det verkar vara ett så grundläggande behov att om man försöker stoppa en yttring för detta behov, så uppkommer genast ett annat. Men, eftersom alla dessa ritualer på ett eller annat sätt innebär gränsöverskridande och regelbrytande så är det givetvis något som vårt moderna samhälle till varje pris vill hindra. Vi förväntas vara barn hela livet, från vaggan till graven i statens trygga famn.

Så, vet vi något om hur sådana ritualer gick till på bronsåldern?

Faktum är att vi faktiskt kan veta en del om detta trots att det inte finns några skriftliga källor. Nyckeln är att jämföra olika kulturer som vi vet delar ursprung i den proto-indoeuropeiska kulturen.

En mycket viktig ritual, som återkommer på många platser genom hela historien så långt bak vi kan se, är en tradition som i korthet innebär att unga män samlas i gäng och ställer till med ofog. Nej det handlar inte om kriminella ungdomsgäng. Eller på ett sätt kanske det är samma sak. Det som skiljer denna tradition från ren huliganism är att den är socialt accepterad, organiserad, begränsad av traditionen och att den bara får genomföras med samhällets godkännande.

Vi börjar i min barndom. Vid påsk klädde vi ut oss till påskkärringar och påskgubbar och gick runt mellan husen och sålde påskkort mot godis. Det var en väldigt enkel tradition, som förhoppningsvis lever kvar på vissa ställen trots att ”halloween” har tagit över mer och mer.

Båda dessa traditioner, tillsammans med Luciatåget, är kvarlevor från en äldre svensk tradition som kallades Staffansritt. Den inföll på annandagen (Staffansdagen), och innebar kappritt mellan unga män. Antagligen så är det en pre-kristen tradition, som har givits en kristen inramning (som alla andra kristna traditioner). Staffansritten var en del av en större tradition med lekar som lektes runt Jul. Olof Rudbeck beskriver hur vilda dessa lekar kunde vara.

Karllekarna hålls tämligen hårda än i dag, så att mången får utstå både blått öga och brutna armar och ben, dock inte som fordom. De som i dag hållas är dessa: Nappa stek, blindbock, mussla sko, tämja stutar, torka malt, rida till kungs, sko blacka, dra gränja, spänna kyrka, Mig möter med hundra stöter, Marcus vill du ha dask, segla till Tyskland, stå i så, krypa till krysset och många andra, som förrättas med hugg och slag, dock måttligen. Om jag här skulle beskriva dem alla så bleve därav en hel bok.

Olof Rudbeck

Just Staffansritten, eller ”Staffansskedet” har distinkt hedniska drag av en hästkult. Bland annat berättas det att man så sent som på 1600-talet åderlöt hästar och bevarade blodet som en stärkande dryck. Detta ger en inblick i gamla ritualer där man offrade hästar. Något som det finns gott om exempel från Vikingatiden och ända tillbaka till de Ukrainska stäpperna. Bland annat detta gav upphov till motstånd från kyrkan.

Staffansryttarna red runt mellan gårdarna och framförde sånger, till häst. Om de inte fick den uppskattning de förväntade sig så ställde de till med hyss. Bus eller godis. (Även om vi när jag var liten inte sysslade med bus som påskgubbar.)

Jag hittade en intressant artikel om en tradition som heter Vardish, som utförs i dagens Dagestan i södra Ryssland. Traditionen bjuder att de yngre männen, en gång om året samlas i avskildhet och ägnar sig åt att äta och dricka (ja, alkohol trots de är muslimer). I samband med detta så övar de sig i brottning och andra kraftprov. På kvällarna så går de ut i byn, utklädda till gubbar och sjunger för folket i husen. Om de träffar på någon medan de går mellan husen, eller om någon försöker hindra dem, så får de räkna med ett kok stryk.

En annan intressant aspekt med Vardish är hur de har en tydlig hierarki mellan männen som deltar. Äldre män går före yngre. Män med fler barn går för dem med färre. Fler söner räknas före fler döttrar. Och så vidare. Detta gör givetvis att man inte behöver ödsla tid åt att etablera en informell hierarki. Det enda undantaget är att det varje år utses en ledare för ceremonin, genom omröstning.

Låt oss nu gå ett par tusen år tillbaka i tiden till Sparta. I Sparta hade man ett system som kallades för Agoge. Unga män skildes från sina familjer vid sju års ålder och levde därefter i en grupp tillsammans med en lärare och andra pojkar. Utöver att de tränades i stridskonst, så sägs det att de hela tiden fick lite för lite mat så att de skulle lära sig att stjäla om så krävdes. Dock straffades de om de blev avslöjade.

Så, vi ser mönstret. Fysisk träning, eller lekar. Stöld eller tiggeri för uppehället. Det är alltså ett mönster som vi nu har spårat tillbaka till Lycurgus som levde på 800-talet f.kr. Dvs. samtidigt som bronsåldern fortfarande hade några hundra år kvar i Norden.

Men, vi är inte helt färdiga än. Om man studerar DNA hos dagens europeiska folk, så ser man att de Indoeuropeer som vandrade in främst var män. Det ser ut som att de kom in, konkurrerade ut (eller slog ihjäl) männen och tog sig lokala fruar.

Så det är antagligen detta som är nyckeln till hela traditionen, och nyckeln till varför den indoeuropeiska kulturen var så framgångsrik.

Tänk dig ett gäng med påskgubbar till häst som istället för att bara be snällt om godis, hotar med att slå ihjäl dig och ta dina döttrar om du inte ger dem det de vill ha i form av mat och rikedomar?

Tänk dig samtidigt att du själv kommer från en fredlig tradition av jordbrukare. De här unga männen är dessutom grövre byggda och längre än dig själv. Du har inte tränat i hur man slåss medan de här unga männen inte verkar ha gjort något annat i hela livet. Vad kan du göra?

Kanske är det bästa du kan göra att gifta bort dina döttrar med dem och hoppas att dina nya svärsöner ska kunna skydda dig och resten av familjen från sina fränder. Detta utspelade sig i massiv skala över hela Europa mellan 3500 och 2800 f.kr.

Resultatet är att vi alla talar språk som härstammar från det språk som dessa våldsamma unga män från öster talade, och att vi i Sverige har cirka 60% av deras DNA.

[robbialy]

"Och så började dansen. Magistern hade läst  något visst i Rabes grammatika att »Nemo saltat  sobrius, nisi forte insanit» C i c., och han hade alltid  tyckt, att dans var ett utbrott av vansinne. Han  hade visserligen sett unga hundar och stutar dansa,  när de voro glada, men han trodde icke att Cicero  kunde ha utsträckt sin maxim ända till djuren, och  mellan djur och människor hade magistern lärt sig  dra ett tjockt streck. Men när han nu såg dessa  unga människor, nyktra, men mätta och otörstiga  svänga omkring efter harmonikans släpande men  takt-mässiga ljud, så var det som om hans själ kommit  i en gunga, som sattes i svängning av hans ögon och  öron, och han kunde till slut icke värja sig från  att högra foten sakta trampade takten mot mossan.  När tre timmar gått, steg han upp. Men det  var nästan svårt för honom att gå därifrån;" I Strindbergs Giftas/Måste är Ciceros försvarstal för Lucius Murena som mitt för #yulialipnitskaya #yulialipnitskaia #sunnylipnitskaya. Magistern måste sätta ett streck nånstans på isen!! https://www.instagram.com/p/BvHXPv7H6nU9CoUFcvyJsyEEAlxNTGsZCQA4v00/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=kwz6rlre22k5