#indoeuropeiska traditioner

[bronsochblod]

Kampen mellan natur och samhälle

Kriget mellan Asar och Vaner var ett krig mellan de gudar som representerar samhällets klasser och den goda samhällsordningen å ena sidan, och de gudar som representerar naturens krafter och människans drifter å andra sidan.

Kriget mellan Asar och Vaner var ett krig mellan de gudar som representerar samhällets klasser och den goda samhällsordningen å ena sidan, och de gudar som representerar naturens krafter och människans drifter å andra sidan.

Oden och Tyr representerar kungamakten (den övernaturliga och den lagliga), Tor representerar krigarna, Forsete representerar det försonande ledarskapet, Vale…

[bronsochblod]

När bronset kom till Norden

När bronset kom till Norden Det som växte fram var en fantastisk kultur präglad av höga ideal och där vackra föremål skapades som vi kan njuta av än idag. Det var verkligen ärans och hjältarnas tid.

De indoeuropéer som kom att bli våra förfäder vandrade in på den Skandinaviska halvön från kontinenten via Danmark kände till koppar, och vad man kunde göra med den. Men, i och med att det saknades lokala gruvor, utom kanske några små gruvor i Norge, så slutade man att göra yxor och verktyg i koppar. Istället började man göra yxor i polerad sten efter modeller från kontinenten. Man var så…

[bronsochblod]

Nollning, Staffansritt och våldsamma män från öster

New Post has been published on https://bronsochblod.com/2019/09/04/nollning-staffansritt-och-valdsamma-man-fran-oster/

Nollning, Staffansritt och våldsamma män från öster

Hösten har anlänt, och med den den årliga moralpaniken över nollning. Varje år är historien den samma, nollning innebär fylla, sexuella trakasserier och bara tragik i största allmänhet. Missförstå mig inte, jag förespråkar varken fylla, sexuella trakasserier. Men, nollning är ett exempel på en ur-mänsklig företeelse. Nämligen övergångsritualer.

En övergångsritual är när en pojke övergår från att vara pojke till att vara man, eller när en flicka övergår till att vara kvinna. Före ritualen har man begränsat ansvar för sina handlingar, men även begränsade befogenheter. Efter ritualen så har man fulla befogenheter och fulla ansvar för sina handlingar.

Detta är ett fenomen som förekommer i alla kulturer i världen. Det verkar vara ett så grundläggande behov att om man försöker stoppa en yttring för detta behov, så uppkommer genast ett annat. Men, eftersom alla dessa ritualer på ett eller annat sätt innebär gränsöverskridande och regelbrytande så är det givetvis något som vårt moderna samhälle till varje pris vill hindra. Vi förväntas vara barn hela livet, från vaggan till graven i statens trygga famn.

Så, vet vi något om hur sådana ritualer gick till på bronsåldern?

Faktum är att vi faktiskt kan veta en del om detta trots att det inte finns några skriftliga källor. Nyckeln är att jämföra olika kulturer som vi vet delar ursprung i den proto-indoeuropeiska kulturen.

En mycket viktig ritual, som återkommer på många platser genom hela historien så långt bak vi kan se, är en tradition som i korthet innebär att unga män samlas i gäng och ställer till med ofog. Nej det handlar inte om kriminella ungdomsgäng. Eller på ett sätt kanske det är samma sak. Det som skiljer denna tradition från ren huliganism är att den är socialt accepterad, organiserad, begränsad av traditionen och att den bara får genomföras med samhällets godkännande.

Vi börjar i min barndom. Vid påsk klädde vi ut oss till påskkärringar och påskgubbar och gick runt mellan husen och sålde påskkort mot godis. Det var en väldigt enkel tradition, som förhoppningsvis lever kvar på vissa ställen trots att ”halloween” har tagit över mer och mer.

Båda dessa traditioner, tillsammans med Luciatåget, är kvarlevor från en äldre svensk tradition som kallades Staffansritt. Den inföll på annandagen (Staffansdagen), och innebar kappritt mellan unga män. Antagligen så är det en pre-kristen tradition, som har givits en kristen inramning (som alla andra kristna traditioner). Staffansritten var en del av en större tradition med lekar som lektes runt Jul. Olof Rudbeck beskriver hur vilda dessa lekar kunde vara.

Karllekarna hålls tämligen hårda än i dag, så att mången får utstå både blått öga och brutna armar och ben, dock inte som fordom. De som i dag hållas är dessa: Nappa stek, blindbock, mussla sko, tämja stutar, torka malt, rida till kungs, sko blacka, dra gränja, spänna kyrka, Mig möter med hundra stöter, Marcus vill du ha dask, segla till Tyskland, stå i så, krypa till krysset och många andra, som förrättas med hugg och slag, dock måttligen. Om jag här skulle beskriva dem alla så bleve därav en hel bok.

Olof Rudbeck

Just Staffansritten, eller ”Staffansskedet” har distinkt hedniska drag av en hästkult. Bland annat berättas det att man så sent som på 1600-talet åderlöt hästar och bevarade blodet som en stärkande dryck. Detta ger en inblick i gamla ritualer där man offrade hästar. Något som det finns gott om exempel från Vikingatiden och ända tillbaka till de Ukrainska stäpperna. Bland annat detta gav upphov till motstånd från kyrkan.

Staffansryttarna red runt mellan gårdarna och framförde sånger, till häst. Om de inte fick den uppskattning de förväntade sig så ställde de till med hyss. Bus eller godis. (Även om vi när jag var liten inte sysslade med bus som påskgubbar.)

Jag hittade en intressant artikel om en tradition som heter Vardish, som utförs i dagens Dagestan i södra Ryssland. Traditionen bjuder att de yngre männen, en gång om året samlas i avskildhet och ägnar sig åt att äta och dricka (ja, alkohol trots de är muslimer). I samband med detta så övar de sig i brottning och andra kraftprov. På kvällarna så går de ut i byn, utklädda till gubbar och sjunger för folket i husen. Om de träffar på någon medan de går mellan husen, eller om någon försöker hindra dem, så får de räkna med ett kok stryk.

En annan intressant aspekt med Vardish är hur de har en tydlig hierarki mellan männen som deltar. Äldre män går före yngre. Män med fler barn går för dem med färre. Fler söner räknas före fler döttrar. Och så vidare. Detta gör givetvis att man inte behöver ödsla tid åt att etablera en informell hierarki. Det enda undantaget är att det varje år utses en ledare för ceremonin, genom omröstning.

Låt oss nu gå ett par tusen år tillbaka i tiden till Sparta. I Sparta hade man ett system som kallades för Agoge. Unga män skildes från sina familjer vid sju års ålder och levde därefter i en grupp tillsammans med en lärare och andra pojkar. Utöver att de tränades i stridskonst, så sägs det att de hela tiden fick lite för lite mat så att de skulle lära sig att stjäla om så krävdes. Dock straffades de om de blev avslöjade.

Så, vi ser mönstret. Fysisk träning, eller lekar. Stöld eller tiggeri för uppehället. Det är alltså ett mönster som vi nu har spårat tillbaka till Lycurgus som levde på 800-talet f.kr. Dvs. samtidigt som bronsåldern fortfarande hade några hundra år kvar i Norden.

Men, vi är inte helt färdiga än. Om man studerar DNA hos dagens europeiska folk, så ser man att de Indoeuropeer som vandrade in främst var män. Det ser ut som att de kom in, konkurrerade ut (eller slog ihjäl) männen och tog sig lokala fruar.

Så det är antagligen detta som är nyckeln till hela traditionen, och nyckeln till varför den indoeuropeiska kulturen var så framgångsrik.

Tänk dig ett gäng med påskgubbar till häst som istället för att bara be snällt om godis, hotar med att slå ihjäl dig och ta dina döttrar om du inte ger dem det de vill ha i form av mat och rikedomar?

Tänk dig samtidigt att du själv kommer från en fredlig tradition av jordbrukare. De här unga männen är dessutom grövre byggda och längre än dig själv. Du har inte tränat i hur man slåss medan de här unga männen inte verkar ha gjort något annat i hela livet. Vad kan du göra?

Kanske är det bästa du kan göra att gifta bort dina döttrar med dem och hoppas att dina nya svärsöner ska kunna skydda dig och resten av familjen från sina fränder. Detta utspelade sig i massiv skala över hela Europa mellan 3500 och 2800 f.kr.

Resultatet är att vi alla talar språk som härstammar från det språk som dessa våldsamma unga män från öster talade, och att vi i Sverige har cirka 60% av deras DNA.

[bronsochblod]

Många gudar passar bättre

Detta är inte inlägg om teologi. Det är uppmaning.

Landskapet

Jag har skrivit en del inlägg om olika Nordiska och indoeuropeiska gudar. Då har jag använt formuleringar som att en gud uppkom då eller då, att den eller den guden fick den här förmågan, eller miste den här förmågan. Det kan verka lite flummigt, eller oprecist att den gud ska ha fått, eller mist en förmåga eller en uppgift. Är inte gudarna en gång för alla givna, med givna egenskaper?

Det är sant. Åtminstone i de Abrahamitiska religionerna. Doktrinen inom de Abrahamitiska religionerna gör gällande att Gud skapade världen och att varken han eller världen har ändrats sedan dess. Gemensamt för dessa religioner är att de är bundna till en helig skrift. Det är därför som man kan ge intryck av att Gud är oföränderlig och evig.

Även om man som jag är uppvuxen inom en ateistisk tradition baserat på upplysningens rationella ideal, så är man inte frikopplad från den kristna traditionen. Därför kan det verka märkligt även för en som inte tror sig vara monoteist.

Germansk och Keltisk hedendom är till skillnad från de Abrahamitiska inte skriftliga religioner. De är religioner som har traderats genom dikter, berättelser, sånger, lekar och riter. Därför har varje generation som har hållit traditionen vid liv kunnat göra sin egen tolkning.

Dessa tolkningar var nog väldigt lika varandra över en generation, men flera generationer hade hedendomen en förmåga att anpassa sig till förändringar i omständigheterna. På olika platser så var olika gudar särskilt dyrkade. Frej verkar ha varit särskilt viktig i Uppland, Oden var särskilt viktig i södra Danmark bland Angler och Saxare.

Just skillnaden mellan Frej och Oden har att göra med olika ideal för kungamakten. Samtidigt var de inte så stora att man behövde föra krig om just detta. En Frejdyrkare från Uppland kunde mycket väl delta i ett blot för Oden tillsammans med folk från Angeln och vice versa.

Traditionen

Hedendomen var tätt knuten till landet där den utövades. När bonden arbetade på markerna hade han sina förfäders gravhögar inom synhåll. Jorden, regnet och solen fanns alla manifesterade som gudomar. Årstidernas skiftningar var avspeglade i högtider och blot. Viktiga skeden i livet högtidlighölls med uråldriga traditioner. Metafysiken avspeglade landskapet och folket på ett sätt som kristendomen aldrig har kunnat göra.

Att det inte handlade om en nedskriven tradition gjorde även att den kunde innehålla självmotsägelser utan att för den skull vara mindre sann. Istället hade den en förmåga att vara närmare den metafysiska verkligheten.

De olika beskrivningarna av universum i nordisk religion är ett tecken på detta. Nio världar, eller tre. En regnbågsbro, eller stammen på ett träd. Många har försökt rita upp detta i ett diagram, men i slutändan handlar det bara om bleka kopior. Det går inte att fånga alla aspekter i ett diagram.

För en modern, rationell människa kan detta verka som en svaghet. Men i själva verket är det en styrka. Det metafysiska är just ”övernaturligt” och det är inte möjligt att beskriva helheten med mänskligt språk, eller med mänsklig fattningsförmåga. Men det är möjligt att beskriva olika aspekter, men man mister sammanhang och rikedom i beskrivningen. Det gäller bara att vara medveten om att det är just det man gör.

Abrahamitisk religion däremot, i och med att den är nedskriven gör anspråk på att vara en sanning som är evig och den samma för alla i alla sammanhang. Om samhället ändrar sig så riskerar den att tappa i relevans och måste då reformeras eller så riskerar den att bli irrelevant.

Jorden

Från början var kristendomen en religion för en viss samhällsklass i Rom (eller så var den kanske en religion för att passivisera Judeen). Anledningen till att den segrade över först den Romerska, och sedan den Keltiska och Germanska polyteistiska religionerna var att den passade bättre för Roms kejsare och efter att Rom föll, de småkejsare som försökte emulera de romerska kejsarna. En Gud, en kejsare var en bra slogan. Med entrism, propaganda, handelsblockader och till sist med våld, så lyckades kristendomen sprida sig över hela Europa. Inte för att den var bättre att hjälpa människorna i sina vardagsliv, utan för att den var bättre på att sprida sig och på att motivera envälde.

Skapandet av kristendomen under andra och tredje århundradet, reformationen på 1400- och 1500-talet och upplysningen är exempel på punkter i historien när den kristendomen har tvingats böja sig för verkligheten. Den moderna sekulära ”religionen” som härstammar från upplysningen är för övrigt inte en ersättning av kristendomen, utan förstås bäst som en avart av protestantismen.

Ett annat sätt för en Abrahamitisk religion att hantera förändringar i verkligheten är genom att utöva ett totalitärt, våldsamt förtryck av befolkningen. Exempel på detta är motreformationen, häxbränningar och nu senast IS.

En traditionell, polyteistisk religion klarar sig utan våldsamma interna konvulsioner eller revolutioner och utan totalitärt förtryck just för att den är en levande tradition som successivt kan anpassa sig och som hela tiden är i kontakt med verkligheten. Den mäts inte mot vad som står i en bok, utan mot världen där den utövas.

Så, för fred, frihet, samexistens med naturen och andra människor krävs en levande polyteistisk tradition. Även om banden klipptes i samband med kristnandet, så kan vi överbrygga denna episod och bygga en ny tradition baserad på en förståelse för gamla traditioner och gamla föreställningar

[bronsochblod]

Rigsthula och indoeuropeisk samhällsorganisation

New Post has been published on https://bronsochblod.com/2019/08/28/ar-rigsthula-bevis-for-en-uraldrig-militarkupp/

Rigsthula och indoeuropeisk samhällsorganisation

När man dyker ner i bronsålderns samhälle och föreställningsvärld så återkommer man gång på gång till det indoeuropeiska ursprunget. Även om den nordiska bronsålderskulturen uppstod genom en blandning av indoeuropeisk (stridsyxe-) kultur och trattbägarkulturen som har sitt ursprung i Europa före indoeuropeernas invandring, så är den till övervägande del indoeuropeisk.

Marija Gimbautas, som var den första som pekade ut det folk som byggde gravhögar på Ukrainas stäpp som det proto-indoeuropeiska folket hade en idé om att detta folk var hierarkiskt och patriarkalt organiserat, medan befolkningen som bodde i sydöstra Europa vid den tiden (”old europe”) hade en egalitär och matriarkal samhällsorganisation.

Till viss del hade hon rätt även här. Man kan se på hur denna kultur byggde städer, att det inte ser ut att finnas cetrala palats. Så kanske var det ett mer jämlikt samhälle. Men, man har samtidigt sett i gravar nu när man kan spåra släktskapet mellan kropparna i gravarna, att det även i denna kultur var de blivande brudarna som flyttade in hos sin blivande make.

När man spårade detta faktum i det proto-indoeuropeiska språket så var det ett av de bevis som ledde till slutsatsen att det proto-indoeuropeiska samhället var patriarkalt organiserat. Så när man nu hittar samma mönster i kulturen i ”old europe”, så måste man med nödvändighet dra samma slutsats där.

Det finns en typ av släktskapsord som har sitt ursprung i proto-indoeuropeiska ord som slutar på -ter. Dessa namn säger en del om hur samhället var organiserat [1].

*ph2tḗr – Vanligen översatt till Fader

*méh2tēr- Moder

*bréh2tēr*- Broder

*dugh2tḗr – Dotter

*h2énh2tēr – Mannens broders fru

I artikeln hävdas att dessa ord inte i första hand hade de biologiska betydelserna som vi lägger i dem idag, utan större och mer arketypiska betydelser. Fader betydde in pappa, utan snarare en äldste. Broder betydde en man som var del av en grupp ynglingar som tillsammans hade genomgått en mognadsritual. Moder var på samma sätt en arketypisk moder som i ”moder jord”.

Det sista ordet, h2énh2tēr, tycker jag verkar ganska likt ordet ”jänta”, men enligt olika etymologiska lexikon så kommer detta ord från ”gant” som betyder narr. Kanske är detta inte korrekt. Kanske är ”gant” härlett från ”jänta” och inte tvärt om. I vilket fall som helst så verkar detta ord beteckna fruarna till de män som ingår i ett broderskap. Dotter verkar for det mesta ha betytt just dotter, men i vissa kulturer så betydde det drottning.

Sammantaget kan man säga att dessa termer i sina mer ursprungliga betydelser beskrev ett samhälle som var organiserat efter kön och ålder. Dugliga, gifta män rangordnades från yngre till äldre, där de senare benämndes fader. Fäder var de vars barn passerade initiationsriter och alltså hade någon som kunde kalla dem fader. På samma sätt kallades kvinnor för Moder när deras barn hade passerat initiationsriten och Dotter eller Jänta innan dess.

Det är vanligt i olika kulturer där man har en formaliserad övergångsrit att unga män får genomgå den vid 15 års ålder. Idag kan det verka väldigt ungt, men den energi som en femtonårig, beväpnad yngling är inget man ska underskatta. Krigarna var alltså unga män, orädda och självsäkra och med ansvar för att skydda stammen mot dess fiender och att berika stammen med räder mot grannarna. Detta motsvara Kshatriya-klassen i Indien. Deras främsta gudom Indra avbildas som en evig yngling.

Senare i livet, när en man hade söner som kunde ta hans plats i broderskapet så gick han över till nästa klass, jordbrukarna. Här hade han ansvar för stammens försörjning och dess materiella välfärd. Duglighet och arbetsamhet var de grundläggande värdena för denna period i livet.

När han inte längre kunde utföra det hårda arbetet på fälten så fick han ansvar för att utföra de ritualer som bevarade den ömsesidiga cykeln av gåvor mellan människor och gudar.

Så här långt stämmer detta väl överens med George Dumezils trifunktionella system. Det nya är att det inte är kaster som man föds in i, utan snarare faser som man går igenom i livet. Det intressanta är att analysen i artikeln på ett sätt bekräftar Rigsthula, men på ett annat sätt går helt stick i stäv med den.

Rigsthula är en berättelse som beskriver uppkomsten av det nordiska samhällsklasserna. En gud som kallar sig Rig, men som kanske är Heimdall (baserat på Völuspa) eller kanske Oden, vandrar mellan olika gårdar om ligger mellan de makar som bor där. Efter denna union så föds barn som representerar de olika klasserna.

Först ligger han mellan Edda och Ai (gammelfarmor och gammelfarfar). Barnet som föds heter Träl. Han beskrivs som korkad och endast lämpad till enklare uppgifter.

Sedan ligger han mellan Amma och Afi (farmor och farfar). Barnet som föds efter denna union heter Karl. Han är en duglig bonde.

Till sist ligger han mellan Moder och Fader. Barnet som föds kallas för Jarl. Jarl är duktig på krig och erövrar 18 gårdar. Hans söner ger upphov till krigarklassen och den yngste kallas för Kon den unge, Kon-ungr. Det vill säga Konung. (Det senaste är kanske vårt äldsta exempel på folketymologi. Den riktiga härledningen för Konung är *kuningaz – ”en i familjen”.)

I Rigsthula är trenden tydlig. Ju yngre personen som föds är, och ju yngre dess moder, desto högre i rang. Relationen mellan Karl och Jarl avspeglar exakt relationen mellan Broder och Fader ovan.

Skillnader i hierarkierna

Däremot så skiljer sig hierarkin i artikeln och Rigsthula drastiskt åt just för den äldsta kategorin. I Rigsthula är dessa män trälar, medan i den härledda hierarkin så är dessa män präster.

Det är på det hela taget lite märkligt att prästerna inte alls nämns i Rigsthula. Fast på ett sätt gör de det. Den unge Kon lär sig runor, och just runor är tätt förknippade med religiösa ceremonier, även om det kanske mer hör till spådom och mysticism än offerriter.

I Rigsthula ökar prestigen och den rituella kraften med viriliteten och kanske kan detta ge en insikt i vad som har skett. Rigsthula är sent nedtecknad (1300-tal), men man är inte enig om när den diktades. Så det är inte säkert om den som skrev ner den hade en egen agenda. Till exempel skulle en förklaring på varför prästerna saknas som klass i Rigsthula vara att de som skrev ner den var just kristna präster och att dessa inte villa ha sina direkta konkurrenter beskrivna.

Men om den faktiskt avspeglar faktiska förhållanden så skulle en annan förklaring skulle kunna vara att betydelsen av krigföring ökade så mycket i Norden att skicklighet i detta område tog över helt som hierarkisk princip. Därför sammanföll det krigiska och det rituella till en roll under Kungen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att detta innebar en militärkupp där krigarna övertog den högsta positionen i samhällshierarkin från prästerna. Dessa i sin tur degraderades till en strikt teologisk roll från att ha varit dem som styrde även det världsliga.

Broderskapet som nämns i artikeln är ett viktigt fenomen i många indoeuropeiska samhällen. Det kommer att komma (minst) ett inlägg om detta och de traditioner som är förknippade med dem inom en snar framtid.

[1] ”Early Indo-European social organization and the Indo-European homeland”, Sergey Kullanda, 2013, http://www.jolr.ru/files/(111)jlr2013-9(137-144).pdf