#striderna

[michaelnordeman]

Jul, jul strålande jul glans över vita skogar Himmelens kronor med gnistrande ljus Glimmande bågar i alla Guds hus Psalm som är sjungen från tid till tid Eviga längtan till ljus och frid Jul, jul strålande jul glans över vita skogar Kom, kom signade jul sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm över all suckan ur människobarm över de släkten som gå till ro över de ungas dagande bo Kom, kom signade jul sänk dina vita vingar

(Jul, jul, strålande jul by Gustaf Nordqvist)

Värmland, Sweden (December 23, 2023).

[idagnyheter]

Minst 100 uppges döda i attack i Sudan

Ett inbördeskrig har rasat i Sudan i ett och ett halvt år. Den paramilitära gruppen Rapid Support Forces, RSF, kämpar mot den reguljära armén om makten i landet. Striderna har lett till att 25 miljoner människor är i akut behov av hjälp. Både RSF och armén har begått övergrepp mot civilbefolkningen. Under veckan har rapporter rapporterade att över hundra människor dödades av paramilitär RSF, som…

[garderobense]

Hur kan Mini Paracord hjälpa militärerna under striderna?

Militära experter måste vara redo för nödsituationer eller stridsoperationer för att hantera effektivt under situationerna. Det kan finnas medicinska situationer under de slående striderna som kräver professionella och lätta material så att de enkelt kan göra de nödvändiga skyddsrummen. Detta är bara möjligt när de köper nylonrepen online, som också kallas 550 sladd, vilket ger stabilitet och rörelse under de mest utmanande situationerna.

För militära experter kan köp av rätt rep avsevärt hjälpa till under strider och förbättra överlevnadsförmågan. Att välja Mini Paracord av bästa kvalitet kommer att ge dem kapacitet att ha operativ effektivitet under situationerna. Speciellt under den medicinska gör det möjligt för strippmaterialet att binda ordentligt runt de skadade blödande områdena. Därför fungerar det som en livräddare för dem i sådana ansträngande situationer.

Vad är relevansen av små nylonrep under strider?

Dessa är mångsidiga och anpassningsbara nog för soldaternas behov. Det används för olika uppgifter som att bygga skydd och säkra vapen under slående operationer. De har den högsta draghållfastheten, vilket ger dem tillräcklig tillförlitlighet under krävande förhållanden. Vare sig det gäller att reparera växlar eller skapa en provisorisk bår, fungerar detta som det bästa verktyget och utrustningen.

Under överlevnads- eller flyktsituationer blir de små repen ett viktigt verktyg under flyktsituationerna. Oavsett om det handlar om klättring, rappellering eller att ta sig ut ur farliga situationer underlättar detta för dem. Dessutom, med inre trådar, sy eller reparera de trasiga kläderna kommer att göra dem väl rustade för situationen.

Sammanfattningsvis är strider eller slående operationer alltid utmanande för militära tjänstemän. Med användning av högkvalitativ Mini Paracord kommer det att vara lätt att möta situationerna med lätthet. De är tillräckligt hållbara och lätta vilket gör det möjligt för den professionella att bygga skyddsrummen och rädda andra soldaters liv. Förutom detta tillåter det dem att klättra genom ojämna terräng eller kullar säkert eftersom de är hållbara och har stor draghållfasthet. Därför fungerar dessa som det bästa valet för soldaterna som gör det möjligt för dem att vinna strider.

[calle-dnd]

Nu skall vi se vad hände sist på The Hero Younglings..

"Brev från Levin till sin far"

Efter striderna i Goldenfields och vi räddade (Kvinnliga Munken) så kastade Itur ut alla våra planer vart vi skulle ta oss för att följa henne på ett sökande efter hennes far. Dhorin verkade inte heller så svårövertalad på att svansa efter henne. Själv kan jag bara se att hon inte är så sofistikerad. Om man vi ha umgänge av detta slag är det roligare med att umgås med en Barmade. Vi alla får göra nya planer fasten vi var på väg mor Nevervinter så fick vi göra om färdvägen. Vet inte hur Dorin övertalade tre av Dvärgarna att följa med på Pråmen men det gjorde det hela lite lättare. Dhorin och Itur flexade för Munken. Jag hade väldigt långtråkigt efter all uppståndelse i Goldenfields. Så var dagarna på Flotten tråkiga. Försökte tala med Mott en det men han var väldigt tyst och det var svårt att ha en konversation med honom vilket jag inte sätt tidigare. Kanske har att göra med all uppståndelse som hänt oss dessa senaste månader. Som tur är har jag har ärende till Bargewright och Yadar. På väg dit så tappa munken bort en kniv som hon inte han sluta gnälla över. Det är väll bara att skaffa en ny om man nu inte kan ha ordning på sina saker. Jag får till mig ett viktigt uppdrag att ta med mig ett meddelade från Bargewright till Yadar Verkar inte så smart att skriva meddelandet i kod istället för att at bara säga vad dom vill till mig Koder kan man ju knäcka. Väl i Yadar så överreagerar Mott när en Barmade försöker flytta på hans stav Stressen börjar göra sig markant. Jag får slätat över detta. Vi tar oss vidare till Casinot och försöker kolla läget där. Spelar lite granna. Inte för att jag kan bevisa det så är jag övertygad om att dom fuskar eller så är det bara att man är ny så dom inte vågar annat än att gadda ihop sig. Jag kommer upp och får träffa Casino lorden fassten hans lakejer försöker sätta käppar i hjulen för mig. Mott ville att vi skulle försöka köpa den där Famaly harlomen men 100.000 Guld är mer än vi har. Men med ett par ärenden för honom kan jag få den som ett täcken på hans taksamhet. Vi har inte så mycket att göra så vi drar omkring lite några månader. Där hade vi chans att visa återigen täcken på våran förträfflighet. Vi tog över ett regimente med Grifoner efter Dhorin hade helat Deras kapten. Mott lyckades att spränga en hjäte helt själv tur, Skicklighet eller om han bara tappade bomben kan jag inte säga men det hjälpte till för att vrida fighten åt vårat håll. Vi hjälpte även en Drak arkiolog men det var ganska tråkigt han pekade och sa massor som jag inte la ner någon energi på att komma ihåg. Mot och en av Dvärgarna är ute för att skaffa något och som Mott förklarar det så fallar båda ut för ett stup men Mott är den enda av dem som klarar att hålla sig fast Sedan räddade vi En riddare som höll på att bli ihjälslagen av två jättar när vi kom men in i fighten så kom den ena jätten på att det är nog bästa att byta sida Dhorin slog ner Jätten som inte gav sig när vi dök upp. Vi hörde senare om detta hjältedådet. Dock fick historien det fel som oftast då det skulle varit Hashnag som hade hjälpt oss. Vi träffar på Hashnag senare Där kommer han till Iturs hjälp annars hade det nog inte gått så bra för honom . I denna strid faller en av våra småvukna vänner. Nu är våran lilla hord nere på Mig, Mott, Itur, Dhorin, Munken, En av Dvärgarna och Jätten Hashnag

Er tillgivne Levin Galvarey

[forislynx]

Mouseion och Serapeions filial blev avgörande centrum för de religiösa striderna. Båda byggnaderna var heliga platser och dess bibliotekarier var präster. De intellektuella som arbetade på institutionerna utgjorde thiasus, det vill säga, ett kultsamfund till muserna - de nio gudinnorna som skyddade människans skapande. Deras arbetsdagar förflöt bland statyer av gudar, altare och andra förrättningssymboler i hednisk kult, eftersom Ptolemaios-kungarna hade bevarat den gamla orientaliska traditionen att vårda böckerna inne i templen.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

[trojanyheter]

Manchester United har fått nog och stöttar Erik ten Hag

Sancho, en ung spelare, är inte känd för sitt enastående rekord, utan för sina offentliga gräl med tränaren. De interna striderna i Manchester United blir nu allt intensivare. Manchester United-tränaren kritiserade Sancho för att inte uppfylla träningsstandarderna, och Sancho motbevisade det offentligt. Denna fråga har hamnat i fokus för media. Många föräldrar förbereder en billiga fotbollströjor till sina barn.

Efter att Sancho kom till Manchester United för 85 miljoner euro har fansen också väldigt höga förväntningar på honom. Men sedan han kom till Manchester United har Sancho inte skinit, utan har retat upp tränaren Erik ten Hag och Manchester Uniteds tränarstab med en lös attityd. De som drabbas mest av denna incident är fansen som äger Manchester United tröja. Uppenbarligen har Manchester Uniteds tränare Erik ten Hag inte rätt om Sanchos egenvilja och attityd. Manchester Uniteds omklädningsrum har fått nog, och hela laget stöttar tränaren Erik ten Hag.

Och Sancho själv är uppenbarligen väldigt missnöjd med Erik ten Hag, och twittrade direkt i sociala medier för att motbevisa innehållet i Erik ten Hag.

[musanocturnis]

Far till Rhuidean, stridernas son Far till Rhuidean, upptågsmakare Far till Rhuidean, spelare FAR

[urskogsbullen]

På en bild som fångar fantasin och överraskar oss alla, ser vi ingen annan än Darth Vader själv, den fruktade Sith-lorden, i en helt oväntad situation - kratta löv. I år är hösten tidig, men även Vader tycks anpassa sig till årstidens kalla vindar och det varma vädret. Med äpplena som snart är mogna och en ovanligt mild temperatur, ger denna bild oss en annorlunda inblick i Darth Vaders liv utanför de galaktiska striderna.

Darth Vaders ikoniska dräkt i svart och den karakteristiska hjälmen skapar en intressant kontrast mot höstens färgglada löv som täcker marken. Vi ser honom med bestämda rörelser och hans mörka gestalt framträder mot den varma bakgrunden. Det är som om höstens milda atmosfär smittar av sig på till och med den mörkaste av karaktärer.

Det är fascinerande att se denna mäktiga Sith-lord utföra en vardagssyssla som krattning av löv. Det påminner oss om att även de mest fruktade och respekterade individerna kan ha vardagliga uppgifter att ta hand om. Kanske är det ett sätt för Vader att återkoppla till naturen och koppla av från sina skyldigheter som en del av den mörka sidan.

Det faktum att hösten är tidig i år och att äpplena snart är mogna ger oss en antydan om att Darth Vader, trots sitt mörka hjärta, har en koppling till naturen och uppskattar dess gåvor. Kanske är detta en stund då han får en paus från sina strider och tar sig tid att njuta av de enkla glädjerna i livet. Bilden förmedlar en överraskande känsla av lugn och harmoni, vilket är sällsynt för en karaktär som vanligtvis förknippas med mörker och kaos.

Denna oväntade bild av Darth Vader som krattar löv under den tidiga hösten ger oss en ny inblick i karaktärens liv och personlighet. Det påminner oss om att även de mest fruktade individerna kan ha ögonblick av vardaglig njutning och koppling till naturen. Kanske är det en påminnelse om att ingen är helt utan förbindelse till det som är naturligt och vackert.

Bilden fångar vår fantasi och väcker vår nyfikenhet. Den ger oss en chans att se bortom de förutfattade meningar vi har om Darth Vader och betrakta honom i en ny och överraskande kontext. Så nästa gång hösten närmar sig och vi ser löv som täcker marken, låt oss komma ihåg bilden av Darth Vader som krattar löv och påminnas om att det kan finnas en dold sida hos var och en av oss.

[stonyheter]

Teorin: Rysslands evakuering är en avledningsmanöver | Nyheter

Ingen vet var eller när Ukrainas motoffensiv kommer – bara att den kommer. Målet är att återta ockuperat territorium, bland annat kring det ryskockuperade kärnkraftverket Zaporizhzhya i södra Ukraina. Striderna kring Europas största kärnkraftverk befaras bli intensiva, skriver Politico. Ryssland har påbörjat en evakuering av invånare i ryskkontrollerade frontlinjeområden i södra Ukraina, bland…

[mnaasilveira]

Lämna gatan tidigt på natten

_______________________________________________________________ _______________________________________________________________ 15 Februari 2017 Brådskande vädjan från Maria, den helgande till Guds barn Stanna inte på gatan till småtimmarna på natten. “Min Herres frid vare med er, mina små barn i Mitt hjärta. Små barn, striderna mellan gott och ont kommer snart att träda in i er…

[magnuswesterberg]

3.  Boulevard Haussmann

”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens för litet för allt han ska släpa på. Han orkar inte med några långa pass. Och om attacken misslyckas är han redan trött ändå och får gå och lägga sig hungrig och besviken.”

                        Claes Hylinger, Nya dagar och nätter, 1988.

Mullbärsträdsodlingarna på Visingsö blev ingen framgång. Trots upprepade försök att rädda verksamheten lämnades träden under artonhundrasextiotalet åt sitt öde. Mullbärsträden var tänkta som föda åt silkesmaskar och genom dem skulle odlarna i sin tur få fram dyrbar silkestråd. Maskarna skulle vräka i sig av det enda som de tycker om att äta, nämligen mullbärsträdsblad. Men det växte för få blad på träden och vintrarna på Visingsö var för bistra. Mullbärsträden står hundrafemtio år senare kvar på Visingsö och mullbären fortsätter att falla mot marken likt diktrader som ingen längre läser; tunga, söta och mörka faller mullbären mot jorden varje sommar.    Ett fåtal plagg hann bli uppsydda av silkestyget som producerats på Visingsö innan verksamheten lades ned. Ett franskt klädföretag, som hade ett leveransavtal med K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Söder i Stockholm, köpte upp det mesta. Tyget räckte emellertid inte till för att sy upp spektakulära klänningar eller skjortor för den europeiska marknaden, så istället skapades en udda kollektion slipsar och näsdukar som på artonhundrasjuttiotalet exporterades till ett modehus som sen långt senare under en period mellan första och andra världskriget låg på Rue des Petits Champs mitt i Paris. Bara en stilmedveten och fåfäng man med en passion för klassisk vintage skulle klä sig i en slips med det särpräglade, stjärnformade emblemet som visar att silkestråden ursprungligen kommer från Visingsö i Småland.    Jag sitter otålig och väntar på min lunch på Brasserie Haussmann i Paris, just som jag slinker med fingret på mobiltelefonens skärm och av en slump upptäcker att det finns en tennisbana Hoting i Jämtland. Banan syns tydligt på Google Maps. Jag zoomar in banan medan jag väntar på min beställning av Tartine Fraicheur au Saumon fumé et aux ouefs de saumon som aldrig tycks komma. Jag vet att alla tennisbanor har en fascinerande och brokig historia att berätta. Bakom tillkomsten finns vanligtvis en driftig femtioårig man som drivs av lika delar passion för sin hembygd som av passion för tennisen som sport och förenande kraft i ett samhälle. Vaxholms Tennisklubb till exempel grundades av bland andra hotellägaren och källarmästaren Bertil Mauring (1903-76). Samme man tog sen initiativet till anläggandet av grusbanan som än i dag ligger på Lägret i Vaxholm. Innan hade man spelat i exercishuset ute på Kastellet. Detta var sommaren nittonhundratrettiosex, och de gamla och unga vaxholmare som utkämpade bataljer mot varandra på banan under trettiotalet, visste inget om djupet i det mörker som börjat tona upp sig över Tyskland och sen resten av Europa. Om bara ytterligare några somrar skulle Danmark, Norge, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike vara delar av Tredje riket. Man kan se tennisbanorna som slagfält i vardagen där de oskyldiga striderna har utgjorts av ömsom lobbar och ömsom stoppbollar exekverade av vanliga medborgare som en gång drömt om att de kunde bli Björn Borg, ty det finns inga svenska tennisspelare från senare halvan av nittonhundratalet som inte någon gång har tänkt tanken att de skulle kunnat ha blivit Björn Borg – om de bara inte hade gett upp. Tennisbanan i Hoting ligger fint placerad vid Valågatan och Brattstigen. Jag undrar så om någon spelar på banan i juli? Till exempel två gamla tennisvänner som går in på banan och öppnar ett bollrör. I andra set vid ställningen 6-5, under det att solen steker dem levande på den torra grusbanan, då dricker de i sidbytet en liter vatten ur petflaskor utan etikett. När spelarna har släkt törsten efter lycka, kärlek och segrar – en bottenlös törst som för övrigt ej går att släcka varken med tennis eller med vatten – då går de båda männen segervissa in till sina positioner på var sin sida av planen, de ser ner på sina fötter som är i linje med baslinjen. Den ene lite gängligare spelaren rör sig som en leopard och gör sig redo att försvara sig just som den andre mannen mer lik en varg, kastar upp bollen högt mot på himlen, bollen blir för ett ögonblick en sol, och sen lösgör servaren sin attackstrategi för att ta hem matchen. Går direkt efter serven på nät som Stefan Edberg. Mannen på andra sidan kämpar, redan tillbakapressad en och en halv meter bakom baslinjen, han slår för kung och fosterland och försvarar sig högljutt mot de upprepade attackerna från vargen.    För en grustennisbana tar det en säsong av utebliven skötsel för att naturen ska ta över marken; linjerna sprätter upp, nätstolparna hamnar snett, plastmaterialet i sitsen på domarstolen spricker plötsligt en natt i februari, i vintermörkret ekar ett kort ljud, mörkret omkring kompakt. Banan ligger under snö i åtta månader. Tennisgruset med sina små ojämnheter är som gjort för att om våren dra till sig allsköns frön och få dem att slå rot. En naturens fredsrörelse som vill få slut på stampandet och stridandet på banan.    Någon häktar under sommarnatten i början av juli loss grinden till tennisbanan i Hoting. Personen går med bestämda steg sen i väg med grinden och försvinner för gott från denna berättelse. Ingen människa i byn ser händelsen. (På ett möte i idrottsföreningen samma år den nionde september i Bygdegården, diskuteras det om det någonsin har funnits en grind eller ej på tennisbanan. Uppfattningarna går isär. Ingen kan framlägga en bild på grinden eller ens dra sig till minnes ifall det över huvud taget någonsin har funnits en grind.)    Två årsgamla rådjur i skogsbrynet blev av en slump vittnen till stölden av grinden i den ljusa, norrländska sommarnatten. Men rådjuren kunde inte komma till Bygdegården på hösten och vittna. Ingenting annat brottsligt eller uppseendeväckande händer i byn Hoting den sommaren. De allra flesta bybor var bortresta under juli: de var på Öland, Gotland och några på Västkusten.    Rådjuren går utan rädsla in till mitten av ängen söder om tennisbanan. Inte bara de utan även andra vilda djur kommer under de ljusa och tysta nätterna närmare den halvtomma byn i Jämtland. Djuren ser sig omkring, men finner ingenting att frukta, inga bilar som kör. Julikvällen omkring rådjuren är ljus och lugn. Rådjuren går lugnt och utan rädsla in i trädgårdarna och äter upp rosorna och tulpanerna. Så synd att fler inte får uppleva detta norrländska lugn som inte går att uppleva någon annanstans i Europa. Norrlands inland blir allt mer avbefolkat, tennisbanor växer igen, daghem och affärer läggs ned, staket och grindar faller omkull eller som i Hoting, de bara försvinner. Vilda djur som älg, rådjur, björn och till och med djärv söker sig in i byarna.    De två rådjuren lägger sig nu mätta av tulpaner och rosor bredvid varandra mitt i den stora och doftande ängen nedanför tennisbanan, omgärdade av högt älggräs och midsommarblomster. De sover sked och värmer varandra trots att natten är ljummen. Rådjuren drömmer om John McEnroes och Björn Borgs legendariska strid i Wimbledonfinalen den femte juli nittonhundraåttio. De förstår ingenting av det de ser i drömmen. Hovarna rör sig från sida till sida, de gnyr, spärrar kort upp ögonen och letar med blicken, ty de vet att den solgula bollen i drömmen är det åtråvärda föremål som människovarelserna hela tiden håller ögonen på. Drömmar som denna är det som förenar djurriket med människoriket, men vi drömmer alltså varandras drömmar, aldrig våra egna. Det är därför drömmarna är så gåtfulla för att inte säga ibland totalt surrealistiska.    Colin i Dagarnas skum, vänder sig just då om mot mig där jag sitter på Brasserie Haussmann inte lång från korsningen Boulevard Haussmann och Rue Laffitte. Ingenting förvånar mig i Paris, så jag tar det med ro. Jag höjer blicken från kartbilden av Hoting på telefonens skärm. Jag ser att Colins kostym är från ett annat decennium och hans after shave luktar otidsenligt. Så noterar jag med viss förtjusning att hans slips har ett unikt mönster och ett emblem som vittnar om att den är gjord av siden spunnen på Visingsö. Colin vänder sig mot mig och säger:    ”Kanske går livet ibland så hårt fram med dig att det inte finns något vackert slut att hoppas på. Vad söker du efter i Rom och Paris, vad är du ute efter?”    ”Min ungdom, jag vill vara den som jag var när jag var här och sprang med Bill Wilson från Florida. Jag har skrivit om honom förr, i Rue des Pyrénées. Vi sprang bland annat en eftermiddag till Jim Morrisons grav på Cimetière Père Lachaise. Sen, nästan trettio år senare tog jag dit min familj, för att jag skulle visa dem graven, men magin över den döda rockpoetens viloplats var borta, någon hade fräckt stulit marmorbysten av Jim Morrison. Bara en vanlig platt gravsten fanns kvar. Vi kände oss alla förvånade och ledsna.”    Det var Bill som under dessa juliveckor i Paris för trettio år sedan fick mig att bli en stadslöpare, men jag var innerst inne inte en varg som honom, utan en leopard med alldeles för litet hjärta för att orka ett maraton vilket var Bills favoritdistans. Det blev åren efter Paris för min del dock fem halvmaror, vilket jag ändå är lite stolt över. En varg skulle utan ansträngning kunna springa två maraton direkt efter varandra, men inte en leopard. Den är snabb på kortare distanser, men segnar snabbt ned, i nio fall av tio djupt besviken över att den inte lyckades fånga bytet i attacken. Den somnar därför så gott som varje kväll hungrig och frustrerad. Den samlar kraft i timmar i människodrömmarna och försöker sen igen dagen efter, och igen, och igen, och så fortskrider leopardens hela liv. Även om jag själv slarvar med löpandet under vinterhalvåret, om somrarna springer jag periodvis varje dag, för att jag inte ska gå under. Bill lärde mig tjusningen i stadslöpningen; ett förträffligare sätt att uppleva Paris finns inte. Jag minns att det var varmt och fuktigt hela juli nittonhundraåtttiosju när jag bodde i Paris. Vi sprang och på några dagar hade vi sett en ansenlig del av världsmetropolen. Löppassen gjorde oss hungriga och efteråt på kvällen åt vi alltid en rejäl köttbit med Café du Paris till på typiska turisthak i Quartier Latin. Vad som har hänt under åren däremellan mitt första och andra besök på Cimetière Père Lachaise vet jag inte exakt, förutom att jag har levt med en gnolande övertygelse om att det finns något att lära av historien och av gamla städer, av att springa omkring utan mål och försöka se så mycket man hinner under ett liv av Rom och Paris, det blev lite av min livsuppgift, vidare att spela mycket tennis och skriva om detsamma. Jag har försökt så gott det går att förmedla den här både tillbakablickande men samtidigt framåtblickande övertygelsen till mina söner; att man inte ska stanna, utan bara fortsätta och springa och ta in allt man hinner se, att man inte alltid behöver veta vad som kan komma emot en bakom nästa gathörn i en främmande europeisk storstad, må så vara bakom ett renässanspalats i Berlin, Stockholm, Rom, Prag eller Paris; sen när man sett vad det var då sover man djupt om natten för att återigen vakna tidigt morgonen efter med en nyvunnen och ännu starkare hunger och lust att jaga sanningen, fast inte nödvändigtvis långt borta, utan lagom långt ifrån där man började. Under de perioder då man inte har möjlighet att vara i Rom, Paris eller Berlin, då ska man läsa om städerna och lära sig städernas intima språk, i Roms fall romanesco och i Paris parisiska. Detta ska man göra parallellt med ett inkomstbringande yrke vid sidan av, varje dag, studera gamla städer och myterna om desamma. Om man känner sig gammal och nedstämd ska man lägga handen mot Sacré-Cœur eller Pantheon och blunda länge och känna att man har en stor, hemlig supporterskara som jublar varje gång man beslutar sig för att bara fortsätta, och aldrig, aldrig ge upp.    Vi moderna människor är inte ensamma i vår förvirring; det finns miljoner människor som har levt före oss med samma sorts känslor, och de har lagt ut så många spår i böcker, konstverk, byggnader och monument för att hjälpa oss att utstå nuet. Även om det just i Europa inte alltid har gått speciellt bra, så har europeer stridit och under lugnare decennier upprätthållit ett stort mått av stil, generositet och högburenhet. Ingen annanstans är dessa spår tydligare än i städer som Rom och Paris, och det är alltså helt enkelt därför som jag så ofta jag kan återkommer till dessa städer och läser om städernas förflutna. Det kommer nya böcker i ämnet hela tiden, i väskan bredvid mig har jag just nu Anna Thulins bok Paris. Historien om en stad, (2017).    Jag tittar på Colin igen där han sitter i sin fyrtiotalskostym och sidenslips från Visingsö utan att veta vad mer jag ska ska säga till honom. Jag känner mig sorgsen för Colin. Jag vet hur boken Dagarnas skum slutar, men jag säger inget till honom. Chloë kommer att dö i romanen och Colin vet det ännu inte. Den vackra Chloë kommer att få en allvarlig, obotlig sjukdom och hon kommer att tyna bort inför hans ögon. Just nu när jag träffar honom på Brasseri Haussmann är han upp till öronen förälskad och han tror att livet kommer att fortsätta i detta tillstånd; att han och Chloë kommer att leva tillsammans i Paris: gå på museer, äta middagar, fördriva somrarna i den från hans mormor ärvda lägenheten i Nice. Jag önskade så att de sen när de återvänder från rivieran för sista gången ska få uppleva den extatiska känslan av framtidshopp under befrielsen av Paris från tyskarna i augusti nittonhundrafyrtiofyra.    Allt är förflutenhet, associationer, myter, revolutioner; långa gåtfulla menyer på klassiska brasserier, precis som den jag sitter med framför mig, jätteliten text som jag inte riktigt förstår, också naturligtvis dofterna: en kvalmig blandning av matos, fukt från Seine och bilavgaser. Jag sitter nedsjunken några meter bakom Colin och gissar gång på gång, med det hjälper inte. Det bästa med parisarna är deras obenägenhet att tala engelska, de är helt genommarinerade av sin egen kultur, det är jag som ska anpassa mig, inte de. Dagens teknik gör det lättare än när jag var här som ung student första gången nittonhundraåttiosju. I Googles bildsök radar nu inte bilder på tennisbanan i Hoting upp sig, utan en ström av bilder på franska maträtter, och jag pekar glad som ett fyraårigt barn och försöker tala franska. Den undersköna servitrisen som jag upplever står alldeles för nära mig har smala, bara armar och fylliga bröst under den vita skjortan (jag inbillar mig att hon kallar sig för Annette Arseneau), hon ler mot mig och svarar med ett kort skratt att det låter som om jag talar italienska. Om Annette tar ett litet steg till nu så kommer vi att vidröra varandra. Jag är ju gäst, vad vill människan?    ”Monsieur, vous êtes de Turino?”    ”Napoleone var italienare och inte fransman”, säger jag tillbaka. Fransman blev han först senare när han växte upp. Eventuellt växer jag också upp någon gång och slutar vara en leopard som bara gör kortsiktiga anfall, men först ska jag skriva och jogga lagom långt varje dag under några veckor till här i Paris – jogga på i stort sett tomma boulevarder och längs Seine, läsa mer av Patrick Modiano och Boris Vian, mästra om den fantasieggande symbiosen mellan mullbärsträd och silkesmaskar; tala om min passion för tennis och om att litteraturen är ett svidande återsken av livet som vi aldrig lyckades leva, om detta ska jag tala mycket mer om med de andra konstnärsgästerna på Institut suédois. Jag minns Carina, som målade miniatyrer, och som egentligen ville bli skulptör. Hon satte hela sitt existensberättigande på spel i sina miniatyrprojekt, men hon insåg till sist att hon var inne på fel spår. Hon sände mig en eftermiddag detta citat på Messenger som hon kvällen innan hade försökt att återkalla ur minnet, men då inte kommit ihåg det: ”The secret to your existence is right in front of you. It manifests itself as all those things you know you should do, but are avoiding.”  (Jordan B. Peterson). Förbluffande många känner igen sig i det jag säger och de tycker också att det är på grund av det imaginära, parallella livet som de skriver och målar. Alla har liksom jag redan skapat sig en romantisk berättelse om sig själva som parisare, med en stor, ljus våning på till exempel Rue des Pyrénées. Jag börjar bli till åren och allt mer repetitiv i mina tankemönster. Under försommaren har jag i stort sett livnärt mig på sallad och grönsaksjuice och jag själv tycker att jag är en elegantare och vitalare man i sommar än förra sommaren som jag tillbringade nedtecknandes exakt samma tankespår, fast från Circolo Scandinavos takterrass på Via della Lungara 231 i Trastevere i Rom.    I motionsspåret på Eriksö har jag under våren motionerat bort flera kilon. Dessa kilon satt besynnerligt nog djupt in på insidan av buken och i någon slags reservoar ovanför respektive höftben på ryggen. Förvandlingen märks som mest när jag sätter på mig en kostym; de kostymer som satt trångt i april faller nu naturligt längs min hundraåttiosex centimeter långa kropp. Riktigt äckligt förresten, att ansamla fett på insidan, om jag får säga det själv. Att ha vitt eller svagt gulfärgat härsket fett från mat en bra bit in under huden på ryggen och inne i själva magen; som intryckta kuddar i en flasktorkare, apropå Marcel Duchamp. En svältreserv som aldrig kommer att tas i anspråk, annat än om du plötsligt en vårdag bestämmer dig för att löpa bort fettet. Vissa individer trivs med att vara lite mulliga, men inte jag. Jag vill vara leoparden, ett kattdjur med ett för litet hjärta, för höga ambitioner, för mycket energi och som grädde på moset, i förhållande till andra kattdjur, en pytteliten hjärna. Leoparden kan inte ens spinna när den mår gott. Bland de stora kattdjuren är det endast geparden som spinner; fast å andra sidan, geparden har i förhållande till leoparden en ännu mindre hjärna. Jag säger à revoir! till Colin, reser mig och går ut i solljuset på Boulevard Haussmann, väl medveten om att våra vägar aldrig mer kommer att korsas. Liksom jag aldrig kom att återse Bill, trots att vi brevväxlade under några månader sen på hösten nittonhudraåttiosju efter mitt första parisäventyr. Jag har många gånger googlat efter Bill Wilson, maratonlöparen och läraren från Florida som en sommar i ett annat liv lärde mig att löpa längs boulevarderna utan att bli alltför trött. Från Brasserie Haussmann och till Institut suédois på Rue Payenne 11 är det tre och en halv kilometer, jag kisar mot solen, känner avgaserna irritera i halsen, uppskattar att det kommer att ta mig arton minuter att tillryggalägga sträckan.

Lördag 12 oktober 2026 När jag springer i motionsspåret på Eriksö om höstarna och det känns motigt, då tänker jag på boulevarderna i Paris, allting kommer åter till mig; den förtrollande strömmen av dofter, skyltfönster, blickar, palats, myter, romankaraktärer, skyltar, giljotiner, gotiska kyrkvalv, förflutenhet som sköljer över mig i varje steg. Alla minnen gör mig gott, om än att jag aldrig tillfullo kommer att förstå hur allt hänger ihop, men att känna den metafysiska närvaron av det förflutna varje dag är en välsignelse. Jag tänker på mina översättar- och författarvänner på Institut suédois och på alla dem som jag lärde känna på Circolo Scandinavo förra sommaren; alla sjuka av ett melankoliskt intresse av det förgångna. För sådana som oss går det inte att undkomma Paris och Rom, det är dumt att ens försöka, istället sjunker man för varje år som går allt djupare ned i virrvarret av gator, kardinaler, gobelänger, marmorkolonner, herbarier, svartsjukedramer, caféer, gatunamn, fontäner, plundringar och myter. Jag återkallar samtalen med Bill Wilson, Colin, Chloë och Annette på Brasserie Haussmann, känner att mitt hjärta slår tungt av saknad i bröstet men att det samtidigt är omättligt och alldeles, alldeles för litet, precis som leopardens hjärta.    Men det stoppar inte där, det sväller över och du vill en dag veta allt om alltings historia: tennisbanor, gamla bilar, staket, broar, kyrkklockor, bergsbyar, monument, skogar, lönnmord, bedragerskor, kejsare, vägbommar, hårnålar och även däggdjur, och som i mitt fall, en dag finner du att du vill veta allt som har hänt på Boulevard Haussmann, du börjar skriva en bok om det du lärt dig på universitetet och under dina resor i Europa, men du ändar dig i allra sista stund och kallar boken för Rue des Pyrénées, eftersom det var på den gatan precis i närheten av Cimetiere Père Lachaise som du en gång som ung student blev förälskad i Paris.

                                                              *

Källor Boris Vian, L’Écume des jours/Dagarnas skum, 1947. Anna Thulin, Paris. En stads historia, 2017. Jordan B. Peterson, Maps of Meaning: The Architecture of Belief, 1999.

4. Resan till Colmar -------------- Adlibris

[idagnyheter]

Nya krav på förhandlingar efter uppgifter om Hamasledarens död

Medan striderna mellan Israel och Hizbollah i Libanon har intensifierats de senaste veckorna har kriget i Gaza fortsatt. Totalt har över 42 000 människor dödats i remsan under kriget, enligt hälsoministeriet i Hamas-kontrollerade Gaza. Försöken att avsluta striderna genom diplomati har dock avstannat. Enligt Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Jassim Al Thani har inga…

[cyclingindenmark2022]

Och efter maten kikar man in Kronoborg som var Danmarks kronjuvel i striderna mot svenskarna. Det var i väldigt bra skick så antagligen har det renoverats eller så var striderna inte så intensiva.

Det är verkligen smidigt och snabbt att ta sig fram mellan sevärdheterna på cykel. Och hotellet låg ju dessutom 5 km ute i ett industriområde så även då var det skönt m cykel. Och så enkelt att slippa leta p-platser.

[444names]

theological angels + tolkienesque forenames + high elves names from the warhammer universe

Adalphon Aedel Aedhan Aeglir Aeslla Aethien Agast Aikar Aiwen Aiwendis Aiwenil Alcar Alcarian Aldaras Aldir Aldog Alfand Amael Amane Amdil Amlin Amrathôr Anatar Anboran Anboron Ancal Ancalin Andacil Andil Andir Andrauglir Andril Anfauglúk Angrodir Annon Anuel Anuir Anáriel Anáro Arach Aracharast Aradara Aradriel Arague Arain Aranticly Aranui Aranurells Araphael Arast Arata Arathar Arathariel Aratharn Arathis Arathol Arathordan Archan Argel Ariant Arond Arvelion Arvellin Arwaerinia Asfalar Atanael Aurufindor Avespa Avran Avraniel Baldacil Baraglorin Barahil Barandil Barariel Baratan Baravornen Bardahn Bardane Barlim Barlos Belebor Belektra Belemmarë Berenticly Berethir Berriel Berry Beryll Boldwindor Bombadin Bombul Bregon Bregorbag Bregorm Calariel Calien Calimon Camaedel Cassion Cassuilas Castar Celecai Celendir Celenwë Cemeldë Cemenemue Cemerethir Ceylyn Cherion Cirei Ciryatur Curuneska Círda Círdacil Dalfwing Damir Danel Dangbor Daron Denel Ditharant Ditharn Driel Drigorn Dwalitan Déagollo Ecthovarda Edenel Edhel Egaladûn Eilios Einnin Elberegon Eldaro Eldir Eldriela Elembel Elembelius Elfhelion Elfhelmo Elfhir Eline Elissa Ellanticly Elmarain Elvenor Elvestoren Emendr Emendur Emerion Enchar Eneldur Eneska Enyadyin Eregolfren Eregrimula Ereth Eshanra Estamir Estelchael Estoherub Eären Eärendis Eärwendur Falassuil Fandalf Fandir Fangbor Fariadoc Fastikar Felin Fenian Fenil Fergildë Findacil Findor Findril Fingwë Finrion Frentir Frerina Frerion Fuinna Gabrin Gadred Gadrigar Gadrindil Galadril Galaitë Galimamir Gamir Gamlin Gandor Gemarien Gendur Geron Gerondil Geros Ghânbur Gilgalin Gilgalmir Gimlin Girimbul Glaur Glauronel Glorathane Glorian Gortheus Gotha Grimë Gwenduil Gwine Hadonnatan Hadrarut Hahanra Haldil Haldor Halia Halinrodin Halion Hallairë Hallo Halmo Hamandrin Hamûl Harhindil Harlos Haruidl Hemmakil Hemmakilas Herubim Herumbrast Hyarin Idriel Idrillin Idrin Illena Illenwë Illenyur Illin Ilúvatan Imbardan Imrahasiah Imraphazel Ingol Ingold Inrei Inrodrel Inzilas Irilondil Irion Isilmar Isullanhír Isullas Ities Jophilion Kariel Keevanien Keevannon Kerthenor Khamanthis Khamphanra Kilant Kingwë Kirimziyal Kirions Kúvien Kúvienna Kúvienne Laurel Lauron Lecthenga Legolodh Litan Litilion Lorfindo Luarachan Luaradrel Lugdushion Léodenel Lúthiel Maedhel Maeglir Maeglith Maladrinh Malla Mariel Mauglui Mauhúrion Mebahirgon Melanor Mendil Mendirei Mendis Mendor Menluin Metata Micharut Minyarion Molger Murel Naharazôn Nameshain Nameshanel Nanar Narfindis Nashanthe Nashel Nastir Natan Nerdaillin Nimehtanar Olfin Olfrerin Ophiel Ophim Orion Orisas Oromin Oronwë Orophiel Osydis Paladûn Palag Palar Palat Palitan Palla Penga Pengonui Pervinn Phael Phanurel Prendorin Qaphkiel Qintar Quine Raglas Rague Raphant Razôn Rethoi Rhodardan Rhodariel Runír Ruybinion Rómenda Sachiella Sadrin Sakalthara Sakaros Salgrigar Salmir Salmoth Sarinalcar Sarumoitta Sarut Scathon Scherubiel Scherum Selar Sengel Seradang Seralag Serauglúk Shador Shamandur Shandacar Shanra Shantred Sheel Shelm Sikar Silmarut Similzôr Singmir Sirion Snowmanwë Solkas Spellaitë Striderna Sulla Sulladille Tallo Telmoth Telpereg Telumehri Tenna Tenne Thalemiel Tharus Thedain Thenga Thiel Thion Thordan Thori Thoriour Thranion Théod Tillendor Tinbrandir Tingolian Torendriel Turgonui Ugline Uglir Ulfastir Ulwarthur Umbran Vaira Valach Valagon Vellia Venolain Venor Voron Waeriën Waldar Waldil Westë Whenor Wonel Wormacil Worman Wormton Yenlutline Yorishion Zachiel Zamdil Zaphienna Zephordane Zilassar Zilnilo Zimraphiel Zimras Zimrathori Zubardacil Éothariel Éothir Éowyndiel Éowyndis Íriel

[svartabergetart]

Staden Laumbers standard or the city of Laumbers standard. Den stora staden i mina sagor, som ligger i väg korset, inte långt från högland, byn i skogen och byarna längs sjön. Det är hit som den arga pojken kommer, där kvarnen till mjölnar adeln finns och klosstret. Hit kommer även sjukdomen och folket som flyr striderna. Stadens starke man är borgmästaren Ademer av Tukat, men vill ni veta mer. Titta på mina sagor och animationer på Youtube och Facebook. Länkar till sagorna https://www.youtube.com/channel/UCaV7-9fIKAP4FaMHlqSucpA https://www.facebook.com/Svartabergetart/ #standardbearer #standard #standard #city #elite #saga #darkfantasy #fantasyartwork #fantasy #järna #sweden #noble #conseptart #conseptual #house #england #saturday #roleplaying #sagas #storytelling (på/i Sweden) https://www.instagram.com/p/CWyPPS2obz1/?utm_medium=tumblr

[fotbollsdressbarn]

tottenham fotbollströja barn  Manchester-derbyt var

tottenham fotbollströja barn  Manchester-derbyt var enormt och det blev ingen besvikelse. Manchester City fick skryt över sina grannar när de vann 2-1, men det var ingen brist på kontroverser både under och efter matchen. Jose Mourinho var upprörd att Ander Herrera inte tilldelades en straff i andra halvlek, och tog med sina frustrationer till sin intervju efter matchen då han skyllde på en stor skuld på domaren för hans lags förlust.

Men det har sedan avslöjats att både Mourinho och Manchester Uniteds spelare var missnöjda med Man Citys firande, och ett bråk mellan de två lagen bröt ut som ett resultat. Mourinho ska ha hällts mjölk och vatten över honom när han rodde med Ederson, medan Mikel Enligt uppgift ska Arteta ha skurit sig i huvudet efter att ha fått en känga kastad av Romelu Lukaku. Skarp galenskap. RAHEEM STERLING DESTROYS ASHLEY YOUNGA Även om det mesta av fokus kommer att ligga på det so

m hände i efterdyningarna av spelet, en av de mest intressanta striderna på planen inträffade mellan Raheem Sterling och Ashley Young. Sterling har kommit fram till en av de bästa spelarna i Premier League den här säsongen, och Young hade händerna fulla när han försökte stänga av inflytandet från Man City -kantspelaren. Men Young gjorde det inte ha det på sitt eget sätt, där Sterling förödmjukade sitt motsatta nummer med en upprörande skicklighet i andra halvlek.Med Man United billiga matchtröjor  vänsterback stängde han snabbt ner och ledde honom mot t Han hörn, Sterling producerade en