#sånger om kvinnor

[swedish-songs]

In 1968, the feminist group Grupp 8 (Group 8) was founded by eight women in Sweden. It remains to this day one of the most renowned feminist organisations in Swedish history.

In 1971, they released the album "Sånger om kvinnor" (Songs about women) based on songs from a play, with more written specifically for this album. The goal was to describe women's everyday lives in the 1970's, both in the personal and the political. All the lyrics were written and performed by women, but all the musicians and composers were men, which gave rise to criticism from fellow feminists.

The song "Vi måste höja våra röster" (We have to raise our voices) describes how women and girls are constantly accused of speaking too softly, begging the question:

Ska en tjej sitta tyst va? Och bara hoppas Att någon kille Ska säga det hon tänkt Eller ska hon resa sig upp Andas djupt med magen Och skrika ”Om ni bara håller käften och lyssnar Så hör ni nog vad vi vill säga”

Should a girl stay quiet, Silently hoping That one of the guys Will speak her mind for her Or should she stand up tall Breathe in deeply And shout: "If only you would shut up and listen You'd hear what I want to say" There is a video of a live performance of the song by a group of Swedish students, starting with a recitation of the lyrics from the song "Befrielsen är nära!" (The liberation is near!) from the same album, on Youtube:

[joemarmalade]

Vi på Saltkråkhen

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det här människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Och så har vi då kommit till det tomma, platitydfyllda slutet. Vi är blott ett damkorn i ett evigt expanderande universum och det är faktiskt viktigt att barn får läsa böcker med n-ordet. 

[louiseeklund]

20 Januari 2017 Fredag

10:00 Jag tar tillbaka allt. Jag kan inte meditera på grund av alla dessa sånger som sker innan och efter. Min mind stillas inte. 10:22 Jag vill göra om det här en gång till gång, där de är mer strikt och mer individuellt. 15:54 Har jag fått en fräkne på tippen av örat eller har jag bara varit ouppmärksam? 15:55 Jag hade en fet meditationssession och tänker nu meditera på egen hand. 16:58 Mediterade i exakt en timma och lika intensivt var det. Jag har lärt mig hur jag mediterar. Den här gången sjönk jag ner i filten som är min säng och när jag upptäckte hur spänd jag var slappnade jag av och svävade upp. Om det är så det ska vara att meditera vet jag inte, men det är så det är för mig. Jag var påväg in i ett ljus när alarmet ringde och synd var det. Jag har hittat mig en ny hobby. 17:04 Jag är helt utmattad dock och en huvudvärk börjar ta fart så rätt var det kanske inte. Men spännande ja. 17:07 Jag fick för mig att min syn kan botas av det här men den sanningen är högst troligt falsk. 17:08 I dagsläget skulle jag inte bli chockad om jag klarvaken låg och mediterade om nätterna. 19:35 Jag var så trött att jag schabblade mig ikväll, sista kvällen. Jag sjöng på mitt eget vis, höll för öronen för falsksång och vid meditationen klarade jag inte av syrsorna och höll för öronen även där och i slutet när hela meditationen gick dåligt försökte jag underhålla mig med sång i huvudet och juste, där innan när tankarna var borta (antar iof att de e syftet) så ropade jag i mitt huvud. "Hallå!! Är det någon där?". Ganska underhållande trots allt. När allt var slut ville jag till rummet fort som möjligt så jag gick på altaret och kastade kuddarna och då kom hon som sjunger så högt och så falskt springande och ropande diskret mitt namn och nämnde med en blick att "så får man inte göra, bäst att du går ner innan han ser dig". Åh vilken intensiv afton. 19:42 Hungrig är jag också. Kommer äta frukost och lunch här innan jag går till cilivisationen i vad som är en by för att ta buss till staden Mai. Chaing Mai. Juste en tysk började snacka tyska med mig efter mitt misstag. Jag förstod ingenting. 19:52 Tankar om religionen: De säger att män, kvinnor. Alla har lika värde. Okej, fine, asbra. Men de delar alltid upp oss. Män en kö, tjejer en annan. Kvinnor en sovsal, män en annan. Kvinnor och män får inte vidröra varandra (troligtvis enbart en regel vid tempel). Kvinnor får ej tala med en munk ensam, ett samtal mellan kvinna och munk måste alltså övervakas av ett tredje öga. Vi får inte vistas utanför våran sovsal efter klockan åtta eller om det är efter nio. Särskilt inte kvinnor, det är till för att skydda oss från män. Det är en asbra religion, stencool där allt handlar om fred och glädje. Livet ska vara en fröjd. Men dessa uppdelningar gör det hela lite tveksamt när de säger att de inte skiljer människor från människor. En annan sak är att det är förbjudet med tre ändå ganska rimliga saker här, samt på andra heliga platserl. Inget sex, ingen alkohol, ingen rökning. Om en kvinna har sex på helig mark kommer hon att bli förbannad med cancer i livmodern, om en man har sex på helig plats kommer han att bli en hund i sitt nästa liv och få sina kulor avhuggna. Om någon röker kommer denna drabbas med lungcancer och vid förtäring av alkohol är det nog något liknande. 20:06 En tid tänkte jag att här kan jag stanna längre men det är nog dags att gå nu. Särskilt med tanke på att någon sa att myror överföll ett rum. Jag vägrar tro att det är vårt.

[mikamanshatare]

Om ni ser min kropp som kapital - så borde ni betala mig en passande lön.

"Ellen sa nej" från albumet Sånger om kvinnor