#ro kallas

[shadowsif]

I was scrolling through past asks and saw one about which ROs have slow-burn romances. I can't link it because anon ;-;

Anyway, who will have the "uh oh" moment when they realize they're in love? Definitely want this for MC if you're willing to write it

Please remember to take care of yourself.

Thanks for the ask. This is cute. I love the trope of oh... in stories, so will have it at some point as an option, absolutely if it fits in the moment. 😊

Darin has more of a 'huh...?' moment of realisation.

Kallas has the 'oh...' moment only after getting together, when it became real.

Hede is not surprised at all. Because reasons.

Ora has the most 'oh, fuck...' moment.

Hope these made sense? 🙏

[gyokujyn]

Catch Up Tag Game

Tagged by @vivelarevolution13 (thank you!)

Last song I listened to:

Dance Off (feat. Idris Elba and Anderson .Paak) by Macklemore & Ryan Lewis, although technically I was watching the music video because I just found out @rosduncan had never seen it and that was a travesty that could not be allowed to continue.

Last thing I read:

The last thing I read was a scholarly article about WW2, but I assume you mean: I am just starting the most recent chapter of The New Gods by @katie-delaney

Last movie I watched:

I just watched about half of The Incredibles because my kids have the attention span of small woodland creatures, but the last new movie I saw was Dune 2 and it was gorgeous.

Last TV show:

I've been watching Renegade Nell and X-Men '97 lately, but I don't think I'm up to date of either of them.

Last thing I googled:

"therapeutic touch couples counseling" because I couldn't remember the term "sensate focus" and I was writing something that I didn't even end up using it on, lol

Last thing I ate:

A honeycrisp apple and a bacon, egg, and cheese bagel sandwich.

Sweet, salty, or savory:

Um... Bitter? I love super dark chocolates, espresso, sour citrus like lime, and all kinds of bitter/sour things.

Sleep:

I wish. My cycle is all fucked up.

Currently reading:

I already linked The New Gods above. I'm also in the middle of N.K. Jemisin's The Fifth Season and I'm reading the Animorphs series to my kids (I think we're on book 4 or 5?).

NPT's: Ros and Katie, I can't tag you twice so consider yourself tagged here, too. I also think some of you may have already done this one... @blackwood4stucky @hypnxrchy @olla-kalla @sultry-rachael @thepiper0fhameln and anyone else who wants to join in, tag me so I can see!

[forislynx]

Varför vaknade jag så plötsligt - i det här mörka rummet - till stadens ljud som med ens föreföll mig främmande? Allt är mig främmande, allt, det finns inte en människa jag kan kalla min, inte en plats där mina sår kan läka. Vad gör jag här, vad är det för mening med dessa åtbörder, dessa leenden? Jag hör inte hemma här och inte någon annanstans heller. Och världen är numera bara ett okänt landskap där mitt hjärta inte längre finner ro. Främlingen - ingen fattar vad det ordet vill säga.

Albert Camus, Anteckningar I : maj 1935 - februari 1942

[ellenvonellen]

Kolonihaveri

Urbota omak och satungars otyg provsprängda broar och fatalitet utkontrakteras till södern i smyg väl gripen av fred, av barmhärtighet där duvorna seglar som stridsflyg… Att vänstra med högerns extremitet när prydaste palm blir helt oblyg Om vinsten beskattas: en välfärdsraket som signar och bidrar och ger

Undra om undergång kommer nångång till norden med östan som spåddes av ugglor i mossen och omen i allsång i viljan som aldrig förmåddes Med nästan ett sekel i hermetisk ro rest på teser om folkets urdrifter En omgärdad lustgård där olust får gro en flaskpost med gyllene skrifter

Urminnes tider minns tiden ur led har varslat att slutet är nära Och varje orakel som gett sitt besked sökte kränka det pekuniära Givmildhet gör dissidenter dövstumma och alla små statsråd är oanträffbara Allmosan stämmer exakt med den summa som börsen i riket har råd att avvara…

Urartar ordning som regel i våld om samtliga villkor har uppnåtts? Slutar utsvältning när marken är såld om urkundsförfalskningen undgåtts? Är det som stenen i plogspår och plommon? Det mättande mottot i barnens bordsbön: Att allt vi har fått har först tagits från nån för att kallas för dygdens lön

Undra om undergång kommer nångång och utplånar allt som vi samlat Utgjuter tomhet så hård som betong som boet när ungen har ramlat Är det ett hastigt försvinnande i glödheta stunder av ljus? Eller mer av ett stilla avklingande som när dån tonar ut i ett brus— i otakt med hjärtslagens slut

[whitewaterpaper]

DSJ02: “Obeliskporten”.

Originaltitel: The Obelisk Gate. Serie: Den söndrade jorden #02 (The Broken Earth #2). Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden. Publicerad: 2016 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

När vi lämnade Essun senast så hade hon nått den underjordiska staden och återförenats med Alabaster. Jag vill minnas att vi då också fick det bekräftat att Alabaster var den som i (första bokens) prologen ”startade” jordens undergång. Här får vi inledningsvis möta en karaktär som vi inte fick träffa personligen i förra boken men som ändå var ständigt närvarande: Nassun, Essuns dotter. Vi får också en närmare inblick i vad som hände den där dagen då Essuns make Jija dödade deras tvåårige son.

Bota någon från orogenesi? Det låter som något som kommer sluta med en lobotomi, och vars process och slutresultat är ungefär lika pålitlig. Det är väldigt svårt att få något annat än avsmak iaf för en man som dels ger sig på och slår ihjäl en tvååring. Speciellt när man sedan tar sitt andra barn och ränner iväg för att bota det. Jemisin skall ha all kudos för att hon visar noll avsikt i att framställa Jija som en sympatisk karaktär.

Förr eller senare skulle han ha räknat ut det, på ett eller annat sätt. Jag upprepar: Förr eller senare skulle han ha räknat ut det. Skulden är hans och ingen annans. – (Obeliskporten, Kapitel 1)

Och visst blir vi väldigt nyfikna när Essun sedan i tidigt i andra kapitlet tänka:

Vilket får dig att tänka på din levande dotter, och din döde son, och din snart väldigt före detta make, och du rycker till.  – (Obeliskporten, Kapitel 2)

Något säger mig att ”familjeåterföreningen” kommer att bli kladdig, kanske än mer så om Jija lyckas ”bota” Nassun från orogenesin.

Men vi får reda på en intressant sak om obeliskerna: de fungerar som förstärkare. Jag har haft i bakhuvudet att obeliskerna är någon form av atombomber men det verkar som om jag är inne på fel spår. Jag har för mig dock att man får reda på i första boken att obeliskerna var en del i världens fall som en gång ”skapade” den femte årstiden och försatte världen i det stadium den nu är.

Vi visste sedan tidigare (Hoa talar om det i slutet av första boken vill jag minnas) att vissa av de här obeliskerna redan styr emot Essun, som Essun så skall det bli intressant med en närmare förklaring nu när hon lyckats kalla på inte bara en utan två obelisker (onyx och topas). Att de verkar ha olika sinnesstämningar är en detalj som troligtvis kommer bli viktig längre fram.

Jag ser också fram emot att få veta vad det är stenätarna är ute efter. Antimon har ju valt Alabaster som ”sin” och Hoa verkar ha valt ut Essun. Hoa avslöjar ju sist i första boken att han hållit ett öga på Essun ett tag redan när han visar sig för henne. Stenätarna verkar jobba efter en agenda (eller fler) de också – och det skall bli intressant att se vad deras slutmål är. De verkar ju vakta ”sina viktiga föremål” nästan svartsjukt. Det hänger definitivt ihop med orogenesin, och obeliskerna, men hur och varför? Vi minns ju sedan tidigare att den söndriga obelisken som Essun hittade hade en död stenätare hängandes i sig. Det är en detalj värd att minnas.

Så hon accepterar att det hon ser på är en trasig obelisk som utan att någon vetat det har legat på botten av Allias hamn Jorden vet hur länge. Hon accepterar att det som är fångat i dess hjärta, det som på något sätt har gjort sönder denna väldiga, magnifika, mystiska tingest … är en stenätare. Och den är död. – (Den Femte Årstiden, Kapitel 12)

Nu när Essun dessutom blivit utnämnd till rådgivare så lär vi bli kvar här en stund, frågan är bara hur länge hon kommer ha ro att stanna innan hon vill ut och leta efter dottern igen. Vi vet ju heller inte hur långt från spåret Essun är nu (för jag utgår från att det var Yakka som det egentligen var som styrde Essun och Hoa i förra boken). Eller är det så att Yakka kommer kunna använda sina krafter för att dra henne till sig?

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Något jag kommer på mig med att se fram emot under den här boken är att få en väktares perspektiv. Väktarna sitter ju på en del kunskap och insikter, och om vi har tur kommer vi få lite mer fakta om orogenesin och obeliskerna nu när vi får följa Schaffa (eller snarare den man som en gång var Schaffa). Schaffa verkar dessutom ha medvetet ha skyddat Syenit från något. Det är uppenbart att det pågår något stort, och att det varit i anlöpande ett tag. Antagligen var det inte en tillfällighet att Syenit och Alabaster tussades samman i första boken.

Han vet vad stenätare gör med mäktiga orogener om de får en möjlighet, och han vet varför det är så viktigt att hålla en orogens blick riktad mot marken och inte mot himlen.

Jag är väldigt nyfiken på vad stenätarna håller på med. Vi såg ju redan i förra boken med Anemon och alabaster, och vi ser det nu med Hoa och Essun, att stenätarna väljer och behandlar orogener som ”sina saker”. Vad det än är som pågår, så misstänker jag att stenätarna är en del i det. Det går inte att utesluta att förvandlingen till sten/föda som Alabaster genomgår nu är en del av det.

Och nu i tredje kapitlet får vi (mer eller mindre) bekräftat det jag var inne på i förra boken: att väktare till en viss grad kan orogenesi också. Tills vidare behåller jag min liknelse med Sagan om drakens Återkomsts ”sul’damer”. Men väktarna verkar vara väldigt egoistiska rovdjur med, om man ser till hur (den fd) Schaffa går lös på familjen i fiskeläget.

Alabaster vill att Essun medverkat till att göra slut på den här årstiden i förtid, eftersom mycket tyder på att den kommer vara i tusentals om inte tiotusentals år, men samtidigt var han den som utlöste den? Vad är det som Alabaster vet som inte har avslöjats än?

…men vad det hela tiden utmynnar i är detta: livet kan inte existera utan Jorden. Likväl finns det en inte föraktlig möjlighet att livet kommer att vinna sitt krig och förgöra Jorden. Vi har varit nära några gånger. Det får inte hända. Vi får inte vinna.

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Vi får närmare lära känna Nassun och hennes förhållande till pappan, och inna det femte kapitlet är slut så kommer Nessun både lämnat barndomen bakom sig och reducerat pappan till ”Jija”. Det skall bli intressant att följa det här, framför allt vad Jijas planer är.

Har vi dragit någon parallell mellan årstiderna och istiderna? Det nämns att spåren efter årtiderna går långt tillbaka, kanske så långt som innan själva rämnandet av världen.

En sak som jag höjer på ögonen lite är det här med namn och identiteter, det verkar vara något som är allmänt förekommande och jag spekulerar lite i huruvida detta ”byggt in” i kulturen genom åren och att byta namn när livet går in i en ny fas är något som är helt naturligt för dem?

Alabaster står ändå för de mest intressanta delarna med sina kunskaper om obeliskerna och vad de är. Framför allt är inblicken i orogenesin intressant. Är det så att obeliskerna är orogener? Är det vad stenätare gör med mäktiga orogener? Var det därför den trasiga i Allia hade en död stenätare fastnaglad i sig?

Är orogenesin magi? Eller är det ett namn som Alabaster hittat i annalerna och missförstått innebörden av? Magi är ofta knytet till elementen, och helt omöjligt är det inte förstås. Jag ser fram emot att få veta mer.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Vi får veta att Nassun verkligen passerade Castrima men att hon och Jija hastar förbi det utan att hon inser att Yakka kallar på henne. Då var det antagligen ett äkta spår som Essun följde i förra boken.

Både Alabaster och Jija talar om Månen, nu verkar det som om och nu får vi reda på att det är en faktisk plats och det är dit som Nassun nu anländer. Och vem väntar det om inte Schaffa – som inte helt har sina fakulteter i behåll men troligen identifierar Nassun som Syenit. Nassun inser att Schaffa antagligen hör röster eller lider av en delad splittrad personlighet. Vi får också en antydan här om att orogenesin är en någon form av elementalmagi och där Nassun kanske har en viss fallenhet för is (vatten/luft?). Här och där tänker Nassun på Jija som ”pappa” trots att hon egentligen insett att han numera bara är Jija, och jag vet inte om det ”felet” är medvetet eller inte. Hur som haver ”Funna Månen” skall bli intressant och framför allt om den knyter samman till samma ”Måne” som Alabaster talar om.

Essun kämpar för att hitta sin plats i Castrima, men tycker det är uppfriskande att det är vad folket i den undre delen av staden har problem med snarare än orogenesin. Och lite börjar man fundera om Alabaster kommer överleva den här boken. Men mycket till lärare är han inte, så mycket är säkert. Men jag ser fram emot hans historia, speciellt sedan jag misstänker att den kommer innehålla en del av förklaringen till vad stenätare gör med mäktiga orogener.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Här fick jag svar på iaf frågan om månen. Alabasters referens till månen var satelliten i fråga och inte ens plats på kontinenten. Det har nämnts tidigare att månen slagits ur sin bana och att man trodde ”årstiderna” (jag utgår från att de menar de 5e årstiderna som passerats) hängde ihop med den förskjutningen. Alabaster berättar om vad som hänt och vart han varit de senaste åren – och jag finns det intressant att man tror att många av stenätarna (eftersom de antagligen är odödliga) är äldre än årstiderna. Det här börjar bli riktigt intressant. Alabaster verkar också helt och fullt övertygad om att orogenerna var de som startade rämnandet från första början. Lustigt egentligen, jag hade nästan räknat med att orogenesin var en effekt av världsfallet.

Den där staden, alla dess underverk … det var en dödkult som styrdes av orogener. Det var vi som förstörde världen, precis som de alltid har sagt. Roggorna.

Det här med att dra/tvinga in månen i sitt läge för att återställa balansen, undrar om det f.ö. kan hänga ihop med ebb/flod? Jag har inte direkt tänkt på om man hänvisat till låg och högvatten i boken, ens under perioden Syenit och Alabaster bodde på piratön.

Inget av det Alabaster berättar gör mig mer klokare dock på vad obeliskerna egentligen är.

Nassun då? Hon bondar ihop med Schaffa. Hon upptäcker silvetrådar i Schaffa och det måste vara samma typ som Essun sesade i Alabaster? Den sistnämnda bekräftar att det som väktarna gör också är magi (och därmed en del av orogenesin) men besmittat på något sätt. Och det nämndes under sista kapitlet med ”Damaya” i den femte årstiden (då när hon och Binof besöker vad jag antar är obeliskporten?) att väktarna har ett implantat.

Schaffa tänker efter lite, sedan säger han: ”Du är medveten om att vi – Väktarna – är … annorlunda.” Han ler, som för att påminna henne om hur annorlunda. Alla Väktare ler mycket. Hon [Damaya] nickar stumt. ”Det finns en … procedur.” Han släpper hennes hand lite, rör vid sitt eget bakhuvud under det långa, svarta håret. ”Något vi får för att vi ska bli det vi är. Ett implantat. Ibland blir det fel och måste avlägsnas, som du såg.” Han rycker på axlarna. Hans högerhand är fortfarande täckt av tjockt, halvstelnat blod. ”En Väktares förbindelse med de orogener som tilldelats honom kan avvärja det värsta, men Timay hade tillåtit sin att förtvina. Dumt.” En kall lada i Nomilaterna; en stund av vad som verkat vara tillgivenhet; två varma fingrar som tryckts mot Damayas skallbas. Plikten först, hade han sagt då. Något som gör det bekvämare för mig. (”Den femte årstiden”, Kap: ”Damaya, till slut” NK Jemisin).

Är det så att det är implantatet som möjliggör att de kan använda ”magin” men de tvingas göda sig på äkta orogener? Nassun noterar ju att silvertrådarna kommer från nackbasen och slickar hungrigt efter henne. Alabaster var ju som bekant genomsyrad av trådarna. Värt att notera också att överanvändning verkar ha ett depraverande resultat, Schaffa antyder ju det när han är på väg att drunkna. Kanske är det därför den ”instabila väktaren” i ”Damaya, till slut” beter sig som hon gör?

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Det är en intressant inblick vi får av Schaffas drömmar/minnen hur väktarna skapas, och hur deras inneboende gåva för orogenesi vänds ut och in för att i stället göra dem känsliga för personer som kan använda orogenesin. Minnet av kvinnan och barnet är märkligt, men blir intressant igen när det glider in i hur han hittade Damaya/Essun.

Via Nassun och hennes samtal med Schaffa får vi lära oss ännu mer. Den senare talar om förslavandet av orogenerna och får veta att navet ursprungligen styrdes av orogenerna själva, här börjar jag undra hur gamla väktarna är (som individer, inte grupp). Någonstans (kan det vara Schaffas första kapitel? Vet att det antyds i det här delmålet också.) antyds det att de inte åldras som andra. Innebär det att väktarna kan vara lika gamla som stenätarna? Är stenätarna väktare som lit Schaffa nu tappat greppet om sin bildning?

Och kanske är det i det här kapitlet, när Nassun sträcker sig efter krafterna i skyn som vi får en aning om varför orogener skall ha blicken fäst på marken: Eitz förstelnas av Nassun när hon väcks ur en mardröm. Om och/eller hur detta skall visa sig knyta an till väktarna eller stenätarna eller båda framöver återstår att se, men jag är övertygad om att händelsen är signifikant.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Två kapitel med Essun som mer eller mindre visar hur Essun sakta börjar finna sig i sin nya komm. Bland annat tar hon upp undervisande igen, denna gång otränade orogenesibarn i orogenesi. Tonkee finner kontrollrummet för den underjordiska kommen och samtalen där får Essun (eller Damaya som hon hette då) förstå vad vi läsare redan anade då: att väktaren som det slagit slint för i ”Damaya, till slut” på något vis korrumperats av jorden (aka ”fader jord”). Skulle vara intressant att veta om ”moder jord” (som vi säger) övergick till ”fader jord” och hur skiftet i så fall uppstod. (I samband med att månen slogs ur sin bana?).

Det finns likheter mellan hur järnskärvan kryper in i Tonkee och Schaffas beskrivning om när han fick implantatet så jag är rätt säker på att händelserna relaterar till varandra.

Hoas motståndare, undrar om hans Allierade är orogenerna/väktarna i ”Funna Månen”? Skulle tro det, fick intrycket av att det var norrut.

Essun är iaf inte rädd för att ta öppen strid för det hon tror på, och ryker ihop med Yakka. Tror det är hälsosamt för Kommen att Yakka får sina mothugg ibland, så hon inte enkom kan göra som hon vill oemotsagd. Utvecklingen att det väntar en armé strax utanför dörren var dock överraskande utveckling, och speciellt att det handlar om en komm som nu är väldigt långt hemifrån. Eftersom de skickar ett meddelande med en stenätare, som mer eller mindre har Hoas arm i sin hand (inte resten av Hoa: bara ena armen) så dristar jag mig åter till att detta hänger ihop med Hoas fiende i norr som det talades om innan.

Och den döda stenätaren från granatobelisken i Allia återuppstår. Intressant, det var en förveckling jag inte förutsåg.

Delmål 8 (Kapitel 15 & 16).

Så Hoa är den ”döda” nu återuppståndna stenätaren från granatobelisken, och han fastnade för Essun för att hon just då i Allia frågade hur han mådde? Vi får iaf veta lite mer om kriget som pågår, och stenätarnas intre konflikt om huruvuda det finns plats för människor, orogener och stenätare på en och samma gång. Frågan är vad Alabasters del i det här innebär, han startade ju den här årstiden och allt tyder ju på att den kommer vara länge om man inte hittar andra vägar ur den. Det pågår något som jag inte riktigt har grepp om.

Samtidigt har en stenätare tagit kontakt med Nassun, och de blir allierade på något vis. Vad den här stenätaren har för planer är inte klart än, en del av mig misstänker att det är Hoa. Nassun börjar dock så sakteliga får en insyn i hennes mors bakgrund och hur denne lärde sig använda orogenesin, och hon börjar få en viss förståelse för varför hennes mor gjort vissa saker som hon gjort.

På det hela taget, två solida kapitel som för handlingen framåt.

Delmål 9 (Kapitel 17 & 18).

Schaffa är givetvis införstådd med magi-/silverdelen av orogenesin och erkänner att de aktivt styrde orogener bort från den vägen. Mer än att det är farligt både för omgivningen och orogenen själv går han inte närmare in på ämnet. Jag kan bara spekulera i att det var ”silvret” som var en aktiv del i att få världen att rämna. Jag kan också ha vissa teorier i att vältarna (eftersom de springer fader jords ärenden) kanske inte kan kontrollera den delen av magin på samma sätt som den vanliga orogenesin. Att ”kärnstenen” är av metall stärker dess koppling till incidenten med tonkees arm. Det kan också förklara den nedlåtande attityden alla har mot metall jämfört med sten. Skönt att Nassun gör upp med sin pappa och verkar öppna sinnena för att närma sig sin mor.

Mycket händer dessutom i Undre Castrima, stillarna tror att kasta ut orogenerna kommer rädda dem (vilket det inte lär göra) och Stillarna går till öppna angrepp.  När Essun nära på förintar hela undre Castrima griper Alabaster in med sina sista krafter och stoppar henne. Är det dags för Essun att röra sig mot ”Fallna Månen” nu? Hon lär börja röra sig ditåt snart, något säger mig att hon och Nassun kommer rädda världen (eller iaf försöka) tillsammans.

Delmål 10 (Kapitel 19 & 20).

Dessa två kapitel knyter ihop säcken för Essuns äventyr i undre Castrima. Jag måste erkänna att det finns en viss logik i att Ykka som är självlärd givetvis använder silver-delen av orogenesin i större utsträckning (aka magin), Nassun anmärkte ju tidigare på att hon använder ”silvret” i allt större omfattning. Och det här med parallellkoppling sträcker ju sig tillbaka ända till händelserna i Allia.

Intressant också att Rennanis stenätare troligtvis letar orogener som kan öppna ”obeliskporten”, frågan är varför? För att röja dem ur vägen eller rekrytera dem för sina egna syften? Essun öppnar iaf porten, med Hoa som ankare, undanröjer hoten från Rennanis och passar även på att leta upp Nassun. Jag är fortfarande inne på att Essun och Nassun kommer hämta tillbaka månen tillsammans. Den senare blir ju ”upplärd” av en stenätare, undrar om det också är Hoa?

Den stenätare av alabaster måste ju vara ”Alabaster” som är återfödd? Och mycket tyder på att Essun nu går samma väg. Förstenas man om man öppnar och använder porten?

Sammanfattning.

Det här har varit ett riktigt läsnöje, jag gillade redan den första boken, men den här är strået vassare ändå då man dels får inblick i Nassun och vad som händer henne, men även dels inblicken i Schaffa. Jag tycker också Essun kommer fram som en trevligare karaktär här än i första boken. Den här boken känns väldigt mycket som att det sätter upp förutsättningarna för den tredje och sista delen av serien (som jag ser fram emot). Mycket ägnades åt att lära Essun och förbereda Nassun på vad de behöver veta för att knuffa in månen i sin bana igen och göra slut på årstiderna. Detta utan att det känns som ett mellanspel.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Den femte årstiden @ Goodreads.

Lobotomi @ sv.wikipedia.org.

Lobotomi skulle bota sinnessjukdom @ Populär Historia.

[stadhjalpen1]

Pris Flyttstädning i Skåne, Lund, Landskrona & Malmö|Städhjälpen

Det var inte så vanligt förr att beställa en städtjänst för att rengöra sitt hem. Idag är det snarare en trend som hör till vardagen. - Ja ja, hur man än väljer att kalla det så har vi på Städhjälpen den servicen. Vi utför flyttstädning Landskrona och i omnejd i förorterna. När du har bestämt dig för att flytta, är det bara att höra av dig till oss max 4 veckor innan flytten. Vi har då tillsammans bestämt vilken dag eller dagar vi kan komma och städa på. Ibland behöver vi mer än en dag om projektet är stort. På grund av att vi även har fasta återkommande kunder på vanlig hemstädning, så kan vi behöva boka in två eftermiddagstider för att hinna med. Här kan du se vår  och prisinfo på flyttstädning. Pris Flyttstädning

Tänk så skönt att få hjälp med städningen, jag menar inte nog med att du ska bära och slita och skruva ner och skruva loss saker sen ska det skruvas upp och skruvas ihop och bäras in på det nya stället…Då är det superskönt att slippa tänka på att du ska städa hela huset också! Nu vill du bara installera dig i ditt nya hem och få i ordning på möbler och annat, komma till ro och känna in dig i din nya lya. Till och med fönsterputsningen ingår i vår flyttstädning, det är bara inglasad balkong eller inglasat uterum som vi har ett tillägg på. Den infon hittar du på länken ovan. Vill du att vi ska rensa brunnen i duschen eller avloppet till vasken så är det ett tillägg men vi utför det du önskar. Önskar du flyttstädning Landskrona hör av dig via mailen info@stadhjalpen.nu eller ring på mobilnr 076-855 32 37. Kontoret är öppet från ca kl 07:30 -16:00. Vi är här och svarar nästan alltid omgående. Vi utlovar städgaranti. Är du inte nöjd med städningen och inte blir godkänd pga att vi har missat något från checklistan så kommer vi och rättar till våra missar kostnadsfritt. Detta behöver göras senast tre dagar efter utförd städning. Pris Flyttstädning

Vid en flyttstädning så ska allt rengörs grundligt. Vi torkar inte bara utanpå ytor utan även i skåp, i kyl, frys, ugn och garderober. Vi torkar av synliga rörledningar. Bad- och duschanordningar ska rengöras från kalkrester. Städmaterialet ingår i priset och vi försöker till största delen att använda oss av miljövänliga produkter. Det kan ibland behövas starkare medel om det är t ex kalkrester som suttit där en längre tid men vid de tillfällen så har du som kund underrättat oss om läget. Det är viktigt att vi har en bra dialog tillsammans, att du är tydlig och berättar hur du vill ha det eller om det är ovanligt smutsigt på något ställe där det är svårt att få rent. Då slipper vi missuppfattningar och vi utför jobbet smidigare och utan frågetecken. Våra tjejer är proffs på det dom gör och de vet hur man ska flyttstäda och hur viktigt det är att allt blir noggrant gjort till sista dammtussen. Vi på Städhjälpen utför flyttstädning i Landskrona och du kan känna dig säker när du anlitar oss.

[succek]

Himla färg

Foto Ariel Anqas Himla Färg: När ondskan knackar på din dörr, så som den så ofta gjort förr. Glöm då inte att i ditt hus har du världens starkaste inre ljus! Denna styrka kallas din tro och den kan ge dig all välbehövlig ro. Höj din blick mot himlen upp och lova dyrt och heligt att aldrig ge upp. Det spelar ingen roll om himlen är grå eller blå- din inre styrka kan du alltid lita på. Men bara om…

[sepavarlden]

Andas

Hur ofta pratar vi inte om andningen, även om vi inte studerat ett ord av buddhistiska läror? ”Andas!” säger vi till någon som är upprörd, någon som är nervös, någon som är skrämd, någon som är förvriden i smärta, någon som framföder ett barn, någon som vi är rädda faktiskt inte andas, faktiskt inte kommer andas något mer: andas, andas, andas. Andas med din heliga ande-dräkt. Fortsätt ro med dina andetag. Låt din kropp vara en eka som färdas längs den å(h) som kallas Livet.

Det första och största vi lär oss i livet är att andas. Det börjar redan i livmodern, vad jag kan förstå: innan fostret lämnat moderlivet har hen övat på att andas, trots att hen varit tvungen att genomföra ritualen i fostervattnet. Jag gillar att detta ofta kallas just ”practice” i litteraturen, precis som medveten närvaro, andning och meditation är en del av ens ”praktik” eller (ut)övning i mindfulnesskretsar, så är fostrets andningsträning en första praktikplats. Det känns högfärdigt att utgå ifrån att vi skulle bli klara med denna övning, att vi skulle vara färdig(ut)bildade bara för att vi bytt moderlivet mot jordelivet.

I nuet är vi alltid nybörjare. Det är en hårfin gräns mellan erfarenhet som styrka, och erfarenhet som förstelning.

Under 2022 tänker jag mig låta det späda livet inom mig andas. Troligen kommer jag ha mycket mer att säga om det här. Redan stockar sig orden, men de får göra det så länge. Det här är bara ett första år(ande)tag.

[photofabulicious]

🧺Laundry day> Laundry Dave. ….. 👋Hejsan hoppsan! Jag lever om någon undrat. Har varit sängliggandes i några dagar. Ryggen/höften var knas efter överfallet eller vad man ska kalla det. Det var först igår jag kunde röra mig utan någon smärta alls (nästan). Det ska jag fira genom att gå på Månsken ikväll. Blir det årets sista open air? Vi får la se. . 👨‍💻Har jobbat en hel del också. Liggandes i soffan. Inte så stor skillnad mot det vanliga alltså. Haha. . 📈Cryptovalutorna har skenat uppåt den senaste tiden. Typ alla. Välbehövligt! Men nu jinxade jag säkert allt igen. Ber om förlåt på förhand.😬 . ✈️Funderar på vart jag ska resa innan skolan. Ska göra ett stopp i Fuengirola men behöver någonstans där jag kan ta igen mig i lugn och ro. Problemet är cash. Vet inte hur mycket pengar jag lyckas få ihop tills dess. . Ha en fantastisk helg alla glada!🎉❤️ (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/CSg4DucDMqn/?utm_medium=tumblr

[shadowsif]

Which ROs are slow-burn? Can you tag this question with #slow-burn?

Hi and thanks for the ask :) sorry it took a few days to get to. My brain has been a mush and it proved to be difficult to put my thoughts down in writing.

There is no slow burn in the traditional sense. As the end point is kind of similar to all of the ROs, depending on players choices how fast it escalates. The relationships are what differ and how they start/grow. I do aim to write so it won't feel jarring 'love at first sight' even if the ROs certainly notice MC from the start. So there should be an opportunity to play most of the game with longing glances and slower burn but it's a choice for all the ROs.

Personally, Darin and Hede at this point in my brain are the best for the slower pace. Darin because traditionally forbidden regent/bodyguard trope and Hede for the childhood friends/past puppy love aspect and the reunion.

Kallas is known for her generosity and quick love for people so it's easier for people to accept her new favourite person.(Would she be sugar mama in modern terms? Maybe;))

Ora and Mc and kind of the same social standing so it's more of navigating duties and having what you want instead of what you or other people need from you.

Hope this cleared anything up? 😅

[donniek87]

Besviket museibesök och sjukt massa mat

Idag åkte vi till Skäftekärr arkeologiska friluftsmuseum. Vid började med en god lunch vid deras restaurang där jag åt en våffla med laxröra.

Sedan gick vi till själva museidelen. Sicken besvikelse! Inträdet kostade 100 kronor och friluftsmuséet bestod av ett konstruerat järnåldershus. Resten av själva ”upplevelsen” var att gå och testa på några få olika ”järnålderslekar/-spel”, testa skjuta pil och båge (såna där barnvarianter - inga riktiga), titta på några kossor som tros varit typiska under järnåldern. Hade jag vetat vad jag skulle få ta del av hade jag tvekat om inträdet ens var 20 kronor. Längre bort (utanför själva museidelen) fanns ruinerna av en riktigt forngård, vars ena hus var det som stod rekonstruerat i friluftsmuséet. Bara det hade varit nog så intressant att besöka, utan att behöva betala 100 kronor inträde till.

En skylt på muséet för att uppmana till att hålla avstånd. Den var lite rolig!

Eftermiddagen spenderades på Lyckesand strand, som är en del av den långa sandstranden i Bödabukten. Ganska lagom med folk här och inte speciellt långgrunt (vilket är skönt). Det finns ett mysigt kafé här med gott kaffe och bra, hembakade kakor/bullar.

Idag hade vi bokat bord på restaurangen Lammet och grisen för att äta middag. En populär restaurang där de helgrillar lamm och gris över eld och man får säga till grillmästaren vad man vill ha för kött så trancherar hen det direkt framför en. Lite av en upplevelse och riktigt gott var det. Vi blev proppmätta! En restaurang jag varmt kan rekommendera (men det är ganska dyrt).

Under kvällen bestämde vi oss för att ta till vara på kvällssolen och ta lite foton på några av alla väderkvarnar som står här på Öland. Sista timmen innan skymning kallas för ”golden hour” på fotospråk - den timmen då ljuset är extra ”varmt” och ger en härlig röd/gul nyans till fotona. Jag tror jag lyckades få någon bra bild på en väderkvarn i alla fall. Här nedan ser ni en jag tog med mobilen (för övrigt så är alla bilder i denna blogg fotade med mobilen).

Jag sitter utanför vårt tält och ska snart lägga mig. Under tiden försöker ”pappa McCallister” (vår granne ni vet) natta sin yngsta dotter. Pappan skriker och brinner av extremt snabbt på dottern - ”VA TYST NU!! LÄGG DIG NEEEER!!” Hela tiden, om och om igen. Hur ska flickan kunna komma i sängs och somna när sin pappa skriker på henne hela tiden? Jag tycker synd om dottern. Jag känner ju inte familjen och jag vet att man inte ska lägga sig i andras barnuppfostran… Men pappan är allt annat än pedagogisk och hans stubin brinner av alldeles för fort för vad som kan vara rimligt.

Till slut blir det tyst häromkring i alla fall (så när som på längre ner på stranden där de spelar hög musik på någon strandkrog) och jag kan få ro till att sova. I morgon är sista heldagen här på Öland. Vi har bestämt att vi kör norrut på ön (då den delen är lugnare och mysigare) och tar dagen lite som den kommer.

[fredrikmattsson]

Gud va trött jag blir på mig själv! Nu har jag suttit och skrivit ett inlägg i en halvtimme och jag går ut med hunden en stund för att komma tillbaka och allt är borta!

Aldrig att jag gör texten i ett riktigt program utan jag tramsar och skriver direkt i webbläsaren, vilket är katastrof i de flesta fall. Nu andra gången och varje gång i livet framöver ska jag använda Drafts eller Byword i mac och aldrig någonsin skriva om igen, så sjukt irriterande när man själv är så korkad. :)

Jag skrev ett inlägg om att jag har börjat spela schack igen, det var 20 år sedan jag spelade schack som mest. När jag gick i mellanstadiet så spelade jag massa tävlingar och även allsvenskan i schack så det kom folk och hämtade mig och körde runt mig på tävlingar då och då. Det var så klart skönt att få vara ledig från skolan men det var inte det häftigaste du kunde pyssla med precis, så man höll lite tyst om saken. :)

Just nu har jag kört mer än vanligt och även om jag inte är lika bra som förut så börjar det kännas okej igen. Jag spelar på Lichess, helt klart den bästa sidan jag har varit på och skitbra på att kolla igenom analys och leta misstag man har gjort i efterhand.

Om du är sugen på att spela så kör jag gärna ett parti med dig, båda har en dag på sig för att göra ett drag. Den som klicka på länken reserver partiet och ingen annan kan använda länken efter det. Om fler vill spela så kan jag så klart lägga ut en ny länk senare, så prova då och då om länken är tagen.

Korrespondensschack är ganska bra för då kan man tänka lugn och ro och man kan också ställa upp pjäserna på ett riktigt schackbräde hemma.   Det blir lättare att se allt då tycker jag. 

Har man gott om pengar så kan man köpa ett schackbräde som är fysiskt men som man också kan koppla till datorn. Då finns det små lampor som visar vart motståndaren har flyttat och när du själv flyttar så registreras det automatiskt, på så vis kan du spela med ett riktigt schackbräde trots att motståndaren är på nätet.  Men tillbaka till liChess, du kan förstås köra app till din smartphone eller köra i webbläsaren, man kan t.o.m. slå igång Röst-chatt så att man kan sitta och prata med varandra precis som om man satt framför varandra vid ett riktigt bräde.

Klicka på länken högst upp för att börja spela. Vem som blir vit eller svart är inställt till att slumpas.

Det finns förstås en chatt där också så att man kan skriva som vanligt.

Har du mer än 3000 över så finns onlinekopplade brädet här och kallas DGT, när vi får pjäsern att röra sig själva med typ kanaler och magneter så kommer vi nått hela vägen, då kan vi sitta på varsin sida av världen och spela mot varandra.

[veckorsomgar]

Med visst vemod sätter jag mig i min Megane och åker söderut genom Kalmar län. Jag är trött och lättretlig och behöver några dagar för mig själv. Men det är med vemod, för jag älskar min familj, älskar barnen som kan vara skitjobbiga men ändå så fantastiska. Jag stannar till i Misterhult och går runt en timme på kyrkogården och läser på gravstenarna. Det är mina förfäder och mina gamla sockenbor som vilar där. Det ger mig ro och ett tag överväger jag att stanna där för evigt, men så sinnar jag mig och tänker att jag ger väl det här trettio år till. För barnens skull. Och min sambo. Tiden står stilla i Misterhult och en hottad Amazon raggar ett varv runt kyrkan samtidigt som jag lämnar kyrkogården och fortsätter söderut. I Västervik säger människor wegn i ställer för regn. Nästa stopp blir Konsum i Mönsterås och där kallas korv för kovv. Jag möter en bekant utanför och medan vi pratar så raggar en hottad svart folkvagnsbubbla förbi. Det är med viss vemod jag landar in i det som tidigare var min bostad men som nu är mitt fritidsställe, mitt gömställe, där jag får vara ifred. Den här helgen känner jag ändå extra vemod. En gammal bekant är död och sista tio åren var det här hemma som vi träffades och jag har förpliktelser till de anhöriga. Jag kokar en kopp kaffe och gör en macka med Dackekorv och lyssnar på Rendezvous i P2 på min gamla transistorradio och det är lite som det gamla olyckliga livet som är så svårt att minnas. Kanske är det därför det här stället innebär så mycket vemod och så blandade känslor. https://www.instagram.com/p/CGIVwF6AMI1/?igshid=11wpfd4ky719i

[ddosfreehost]

New Post has been published on Gsrab

New Post has been published on https://gsrab.com/hembryggning/man-ar-i-behov-av-energi-bade-for-traningspass-och-vardagslitet-bruka-druvsocker/

Man är i behov av energi både för träningspass och vardagslitet, bruka druvsocker

Druvsocker samt vanligt vitt – eller brunt socker är inte alls samma saker. Om du gissar att druvsocker, som är en glukos, också kallas dextros har du helt rätt. Den kemiska beteckningen för dextros är C6H12O6. En av många fördelar med dextros är att det ger en direkt energikick jämfört med att äta något sött godis. När du tränar mycket kan en dos dextros ge dig den extra energi du behöver.

Druvsocker är en energikick.

Ibland behövs mer energi än som finns tillgänglig. Visst har det hänt dig också att energin tagit slut eller inte räcker till ibland, speciellt kanske inför ett träningspass eller motionsrunda. Då kanske räddningen kan komma i form av druvsocker istället för godis eller en massa mat..

Om du känner ett energibehov, sätt inte i dig en massa kakor och godis för att få i dig socker. Ett piller eller en tablett med dextros kan vara allt som behövs för att återställa sockerbalansen.

Kanske ger vindruvor likadan effekt som dextros.

Om du inte hittar ditt druvsocker, ta dig raskt till en vingård och stoppa i dig vindruvor. Om vi fördjupar oss i ämnet koncentration så förlorar druvan klart jämfört med ett litet piller. Det är med hjälp av fotosyntes som druvorna skapar sitt druvsocker. Om man vill påverka sitt blodsocker på ett naturligt sätt så är detta ett bra val.

För många så är den stora fördelen med att köpa glukos i en behändig förpackning att man kan använda sig av sockret på ett så smidigt sätt. Doktorn rekommenderar vid lågt blodsocker “Ät snabbt upp fyra kilo druvor.” Det är inget krångligt, ett par tre teskedar i din vattenflaska till träningen räcker.

Valmöjlighet till att finna druvsocker i en affär är en e-shop.

Det är inte så svårt att hitta bra druvsockerprodukter. På nätet kan du i lugn och ro söka efter just det druvsocker du vill köpa och ofta fraktfritt. Det finns 1 kg påsar på nätet där priset är riktigt bra.

Lägg upp ett lager med flera påsar. Har du tänkt dig att passa på med träning eller andra fysiska aktiviteter på semestern kan en eller flera påsar i bagaget vara en bra idé.

[magnuswesterberg]

4. Resan till Colmar

Dagen dör från klockan tre på eftermiddagen, värmen försvinner, människorna skyndar hemåt. Vid arton på kvällen är det mörkt och kallt. Allt är borta. Den första höstvinden drar genom trädgården i Nacka och försöker förvandla platsen till vildmark igen. Rolf Emering har just kommit hem efter en arbetsdag inne i stan. Det enda som hörs är hans andfåddhet när han rullar in på garageuppfarten till villan på Järlastigen. Han drar in några djupa andetag och det är rått i luften i svackan där hans hus ligger sedan 1931. Ögonen svider av svett som har runnit från kanten av cykelhjälmen. Gatubelysningen kastar ett blekt sken in i trädgården på baksidan av huset. När Rolf har ställt in racercykeln i garaget går han tillbaka ut i trädgården och bär in trädgårdsmöblerna. Vilken dag som helst kan snön vara här, tänker han. Rolf dröjer därpå vid det gamla äppelträdet, betraktar i fönstret familjen som rör sig i det gulaktiga ljuset inne i villan. Han tänker på hur mycket han tycker om sin familj, pojkarna och Élise som är märkliga kopior av honom själv och hustrun. Så kommer han på att det redan är hög tid att byta till vinterdäck. Det är numra bara familjen som använder bilen, Rolf cyklar så ofta och så långt han kan, under alla årstider, i alla väderförhållanden. För några år sedan skulle han inte kunna tänka sig ett liv eller ens en dag utan bil, men nu känner han sig fri, cykeln tar honom överallt. Allt han någonsin behöver finns inom mindre än en timme med cykeln, och vid femtionio års ålder har Rolf genom cyklingen kommit i sitt livs form.    Under färden från Stockholm city ut till Nacka har han dock under just den här kvällen överrumplats av mörka tankar. Han kom att tänka på att det från medeltiden fram till sjuttonhundratalet fängslades, torterades och dödades femtiofemtusen människor i Europa anklagade för trolldom. Var kom dessa tankar ifrån? Från år av missväxt och sjukdom hävdar vissa historiker. För egen del svävar Rolf omkring på sin racercykel fram och tillbaka mellan Nacka och Stockholm varje dag i en helt annan tid, motståndslöst som vore han gjord av dimma, plötsligt i livet har han blivit i stort sett fri från bekymmer, men Historien, den finns bakom honom, på ett sätt som både gldjer honom och gör honom outsägligt sorgsen; häxprocesserna, kanske det fasansfullaste kapitlet i Sveriges historia, dem kom han plötsligt att tänka på när han passerade Södra Stadshuset, i vilket förhöret med Anna Månsdotter hölls en dag i april 1676. Efter förhöret i vilket det fastslagits att Anna verkligen var en häxa, halshöggs hon och kroppen brändes. Rolf får bilder i huvudet, han hör en svag, torr röst som låter förhoppningsfull fast den hela tiden ber om nåd, en hel kvart ber den där rösten i huvudet på Rolf. Han trycker på och cyklar bort från Södra Stadshuset vidare upp på Katarinavägen. Djur må vara drivna av instinkter, men de dödar inte på grund av vidskeplighet. Tore Janson beskriver i sin bok Språket före historien, att det sannolikt funnits andra människoarter som också har kunnat tala med varandra, inte samtidigt dock, men mycket tyder på att även neandertalmänniskor, denisovamänniskor, floresmänniskor och Homo naledi, vars kvarlevor nyligen har hittats i Stjärngrottan i Sydafrika – alla dessa människoarter kunde eventuellt även tala, men vad tala de om, att de skulle leta upp och bränna häxor, hade dessa människoarter en förvriden gudstro? Den moderna människan är kan hända helt unik i sin grymhet, vidskeplighet och existentiella vilsenhet. Inte kunde de bara låta någon ha sin egen död ifred, utan att vi i stor omfattning har gjort att medmänniskor lämnat jorden i långdragna och fruktansvärda plågor. Ibland tänker Rolf på krillen, om de lider och dör långsamt i väldiga plågor i blåvalens tarmsystem. De kanske också plågas, länge, länge i en soppa av magsyra som först förblindar, sen långsamt upplöser resten av kroppen?    De av homosapiens oskyldigt pryglade och dödades öden lämnar inte Rolf, trots att han utifrån sett uppfattas som en hårdhudad militär som har sett det mesta, som genomlidit överlevnadsdygn bakom fiendens linjer, dygn efter dygn helt ensam i Tiveden och sen Afghanistan, livnärt sig på vassrot, fiskyngel, grodlår och kokad mossa, inget han talar om med någon. Rolf har alltid haft oerhört svårt att släppa eller till och med somna om kvällarna när oskyldiga människor råkat illa ut: av krig, kriminalitet, orättvisor, vidskepligheter eller bara otur. Som försäkringstjänsteman såg han allt för mycket av olyckor och familjetragedier, men det gjorde honom inte härdad, utan mjuk, obeslutsam i frågor som inte rörde honom själv utan andra. Kriget kom aldrig, men de till synes ändlösa skjutövningarna, lekarna i skogen och mörkret, hela tiden nära gränsen, dessa blev mer fasansfulla och lärorika än kriget självt.    Ondskan som drabbade Anna Månsdotter och – som då på den tiden av många uppfattades som något i sig gott – den sträcker sig tillbaka till domenikanermunken Heinrich Kramer från Tyskland som på fjortonhundratalet fått ansvaret av Påven att i Europa identifiera häxor och alla andra som misstänktes vara i förbund med djävulen. Heinrich titulerades institoris, och hans idéer om gott och ont i världen fortplantade sig ända upp till Norden. I Sverige avrättades tillsammans med Anna Månsdotter fyra hundra personer. Dessa avrättningar, eller mord om ni så vill, skedde visserligen under en lång period, 1492-1704. Heinrich Kramers bok, Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo eller Tertia pars mallei maleficarum. Malleus Maleficarum, på svenska kort och gott Häxhammaren, blev den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt och översattes till tjugo språk. Överallt där boken lästes uppstod tortyr, bålbränningar och dödande. Munken Jacob Sprenger hjälpte Heinrich så att manuskriptet till sist blev helt färdigskrivet och boken lästes i hela Europa – dess budskap innebar död för de som hade ovänner inom kyrkan eller för de människor, i synnerhet för de kvinnor, som var i små samhällen var illa omtyckta. Förevändningen var inte sällan att de hade haft sex med Djävulen. Nittonåriga Jeanne d’Arc dömdes till att brännas på bål. Lågorna steg mot skyn i Rouen en majdag 1431. Burgunderna hade sålt henne till engelsmännen, som dömde henne till döden på bålet för häxkonster och trolldom. Hennes aska ströddes i floden Seine, men nittonhundratjugo fick hon sin upprättelse och helgonförklarades av Benedictus XV.    Inte många i Sverige har läst Häxhammaren, men när Adeline ser ut genom fönstret från baren på Scandic Haymarket på Hötorget denna eftermiddag, fastnar hennes blick på just vår cyklande familjefar Rolf Emering som har läst boken. Han har läst den på franska. Hon har läst den på tyska. Rolf går på Gamla Brogatan mot Hötorget, och just där torget tar vid viker han av diagonalt, korsar torget mot Sveavägen och Konserthuset. Han står ut ur mängden, med huvudsakligen östermalmsdamer som handlar på torget; han är en vältränad femtionioåring med knappt skönjbart grått hår. Det är uppenbart att han inte är på Hötorget för att handla grönsaker. I sin ungdom tävlade Rolf i handboll och ishockey på internationell nivå. När vi ser honom gå, välklädd och rak i ryggen, är han arbetsbefriad med ett generöst avgångsvederlag från försäkringsbolaget och på gränsen till pension. Han fortsätter att cykelpendla till stan under många år efter att han har lämnat bolaget. Självdisciplinen har han med sig från åren som elitidrottsman och reservofficer. Det sitter djupt i kroppen och psyket, och han är förbluffad och tacksam över den bieffekt som militärlivet lämnade honom med. Han är övertygad om att krigsförberedelserna generellt sett överväger de fasansfulla effekter som det faktiska kriget skulle medföra. Rolf anser att vi har vi fått ett samhälle genomsyrat av män som aldrig har blivit motsagda, eller som fått testa sina fysiska gränser under i sig helt meningslösa manövrar i det svenska landskapet. Just meningslösheten i värnplikten kan vara svår att hantera för till exempel någon som har studerat på Handels eller ekonomilinjen överhuvudtaget. Men tro mig, det har en positiv och fredsfrämjande effekt, att låta män gå mil efter mil med tung packning för att en kraft större än dem själva kräver det av dem. Ingen information om vart de ska får de, det gör män ödmjuka, att inte veta när det kan tänkas vara slut, eller ens veta var de befinner sig. De flesta svenska män kommer aldrig att finna sig dödströtta eller vilse i en mörk skog, de kommer aldrig i livet att göra något som är så jobbigt att de nästan upphör att vara sig själva. De kommer aldrig att utföra en handling utan ett tydligt ekonomiskt mål; allt detta skapar farliga och giriga män som ej finner ro i städerna, egocentriska vildar som inte förstår var de själva börjar eller slutar, hur de ska hantera ovisshet, de börjar skada sig själva och efter något år eller så, när de har gått över gränsen med alkohol och blivit desillusionerade, då ger de sig på kvinnorna. Ett träningspass på gym eller ett friluftsäventyr i svenska fjällen är föga kompensation i jämförelse med vad svenska soldater uthärdade under veckolånga övningar i de svenska skogarna under kalla kriget på sjuttio- och åttiotalet. Män är stenar från stenåldern som behöver förnedras och slipas ned, för att bli människor som inte förstör mer än de bygger upp. På åttiotalet lärde sig unga män att strida varje dag i ett krig som aldrig kom; det var svaga män, starka män, män som emigrerat hit, norrlänningar som aldrig varit söder om Dalälven, genier och latmaskar: alla tryckes in i en pluton och samarbetet i gruppen fick något metafysiskt över sig, striden var på låssas men ändå på riktigt, en känsla av förberedelse inför det absolut värsta präglade deras dagar under ett år, de gick i mörker och regn i väntan på en fiende som var osynlig, anonym men extremt snabbtänkt och farlig. Det som blev kvar i Rolf efter tre år i det militära, var förutom många vänner en låga av självrespekt, hjälpsamhet och ihärdighet och ett värnande om alla olycksdrabbade och även för de som hade det svårare än honom själv att utstå meningslösheten. Han behövde inte veta varför han måste göra det, han måste bara göra det. Han hade stort förtroende för sina befäl, som inte alls var några tyskar beredda att överge varje moralisk gräns. Militärlivet förändrade härutöver hans sätt att röra sig, det syns extra tydligt när han passerar över Hötorget. Se på honom: axlarna tillbakadragna och blicken fäst lång fram, och redo att gå kort eller att gå i flera dagar med knappt någon vila, och ingen information om målet. Samma lätta steg oavsett. Rolf går nu med blicken fäst på kortsidan av Ivar Tengboms konserthus från 1926. Han går in genom den öppna dörren på Espresso House, slår sig ned på sin vanliga plats; han sluter ögonen kort en stund som man ofta gör när man kommit till jobbet och ska bestämma sig för vad man ska ta tag i först.    Det är måhända en helt udda tanke, men Rolf har många gånger undrat om även andra har gjort samma erfarenhet som han har gjort? Framförallt ihärdigheten är transformerad till en låga, som i början av ålderdomen, driver honom att fortsätta att cykla och läsa, cykla och läsa, inte olikt en meningslös, repetitiv militärövning på en myr i ingenmanslandet Härjedalen kan man tycka, men detta arbete gör Rolf lycklig och lugn inombords; lite som att vandra med livets motgångar som packning, framför honom en blöt och tungvandrad myr som inte tar slut, just så är det för honom att läsa och cykla – en äventyrsresa upp och ner och sen horisontellt rakt in i hans egna erfarenheter med en ledsagare som också är en människa, men det är inte enkelt eller lättvandrat, för det mesta leds han av en europeisk författare, liksom av Vergilius i Den gudomliga komedin, och längst, längst inne, där möter han inte sig själv, och inte Beatrice, och inte ett oändlighetens ljus i vilket allt får sin förklaring, utan en man i uniform som stirrar ned på honom:    ”Emering, res dig, du måste gå två mil till!”     Rolf tänker därefter på det som en språkintresserad vän och poet skrev i en diktbok om ett totalt misslyckat fältslag i Jämtland, en rad bara, några få ord, dessa ord har etsats sig fast i minnet:    ”Diktaren lever med sin död som en brödkorg på ryggen.”    Varje dag fortsätter Rolf som om inget har förändrats, han uppträder lugnt och förnöjt som om att han arbetade kvar på försäkringsbolaget: skaderegleringar, nya försäkringsprodukter, normer, principer, metodik om hur man bygger förtroende hos kunderna, ändlösa möten om samma saker, om risker – och det fungerar.    Oktobermorgon i Stockholm City: nya människor på Espresso House i botten på Konserthuset. Kallt och rått, bara fyra plusgrader. Rolf har beställd bryggkaffe och sitter längst in i hörnet, läser under förmiddagen om Paris, Lyon, Bordeaux och om handel längs Rhône- och Rhenfloderna på artonhundratalet, om ångbåtarnas och järnvägens dominans i Europa. Fienderna Frankrike och Tyskland och om de delar av Frankrike som var tyskt från kriget 1870 fram till första världskrigets slut. Fransmännen bävade under det senare kriget för att möta tyskarna i ett krig, på samma sätt som de hade alltså hade gjort 1870. Med anledning härav lovade franska regeringen att vara allierad med Ryssland. Frankrikes dröm var att återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen) där Colmar låg, den omstridda gränsen mellan Tyskland och Frankrike som sträcker sig som en strömförande fiskelina på botten mitt i Rhenfloden. Att flytta denna gräns kan ställa till oreda i Europa. Rör för allt i världen inte denna gräns. Rolf sitter på bottenplanet i den kvadratiska, men samtidigt fantasifulla, blå byggnad som ritades av Ivar Tengbom och som anses vara Stockholms finaste exempel på Swedish grace. Ett och ett halvt år passerar, i det stora hela samma rutiner varje dag, och Rolfs kunskaper om Europa tilltar i takt med allt som han läser under höstdagar som denna.    Ibland tar han en promenad ned till Stureplan och unnar sig en pastis med is på Sturehof och går sen sakta tillbaka till Konserthuset. Blickar i korsningen upp mot Cyrillus Johanssons kontorsbyggnad i hörnet Sveavägen-Kungsgatan, det så kallade Centrumhuset från 1931. Det är ett av få exempel på modern arkitektur i Stockholm som faktiskt upplevs som harmonisk och tilltalande. Den horisontellt orienterade kontorsbyggnaden får honom att tänka på Frank Lloyd Wright och Chicago där han ofta har var i tjänsten under nittiotalet.    Varje kväll cyklar Rolf hemåt i skymningen till villan i Nacka. Rullar trött in på garageuppfarten, efter att ha lämnat Espresso House punktligt klockan fem, som vore det ett yrke han bedriver där i hörnet, bestående av att dricka caffe, äta en sallad till lunch och läsa europeisk historia.    Familjen vet inget om Rolfs dagar inne i city, de anar inget, behöver inget veta. De ser upp till sin försäkringstjänsteman och reservofficer med de grå tinningarna och den vältränade kroppen. De tror att deras hjälte arbetar på försäkringsbolaget och ibland sover Rolf därför över på Scandic Haymarket inne i stan för att ge sken av att han är på konferens; kommer hem efter två dagar och spelar utarbetad. Rolf har dock aldrig mått bättre. Han lever ett dubbelt liv; ett i det förgångna och ett annat i presens. Han läser historiska romaner och följer årstidsväxlingarna i detalj under det att han cyklar fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Stockholm City och villan i Nacka.    Om äventyrslusten är större än vad omständigheterna tillåter, då är det förflutnas gåtfullhet den närmaste utvägen, tänker Rolf, samtidigt som just densamma har börjat att få honom att känna sig som en främling i Sverige. Det är något som lockar med det förflutna och kontinenten, det som skildrats av de stora franska berättarna Zola, Balzac och Flaubert. De ger honom lust att fortsätta resan in i sig själv, in i tanken, men även ut i landskapet, och bakåt i tiden och in i städernas gränder, där den franska stad som har gjort starkast intryck på honom är Colmar. Staden i Alsace som varit tysk såväl som fransk i omgångar genom historien. Omgiven av korsvirkeshus och vingårdar. Under trettioåriga kriget intogs staden av svenskarna och det finns därför en gata i Colmar som än i dag heter Rue Gustave Adolphe!    På kvällen hemma i Nacka tas grillen fram. Genom natten i villakvarteret, när grillen knäpper och svalnar på den vidsträckta verandan som Rolf har byggt, går ryktet om att det finns en anorektisk polska som kommer och städar för trehundra kronor. Få har sett henne. Hon städar i trans, en koncentrerad längdhopperska. De som har sett henne säger att hon kommer i tights och gymnastikskor, och att hon är smal. Sen försvinner trettiotvååringen från Warszawa lika ljudlöst som hon anlänt, likt ett lodjur, familjen märkte henne inte, hon lämnar inga spår, inte ens en svag doft lämnar polskan efter sig. Ingen vet hur hon anländer, om hon har en egen bil, om hon blir avsläppt av en arbetsledare eller om hon åker kommunalt, om hon till och med kanske vandrar i timmar för att komma till Jarlastigen i Nacka?    ”Agnieszka, har varit hos oss”, säger de med en speciell ton i rösten på andra sidan gatan, polskans anonyma professionalism har gripit tag i familjerna djupare än de varit beredda på, faktumet att känslan hon ingjuter i dem gick att köpa för ett par hundralappar; det senare syns speciellt väl i ögonvrån på morgonen i affärskvinnan tvärs över gatan, i hennes ekorrögon finns en känsla av total kontroll; det räcker med varannan vecka för Rolfs del med Agnieszka, och han njuter av resultatet av hennes effektivitet, samtidigt som han känner sig osäker på om de utnyttjar eller bara hjälper henne ekonomiskt. Kvinnan på andra sidan gatan kör hårt med polskan, och hennes hem är overkligt rent, bisarrt arrangerat, kuddarna står som en preussisk armé i soffgruppen, kvinnan får något erotiskt, drömskt i ögonen som vattnas, och Rolf stirrar som en småviltsjägare på henne från sin sida av gatan, dröjer vid hennes höfter för länge, siktar, och han upptäcker då att han inte vill skjuta henne med ett salongsgevär utan att han vill ha henne, hon som egentligen är som honom: en som hjälper människor, en drömmare, litteraturälskare och resenär inombords. Utifrån sett är Rolf försäkringstjänstemannen som cyklar till jobbet fram och tillbaka, fram och tillbaka, som om det vore en etapp i Tour de France.    Rolf sneglar nu på sin Rolex Submariner dör han blivit stående i tankar i mörkret i trädgården och inser att det plötsligt är sent. Just då tänds en Webergrill längre bort på gatan. Plåthöljet slamrar mot den stjärnbemängda oktoberhimlen. Fyra brännare går i gång på full gas. Det är Rolfs granne Evert som kvicknat till och som nu ska det grilla utav bara den. Evert står där i sitt läderförkläde och slänger ut halloumibitar med ekologisk bacon runt om på gallret, det sprakar och osar i höstkvällen, rör armarna vant som om han vore en grekcypriot, drar in doften av smältande getost och bacon. Evert har också en tunn väst på sig, och i glaset Rioja, tempranillo lagrad på amerikanska ekfat. Det där har grannen dock aldrig begripit, amerikansk vitek som ger smak åt vinet i Spanien.    Rolf står kvar i mörkret i trädgården och skakar på huvudet åt sin granne, han går in från verandan, kryper ned bredvid sin hustru som redan gått till sängs och läser fram till tolv på natten ut den allra sista delen i Honoré de Balzacs La Comédie humaine.    Dagen efter berättar Rolf om sitt liv för sin familj, om sina resor på den franska landsbygden och om sina studier av livet förr i tiden i franska städer och om häxprocesserna och boken Häxhammaren. Han berättar att han i stort sett har ägnat sig åt att läsa om Frankrike och Europa under åtta timmar om dagen under de senaste åren. Om hur det europeiska ödet: ständiga krig, flyttandet av gränser, häxprocesser, pest, inkvisition, svält och naturkatastrofer som har plågat städer som Colmar – den undersköna medeltidsstaden inklämd nära gränsen mellan Frankrike och Tyskland, den skarpa diskrepansen mellan skönhet och förstörelse, mellan lycka och sorg. Han kan vid det här laget allt om staden, vet namnen på de häxor som bränts på bål där på sextonhundratalet och om svenskarnas belägring av staden under trettioåriga kriget. Rolf vet inte vad det betyder, men att läsa om det förflutna och om alla de oskyldiga som har gått under, är att visa dem respekt, och att en stråle av förtröstan sträcker sig in i vår tid och ingjuter hopp i de nu levande, likt honom själv, och även om det var länge sedan, att byborna i Colmar bara är namn i böcker för honom, så är de många oskyldiga som fått sätta livet till, så många som förälskat sig över gränsen mellan Frankrike och Tyskland men vars barn och kusiner sen ställts mot varandra i både första och andra världskriget, som i allt väsentligt var de mest fasansfulla krig man kan föreställa sig, utkämpat mellan bröder i Tyskland och Frankrike. Det tar emot och han känner sig som en oduglig drömmare som en gång var officer och idrottsman, men nu blott en halvgammal man med en blick som känns mycket frånvarande. Familjen ler mot Rolf från frukostbordet när han har berättat färdigt. Dottern Élise lyfter undan en hårlock som fallit ned i ansiktet, lägger den bakom örat, tittar på sin far. Hon är så lik honom i anletsdragen. Exakt samma färg och form på ögonen, samma rörelser med händerna när hon förbereder sig för att säga något viktigt:    ”Pappa, vi vet, vi älskar dig för att du gör det du är bäst på: dricka kaffe, resa i fantasin och läsa franska artonhundratalsromaner. En dag kommer du att få ditt svar, vi bryr oss inte, det här är din resa, och bara du kan göra den här resan ensam. Bara du vet när du har kommit fram, och till vad. Du har ju jobbat med försäkringar varenda dag sedan du var tjugotvå, hjälpt tusentals familjer som på olika sätt har fått livet slaget i spillror. Till din sextioårsdag har vi och försäkringsbolaget bokat en resa till Colmar.”

                                                          *

[whitewaterpaper]

Top of the Lake: China Girl "The Loved One" [S02E02]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ett av problemen jag hade med säsongspremiären är hur Jane C. lyckas med att riva ned precis allt vad positiv utveckling heter utan att vi egentligen får svar på när/var/hur. Redan i andra avsnittet återvänder vi till Nya Zeeland, innan Robin lämnar Johnno. Och vi får möte en del av det gamla gänget igen.

Det är intressant att se Tui med sin son/dotter och senare även att hon verkar ha ett rätt nära band till Robin. Robins nyfunna bröder verkar ha anamat henne som sin egen, och även förskjutit Johnno. Det senare vet jag inte vad jag skall tycka om, de kalla honom förrädare och dömmer honom i princip på sin moders handlingar.

Sedan har vi det här med uppbrottet. Vi ser cannabisen, växthuset mitt ute i ingenstans och en blondin. Sedan förstår vi rätt väl hur det avlöpte. Kanske att detaljen om att Robin först tänkte gifta sig med Johnno i fängelset -- det såg ajg inte komma. Sedan noterar hon blondingen och vi vet att inget gott kommer komma ur den här grejen. Kanske var det sista droppen, något sade mig att Robin kanske led av tvivel redan där när hon dammsög i början av avsnittet.

Under samtalet med Tui och Tuis mamma (antar jag iaf att det är) så nämner Robin siffran 3 på kommentaren om att det kanske var tur att Robin inte hann skaffa barn ihop med karln. Här kan man fundera, 3 missfall? Eller 3 aborter? Inte mycket talar för det senare -- vilket fall så får man iaf en ökad förståelse för varför Robin är i det skick hon är.

Sedan måste jag säga att det var en snygg övergång där med Bröllopsklänningen som går upp i rök och tillbaka till den kalla grå vardagen i Sidney igen.

Australien känns kanske inte som något som kommit in på 2000-talet ännu. Med somliga (de flesta faktiskt) poliser som behandlar Robin och Hilmarson känns mer 1800 kallt än 2000. Lägg till på det hela grejen med lagliga bordeller (och hur det uppenbarligen inte skyddat China Girl/Cinnamon).

Jag utgår iaf från att China Girl/Jane Doe är Cinnamon. Allt tyder på det. China Girl omnämns också vara från Thailand -- vilket antagligen är en länk till den kommande 3e säsongen som sägs utspela sig där. Kommer Robin och Hilmarson följa spåren ända till rekryteringsringen i Thailand månne? Och det där med surrogatmamma listade jag ut före Robin. :)

Sedan måste jag få fråga: vad är grejen med de där laptop-nördarna? De sitter och bräker ur sig saker som verkligen får saker och frysa till is i ådrorna på mig...

Annars måste jag säga att jag gillar Gwendoline Christies "Hillmarson" som karaktär. Så stor (Gwendoline är nästan 2 meter) och så oskyldigt bortkommen... det är lite småsätt faktiskt. En annan karaktär som påvisar att kunna bli intressant i det här avsnittet är Mary (Robins dotter). Hon verkar ta saker och ting rätt bra, en de av mig misstänker att hon (tillsammans med Hillmarson) kommer ha en viss helande effekt på Robin.

Visserligen kommer det antagligen skita sig när Robins mordfall leder henne rätt in i bordellen och till Puss (som antagligen har med mordet att göra). Jag hade dokc innan det här avsnittet inte riktigt fattat att Robin är den som slutgiltigt är den som tar kontakt (om man bortser från det där första brevet). Man kan ju förstå varöfr mamma Jane skyller en del på Robin att Mary tog en snedsväng strax efter 12års åldern, måste varit tufft att bli avvisad två gånger.

Jane och Marys pappa verkar dock ha en rätt konstig situation... Mitt i skilsmässan verkar pappan vara den som tar det med ro och Jane vara den som är helt upp och ned. Trots att det var Jane själv som försatte dem i den här situationen. Inte undra på att Mary är irriterad på sin mamma. (Noterade att hon t.ex. inte kallade Jane "mamma" utan snarare "Jane", det kommer väl en signifikant scen snart där hon ger den där titeln till någon).