#restaurang soffa

[restaurangsoffor]

Restaurangsoffor

Vi har många olika sorters restaurangsoffor att erbjuda. Du kan oftast själv välja mellan många olika färger och design och på så sätt få din helt unika soffa som passar optimalt för er restauranginredning. När det gäller restaurangmöbler är det viktigt att tänka långsiktigt och köpa möbler som håller under en längre tid. Har du funderingar gällande hur ni bäst bör möblera er restaurang eller café kontakta då vår kundservice så kan ni få experthjälp på vägen till bästa resultat. Vid större beställningar erbjuder vi mängdrabatt för er restaurangsoffa. Ni skall kunna handla sittmöbler av oss av hög kvalité till ett bra pris. Vi erbjuder även leasing av möbler genom Wasa Kredit.  Köpguide restaurangsoffor >>

[bara-karlek]

22 mars

Okej, jag försöker skriva om min semester nu. 

Jag reste till min vän på tisdag och vi hade sushi för middag. Vi åkte till flygplatsen nästa morgon. Vi kom till Stockholm ungefär klockan 3. Vi tog bussen till stan och hade hamburgare på Max (den är den bästa restaurangen i Sverige, ni måste prova den om ni är där :)). Sen åkte vi till vår “lägenhet” när vi stannade. Det var mycket kul, vi hade ett litet kök, badrum, TV och en soffa.

På torsdag åkte vi till stan, men min vän kände sig sjuk på eftermiddagen så vi  åkte hem tidigt. Hon hade något sorts virus :( Men lyckligtvis var det inte så dåligt. På fredag åkte vi till “Mall of Scandinavia”, en jättestor köpcenter när vi shoppade lite och hade en ledig dag.

På lördag gick vi lite omkring, vädret var mycket kallt men soligt. Det fanns många människor som åkte skridskor och gick över isen, men det verkade lite farligt, så vi provade det inte. Vi hade lite lunch senare och gick hem. På kvällarna spelade vi Pixwords på olika språk (svenska och tyska det mesta) på min iPad och kollade några filmer på svenska.

På söndag åkte vi till Mumin Kaffe, vilken är en mycket trevlig plats! Dekorationerna är mycket söta och det finns många plushies och vi fick kaffet i Mumin-muggar. Sen åkte vi till en vegansk restaurang när vi hade en läcker lunch.

På måndag hade vi en sen frukost på Max (falsk kycklingnuggets) och sen åkte vi till flygplatsen. Flyget hem var mycket tråkigt och vi var trötta också. Nästa dagen jobbade vi från min väns plats och sen kom jag tillbaka hem på kvällen.

Men det var en kul semester och nu ska vi börja planera snart till vår nästa äventyr på sommar när vi reser till Island.

[sadia-attaria]

Dessa moderna, välmöblerade lägenheter ligger i centrala Mariehamn, mindre än 2 km från hamnen. Alla har gratis WiFi och ett fullt utrustat kök. I omgivningarna finns restauranger och kaféer. Diskmaskin, ugn och mikrovågsugn är standard i varje kök på Townhouse Apartments. Det finns också en sittgrupp med soffa och platt-TV med kabelkanaler. Badrummen har gratis badprodukter.

Sälja Lägenhet Åland Privat parkering är gratis på plats. Mariehamns flygplats ligger knappt 4 km från Apartments Townhous Denna lägenhet har grill, picknickområde och avgiftsfri parkering. WiFi i allmänna utrymmen är gratis. Varje lägenhet har ett kök med kylskåp, ugn, spis och mikrovågsugn. För lite underhållning har en platt-TV med kabelkanaler, och gästerna kan också uppskatta bekvämligheter som ett vardagsrum och en matplats. Begränsad städning är bra.

[35joni]

Göteborg Göta Källare

I februari 1810 ansökte Segerlind om att på tomten N:o I i Stadens 5 rote få uppföra hotell- och näringsställe", vilket beviljades med villkoret att huset inte fick bli vanprydande.

Segerlind var snabb att utnyttja situationen med de nyligen raserade köpa flera av de tomter som bildats ovanpå den rivna Drottningporten. Ritningarna beställdes av hovarkitekten Hagberg och bygget påbörjades 1810 samtidigt förändrades Göteborg från att ha varit en småskalig trähusidyll

till att en bli en stad byggd i sten. Det blev också det första hotellet i Göteborg år1812.

Det hade 56 rum. Till sin hjälp för att sköta de 56 rummen och övrig hotellruljangs hade han »en markör, en dräng, sex pigor och en bokhållare«

De småvärdshusens tid var därmed därmed till ända, nu behövde man ändamålsenliga, större byggnader med många rum,

Arkitekten Johan Ahlborg blev det som ritade Hotell Göta Källare och som kom att uppföras på Hotellplatsen i tre våningar, och trots den enkla stilen var den pampig som ett privatpalats. Som hotell upphörde Göta Källare 1918.

Att det gamla hotellet hade hög standard kan man se i trapphuset med sina pelare i gjutjärn och sina marmortrappor, fönsterglasmålningar, spegeldörrarna med dörrtryck i mässing och den påkostade inredningen i resanderummen. Det finns inventarieförteckning bevarad där man ser hur ett rum en gång såg ut ”Ett pärlfärgat gustavianskt sängställ, en brun stoppad soffa med röd-rosigt sitt- överdrag, sex stolar med tegelstoppning och överdrag, en spegel med förgylld ram, ett brunt spelbord och ett brunt tvättbord.”

En reseskildring från 1852 såsom en hotellgäst beskriver

»Trappuppgången var stenlagd som en engelsk gata, rummen var komfortabla och anmärkningsvärt rena. Vid sidan av sängarna stod fyrkantiga bord med karaffer fyllda med friskt vatten.«

men något skulle han ju anmärka på, och det var att det inte gick att öppna dubbelfönstren och att det inte fanns ringledning på rummet.

Nu skall ingen tro att det gick fort och lätt att färdigställa Göta Källare till det förstaklasshotell det blev.

Om mer primitiva förhållanden erinrar t.ex att det i starten fanns ett långsmalt gårdsrum med ingång från baksidan med stall, torrdass och brygghus. Stallet var viktigt för Segerlind. Han var från början vagnmakare och fortsatte att driva kuskverksamhet även sedan han startat Göta Källare. Följaktligen behövde han ett höränne och ett sådant ordnade han också på Göta Källares andra våning. Man kunde få se honom bärga sin höskörd från nuvarande Trädgårdsföreningens marker.

En tid var bottenvåningen kasern för en avdelning av Kronprinsens husarer. De paraderade framför entrén och uppvaktade gästerna med mer eller mindre uppskattade hedersbetygelser.

Men sin restaurang hann han inte med att sköta och arrenderade därför ut den till en annan traktör. Först 1816 övertog han ledningen av den.

Segerlind föll offer för en av de koleraepidemier som grasserade i Göteborg på 1800-talet och dog 1834. Göta Källare fick nya ägare men de hade inte samma framgång som Segerlind hade haft. Det var först 1860 som nedgången upphörde. Göta Källare kom då i familjen Haglunds ägo, först två familjemedlemmar med samma initialer, L P senior och junior.

Uppryckningen innebar bla att huset samma år byggdes på och fick en fjärde våning samtidigt att restaurangen utvidgades.

År 1877 inrättades badrum. Gästerna kunde få varma och kalla bad jämte ångbad. Dags för nästa utbyggnad, en uteservering mot Hotellplatsen där gästerna satt under markiser och bakom praktfulla lagerträd.

Går man igenom gästböckerna finner man att många av tidens celebriteter tog in på Göta Källare. Här finns namn som Esaias Tegnér 1834, Viktor Rydberg 1848, August Strindberg 1892. August Blanche, Ole Bull och Sarah Bernhardt. Även kungligheter förekommer som tex prins Alexander av Nederländerna.

Att det fanns hotellbedragare även på den tiden visar ett fall som inträffade 1845. Två välklädda propra herrar tog in på hotellet. Till rummet beställde de ideligen nya förfriskningar, och serveringspersonalen hade fullt upp med att springa med glas och flaskor. Då beställningarna upphörde knackade servitrisen på för att höra om gästerna önskade mera. Rummet visade sig vara tomt. Gästerna var borta men av kvarglömda effekter kunde man se att de inte varit två män utan en man och en kvinna…

En annan man lyckades lura till sig pengar av hotellvärden. Någon hade tagit 237 riksdaler ur byxfickan, hotellvärden som var mån om ställets renommé betalade mannen sina pengar.

Strax efteråt var gästen försvunnen från hotellet. När man då sökte igenom rummet fann man naturligtvis inga pengar men väl bedragarens gamla avlagda byxor.

År 1921 köpte Svenska Amerikalinjen huset och byggde om det för sina ändamål. En inre ombyggnad gjordes 1944. Göteborgs kommun tog över Göta Källare och hyrde ut den till skilda kontor. År 1986 köpte Higabgruppen byggnaden och försåg den med takvåning samt gjorde en fasadrenovering mm. Men ännu står byggnaden kvar med sitt namn i höga bokstäver på fasaden. Den är ett minnesmärke över en kulturepok då Sverige och vår stad tog ett stort steg framåt mot moderna tider.

Författare: Rune Oxelqvist

Ur boken "Göteborgarnas Hus" (1996)

[workingontravel]

Känslomässigt bor jag mellan dessa platser

The text can also be found in English here. Jag mötte Elizabeth Ward första gången på festivalen ImPulsTanz 2012. Jag har ett svagt minne av att ha deltagit i ett samtal där hon sa att hon bott i en resväska flera år. Varje gång jag träffade henne igen efter det fortsatte jag tänka på den utsagan – vad det betydde för henne att bo i en resväska och hur hon hamnade där. Med detta projekt fick jag äntligen en chans att fråga henne om det och andra saker som berör resande och arbete. Det här är några av de svar hon gav. Elizabeth Ward: Jag slutade flyga i mitten av nittiotalet på grund av föroreningarna. Jag är i fyrtioårsåldern nu, men jag växte upp med diskussioner om transportmedel, rättvisa och hållbarhetsfrågor i grundskolan. Jag växte upp i en del av USA som hade varit landsbygd, i Södern utanför Atlanta. På åttiotalet när mina föräldrar flyttade dit hade hela storstadsområdet runt 300 000 innevånare. Nu är det fem miljoner. Det var en typ av urban utveckling som kunde få en trettonåring att säga: “Det här är riktigt illa”. Man kunde se det bara på hur de kalhögg skogen och byggde de där sprawlande, utsträckta förorterna. Där mina föräldrar bor finns inga bussar. Det är ett arv från en vitmakt-lagstiftare på sextiotalet och ett samhälle som ville bibehålla segregationen mellan områden trots att den federala regeringen sa att de inte fick. Deras sätt att uppnå detta var transportmedlen. Jag minns att en lärare sa – med stolthet – att Atlanta hoppades bli sydöstra USA:s LA: samma sorts oöverskådliga urbana landskap där det krävs en bil för att komma någonstans. Sedan hörde man på nyheterna om smoggen i LA och trafikstockningen. Alla dessa människor som tycker sig ha rätt att utveckla staden i den riktningen och ha dessa gigantiska bilar… Jag förknippade på något sätt flygande med det. Jag har glömt den exakta jämförelsen, men jag läste något i stil med att varje gång ett jetplan startar motsvarar det en resa med bil från San Francisco till Buenos Aires. Så jag började ta buss eller tåg överallt.

Det ironiska är att jag flyger hela tiden nu. Det ändrades runt 2002. Jag bodde på USA:s västkust. Jag gillade verkligen mitt liv, men jag kände att flygandet var ett nödvändigt ont om jag ville jobba med dans på ett djupare plan. Folk kom tillbaka från Europa och sa sådant som ”Vet du, konstnärer där, de har inte ens ett jobb vid sidan om!” På grund av det visste jag att jag skulle flytta, först till New York och sedan till Europa. Det är lustigt, för jag hade inte ens varit i Europa. Så hela den här grejen handlar om mer än resande för mig, det handlar om immigration. När jag flyttade till New York gjorde jag och koreografen DD Dorvillier några projekt tillsammans. Hon hade finansiering, bra finansiering för att vara i USA. Men hon hade inte tillräckligt för att hyra en studio varje dag i fyra veckor och anställa mig för att repetera den tiden så att jag kunde betala min hyra. Hon hade tillräckligt för att flyga mig till Frankrike. Jag kunde hyra ut mitt rum, och vi kunde jobba en vecka eller två, och jag kunde få en summa pengar som kändes okej, men det behövde inte täcka min hyra. Så vi två bodde i New York men repeterade på PAF (Performing Arts Forum) i St Erme. Vissa från New Yorks dansfält gjorde liknande saker. Man tvingades vara kreativ i skapandet av arbetsvillkoren när man bodde där. En sak som det kunde innebära var att åka bort.

Det där om att bo i en resväska är sant. Jag var i Wien och uppträdde 2008 när jag fick veta att jag och mina lägenhetskompisar hade blivit vräkta från vår lägenhet i Brooklyn. Vi bodde inte i en hyresreglerad byggnad, och vi blev helt enkelt borttvingade därför att området blev mer gentrifierat. Den sommaren flyttade familjen ovanför oss ut, och två NYU-studenter flyttade in. De betalade det dubbla, och värdarna fattade att de kunde få det. Vi bodde sex personer i vår lägenhet, men höjningen var ändå för mycket för oss.

Jag skaffade bara aldrig en lägenhet i New York igen efter det. Och jag hade ingen bas på åtminstone fyra år. Jag reste ganska ofta över havet för att få en stämpel i passet så att jag kunde fortsätta vara turist i Europa. Om jag behövde någonstans att vara mellan projekt åkte jag till PAF. Och jag släpade alltid runt på saker. Det finns en balans mellan att ha allt man behöver och att inte ha någonting så att man slipper bära det. Jag kände alltid att jag misslyckades åt båda håll. Jag är en nomadiskt sinnad person. Jag flyttade några gånger som barn, och även då reste jag mycket för att träffa familjen. Det finns någonting med att vara i rörelse som jag helt enkelt gillar. Jag gillar hur förståelsen av saker kan skifta när man förstår att folk gör olika i olika delar av världen. Enkla saker, som att man inte måste ha ett duschdraperi. Det jag inte gillar lika mycket med att resa är att bo någonstans, bygga en gemenskap, och sedan släppa allt, ge mig iväg till en annan plats och börja om igen. När det gäller vänskap blir en del kvar men merdelen bara försvinner. Inte för att jag inte bryr mig, det är bara omöjligt. Jag träffar så många människor. Det är toppen, men när jag hela tiden flyttar på mig blir det vid en viss punkt övermättat, som under åren i resväskan. Det är ett socialt sprawl, där jag ibland inte ens minns människor senare. Till exempel sprang jag in i någon som frågade mig en massa frågor och jag försökte verkligen placera henne, och hon sa ”Åh, vi lagade middag ihop på PAF!” Det lät vagt bekant men det kändes verkligen inte bra att inte minnas.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden till ett tvåårigt projekt med en garanterad inkomst i Österrike. Jag kunde söka konstnärsvisum, och det förändrade verkligen mina resemönster. Jag skaffade en bas i Wien, behövde inte bära runt saker och slutade åka till PAF. Det blev poänglöst att åka dit när jag hade en egen säng och ett eget skrivbord. Jag har fortsatt resa ganska mycket. Det här året har jag varit i Sverige, Belgien, Bryssel, USA… Jag är väldigt glad över det internationella arbetet. Men en lustig grej är att när jag bodde i en resväska försökte jag alltid hitta någonstans att bo mellan repetitionsperioder i till exempel Sverige. Du vet, en månad eller två: en korttidsuthyrning av en lägenhet eller sova på någons soffa. Men nu kostar det för mycket jämfört med att åka tillbaka till Wien. Och jag vill inte sova på någons soffa längre. Det är helt enkelt rimligare att åka tillbaka emellan. Den här helgen var jag bara borta tre dagar på jobb. Så jag reser mer fram och tillbaka nu än innan.

Jag tyckte inte att flygplatser var rogivande från början. Den stängda miljön är utmattande. Det är stressigt att gå igenom säkerhetskontrollen. Och att flyga torkar ut huden. Jag är neurotisk kring det, dricker alltid en massa vatten. Om jag flyger långa sträckor väljer jag alltid platsen vid mittgången så att jag kan bälga i mig vatten och kissa så mycket jag vill utan att behöva störa någon. Jag har alltid fuktkräm med mig. Under en period hade jag som ritual att gå till taxfreen och leta rätt på den dyraste och mest exklusiva franska fuktkrämen och ta på mig den innan boarding. Sedan träffade jag en meditationslärare för tio år sedan som sa till mig att flygplatser är väldigt bra att öva på eftersom man möter så många människor som man inte har en relation till. Det finns också någonting ångestskapande i sig med att gå igenom säkerhetskontrollen och bli uppskickad i luften och allt det där. Så flygplatser har för mig blivit en intressant plats för att arbeta med min ångest. Det är också en intressant plats därför att det är en transitplats, alltid sig lik vart man än reser. Flygplatser har sin egen kultur. Folk sover på golvet, tar av sig skorna. Jag såg en kvinna med en rullvagn full med väskor som hon inte kunde få in genom toalettdörren. Så hon lämnade den utanför, med mobilen ovanpå, i den stora hallen. Det är var som att bara för att hon hade gått igenom säkerhetskontrollen så trodde hon att hon var trygg. Eller som när folk borstar tänderna på gemensamma toaletter. Sådant skulle man förmodligen inte se samma människor göra på en restaurang eller på en allmän plats.

Häromdagen pratade jag om transporter och miljö med en vän som jobbar på TanzQuartier i Wien. Hon sa att de som lägger repertoar nu har börjat ifrågasätta policyn att att åka vartsomhelst för att se en föreställningspremiär. Och en annan vän berättade för mig att hon sagt nej till erbjudandet att åka och spela i Ryssland för att hon tänkte på flyget och vad det innebär. För fem år sedan hade det inte ens varit en fråga. Men de senaste månaderna har folk börjat prata om det. Och det är lustigt, för de här sakerna har jag alltid haft i bakhuvudet. Det är spännande att konfronteras med det nu. Det känns inte så starkt i mig längre. Om jag blev inbjuden till Ryssland för att spela skulle jag förmodligen säga ja, fastän jag har varit där förut: bara för njutningen i att turnera, visa mitt arbete för en ny publik, komma ut ur min bubbla.

För att kunna ta steget till att göra vad jag ville när jag vad yngre var jag tvungen att minska oron. Nu känner jag att jag måste flyga. Också till USA. Jag vill inte bara skära av vänner och familj. Känslomässigt bor jag mellan dessa platser.

Det handlar inte om att klamra sig fast vid allt och alla. Till exempel kontaktar jag färre och färre när jag reser tillbaka till New York numera. Om man fyller schemat lämnar man inget utrymme för det som händer i stunden. Och ibland när jag reser tillbaka till en plats är jag för utmattad för att plocka upp gamla trådar. Det här skulle inte hända med min bästa vän, men ibland händer det att även om jag gillar personer och tror att jag vill träffa dem igen så inser jag att jag inte ens berättar för dem när jag är i deras stad. Jag önskar dem allt gott, men det känns utmattande att plocka upp tråden. Vilka vänskaper som blir kvar och hur de underhålls är intressant. Bland mina gamla vänner har jag främst kontakt med en vän från Portland som numera bor i Italien. Med vissa vänskaper spelar det inte heller någon roll att tiden går. Jag träffade en vän jag inte hade sett på femton år. Det kändes som att tiden stått stilla. Det är också en fråga om hur man kan nå varandra, vilken teknik som finns tillgänglig. Jag har en vän från Paraguay som jag inte har träffat på tio år. Hon har fortsatt söka kontakt med mig då och då men jag hörde inte av henne på ett år. Sedan skickade hon plötsligt ett foto på sin gård via Whatsapp. Och nu gör hon det minst en gång varannan vecka. Det sättet att vara social på, via foton, tror jag är ganska nytt.

Vårt sätt att turnera på är också ganska nytt. En äldre bild av vad en turné är skulle vara att man har fem städer i rad och så gör man saker i en stad i taget. Men de senaste åren har det funkat så att om man får en föreställning är det när som helst. Och då bara flyger man dit och tillbaka. På så vis har lågprisflyg som Ryanair påverkat dansscenen. Det har gjort detta flygande fram och tillbaka möjligt. Att flyget är så billigt möjliggör det valet. Vi försöker maximera allt. Jag föredrar egentligen att åka tåg, om jag har tid och råd med biljetten. När jag reser för att arbeta har jag oftast inte det.

Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men jag tror inte vi kan återvända. Vi kan bara ta oss till en plats där vi aldrig varit förut.

[nisseagneta]

Sista dagen i Florens!

Har besökt ett underbart litet museum där man visar en gammal konstart, som uppstod i Toscana, men nu bara representeras av en familj, man hustru och farfar. Av halvädelstenar från hela världen skapar man de mest utsökta tavlor och bord, tyvärr till mycket höga priser. Det förstår man till fullo när man ser hur komplicerad och tidskrävande arbetet är. Resten av dagen tillbringade vi uppe i Fiesole.Begrundade etruskiska gravar i ett gathörn, besökte det lilla museet med fynden från alla utgrävningar och latade oss sedan i en romersk amfiteater. Bussturen tillbaka skedde i ett rasande tempo nedför berget och man klamrade sig fast vid närmsta stolpe, annars riskerade man att ramla av stolen. Vet inte om bussen knappt hade några bromsar eller om föraren bara ville spara på dem så mycket som möjligt ...kvällen avslutade vi på en ny trång liten restaurang. God mat, glada, pilsnabba servitörer och en blandning av gäster från kvarteret och turister. Ett par frågade mig,när jag passerade förbi, om jag var fransyska- mycket smickrad... Själva kom de från Kanada. Vi var nog lite trötta när vi kom tillbaka till vårt lilla hotell - dörren till vårt rum gick absolut it inte att öppna. Uppgivna hade vi just så smått börjat planera för en natt på en soffa i korridoren då pappa insåg att det var nyckeln till ytterdörren han använt, rumsnyckeln låg kvar i fickan. I morgon virrar vi hem för att ta itu med vardagen. Kram på er alla som orkat följa oss här på vår resa.

[alanza1-blog]

Restaurangmöbler -  # 1 Restaurant Furniture Store betygsatt restaurang- och cafemöbel leverantör i Sverige. Snabb leverans på din förfrågan och överlägsen kundservice på Alanza.se!

[alanza1-blog]

Vi är en mångsidig och prisvärd leverantör av möbler i Sverige, Finland och Norge. Vi har ett stort urval av elegant restaurang, café möbler, vardagsrum, sovrum, matsal och barnmöbler av högsta kvalitet till bästa priser. För mer detaljer besök vår webbutik idag.