#pyssel | Explore Tumblr Posts and Blogs

konstforbocker · 3 months

Text

Bland de många träden, som växte liksom som en tanke som inte gick att förutse, utan spridde sig vilt med de rötter som slingrar sig runt och ner i marken och håller träden kvar i stormar, där gick jag och tänkte på dig. Du, med din röst, som var så mjuk och fylld med något magiskt känslostoff som dansade ut ur din mun, du med ditt långa hår i vinden. Jag går och känner på min pilbåge av trä, och tänker mig hur jag någon gång, om jag någonsin får se dig igen du vandrande musikant, ska skjuta en pil rätt i hjärtat på dig. En pil av själsliga ord, och som ska sjungas vid din sida här bland träden tills de kan dansa i takt med din andedräkt. Du rörde dig som en fe......... jag blev så vindlande bortförd i drömmar, av ditt sätt så ovanligt för en man, och så ovanligt över huvud taget. De andra vågar inte låta fantasierna strömma sådär, du är vild, du är ett esoteriskt mjukt väsen, jag måste få ta dig i hand och låta dagarna bli till äventyr och nätterna bli till vilda drömmar.

Vi ska en dag ha ett underbart litet avsides hus, med gröna plankor till utsida, utsirade fönster och ett torn i ena hörnet, trappor upp till andra våningen, och en tredje, vindsvåning. Trapporna, också de i trä, ska vara målade i olika färger som vi väljer tillsammans och ändras ibland, då trappors målarfärg slits ut lätt, av alla små fötter och sockar som tripp trapp trullar ned för dem, och tassar trippar upp för dem, i alla möjliga kläder som vi visar för varandra innan vi ska iväg tillsammans. Jag drömmer om kärleksfulla sätt att möta dig därinne, igen och igen, dansa och sjunga mjuka ord, ta dig i hand och kyssa dig, snurra av känslorna, dansa in i sovrummet, och välja festutstyrslar eller ett pyssel för kvällen. Vi ska pyssla så mycket, jag ska köpa pärlor och tyger och garn, vi ska pyssla ihop sänghimlar och bokhyllor och måla rummen till konstverk ibland, som vi sen målar över och målar igen. Drömfångare, ska magiskt hjälpa oss att drömma mysiga drömmar, och vi ska berätta sagor var dag eller natt, elda i kaminen, och jag ska läsa medan du spelar din underbara gitarr, och sedan lär vi varandra vad vi kan. Vi ska sitta länge vid kaminen, och utanför på altanen, och berätta om sådant som vi tycker om, prata, sjunga, blunda, och känna in naturen.

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam.Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat.Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

Första gången jag talade med dig, var jag inte säker på om det var dig jag hade sett på stranden. Vi hade hamnat på samma fest, du satt i fönstret och jag betraktade dig.... Dina axlar och ben hade såna vinklar som gjorde att du såg lite annorlunda, konstig ut, kanske skulle jag säga.... vek men modig. Den dagen utstrålade du en hemlig plats, något jag saknade med en hemlig kraft. Jag satte mig och tecknade av dig, utan att du visste. Jag ville verkligen fånga den här bilden av dig och dina sällsamt formade axlar och dina spretiga ben, jag kände inte dig då men du såg ut som en förlorad vän, tyckte jag, du påminde om fantasier för länge sedan. Du påminde om en musikant jag hade tänkt på, om regnet på fönstret, om middagar med familjevänner, om mitt egna rum och drömmen om någon annans rum. Jag var ung, du såg också ung ut, jag ville prata med dig, men kände ett motstånd i magen, som jag aldrig brukar känna inför att prata med någon, som en varm klump. Jag sa, när jag målat klart -Hej, vad konstig du ser ut där i fönstret, du är...söt. Och du hoppade ner, smidig som någon som klättrar i träd ofta, och skrattade och bemötte mig med din värme och vi pratade lite om vilka vi var, och du berättade att du faktiskt var äldre än mig. Jag reste mig upp och då, då kysste du mig. Och jag hade ingen aning innan. Men det varma mötet av våra mjuka läppar, guidade mig till kännedomen om dig, en Man, en vacker, djup, intressant och sällsam, smart......... ovärderlig man-jag kände plötsligt igen dig från de djupaste drömmarna jag någonsin haft. Du fick mig att vackla, du var mycket mognare och med en sådan stark sensuell känsla, och mycket mer bekant än jag hade anat. Jag kände där och då, en sån kärlek spira i mig, som något jag aldrig känt.

Jag gick en kväll på gatorna, ikväll skulle det vara en rockkonsert, ett band från trakten, medlemmarna i bandet kände jag, de hade varit mina vänner i gunget och undomsvisionerna i staden. Intrycket jag fick var att de tyckte jag var galen, jag visste att det bara var på grund av att de inte hade vänskapligt kontaktat mitt sinnes sätt att hänga ihop, de bara hade sett små urklipp ur mitt konstnärliga huvud och aldrig sett hur mina tankar och känslor kunde hänga ihop i en, kanske en lite naivistiskt, nedtecknad karta. Det var så sorgligt, ibland nästan outhärdligt då jag såg en sån fantastisk vänskap mellan oss framför mig, för att inte tala om en fantastisk rörelse, av unga visionärer emellan...att känna den kreativa upphöjdheten över samhällets strukturerade mönster, att berätta om freden vi kan ha och om våra hjärtans kamp för att vara fria...med de äldre gamla rucklen också....de som varit del av frihetsrörelsen på sin tid eller ville öppna sina hjärtan. De visioner jag hade av oss, var så kreativa, så fantastiskt levande. Konstverkstäder i våra huvuden, deras sätt att tro på mjukheten men samtidigt den rockiga drömmen fylld av musik och att släppa lös sin inre eld med tanke på ett dansande konsensus. Melodiska sökanden i det känslomässiga språket vi verkar känna, poetiskt samtalande. Jag trodde de var grundade, i trädens stora ande, i jordens omvirvlande språk, i människornas sökande efter..... kärlek musik och vänskap... Det passade mina fantasier om mig själv, att blanda in romantiska drömmar om frihet, världens magi och musik, det som räddade oss, i våra kläder och uttryck bland hattar, mönstrade kläder och snörskor. Att känna in de stora rörelserna av planeterna och i månen, att söka elementens ande genom tarot och andra häxkonster. Jag kände en vänskap som skulle lyfta oss i det mjuka stora hjärtat vi alla hade, och de trollformler vi skulle skapa. De skulle hjälpa människor att se det stora försöket till vänligheten med bra tankar att klättra i. Det tänkte jag om dem. Men de var ovilliga att söka en vänskap i mig, jag vet inte vad som skapade den oviljan, men någonting gjorde, att de inte ville prata med mig så djupt på detta inre plan där det kändes som att jag kände dem.

skriv om huset med kyrkfönster

En dag träffade jag dig, ditt bleka ansikte var så charmigt och denna dagen skulle vi utforska vägarna ovanför en av de trevligaste gatorna i staden, om än krogarna där var dyra. På denna gatan hade det vuxit upp ett häxhus, blomsterbutiker trängdes med leksaksaffärer och hälsobutiker,

Lirelu Sandri

Han ville kanske förstå saker på det där magiska sättet....... att höra skogens röst, genom det sanna örat, förstår ni vad jag menar? Att lyssna på detta fridfulla träd, så rotat och fyllt av hemligheter.

Jag gick på den lilla gatan mellan husen, och kände något nytt i luften. Plötsligt kände jag som att jag kunde lyfta med vinden, mina fantasier om husen och människorna och dess öden, hur jag skulle transformera mitt öde........ det trädde fram.... jag nosade i mitt hjärta och plötsligt förstod jag så mycket mer, om mig själv och den här världen. Jag ska berätta om det, men det tar lång lång tid, mycket längre tid än det tog att känna det. Jag drömde mycket om familjer. Familjen med en häxa till mamma, hon tog med barnen på teater, satt på caféet och pratade om konsten hon älskade, barnböcker, spiritualitet och hemliga saker med en vän medans barnen lekte i caféet. Hon lät dem leka, och såg till att vara förberedd på att be om ursäkt och förklara för barnen sansat men bestämt att de inte fick störa folk mer för då kunde de få en skrämd gammal tant att hicka sig till döds. En familj med en väldigt påläst pappa, som vid matbordet berättade om de kunskaper han tyckte var intressanta, om vetenskap, böcker han läst med namn man måste veta vilka de är, matematik, och sina egna kritiska åsikter om samhället. De skrev han på i sin ensamhet och försökte bli inskickad till tidningen ett antal gånger men oftast var de för progressiva och skrivna med en för sarkastisk ton för att få komma med. En familj med barn som hört och sett älvor, troll, hus byggda i träden för pysslingar, trots att ingen trodde på honom i den staden han kom ifrån. De tecknade av dem så fint hemma i sitt vindsrum, och berättade berättelser för varandra om en speciell pyssling de träffat som hette Holger, som gav sig ut på många äventyr för att hjälpa sin by mot en ond sjukdom, som ingen hade hittat botemedlet för innan honom.

Den familj jag tänkte mest på var ansedd som en litet galen familj, de var så fyllda utav glädje för varandra, ansträngde sig för att hela tiden hålla en djup kontakt med varandra, med lekfullhet och förståelse för varandras egenheter och personligheter.

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, för du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Vi skulle gå till festen ikväll. Våra vänner som var musiker skulle spela en alldeles särskild konsert ikväll, scenen var speciell och låg halvvägs upp för ett berg, som de stora träden i skogen omgav. Den var målad utav mig. Jag hade för flera år sedan pratat med Teremani Arsekiel som ägde den lilla restaurangen och caféet som låg på berget, om att träscenen med tak, kunde målas så drömskt som en äkta teaterscen för en helt särskild upplevelse av uppträdandena där. Han hade först varit tveksam, men sedan satt jag på kaféet och gick fram till hans psykologiforskare till fru, Eira Arsekiel, den vackra mulliga handfasta mamman, med naturligt blont hår ned till ändan och runda glasögon, och vi pratade en ganska lång stund om livet, om varandra, och allt som är bra med musikscenen och hur konst ger en upplevelse av musik som är ojämförbar. Och att de kulturställen som sätter sin prägel med kvalité, ofta är de som blir kultstämplade och att ordet sprids om dem bland riktiga kulturstjärnor. Jag berättade om min vision, att måla bården framför gardinerna med solen och månen, stjärnor och kosmos, och sidorna med stjärnströdd himmel och träd, med guldkanter, och om de ville kunde jag måla undersidan med deras namn vackert kalligraferat med blommor och fåglar. Hon blev förtjust i idén, och pratade med sin svartmuskiga man Teremani, och efter en ungefär en månad stod jag med stege och målade skissen och sågade bården i vackra former. Det tog några veckor, jag målade stjärnorna i många olika former, månen med ett vackert djupseende öga och ett lugnt och snällt uttryck med en stor sned näsa, och solen i en glad och lyckligt glödande min, med mystiska ögon och alla blommor snirklandes i roliga former med massor utav färg.

Ikväll skulle vi dit. Du hade bjudit in mig genom att ge mig ett kuvert senaste gången vi sågs, då du spelade en ny låt du skrivit för mig som handlade om två som gick till en dans, den ena var blyg, och den andra karaktären i låten tog sin vän igenom festen med omtänksamma och ibland till och med mer kärleksfulla gester. Den blyga personen i låten fick genom sin kära väns hand en kväll som var både ovanlig och festlig. Låten hade berört jättemycket och jag kunde inte annat än tro att den kunnat vara inspirerad utav mig och dig. Det var en kittlande känsla i mig, jag sprang när jag tänkte på den upp och ned i huset och letade olika kläder, jag fann alltid kläder på second hand affärerna där folk lämnade in sina gamla kläder, och ibland kom det en del utdaterade kläder från teatern och man kunde hitta mängder med excentriska fynd.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar.”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsaVi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

Stigen på vägen dit fortsatte vara fylld av en hel samling knäppa folk, några tuggade i sig svamp, och andra kramades, vi gick bara helt inom vår egna sfär och struntade i dem, och till sist kom vi in i folkvimlet på konsertplatsen. ”Ser du scenen, Lirelu?” ”Ja jag ser toppen på den” ”Ser du kosmoset jag målat... och månen som din drömgestalt...Lirelu....” ”Är min drömgestalt en måne? Jag gillar solen.” ”Du har verkligen solen i dig, min vän, men jag ser dig skifta, från månen till solen, till sällsamma stjärnor med andra planeter än vår. ” ”Du är allt bra fin du....och konstig” Sa Lirelu och drog mig till sig med armarna om mig...Jag stannade upp där, i den stunden...Kände mig varm om kinderna, slöt ögonen och drog in doften av håret som tillhörde min älskade vän i ett djupt varmt andetag. Folket runt oss stötte mjukt till oss i gungande rörelser, men en stund var det som om ingen var där utom oss två, och att gungningarna och mumlet runt oss bara var del av vår kärlek, som en mandala av värme som skapades runt oss.

Den trollsländeanden utav sexig tankegång som dansade sig fram och letade efter varma andetag, där hjärtat satt på rätt plats och även ville leta efter precis den man kände var intressant, där lesbiska auravågor dunkade ur dig, och din vanligtvis mjukt levande ljus aktigt lysande aura var naturröd och skimrade på något mystiskt sätt i grönt, nästan mörkt turkost. För den som inte lyssnade mycket djupt vänligt och inkännande av just den personligheten, kanske bara jag, så såg dem inte det. Men såklart skimrade du även för dem. De såg inte heller det jag såg, att när du dansade fram så visade ditt sätt att med en mycket känslig och vänlig intuition röra sig lekfullt och intressant, hade alldeles egna alldeles underbara skira trollsländeliknande gröna vingar, som gjorde mig så otroligt undrande. Jag undrade, kunde det vara så att det fanns en sådan helt otroligt ovanlig, sällsam magisk kraft.... Jag ville ta dig till varma hem, först runt i staden till café, läsa böcker utav underlig känsla utav snäll visdom, anteckna ned våra drömmar och våra ledtrådar för att leta vad kunde betyda att du kanske lider av, och allt som var dina favoriter

Under min kärleks stoff av hopp för en god framtid, där jag skulle främja all fantasi för allt gott, hade jag helt dumdristigt undvikit den djupare historien i mörker, av vad vi upplevt i de skrämmande. Jag började anteckna i mitt block. Jag hade sett dig i rummen. Din blick var väldigt närvarande på ett plan som såg ut att vara helt uppruggat utav nervositet och stor ångest som du gömt. Du ångade av en konstig slags närvaro på ett plan som var mycket medvetet om någoting jag inte ännu exakt kan se. Men jag kan gissa. Du hade sett hur folk rör sig i olika öppna fält. Snurriga fält, du samlade förmodligen information för din berättelses återupprättelse i dessa skrämmande platser jag såg dig i, jag undrade om du kidnappats dit, men du agerade helt so om du vore under hemligheters dolda slöja. Ändå agerade du inte ett uns på det sättet som du upprätthöll skenet av utan var endast undflyende. Jag tror du sett folk planera många väldigt hemska saker du kunde föreställa dig, och du såg deras maktsystem.

Jag mötte dig på den stora kullen som befinner sig högt ovanför staden, bland olivträden och enarna, och du bar på din gitarr. Ditt utseende såg mer ruggat ut än annars, lade än en gång märke till att små skillnader i dig kunde te sig så stora min relation till dig, det syntes för mina ögon på ett märkligt sätt. Du förändrade dig utefter dina upplevelser och känslor, och berättelsen förändrar sig, meningsfullt att lägga märke till. Du luktade regn från långt håll. Vi möttes precis vid en särskilt hög oregelbundet vidväxt och knotig en med sina snirklande grenar och det doftade barr. Du såg då ut som en man. Du kändes som en av de lärda naturvandrarna, de som packar sitt pick och pack, och beger sig på stora vandringsresor mellan byarna, med väldiga kunskaper om växter att äta och som kan läka. Jag tänkte på de gamla sagorna när jag såg dig. Du började sjunga på en låt... Jag skrattade. Det var inte en av dina låtar, utan en låt som spelades mycket utav en lokal speleman för länge sedan.

Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter. Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig. Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis.Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

Jag ville att vi skulle magiskt sammansvärjas i tro på varandra, i sällsamt personligt och kärleksfullt utbyte av konversationer, lekar, spirituell dans, av helande egna trollformler, som magin mellan älskarna på tarotkortet The Lovers.

Men du ville lämna mig där, som en vän, fylld av respekten för varandra, och jag kom inte under ditt skal. Ska jag beskriva min sorg, min känsla av stor längtan för mer? Det som växte i mig, drömmen om att förbereda allting, drömmen om att vara redo med hela kartan, trollformlerna för svåra stunder, att se till att kärleken levde i mig... gjorde att jag inte tänkte så mycket på, eller berättade om mina svåra känslor.

I interaktionen med andra var jag nästan alltid uttråkad men med så ofantligt fina stunder ibland att jag fortsatte leta på kroggatorna efter dig, på gatorna i staden där du spelade titt som tätt.

Jag hade som yngre forskat som lovande amatör i de mörkare delarna av den själsliga dimensionen. Jag hade ett stort mörker inom mig, ett mörker som låg som ett lindat rent och kallt tygstycke över mitt sår som varat så. Kall blöt mossa lade jag på ibland - lugnet och mörkret blev mitt hem. I mörkret utforskade jag hur långt in i mörkret vi kan gå, och fortfarande vara goda. Jag såg skuggor, och monster, spöken, och varelser som var döda men ändå gick på sina ben. Jag började utforska människans psyke närmre. Med utgångspunkten att vi vill leva kärleksfullt och verkligen se varandra, så tittade jag på dem, såg tecken på deras inre viljor, funderade på deras egentliga drömmar. Och samtidigt såg hur de gömde sig själva. Och ibland med små halvjävliga sätt mot andra. Så jag började kunna se smådemoner runt omkring mig, och funderade på hur jag skulle bota dem. Jag trodde inte på kyrkans ord, och det gör jag fortfarande inte, även om böner är märkligt likt det drömmandet jag själv brukar ägna mig åt sen jag mötte kärleken. Att verkligen drömma, fundera, och tänka på vad du mest av allt vill, är en mycket bra hängivelse och därför har jag respekt för de som följer kyrkan, men avskyr de som dömer folk till helvetet för alltid. Innest inne vet man vad man själv verkligen tror på.

Mörker,om man med goda rötter står fast vid vad man älskar. Mitt sår var ett själsligt sår, från att ha behandlats så ytligt, från att ha blivit utstött. Från att ha sett varje dag att folk övergav sin äkthet, behandlade varandra illa, och ingen talade till mig med den rösten jag kände djupt inom mig. Men den rösten kanske det inte är någon som förstår.

Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Ditt snälla sätt slutade aldrig att förvåna mig, gav mig varma känslor i magen och kvittrande fåglar i hjärtat, och ibland ett förstoringsglas. Ett behov att verkligen leta upp förståelsen för hur du känner, vem du vaktar bakom det uppenbara. Vad som just du hittar i din konstnärliga tolkning av omvärlden och insidan, uppbyggt av din fantasi, vad för mysterium och tankeplats..... kan du ha hittat en plats av bara känslor?

En sol och mån teater där vi delade med oss av vår magiska poesi, en öppen scen utav känslan för dagen, där vi hjälpte varandra att hålla tag i hjärtats sanna röst, och minnas tillsammans vad våra verkliga vision var.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting)var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bästatelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Du med din gitarr av mjukt trä, glödande i eldskenet från ljusen, huset fyllt av skratt och värme... de stora oken runt omkring huset, dess otroligt djupa mysiga kraft som du kände. Du kunde föreställa dig hur de skulle hålla ihop huset och känslosamma stunder av känslighet, hur de skulle göra något oförutsett.

Trollkarlen och det naturliga magiska språket

Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Jo jag har tänkt på någonting.... Ett språk som jag ser i djur, och i människor som verkar vara de som lever utav kärlekskraft. En ärlighet i ögonen som man kan möta med kärlek men som även visar emotionella budskap. Sa du.

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten. Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän. När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp. Vi knackade på. Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren.Välkomna hem till mig, stig in.Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten. Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker?Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet.De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen. Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om. Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag. Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen. Vad är den sista ingresientsen? Fladdermusögon.

Vi satt och mumlade av nyfikenhet medan trollkarlen var i köket och hämtade trolldryckste, och du berättade att du känt en speciell spänning i luften kring den där saken och att när du petade på den hade den tyckts rört sig av sig själv. Du hade berättat innan att du vid flera tillfällen på något övernaturligt sätt som du inte kände till lyckats få saker att hända, fått saker att röra sig utan vidröring.... Du hade berättat att en gång hade du känt en sån spänning i hela luften och huvudet, och sedan bara släppte det. Då hade en man svimmat och ramlat i en trappa bakom dig. Jag förstod att du nog hade en stor viktig sak på hjärtat att berätta för trollkarlen.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar. Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja. Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser? Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor. Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Oj, är det här ditt eget sökande? Jag tror att du har fått tag i en flik av en bok som är mycket intressant att finna, men mycket hemlig. Jag tycker också...att det låter som om du har... Gåvan.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Det lilla huset på kullen som vette ut emot havet, där Lirelu bodde för stunden, var målat i vitt och grått. Damen som bodde där hade rest för att träffa sin make, och skulle vara borta mer än en månad. Det låg på fastlandet mitt emot gröna havsklippor som störtar ned i vågorna och får vågorna att krossas och skumma i stora ???Lire satt mitt emot mig vid bordet, jag hade vandrat tidigt, så tidigt så jag var helt sömndrucken, med frukost från staden. Lire och jag satte ut frön i en väldigt liten metallkorg till fåglarna som hände i fönstret. Vi log, Lirelu´s ögon kändes varma på ett sätt för den där sekunden av djup kontakt....som om man kunde hitta på en kärleksfull varm historia igen....Jag tänkte på Jul.... Vi satt på varsin fårpläd. Det var Oktober. Min rodnad spred sig över kinderna, jag tänkte på de dikterna Lire skulle skriva, om min älskade älskade mig tillbaka.....Fortfarande.....

Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den texten jag skickade innan.

Vi pratade om denna otroligt lilla fyraåring som berörde mig så djupt så det skulle kunna vara en livstid, på Urkult. Den lilla fyraåringen som hade blont hår och liten rolig jättegullig näsa, hahahaha finast i hela världen. FLygplanet bara flaxar och flaxar, var det första hon sa. Jag såg kråkor framför ögonen, vingar, hon var så otroligt djup, hon sa att taket mullrade. Jag undrade om hon själv fick taket att mullra ssådär för jag kände som ett stort åskmoln i hennes aura. Jag trodde hon var en pojke ganska länge, och jag gav henne en liten älvsko, och hon ville leka hela dagen lång allra helst, istället för att de skulle spela musik hela dagarna, men jag tror hon helst ville båda två. Så jag försökte leka med henne med en rolig liten teater, eller rolig jag försökte göra något om sol och månbarn på en teaterscen, men det såg ut som hon mest var hungrig på mänsklig kontakt. Jag tog upp henne med händerna om hennes goa runda lilla mage och lyfte upp henne på bordet så hon kunde se både mig och mamman... då såg hon bara på mig och vände sig mot mig och sparkade på min mamma. Är det regndroppar, är du ett litet regn? Frågade jag, drippety dropp sa hennes mamma. Hon sa att hon gillade lila godis. Jag förstod henne..... lila är en väldigt speciell och spirituell färg, som gömmer mycket personlighet med personligt värde bakom blyghet. Hon åt den där sockerärtan, som jag sa var en älvsko som ett litet monster. Hihi

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

1 note · View note

1ostandfoundgir1 · 3 months

Text

På stranden hade vi träffats första gången, då du satt framför brasan och spelade gitarr, och det ljuva ljudet av gitarren bara glimrade, små leviterande orber av ande....något ovärderligt, jag ville bara vara ensam i den speciella musiken, som förmedlade själslig kraft runt mig. Jag kunde känna mig fri i de vågor som sköljde in och ut över stranden, mina känslor ekandes i havets djup. Jag märkte inte av dig då, bara musiken som sjungande lätt letade sig in i min egna djupa plats där jag kunde vara ensam. Jag mindes stunder för länge sedan, av tiden då ett stort hopplöst regnmoln hade vilat över mig, stunder av frihet i den perioden... ibland fanns det sådana stunder av en slags början till ett drömtillstånd, som inte riktigt lyckats finna sig själv än, ibland kände jag snåren sticka mig och omsnärja hjärtat. Men nu kändes allt mjukt, i din musik, som molnen ovanför, som mitt då ibland sovande hopp, om nånting mer i horisonten. På den tiden när jag kände hur någon i mitt huvud, någon som du, var det enda som kunde ta mitt hjärta till något som verkligen kändes. En stark vind av önskan, en längtan efter en kosmisk själsfrände. Jag skulle bjuda på passion, hetta ur mitt hjärta...blandat med kunskap om de poeter och musiker som skrev för att frigöra sig själva och andra.....vi skulle ta varandra om livet, hålla hårt och gå med varandra genom de boksidor vi inte förstår varför de skrevs, måla med våra känslor de mysigaste mötena för varandra, de mysigaste stunderna av kärlek, igen och igen skriva om kärlek på livets boksidor med varandra - och ibland skulle vi mötas i våra syndigare hörn, där ensamheten gjorde mig så längtande, en glödgande tunga skulle möta din och vi skulle känna oss in försiktigt mellan de trassligt vissnande snåren vid hjärtat tills vi kände varandras varma dunkande livskraft. Livets röda sammet skulle viskas där, inlevda i varandra, med händerna inslingrade i snåren, och de beniga fingrarna runt varandras hjärtan. Men inte visste jag väl någonting om livets mening då, och inte hade jag ens märkt av dig där på stranden. Det var bara din musik som nådde mig, och viskade om förnimmelser från förr.

skriv om huset med kyrkfönster

Lirelu Sandri

Det regnade. Jag gick förbi blomsteraffären som låg bredvid kyrkogården och fick en stark blixt av känslor. Jag tänkte mig dig.... jag började nästan gråta när jag tänker på det. Ditt känsliga sätt.... de förstår sig inte på dig. Du går bland höstlöven som faller ner runt dig... jag tänkte på hur det var för dig för längesedan...hur du växt upp när folk trampade på dig, hur du växt upp med en sån orolighet i magen. Du har längtat efter säsongerna stora som hela skogen, och kärlekar likaså, f��r du är bara van vid den stora plottrigt fuktiga gröna och barriga, tyst beskyddande skogen. Ensamheten där. Där vindarna ändå blåste igenom kläderna, fick bröstkorgen att känna sig skälvande. Men tanken vågade psykedeliskt gro och tårarna mötte mjuk mossa. Du har en känslighet som söker svar på känslor som är så... svåra att sätta ord på. När jag mötte dig, och igenom hela relationen, hade jag en plan. En plan att jag skulle möta dig först, i skogen. Lära känna dig genom att klättra runt i skogsterrängen och förbereda varje gång med att skriva en berättelse. Jag skulle ge dina ensamma skogsminnen en vän, jag skulle skriva om dina sorgliga och personliga minnen och berättelser, och göra till böcker, till allt från sagor till långsamt uppskissade romaner och spökhistorier, och med sagovärldens hjälp utnämna dig till bokens hjälte, som varit en ganska obemärkt, och opopulär stackars liten ovanligt känslosam begåvning under skoltiden.

Jag tog fram en öppen skjorta i spets, en sammetsjacka i vinrött med mossgröna ärmar jag sytt på, och med orkesterknäppning, och rullade upp ärmarna så att skjortans spetsärmar syntes under jackan. Ett par fint sittande höga svarta byxor med dubbelknäppning, vita strumpor, och ett par mörkt röda snörskor, och till sist, en stickad mössa ungefär som en basker med utstickande skärm i brunt. Jag kände mig som Jag. Huset som jag just flyttat in i hade en öppen atmosfär, taket var på vissa ställen snett, allt var inte inrett, men det var otroligt luftigt och härlig doft av färg. Mina nycklar hängde på järnkroken på väggen innanför hallen, där det också hängde en liten trädekoration under, en regnbåge med hängande moln och pinglande bjällror längst ned. Det var början av sommaren, och det hade inte börjat skymma än, även om solen inte stod så högt på himlen och jag öppnade dörren och fick friska vindar av blekt solsken när jag tittade ut över kullen, och längs med stigen som ledde ned emot den lite fattigare och mest kulturella delen av staden. Jag lät dörren vara öppen medan jag packade ned lite ost, en vinflaska jag köpt för konstnärligt tjänade slantar, och lite fikon och kallt grönt honungste med ingefära. Då hördes det pingel från hallen. Du hade inte sagt att du skulle dyka upp vid min dörr, så förvåningen när jag såg dig, stå och pingla vid regnbågen, gjorde att jag brast ut i förvånat skratt, ”Heej!” Sa du och skrattade också. ”Va, har du kommit ända hit för att möta mig? Min fina vän...!” Sa jag och slog armarna mjukt om dig, runt din mage och ländrygg, som du besvarade med en hårdare kram runt mina axlar. ”Jag tänkte att jag inte har något bättre för mig, än att promenera den vackra stigen upp för din kulle..” ”Hur fin är inte du, vad otroligt glad jag blir, jag håller just på att packa ned lite god proviant till festen, tänkte själv på hur härligt det skulle vara att promenera i naturen här utanför.” ”Hur mår du min vän?” Du sträckte ut handen och rörde först lite försiktigt i mitt hår sen i ett mjukt grepp om mina nacke.. Jag rodnade, skämdes för att du sa ”vän” och för att jag hade sagt vän till att börja med. ”Joo....jag vill ha dig närmre.....” Sa jag och tittade glödande upp från mitt stirrande på trasmattan och våra skor. Du nosade på mig och tryckte näsan mot min... Jag tittade in i dina ögon och du log. Det kändes varmt, och min lilla oro i maggropen, kändes plötsligt som en villfarelse, som jag kastade iväg genom att kasta mitt härligt vindtillrufsade hår bakåt, och log stort och sa, ”Den här festen kommer vi att spraka som fyrverkerier, vi kommer att dansa som till Pans flöjt, vi kommer att känna vår spirituella kontakt sprakande av drömstoff och de inre bilder vi delar...”. Du var klädd i grön långärmad tunika och purpurtights, orange paisleymönstrad sjal, gröna snörkängor, ditt hår var rufsigt, och ur din stora läderväska stack det ut en stickad ärm. ”Du måste dela med dig av alla drömmar, varenda liten detalj” Sa jag, och sen bestämde vi oss för att ge oss iväg emot festen på berget.

Under den friska promenaden dit, som var möjlig att göra genom endast natur, vilket vi valde, så skrattade vi mycket, klättrade över bergspartier, och i skogspartier hängde vi oss i armarna från trädgrenar och gungade och hoppade, vi pratade om Pan... ”Tror du Pan skulle bli lycklig av att följa med oss?” ”Till festen?” ”Nej med oss i livet, om vi hade kunnat få henom att glömma sina sorger..” ”Jag tror att Pan hade blivit lyckligare om vi hälsade på henom då och då, jag skulle prata med henom om hens hjärnspöken och vilka former de tar... Jag tror jag är bra på att tolka drömmar...Och om kärlek och hur vi kan sy vår helt egna saga av livet som man binder en bok.... Varje sida har sin egna prägel skriven av sin egen penna... Om man kämpar för att tro att man kan... Jag tror Pan måste veta att hen kan vara sig själv och bli älskad för den annorlunda personligheten hen har inom sig...” putsa Vi sprang runt och jagade skrattande varandra i skogsdunge efter skogsdunge, tillslut började vi närma oss och jag tyckte jag hörde ett sorl av folk, plötsligt dök det upp en androgyn svarthårig vän i lila ullponcho med en sol på, Faye, och den otroligt magiska känslan från bergsfesten började pirra som glittrande magi överallt emellan träden. Jag höll Lirelu i handen, bakom ryggen på ett hemligt sätt.... ”Hej hur är det med er!” Frågar Faye Lirelu, med det svarta håret och de djupa ögonen..... ”Vi har pratat länge om pansexuella Pan på vägen hit” Sa Lire och skrattade och slängde en varm blick på mig. ”Och gått hela vägen genom skogen från mitt hus!” Sa jag. ”Vi mår fantastiskt” sa Lirelu, ”Hur mår du?” Faye svarar, ”Jo jag mår sådär förväntanfullt bra, känns som om konserten kommer bli grym!” ”Jo vi känner likadant, Lirelu och jag har haft den mest drömska skogsturen på vägen hit, vi klättrade i många olika träd och hen får mig att känna mig helt kittlande inuti, sån otroligt kittlande drömmare...” ”Wow, ja ni ser helt drömska ut, så otroligt gulligt par...” ”Ähh...ehh...” ”Vi är inte ett par... riktigt...” Sen skrattade vi glada och rodnande båda två, och sedan när vi lunkade vidare gav vi skälmska blickar åt varandra.

skriv

 Du gungade som träden, viftade som löven omkring och igenom den där manligheten jag hade sett syntes plötsligt älvan igen, eller den snälla pysslingen som du var döpt efter.  Vi gick tillsammans och jag hade i ett förvirrat tillstånd trott att du skämtade om kärleken med den där låten, och tänkte att det kanske var ett tillfälle att visa att jag också ville vara din vän. Vi delade några flirtiga blickar, men sedan en djup respekt när vi kom till skogskanten. Du tog upp en stor nedfallen mossig gren, och använde den som vandringsstav. I den lummiga skogen kände jag skogsandarnas närvaro, de små kodamas och den stora anden som vaktar över skogen med sina mjuka horn. Jag berättade om det jag kände omkring mig för dig. Solen glimrade mellan löven, och vi gick upp för den branta stigen upp för berget tillsammans. Du hade ett bälte med kniv och örter, stenar och några mynt i läderpungar, en mantel som var mörkt mossigt grön och en hatt med ett brätte som skymde dina ögon från solen. Du utstrålade stor visdom, den kunde nästan gömma din ungdomliga lekfullhet. Jag kände en historia sväva omkring dig.  Vi satte oss på berget, och tittade ut över staden. Vi måste få våra hjärtan att slå, vi måste lyfta våra andar dit vi vill, högt över staden, kände jag, och började sjunga på en låt av gammal älskad skald och sångare från trakten. Jag undrade vilka äventyr vi skulle på, du sa att du ville nog äventyra med mig. Jag undrade om stenarna du hade, men du ville inget berätta, utan istället ville du på den här platsen med den stora känslan berätta om din historia, och jag lyssnade gärna bredvid dig. Du berättade med en trästadig känsla men samtidigt ett vemod, om din hårda far, och sen din mor som du älskade men inte tyckte var fullt så vis. Åh, jag kramade dig, jag ville att du skulle känna ett hopp, ett hopp om en tid av förnyelse, där grödor från förr skulle få växa sig till ett vackert odlingsland prunkande av godsaker och ovanliga blommor, att vi skulle lära oss om magin som döljer sig i de rättfärdiga hjärtan som lyssnar noga.

 Jag var säker på att jag hade sett dig. Med en fantasi som såg annorlunda ut än denna världen.

Du hade tittat på mig med så själsliga förstående ögon, så

Lirelu vette sin blick mot skogen.... Blicken gick så djupt i mig att jag inte visste var jag skulle ta tag, först föll jag handlöst i denna enorma känsla.....sedan såg jag som om en enorm gitarr slog an ett djupringande ackord, din jordnära gestalt var så närvarande i känslorna, känslorna med mig helt ovetandes, hans ben vinklades i en välkänd ställning från uppväxten, när man trodde man var uppvuxen, men kände sig liten.......Hjärtat ringde som gitarrer, med varma andetag som blev till puffar igenom den stickade halsduken......Jag kände hur du kände jorden i dig, men hur dina inre ben, dina ögon, strävade uppåt, uppåt mot ett nothäfte som du ville fylla med djupa ord, hur skulle du finna dem utan att smutsa ner nothäftet, ditt hjärta som var omtäckt av den mossa som skulle hela dina bultande blåmärken, jag tänkte att om jag var där på riktigt, skulle jag med de mjukaste händer sitta rakt framför dig och rufsa ditt hår, le djupt från hjärtat och med mina ögon... säga sånt som skulle få dig att hoppa litet av lycka och så skulle vi fatta tag om varandras trådar och händer, och läppar och känsel, hitta där hjärtanen bultade som ett, i en melodisk takt som bildade en helt ny sång men med våran kära jargong.

Det är en festival uppe i norr, högt i norr, där träden nästan slutat växa.

vi träffas oftare, efter en akt av kärlek musikal, skogspromenader emellan, familj?

vi känner in vänligheten och anar mer om andarna vi följer och som följer oss

vi går på ett äventyr, berättar om någonting som vi märkt, en osynlig men ändå synlig kamp, godheten och de som behöver hjälp,

mellan ska det vara folk och kärleksförklaringar marknad undranden vad som ska göras

konst träff i det undermedvetna (dreamfasting) var?

lycka i skogen själv, funderingar på hur jag ska vara som bäst  atelje, drömmig kväll av sensualitet och att måla av, queer, genderqueer!

böcker och lore som går djupare i symboler lore och undermedvetande

träffa andarna

uppdraget tar sin form

träffas

skriv in phantom`?

sorgen över varandras tidigare öde, tvekar över hur vi ska göra uppdraget

med hjälp av erfarenheterna inom våra berättalser för varandra och förståelsen för vår väg och mening hjärtan, finner vi svaren i vad vi ska göra

vi blir älskare

ber till skogsanden och gör ljusritual

kom ihåg personliga berättelser och känslorna, ledsenheten, berördhet, hjärtat

fikon dadlar och lyktor skogen vi går till det stora trädet. Något flyger förbi, en jakt, eller en skadad varelse, faller, en bit bort i skogen. Vingedjur.

Den natten visade du dig, på ett helt annorlunda sätt.

Du och gitarren. Ett sånt par! Jag kunde se trägolven i huset ni firade jular, jag ville vara med. Jag tecknade ett kort där jag skrev ner en dikt, If you find yourself

Trollkarlen och det naturliga magiska språket

 Vi gick fram till en man, som satt under ett träd- Han höll i en blomma och en fågel hoppade omkring på hans axel och arm...

Hej, hur kommer det sig att fågeln inte är rädd för dig? Frågade du.

Jo, det är så att jag lärt mig fågelsång, lyssna här. Så visslade han en melodi, och fågeln visslade tillbaka.

Jag har för mig att djur brukar lyssna till dem med ett snällt djup i sina ögon, och kanske.... Sen blev det tyst.

Jo det är oftast så att snälla ögon får alla typer av varelser att lita på en, svarade trollkarlen med en blick som verkade lite sökande. Kanske vadå?

Nämen. Har du märkt ett av våra inre språk. Mycket intressant.

Kan du mycket om det? Jag undrar om jag skulle kunna knyta samman mina känslor till ord med dig, och om det är samma som din upplevelse.

Ja det pratar jag gärna om, men gå ni er promenad, och kom hem till mig när solen står lågt, jag bor bakom kullen om ni följer stigen som svänger till höger. Fågeln flaxade förbi mig och krafsade mig i huvudet med den lilla krokiga foten.  Oh han gillar visst dig, men inte vågar han komma så nära dig än. Kanske senare, om han nu råkar komma förbi min stuga sen också. Hejdå! Vinkade han leende.

Vi gick vidare. Det där var en trollkarl! Tror du han kan hela, jag kände godheten strömma ifrån honom.... sa du.

Ja.... Ja det tror jag han skulle vara intresserad av också... och han såg ut som en helare då han bar grönt. Jag tror det har med den helande kraften och örterna i naturen att göra.

Vi hade trevligt i skogen i solen, och vi pratade om de saker vi såg, med en ny nyfikenhet, dansade fjärilarna där för att det var ett ställe där magiska riter tagit plats.

Vi gick tillbaka till trädet där trollkalen hade suttit och skrattade lite åt att vi var nervösa men då ställde vi oss under trädet och såg den lågt stående solens strålar glimra genom trädets löv och mindes godheten - då kändes det bättre. Vi gick bakom kullen och förbi några granar som växte vid sidan om stigen, vi såg skogskanten och tittade in på stenar fyllda av mossa och barr där mulliga ansikten tycktes skymta och efter en lång sväng på stigen längs kanten på skogen och en liten lek av att vifta på granarnas kvistar så började det kännas att det luktade något gott rökigt och annorlunda i luften. Ditt tufsiga hår och den stickade regnbågströjan jag gett dig fick dig att se riktigt magisk ut, eller iallafall som en ung trollerivän.  När vi kom runt ett par träd såg jag att några stenar jag sett genom skogen var en stuga gjord av sten, med ett torn ungefär dubbelt så högt som taket som stack upp.  Vi knackade på.  Ett stökande ljud hördes där inne, och sedan öppnades dörren. Välkomna hem till mig, stig in. Tack, tack så mycket, sa vi. Det var så konstigt, tyckte jag, hur mycket saker som fick plats i den lilla dunkla stugan. Ett levande ljus var tänt på ett bord av anteckningar med teckningar av olika karaktär. Vissa ljusa med fladdrande fjäderlätta drag, och vissa med grottmörk karaktär med grovare former. Jag såg inte riktigt vad de föreställde, och texten var mycket liten.  Jag ser att du är intresserad av mitt handskrivna verk jag skapar, kanske är det för att du gillar böcker? Jo, jag gillar böcker, jag gillade alldeles särskilt att läsa böcker när jag var mycket ung. Men jag har kommit tillbaka en stor nyfikenhet. De kanske kan vara de böcker som är allra mest skrivna med kärlek, böcker till små kisar, sa trollkarlen.  Ja det kan jag tänka mig... sa jag och fortsatte se mig om.  Min vän hade börjat pilla lite på en

Vill ni sätta er här eller tar ni hellre en filt och går ut i den sista solen? Sa trollkarlen, och vände handen mot ett hörn fyllt av trasmattor och kuddar. Vi vill gärna sitta, sa vi och du rodnade lite för att du petat på hans egna kanske magiska prylar. Vi satte oss ner och jag frågade vad det var som luktade, att det luktade nåt jag inte kände igen. Det luktar gott, sa jag.  Ja, sa trollkarlen, det är egentligen en trolldryck mot tjiandar, men om ni vill ha en kopp istället för te, så kanske jag kan bjuda på lite innan jag lägger i den sista ingredientsen.  Vad är den sista ingresientsen?  Fladdermusögon.

Det blir regn. Ropade trollkarlen från köket. Så om ni vill hinna till staden innan, så får ni gå nu. Men ni hinner med lite te, här, ta kopparna, de är varma. Vi tog var sin och luktade på drycken, som doftade olika kryddor, ett blad låg och flöt i min kopp och en blomma i din, och jag fick en förnimmelse utav något som påminde om fjärilar.  Det är lakritsrot i va? fick jag för mig och han log och sa ja.  Så, vad var det nu du ville berätta om, kring det här språket du märkt... i vissa varelser?  Jo....... det är konstigt. Alltså jag har sett ett språk som berör mig mycket i vissa ögon. Roten av det verkar finnas i alla ögon... som att alla har benägenheten att tala det här språket, men det är inte alla som gör det. Ett språk av känslor.  Det finns blockeringar i vissa och vad jag har märkt när de pratar, är blockeringarna banala och ofta gömda bakom något som kan verka lite farligt.

Nej det är min vän som har gåvan! Han kan få saker att flytta på sig utan att röra vid dem.

Är det sant?! Vad intressant, vad intressant. Har ni fått någon skolning inom magi?

Nej... sa vi båda. Vi tittade på varandra. Vi såg lite öppet hoppandes och frågande ut och trollkarlen plirade finurligt.

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

Jag tände ljusen,

Hey heyyy, Hur fint är det inte med de djupaste kvinnor. Sitter här med drömmiga Moa, och hon och hennes vän tyckte mycket om min boksida, den te4xten jag skcikade innna,.

#personal #my art

0 notes