#peppande musik | Explore Tumblr Posts and Blogs

ann-hermansson · 6 years

Text

höstdagar II

Så kom dagen jag trodde aldrig skulle komma och jag blev officiellt Lundastudent. Inte bara ny stad utan också nya rutiner, nya vänner och nytt boende. Jag dekorerar mitt lilla krypin med sånt som känns hemma och det viktigaste (mammas Simon and Garfunkel-LP och Jesus-ikonen) kommer snabbt upp på väggen. Det här kan nog bli bra.

Det blir aldrig riktigt höst, utan sommaren känns härligt långdragen och njutbar. Det är något så fint med att min jacka går i samma färg som de knastriga löven på marken, och att murgrönan på byggnaderna här sakta men säkert går i en färgskala från grön till orange.

Jag hoppas jag alltid kan värdesätta hur vanligt det blir med förslag som “ska du komma över på fika om fem?” eller “vill du äta kvällsmat här ikväll?”, för att bo vägg i vägg med sina bästisar kan bli en lyx man lätt tar för givet. Fotograferar egentligen alldeles för lite, för den här tiden i livet vet jag att jag kommer tala gott om och visa bilder från för eventuella barnbarn ända tills jag blir gammal och grå.

Vardagen må vara fylld med fantastiska vänner som ger mycket energi, men det blir också långa dagar fyllda med läsning, uppsatsskrivning och satslära. Ofta sitter vi i något skrymsle högt uppe i Universitetsbiblioteket men läsesalarna på SOL är också en favorit och jag går gärna ut med jämna mellanrum för att sträcka på mig, äta en clementin eller föreviga en fin outfit i den stora toalettspegeln.

Som alltid dröjer det inte länge innan lantisar som vi får skogsabstinens. Det blir att packa ryggsäckarna med matsäck, te och filt, och går vi inte omkring bland höstvackra bokträd och äter äggmackor på en stock i skogen ligger vi och lapar sol på en filt, ovetandes om att vi tre minuter senare kommer bli bortjagade av hästar.

Och är det inte någon kär vän som fyller år som vi ordnar överraskningskalas för, fixar vi kalasig stämning hemma på korridoren en vanlig fredagsförmiddag. Tacksam gång på gång hur fint det är att ha så många kära, både gamla och nya, vänner inom en så kort radie.

På korridoren då? Det går snabbt att bli som familj när man ses varje dag, och köket är inte bara där vi äter utan också där vi löser korsord, pratar om livets viktiga ting, lyssnar på musik, har skördefester, sitter uppe sena nätter och tar powernaps. Mattrender sprids snabbare än mässlingen här, och börjar bara en äter snart alla antingen tacopaj eller chilibearnaise eller dricker C-vitamindryck.

Spenderar oräkneliga timmar i det kyliga biblioteket, och är det inte själv är det med trogna fina värdefulla vänner. Studierna går väl onekligen egentligen bäst själv när det främsta som motiverar är att komma därifrån så snabbt som möjligt, för är dessa kompisar med blir det lätt mer nöje än nytta. Men vem vill inte ha nån jämte som skickar peppande meddelanden på messenger efter 20 minuters tystnad eller som man kan ta en lång pratstunds-/pizzapaus med?

Avslutar ett turbulent år med några av dessa (majoriteten nyfunna) kära vänner, och att vakna till ett nytt januari jämte dem känns så rätt. Har få år känt mig så redo att lämna en tillvaro bakom mig, men jag har på något sätt levt i ett töcken stora delar av året så det är egentligen inte så konstigt.

0 notes

kolonierna · 7 years

Text

Besöket i Hambacher

Mitt på den söndrade gatan, bland resterna av krossade flaskor, stenar, skrot och fast-gjutna lock-ons, brann nu en del av barrikaden. I bakgrunden hördes det konstanta pipet och bruset från gruvan, och ännu en helikopter cirkulerandes i närheten nånstans över oss. Jag befinner mig i Hambacher-skogen i västra Tyskland. Vi har just fått beskedet att skogen ska få stå kvar tills i oktober nästa år (tack vare några fladdermöss verkar det som… och ett fucking jävla hårt motstånd så klart osv). Den spontana reaktionen var – så klart – att alla samlades vid barrikaderna, hällde på bensin på en av högarna och tände på. Det var fest; musik, tofu, cannabis, öl, brottning och skratt. Om det ens bara var en tillfällig illusion så befann vi oss just nu i laglöst land. Det var en speciell känsla. Jag stod och tittade in i glödbädden och myste i tanken. Det är långt ifrån perfekt här, men jag kan inte låta bli att känna lite hopp när jag inser att det finns sånna här platser.

Protestlägret är, enligt många jag pratade med, inte bara till för att stoppa gruvan. Dom flesta verkade vara eniga om att det handlade om något så mycket större än så. Det handlade på nått sätt om att skapa något nytt, försöka upprätta en zon av anarki, och försvara skogens gränser med alla metoder möjliga. Det är ett krig emot hela det rådande systemet. Inom denna uråldriga skog med storvuxna ekar bodde folk i allt från lerhus till husvagnar, tält och trädkojor, och efterhand har det bildats ett flertal byar som var och en står för sin egen organisering och nisch.

Många sprang runt i kamouflerade kläder med någon slags maskering redo att dölja ansiktet med, och alla hade sitt eget-designade kodnamn. Jag upplevde det svårt att komma nära folk, framförallt i början, eftersom det fanns en slags paranoid stämning. Och detta med all rätt. Det skulle varit konstigt om inte det fanns infiltratörer var det många som uttryckte. Så alla dom frågorna som vanligtvis inleder ett samtal föll nu bort, såsom var en kommer ifrån, hur länge en varit där och så vidare. Men efter ett tag så kändes det okej. Det är ändå rätt tråkiga frågor trots allt.

Men trots lägrets stämpel som militant och terroristiskt; trots sabotage av stora maskiner, molotovs, pilbågar, tjär-bomber och stenkastning verkar det finnas ett stort stöd utifrån. Hela tiden kommer det donationer med mat, byggmaterial, kläder, verktyg, och allt möjligt annat. Då och då arrangerades skogsvandringar för folk utifrån och det kom hundratals människor som blev guidade genom skogen. Det var både kul samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig som ett djur på ett zoo som folk kom och ville hälsa på och hänga med. Oavsett så var det peppande att känna att lägret var större än bara lägret, och att folk kan få upp ögonen för ett annat sätt att leva på. Kanske kan dom också få uppleva på egen hand att terroristerna faktiskt är rätt trevliga ändå.

Under min tid i Hambacher fanns det möjlighet att lära sig allt ifrån att klättra och bygga trädkojor till att avbeväpna poliser och hur en slåss med knuten näve utan att skada sig. En av kvällarna hamnade jag helt plötsligt på ett svettigt rave med psykadelika och trance. Det var skönt att skaka på rumpan lite. Annars kunde en tillbringa tiden i nån freeshop, på biblioteket, i muséet, cykelverkstan eller titta på alla fina träd.

Byn jag hamnade i hette Gallien vars kollektiva trädkoja bestod av tre våningar. Underst var det förvaring, i mitten kök, soffor och en vedspis, och överst ett sovloft med ett golv täckt av madrasser. Det var varmt och mysigt. Tätt intill varandra spenderade vi kvällarna med att spela musik, äta mat och prata. Det blev diskussioner om bland annat anarko-primitivism, sexism, våld, säkerhetskultur, veganism och hbtq. Vi pratade också en hel del om vikten av ett mångfaldigt motstånd där allt ifrån byggande, symboliska aktioner, våldsamt motstånd, media, trädkramning och matlagning är viktigt och stödjer varandra. Dit var alla välkomna närsomhelst och bo, äta och leva, så får en bidra med vad en kan och känner för helt enkelt.

Som alltid på alla platser så smyger sig förtrycket in även i Hambacher. Det var folk, framförallt manliga personer, som tog upp väldigt mycket av utrymmet. Strukturer av sexism och machoism tog sig uttryck, en generell militant hets och förväntan skapade mycket underliggande stress och påtryckningar. Problem som att vissa tog på sig alldeles för mycket och vissa som inte gjorde någonting. Problem som att allt gick i sönder hela tiden och få som lagade och tog hand om sakerna när allt var allas. Och folk som blev av med saker, som dom ansåg var deras, hela tiden för att nån annan inte visste att det var privat. Jag kunde också känna av en slags bortskämdhet när det bara vällde in mat utifrån. Det är väldigt lätt att leva där utan att göra någonting och bara äta och hänga runt. Men det var inte mitt generella intryck, även om det fanns sådana personer också. Fast alla kanske inte måste vara arbetsamma och produktiva. Dom kanske hade andra funktioner som också är viktiga.

Jag lämnar Hambacher med blandade känslor. Jag har träffat så många inspirerande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna bo där under en längre tid. Det var alldeles för mycket folk och ljud, för lite stabilitet, vatten och lugn. Jag vandrar bort från skogen med packningen på ryggen, passerar längs dom stora fälten av monokulturer, över autobahn och sätter mig på tåget på väg hem. Antagligen så stinker jag i hela tåget, har sot på kinderna, och mina skor och byxor är täckta av lera. Jag passerar en värld som bara måste vara ett utdrag ur en dystopisk science fiction-film. Det bara fortsätter och fortsätter; industrier efter monokulturer efter shoppingcenter efter tågrälsar och tullar. Jag förstår inte. En gång var allt det här skog. Och nu befinner vi oss i en situation där vi kämpar för dom allra sista gamla plättarna som finns överhuvudtaget. Hambacher är en av dom. Att kämpa för dessa skogar betyder så himla mycket. Så jag är otroligt tacksam till alla i Hambacher och vad dom gör, men nu måste jag hem. Nu tar jag med mig mina erfarenheter från Hambacher och åker upp till Norrland. Jag har ett mission! Jag ska försvara Gässjöskogarna!

Hambacher bleibt!! <3

via WordPress http://ift.tt/2BfzNZG

#IFTTT #WordPress

0 notes

gabrielllaa · 7 years

Text

“Forever is a long time, and i wouldnt mind spending it with you”

Jag trodde och hoppades på att Kim var mannen i mitt liv. Jag kommer aldrig glömma när jag satt på en buss till Malaysia en dag i maj och jag lyssande på en podd där två otroligt peppande tjejer sitter och pratar om hur man alltid ska lyssna på magkänslan. Hur om något inte känns rätt ska man inte göra det, eller om man inte mår bra ska man lyssna på det. Magkänslan är nyckeln till mycket. Något slog mig och jag började reflektera, för första gången sen jag och Kim blev tillsammans månader innan, hur jag mådde i min relation. Det är läskigt att lyssna på sin magkänsla och jag blev orolig. Kanske lite nojig över om det existerade en magkänsla eller inte. Dagarna tuffade vidare och jag sa en dag till Kim att jag kommer sluta prata bebisspråk med honom den dagen vi får ett barn. Han svarade mig med att “då är inte det med mig” och från den dagen så var min magkänsla officiell. Jag blev ledsen, nervös och orolig. Det var inte det jag ville höra och jag hade jättesvårt att sluta tänka på det. En dag i Thailand, slutet av vår resa, så visste jag inte vart jag skulle ta vägen för min magkänsla tog över hela min kropp. Jag berättade för Kim om min önskan om att få barn och jag ställde mig frågan: är det med Kim jag vill ha barn eller med någon annan? Svaret var självklart och det var med Kim.

Jag håller fast vid att jag hade hoppats på att det var just Kim jag skulle få uppleva den lyckan med. Det känns otroligt fint i min värld att han och jag skulle skapa en miniversion av oss och alla dessa fina år med varandra har lett till något så stort. Kärleken är vacker. Men en dag började allt kännas mörkt och det går inte att drömma om något när den andra inte drömmer om samma sak. Vi är inte påväg åt samma håll. Och det är läskigt.

Jag skulle bli jätteglad om Kim en dag fick barn. Självklart skulle det kännas kanske lite ont men framförallt konstigt att hans liv gick vidare med någon annan och kanske just den personen fick honom att känna och vilja något som inte jag lyckades med, men framförallt för att jag skulle bli glad över att han får uppleva något sådant. Jag vill verkligen det bästa för Kim och jag hoppas att han verkligen tar hand om sig själv. Jag vill att han ska skapa ett liv som han trivs med - om det är i thailand eller i sverige, jag vill bara att han vaknar varje morgon och mår bra. Jag tror jag aldrig har känt så starkt för att vilja en människa så väl i livet som jag vill honom men det kanske är just det som kommit med allt detta. Om jag inte kan få vara med i hans liv så vill jag iallafall att livet ska vara bra.

Hur ont det kan göra att se vad du gör så gör ju ändå jag detsamma. Hela tiden jagar efter något som lindrar smärtan. Vänner. Film. Musik. Böcker. Det kommer vara en ständig kamp om att göra varje dag till en bra dag och det är väl just sådant som gör att vi kan leva ett lyckligt liv. Utan varann.

0 notes