#och hej vad det blev komplicerat

[windfighter]

Tiden mellan äventyren

De var på väg till lava-fältet. Mats och DDR hade tagit ledningen och gick först tillsammans med Kouichi. Hugo, Yamato, Kouji och Zara gick efter dem tillsammans med Gabumon och Gaby, och Max och Arkadimon utgjorde eftertruppen.

”Borde vi göra upp en plan?” frågade Kouichi och Mats ryckte på axlarna.

”Om det är som Max säger och de faktiskt är goda behöver vi bara be snällt så får vi nog gå igenom.”

Max sa inget. Zara saktade in sina egna steg tills hon hamnade bredvid Max istället.

”Vi har inte hunnit prata så mycket”, sa hon med låg röst. Max nickade.

”Jag var aldrig så bra på att prata, annat än för att visa hur smart jag är med all min kunskap.”

Zara skrattade.

”Du ÄR smart”, svarade hon, fortfarande med låg röst. ”Och yngre.”

”Jag har rest mycket.” Det var inget svar men det hade heller inte varit en fråga. De gick i tystnad ett par minuter, Kouichi försökte övertala Mats om att de behövde ha en plan och Kouji gjorde några halvhjärtade försök att hjälpa till.

”Men om Mats och jag tar oss dit och ni andra väntar utanför?” föreslog Hugo. ”Vi är eld båda två ju.”

”Jag skulle definitivt föredra att vänta utanför”, viskade Zara och Max skrattade.

”Vi måste till Skuggvärlden allihopa”, sa han högt så att de andra också skulle höra. ”Det är lika bra att vi går in tillsammans, annars kan de misstänka oss för att jobba för de mörka mästarna eller någon.”

Hugo ökade sina steg så han hamnade bredvid Mats och de två började diskutera hur de skulle ta sig igenom lava-fältet. Kouichi skakade på huvudet och tog plats bredvid Kouji istället. Arkadimon klättrade över till Zaras axel och hon klappade honom.

”Vet du… vad som hände de andra barnen?” frågade hon. Max’ leende försvann och han svalde.

”De ökade säkerheten efter att Firedemon rymde”, svarade han. ”Pappa berättade väldigt lite för mig efter det. Pieter blev infångad igen efter vårt äventyr…”

”Kuso…”

”Yeah… Jag har inte sett honom sen dess. Iceangel…” Max sneglade mot Zara. ”Iceangel blev skickad till D-11.”

Zara nickade och ignorerade frågan Max hade hängt i luften. Max valde att inte ställa den.

”Miljön blev hårdare överlag. Jag smet in några gånger. Mycket stridsträning, nya serum.”

De vandrade i tystnad ett par minuter.

”Alexander blev satt i fängelse. Vi trodde det skulle få slut på Labbet, men… Skuggvarelserna dök upp för ett halvår sedan.”

”Vad hände med dig efter vårt äventyr?”

”Röda Vita Rosen.” Max såg mot horisonten. ”Digikontrollerna öppnar… många olika vägar. Röda Vita Rosen var en… motståndsrörelse låter för dramatiskt. Vi var ett gäng ungar med för mycket tid över. Jag reste, samlade information.” Han såg mot Zara igen. ”Namnet kommer från Iceangel och Firedemon, såklart.”

”Såklart”, hon log.

”Jag jobbar med Shirou och Gunt nu. Ni får träffa dem när vi kommer till Skuggvärlden.”

Max satte händerna i fickan och Arkadimon klättrade tillbaks till Max’ axel.

”Tänker du berätta för de andra?” frågade Max. ”Om din…”

Zara svalde och sneglade mot Yamato.

”Sist jag visade någon dödade jag dem nästan.” Hon såg på sina händer. ”Jag har kontroll över krafterna, men… inte över ilskan.”

Han la en hand på hennes axel och kramade den. Hon log mot honom. Yamato stannade och såg sig omkring.

”Uh… Jag… tror vi har glömt någon.”

Mats slutade gå och såg på personerna som följde honom. Han slog sig för pannan.

”Andy och Guilmon. De måste ha hittat mat nånstans. Skit också.”

”Vilket språk”, Zara skrattade. ”Så vad gör vi nu? Väntar vi, eller?”

”Vi får hitta honom”, konstaterade Kouji. ”Yama, Windy, vi rör oss snabbast. Ni andra fortsätter mot lavafälten så hittar vi Andy.”

Kouji, Yamato och Zara tog fram sina digikontroller. Ett vitt ljus spreds över Gabumon och Gaby.

”Gabumon digutvecklas till… GARURUMON!”

Digikod samlades runt Koujis hand och han drog sin digikontroll över den.

”Spirit Evolution! Garmmon!”

Zara och Yamato klättrade upp på sina digimons, vinkade hejdå och sen gav de sig av tillsammans med Garmmon i jakt på Andy och Guilmon. Mats, DDR, Hugo, Max, Arkadimon och Kouichi fortsatte vidare mot lavafälten. De skulle ses igen snart.

[mattoguapo]

Vi är skörare vid ett årsskifte

Vet inte varför, men nyår har alltid varit en tid då jag eftertänksamt skrider fram i Slowmotion. När vi återvänder till våra jobb vill vi tala om den högre visionen, syftet med att just vi är på den här platsen, med just den här uppgiften just nu. Och jag vill att andra också ska ta kaffekoppen och sätta sig med mig i den intelektuella soffan och smutta på det heta kaffet med en dagdrömmande blick och väga orden innan man uttalar dem, som att det verkligen spelar roll vilka ord vi väljer så här i starten av ett nytt arbetsår. Kan det vara så att de första meningarna första dagen på jobbet efter julledigheten är avgörande för våra val det kommande året? “Jag vill den här terminen prioritera....” Kanske låter vi arbetskamaraten ana...”I familjen har vi tänkt satsa på ...den här terminen” Arbetskamraten kan då göra sig en bild av vilken tid det engagemanget kommer att kräva. 

Starten är viktig. Är vi glada att se varandra igen efter ledigheten eller har pausen varit alltför kort? Finns det överhuvudtaget tid för den där långsamma existentiella koppen kaffe i den intelektuella soffan innan vi borrar ner oss i den dagliga torvmossen för att lösa logistik och skriva kloka livsbetraktelser att dela med oss av i våra dagliga forum?

Jodå, starten är viktig, det är då vi bekräftar våra band till varandra. Det är då vi fler gånger än en vanlig vecka uttalar att vi känner samhörighet, att det känns gott att tillhöra den här gruppen, Tillsammans kan vi utföra stora ting.

Men ibland får vi inte den starten, Ibland har ledigheten skapat missförstånd , ibland har ledigheten inneburit otakt i kommunikationen, vi trodde att vi sa något, och vi trodde att den andre förstod det vi kommunicerade, Vi trodde att platser , tider och tryggande tydliga informationer hade kommunicerats, och så blev det inte så. Då blir inte första mötet lika hjärtligt. Vi möter varandra med en kamouflerad suck och är inte riktigt närvarande utan blir artigt leende men korta i tonen. Egentligen vet vi att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar men olikheterna gör oss frustrerade och ger oss en känsla av att inte ha kontroll. 

När första mötet blir ett hastigt hurtigt hej på väg in det det första digitala mötet så väcker det frågor. Har jag medverkat till att kollegor är besvikna? Har jag glömt något som kollegan förväntat sig av mig? Är jag vägd och funnen för lätt?

Som alltid är den första reflektionen en självreflektion som vi riktar mot oss själva. När vi efter arbetsdagen sitter i favoritfåtöljen med vår kopp te, och tittar ut genom fönstret, så kan vi tänka i fler dimensioner. Vi drar oss till minnes att just nu har den nära kollegan något särskilt komplicerat att hantera vid sidan av jobbet, och den andra kollegan har svårt att vara närvarande eftersom en annan konflikt utanför jobbet sysselsätter dennes tankar och tar hennes energi. Då blir vi nyktra och ser att det kanske inte är vi som är utsatta för en värdering som den andre vill markera emot. Många av oss hinner tänka mycket om hur vi tror att den andre tänker om oss:

Är vi för mycket eller för lite?

 Är vi för noggranna, eller är vi för slarviga? 

Är vi för idealistiska eller för konkreta på detaljnivå? 

Är vi för snabba , eller för långsamma?

 Är vi för snabba, eller för veliga?  

Är vi för ordrika, eller för tysta?  

Är vi för initiativrika eller är vi för tafatta? 

Är vi för för naiva, eller för tråkigt realistiska? Är vi för trumpna,eller är vi för för ivrigt entusiastiska? 

Är vi för hårt målmedvetet jobbande , eller vi för splittrade på många olika projekt?

Är vi För spontana ,eller är vi för ospontana?

Är vi för lojala, eller är vi för fritänkande? 

Är vi för bestämda , eller är vi för osäkra?

Vi har alla förväntningar på oss själva så väl som på andra. Problemet är väl att få alla i kanoten att vilja åka åt samma håll, och då vi bestämt oss för vilket håll vi ska, så ska vi komma överens om vem som är det trygga rodret längst bak och vem som ska sitta längst fram och bestämma farten och vilken sida man ska ro ? Och vem ska ropa ut takten på årtagen? Vem har koll på fördelningen av vikten i kanoten, och vem har koll på balansen? Ofta är det en som fördelar rollerna men vad gör vi om flera är Ledare med bilder av att hen vet bäst hur vi korsar sjön och når målet? Vi har ännu inte nämnt den personen som läser vind och väder bäst, den som vet bäst vilken utrustning som behövs osv När allt visualiseras så här i en text så inser vi komplexiteten i att få detta gjort ifall många ska vara med och bestämma. 

Ideala bilder av hur det skulle kunna vara på jobbet , gör vi ofta om till bilder till hur det borde kunna vara om vi alla beslutade att följa min genialiska plan. 

I min drömvärld så får alla bidra med det hen är bra på, och som arbetslag gör vi varandra till den bästa versionen av oss själva, vi blir inte upptagna med att rätta till varandras begränsningar utan fokuserar på att peppa varandra att bli ännu bättre på det vi redan är bra på. Vi hjälper varandra att lyckas och vi hjälper varandra att ta nya steg och utvecklas. Och skulle någon vara duktig på att sjunga, så innebär inte det att den platsen är upptagen, skulle någon vara duktig på att måla, så innebär inte det att den platsen är upptagen, skulle någon vara duktig på att formulera sig med ord, så innebär inte det att den platsen är upptagen. I ett arbetslag smittas vi av varandras glöd , men också av varandras kompetens. Är någon duktig på gitarr så skulle väl hen kunna leda en gitarrensemble med alla oss andra på vår vårfest för kyrkans järngäng?

"Kanske premiär i vår” heter ett program om en teaterensemble som skriver manus, repeterar för en föreställning som man inteens vet om den kommer att kunna genomföras. “Om jorden skulle gå under imorgon, så vill jag i alla fall plantera mitt äppelträd idag” sa Martin Luther. Vi kan planera, vi kan drömma, vi kan förbereda och vi kan” få ställa om” , för vi vill ju inte “ställa in”. Men hur vi pratar om Covid och pandemin och om hur den påverkar vad vi kan genomföra eller inte genomföra är avgörande för vår arbetsmiljö , för hur vi mår på jobbet, för hur vi förmedlar hoppfullhet till våra besökare, för hur vi får studenter att se öppningar och möjligheter och inte drabbas av panik över att dörrar stängs och tillfällen uteblir. 

Vårt fokus får aldrig bli ett självuppoffrande “Florence Nightingale” där vi utplånar oss själva i vår fromma iver att hjälpa andra. Vi finns till för varandra. Vi vet att uppmuntrande ord och ett engagemang i varandras passion gör oss starkare som grupp och därmed skapar en trygghet i vår gemensamma resa som arbetslag. Det betyder att varje kroppsdel stöttar den andra kroppsdelen för att kunna lyckas med det som man försöker göra. Vi hjälper och stöttar så att ingen av oss är helt ensam. Vi får hjälp av varandra att lyckas. Lider en del i kroppen, så lider vi alla, lyckas en del i kroppen, så känns det som att vi alla lyckas!

[ebbasaurus]

Hallå! Hallå! Håll käften på dig & lyssna

Hej allihopa! Nu är det fredag igen! Tänka sig. Tiden går så fort.

Jag har varit i sjuk i snart en vecka. Hemskt tråkigt är det. Det hemskaste är att jag ju tänker många tankar när jag inte har nåt att göra (och det har jag ju inte, för jag är ju sjuk) och förkylningen har satt sig PRECIS på stämbanden, så jag låter som jag 1. Satt nåt i halsen. Eller 2. Är en grötig man i 60-årsåldern med en livstid av supande och rökning bakom sig. Bl.a. Och då är det ju bäst man håller käft. Hostar annars också som vore jag Jan Malmsjö mitt i ett asgarv, fast utan asgarvet.

Ja, ni fattar. Jag har många tankar, få decibel att nyttja. Och då jobbar jag upp en god eld av ilska och frustrationer. Och så går jag loss i skriveriet, som här nu då.

Ingen av er som läser detta har såklart missat #TystnadTagning #NärMusikenTystnar #MedVilkenRätt eller något av de andra uppropen där yrkeskvinnor ÄNTELIGEN yttrar sig om trakasserier de utsatts & utsätts för i sitt arbete. Dels för att ni väl är typ 4 pers som läser detta och därmed vore det osannolikt rent statistiskt, men jag antar det också eftersom ni ju uppenbarligen har ögon att se med.

Jag älskar att kvinnor nu står upp och gormar ut skiten, kastar den dit där den hör hemma och gör det TILLSAMMANS, som en röst. Det bullrar så högt. Vibrerar, nej skakar. Bulldozern gasar in. Det är mäktigt. Ner på backen, gubbslem & slempojkar. Och så kör vi. Sen har vi den aspekten, att det är kvinnor som går ut tillsammans just i sina yrkesroller. Det adderar ytterligare ett lager, på nåt vis. Eftersom gubbjävlar och mansgrisar och killsatar (misogyna rövnissar av alla dess slag egentligen) inte verkar veta att sätta värde på kvinnor bara så, som mänskliga varelser, och än mindre som yrkesutövande eller överhuvudtaget människor kapabla till utomhushållelig verksamhet. Då blir det som ett extra långt långfinger rakt in i deras dumma själlösa ögonhålor. Det är mäktigt. De tvingas betrakta dem som människor, som skådespelare, musiker, jurister etc. Kanske funkar? Jag vet inte. Hoppas det. Hoppas de skiter ner sig i skräck också, fattar och slutar hålla på.

Detta har jag iallafall funderat mycket över denna vecka. Det är intressant när man grubblar och kommer framåt och liksom INÅT i sina tankar och resonemang. När ens egen förståelse fördjupas. Det upplever jag att den gjort på nåt vis, även om jag ännu inte helt kan formulera mina insikter exakt som jag vill riktigt ännu. Behöver ev. testtjöta först. Testskriver lite nu. Sen kanske jag kan skriva bra om dem. Hoppas det.

Det är ju det där dock, med att tänka djupt om ett ämne, på sin egna lilla kammare när man borstar håret framför spegeln mitt bland alla rosa, småblommiga tapeter, i underklänning, medan man visslar på en ljuv liten trudelutt och viftar med ögonfransarna (som jag naturligtvis gör dagligen ety är en kvinna), som gör att man blir BINDGALEN av ilska när sedan en “trött” man på internet säger att han “är trött” på me too-rörelsen. Jag blev rosenrasande när detta hände idag. Och är du nu en man (eller något annat, det är inte så noga) som också “är trött” och/eller tycker att “me too-kampanjen gått överstyr” (OBS. är ej en kampanj, utan en rörelse), att den “kanske är lite väl överdriven” eller att “man inte bör hänga ut folk” och/eller att “alla män är inte dumma” svarar jag dig som jag svarade den andra “trötta” stackaren tidigare idag:

Sluta anta dumheter om andra. Är du trött på kampanjen, tough shit.

Vi, kvinnor, flickor, ickebinära och transpersoner är trötta på att hela tiden behöva beräkna risken att bli utsatt för sexuellt våld & trakasserier. På bussen, på jobbet, i toakön, hemma, på festen, i matkön i skolan, överallt. Det om något är tröttsamt. Klart som fan det gäller alla män, för hur ska jag kunna urskilja ett rötägg ur mängden bra män, innan han utsatt mig för skit? Har testat det. Har ej funkat. Vi är många med liknande erfarenheter i den saken, som du kan förstå om du läser vittnesmålen idag såväl som i Tystnad tagning och övriga me too-upprop.

Trött på rörelsen kan du inte vara om du på riktigt bryr dig om saken. Rörelsen är inget annat ÄN saken. Jag förstår att du ogillar att enskilda personer hängs ut. Det är komplicerat. Men uthängningar är inte rörelsen, är inte saken.

Bryr du dig om sakfrågan, gå inte emot kvinnors vittnesmål. Tro på oss, vi har absolut inget att vinna på att ljuga. Att säga att någon överdriver/KANSKE överdriver är att säga att deras upplevelser inte spelar roll. Gör inte det, för allt i världen. Det är i sig ett övergrepp, på ett mänskligt plan. Sätt stopp för övergrepp när du ser dem ske eller vara på väg att hända. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. När du eller någon annan säger något eller skämtar på kvinnokroppens och kvinnors integritets bekostnad, ifrågasätt det, påpeka vad de/du själv just gjorde och att det är skevt. Det kan bli tröttsamt, sure. Men tro mig, övergreppen och allt vi gör (per auto vid det här laget) för att undvika dem, och all skit som ligger kvar i en efter att man ändå utsatts för dem (för det händer ändå) är ännu tröttsammare. Man blir jävligt trött faktiskt. Därav uppropen. Så lyssna bara, och gör nåt.

****Jag vill påpeka att jag, när jag skriver “kvinnor” och “kvinnokroppen” osv. i mitt resonemang också menar att inkludera ickebinära & transpersoner. Anledningen till att jag inte skrivit ut det här är att jag skällde ut en snubbe som uppenbart är för dum i huvudet för att kunna hålla mer än en bild i sinnet åt gången. Läser du detta och identifierar dig som ickebinär eller trans vill jag att du ska veta att jag ser dig och att jag alltid står på din sida, mot snäva stroppar utan medmänsklig insikt, 4ever.

[windfighter]

Where is the Shadow World?

Kouji stared at the world map. Skuggvärlden. He didn’t see any name even resembling that. He had been searching for around half an hour. Yamato walked by him for a third time and Kouji grabbed his sleeve and pulled him to a stop.

”Do you know where Skuggvärlden is?”

Yamato blinked, glanced at the map and looked at Kouji.

”Not exactly. Also not sure how to get there.”

”It’s not on the map.”

”Well, yeah.”

Yamato walked closer to the map and pulled his hand across it. Kouji watched him.

”You won’t find it on any earth map. Didn’t she warn you about that?”

”Is she like an alien or what?”

”She’s not your typical girlfriend, she’s my alien”, Yamato sang before blushing. ”Maybe for some definition of alien.”

”’for some definition’…” Kouji rolled his eyes. ”How about the definition ’not from earth’?”

”You say it like it’s that easy”, Yamato said with a laugh. ”Would you call Bokomon an alien?”

”They’re a digimon.”

”Ah, but are they from Earth?”

Yamato patted the worldmap.

”Anyway, I need to get some work done, lots of things to finish up before I go back to Japan. Good luck with the search.”

Yamato walked away. Kouji looked at the map once more before letting out a sigh. Maybe he’d check maps of the other planets as well.

-------

Kouji couldn’t find it. He couldn’t find it on wikipedia or google either. Maybe Windy had made it up to get him to stop asking questions, but that only left him with more of them.

”Where is Skuggvärlden?” he asked the next day while they were out walking.

Windy stopped. Looked at him. Her eyes started changing colors again and the air grew colder around them. Kouji almost regretted asking, but then she blinked and everything returned to normal.

”We said too much”, Windy noted and let out a sigh. She scratched at her arm and Kouji grabbed her hand to get her to stop. ”We’re not… quite of this world”, she continued, ”but it’s hard to explain. I’ll tell you if it ever gets relevant, I promise.”

”I’d say it’s pretty relevant, because I don’t want to keep misstepping in our conversations.”

He let go of her and she smiled.

”Don’t worry about that, I know I’m the problem.”

”That’s not… Windy, please.”

She started walking again.

”If we’re lucky, it’ll never be relevant for real.”

---------

Lucky is not the best word to describe the life of a Chosen Child. It was a year later and there they were, stuck in the digital world. Mats, Windy, Kouji, Kouichi and Yamato. Hugo and Max, two friends to Mats and Windy who Kouji hadn’t met before. Mats and Windy were in a deep discussion, Max was occassionally cutting in with something. Hugo was hanging back to entertain Gabumon, Gabumon and Dorumon. Arkadimon was hanging off Max’ shoulder, seemingly asleep.

”Okay, so… yeah”, Windy said and pulled some papers out of her backpack. ”If everyone would come over here so I don’t have to say this several times…”

Kouji frowned. Windy spread the papers out on the ground and the others gathered around them. Max sat down next to her and took a pen from her, and Kouji assumed he’d start whatever they had decided they needed to share, but Windy started drawing on one of the papers.

”So by now you all know there are several digital worlds”, she started and everyone hummed in agreement. ”They’re kind of layered, so you have Earth, then you have the digital world Yamato and gang were sucked into. As you go deeper they’re more and more seperated from earth, the gate between harder to open and the border less free to be broken. Kou, you’re digiworld was pretty far from Earth.”

Kouichi nodded.

”I figured after you could all get your digimons back to the human world. Also the spirits we’re using in this world doesn’t feel… quite like they did in our world.”

”They’re an adaptation”, Max told them. ”The data of the spirits are still inside all of you, and this world reads it and adapts it to the rules it follows. Which is why your digivices can come with you to the human world this time around.”

”Takuya’s gonna be jealous”, Kouji said with a laugh.

”Junpei’ll feel sidelined again”, Kouichi sighed.

”The digital worlds are inside Earth, but also outside of it”, Windy continued. ”It’s complicated and I can’t wrap my head around it. Max always understood it better.”

”It’s not relevant for what’s going on this time around”, Max shrugged. ”You don’t need to understand quantum physics to hammer a nail.”

Mats snickered and Kouichi wacked him over the head.

”Mind out of the gutter, okay?”

”Hey, I’m a teenager, mind’s always in the gutter!”

Windy smiled and shook her head.

”You can’t get to the deeper digiworlds by hoping from D-10 to D-5 to D-6, the worlds are seperated, connected with Earth but the connections are locking each other, so only one digiworld is accessable at the time. And since D-10 is closest that means D-10 is more likely to open up.”

”Which is why I’ve gotten to return several times, but Kouji hasn’t”, Yamato said and Windy nodded.

”We’re currently in D-15”, Mats said. ”It doesn’t mean it’s 15 steps removed from Earth, I don’t know how the numbering system works here…”

”They numbered them as they discovered them”, Max said. ”We’ll talk more about them later, I’m sure of it.” He grabbed the paper Windy was drawing on and added a circle above/between the line representing Earth and the lines representing the Digital Worlds. ”The only place where the portals to all digital worlds are open is The Dusk Dimension. Getting there is… complicated at best and absolutely dangerous at worst. The portals are hidden in the digital worlds, deep in the most inhospitable areas and often guarded by the Royal Knights. You have to either convince them of your intentions with going through or… defeat them.”

”The Dusk Dimension isn’t great either”, Mats grimaced as he remembered the place. ”I’m not sure if it’s always been like that, but it’s filled with monsters looking to tear you limb from limb.”

”They’re new”, Max said. ”The darkness there used to be enough to keep beings from stumbling over a portal they weren’t supposed to.”

”The monsters are from where we’re going”, Windy said and drew a circle between and below the Earth and Digiworld-lines. She looked at Kouji. ”Skuggvärlden.”

Pieces were starting to fit together. Kouji looked at Windy and she looked away again.

”They haven’t found the way through the portals yet”, Max let out a relieved sigh, ”but they’re getting closer and we need to stop them at their source. There’s a war going on in The Shadow World.”

”What’s the source?” Hugo asked. ”Do we know where we’re going or are we going in blind with powers blazing?”

Max glanced at Windy and Mats. Windy looked at Yamato and Mats just looked confused.

”There’s a laboratory”, Max answered. ”They studied illnesses there, diseases that infected digimons and demi-digimons. They studied demi-digimons.”

”There’s a Factory”, Windy corrected. ”Where they produce soldiers.”

The blue in her eyes got so intense it was almost white. Kouji swallowed.

”What’s a demi-digimon?” Dorumon asked and looked up from the bag he’d been looking for food in.

”It’s a cross between a digimon and non-digital being”, Max said. ”They’re rare, since digimons… You know what, we don’t actually need to talk about the birds and the bees for digimon right now."

”How do we get to the shadow world?” Kouji asked.

Max pointed at the circle representing the dusk dimension.

”The only way possible. Through here.”

”And to get there…” Mats sighed. ”We need to find the Royal Knight. Never good news.”

”Not if you’ve only seen them in the anime”, Max said with a laugh. ”Most of them aren’t corrupted by darkness and actually do their job protecting the portals. The one in this world is in the Lava Fields.”

”I hate the lava fields”, Windy said and got up. ”Let’s get going.”