#och det var jag helt okej med! blev ledsen att han inte vill fortsätta men asså känner man nåt så gör man det

[carcrashdeath]

.

[painoffluffinen]

Madness, utterly insane

Jag hatar det här, vad tabletterna gör med en den första tiden.. Jag har äntligen börjat medicinera igen efter graviditeten. Det har inte gått jätte bra, livet har kommit emellan, men jag kämpar vidare. Men som med många antidepressiva så blir man värre den första perioden, innan kroppen vant sig. Och med tanke på Jag ökar dosen stadigt så dras denna period ut. Jag är helt knäckt, jag känner att jag är ledsen och inte mår bra, helt utan anledning. Mina hjärnspöken försöker hitta på anledningar som förklarar ångesten som kryper under huden, och jag fastnar vid små obetydliga saker och skapar scenarion som är långt ifrån verkliga.

Det här är inte bra. Jag är instabil. Jag kommer såra någon snart, utan att jag vill och förstår varför... Jag har ingen kontroll på min destruktiva sida just nu, Impulser tar över och jag handlar väldigt opassande. Jag önskar jag kunde prata om det här, att jag kunde förklara och få hjälp. Men jag kan bara inte förmå mig att öppna munnen. Självförakten är stark just nu, den hindrar mig mycket i min vardag. Jag kan ha en bra lycklig dag, så plötsligt sköljs man över med tanken över hur jävla äcklig och ful man är, att ens existens är en plåga för alla andra. Man förstår bara inte varför.

Jag har aldrig känt mig så värdelös och ful som jag gör just nu i denna period. Jag försöker göra det bättre, sminka mig, välja kläder jag tycker extra mycket om, men så fort jag ser mig själv blir jag äcklad och tänker bara "vem försöker du lura, ingen tycker om dig, du är så äcklig o ful" jag blir som besatt av småsaker och hakar upp mig på dem.

Dem här två senaste dagarna var extra jobbiga och jag är så ledsen över det. För jag åkte iväg och umgicks med en av de finaste människor jag känner och jag får ångest över o tänka på hur bortkopplad och ångestladdad jag var utan o kunna säga nått. Han frågade och jag ville vara ärlig, men det gick bara inte... Jag känner bara att jag gör så mycket fel, att jag är en sjukt dålig människa.

Jag är dessutom arg på mig själv, över att jag blev rädd för o krama honom... att jag tänkte att han skulle tycka jag var jobbig, att han bara ville jag bara skulle gå. Så som så många gånger förr kröp jag ihop så långt bort jag kunde komma. Jag strök honom lätt över armen för att fortfarande få någon närhet som kunde lugna mig lite utan att förhoppningsvis vara allt för jobbig. Jag darrade på handen när jag ville försöka hålla hans hand. Jag va livrädd att han skulle rycka bort den, bli irriterad... Jag är så skadad...men istället tog han tag o kröp närmare. Jag brast o grät tyst, i ren chock. Han är så fin, hur fan kunde jag lära känna en så fin person?

Jag vet att jag satt under dagen o tänkte på allt jag ville berätta, att jag skulle samla mod o bara få ur det, få prata med nån om allt kaos i huvet. Att verkligen våga säga hur illa det är.. Men ju mer jag försökte ju ledsnare blev jag, tillslut kände jag att de spelar ingen roll, han skulle ändå inte lyssna, varför skulle någon bry sig om det som tynger mig. Och det känns så orättvist, för jag tror inte alls att han skulle reagera så egentligen. Men där och då i stunden så är det nått som övertyga mig,en liten röst inombords som säger hur dålig jag är och hur obetydlig och vilken börda jag är i världen o för alla mina nära o kära. Och det bara brister, för på nått sätt är det alltid lättare och tro på det än att någon skulle ha en enda genuin god tanke om mig. Förlåt, jag är ledsen att jag är så skadad... Jag önskar verkligen jag var bättre.

"-Den lever om ganska rejält när man använder den

-haha jaså? Jag hade aldrig kunnat jobba på en sån arbetsplats

-Nähe, varför då?

*fuck,fuck,fuck,fuck,nej... inte så här...*

-Nä jag hade bara inte det"

För jag får panikångest av höga ljud och får ren panik om jag inte kan springa o gömma mig och kryp ihop till en boll. Ja jag har ptsd men jag vill inte säga det, för jag vägrar erkänna det för mig själv... I'm so sorry I'm this damaged, I'm sorry I can't be better, that I'm not flawles, that I'm broken beyond repair... I'm sorry I'm not a god person.

En sak som fastnat i mina tankar. Du smällde en garderobslucka lite för hårt och jag visste jag inte kunde fly, inte kan visa den här sidan av mig, så jag satt och skrapa bort färg helt maniskt och pedant, bara för o få kontrollen tillbaka... Jag vart rädd. Rädd för att bli slagen. Förlåt att jag inte sa något. Jag kan bara inte, jag blir så rädd. Jag är så ledsen att jag blir rädd för dig ibland, för jag vet att det inte är ďu som någonsin gjort något, jag klara bara inte av o lita på människor. fast jag verkligen vill... så vågar jag inte. Jag är så rädd hela tiden... en gång när grannarna bråkade och det hördes genom vägarna blev jag så rädd att jag låste in mig i badrummet med min hund och sov med honom i badkaret. Jag har lärt mig att dölja paniken, men den finns fortfarande där. Jag vill inte känna så här. Tabletterna gör allt värre just nu dessutom.

Han såg att jag gjort illa mig igen och jag kunde inte säga nått. Jag kunde inte säga att det inte va första gången senaste tiden. Jag kunde inte säga att de var i ren panik över allt som händer just nu. Att de var ett tvång att få känna att jag har kontrollen över min egna kropp, att de är jag som bestämmer vad som händer med den. Att det va i ren desperation ett sätt att bevisa för mig själv att jag är vaken och inte i en mardröm, att jag befinner mig i verkligheten.

När jag sov där tätt intill honom drömde jag nått nytt, något som förvirrar mig. Jag drömde vi var i mamma o pappas hus, jag va ute på gården och tjafsade nått om jobbet med han, min vän jag sov bredvid i verkligheten, när plötsligt min klasskompis från grundskolan skriker ut till oss att hennes lillebror kvävs, han kan inte andas. Jag sprang in till köket o där låg han på golvet o var spastisk. Ca 7 år gammal. Jag föll på knä och dunka i ryggen, försökte se in i munnen försökte med alla knep jag kunde. Plötsligt satt hans storebror intill och frågade vad han skulle göra o jag skrek gång på gång ring ambulans. Tillslut gjorde han det, satte på högtalare, jag prata med räddningscentralen och fortsatte leta felet. Så såg jag hur ansiktet och halsen började vitna, hur halspulsådern mörkade och blev större. Jag skrek dem måste skynda sig, han får inte blod. Jag vet nu i vaket tillstånd att de där var inte logiskt, men i drömmen kändes de verkligt, hur pulsådern växte som en ballong som fylls med vatten. Jag visste att kommer dem inte snart spricker ådern o då är det kört. Kort där efter gör den det. Den spricker och blodet sprutar över mig, jag täcks snabbt av den lilla pojkens blod, håller så hårt jag kan för o stoppa blodflödet men det är försent... Och jag får panik och grinar. Jag kunde inte rädda pojken... allt står som still, med oss täcka i blod och jag som krampaktigt försöker få det att sluta. Så kom han, min vän, in och sa att det är okej, du gjorde allt, satte sig på knä och kramade mig lugnt o försiktigt, trotts hela jag va dränkt i blod. Just efter det vaknade jag. Jag måste gjort ljud ifrån mig, för min vän vakna o tittade på mig. Jag minns bara att jag låg o tittade på han o försökte fatta vad som just hänt. Så krama han om mig, som om han visste, fast jag vet han knappt va vid medvetande. Och det var fint. Det var nytt. De va något jag kände som jag inte kan sätta ord på, för de ha jag aldrig upplevt tidigare. Jag vet inte vad det var, mer än att jag trotts mardrömmen mådde bra och somnade snabbt om, trygg o varm, utan fler drömmar. Det här skrämmer mig något fruktansvärt, för jag har aldrig blivit "räddad" i en mardröm tidigare och jag har aldrig någonsin sovit vid någon som fått mig att sova drömlös.

Varför blev det så? Det här går inte, jag får absolut inte fortsätta såhär. Jag måste göra nått åt det, även om det sårar oss båda, men jag kan bara inte tillåta mig att bli bekväm med honom, jag vill inte riskera att jag en dag upptäcker att gnistan har tänds, att jag håller på bli kär påriktigt. Aldrig. Nej. Värst skulle va omhan tillslut kände så. Han gör sig så mycket bättre utan mig i sitt liv. Jag är en levande farsot, man ska hålla sig borta, för jag vill inte såra, inte göra någon illa. Men mina problem har alltid påverkat andra, och jag kan bara aldrig tillåta det hända honom. Måste jag såra honom för o skydda honom? Mitt hjärta brister redan i tanken på det, särskilt som jag har lovat att inte gå. Men jag kan leva med det, trotts att de alltid kommer göra ont, trots det alltid kommer göra ont. Men kan jag rädda honom från mig så kan de vara värt det. But it hurts like hell, cause I do like him, and care for him. That's why I need to treasure him and make sure he won't get hurt anymore, by not excist in his world.... this will be fucking hard and I cry already. Cause I know I will always regret it. And I'm not sure I'm strong enouh. Fuck. I'm so sorry. I'm sorry I excist. And it damn sure is the anxiety who's talking right now.

[skrivaavmig]

Anna hjälp mig

Jag känner mig bara så himla ledsen. För att vara helt och hållet självisk som jag försöker att aldrig vara så trodde jag aldrig mitt liv skulle se ut såhär. Vi har gått igenom så många dåliga perioder med Emils mående och nu är det typ värre än någonsin och jag orkar verkligen inte. Klarar inte av mer. Klarar inte av att hela vårt förhållande hamlar på paus, att jag försöker vara glad och sprudlande som jag annars känner mig, men alltid bli ledsen när jag kommer hem. Att inget är kul längre här hemma för han tycker inte nåt känns kul. Jag klarar inte av att allt hamnar på mig och att jag måste va stark, när jag inte klarar att vara det. Jag är den enda han har och jag orkar inte, men vet att jag måste orka. Vet att jag hade kunnat vara lycklig men kan inte det, samtidigt som jag inte kan va så självisk och lämna. Förlåt, detta är HEMSKT att lägga på dig men kan inte prata med nån riktigt och får ju typ inte prata med nån heller. Ibland bryter jag ihop här hemma även om man inte får, och det slår mig också då att han inte typ bryr sig (vet han gör det, men han orkar inte. Så känner mig bara ensam.) Han har ju inte energi att se till att jag mår bra och jag kan ju inte gråta och säga att han är orsaken jag mår dåligt. Tror allt slog extra hårt när man precis kommit hem efter att få ha varit GLAD och bekymmerslös några dagar. Det är så hemskt för ska jag vara helt ärlig efter så här lång tid är det svårt att fokusera på om man är kär osv utan det har blivit lite att detta är vad jag måste göra. Att liksom gå hand i hand och ha mysiga skrattande dejter känns liksom inte som nåt jag kan önska. Men samma där, så får man ju inte ens tänka, jag fattar det. Men önskar typ man va nån annan ibland och sen också, det är ju inte ens synd om mig, det är synd om Emil.

Nej jenni! Du är inte självisk. Dina känslor du beskriver är inte att vara självisk. Det är (hårt nog) upp till personen som mår dåligt att själv ta sig ur det. Inte personerna som älskar en allra mest. De finns där för att hjälpa och älska men det kommer aldrig kunna rädda. Det är upp till var och en. Och om du mår dåligt, oavsett anledning, så ligger det ju på dig att ändra det. Med dina nära och käras hjälp. I den här situationen ligger det ansvaret på Emil med. Att kunna hjälpa dig. Att det är ömsesidigt. Jag vet att du älskar Emil och att du har kärlekskänslor för honom med. Men såklart att alla de känslorna göms bort då du får ett alldeles för stort ansvar för hur han mår. Jag vill egentligen inte dra in mig själv och egna erfarenheter men jag vet lite hur det är ifrån Simon och mitt. När han mådde dåligt i perioder så var ju jag den som led med honom och jag kunde få väldigt dåligt samvete av att jag kunde må bra av att få gå in i en annan roll när jag var i skolan eller när jag tog steget och började träffa andra. Men någonstans var Simon ändå vettig där, han visste att situationen skulle bli så. Det var ju den allra största anledningen vi inte blev tillsammans och att han ville hålla mig på ett visst avstånd. Mkt för min skull. Allt det där är ju så extremt komplext och olika har ju olika erfarenheter. Jag tror ju Emil blivit lite blind kanske. Att han inte ser dig och den uppoffring det ändå lite blir att du tar med hänsyn till hans mående. Det enda jag kan råda i att du pratar med honom. Och vågar prata med typ din mamma. Våga få stöd från folk trots att de inte är så ”tillåtet” med tanke på att det handlar om han och hans mående. För det handlar faktiskt nästan lika mkt om dig i detta fall. Och det har du rätt och få stöd och prata om. Sen vet jag att du inte vill lämna. Och att det isåfall hade känts läskigt och främmande så extremt många känslor. Men du skulle klara det. Du skulle komma ut stark ur det med. Om det är det du vill så har du all rätt till dig. Det är dig du kommer leva ditt liv med. Garanterat. Och dina beslut ger din väg och du har rätt Att ta dem enbart med avseende på dig själv och vad du vill. Du förtjänar fan allt Jenni! Du har det godaste hjärtat och du har så oändligt mycket kärlek att ge. Och DU förtjänar minst lika mkt kärlek tillbaka. Och tänk inte en sekund att detta är jobbigt för mig. Inte ett dugg. Jag vill finnas och jag finnas här. Oavsett beslut du tar. Och du vet att jag tycker om Emil så min bild av honom ändrad inte osv. Men jag är ju din! Och jag tänker ju på dig!

Åh gud tack. Grejen är på nåt sätt om jag bara fick vips så hade jag gjort allt för han skulle må bra och jag hade nog velat trolla mig själv nån annanstans med. Ser inte nåt som händer för mig som läskigt, tror helt ärligt jag vet att jag vid detta lag hade mått bättre själv, men kommer aldrig det. Han är väldigt fin också många gånger och uttrycker hur han får dåligt samvete över hur han lägger massa på mig och vet han mår dåligt när han ser jag blir ledsen men jag är så jävla rädd! Han har liksom stött ifrån sig alla andra, han vill inte prata med någon annan och jag vet att han vid vissa tillfällen mått så dåligt att han sagt att jag varit det enda han kämpar för. Men jag mår skit av att höra det, för det har utvecklat en jätterädsla nåt skulle ske om jag någonsin lämnade för min skull. Menar verkligen det att han är fin och han försöker allt allt allt, mycket för min skull tror jag, men han har väntat i så jävla många köer. Han har hållit på med detta i flera år nu och träffat dålig psykolog och gett upp osv. Nu igen hsr han reach out och det är flera månaders väntetid och jag vet inte hur jag ska orka. ALLT går dåligt i hans liv ALLT och jag hatar verkligen mig själv för att jag önskar mig bort ifrån det oftare och oftare. Vet fan inte vad jag ska göra, för han har ju gjort allt han kan men han har bara föds med världens otur. Uppskattar verkligen att du berättar om din situation så oroa dig verkligen inte för att jämföra, kan vara skönt. Men det är så sjukt för du vet jag hade liksom inte blivit ledsen om Emil reste iväg och blev dödskär i nån och levde ett bra liv. Vet liksom inte om jag ser på förhållandet längre som man bör, det har varit för mycket typ för att jag kan tro vi ska liksom ha sex igen eller va ett vanligt par Sen absolut i en perfekt värld vill jag leva med Emil men det har varit så många ändå jobbiga år, som jag typ hela tiden tänk ”nej men nu blir det snart bra när han börjar plugga... nej okej det gick skit” NU blir det bra när.... så går det ALLTID dåligt

Jag vet att han gör allt och jag har tänkt samma tankar någon gång med Simon med. Att om jag försvinner, vad gör han då? Det var ju av ren oro för vad han skulle ta sig till som jag en gång ringde hans mamma mitt när vi typ var i ett bråk. För han var så ledsen och klickade mig så oron bara tog helt över. Du säger att du inte är orolig för hur du själv löser allt. Det är bra! Och jag känner igen mig. Att en tänker att ”jag kan hantera sorgen” och ”jag kommer ta mig framåt”. Det är jättebra och jättesant. Men glöm inte att Emil kan ha samma glöd. Han kan trots sitt mående ta sig ur det och vara stark. Kanske de leder till att andra får steppa in. Att ansvaret inte läggs på dig utan kanske på hans familj och vänner även om det inte vet. Din och Emils tid behöver inte vara över för alltid heller. Han behöver hitta sätt att må bra. Och det ligger tyvärr mest på honom själv. Hur mycket du än vill rädda honom. Du har rätt att säga ”jag orkar inte mer, vi behöver stöd från fler närastående för att orka” och ta till större verktyg. Det är inte rätt att allt ska läggas på dig.

Men vad ska man göra då? För känns som Simon är mer utåtagerande (verkligen utan att veta, så ursäkta om det är helt fel) medans Emil helst inte pratar med nån alls. Han är livrädd att det ska komma ut och det är stort att han ens numera pratar så mycket med mig. Det känns skönt som du säger på nåt vis, att han kanske är stark men jag har så svårt att tro det. Just eftersom ingen vet. Jag har försökt be honom berätta för nån mer just för jag inte orkar... precis som du säger! Och har faktiskt bestämt mig för att prata med hans mamma, som han gick med på för min skull, men själv hatade tanken av. Och känner typ att jag inte kan tvinga han berätta för sina vänner för han säger han försökt med nån och de värkar vara så självcentrerade att dom liksom inte lyssnar. Blir så förbannad och ledsen på detta. Sen är inte Emil så kanske förstående och öppensinnad som du och Simon. Jag vet att han inte hade velat ha med mig att göra om jag ”lämnade”. Och jag hade aldrig förlåtit mig själv om nåt hänt, det är mycket det som allt faller på också Jo Simon har nog enklare ja. Men han pratar väldigt lite om det som är riktigt illa. Det är faktiskt att jag inte vet allt ens. Så mkt han håller helt för sig själv med. Men ja han har ju lättare att visa sig svag osv. Jo jag fattar, men helt ärligt, hur mkt jag än saknar att ens få ha den där lilla kontakten som vi ändå höll fast vi ett tag. Hur mkt jag än saknar den. Så är jag ju friare av att inte veta. Att inte höra hur dåligt han mår och fint få stödja mig på honom för hur jag mår. Det är både något jag saknar till tusen men också något som jag nånstans ändå kanske tror är sunt. Nej jag förstår det. Och det är ju en hemsk situation att vara i. När nån blir för beroende av den andra att det tillslut finns en så stark oro. Men i och med det finns ju redan ett stort problem. Och det är inget du skapar med att lämna. Det fanns ju redan där. Och det ligger inte på dig. Dvs: problemet är inte att du lämnar, problemet är att du inte kan göra det. Och det problemet har inte du skapat. Alltså det kan aldrig bli ditt fel. Oavsett vad som händer

Tack Anna. Verkligen tack så otroligt mycket. Vad hade jag ens gjort utan dig? Vet inte vad jag kommer göra, antagligen fortsätta som vanligt men kommer läsa tillbaka om jag behöver lite extra kraft. Man tar ju emot allt ansvar känns det som, men känns verkligen skönt att jag ska prata med Emils mamma. Villl typ nån mer som bryr sig om honom ska känna lite ansvar också på nåt vis

Ja det tror jag är jätteviktigt! Gör det! Du gör det ju för Emil skull med. Även om han inte ser det som så nu. Och ja, du behöver inte ta beslut nu eller vid någon speciell tid eller nånsin egentligen. Men vet om allt. Och jag finns här och stöttar dig genom allt. Alla känslor du har är okej. Älskar dig otroligt mycket. Vi alla i din närhet, inklusive Simon har jävla tur som har dig. Även om det ser annorlunda ut nu så vet jag han vet det. Känner ingen mer förstående och öppen än dig   

Och jag älskar dig! För din ärlighet, din energi och din kärlek. Och för du är så vacker från insidan till utsidan. Du är verkligen fantastisk Jenni!