#nu nu magine!!

[plushie-sentai]

Zenkaiger was actually built to be chibified. They’re such perfect lil guys

[baticeering]

nu nu nu magine!

[stickers-on-a-laptop]

Story Ask: I would like a 1,000 word Zenkaiger fanfic about the team encountering a MOTW who is based on Gunman World ( a world from Go-Onger that is basically the wild west ).

"Okay, is it just me, or is there a lot more people with cowboy hats than usual?" Flint asked Magine, the two of them heading towards Colorful after deciding to grab brunch at a new cafe.

A nearby clock struck the first chime of noon, and a wind blew in the streets of Tokyo.

"Where'd the tumbleweeds come from?" Flint asked, before grabbing Magine and pointing up towards a rooftop.

"HIGH NOON, YOU KNOW WHAT THAT MEANS, BANG BANG!"

"Nu nu nu, not another World to fight!" Magine said, reaching for her Geartlinger.

The clock stopped ringing, and everyone in a cowboy hat reached for a gun, looking terrified as they did so.

"Flint, I need you to get all those guns!" Magine said.

"On it!"

"Change Zenkai!"

As Magine transformed, Flint stole every single gun from everyone in the area, at a speed Magine would have expected her to need a suit or gear for.

"WHAT ARE YOU DOING, BANG BANG? IT IS TIME FOR A DUEL! FOR I AM GUNMAN WORLD, BANG BANG!"

"Nu nu nu no it's not!" Magine called, using her broom to call forth a lightning strike, hitting Gunman World right on the decal of his cowboy hat and sending him reeling.

"Nice shot, Magine!" Kaito said, running in with the rest of the Kikainoids right behind him. "CHANGE ZENKAI!"

Everyone ran towards Gunman World, Flint using all the guns she had collected to help, although the bullets were doing little damage against it, all of them the purest shade of silver.

"Man, maybe I should keep some of these," Flint whistled as she grabbed the next two. "They handle beautifully."

"Keep some for me two," Zox sang as he swung in, grabbing some from the pile to help.

"Aniki!"

She tackled him before Gunman World could shoot him, the shot going above both their heads.

"Thanks, Flint," Zox said, watching Gunman World carefully.

"IF YOU WANT TO DEFEAT ME, YOU'RE GOING TO HAVE TO DEFEAT ME IN A DUEL! I WILL SEE YOU TOMORROW AT HIGH NOON, BANG BANG!" Gunman World announced before disappearing in a cloud of dust, right as Vroon and Gaon were about to land hits on him.

"A duel?" chorused the Zenkaigers that weren't groaning in pain.

---

"If it's a duel, shouldn't it be Zox?" Zyuran asked as they all made their way to Colorful, having checked that all the people involved in the duels were unhurt. "Kid's the best shot."

"Not SD World, so I'll leave it to you guys," Zox replied with a shrug, a line dropping so that he could go back to his ship.

"What about Flint?" Magine suggested. "Her aim is terrific!"

"What? Me?"

"That's a great idea!" Kaito said, putting an arm around the pirate girl. "Would you, Flint-chan?"

Flint considered it and grinned. "Sure, but you're going to owe me!"

Vroon tilted his head. "Owe you what?"

Flint's grin grew bigger.

---

It was high noon, and the quarry was quiet except for the sound of the wind.

Flint came in, her head adorned with a pink cowboy hat that had sequins the same color as her shirt, and several more gun holsters than usual around her waist.

"I HOPE YOU ARE READY TO LOSE, FOR NO ONE WINS AGAINST ME, GUNMAN WORLD!"

"We'll see about that!" Flint said, bringing out one gun and twirling it on her finger.

The two of them circled each other, watching every move, as the other, hidden Zenkaigers held their breath.

Guns were drawn, and two shots rang out, sending up dust.

"Who won, do you think?" Gaon asked, hanging on to Kaito.

The dust settled, and Flint had two guns drawn, both smoking slightly, as Gunman World fell over in slow motion.

The Zenkaigers ran over, Magine fussing over Flint as Zyuran wondered if Flint had done the duel fairly.

"Ah ah ah, you asked me to duel, not duel fairly. I am a PIRATE, or did you forget that fact?" Flint scolded. "Besides, I defeated it, so who cares?"

"Well, no, isn't it usually considered defeated after we get in our mecha forms?" Vroon asked, right as the usual events happened to make Gunman World turn huge.

"You just HAD to say something, didn't you?" Flint muttered, getting out of the way so the robos could be formed.

It wasn't a very long fight, Flint checking all the guns she had acquired as she waited for it to be over, humming as she did so, ignoring the sounds of explosions and whatnot.

Unfortunately, all of the guns faded when Gunman World was liberated, which was annoying, so she made a note to visit it once her brothers were back in their usual forms. They were some really nice guns.

"Thanks for helping us, Flint-chan!" Kaito said as they came over, everyone back in their usual forms.

"Don't forget, you owe me twenty free meals! All of you! So that's over one hundred of them!"

"Let's go get you one right now, then!" Kaito said cheerfully. "Oh, hello Stacey! Do you want to go get a meal with us?"

"What? No! I was checking to see if Gunman World had actually done his job, which he didn't!"

"You sure?"

"Yes, I'm sure!"

Kaito pouted, but brightened when Zox came down from his ship, having been hanging out in the outskirts of the quarry, just in case.

"Zox, we're taking Flint to a meal, did you want to come?"

"I'd love two!"

"They owe me so much," Flint bragged. "You could have had all these free meals, Aniki!"

Zox shrugged, although Flint could tell he was cursing the fact. She grinned and ran over to Magine, jumping on her back, startling the pink Kikainoid.

"Nu nu nu?? Oh, Flint, where did you want to go?"

"Hmmmmm….let's have Italian!"

Zyuran snorted. "You're going to try and get us to give you the most expensive meals, aren't you?"

"Well, yeah, duh! You're welcome, by the way!"

"Thanks, Flint-chan!"

"Yeah, thanks!"

[whitewaterpaper]

DSJ3: ”Stenhimlen”.

Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).

Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset​ i vår Läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 0P–02).

Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.

Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.

Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.

Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.

Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?

Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.

 Delmål 2 (Kapitel 03–04).

Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.

Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.

”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.

Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun så kanske det inte är någon skillnad?

Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).

Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.

 Delmål 3 (Kapitel 05–06).

När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.

Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.

Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?

 Delmål 4 (Kapitel 07–08).

Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?

I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.

I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.

Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.

Delmål 5 (Kapitel 09–10).

Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.

Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?

Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.

Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.

 Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.

Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.

Och Essun är på smällen. Big surprise där.

Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.

Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.

Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?

Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.

Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).

Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).

Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.

Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.

Fornot.

(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.

Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).

En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?

Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.

Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.

Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).

Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).

 Sammanfattning.

En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.

En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.

Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset​ för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.

[tokusongs]

“Nu-Nu-Nu ☆ Magine!” from Kikai Sentai Zenkaiger (2022). Performed by Zenkai Magine/Magine (Miyamoto Yume).

[calle-dnd]

Flashbacks för Mott

För de som ej var med och spelade, Mott hade en inre strid med en ond magiker som vile fly sitt "fängelse" och ta över Motts kropp. Detta hade pågott sedan Mott var liten och nu var det dags för att fullborda verket... (och ja, det blandas vilt med svenska och engelska. Bara att stå ut med :) )

FLASH

Mott är liten pojk. Karavan med sina kompisar. Mörkt.

Sand. Monster. Rädd. Så rädd.

En svag röst, "jag kan hjälpa dina vänner och dig, men du måste hjälpa mig"

Mott sträcker sig efter rösten, "Jag är så rädd, vad behöver du hjälp med?"

Rösten svarar, "jag är en mäktig trollkarl som fastnat i en magisk fälla, riggad av onda krafter!

Fällan är oerhört listigt konstruerad, men jag har räknat ut hur du kan hjälpa mig. Och samtidigt hjälper jag dig. Ställer du upp?"

Mott funderar och frågar, "jag är bara en liten pojke, hur kan jag hjälpa dig, en mäktig trollkarl?"

Rösten skrockar nöjt, "det är bra, du är inte dum, det är bra! Fällan tar energi ifrån mig, jag kan inte utföra min magi, endast så jag kan överleva. Men jag kan spara undan lite åt gången. Problemet är att jag inte kan få in den utan hjälp. Ni kommer få var sin ring och med ringarnas hjälp kommer ni kunna lyckas ta er hem igen.

Du måste bestämma dig, mina krafter räcker inte länge till"

Mott tänker fort och svarar till sist ja.

Rösten pustar ut och säger, "bra bra, det kommer bli bra. Mott min tappra lilla vän, en sak till. Fällan tillåter dig inte att minnas det som händer här. Men ringarna kommer hjälpa er och så länge du och dina vänner har ringarna kommer ni hjälpa mig. Lycka till!"

FLASH

Mott går och lägger sig i sin lilla kammare inne i biblioteket. Han somnar. Eller är han vaken?

Rösten talar till Mott.

"Det fungerar Mott. Men det går långsamt, det är något som stör magin. Jag tror det är halsbandet. Skriv ett brev till Nightstone att deras heirloom finns här. Skriv inte under med ditt namn, det kan bli dumt.. lägg in brevet i bland de andra breven... sedan får du sova... min tappra Mott... "

FLASH

Rösten är enträgen, "Det går bra, det är du som kämpar emot. Inte så kontigt, du är intelligent och energisk och så minns du aldrig våra samtal. Så låt oss se, du är på väg med dina vänner mot Nightstone. Det är bra för i vallgraven finns min stav. Se till att hämta den, så kommer allting bli bra. Med den i din hand kommer du inte vara rädd mer, min tappra Mott..."

FLASH

Mott. Mott. Dolken. Isolde. Du måste ta den från henne. Men i smyg. Hon är farlig. Ond. Men just nu letar hon på fel ställe. Jag är ledsen, men ringarna kan förråda oss, magin måste upphöra. Men det räcker nog det jag fått. Men dolken Mott.

Ta dolken. För min skull, det är du skyldig mig... min tappra Mott...."

FLASH

Ahhhh, äntligen! Jag hör vinden. Jag ser karga landskapet. Jag känner magin.

Åh, så nära, så nära - min tappra Mott. Min tappra lilla rädda Mott.

Aha, vad är detta? Ahh, en av dina små vänner. Dvärg var det, vill jag minnas. Inte så mycket energi i den men det är början. Det är en början.... så ja Mott, gråt inte, du minns inte detta ändå min tappra lilla rädda Mott"

FLASH

STANNA! DÄR! TA DEN! Ringen! Äntligen!  (OBS - heriloom som Mott letar efter).

Mott blir illamående. Något händer med honom. Han är Nisesh Aureus [Nis-äsh Aur-us]. Nej, han är Mott. 

Han är Nisesh Aureus [Nis-äsh Aur-us]. Han är Mott.

Han är..   Nisesh Aureus [Nis-äsh Aur-us]. Han..  är ... Mott.

Han.. är.... MÖRKER..

Ev. Flash

At last! I am alive!

I am sorry Mott, I wish I could spare you but only one of us can live.

And that’s me.

Yes, I feel the life.

The ring.

I feel strong.

The dagger.

The power.

The necklace and the staff.

Powerful!

But wait? No, it’s impossible! Nooo!! Noooooo!

[powerfruits1]

Upplev en smakfusion som aldrig förr med våra Salt Vit Chokladlakrits. Njut av den perfekta harmonin av sött och salt, eftersom läcker vit choklad möter den djärva essensen av lakrits. En läcker njutning för dig som är sugen på det extraordinära. Lyft ditt snacksspel med denna oemotståndliga kombination. Unna dig själv eller överraska någon speciell. Beställ nu och njut av magin med Salt Vit Chokladlakrits.

[arashgilan]

5 goda skäl att läsa min nya bok "I ❤️ AI"

Här är 5 goda skäl till varför du bör läsa boken:

Förstå AI:s grundläggande principer. Boken bryter ner de komplexa koncepten kring AI till enkla och förståeliga termer, så att du kan få en solid grund att stå på.

Lär dig hur AI kan användas i din organisation. Boken ger konkreta exempel på hur AI kan användas för att förbättra processer, öka effektiviteten och skapa värde.

Få insikt i de etiska frågorna kring AI. Boken tar upp viktiga frågor kring etik, filosofi och ansvar i samband med AI, och ger dig verktygen för att navigera i dessa frågor.

Förbered dig för framtiden. Boken ger dig en inblick i de senaste trenderna och framstegen inom AI, så att du kan vara förberedd på vad som komma skall.

En magisk verktygslåda. Boken innehåller en QR-kod som leder till en hemsida där vi har byggt upp en verktygslåda som är full med diverse AI-verktyg och promptar för olika tillfällen och branscher som vi löpande kommer att uppdatera.

Jag har hängett mig åt att skriva en hoppfull, filosofisk och samtidigt väldigt praktisk handbok om AI – vad det är och hur vi kan använda det för att skapa magi i vår vardag.

Genom åren har jag läst otaliga böcker om AI, och med denna bok ville jag fylla det tomrum som jag kände fanns. En bok som kombinerar teknologi, filosofi och det väldigt konkreta. Resultatet blev en salig mix av den jag är. 

Jag har varit angelägen om att skriva en bok som står som en motvikt till den alarmism och moralpanik som ofta omger AI. För ingen pessimist har någonsin förändrat världen. Min passion för AI handlar inte om tekniken i sig, utan om dess otroliga potential. Jag ser AI som det kanske mest kraftfulla verktyg vi någonsin har haft till vårt förfogande för att ta itu med några av mänsklighetens största utmaningar.

Jag hoppas att du kommer att finna "I love AI" lika givande och inspirerande som jag har funnit processen att skriva den. 

Boken finns nu att förbeställa och det skulle betyda så mycket om du ville lägga en förbeställning eller två – kanske även tre – för kollegor eller vänner. Jag kan nästan garantera att chefen godkänner den som utlägg 😉📚. 

Bokens utgivning är 21 november, så senast till vecka 47 bör ni ha den i er hand. 

På förlagets hemsida finns en automatisk rabattrappa, och de 300 första som beställer får även boken signerad! Hör av er till mig vid större beställningar för hela företaget eller kunder inför jul så kan vi självklart även lösa det.

/Arash

📣 Citat om boken 

Jag är oerhört stolt över att ha fått ett utlåtande om min nya bok av Per Schlingmann. Han har fått läsa boken i förväg, och hans ord värmer mitt hjärta något helt otroligt. Per är en person jag genom åren inspirerats väldigt mycket av, och att få dessa ord från honom om boken betyder förstås väldigt mycket.

En annan förebild är numera entreprenören, vdn och chefredaktören Camilla Bergman som tidigare ledde Breakit och nu har grundat nya nyhetssajten Loop. Jag ville få hennes perspektiv och åsikt kring boken eftersom hon har bevakat tech väldigt länge, så att få följande ord från henne gav mig gåshud. 

📘Bokens innehåll och kapitel

Vad innehåller boken, då? Och hur är den uppdelad? Här får ni en överblick över både bokens kapitel och hela dess innehåll.  

Är du redo att bli förtrollad? Stig in i magin med "I LOVE AI" och upptäck en framtid du aldrig kunde ha föreställt dig.

Förboka ditt ex. här.

Jag skulle bli oerhört tacksam om du ville stödja mitt arbete genom att lägga en beställning. 

Tack för ditt stöd! ❤️

//Arash

[magnusrosen-blog]

Dax att sluta utrotningen av den Afrikanska Elefanten. Min tanke var hur världen hade sett ut om hela världen vårdade och brukade moder jord istället för att förbruka, utrota och döda. Ge fattiga länder stöd till självhjälp med en öppen agenda så alla kan föjla var pengarna går till och hur pengarna som vi från rika lände skänger får fattigdommen att försvinna!!!!! I morgon lördag kl 17.00 Fässbergskyrkan. Vet ni hur viktiga elefanterna är för den biologiska mångfalden? Hur oerhört kloka de är? Att de levt på Jorden i 50 miljoner år och är på väg att utrotas? Att tjuvskyttar dödar dem för att människor vi ha paraplyställ av elfenben? Att elefanter kan flås levande för att människor vill köpa blodspärlor? Att de nu DESSUTOM lider av svår torka. Vi arrangerar därför en VÄLGÖRENHETSKONSERT med underbara musiker som ideellt ställer upp. Fässbergs /Kyrka församling i Mölndal har omfamnat min idé - så den 29 april kl 17.00 Alla intäkter till nationalparken Mara Elephant Project i Kenya. De som föranmäler sig - är med i en utlottning av ett exklusivt giclée-tryck skänkt av Kungsbackakonstnären Magnus Love Peace Understanding Remember: Questions gives knowledge Free Speech gives a Free world www.magnusrosen.com www.magnusrosenband.com www.culturemeetsindustry.com #ölaremmabygdegård #Håkan Lager,#George Keczan, #Sandra Zackrisson #lenabrorsson #magnusrosen #bassplayer #ljuset #magin #hajmosbygdegård svenskfolkmusik #bygdgårdarnasjuhärad #sjuhörad#miraklet @bygdegardarnasriksforbond @kulturrader #basenimitthjärta #avelibooks #mrb #manneinstrument#manneguitars #ebs #understanding #thesea #sun #heavymetal #hardrock #music #earth #kulturbygdsturné #helasverige#kulturpålandsbygden #levandelandsbygd #kulturrådet

[meningar]

Jag köpte min rakhyvel där för fyra år sedan

Magin och tron

Vi inte kan ta på

Och månen blir full under min promenad

Siri säger ser den inte för alla höga hus

Du gav mig magin

Som vi inte kan ta på

Min själ dansar

Frigör

Flyr

Tvinnar mitt hår

Mina fötter försvinner

Under svart hav och vitt skum

Jag ser bottenlösheten

Jag alltid

För evigt

Vill vilja nå

Och många av samma sa

Att jag gillar ändå stjärnhimlen

För mig är nog månen porten till den

viktiga människor 

Aldrig nämnda vid namn

För poesin och mystiken

Kommer minnas och glömma

En natt som denhär

Och glömmas

Försvinna

På en jord i misär

Jag vill känna att mitt hjärta är

Öppet påriktigt

Och reflektionerna

Är det en utanpå mångata

Som lägger sig ner

Säger vandra på mig

Eller är det innuti vattnet

Havets själ som glöder

som månen drar upp

När sökarna ser och somliga sover

El Malecón

Igen

Jag älskar det ordet 

igen

Vi ser solnedgången bakifrån

Igen

Och allt är likadant

Förutom jag tänktw jag skriva

Men säkert jag också

Han har samma rosa linne

Och säkert fler mörka hemligheter

Men jag frågar inte längre

Havet är lugnt och skymningsblått

Båthuset ser ut som en färgstark förskola

Molnen som målade på en barnrumstapet

Berg och siluetter

Jag byter riktig

Men har sagt att jag valt min bana

Går min väg

Har jag nya ambitioner?

Kommer nostalgin strypa mig en dag?

Kanske stryper mig nostalgin en dag

Men månen blev full under min promenad

Hamnen 

igen 

vi ser solnedgången bakifrån 

IGEN 

Hamnen 

IGEN 

säkert flera mörka hemligheter nu 

men jag frågar aldrig 

igen 

Bländad av livet

Bokstavligt talat

När kroppen och lungor exploderar i spurten

På en gropig grusväg med ormar och fukt

i luften

Nya stjärnor på himlen

[louiseeklund]

Fast forward to 2022

Hej, idag är det den 21 November 2022, det är en måndag och jag befinner mig på mitt landställe i Hästnäs med min kille. Vi är här för att jag ska ta mitt körkort i Örebro om två dagar. Vi är också här för att ta det lugnt, sitta framför brasan, läsa, dricka te. Mer förvirrad än någonsin. Eller ah. Du kanske känner mig vid det här laget. Lika förvirrad som vanligt. Jag blir så frustrerad och avundsjuk på folk som vet vad de vill och lever sitt liv i en rak linje. Samtidigt som jag inte vill leva så och jag ska inte leva så. Men det hade varit skönt att jobba med något jag tycker om, att tjäna bra med pengar och köpa en trea i Gamla Stan eller ett hus i Särdal. Att vara fri, ekonomiskt fri, till att leva som jag vill. Jag vill också bo under en period i Portugal, det har jag velat länge fast har inte blivit av på grund av allt annat som sker och inte sker. Hade jag fått bestämma, vilket jag får men du fattar... Då hade jag packat en väska och dragit imorgon. Eller okej, inte imorgon, men nästa vecka, eller så fort körkortet är mitt. Väl i Portugal kan jag fortsätta leva som nu egentligen, utan problem eftersom att jag studerar på distans. Distans av den anledningen att jag vill kunna bo vart jag vill samt för att jag har så svårt för grupperingar som bildas i skolor. Förutom den ekonomiska anledningen, kan jag inte flytta till Portugal för att min mamma är sjuk, hon ska opereras för andra gången samma dag som jag ska köra upp. Vi hoppas det blir den sista. Hon har haft det för jobbigt, hon förtjänar lätthet. Egentligen är det ingen dum ide alls att åka till Portugal, hon skulle kunna åka med mig. Iallafall hälsa på. Men det känns taskigt att åka så länge hon är sjuk. En annan anledning till att det inte är den bästa tiden att åka iväg, är att jag nyligen har flyttat in i en studentlägenhet som står på mig, tillsammans med min kille. Det är det första hemmet som han känner är hans, jag vet inte riktigt om jag känner så än. Men jag fattar vad han menar. Dock ger det mig en stark ångest för att jag måste få mina hp-poäng för att bo kvar och det ser inte jätteljust ut. Eftersom att jag sitter här och skriver istället för att skriva på min uppgift, eller läsa de texter jag ska läsa. Även om jag tvivlar tror jag på mig själv. Att jag kommer att klara det, men man vet ju aldrig.  Nu är jag 28 år gammal, eller ung, det beror på hur du ser det. Jag känner mig lite mer jordad än tidigare, mina drömmar börjar förmänskligas. Samtidigt saknar jag min oräddhet och mitt driv, eller min nyfikenhet. Jag har blivit mer öppet spirituell, jag tror på någonting, men vad det någonting är vet jag inte. Men human design tilltalar mig. Magin sitter i fysiken och matematiken. Det är kanske inte en slump att just jag finns här och nu och att jag kan det kan kan. Jag har varit rädd för jorden, djup och universum så länge jag kan minnas, därav min natur- och djurfobi. (obs, den har börjat avta rejält nu). Jag jobbar i en matvarubutik men identifierar mig själv inte som en butiksmedarbetare, det är bara en liten del av min tid som går ut på att rabbla summor, säga “hej” till främlingar, plocka upp varor och hjälpa till både butiksmedarbetare och konsumenter. Anledningen att jag jobbar där är för att det inte är lika hemskt som andra service jobb. Jag får ok lön och jobbet påverkar inte mitt personliga liv på annat sätt än att de tar två till fyra dagar av mina sju-dagars-veckor. Samt att det ger mig en naturlig social interaktion i mitt liv som mitt annars ganska isolerade liv inte ger. Jag går nämligen inte ut så mycket längre, knappt alls, jag träffar inte heller vänner särskilt ofta. Mitt sociala behov mättas liksom ut av att bo med en person som jag tycker om att bo med. Jag gör inte längre dumma, naiva och spontana beslut. Dock har dessa dumma, naiva och spontana beslut lett till de mest roliga upplevelserna i mitt liv och jag önskar att jag hade gjort ännu mer av de besluten. Till exempel önskar jag att jag hade stannat kvar i New York, eller att jag hade åkt med Malin T till Australien, eller att jag hade flyttat till Berlin eller London eller var som helst. Jag reste massor och jag avskydde att komma hem, ändå kom jag hem för att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att dyka in i det jag ville. Rädslan styrde över mig och styr över mig än.  Jag har börjat se mönster i relationer. Åren i Gerlesborg var livsomvälvande för mig. Tror jag. Jag såg mig själv. Började förstå varför jag gör som jag gör. Vad mina handlingar beror på. Jag började sörja och på så sätt kunde jag känna glädje. Kanske. Jag kunde iallafall gråta ut och falla i gråt. Hela mitt 28åriga liv har jag haft lager runt mig. Skyddande lager. Inte bara mina lager utan andra människor som skyddat mig. Jag har skyddat mig och min kärna för att jag varit rädd för att bli övergiven, lämnad. Varje gång jag blivit lämnad har jag lagt på ytterligare ett lager. Tror jag. Samtidigt har vissa människor borrat hål i mig för att nå det innersta, i vilket jag sipprat ut och försökt lappa ihop. Jag börjar förstå att jag är skör. Skörare än ljuset (vet inte riktigt vad jag menar). Ett ljus bakom gardin.  Jag kommer att fortsätta att lägga upp mina dagboksanteckningar en efter en. Det är en dokumenterande resa mellan tid och rum som känns viktigt för mig. Jag bestämde tio år och det ska bli tio år. Minst. De här tio åren är de åren då jag formas som mest. Då kanske varje människa formas som mest. Jag tror att det är fyra år kvar. Att jag började 2016 när jag åkte till Brasilien. Början av allt. Det blir en dokumentation från 22 till 32. Tror ni att jag vet vad jag vill när jag är 32? Har jag ett jobb jag trivs med? Ett liv jag trivs med? Jag hoppas verkligen det. Kanske har jag ett barn, husdjur, hem. Det vore inte helt fel.  Edit: 2 minuter senare.  Jag började skrolla igenom en annan tumblr som jag har och insåg att fan, det vore jävligt nice att vara fotograf. Jag älskar snygga fotografier på ett sett som är oförklarligt. Så vad jag ska göra när jag tar mig tillbaka till Stockholm efter den här visiten är att fotografera, att ta med kameran. Att gå ut. Att bara göra det. 

[tsunflowers]

there's a case to be made for vroon bc everyone else has a name ending in an -n sound but he is definitely supposed to be named the English word vroom

[stickers-on-a-laptop]

that little franic run in the beginning of nu nu nu magine! >>>>>>>>

[dangerouscommiesubversive]

For the kiss prompts, could you write Magine and Flint, number 7? Thank you!

Number 7 is a romantic kiss, and they both deserve more romance in their lives.

a kiss-shaped mouth

Flint squints at the case for a long moment and then says, "Ok, I want a dozen melon breads, a dozen curry breads, and four slices of that gateau there."

The bakery clerk gapes at her. "That's...a dozen each of the curry and melon breads?"

"And four slices of gateau, right."

"All of that? You're sure?"

Flint pauses, looks up at him, and then pats her gun meaningfully. "If you keep staring at me like that I'm just going to break into the case and take them."

"I. Yes, Miss, right away."

As the clerk is pulling everything together, there's a small commotion at the door of the bakery, and a woman in a long dress and a voluminous head scarf rushes in. She nearly collides with Flint, in fact, catching herself on the counter just in time with a stammered, "Nu nu nu I'm so sorry, I--Miss Flint!"

Startled, Flint turns to her, looks into the shade of the head scarf, and says, "Mag--"

Magine's hand is on her mouth almost immediately. "Please keep your voice down, I don't want them to figure out that I'm in here."

"--ine? Who? What's going on?" Flint reaches for her gun again, looking over her shoulder at the door. "Is it the cops?"

Magine shifts a little closer, her voice barely above a whisper. "It's photographers."

"Photog--you're being chased by the paparazzi?"

"Miss, your, uh, your order comes to fifteen hun...dred..." The bakery clerk trails off, servos whirring audibly as he stares at Magine. "Is that Mag--"

Flint takes the bag from him and shoves a mess of bills into his hand. "Here, that should be at least enough, anything extra you can keep as long as you shut your trap and let us use the back door."

The back door of the bakery lets out onto an alley lined with dumpsters, with a fence at one end and an exit onto a busy street at the other. As soon as they're alone, Magine sags against a wall and says, "Thank goodness."

Flint sets down her bag from the bakery and leans back against the opposite wall, eyebrows rising. "Since when did you start getting chased by paparazzi?"

Magine shifts awkwardly. "Nu nu well, I, you know, we've all been working with Stacey on the reconstruction efforts, and I've been doing a little bit of singing, and I was on a talk show to do fortunes, and, well, I've apparently gotten very popular. But the photographers only started to show up a couple of weeks ago, I did some, some modeling and now they won't leave me alone."

"Wow, look at you, you're a big time star." Flint grins at her for a second, but then the incredulous delight fades to, "That sucks, though, I'm sorry they're hassling you."

More awkward shifting and a shy duck of the head. "It's all right, I'll figure out some way to get them to stop. It's nice to see you, though, that's a good surprise--oh my goodness, I think I hear them coming, hide me!"

In the life of a pirate, and especially when you're the sister of a pirate recently voted "scoundrel of the year" by a reader poll in Kaizokutopia Weekly, "hide me" is almost as common a phrase as, "pleased to meet you," and Flint is already looking around for options. The fence at the end of the alley is too high to scale at speed. The dumpsters are far too dirty to duck behind. Signaling the boys to drop them a boarding line would get them away, but it would also attract more attention. She sizes up Magine's outfit, the view from of the mouth of the alleyway, the sounds coming from the street, and says, "Kiss me."

Magine's hands fly to the sides of her face. "Kiss you--I can't, I mean, I don't know--"

"They're coming, hurry up."

A moment later, a small cluster of photographers pause at the alley entrance, glance down, and turn away politely. Nothing unusual there, just a young couple having a private moment. Then a flash of pink catches their collective eye from across the street and they're off again.

Flint shifts back, and Magine says, "Oh, my," as a faint rosy glow spreads across her faceplate.

"Sorry, it was the best way to get your face out of view quickly--are you ok?"

"Well, I mean. I suppose I am, yes, but..." Magine ducks her head shyly. "Nobody's ever kissed me before."

Flint stares at her, shocked. "Wait, was that your first kiss?"

"Well, well yes. I mean, we normally don't kiss at all. Kikainoids, that is. We don't really have," with a vague gesture to her own face, "we haven't really got kiss-shaped mouths, you know. Not like...not like you."

"I...oh, wow, now I'm extra sorry, I didn't mean to swipe your first kiss like that."

"No, don't be sorry!" Magine's rushed tone makes her blink, especially as it continues, "I mean, you're, you're a pirate, you're supposed to steal things, so that sort of makes it fine, you know, and anyway I...I don't. If I'm going to kiss someone for the first time, I don't mind it being you." The rosy glow darkens just a bit. "I don't mind it being you at all."

Flint feels her own ears going warm, which she sort of hates, although not as much as she hates how silly and squeaky her voice sounds when she says, "Really? I mean. Good, I'm glad." A scramble for words, something to say, "How do...do Kikainoids do anything else that's like kissing?"

"Well, we sort of..." Magine reaches for her, pulls back, and then leans forward and bumps Flint's forehead with her own, very gently. "You know, like that." A pause, and then she bumps her warm faceplate against Flint's cheek. "Or that sometimes."

"That's...that's really nice, I like that." Flint stares up Magine, red-faced, and then hurriedly steps back and picks up her bag from the bakery. "I should call the ship, get all this put away--shit, is that those guys again?"

Magine freezes, looking sidelong at the mouth of the alleyway, where it does, in fact, sound like the paparazzi are returning. "Oh no, what am I going to do now?"

A snap decision, Flint is already signaling up to the ship and as it flies into view and shadows the sky she holds her hand out to Magine. "Come with me."

Magine takes her hand as the boarding line is dropping down and says, "This isn't how I expected the day to go at all."

"Me neither." Flint grins at her. "But I don't mind one bit."

[whitewaterpaper]

SoIF04: ”Längtan” [Kapitel 03–05].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det blir full fart i veckans delmål när ytterligare en bekant från första boken gör comeback: pesten. Och vad prästen i bygden än känner för Tengel och dennes metoder så står ett klart: bygden har en av landets bästa helare. Tengel beger sig åstad och Tarjei och Yrja mer eller mindre kräver att få stå vid hans sida. Och trots manfallet under pesten (vi mister nu både Charlotte och Jacob) så avhandlas det hela på endast ett kapitel.

För min del blir det lite tillrättalagt när Margit S. börjar orera om att Tarjei vill att de tvättar sig och att sjukdom sprids med något som överförs vid beröring. Visst finns det med all säkerhet kloka gubbar och kloka gummor som insett sambandet, men Tarjei trycker lite för hårt och aggressivt på frågan för att det skall kännas naturligt på 1600-talet. Tarjeis rabblande av idag kända fakta störde mig hela det kapitlet.

Desto kusligare var det att läsa om pesten /epidemin nu under pågående covid19-pandemi. Om jag fattade det hela rätt är det dessutom främst blodpest som sprids denna gång, och blodpesten är (om jag inte minns fel) den dödligaste formen av pest.

Vi får också en kort glimt av livet på Eikeby, eller rättare sagt hur det är att försöka hitta lugn och ro att sova i ett hus där de vuxna förökar sig som kaniner.

Ett par älskade där inne nu, Yrja försökte att inte höra alla ljuden, för hon avskydde att behöva lyssna till så intima företeelser. Men alltid var sådant på gång. Värst var det att höra föräldrarna, tyckte hon. Moderns viskande böner om att få slippa, faderns grymtande otålighet.

Det låter inte särskilt romantiskt för någon av de inblandade, speciellt inte de som tvingas lyssna till sina föräldrar. Yrja försöker få rätsida på sitt bångstyriga hjärta, och Silje (till skillnad från träbocken Tarald) ser hur det är fatt. Jag gillar för övrigt bandet som växer fram mellan Silje och Yrja – även om Are antagligen är den som kommer ärva Lindallén så känns det som om Yrja ”här hemma” där på ett speciellt vis. (Kanske kommer Yrjas föräldrar få den sjuksköterska de valt ut henne som).

Apropå bångstyriga hjärtan så blir det givetvis en skaplig dos Tarald 💘 Sunniva i det här kapitlet. Och det är ungefär lika lätt att tycka om den senare som det var att tycka om hennes far. Dvs. vi ges väldigt lite utrymme att utveckla sympati för människan. (Detsamma gäller Tarald förstås, men det är inte lika uttalad från Margit S. sida där). Men å andra sidan så känns det också som om Margit S. medvetet försöker markera att Sunniva främst är Hemmings dotter och inte Sols.

Och en del av mig skulle vilja grotta ned mig lite i det här kring sysslingar och om de fick gifta sig. Förr var ”släkt” något helt annat än idag och ”incestuösa” relationer något som även kunde vara släkt med släkten så att säga. (Därmed inte sagt att det inte förekom, eller kanske till och med var vanligt inom adelssläkten).

Hur som haver vet jag att oavsett om det här skulle ses som blodskam eller inte så var en väldigt vanlig lösning att få folk över på sin sida att helt enkelt ”konsumera äktenskapet” i förtid. Och det verkar ju fungera även på Tengel – även om han hade sina planer på att driva bort fostret. (Även om det misslyckas, så som Sol en gång misslyckade att driva bort Sunniva i förtid).

Och nu får vi veta mer om vad Silje lider av, vi får inget riktigt namn på det, men något säger mig att det handlar om någon form av kallbrand, eller kanske till och med Cancer (eller Kräfta som det hette på sin tid).

Tengel försökte att inte se på Siljes träd. För var gång han gjorde det, rös han till i häftig ångest, och han förstod nu hennes hat till de lindar han en gång läst besvärjelser över.

Jag [Tengel] känner den sjukdomen. Snart, mycket snart måste jag såga av hennes ben ovanför knäet, för att inte det onda ska sprida sig längs benmärgen till hela kroppen.

Och vi retas än en gång om de kattgula glimtarna som Tengel ser i ett av sina barnbarn. Och just nu ligger det ju nära till hands at misstänka att det handlar om antingen Tarald eller Sunniva. Bara för att den sistnämnda inte utvecklat några krafter så innebär ju det inte att hon inte kan bära på det onda arvet. Tengel hade ju också en sväng där han stod näsa mot näsa med Tarald, så kanske ligger det ännu närmare till hands att misstänka honom? Men en del av mig misstänker att ”det onda arvet” (även om magin inte följde med till Sunniva) i kombination med Hemmings gåvor kanske är en brygd man helst borde undvika.

Någon om är ätt att glömma bort är Cecilie, som kanske just nu är den enda vi kan vara säker på att hon inte glimtar till av kattgult ibland, och hennes resa till det danska hovet. Det känns som om det finns en anledning till att Cecilie isoleras från resten av familjen. Är det så att hon skall befinna sig i trygghet när världens rasar kring Tarald och Sunniva? Är det så att ingen av dem kanske överlever det här? Korsen på omslaget antyder om ond bråd död, och jag tror inte det är pesten i sig som korsen symboliserar, utan något annat ännu annalkande.

Länkar:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Pest @ sv.wikipedia.org.

[takkynoko]

Let me explain the reasoning for why I went with Magine over Maginu.

First, is Magine (MAJIINU マジーヌ) a reference to something? Well, the first part is clearly from Magic. We all agree it's a g and not a j, because Japanese is a phonetic language, we'd write Magi even though it's pronounced Maji.

How about the last part? JIINU ジーヌ isn't a word by itself. Nu isn't a native Japanese sound (I think?) so let's see how Japanese use it when placed at the end of a word.

Aubergine (AUUBERUJIINU オーベルジーヌ) Regine (REJIINU レジ ーヌ) Simone シモーネ Antoine アントワーヌ Fontaine フォンテーヌ

Okay, from experience, I tend to see Japanese use -nu typically to represent foreign names that end in NE. So for once, Toei and I are in agreement. Magine is their made up name and I think we followed the same reasoning to arrive on it. Is there a deeper reference to a specific wizard or mage that I'm unaware of? Maybe, but I don't know if it is!

Yeah, it'd be nice if her name was Maginu to match her nu nu's, but I think it's okay to trust the fans to understand that some words are different in terms of spelling and phonetic spelling. Her name is spelled Magine, but it's pronounced Majinu.