#nånting måste gå sönder | Explore Tumblr posts and blogs

bakjour · 7 years ago

Text

Hej hej Conny Ray! - Om utgivare och illusionister

Truxa medietränar en ansvarig utgivare, 1965.

I december 1965, i den nyöppnade Baltiska hallen i Malmö, höll Svenska Tidningsutgivareföreningen ett hemligt julsymposium för “framtidens utgivare”, som det hette i inbjudan. Ende föreläsare och talare var den danske illusionisten och tankeläsaren Erik Bang, mer känd som Truxa, som skulle lära gästerna grunderna i magiteori, något som Carl-Adam Nycop hade snappat upp i en hotellfoajé i Amsterdam året innan. Nycop hade lämnat Expressen och precis grundat Modern Datateknik för “folk som aktivt arbetade inom datasektorn med applikationer”, som enligt honom “också var en slags trolleri”.

Truxas insats var mycket uppskattad, en av deltagarna talade under lunchen (svartsoppa med grovt bröd) exalterat om att “snart kan man väl trolla bort vilket personalärende som helst, haha”. Eftermiddagens övningar var en slags improviserad workshop, där utgivarna själva fick testa att göra sig oanträffbara och att få publiceringsunderlag att sväva bortom logikens regler. Truxa poängterade att publicistiskt ansvar inte gick att trolla bort, men däremot levitera, eller teleportera, både till en mellanchef i samma tidningshus, eller rentav till någon utomstående part (senare känt som mendurå-publicistiken), men att det krävde långvarig övning och fingerfärdighet. De församlade fick också heligt lova att inte avslöja sina nyvunna trick för någon efter att de lämnade Baltiska hallen vid halv nio-tiden på kvällen.

Med facit i hand vet vi att ingenting stannade i Baltiska hallen, samtliga av utgivarna verkar ha plitat ner vartenda ett av Truxas råd i sina handlingsplaner och policies, och fört arvet vidare till nya generationer av publicister. Illusionismens sju vanligaste grundeffekter återfinns även i ett modernt utgivarskap, och de är långt viktigare än publicistiska resonemang:

1. Försvinnandet – där utgivaren får något att försvinna

Expressens grand moff @thomasmattsson har med tiden blivit en mästare på att försvinna vid exakt den tidpunkt när publiken kräver svar. Tajming är magikerns bästa vän, och att gå upp i rök när en stjärnreporter på Expressen anklagas för sexism, oönskade sms om oralsex och annat olämpligt beteende, är ett trick i Joe Labilo-klass.

2. Framtagandet – där utgivaren trollar fram något

Det kanske mest klassiska tricket, där trollkarlen rycker en kanin ur en hög svart hatt, finns även inom den samtida publicistiken. Och självklart häpnade publiken när Ekot, vars hatt vanligtvis är tom på namn, utan förvarning halade upp den av DN omskrivne Kulturprofilen till allmän beskådan.

Här uppstår, som synes, naturligt frågan om varför Ekot plötsligt ger sig in i hetluften med namnpublicering, samtidigt som redaktionen visat ett minst sagt ljumt intresse (i prinicip bara pliktskyldiga intervjuer med Sveriges Reddios presstjänst) för den betydligt mer välkända SR-profilen, som anklagats för sexuella trakasserier och maktmissbruk på sin redaktion, och som fick sluta efter en intern utredning (där SVT och Expressen gjort en liknande “god undersökning” som den @ollez hänvisar till i tweeten ovan). Mer om Ekot under effekt nummer 7, Reparationen.

3. Förvandlingen – där något ändras till något annat

Det finns flera färska exempel på publicister som förvandlar något som alla andra betraktar som en nyhet till ett personalärende så fort det handlar den egna arbetsplatsens profilerade medarbetare, bland annat på Aftonbladet. Nedan trollar Expressens @thomasmattsson fram ett mejlsvar, där han dessutom lyckas förminska Aftonbladets källor till “anonyma citat” (även Expressens artiklar kryllar som bekant av anonyma källor, vilket är vanligt i journalistiskt arbete).

4. Teleporteringen – där något magiskt transporteras från ett ställe till ett annat

Lena Mellin, ställföreträdande utgivare utan gränser, har hållit den publicistiska grytan kokande på Aftonbladet under #metoo, och bland annat varnat för att pressetiken är på väg att gå i bitar under trycket från tusentals vittnesmål om våldtäkt, sexuella trakasserier och tystnadskultur, bland annat på landets redaktioner...

... och lyckas i en fotnot i samma text teleportera det publicistiska ansvaret för namnpubliceringen av Anders Borg från Aftonbladet till Anders Borgs facebooksida.

5. Levitationen – där något flyger, utan hjälpmedel

Att få saker att röra sig av sig själva har bland andra Göteborgs-Postens ledarsida blivit mästare på. Som när en krönika av Ann Heberlein dyker upp på sajten, får kritik och efter en stund försvinner igen. Förklaringen: krönikan leviterade ur publiceringsverktyget, till synes utan mänsklig påverkan.

6. Genomträngandet – där två solida objekt passerar igenom varandra

För bara tio år sedan var redaktörskapet det som skilde oss från djuren. Inom tradmedia pressades stort och smått rutinmässigt genom redaktörens nålsöga, som med lite god vilja skulle kunna betraktas som den stålring som illusionisten med lätt hand trycker in i en annan. Idag är kolumnen, tyckonomins kronjuvel den andra stålringen, den oförstörbara monoleeten, som likt en runsten inte kan refuseras eller redigeras. Johan Hakelius +1300 krönikor i Aftonbladet var själva beviset på det, tills han fick ett telefonsamtal från tidningens chefredaktör Sofia Olsson Olsén.

Det som hade varit ett omöjligt trick för truxapublicisterna på 60-talet genomfördes den här veckan av nämnda Sofia Olsson Olsén, men först efter att rösten från östern Staffan Heimerson i en intervju i Resumé försvarat sin Aftonbladet-kolumn:

För det första, drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om. Det andra är att medievärldens män och kvinnor inte ska arbeta i samma byggnader och framför allt inte sammanföras på personalfester, det går ju inte. Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Lite rörigt, men ungefär så här gick det till:

Från att Aftonbladet panikmärker Heimersons krönika med varningstext i rött...

... till att tidningen prånglar ut avsked på grått papper under facebookvinjetten Vi gillar olika. *stålringarna krokar i varandra*

7. Reparationen – där utgivaren lagar något trasigt

En avbruten trollstav, en ituriven hundralapp från någon i publiken. Ekots ansvarige utgivare @ollez gav sig på detta klassiska trick, att med några svepande handrörelser sätta ihop det han just slagit sönder, i den gångna helgens Medierna i P1. Tricket genomfördes i de tre steg som beskrivs i Christopher Nolans The Prestige: “Every great magic trick consists of three parts or acts. The first part is called ‘The Pledge’. The magician shows you something ordinary: a deck of cards, a bird or a man. He shows you this object. Perhaps he asks you to inspect it to see if it is indeed real, unaltered, normal. But of course... it probably isn't.” I Ekots fall handlar det inte om en kortlek eller en fågel, utan om publicistisk trovärdighet:

– Vi har ju återgivit vad den personen har skrivit på sin facebooksida, och också en del av informationen som funnits på intranätet på Sveriges Radio. Vi har ju naturligtvis sökt personen ifråga, för att ställa frågor, och vi skulle ju jättegärna vilja ha en intervju med personen ifråga, men den personen har ju inte velat prata med oss eller ställa upp. Vi har dessutom sökt information från Sveriges Radios presschef, och på andra sätt. Men vi har inte haft nån mer information än det [säger @ollez]

[Mediernas berättarröst] I Ekots webbpublicering citeras alltså ett facebookinlägg från profilen, där anklagelserna om sexuella trakasserier inte nämns överhuvudtaget. Ekot återger istället förklaringen att programmet ska göras om, och att det är då bättre att man kan starta om från noll.

Den publicistiska trovärdigheten är nu borttrollad, och det är dags för steg nummer två: “The second act is called ‘The Turn’. The magician takes the ordinary something and makes it do something extraordinary. Now you're looking for the secret... but you won't find it, because of course you're not really looking. You don't really want to know. You want to be fooled. But you wouldn't clap yet.”

– Jag tycker att det är relevant att återge vad en person som slutar på Sveriges Radio själv uppger.

– Även om du vet att det inte är hela förklaringen?

– Det kan inte jag veta. Jag vet inte exakt vad som är hela förklaringen, jag vet att den här utredningen har funnits på Sveriges Radio som kommit fram till det, det finns starka skäl att tro att det har förekommit ett beteende som inte har varit acceptabelt, det är inte jag som har hanterat det, eftersom det inte är min avdelning på Sveriges Radio… Och… sen har vi ändå landat i att vi har gjort den här bedömningen, det kanske kan uppfattas som att… vi inte är liksom helt öppna, men så är det ju med väldigt många av våra publiceringar!

– Men så här: det är ju inte frågan om att ni inte kan berätta allt här, det är ju en fråga om att ni i en artikel faktiskt återger information som ni som redaktion vet strider mot bättre vetande, som inte är hela sanningen, som inte är en förklaring? Är det här ens journalistik?

– Jag tycker ju att det här är journalistik, vi tycker att det var relevant att publicera att den här profilen lämnar företaget, vi håller inte på med nånting annat, vi håller inte på med nån företagskommunikation, utan det får andra enheter inom Sveriges Radio göra.

– Det var ju samtidigt väldigt likt det.

– Ja, det här var ju att vi återgav nåt som fanns på den här facebooksidan. Vi har sökt mer information, vi har ställt uppföljningsfrågor både till vår egen presstjänst och till… eh… sökt den här personen.

Och så steg nummer tre: “Because making something disappear isn't enough; you have to bring it back. That's why every magic trick has a third act, the hardest part, the part we call ‘The Prestige’."

– Förstår du vad jag menar när jag ställer frågan: är det här journalistik? Man som redaktion har en bakgrund, man väljer att inte berätta den utan istället ge utrymme åt en förklaring som med hjälp av den kunskap man har inte förklarar hela bilden här?

– Jag förstår naturligtvis din fråga och jag tycker det är en relevant fråga. Jag tycker ju att det är nyhetsjournalistik och att det var relevant att publicera den här informationen, annars skulle vi inte publicerat det. Och jag stod själv där, då, och tog det beslutet att vi skulle publicera i just den sekunden när det kom ut och hur vi skulle göra det. Sen finns det ju alltid en diskussion om vad som är GOD journalistik eller vad som är GOTT utgivarskap eller hur man bör hantera olika situationer och då försöker jag bidra till den diskussionen.

– Blir det inte lite Pravda-journalistik, att göra så här? Att berätta om en förklaring som man vet inte stämmer?

– Jag vet inte vad du lägger in i det begreppet men om jag gissar litegrann vad du menar, så menar jag så här också att ingen journalistisk situation eller väldigt få journalistiska situationer är ju helt avslutade. Det här är ju på ett sätt ett fortsatt nyhetsskeende. Jag tror kanske inte att riktigt sista ordet är sagt här, och för att man gör en utgivarmässig bedömning i en stund så betyder det inte att det är samma utgivarmässiga bedömning som jag kommer att göra om fem dagar.

Väl vågat är hälften vunnet, brukar det heta. Men alla, både illusionister och utgivare, vet att Truxa inte hade några fusklappar från Kommunikationsavdelningen, han gjorde sina trick på frihand. Därför ligger Ekots hundralapp kvar i hatten i två delar, och även de övriga svenska samtida publicisterna har en del kvar att lära innan damen svävar av sig själv.

Detta är något att minnas inför 2018, och en valrörelse som högst troligen kommer att kräva mer än en handryggspalmering som Aftonbladets pekbokspublicistik...

... kanske något i stil med Fredrik Karéns allvarstyngda variant på Harry Houdinis Chinese Water Torture Cell i Svenska Dagbladet (Sakta i backarna, Åsa Linderborg):

I spåren av #metoo kan vi skönja två publiceringslinjer bland svenska utgivare vid granskningar av enskilda personer: namnpublicering respektive en anonymisering där personerna beskrivs med sådan detaljrikedom att det är tämligen enkelt att identifiera dem. Pressetiskt kan båda linjerna vara problematiska, men då ska man komma ihåg att varje publicering är unik och måste prövas individuellt.

Nyckeln till om en person ska publiceras med namn i samband med misstänkta brott eller klandervärda händelser stavas allmänintresse. Ett inte helt enkelt begrepp som inte heller närmare definieras i de pressetiska reglerna.

Själv brukar jag använda mig av en fiktiv våg för att söka svar på de två centrala frågor som måste ställas inför ett beslut om namnpublicering: vem är det som har gjort det och vad har vederbörande gjort?

[...] Det haveri som Lena Mellin och Åsa Linderborg högljutt hävdar ligger inte i vad medierna har publicerat under #metoo. Snarare är problemet att vi varit allt för dåliga på att förklara hur vi resonerat i våra utgivarbeslut. Det är där vi borde börja, snarare än att skramla med tomt prat om risker för hårdare lagstiftning.

/ @kallekarlsten och @neo_lagercrantz

4 notes · View notes

diasporadreams · 7 years ago

Note

IS IT NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER

yes!!

#Anonymous

1 note · View note

cawamedia · 5 years ago

Text

Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

Om Guldbaggen

Varje enskild Guldbagge har en unik design av Karl Axel Pehrson och en plakett med texten “Guldbaggen: komisk, tragisk, bisarr, praktfull – som filmens kontrastrika värld. Dess skimrande flykt – den löpande filmremsan.”

Guldbaggegalan ägde rum måndagen den 20 januari 2020 på Cirkus i Stockholm och med efterfest på Operakällaren, Operaterassen, samt Café Opera. Programledare är Emma Molin. Arrangör Wonderland Event & PR.

guldbaggen.se – facebook.com Guldbaggen – @guldbaggen – #guldbaggen

Här följer Cawa Media’s bilder ifrån galan, samt efterfesten. Nedan följer även listan på samtliga vinnare.

Guldbaggevinnare filmåret 2019

Bästa film

And Then We Danced i regi av Levan Akin Producenter: Mathilde Dedye och Ketie Danelia

Levan Akins coming-of-age-film i dansmiljö i Georgien, där en dansare motvilligt förälskar sig i sin största rival, har hyllats av en enig kritikerkår i Sverige och på filmfestivaler över hela världen. Filmen tävlade om Queerpalmen i Cannes 2019 och har under året vunnit priser vid festivaler i Sevilla, Sarajevo, New York och Chicago bland andra. Härnäst väntar Sundancefestivalen, där And Then We Danced tävlar i Spotlight-sektionen. Den var också Sveriges Oscarbidrag i år, men togs inte ut till tävlan.

Bästa regi

Pella Kågerman och Hugo Lilja för Aniara

Pella Kågerman, född 1982, och Hugo Lilja, född 1979, har tillsammans regisserat Aniara, som bygger på Harry Martinsons rymdepos med samma namn. De två regissörerna har en lång bakgrund av samarbeten som inleddes då de båda studerade vi Dramatiska Institutet. De samregisserade exempelvis kortfilmen Supportern (2011), en testosteronstinn skildring av vardagen i den svenska fotbollshuliganvärlden, och skrev respektive regisserade Återfödelsen (2010) som vann pris för Bästa kortfilm vid filmfestivalen i Berlin. Aniara nominerades till Prix Fipresci (kritikerpriset) vid European Film Awards 2019. Detta är tredje gången i Guldbaggens historia som regipriset delas.

Bästa kvinnliga huvudroll

Emelie Garbers för rollen som mimaroben i Aniara

Emelie Garbers (fd Jonsson) är född 1982 och utbildad vid Kungliga svenska balettskolan och Stockholms konstnärliga högskola. Hon har sedan 2005 kombinerat teaterroller i Stockholm och Göteborg med roller inom film och tv, ofta i regissören Mikael Marcimains produktioner; Lasermannen (2005), Call Girl (2013), Gentlemen & Gangsters (2016). För sin roll i Aniara vann Emelie Garbers priset för Bästa kvinnliga skådespelare vid filmfestivalen i Les Arcs 2018, och hon var en av de nominerade till årets Rising Star vid Stockholms filmfestival 2019. I vår är Emelie Garbers aktuell i Sara Kadefors komediserie Dejta på SVT.

Bästa manliga huvudroll

Levan Gelbakhiani för rollen som Merab i And Then We Danced

Den georgiske dansaren och skådespelaren Levan Gelbakhiani är född 1997 och gör sin filmdebut i Levan Akins hyllade And Then We Danced. Under inspelningen i Tblisi, utsattes filmteamet för ständiga hot, och tvingades ha säkerhetsvakter på plats, på grund av filmens homosexuella tema. Gelbakhiani var när han erbjöds rollen tveksam till att ta den, av rädsla för repressalier. Sedan dess har han vunnit pris för Bästa skådespelare på filmfestivalerna i Odessa, Minsk, Sarajevo och Valladolid, och även nominerats till en European Film Award.

Bästa kvinnliga biroll

Bianca Cruzeiro för rollen som Isagel i Aniara

Bianca Cruzeiro är skådespelare, regissör och arkitekt, utbildad vid Stockholms dramatiska högskola och KTH. Hon har varit verksam vid Uppsala stadsteater och även turnerat med föreställningar i egen regi. 2013 filmdebuterade Cruzeiro i Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, och hon medverkar också i Vinden blåser vart den vill (Kim Ekberg, 2017).

Bästa manliga biroll

David Dencik för rollen som Sture Bergwall i Quick

David Dencik är en svensk-dansk skådespelare född 1974. Han flyttade från Danmark till Stockholm 1999 då han kom in på Teaterhögskolan. Det stora genombrottet kom med huvudrollen i miniserien Lasermannen (Mikael Marcimain, 2005). Porträttet av Fred Åkerström i Cornelis (Amir Chamdin, 2010) gav honom en första Guldbaggenominering. Under 2010-talet har Dencik även nominerats för sina insatser i såväl Hotell (Lisa Langseth, 2013) som Gentlemen (Mikael Marcimain, 2014). Han har även haft betydande roller i ett antal internationella produktioner, som Tinker Tailor Soldier Spy (Daniel Alfredson, 2011), War Horse (Steven Spielberg, 2011) och tv-serierna Top of the Lake (2017) och Chernobyl (2019). I vår är David Dencik aktuell på biograferna i den kommande Bondfilmen, No Time to Die i regi av Cary Joji Fukunaga.

Bästa manus

Levan Akin för manuset till And Then We Danced

Regissören och författaren Levan Akin föddes i Sverige 1979 och har rötter i Georgien. I början av sin karriär arbetade han bland annat som assistent på flera SVT-produktioner och på Roy Anderssons Du levande (2007). Långfilmsdebuten Katinkas kalas visades på Stockholms filmfestival 2011. Den fick sedan internationell premiär på Tribeca Film Festival 2012 och hyllades i amerikansk press. 2015 hade Cirkeln premiär och erhöll fina vitsord av kritikerna och även Guldbaggenomineringar för Bästa mask/smink, musik (av Benny Andersson) och visuella effekter.

Bästa foto

Lisabi Fridell för fotot i And Then We Danced

Lisabi Fridell, född 1985 är en svensk filmfotograf baserad i Berlin. Hon har fotat både spel- och dokumentärfilm, oftast som A-fotograf. Filmerna Fridell arbetat med präglas av feministiska värderingar och normbrytande ambitioner. Som exempel kan nämnas den prisbelönade långfilmen Nånting måste gå sönder (2014) av Ester Martin Bergsmark. Fridell låter berättelsen styra det filmfotografiska uttrycket, och hon experimenterar med färg, form och foto för att bidra till filmens narrativ.

Bästa klippning

Erika Gonzales, Kristin Grundström och Karolina Bengtsson för klippningen av Josefin & Florin

Erika Gonzales är född 1976 och har examen från National Film and Television School i Storbritannien. Efter att ha klippt ett tjugotal kortfilmer, tog hon steget över till de längre formaten med långfilmen Din barndom ska aldrig dö (Marcus Carlsson, 2013).

Kristin Grundström är filmklippare med examen från Dramatiska Institutet. Hon föddes i Dalsland 1972 och har skaffat sig en diger meritlista med bland annat Anna Odells filmer Återträffen (2013) och X & Y (2018), Josef Fares Zozo (2005) och Lukas Moodyssons HBO-serie Gösta (2019).

Karolina Bengtsson är baserad i Köpenhamn, men arbetar även med svenska produktioner. Hon arbetar främst med musikvideor.

Bästa kostym

Margrét Einarsdóttir för kostymerna i Eld & lågor

Margrét Einarsdóttir är en isländsk kostymdesigner, bosatt i Reykjavik och verksam i hela Europa. Hennes imponerande meritlista innehåller titlar som The Secret Life of Walter Mitty (Ben Stiller, 2013), Noah (Darren Aronofsky, 2014) och Den siste konungen (Nils Gaup, 2016).

Bästa ljud/ljuddesign

Andreas Franck och Fredrik Dalenfjäll för ljudet i 438 dagar

Ljudteknikern och kompositören Andreas Franck föddes 1973 i Uppsala. Sedan 2012 har han Guldbaggenominerats inte mindre än sex gånger. Han har vunnit tre Guldbaggar i kategorin Bästa ljud: Apflickorna (2011), The Quiet Roar (2014) och Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015). Detta är hans fjärde Guldbagge och ett rekord i kategorin Bästa ljud, som i år delas ut för nionde gången.

Fredrik Dalenfjäll är bördig från småländska Åseda och har en examen i digital ljudproduktion från Blekinge Tekniska Högskola. År 2017 vann han det prestigefyllda amerikanska branschpriset Golden Reel Award för Bästa ljud i utländsk film med norska Kungens val (Erik Poppe, 2016).

Bästa mask/smink

AnnaCarin Lock för mask/smink i Quick

AnnaCarin Lock föddes i Dalarna 1978. Som maskör har hon arbetat med många av regissören Mikael Marcimains produktioner och hon vann en Guldbagge för Bästa mask/smink i hans film Gentlemen (2014). Lock blev också Guldbaggenominerad 2017, då för sin insats i Flykten till framtiden (Ulf Malmros och Jaana Fomin, 2016).

Bästa originalmusik

Nathaniel Méchaly för musiken i Eld & lågor

Franske kompositören Nathaniel Méchaly har skrivit musik till över 60 olika film- och tv-produktioner och arbetat med filmskapare som Luc Besson, Simon West och Wong Kar-wai bland många andra. Eld & lågor-regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein anlitade Méchaly första gången 2016 för att komponera musiken till deras tv-serie Midnattssol.

Bästa scenografi

Anders Hellström, Frida Ekstrand Elmström och Nicklas Nilsson för scenografin i Om det oändliga

Anders Hellström är attributör, modellbyggare och snickare. Han har flera tv-produktioner bakom sig och även långfilmen Sound of Noise (Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, 2010).

Frida Ekstrand Elmström är scenograf och har tidigare arbetat med Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) som fotoassistent och dekormålare.

Nicklas Nilsson är scenograf och har arbetat med två av Roy Anderssons tidigare långfilmer, Du levande (2007) och En duva satt på en gran och funderade på tillvaron (2014).

Bästa visuella effekter

Andreas Wicklund, Per Jonsson och Arild Andersson för effekterna i Aniara

Andreas Wicklund är mannen bakom videon Crazy Frog: Axel F (2005) med 1,4 miljarder visningar på Youtube. Han är 3D-animatör och VFX-artist i bolaget Kaktus Film som han startade 1996 och som förutom effekter till långfilm även producerar tv-vinjetter, musikvideor, reklam- och företagsfilm.

Per Jonsson är en 3D-specialist som arbetar med film och reklam. Utöver effekterna till Aniara har han bland annat försett Gröna Lunds Halloweenkampanj med spökskepp och spindlar.

Arild Andersson har som del av ett litet team på Kaktus Film och Fiffigt film & animation skapat stora 3D-effekter för Aniara. Han har tidigare bland annat gjort visuella effekter till Under pyramiden (2016).

Bästa kortfilm

Excess Will Save Us Regi: Morgane Dziurla-Petit

I oktober 2017 larmas polisen till byn Villereau på den franska landsbygden efter att en kvinna har hört upprepade smällar. Vi möter byborna när de återger berättelsen om dagen då Villereau lät sig lamslås av rädsla och blev ett exempel på hur terrorhotet är ständigt närvarande, även för en fransk by med runt tusen invånare. Excess Will Save Us vann Tempo Short Award på Tempo Dokumentärfestival 2019.

Bästa dokumentärfilm

Transnistra Regi: Anna Eborn

I Anna Eborns dokumentär Transnistra hänger 16-åriga Tanya och hennes kompisar vid en övergiven byggplats i Transnistrien, en liten utbrytarrepublik i östra Moldavien. Här, i ett land som inte existerar förutom inom sina egna gränser, försöker de hitta sin plats i livet, långt från vuxenvärlden. Filmen vann pris för Bästa nordiska dokumentär vid Göteborg Film Festival 2019.

Bästa utländska film

Parasit

Regi: Bong Joon-ho

Arbetslöse men streetsmarte Ki-taek och hans familj intresserar sig för den rika och glamorösa familjen Park. En efter en nästlar de sig in i familjens hem, men en oväntad incident ställer allt på sin spets. Regissören Bong Joon-ho är känd för bitsk humor och underfundig samhällskritik. Hans genombrott kom 2006 med monsterfilmen The Host. Han har sedan växt till en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit belönades med Guldpalmen vid Cannes filmfestival 2019 och vann en Golden Globe för Bästa utländska film 2020.

Årets nykomling: Emily Norling

Motivering: För en dokumentär där filmaren vågar vända blicken mot sig själv. En berättelse gjord med ömhet och kärlek, utan gräns mellan jaget och kameran – om det ömtåliga i människan. Vår vinnare letade inte efter filmen – filmen hittade henne. För filmpoesi med stor integritet, årets nykomling är Emily Norling för Allt vi äger.

Priset för Årets nykomling instiftades 2016 med syfte att inspirera och uppmuntra till nya, modiga val, att vara nytänkande och innovativ. Priset går till en person som oberoende av yrkeskategori inom filmbranschen har utmärkt sig med sin insats. Pristagaren får en specialdesignad statyett, skapad av illustratören och grafiska designern Parasto Backman. På 2019 års gala fick filmkollektivet Crazy Pictures ta emot priset.

Hedersguldbagge: Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att 2019 års Hedersguldbagge ska tilldelas Lasse Åberg

Motivering: Med barnasinne, passion och komisk skärpa har vår mottagare av Hedersguldbaggen roat och engagerat svenska folket i snart sextio år. En lika klok som klarsynt allkonstnär som berikat oss med några av de mest sedda och älskade filmerna, och med Stig-Helmer Olsson skapat ett ikoniskt alter ego som blivit en del av den svenska folksjälen. Årets mottagare av Hedersguldbaggen är Lasse Åberg.

Hedersguldbaggen har delats ut sedan 2001, för lång och trogen tjänst inom svensk film. Skådespelaren Annalisa Ericson – vars filmkarriär spände över åtta decennier – var den första att erhålla utmärkelsen. Förra året tilldelades skådespelaren Yvonne Lombard Hedersguldbaggen.

Gullspira: Christian Ryltenius

Motivering: Nära en miljon barn i biosalongerna kan inte ha fel. Vår prisvinnande regissör har utvecklat svensk animation till internationell nivå; både kreativt och kommersiellt, och samtidigt lyft en älskad karaktär in i modern tid. I tre filmer har han fått världens starkaste björn att triumfera på vita duken, och snart kommer en fjärde film om Bamse. 2019 års vinnare av Gullspira är lika snäll som han är stark: Christian Ryltenius.

Priset Gullspira går till en person eller organisation som har gjort enastående insatser inom barnfilmen. Priset delades ut för första gången 2006. Gullspira har fått sitt namn efter geten i filmen Barnen från Frostmofjället. Priset, som är skapat av konstnären Amalia Årfelt, består av en statyett i glaserat stengods med förgyllda horn och en skälla i äkta guld. Förra året fick regissören, manusförfattaren och producenten Linda Hambäck ta emot Gullspiran.

Guldbaggens publikpris: Jag kommer hem igen till jul

i regi av Ella Lemhagen Producenter: Sandra Harms och Rachel Bodros Wolgers

Världsstjärnan Simon kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte nöjd med detta. Simon tar dock lätt på saken, ända tills han konfronteras med begravda familjehemligheter. I rollen som Simon ses Peter Jöback, och filmen är delvis baserad på hans liv. Även Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter och Jennie Silfverhjelm medverkar.

Guldbaggens publikpris är filmpublikens eget pris. Under röstningsperioden har alla kunnat rösta en gång om dagen på de fem filmer som hade flest biobesök 2019. Omröstningen har skett på aftonbladet.se. Förra året vann Tårtgeneralen Guldbaggens publikpris.

Guldbaggen 2020 Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

0 notes

rebetski · 6 years ago

Text

Time to say goodbye

Jag höll nästan på att gå rätt ut i vägen. Tänkte inte att det kunde va rött. Går ned på tunnelbanan med skakiga ben. Fyllt med folk en lördagkväll. Folk vars liv fortsätter som inget. Men hur kan allas liv fortsätta som inget. Världen har ju gått sönder. Jag möter en kvinnas blick på tunnelbanan. Jag tror hon ser att min själ inte är där. Det känns som att alla människorna på tunnelbanan ser att jag är halv. Nåt fattas. Vi sa hejdå och allt det praktiska är uppgjort. När jag stängde dörren efter dig kunde jag inte andas och skrek rätt ut i panik. Jag höll mig för bröstet och andades och skrek och grät. Grannarna måste ha hört genom de tunna väggarna. Det blev så definitivt och det gjorde mig desperat. Kroppen reagerar som den behöver vilket är förundransvärt i sig. Försökte sminka över mascaran som runnit ned för jag hade sminkat mig perfekt för att du skulle se mig och ångra dig. Stressat dutta över de grå strecken. Jag möter min blick i spegeln och har aldrig sett mig själv så ledsen. Nånting i blicken jag inte är van vid. Jag ser rädd ut. Ovanligt rädd ut, rädd för världen och vem jag kommer vara från och med nu. Folk pratar om defining moments och att säga hejdå till dig var ett för mig.

Mamma är med när du kommer och säger Hej david på ett sätt som bara mammor kan göra när dom vet att nånting fruktansvärt har hänt. Ett medlidande suckande ljud. Du tittar på mig och säger Hej Rebecca med en ton som gör mig knäsvag, sårad och tom på samma gång men jag kan inte möta din blick, mina ögon är redan fyllda med tårar. Jag säger hej och tittar bort. Går in i garderoben. Jag vill s�� gärna vara sval och cool men jag kan ju inte. Det är inte jag. Du har en ny stil och ska tydligen sluta snusa. Du pratar om ”gig” i new York och jag tänker vad fan är ett ”gig” och vem fan är du. En sån vi brukade göra narr av. Du säger att du är less på “hyper” men din stil och ditt nya lingo säger nåt annat. Jag tänker på att vi utvecklats åt olika håll sen du började där och fick ett nytt liv. Ifrån varandra till odelade världar. Vi monterar ned vårt gemensamma hem. Bit för bit. I det ögonblicket är vi helt andra nya personer. Som aldrig delat ett liv. Din blick möter min och den är förändrad. Det glittrar till och jag ser min älskling i små millisekunder. Han finns där inne nånstans vill jag tro du låter bara inte honom synas. Du har låst in honom så långt inne att jag aldrig mer kan komma åt honom. Din mur mot mig är starkare och högre för mig att ta mig över än någonsin. Det är inte förrän nu jag förstår hur det är att inte vara din älskling. Det är nu jag förstår hur du är mot andra. Som du nu är mot mig. Nu är jag en i mängden av människor du bemöter på samma vis. Du försöker som vanligt vara den starkare och stabilare av oss två men jag ser att du är smalare än nånsin. Du är så tunn nu så du kan nästan gå av. Byxorna sitter knappt uppe på dina spetsiga höftben. Jag minns att dom brukade göra ont att lägga benen runt för det fanns inget mjukt som dom var inlindande i. Undra hur dom känns nu. Du bryter loss nyckelknippan för att få fram nycklarna till vårat före detta hem. Du ger mig dom och jag håller kvar din hand. Din reaktion är att sträcka fram handen som att skaka hand och du påbörjar ett ”hejdå re..” och jag säger du skakar inte hand med mig. Dit går du bara inte. Långsamt glider din hand ur min hand finger för finger. Precis som du. Jag säger att jag älskar dig ändå och alltid när du står i dörrkarmen. Oavsett för det gör jag. Jag kan tyvärr inte låtsas som annat. Du kan inte möta min blick. Säger nåt hastigt om att vi får höras längre fram. Och sen är du borta. Jag går till fönstret för att se när du passerar innergården. Söker tecken på att du också har ont. Men du går bara, metodiskt och rytmiskt, som du gör. Och sen är du och din nya gula manchesterjacka borta.

Jag tar på mig en keps som skydd mot den obehagliga världen och röker en cigg. Jag vill egentligen ha 40. Jag går till tunnelbanestationen och tänker på alla gånger jag stod där i ett annat liv, det livet vi delade. Som inte finns och aldrig mer finns. Sist jag stod där lyckligt omedveten om vilket skick jag skulle vara i nästa gång.

Lägenheten är utrensad och uttömd på allting som var vi. Min tröja som du alltid använde som du lagt fram och doftade som dig kastade jag längst ned i en flyttkartong. Alla bilder. Alla brev. Kärlekskontraktet. Allt är nedtryckt ihoppackat och skall förträngas och glömmas bort. De enda spåren av att du har funnits är dina hårstrån i en burk du brukade lägga din rakhyvel. Och sängkläderna du sov i soffan sista veckan du bodde här. Jag sover i dom och låtsas som att det är vi för evigt. Men jag vet ju att dom vi var tillsammans kommer för evigt vara borta. Det är oåterkalleligt. Vi har ju dödat dom. Vi är borta.

0 notes