#mycket mystiskt

[jimmythuen]

Varför längtar jag så mycket efter det som inte längre finns kvar? Varför vill jag så mycket strax innan jag skall somna? Nu ser jag några gröna grässtrån och jag har målat dem bakom mina slutna ögonlock. Jag är på en äng inne i min egen tavla och det är något minne som kom för mig. Jag sitter på morfars moped inne i skogen och grässtrån har slitits loss - fastnat under mopeden och följt med ner mot sjön. Jag är 15 år och på väg ner till Storsjön för att dra upp gäddor. Morfar steker pannkakor i himlen, sådana som jag älskade när han levde. I fantasin vill jag så mycket och längtar efter det bakom mina ögonlock. Olja har droppat ned på gräset under mopeden. Det är något speciellt med kladdig svart olja. Jag räknar ut hur många liter bensin som behövs för att kunna köra hela vägen ner till Skåne från Södermanland - hur många timmar som jag behöver plåga mig igenom arbetet på konditoriet, där tyrannen finns - bagaren som alltid gör narr av mig, som får mig nervös när han säger att jag är oduglig. Men det blev aldrig så, jag kom inte iväg och bagaren fick fortsätta att håna mig. Jag var fast i det där. Jag är på väg i en annan skog, på väg mot havet. Några vassa strån och sen sanden. Far har filten under armen och går så där lite böjd, men med långa steg. En pojke hinner knappt med. Det är sommar - varmt, men den tilltrampade stigen är kall under naken fot, av många människors vandring ner mot havet. Kanske var det något inom dem som gjorde marken så där kylig. Nu över den smala bron och det finns ål i vattnet där under. Farbror är åla-fiskare och har en liten stuga nere vid havet. Ibland är han där och det är något spännande och mystiskt tycker en liten pojke som jag. Sen ut mellan tallarna och där skär de vassa stråna mellan tårna, innan den mjuka sanden vid stranden - inbjudande öppnar upp mot havet. Där skall vi bada och far skall sola och göra något annat som mor inte tycker om. Men i tavlan kan allt förändras och bli till något annat än vad det var från början. Far hade påpekat om flickan vid nakenbadet - gapande hade han sagt att hon inte hade bröst, men att hon hade könshår. Hon var kanske 11 år och far hade kikaren som hängde i sitt band kring hans hals. Men i min målning så finns det inga små flickor med könshår och utan bröst - det är bäst så. Mor går över ängarna tillsammans med mig. Jo jag är på två ställen samtidigt - här med mor vid ängarna och vid havet med far. Vi skyndar förbi tjurarna och korna och tar oss in under taggtrådsstängsel och närmar oss tallskogen. Hon halkar där det är brant och glider ner för slänten inne i skogen. I en hand håller hon en halvtom Aurora-flaska. Vilken tur att flaskan inte trasades sönder, tänker jag, för då hade mor kanske skurit sig på skärvorna. Hon lugnade sig efter fallet, men snubblade igen när hon skulle resa sig upp och jag vågade inte hjälpa henne, eftersom hon kunde bli så arg om man rörde vid henne. Vi gick vidare inne i tallskogen... Vid havet satt far och solade när vi kom fram och jag satt också där och var orolig över vad mor nu skulle ta sig för. Jo jag såg mig själva komma tillsammans med mor, samtidigt som jag satt vid stranden tillsammans med far, som hade kikaren i händerna. Mor var arg -  jag ville fly och blev två av mig själva. Grässtråna blev blodiga och jag är nu 16 år. Morfar undrar varför hans moped är inne i skogen och 50 mil från Landskrona. Han öppnar upp ett moln på himlen och då ser jag ruinerna där han står och pekar. Min mor är också där och i sitt världskrig, som varade under hennes barndoms första 6 år. Det var då som hennes sjukdom väcktes och i sin fars knä där hon skulle sjunga, när han var full och svartsjuk. Mitt eget världskrig kom efter att jag hade blivit 6 år. Nu skäller mor på far vid stranden. Hon skriker - frågar ut honom om hororna som finns inne i hennes sjukdom. Är det flickan med könshår, fast utan bröst, som mor menar är horan? I så fall är det ju inte i sjukdom som hon skriker denna gång? Jag vill gömma mig inne i det gamla skyddsvärnet, där sand har spolats upp på av havet. Jag sitter uppe på kullarna och ser folkvagnsbussen där nere på vägen. Min far och äldre bor kör iväg utan mig. Jag är 18 år och allt bråket handlade om alkoholen, om varför en fick mer än en annan. Det var därför som de körde iväg och utan mig i bilen. Jag gick ner till farbror i huset och frågade. Han sa lugnt: "de körde", men inget mer. Då ringde jag mor och berättade alltsammans, jag skvallrade i vrede. Ett par timmar senare kom de tillbaka och min bror var arg, men jag fick följa med hem - vad nu hem är för något? På sov-loftet öppnar jag mina ögonlock, sätter mig upp - tänder lampan, tar pennan och blocket. Det ligger vissna grässtrån och en tom aurora-flaska på golvet. Pappas filt hänger över räcket, den är blöt av det salta havet och av något annat som mor mår dåligt av. Morfars moped har rostat sönder och jag undrar om den fortfarande är kvar där uppe i norr. Den stod i alla fall under en fallfärdig lada invid fosterhemmet i Yttervalla, sista gången som jag var där.. Det knackar på min dörr och jag vet vem det är. Det är far, morfar, mor och min äldre bror och de undrar alla när jag skall måla klart tavlan. Jag blundar igen och längtar så mycket, efter det som inte längre finns kvar. Varför vill jag så mycket, strax innan jag skall somna? Nu ser jag ännu ett grässtrå, just där minnet vaknade och ett annat vasst strå invid havet. Men jag är inne i skyddsvärnet och jag har somnat. Jimmy (Andersson) Thuen 15 Juli 2018

[lindblomste]

because I wanted you to know

Jag har gått från en förbrännande tacksamhet över en gnutta hopp till en djup förtvivlan över hur litet det hoppet är på bara ett drygt dygn. Eller kanske känner jag mig mest ångestfull över allt det jag inte får här och nu. Det jag inte får för att jag är utanför alla sammanhang jag är inne i och fast i på min ensliga ö i månens arkipelag.

Kärlek är inte när man förstår varandra, kärlek är att vilja fortsätta försöka förstå om man kan förstå varandra. Är Månens sällskap de som förenas i gemensam okunskap om vem som är medlem och vad vi är medlemmar av? Jag tänker i alla fall så: att det inte bara handlar om att ha en relation till en viss typ av konst och filosofi (båda begreppen förstådda i vid mening) utan att man måste ha en väldigt specifik – närmast outsäglig – relation till denna konst och filosofi.

Jag undrar om Lina Wolff är medlem eller om hon tillhör ett parallellsälskap (henne sommarprogram talade för båda alternativen). Hon rör sig väldigt nära månens domäner men jag undrar om det inte är något annat hon utforskar. Hon bor bara några kvarter från mig. Jag har haft henne som gästlärare ett par gånger, både på skrivar- och skrivpedagoglinjen. Hon har fått morgontidning utdelad av mig flera gånger men jag tror aldrig jag sett henne på stan. Ändå något mystiskt att ha någon som rör sig månens närhet i sådana nära anslutning till sin egen livssfär. Det är sådant som får mig att tvivla på min övertygelse om att jag är på fel plats rent geografiskt. Man kan tänka att Lund är en månens stad – med alla torn och kullerstensgator (blir det mer dark accademia än campus- och muséeområdet på Helgonabacken?) – men det är också en mycket liten stad. Eller nej det är inte det som är problemet – Lund, Malmö och Helsingborg är ju någon slags enhet, och då blir det ju en hel del folk sammantaget – det är att regionen är lite i periferin. Mycket små gemenskaper måste hitta en centralort att befolka. Det kan vara, som så ofta i historien, en ort långt borta från politikens och kommersens centrum.

Ok, i vilket fall, jag ska sluta tjata om det där. Lund är min bastion och för tillfället är det min uppgift att vara här. Jag tänker mycket på vad min uppgift i sällskapet är. Nu på sistens har jag tänkt att jag ska bevaka buddhismen å sällskapets räkning. I mörkare stunder tänker jag att min uppgift är att vara månens eremit, att jag alltid kommer förbli ensam och oförstådd, att ingen annan kommer vilja ha med mig att göra.

[norsesuggestions]

boys-say-go replied to your post “please tell me about which swedish rulers I should fight, why and if I...”

"we will see with Löfven, if he ever shows enough personlity for anyone to figure out who he is" CRYING

i knooow, its true though. i am still waiting on him to start showing a shard of personality and indepent politics thoughts and visions. its soon gone 4 years, but we are still!

waiting....

(stefan löfven was picked by the socialist-democratic party to be a party leader which could not create stronge emotions among anyone. or well that appears to be there thought procces anyway. now, prime ministers are not super-duper important to swedish politics, we elect the party, not the prime minister. which is why we can have our very.... erm. anonymous prime minister.

but well.... it has gone 4 years, and we still do not know who he is. one day perhaps? we will look at him and see signs of life, instead of just a empty canvas sent forward to tell us different descision the socialist-democratic party have decided among themselves.

one day..... we might figure out who he is. but, it is not today!)

@boys-say-go

[weirdthoughtsandideas]

TOP 25 LÅTAR FRÅN SUPERHJÄLTEJUL (julkalendern 2009)

25. Bort med alla skärande skratt. Idk inte så minnesbar lyrics eller så bra helt enkelt

24. Django Fricadello. Väldigt kort. Hade potential att komma högre om den var längre

23. Förstöra kalasen. Den första meningen var memorable men sen blev den jätte-förglömlig.

22. Stålhenriks Fasalåt. Nja, lite tråkig ba.

21. Vårt lyckliga slut. Helt ok, men "vårt (nästan) lyckliga slut" är ironiskt mer minnesbar.

20. Ture Tvestjärts Sång. Den är lite hoppig och skumpig, rätt ok, men de andra skurk-låtarna är bättre.

19. Flemings Sångarglädje. Helt ok mysig låt <3 Men gillar andra mer

18. Hymn till den sista sången. Ärligt talat, detta handlar mer om trillingarna i julkalendern, de påminde mig om Siv och Viv (om nån mindes det skumma barnprogrammet på Lattjo Lajban), så när de började sjunga i denna låt tänkte jag bara på Siv och Viv

17. Vi lussar lite hit och vi lussar lite dit. Mysig ba.

16. Nåt du inte vet. Det roligaste med detta är när han sjungit klart säger hon bara "Jag förstod inget av det du sa"

15. Kör på skrik hallå. Power song!

14. Frigolite Fragiles sång. DET ÄR KUL ATT *stönar* VÄCKA BARN

13. Nått mystiskt på G. Barnen sjunger lite falskt, men ~här är allting som det ska, vi har jul varenda dag~ gör upp för det

12. God jul igen. Perfekt introduktionslåt till hela julkalendern!

11. Vårt (nästan) lyckliga slut. Jag kan inte hela låten, men i 13 års tid har jag random delar från denna i huvudet. "VÅÅRT ÄÄÄÄVENTYR ÄR ÖVER NUUU", "Men vaaaad ska hända nu med Fleming???", "Han kan ju iiiiinte baaaara sitta häääär?"

10. Anna Flabets sång. Älskar Anna och hennes omskaknings-maskin <3 Bryter sig in i barns rum och skakar om böcker <3

9. Nu ger jag skrattet sparken. Klante Volante <3

8. Dum Dum Dum. Jag vibear så mycket till en roast-låt

7. Superskurk. Jag blir så sugen på att bli en superskurk nu.

6. Vaggsång för liten skurk. Kan lyssna på denna som vaggsång varje natt asså <3

5. Oj Voj Oj. Vad är det för trauma Stålhenrik har med gråsparvarna-

4. Samma lika. Det kan vara helt tyst och i min hjärna ekas "SAMMA LIKA SAMMA LIKA INGEN ÄR UNIK"

3. Samla Samla. UNIVERSUM ÄR FULLA AV GREJOR SOM JAAAAAAG TAR VÄÄÄÄÄL HAND OOOOOOOM~

2. Supersurasunksaras Avreaktorlåt. Ja, kanske av nostalgi, men om den är med på listan så är den <3

Lilla Nova. Är nån förvånad? Kolla spotify och se hur mycket fler visningar denna låt har jämfört med de andra. Den är populärast av en anledning. Power budskap, relaterbart... jag menar, personligen gillade jag Vega mer för att hon kunde flyga, men Novas låt är <33 It resonates with u <333

Vilka är dina favoritlåtar från denna julkalender?

[viktorfredriksson]

Streamingtips för höstmörkret

Höstmörker är synonymt med film och tv, och denna höst är extra mörk. Vad passar då bättre än ett gäng nya filmer och tv-serier att kasta sig in i? Har därför listat några av de mest aktuella filmerna och tv-serierna som finns att streama just nu. 

 TV-SERIER

The Queen’s Gambit

Höstens mest hyllade serie handlar om schack. Bara en sån sak. Berättelsen kretsar kring föräldralösa Beth Harmon, som tidigt flyr verkligheten in i schackspelets fyrkantiga värld. Vad som börjar med ett parti i källaren med barnhemmets surmulna vaktmästare Mr Shaibel, utvecklas snart till en lika oväntad som framgångsrik karriär – kantad av både missbruk och kärleksbekymmer. Huvudkaraktären delar många likheter med verklighetens Bobby Fischer, en av tidernas främsta och mest mytomspunna schackspelare, tillika något slags förkroppsligande av den tunna gränsen mellan genialitet och galenskap. Att låta en ung kvinna vältra sig fram genom denna oerhört mansdominerade värld är såklart ett vinnande drag. Lika självklart är det stora genombrottet för Anya Taylor-Joy; hon beväpnar Beth med lika delar intelligens, styrka och sårbarhet. En fantastisk gestaltning av ett fascinerande livsöde.  

»The Queen’s Gambit« är en allmängiltig berättelse; en uppväxtskildring, en kärleks- och underdog-historia – en nostalgisk hyllning till en svunnen era och en bortglömd sport. Scenografi, rekvisita, små välfunna detaljer – att skapa så mycket energi och atmosfär ur en sådan notoriskt stram värld är ett toppbetyg till hela produktionen. För mig, som närmast schackberoende (och som i 85% av fallen spelar Queen’s Gambit som vit), är serien såklart en enda stor njutning. Stormästaren Kasparov har anlitats som konsult för att säkerställa att schackpartierna och karaktärernas jargong håller måttet, vilket gör scenerna ännu mer kraftfulla. Inte minst vill jag fortsätta träna på Najdorf-variationen i Sicilian Defense och förbättra min slutspelsteknik.  

Jag tänker också på Bobby Fischers berömda artikel där han dömer ut den aggressiva öppningen King’s Gambit som direkt undermålig: »The refutation of any gambit begins with accepting it. In my opinion the King's Gambit is busted. It loses by force«. Öppningens kvinnliga motsvarighet har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot tidens tand  – detsamma kommer gälla tv-serien.

Streamas på: Netflix (7 av 7 avsnitt har släppts)

Kärlek & Anarki

Lisa Langseths Netflixsatsning är någon slags satir på förlagsvärlden. Premissen är ganska löjlig: Tvåbarnsmamman Sofie arbetar som konsult på ett bokförlag där hon inleder en slags pubertal utmaningslek med företagets nya, unga IT-tekniker Max. Att påstå att trovärdigheten haltar är en underdrift, och två avsnitt in var jag skeptisk, men när man väl har förlikat sig med det fåniga anslaget är det en underhållande resa, som dessutom växer sig starkare längs med vägen. Bäst? Björn Kellmans mjäkiga chef och det oväntat lekfulla sjunde avsnittet. Skräckfilm nästa för Langseth? 

Streamas på: Netflix (8 av 8 avsnitt har släppts)

Industry

Serien följer ett gäng nyexaminerade tjugonåntings med vitt olika bakgrunder som landar praktikplats på en ansedd investmentbank i London, där de konkurrerar om ett begränsat antal fasta anställningar. Lena Dunham är exekutiv producent och regisserar det första avsnittet av denna tveklöst indragande, om än något klichéartade, »eat or be eaten«-skildring av finansvärlden. Sex, droger, svinaktiga chefer – och ett pulserande score av Berlinbaserade EDM-producenten Nathan Micay som är något alldeles extra. Endast tre av åtta avsnitt har släppts än så länge.

Streamas på: HBO (3 av 8 avsnitt har släppts)

Top Dog

Svensk storsatsning som bygger på Jens Lapidus romantrilogi. Likt »Snabba cash« skildras mötet mellan den undre och den övre världen. Josefin Asplund spelar affärsjuristen som sätts på uppgiften att spåra den mystiskt försvunna arvtagaren till bolaget, och finner sig snart indragen i en smutsig Södertälje-härva tillsammans med den villkorligt frigivna Teddy. Serien är, likt många andra svenska kriminalare, väldigt tung på intrig. Sidospåren är många och plot-twistarna likaså. Något mer krut på karaktärsskildringar och atmosfär hade gjort serien gott. Men det är en välgjord produktion, även om man har sett det mesta förut. Asplund imponerar i huvudrollen, men bäst är Alexej Manvelov i rollen som den melankoliske gangstern Teddy. 

Streamas på: C More (8 av 8 avsnitt har släppts)

The Undoing

HBO:s nya prestigedrama är en miniserie i sex delar. I huvudrollerna syns Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar det framgångsrika paret Grace och Jonathan Fraser. Hon är parterapeut, han är en berömd barnläkare – sonen Henry spelar fiol och går på en exklusiv privatskola. Tillsammans bor de i en lyxvåning på Manhattan. Allt är frid och fröjd tills Elena, den unga gåtfulla mamman till en av elitskoleeleverna, hittas brutalt mördad, samtidigt som Jonathan spårlöst försvinner. 

Serien är skapad av David E. Kelley (»Big Little Lies«) och samtliga avsnitt är regisserad av danska Susanne Bier. Miniserien har (kanske lite för) enkelt beskrivits som en östkust-variant av just HBO-succén »Big Little Lies«. »The Undoing« riktar dock större fokus på sina centrala karaktärer och det centrala mysteriet, på gott och ont. Det är välspelat, välgjort och spännande – men saknar (än så länge) den där sista glöden. 

Streamas på: HBO (5 av 6 avsnitt har släppts)

FILMER

Orca

Josephine Bornebuschs långfilmsdebut om social distansering är såklart brinnande aktuell. Manuset skrevs på tre veckor i våras, efter att ett annat av Bornebuschs projekt blivit uppskjutet, och följer hur den priviligierade medelklassen brottas med tillvaron och sina relationer »i dessa tider« (även om någon pandemi aldrig uttryckligen nämns). Allt bakom skärmar såklart. Johan Rheborg spelar den kämpande författaren Claes som dagligen högläser sina pompösa texter för sin åldrande, sängliggande mor. Tova Magnusson är agenten som tänjer på etiska gränser i närmandet mot en ung skådespelare. Vera Vetali tar rollen som gravid influencer, syster till Bornebuschs stressade tvåbarnsmamma som tillfälligt flyr undan sin familj (Jerka Johansson spelar partnern) när de behöver henne som mest. Samtidigt försöker systrarnas pappa (Peter Andersson) knyta kontakt efter 28 års frånvaro. 

Med det stora persongalleriet försöker Bornebusch skina ljus på pandemins mångsidiga effekter på oss människor och våra relationer. Vissa kommer varandra närmare, andra glider isär. Vissa plågas, andra försöker dra fördel av situationen. Ibland är tonskiftena väl abrupta, men överlag fungerar det väl. Även dialogen är förvånansvärt rapp och välskriven givet den snabba produktionen. Samtidigt är filmen nästan provocerande trångsynt. Trots en gedigen ensemble påverkas inga karaktärer direkt av situationen, åtminstone varken fysiskt eller ekonomiskt. Karaktärerna har kreativa yrken där hemarbete fungerar smärtfritt, och någon jämrar sig över streamingtjänsternas skrala utbud. Å andra sidan bjuder verkligheten på tillräckligt med elände som det är för tillfället. 

Streamas på: Viaplay

The Trial of the Chicago 7

Jag har spenderat de senaste två veckorna med att plöja mig igenom Aaron Sorkins mästerliga »The Newsroom«, och känner redan en styng av saknad. Som bekant finns det ingen manusförfattare i världen som kan skriva dialog som honom. »The Trial of the Chicago 7« är hans andra film (efter sevärda debuten »Molly’s Game«) som skrivande regissör och handlar om de sju amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago i Illinois samma år. En intressant, välspelad och Sorkinskt pratig historielektion, där humorn stundtals faller platt.

Streamas på: Netflix

On the Rocks

Sofia Coppola och existentiell tomhet är en ryktbar duo. Mest framträdande i  mästerverket »Lost in Translation« (2003) och underskattade pärlan »Somewhere« (2010). Hennes senaste film är inte lika minnesvärd men likväl ett habilt tillskott i Coppolas filmografi. Och Bill Murray visar att han har mer kvar att ge.

Streamas på: Apple TV+

Borat Subsequent Moviefilm

Den efterlängtade (?) uppföljaren är inte mycket till film egentligen. Den universala humorn från originalet har ersatts med en mycket tydlig politisk agenda inför det, nu avgjorda, amerikanska valet. I det avseendet är det nittio underhållande minuter. Filmen är mest uppmärksammad för att ha lurat Trumps personliga advokat Rudy Giuliani till en intim träff med en ung kvinna i filmen. 

Streamas på: Amazon Prime

Onward

Pixar är bäst i världen på varma, detalj- och snillrika filmer för hela familjen. Ironiskt nog går magin förlorad i deras första film som uttryckligen handlar om magi. Filmens emotionella kärna, broderskapet, är inte tillräckligt underbyggt, och det stora äventyret lovar mer än vad det levererar. Tyvärr en av Pixars svagare filmer. 

Streamas på: Disney+

David Attenborough: A Life on Our Planet

»This is my testimony«, proklamerar 94-årige David Attenborough förtroligt till tittaren i dokumentärens öppning. Det är omöjligt att inte trollbindas av Attenboroughs röst. Det kvittar egentligen vad han pratar om. När han i 80 minuter sammanfattar sina hisnande livsupplevelser från jordens alla kontinenter är det således bara att kapitulera. Han är en av få människor som har upplevt allt det där de flesta bara läser om; skövlingen av regnskogen, polarisarnas avsmältning, mängder av olika djurarters utrotning  – om människans samlade avtryck på planeten. Hoppfullt nog föreslår Attenborough också en lösning. 

Streamas på: Netflix

[whitewaterpaper]

SoIF01: Trollbunden [Kapitel 12-14].

Sagan om Isfolket. Bok 1: "Trollbunden" av Margit Sandemo. Målgång.

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

En sak som jag uppskattat hittills med boken är att Sandemo faktiskt fäller in saker som är för bokens era tidsenligt. Som den här märkliga seden att linda barn (som r på uppgång här i landet igen). Modern forskning visar att den inte bidrar till att barnet utvecklar rakare armar och ben, utan som Tengel säger hänger det nog snarare ihop med dieten hur skelettet utvecklar sig. Och som Sandemo antyder så kan traditioner och allmänt vedertagen “fakta” vara svår att råda bot på.

Tengel hade dagen förut bett dem att lossa lite på «de där förfärliga tvångslindorna», något som Eldrid protesterat skarpt emot. Ett barn utan strama lindor blev vanskapt, det visste väl alla. Man måste ju se till att de fick raka ben, var han galen?

Trots lindorna hade Dags ben inte blivit helt raka, och det förebrådde Silje sig, för att hon så ofta lossat på hans lindor. Men Tengel, som visste mer än folk flest, trodde det kom av födan, eller bristen på en del livsviktiga ting.

Jag hade kanske önskat att vi fått lära känna dalen lite mer, men det är kanske svårt när vi kommer dit med vintern i hälarna och när våren väl anländer (på mer än ett sätt) finns det viktigare saker att avhandla än att socialisera med resten av bygden. Vi får dock träffa Hanna och Grimar, Tengels båda släktingar som alla (inklusive Tengel själv) är lite oroliga inför. Jag kan uppskatta det draget hos Silje: att hon är öppen för att bilda sig själv en uppfattning om de båda. Även om hon kanske främst får allas intyganden bekräftade här. Och även om Silje tackar nej till Hannas erbjudande om en dryck för att hjälpa henne på vägen att vinna Tengel så får vi en påminnelse att bokens titel hade kunnat verka åt båda hållen.

I det lilla vi får veta om Isfolket – jag tänker främst på Siljes besök i Kyrkan här – är att de faktiskt är relativt inskränkta och underutvecklade. Silje beskriver ett folk på nedgång och där ingen kanske riktigt litar på någon annan:

Språket var eländigt och ordförrådet otroligt begränsat. Samtalsämnena var några få: Grannarnas väl och ve – mest det sista – och så gårdsskötseln. Punkt och slut.

Till och med Eldrid antydde ju till att många familjer lider av en allt för hög grad av inavel. Det hade varit lätt att falla i gropen att Isfolket trots sin isolering skulle vara ett mystiskt gåtfullt folk som stod högre än alla andra. Istället är det folkets svarta får: Tengel coh hans släktingar som kanske är de som är mest hälsosamma eftersom de tvingas söka sig partners utifrån. och man undrar ju om det är på det viset Tengel “kan mer än de flesta” för att han ständigt är i rörelse och ständigt stöter på nya idéer. Och att vara öppen för nya idéer kunde under den här tiden vara ett farligt drag att ha.

Och det där med träd som delats i två halvor var väl en story som gabrielle körde med i Xena med va? Jag tänker kanske främst på berättelsen hon berättade för Iolaus i avsnittet Promethius:

“Once, a long, long time ago, all people had four legs and two heads.  And then the gods threw down thunderbolts, and split everyone into two.  Each half then had two legs and one head. But the separation left both sides with a desperate yearning to be reunited.  Because they each shared the same soul.  And ever since then, all people spend their lives searching for the other half of their soul.” (Whoosh, Transcript för Xena avsnitt S01E08).

Hela kärleksintrigen med Tengel känns inte så överdramatisk och angstridden som den hade kunnat vara, även om det suckas och stönas lite över att Tengel måste avstå från Silje. Även här överraskar Sandemo, jag skall vara ärlig och erkänna att jag förväntade mig något av en poetiskt glorifierad akt när Silje och Tengel så får till det i sänghalmen, och även om saker och ting blir annorlunda längre fram så är det hela rätt sparsmakar beskrivet, inte så grafiskt som jag förväntade mig till epitetet tantsnusk, och faktiskt en aning brutalt.

En sak som jag funderade en hel del kring, pausade till och med en stund för att tänka över det, så är det hela episoden med Heming och hans våldtäktsförsök på Silje. Dels så var den lite av en överraskning, men jag antar att det plockade fram det sämre i Heming att vara hemma men främst var det följande som jag reagerade på:

Hövdingen hade aldrig fått veta orsaken till Hemings flykt – ingen hade vågat underrätta honom. Så indirekt hade befolkningen faktiskt visat sig vara lojal mot Tengel där. Det gav honom ett visst lugn att tänka på det.

Jag förstår helt vad som avses, våldtäkt som brottsrubricering då är inte samma som idag, och även idag så är samtyckes lagen pinfärsk. Men är det att vara lojal mot någon att mörka ett våldtäktsförsök? Visserligen hade säkert hövdingen hellre straffat Tengel än sin son, om än att Tengels handlande gentemot Heming inte kan förebrås. Silje stod ju trots allt under hans beskydd. BTW, var det bara jag som reagerade på att så många var utsända för att ta rätt på Heming och att de flesta återvände hem utan honom. det måste fått konsekvenser kan tyckas – men det nämns inget om det.

Iaf får Silje sin vilja igenom och Tengel och hon vigs av hövdingen, och av någon anledning så verkar Isfolket slappna av en smula efter det. Vet inte om det handlar om traditioner, förväntningar och att Tengel slutligen rättade in sig i ledet och skaffade sig en fru. (Med andra ord: han utgör inte längre något hot för andras kvinnor och barn).

Och åter måste jag nämna hur mycket jag uppskattar att Sandemo kan hålla saker uppe i luften. för trots att jag förstod att Silje logiskt sett måste överleva födseln (som är lång, svår) så hade jag stunder då jag var öppen för att Sandemo skulle leverera det som en twist att Silje dör i sista kapitlet av boken. Det kom heller inte som någon chock att Tengel skulle misslyckas med att rädda henne, jag var dock förvånad över att Silje själv inser att de behöver Hanna. och kanske räddade det Silje att hon åtminstone gjorde ett besök för att bilda sig en uppfattning om de två släktingar till Tengel som alla undvek.

Hade Hanna varit ute i världen, skulle hon ha blivit bränd på bålet för länge sedan, tänkte Silje och undertryckte sina rysningar. Detta var en häxa, en trollkvinna av värsta slag. Ögonen stack och brände under tovor av järngrått hår, och över den insjunkna munnen låg ett djävulens leende.

Hanna må kalla Sol för något av ett blindspår, och det nämndes ju tidigt i boken att Silje är den som skall komma att lösa Isfolket från dess förbannelse (eller iaf vara en del i det) men Silje själv reagerar på att Sol ofta uppvisar tendenser till att vara elak och ondskefull. Men det kan främst handla om ett barn som inte inser konsekvenserna över de krafter som står till hennes förfogande, för mot slutet av boken nämns att Sols elakare sidor avtagit. Om än att hon uppvisar tecken på att ha gåvor utanför det normala.

Hanna sade att Silje skulle föda nästa stora mästare efter Tengel, men Liv Hanna föddes utan gåvor. Innebär det att det (som med Sol Angelica) kommer hoppa över en generation, eller är det så att Silje och Tengel ändå kommer få mer barn? Trots att Silje knappt överlevde den här födseln? Tengel nämner att det finns sätt att avbryta graviditeter, så i teorin borde fler barn kunna undvikas.

Det här har varit trevlig läsning, Sagan om Isfolket är böcker man hört talas om i många olika sammanhang och det är kul att få stifta bekantskap med en serie som legat lite utanför min komfortzon men som jag varit nyfiken på. Och även om Sandemo fick viss upprättelse mot slutet så måste jag erkänna att hon antagligen är och var relativt underskattad som författare. Tantsnusk eller inte är underställt det faktum att hon berättar en skickligt vävs historia, och med resans gång inte bara bjuder på en och annan överraskning utan även även hela tiden håller storyn svävande i luften. Man är aldrig helt säker åt vilket håll hon tänker slunga iväg läsaren, men utan att det känns ogenomtänkt eller blir för mycket. 

Eftersom det är i slutet av månaden och knäpptyst inifrån Kulturdasset misstänker jag att vi får vänta tills måndag innan det levereras några sluttankar från det hållet, men jag umgås med tankarna på att ta itu med även nästa bok. Om än att jag överväger ett slappare schema och läsa tre kapitel i veckan tills boken är slut istället som med den här tvinga in boken på en månad. 

Källor:

Trollbunden (Sagan om Isfolket, #1) by Margit Sandemo

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Biblio | Axiell Media.

Bild nedan: Omslaget till serie-versionen av boken av Ray Husac.

Swaddling / Linda eller swaddla bebis – kan det vara farligt?

Xena: Warrior Princess S01E08.

[lillamythings-blog]

Femsnabbafakta om Tove

Tyckte mycket om att skriva brev och att de var mycket betydelsefulla för henne. Hon skrev ofta till familj, vänner och kärlekar. Även några av hennes romaner handlar om brev och i Brev från Tove Jansson har Westin och Svensson valt ut och kommenterat brev som hon skrivit där hon skriver om sitt liv. Breven är skrivna mellan 1932–1988 och har återgetts ortografiskt efter de handskrivna breven.[1] I dem noterar jag att Tove tydligt är mycket dedikerad till att hålla kontakt med sina närmsta och att de betyder mycket för henne. Hennes språkstil i breven är enligt mig väldigt humoristiskt och innehåller till och med uttryck som svordomar.

Tove tyckte inte alls om att gå i skolan eftersom hon ansåg att det var tråkigt och dessutom blev hon mobbad. Trots detta var hon flitig och läraren uppmanade henne att söka till Konstakademien i Stockholm. Intressant notering av Karjalainen i Tove Jansson: arbeta och älska; det finns ingen skola i Mumindalen! Detta var en stor aha-upplevelse, tack Karjalainen.[2]

Karjalainen skildrar Toves bergochdalbana av känslor då hon ibland var så deprimerad att till och med skaparlusten var som bortblåst. Hon funderade mycket och kvalade över kärlek och livslycka. Kriget och dess förödelse med förlorade vänner och bekanta som stupat låg som en grå dimma i människornas huvud, inte konstigt att även konstnärer tappar lusten för sitt arbete. Hon hade pacifistiska värderingar och begrundade ofta krigets mening. När freden kom kunde hon äntligen känna sig lugn och lycklig och fick lust och kraft igen.[3]

Tove hade några förhållanden också med män innan sina homosexuella relationer. En av dem, Atos Wirtanen, hade stort inflytande på och uppmuntrade Tove att göra Muminserien. Hennes förhållande med ”marinmålaren” lät mycket spännande och mystiskt. Karjalainen redogör för ett brev där Tove 1946 skriver åt sin vän att hon blivit förälskad i en kvinna, Vivica Bandler, och att hon kände sig mycket fri och stolt. I breven märker man hur lycklig hon är men att hon fortfarande inte ansåg sig vara lesbisk, att det bara var just denna kvinna som gällde. Vivicas förlaga blev Vifslan och Toves Tofslan som sedan blev nya varelser i Mumindalen.[4]

Tove kämpade med sin homosexualitet i och med att familj och vänner, för att inte tala om samhället, inte fullt ut accepterade eller förstod sig på detta. 1955 träffade Tove sin livskompanjon för resten av livet. Tuulikki Pietilä som Tove gav smeknamnet Tooti. Det var kärlek från första träffarna. De byggde en egen stuga på Klovharun, ett litet skär och bodde där i fred. Tuulikki utgör en ny karaktär till Mumindalen: Too-ticki, som påminner till sätt och utseende om Tooti. Tove och Tooti var de första lesbiska paret som officiellt tillsammans deltog i presidentens självständighetsfest.

[1] Westin Boel & Svensson Helen, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms, Helsingfors 2014.

[2] Karjalainen, 2013, s. 29–31.

[3] Karjalainen, 2013, s. 52.

[4] Karjalainen, 2013, s. 89–94, 105–107.

[enresamedtove]

Konstnären Tove Jansson

Sovande bland trädrötterna, 1930-tal

Det har varit spännande att få stifta närmare bekantskap med Tove Jansson som bildkonstnär. När jag läser Tuula Karjalainens biografi Arbeta och älska får jag uppfattningen att Janssons kärlek till måleriet var störst i hennes liv; ”Egentligen är jag ju mest målare” uttrycker hon sig i en intervju från hennes ateljé. Skrivandet var förstås en eskapism, men målandet var det som Jansson verkligen brann för. Det har forskats mycket kring hennes konst både så som den är och i förhållande till hennes litterära texter. Jag har använt mig av många källor eftersom det är ganska svårt att låta bli att nämna konsten när man skriver om Tove Jansson.

För Jansson har konsten funnits med sen hon föddes. Hennes föräldrar träffades i de nordiska konstnärscirklarna i Paris och båda fortsatte med konsten hemma i Helsingfors. Det kom alltså inte som någon chock när dottern visade intresse för det kreativa skapandet. Skämtteckningar var något som hon tidigt ägnade sig åt tillsammans med sin mor Signe, även kallad Ham. Ham illustrerade bland annat för den satiriska tidskriften Garm, vilket även Tove skulle komma att göra många år framåt.

Mystiskt landskap, c. 1930

Jag dras till Tove Janssons tidigare konstverk, cirka 1930-tal. De har en nyckfullhet hos sig. Tuula Karjalainen menar att Tove Janssons känsla för berättandet kan noteras i hennes konstverk långt före hennes författarkarriär tar sin början. Jag håller med, hennes tidigare verk har en sagolik atmosfär som bjuder in en till en alternativ värld. Hennes val av färger och toner skiljer sig från den senare produktionen. I de tidigare målningarna används ljusa toner i pastellfärger. Redan under denna period av Janssons målande förekommer figurer såsom verket Sovande bland trädrötter som föreställer små djurlika figurer som gått i ide under en stor trädrot. Här används färgerna blå, grön och ljusröd som skapar en lekfull stämning.  

Mystiskt landskap är en oljemålning som däremot går i mörkare toner, men som behåller en bilderboksestetik. Den föreställer ett bergigt landskap förmodligen under nattetid. Enbart ett svart kattdjur kan skymtas i nedre kanten, men utöver det breder ett ängsligt, tomt landskap ut sig. Precis som Karjalainen nämner kan jag också genom denna målning känna en berättelse ta form. Den ger plats åt fantasin. Vem bor här? Eller kanske VAD bor här? Vad är det för stad som skymtar bakom bergen? Det är definitivt ett mystiskt landskap och ett av mina favoritverk av Tove Jansson.

KÄLLOR:

Karjalainen, Tuula. Tove Jansson – Arbeta och älska (2013)

Kruskopf, Erik. Bildkonstnären Tove Jansson (1992)

Svartström, Anna. Tove Janssons konstnärskap visas i Sverige (2016)

YLE Arenan. I Tove Janssons atelje (1970)

[lindasmycken]

Hur mycket vet du om silversmycken？

Silversmycken är i allmänhet inte dyra, många tiotals dollar, dyra hundratals dollar, men de har en mystisk spänning, där de kanske inte är oansenliga, men matchade med kroppen, gav omedelbart ett annat temperament, fräscht, obehindrat, mystiskt klassiskt och spännande. Dessutom har Sterling Silver Smycken en ljus, opretentiös glöd som passar perfekt till ljusa och färgglada våroutfits, som inte på något sätt överskuggar plaggets skönhet, utan är som en charmig kärleksdikt på människors handleder.

Silverets formbarhet innebär att det kan bäras på en mängd olika sätt, från en cool, unik look till en elegant, stillsam uppsättning, så det är oundvikligt att silversmycken kommer att bli populära. Silversmycken är också attraktiva eftersom de kan sättas med material som ädelstenar eller ädelstensimitationer, vilket ger ännu mer variation. De flesta av de matchande stenarna på silversmycken är till övervägande del syntetiska. Fördelen med denna typ av smycken är att man använder de antika egenskaperna hos naturmaterial, som poleras eller färgas och bearbetas för att ge en kvalitativ förändring till den annars antika variationen av material. Många av de naturliga halvädelstenarna är tråkiga i sig själva, men färgen på de färgade stenarna kan bli fin och attraktiv och komplettera färgerna i omvärlden.

För yrkesmässigt bruk passar ett enkelt, smalt Billiga Namnhalsband i sterlingsilver, för avslappnat bruk passar en unik, överdriven ring i sterlingsilver. Silversmycken med konstgjorda stenar i alla färger (utom svart) är lämpliga för unga kvinnor. Medellånga silverkedjor med inläggningar av röd korall eller blå turkos passar till mörka tröjor, medan armband och örhängen från samma kollektion kan användas för en avslappnad look. Armbandet i silver och blått porslin är en elegant och lättburen klassisk stil. Halsband, örhängen och ringar i silver med personligt namn som är inlagda med granater, eller ametist, svart zirkon, turkos etc. utstrålar en stark, mogen kvinnlighet.

Tibetanskt silver har en stark personlighet och bör inte bäras till yrkeskläder för att undvika att ge människor en mindre professionell och kompetent känsla. Silversmycken bör inte blandas med guldsmycken, eftersom deras temperament inte är detsamma, men olika stilar av silversmycken kan bäras tillsammans för att presentera en rik textur. När silversmycken har blivit gamla och svarta behöver de inte rengöras för att fortsätta att bära dem, den nostalgiska smaken är också bra. Silversmycken är ett modeobjekt, så var noga med att byta stil regelbundet och bär inte silversmycken som är för uppenbara för nästa säsong.

Även om silversmycken är mycket mångsidiga är de också känsliga för korrosion och svärta, så det är viktigt att underhålla dem.

Bär inte andra smycken av ädelmetall samtidigt som silversmycken för att undvika deformation eller blåmärken. Undvik kontakt med vattenånga och kemikalier och bär det inte när du simmar, särskilt inte i havet. Om du har tillräckligt med tid, torka av den med en bomullsduk efter att ha burit den varje dag och förvara den i ett smyckeskrin eller en väska. Om det har oxiderats och blivit svart, skrubba det med en silvertvätt eller använd en borste med mjuka borstar och tandkräm och torka det med en bomullsduk efteråt.

[tryingtounderstandbrainheart]

Vackra människor

De finns överallt. 

Idag på bra och begagnat gick en sån man förbi mig. Han var säkert 190, hade håret uppsatt i en tofs och såg både lite skör och konstnärlig ut. Han tittade lite nyfiket åt mitt håll och gick lite för nära. För ett mikroögonblick så var det sådär, varför inte honom? Han och jag. Han gillade ju uppenbarligen också gamla saker för han gick och tittade sådär precis som jag och T satt i bilen och väntade, för det är inte hans grej.  

Men det dröjer inte mer än några sekunder i den fantasin så är det sådär...nej. Det är ihåligt och en kropp, för han har inte T:s händer eller hans kloka saker, eller hans söta knasiga hjärna som får mig att känna massa värme. Han har inte hans ögon och han...är inte han. Saknad. 

De finns överallt. De där vackra människorna. Det är inte klokt hur mycket snyggingar och vackra det finns. Perfekta kroppar, stora ögon och hela grejen. Alla har ju sin quirkighet som är attraktiv på sätt och vis. Det är lite insane vad mycket människor det finns, men nånstans i mig så är det sådär. ..nej. Det leder bara fram till att det är jag som behöver ta hand om mig. När alla är rätt är jag fel. Eller borta. 

Samtidigt känner jag lite varningsklockor; varför ser jag så många igen? Är det mest för att jag uppskattar skönhet och det estetiska? Är det för att jag är närmare mig själv igen? Eller är det för att jag någonstans har börjat släppa honom?  

Han släpper på sina tyglar och jag håller i så gott jag kan. Som om han vinkar av mig och säger lycka till, you can do this. Jag vet också att han har mitt fullkomliga välmående i fokus; ingen vill mer gott för mig än den mannen. 

Jag satt där på hans finger men valde att fälla ut mina vingar och flaxa till. Jag ser fingret återigen på håll och nu ska jag få välja.   

Nånstans i den här stormen så inser jag att det enda som är rätt är ju det som gör att jag får leva det liv som jag vill och söker. Det är det tåget jag ska hoppa på. Jag ska flyga den vägen och om han sitter där på tåget så vet jag. Innan dess är det konstiga pusselbitar som ska passa i det gigantiska pusslet som jag ska pussla. 

Jag menar om jag är fel för mig, hur ska vi någonsin kunna vara rätt? Han valde ju MIG inte nån follower kopia som inte vet vad hon vill. Hur ska jag veta om han sitter där på tåget om jag inte är där? For all I know kanske han redan väntar där liksom. Då slingrar vi ihop våra fingrar, köper huset, hundarna och skriver oss på förevighetspappret. 

Jag kan inte följa den här gången, för han är inte där. Han säger inte var han ska och det är ett hus fullt av illusioner. Följandet leder mig på något mystiskt sätt BORT från honom. En konstig ekvation. Som att han lämnade mig där för att jag inte fick följa längre. En tomhet större än månen som ska fyllas av det som jag behöver för att hitta mig igen. Det som kanske leder till honom. 

På sätt och vis tror jag att fylla oss själva alltid leder till att vi hittar det vi saknar. Det blir liksom tydligt vilka bitar som behövs när vi bestämt hur vi ser ut och vill se ut. Men ja...it aint the easiest thing I’ve done. Jag får inte hålla på och förneka behov för att det passar min nuvarande verklighet heller. Ska bara välja mitt liv nu, no biggie really.

Så fokus kan bara hamna på mig, det är som att det är där jag har svaren jag söker. 

[elliotlundegard-blog]

Idag åkte jag buss och tänkte på hur mycket jag tycker om alla dofter av olika människor på en buss och hur jag har ett starkt minne av när jag gick på mellanstadiet (eller lågstadiet) och åkte buss förbi Tomtaklintskolan där högstadieeleverna gick och hur det var så kittlande spännande häftigt när de klev på och gick förbi mitt säte (de satt alltid längst bak antar jag) och jag kände alla deras olika parfymer, hårprodukter, allt vad det var som markerade att de var på väg ut ur barndomens doftlöshet (på sin höjd lukt av sköljmedel) in i något annat, något mystiskt och lite skrämmande men samtidigt väldigt attraktivt. Jag minns tjejerna, inga andra.

[viktorfredriksson]

Decenniets 50 bästa filmer – Del 3 (21-30)

30. Room (2015)

Så här skrev jag, aningen i affekt, om filmen efter en omtumlande bioupplevelse:

Room är en film som jag egentligen inte vill skriva om. Det är en film som man helst ska se helt nollställd, utan trailers, utan förkunskaper. Dessutom är det en film som, åtminstone för mig, helt och hållet talar på ett emotionellt plan. Jag vet knappt någon annan film med lika hög ratio av känslomässiga klimax. Att försöka bryta ner den i mindre beståndsdelar känns inte rätt. Att försöka beskriva den och hemfalla åt slitna (men i detta fall sanna) klyschor som »otroligt drabbande utan att vara sentimental« känns inte heller rättvist. Se filmen helt enkelt.

Med lite distans till filmen, och efter att ha sett den två gånger, kan jag inte undgå att känna mig en smula känslomässigt manipulerad av det silkeslena scoret och den utstuderat »gulliga« rollsättningen i Jacob Tremblay. Oavsett är det en stark film, men jag väljer att minnas min initiala upplevelse.   

29. Steve Jobs (2015)

Mitt allra första inlägg på den här bloggen var en recension av Danny Boyles Steve Jobs. Knappt fyra år senare och filmen är fortfarande anmärkningsvärt underskattad. Från recensionen:

Men det är inte bara Sorkins material som skapar denna elektricitet, utan estetiken i sin helhet. Boyle fullkomligen pumpar ut energi. Valet att skifta mellan 16 mm, 35 mm och digitalt foto i de olika tidsperioderna är ett elegant grepp. Kameraarbetet överlag är synnerligen utmärkande; intensiva close-ups varvas med svepande tagningar längs djupa korridorer. En och annan oväntad vinkel här. Ett kontinuitetsbrott där. Sorkins glödheta penna och Boyles visuellt sprakande regi kompletterar varandra likt en symfoni. Sorkin dirigerar, Boyle maximerar hantverket - ett inverterat Jobs/Wozniak-förhållande om man så vill.

28. The Ides of March (2011)

Att påstå att samtiden har öppnat dörren för smaskiga politiska thrillers på vid gavel vore en underdrift. Hittills har 10-talet dock låtit verkligheten (med undantag för Frank Underwood förstås) tala för sig själv. George Clooneys The Ides of March är en av få verkligt minnesvärda filmer i genren: Ryan Gosling, Paul Giamatti, Philip Seymour Hoffman, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright, Marisa Tomei och George Clooney själv utgör en sällsynt träffsäker ensemble. Det är på många sätt en enkel film – ingen intrikat intrig, en sansad stil och en beprövad tematik om den amerikanska politikens inneboende cynism – men starka biroller och en gnistrande glöd i berättandet inger pondus och en rentav mysig stämning. 

27. Good Time (2017)

Den slog ner lika oväntat som Stranger Things, och svepte förbi lika snabbt som Mad Max: Fury Road:

Efter att ett inte fullt så genomtänkt bankrån av två bröder går snett hamnar den yngre, förståndshandikappade brodern i häktet. Den äldre brodern, spelad av en extremt övertygande Robert Pattinson, lyckas fly undan polisen och måste snabbt fixa fram 10 000 dollar för att få ut sin bror. De efterföljande 80 minuterna är en vansinnesfärd genom New York; en kamp lika mycket mot klockan som för överlevnad, och det rasande tempot förstärks av perfekt pulserande syntar. En verkligt elektrisk film som känns i hela kroppen. Rakt på sak. Hårt och kyligt på ytan men i botten vilar ett varmt, nästan fundamentalistiskt broderskap.

26. Midnight Special (2016)

Jeff Nichols är en mycket begåvad regissör. Hans förhållandevis korta filmografi (Shotgun Stories, Take Shelter, Mud, Midnight Special, Loving) vittnar om en lågmäld självsäkerhet. Han förstår sig på filmspråket, han vet när tystnaden ljuder högst. I Midnight Special inkorporerar Nichols klassiska sci-fi-element i i berättelsen samtidigt som han bevarar sin kontemplativa rytm. Långsamma rörelser, midnattsmelankolisk musik, knapphändig men friktionsfri exposition, Michael Shannons plågade uppsyn – den subtila domedagsstämningen känns bekant men ändå unik. Eller som regissören själv uttryckte det i en intervju med Wired inför filmens premiär: »The thing Midnight Special doesn’t have that Spielberg’s films do is naked sentiment. “I do awe, but I don’t do wonderment.” But the difference between awe and wonderment might also be the difference, he admitted, between a movie that grosses $20 million and one that grosses $1 billion«. Så sant som det var sagt. 

25. Enemy (2013)

Jake Gyllenhaal tillhör mina absoluta favoritskådespelare, även om hans senaste projekt har hamnat något i skymundan. Denis Villeneuves enigmatiska Enemy är tveklöst en av hans mest utmanande roller. I denna kafkaeska, sepiatonade värld spelar han två identiska karaktärer, en desillusionerad historieprofessor och dennes dubbelgångare. Låter det mystiskt? Det är det. Inget för alla kanske, men har man en fallenhet för symboliska pussel och ändlösa reddit-trådar är det ett absolut måste. Dessutom starka biroller av Mélanie Laurent och Isabella Rossellini. 

24. Shoplifters (Mankibi kazoku, 2018)

Lika udda som effektivt blandas feel good med diskbänksrealism i denna japanska Guldpalmsvinnare av Hirokazu Koreeda. Filmen är å ena sidan ett nedslag i japansk fattigdom i kölvattnet av långvarig recession, å andra sidan en allmängiltig granskning av familjen som institution. Emotionellt och tematiskt engagerande hela vägen in i mål. 

23. Love & Mercy (2014)

När jag såg There Will Be Blood (2007) för första gången tyckte jag att Paul Dano fullkomligt bleknade i jämförelse med Daniel Day Lewis. Han har dock växt till sig och får nu trots allt betraktas som en av decenniets starkast lysande stjärnskott. Jag har skrivit om filmen tidigare, som likt Steve Jobs inte fick tillräckligt med uppmärksamhet när det begav sig:

Generellt sett är jag väldigt svag för film om musik. Oavsett om det rör sig om typiska biopics som Walk the Line eller romantiska kärleksförklaringar som Almost Famous. Bill Pohlads Love & Mercy – om Brian Wilson, frontmannen i det legendariska pop/rock/surfbandet The Beach Boys – rör sig någonstans mittemellan. Å ena sidan är det en ömsint karaktärsstudie av Det Plågade Geniet, som i sin jakt mot det fulländande konststycket (det numera klassiska albumet Pet Sounds från 1966) tappade bort sig själv. Å andra sidan är det en hyllning till den moderna popmusikens vagga. Och till själva skapandet i sig. Paul Dano fullständigt lyser som en ung Wilson och Paul Giamatti är lika strålande som vanligt.

22. Oslo, 31. august (2011)

Norrmannen Joachim Triers (släkt med danske Lars von Trier) Oslo, 31. august följer 34-årige Andreas, nyligen rehabiliterad drogmissbrukare, under ett dygns permission från sitt behandlingshem efter att ha blivit kallad till anställningsintervju. Anders Danielsen Lie övertygar stort i huvudrollen med sitt nyanserade och djupt engagerande porträtt av ensamhet. Det är, ämnet till trots, ingen nattsvart film, men tveklöst sorglig och mycket empatisk: Varför finns det ett stort glapp i ditt CV, undrar rekryteraren. Vad sysslar du med när du inte är på krogen, undrar tjejen vid baren. Vad är poängen med allt detta, undrar Andreas.

21. Moonlight (2016)

Årtiondets tveklöst mest spektakulära Oscarsvinnare är också en av dess mest tongivande. Filmen skildrar afroamerikanska Chirons tuffa uppväxt från ung pojke till ung man, skildrad genom tre olika tidsperioder. Min enda, lilla, invändning är just det uppbrutna berättandet, som bryter illusionen för några ögonblick. I övrigt är det en magnifik film. Hantverket är rentav mästerligt: kraftfulla kompositioner, trollbindande musik och den flyktiga kameran reflekterar ett förgängligt identitetskapande. Poesi.

FORTSÄTTNING FÖLJER...

[whitewaterpaper]

Wynonna Earp: No Cure for Crazy. [S03E04]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Jag har hört det skojas om vandringsbjörkar bland skoteråkare – men dödsträd? Intressant grej, och intressant att någon från Purgatory (som är kända för att förneka paranormala grejor) dessutom kände igen det.

Trots att det är lite flytande om den nuvarande statusen på svartbrickorna (jag tror väl inte att de kastat in handduken helt jag heller) så verkar gänget fast beslutna att göra sitt jobb. Och inte bara Wynonna som liksom ärvde giget. I det hr avsnittet tar hon äntligen itu med att prata med Waverly om Mama Earp.

Michelle Gibson (Hmm. Skall man säga Mama E. eller Michelle G.?) lyckas fly ur fängelset. Och samtidigt så får vi reda på mer om varför hon sitter i fängelse. Det lustiga är att hon alltså suttit där länge och av Willas kommentarer i säsong 1 att döma fick de aldrig reda som barn vad som egentligen hänt. Hela grejen med den nedbrunna ladan, att Waverly nästan brann inne och Sheriff Nedleys skuldkänslor är intressanta. Och det verkar som om Nedley med misstänker att Ward tullade lite på sanningen den dagen.

Waverly träffar sin mamma för första gången. Och det gr väl sådär. Måste vara tufft att först inse att först inse att mamma lever, att syrran vetat om det länge och att mamman uppe på det definitivt inte vill ha kontakt.  Vi får inte reda på så mycket egentligen, mer än att Michelle i första hand vill skydda Wavery från en demon som jagar henne – en demon som måste vara bunden till Mama Earp på något vis (eftersom den inte visar sig förrän nu).

Jag gillar att det uppstått någon form av professionellt samförstånd mellan Wynonna och Nedley. Och att Wynonna (trots att hon gillar att retas med Nicole) faktiskt föreslår att det kanske är dags för honom att lämna över till någon med mer kämpaglöd kvar. Dvs den han redan utnämnt till sin efterträdare: Officer Haught.

Med Dolls borta, och Wynonnas och Waverlys sidospår med Mama Earp så står det till Jeremy att undersöka dödsbjörkarna som Robin snubblade över i skogen. De är ungefär lika skickliga på att röra sig i skogen, och förutom att konstatera att björken är borta så går de vilse, hittar en trappruin som sedan mystiskt försvinner. Doc “jag är en kompass“ Holliday rycker ut för att rädda dem och han springer givetvis in i Bulshar. Något med händelserna i skogen, efter att killarna hittade trappan är off: som att Jeremy och Robin själva hittar Doc i närheten av bilarna. Något mer verkar ske i bakgrunden och jag har en känsla av att det hänger ihop med Casa de Earps nya inneboende: Jolene.

Jolene (spelad f.ö. av Lost Girls Zoie Palmer) kan jag bara gissa mig till att hon är den demon som överföll Waverly ute i ladan. Och här kan vi definitivt säga att det skett en verklighetsförskjutning. Men med tanke på att Michelle inte hittas vid bordet så kan jag bara utgå från att hon antingen är tillfälligt utslagen eller på något vis immun. Skall vi få se Wynonna och Mama Earp lösa det här? Och lite fundersam blir man: hände det här sist också?

Vad det än är som pågår just nu i systrana Earps hem så är det intressant. Mama Earp har vi ju sett tidigare att hon hör röster, vilket jag antar är Jolene så med lite flyt så kanske vi några avsnitt fram får se en mer koherent Michelle Gibson. Och kanske äntligen mer svar på vad som pågår, och varför Ward inte gjorde något åt det utan bara sopade det under mattan. Var det mindre viktigt när det inte handlade om Wyatts kött oh blod?

[estet-fotografi-2017-linnw-blog]

http://theworkofcastor.com/

Urbex - Titta på fotograf

Jag valde att titta på PonyHans/Castors bilder.

Sättet han tar bilderna på romantiserar platserna tycker jag. Det är mycket gamla fotografier och personliga detaljer han fokuserar på, och många av dem har det där lite gula skenet som får en att tänka mer nostalgi för det glömda än ”det här stället är övergivet och hemsökt”.

Han väljer ofta att fota detaljer som kan antyda på vilka människor som bodde/var på platsen för länge sedan. Att försöka berätta något istället för att bara dokumentera.

Han använder ofta kort skärpedjup, vilket ger extra fokus på detaljer, samt så förstärker den övriga oskärpan det lite dammiga och dimmiga som känns lite gammalt och mystiskt.

[filmskribent]

The Childhood of a Leader (Brady Corbet, 2015)

Titel: The Childhood of a Leader Land: USA, 2015 Regi: Brady Corbet Manus: Brady Corbet, Mona Fastvold Med: Bérénice Bejo, Liam Cunningham, Robert Pattinson, Stacy Martin Längd: 1 tim 53 min

Hur kväser man en diktatur i dess linda? Går det att fostra bort tyranniska tendenser? Det är inga små frågor som väcks i Brady Corbets regidebut The Childhood of a Leader, inspirerad av Jean-Paul Sartres novell från 1939 med samma namn.

Kostymdramat inleds med ett montage av journalfilmer och Scott Walkers slagkraftiga musik. Första världskriget är slut och Versaillesfördraget under förhandling. På den franska landsbygden bor unge Prescott med sina auktoritära föräldrar – pappan diplomat och mamman ingift i det privilegierade livets hårda skola. Strukturerad i kapitel om tre eskalerande raseriutbrott, berättas hur pojken tas i Herrans tukt och förmaning när han stör den högkyrkliga omgivningen.

Filmens officiella affisch blinkar uppenbart åt Omen och skräcktemat onda barn. Likheterna med Damien är annars få. Prescott är inget mystiskt väsen, än mindre djävulen inkarnerad. Hans beteende växer fram i miljöer utan naturlig empati, och med tiden omvandlas uppmärksamhetssökande till maktspel, manipulation och utstuderad hämnd.

Corbet har sagt att Walkers score mixades högre än vanligt och medvetet över Dolby-standard. Som skrivet för en operapublik på första parkett, får dissonanta stråkar ta rejäl plats i ljudbilden. Musiken görs så viktig att den nästan övertrumfar det poetiskt vackra fotot. Å andra sidan handlar personporträttet lika mycket om de små gesterna, som antas pågå i det undertryckta och fördolda. De inre skeendena hos en fascist i vardande.

Förhoppningsvis är det inte kört för oss riktigt än, även om Brady Corbets psykologiska studie inte direkt ökar hoppet för mänskligheten. "Tragedin med krig är inte att en man vågar vara ond, utan att så många inte vågar vara goda". Att filmens inledning lånar ord av John Fowles, blir en sedelärande påminnelse om civilsamhällets ansvar – den kollektiva skulden i att få de ledare vi förtjänar.

[norsesuggestions]

Jag menade asså att en reform som rut avdraget sidan, inte är vad många internationellt skulle förknippa med ideologin konservativ - liberalism (vilket ju var alliansen "officiella" ideologi eftersom de bestod av liberala centern, liberala folkpartiet, konservativt liberala - moderaterna, och konservativa Kristdemokraterna).

Så, min poäng var asså, att jag tror många av bloggens internationella läsare skulle bli förvånad över att en liberal konservativ regering skapad en reform av den form rut avdraget har.

Håller med att det inte är en enbart konservativ reform, men det är det jag finner komiskt.

Det är nån slags frankensteinprojekt där liberalism, konservatism och socialdemokrati sytts ihop i nåt slags hopkok för att tilltala väljare. Något som allmänt, var rätt vanligt med alliansen, och utgår ifrån själva den grundprincip den som konceptet "nya moderatena" går ut på, vilket var att göra en likande resa som "new labour" med Tony Blair gjorde, fast åt motsatta hållet (Tony Blair försökte göra om labours image så den skulle locka tories. Fredrik Reinfeldt försökte göra om moderatena så det skulle locka socialdemokratiska väljare)

Att göra moderatena, som faktiskt innan Fredrik Reinfeldt var det mest tokborgliga partiet i Sverige, som hade ett svagt stöd utanför sina kärnväljare, till ett parti som någon som rösta på socialdemokratena skulle kunna tänka sig rösta på.

Denna idé, att moderatena skulle locka socialdemokrater, var innan de förändring som ledde och Reinfeldts och hans kompisar, I princip otänkbart. Uppfatta mig inte fel, folk gick ifrån socialdemokratena för att rösta på högerpartier hela tiden, men så gick de till centerpartiet eller folkpartiet för det mesta.

Men men min poäng, reformen är underhållande märkt av de sätt socialdemokrater brukar föra svensk politik, FAST de skulle utföra samma reform i en helt annan sektor, och med en annan marknadsföring om det var dem.

Därmed. Rut avdraget är ett svenskt politiskt frankensteinbarn. Skapat för att vagt borgliga röstare, medan samtidigt inte skrämma socialdemokrater för mycket. Ett synnerligen mystiskt barn av sin tid, tiden av reinfeldt regering.

“RUT avdrag” it when the state pays a certain procentage of the wage of the domestic cleaner you employed. one of the legacies of our 2006 - 2014 liberal conservative goverment

seriously, fellow swedes. try to digest the concept of “use taxe money to pay the wage of the domestic servants of the wealthier in society”, and i think many will realise what… odd concept it is… as a reform from a conservative liberal goverment

i am just saying, how did “RUT” even happen? how…. is RUT real?