#lesbiska tjejer | Explore Tumblr posts and blogs

melting-kisses · 3 months ago

Text

Ginny vs Laney vs Luci part 1

#girls kissing girls #lesbian kisses #lesbische Mädchen #lesbische meisjes #filles lesbiennes #chicas lesbianas #lesbiska tjejer

2K notes · View notes

hello-furry-one · 2 months ago

Text

Molly vs Mathilde

from melting-kisses

#Molly vs Mathilde #Molly #Mathilde #girls kissing girls #beijos lésbicos #lesbische Mädchen #lesbische meisjes #filles lesbiennes #lesbiska tjejer #chicas lesbianas #melting-kisses

56 notes · View notes

forlangda-anteckningar · 4 years ago

Text

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt.

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion?

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt k��n eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt.

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra.

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar.

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det.

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

2 notes · View notes

sinoes · 7 years ago

Photo

En grej jag tycker är sjukt dryg är när heterotjejer ba "tihi vi är typ gifta" om sina bästa vänner. Ni vet väl att lesbiska existerar på riktigt och att våra relationer inte är något skämt? Över huvud taget finns det ju en uppfattning om att kvinnor inte ägnar sig åt homofobi på samma sätt som män. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom intimitet överlag är mer accepterad mellan kvinnor än män så finns inte samma rädsla för att minsta lilla uttryck för gillande skulle vara ett tecken på lesbianism. Detta må vara sant, men det betyder inte att kvinnor inte är lesbofoba. För trots att kvinnor kan säga att de älskar en vän eller att de tycker att en kvinna är snygg utan att behöva lägga till ett obligatoriskt no homo så blir lesbiskheten problematisk så fort den blir uppenbar. Gränslandet mellan vänskap och kärlek kanske är större för tjejer, men gränsen finns fortfarande där och den får inte överträdas. Flator erfar istället ett förnekande och förminskande av deras sexualitet. Att känna starka känslor för en kvinnlig vän ses som normalt. Att vara intim med sina vänner är också det. Men att faktiskt leva för och genom kvinnor är det inte. Detta gör att en kvinna som föredrar andra kvinnors sällskap, är intim med kvinnor och förälskar sig i kvinnor ändå kan betraktas som heterosexuell. Det där är ju bara så kvinnlig _vänskap_ fungerar och har ingenting med lesbianism att göra. Eftersom alla kvinnor är lesbiska innerst inne så måste alla tecken på kvinnlig kärlek neutraliseras inom ramen för vänskap. Ett exempel på detta är när heterosexuella kvinnor pratar om att de har en "girl crush", starka känslor inför en kvinna MEN där det alltså är underförstått att det inte rör sig om en RIKTIG crush, för det är ju en "girl". Om du har en "girl crush" kanske du borde fundera på om det är en riktig crush som den obligatoriska heterosexualiteten magiskt förvandlat till vänskap. Om så inte är fallet, kalla det för guds skull inte för din flickvän eller fru eller liknande. Det skapar en viss förvirring för oss som faktiskt lever för och genom kvinnor, när vår sexualitet ses som så overklig och avlägsen att den kan reduceras till ett roligt skämt.

2 notes · View notes

melting-kisses · 3 months ago

Text