#lårbenet | Explore Tumblr Posts and Blogs

upptackrca-blog · 6 years

Text

Gamboula sjukhus

Jag som skriver dagens inlägg heter Josefin Henrysson, är 29 år och är precis färdig med min AT som jag gjorde på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. Nu i augusti ska jag börja på anestesi/intensivvårdskliniken på Mölndals sjukhus i Göteborg där jag bor sedan drygt sju år tillbaka. Jag visste redan tidigt att jag någon gång skulle vilja åka utomlands och jobba som läkare och jag valde därför att göra mitt examensarbete i Uganda. Sedan dess har jag bara längtat efter att åka ut mer. Jag vet dock inte i vilken form det kommer att blir eller i vilket land/världsdel. Kanske blir det under en längre period eller bara under kortare perioder. Vi får se vart Gud leder. Jag känner mig otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att komma hit till RCA för att se hur vården fungerar i ett av världens fattigaste länder och min tanke med detta inlägg är att försöka beskriva hur en vanlig dag på sjukhuset i Gamboula kan se ut.

Vi börjar alltid med att personalen samlas för en morgonandakt. Vi sjunger sånger på tango (språket befolkningen talar) och därtill kommer alltid en kraftfull, härlig predikan. Jag blev så glad över att häromdagen få sjunga en av mina favoritpsalmer ”Oh, store Gud” på sango och uppenbarligen var det även en favorit hos många i personalen då jag aldrig har hört dem stämma i så kraftfullt i sång som då. Fantastiskt! Efter andakten ställer vi upp oss på ett led och hälsar på varandra i hand innan vi går bort mot salen där morgonmötet hålls.

Under mötet får vi reda på att strömmen är borta på halva sjukhuset (det är inte helt ovanligt att kirurgerna under operation tvingas ta fram sina pannlampor i brist på annat ljus). Det lilla barnet som igår kom in på akuten med en enorm undernäring och vätskebrist gick tyvärr inte att rädda.

Så var det den 22-åriga kvinnan som under två veckor haft svår huvudvärk och feber. Man tog för några dagar sedan ett prov på ryggmärgsvätskan då man misstänkte hjärnhinneinflammation. Möjligheter att odla på ryggmärgsvätskan finns inte, men i gramfärgningen har man sett ett fåtal bakterier, även om man inte vet vad det är för sorts bakterier. Hon har olikstora pupiller vilket kan tyda på högt tryck i hjärnan, men man vet inte och någon skiktröntgen finns inte. I Sverige hade hon hamnat på intensivvårdsavdelningen men här finns ingenting sådant som vi har i Sverige, istället får man observera kliniskt. Hon är medvetandepåverkad och skulle hon bli sämre så dör hon med största sannolikhet. Att intubera är inte aktuellt (att intubera innebär att stoppa ner en slang mellan stämbanden och det är det enda sättet att helt säkerställa en fri luftväg) eftersom respiratorvård inte är möjligt. Vi får rapport om att hon idag har blivit ännu sämre med 41.5 graders feber. Hon får antibiotika och kortison och så får man hoppas och be att det går bra.

Efter rapporten delar vi upp oss och jag och David hamnar akuten. Patienterna får träffa personal som är något slags mellanting mellan sjuksköterska och läkare. Vid svåra fall konsulteras läkaren. In kommer man bärande på en ung man som precis varit med i en motorcykelolycka då han varit tvungen att väja för en lastbil. Han blöder från huvudet och har ont i låret. Patienten skriker efter sin bror som var med i olyckan då han inte vet vart han har tagit vägen. Han är i alla fall vaken och stabil vad gäller andning, blodtryck och puls. Har har rejält ont över låret och vi misstänker att han kan ha brutit lårbenet. Han rullas därför in på slätröntgen och vi kan se att lårbenet inte är brutet. Plötsligt hörs ett ramaskri ute i korridoren. Jag går ut och tittar och där får jag se en kvinna, patientens mamma. Hon skriker ut sin sorg då hon precis har fått reda på att brodern till patienten, hennes son är död. Några anhöriga följer med henne bort från sjukhusområdet. Jag står där bara helt lamslagen då jag verkligen kan känna en liten del av hennes smärta. Men jag får väldigt snabbt lägga band på mina känslor för personalen har redan gått vidare med nästa patient.

Anhöriga kommer inbärande på en kvinna i 40-årsåldern och lägger ner henne på britsen. Hon har rejält ont i magen, men något mer än så är svårt att få fram. Hon vrider sig av smärta på britsen samtidigt som hon kramar min hand. Hennes hand är iskall och jag kan inte känna någon puls. Personalen verkar inte vara jättestressade trots att detta är uppenbart akut. Hade hon varit i Sverige hade hon redan haft en nål i armen med ett dropp när hon kom in på rummet och man hade redan tagit ett stort batteri med prover. Jag hade haft både en medicinläkare, en kirurg och med tanke på att hon var så pass dålig, också en narkosläkare på plats. Jag och David börjar undersöka patienten. Vi vet att luftvägen är fri eftersom hon pratar. Hon andas väldigt snabbt. Magen är mjuk men hon har rejält ont när man trycker på den. Patienten har ett omätbart blodtryck. Detta är en akut sjuk kvinna och personalen verkar fortfarande inte jättestressade. Till slut sätter man en nål och kopplar ett dropp som går in i rask takt. Hon är rejält sjuk, men man vet inte varför. Troligen någon bukåkomma och förmodligen sekundär blodförgiftning. Jag försöker via David som tolkar, säga att jag tycker att man bör ge antibiotika nu direkt. Vid blodförgiftning så är det klart bättre prognos ju snabbare man får sin första dos av antibiotika.

Efter en stund skriver sjukvårdaren ner i journalen att hon ska få antibiotika. Men ingenting händer. Jag känner mig frustrerad. Jag hade dock glömt att jag inte befinner mig på en akutmottagning i Sverige. Jag är på en akutmottagning i RCA. Här måste man först gå och köpa sin antibiotika innan personalen kan ge den. Som tur är har någon av patientens anhöriga pengar och efter en stund kommer han tillbaka med ytterligare en droppåse och antibiotika. Patienten får sin antibiotika och sitt andra dropp. Här i RCA får man öppna upp magen direkt om man bedömer att det behövs. Dessvärre finns det ingen läkare på plats på sjukhuset. Den ende läkaren som finns har ansvar för hela sjukhuset ensam. Han rondar avdelningen, går rond på barnavdelningen, bedömer de patienter på akuten som behöver ses över av en läkare samt opererar. Han går jour varje kväll och eftersom han i morse stått och opererat fram till halv sex så har han nu gått hem för att vila en stund. Någon ringer och underrättar honom om läget och nu får man vänta tills han kommer tillbaka. Som ni säkert förstår så får sjuksköterskorna här ofta ta hand om mycket saker själva då läkare inte alltid finns tillgänglig då ju en enda läkare har ansvar för allt.

När jag går från sjukhuset den dagen har jag svårt att sätta ord på vad jag egentligen känner. En blandning av trötthet, frustration och tomhet är nog kanske ändå det som beskriver närmast vad jag känner. Med facit i hand så kan jag berätta att både den 22-åriga kvinnan och den 40-åriga kvinnan jag har berättat om här ovan tyvärr nu har avlidit. Det är så lätt att känna hopplöshet när man tänker på alla de barn och unga människor som dör och som hade kunnat räddas om de hade fått den sjukvård som finns tillgänglig i Sverige.

Men vi får inte glömma hur duktiga personalen är p�� att förhålla sig till de resurser man har och hur skickliga de är på att göra en klinisk bedömning av patienterna. Vi får inte glömma att på sjukhuset i Gamboula så räddas det liv dagligen. Vi får inte glömma de amerikanska missionärerna som har varit här under 10 års tid för att bl.a. jobba med utbildning och hur de under de allra tuffaste omständigheterna trots allt inte har gett upp. Vi får inte glömma hur han, sjukhusets enda läkare flyttade med sin familj till Senegal för att gå igenom en sjuårig läkarutbildning och sedan flytta tillbaka till Gamboula för att kämpa för sitt folk och sitt land. Trots den enormt tunga arbetsbörda han har så ger han inte upp. Vi får heller inte glömma den sköterskan på avdelningen för undernärda barn som till och med går till sjukhuset på natten för att ge barnen den regelbundna näring som de behöver. Man gör vad man kan med det man har och i många fall så blir det ändå väldigt bra.

Det känns fint att vara här. Det känns fint att på något sätt få visa att Sverige inte har glömt bort RCA. Jag ber er därför att vara med och be för sjukhuspersonalen, patienterna och hela landet. För Gud har inte glömt RCA. Gud har inte glömt en enda människa som bor i RCA. Vår Gud som är Herre över himmel och jord och som förmår göra lånt med än vad vi kan tänka eller föreställa oss.

/Josefin

1 note · View note