#kvinnliga regissörer

[whitewaterpaper]

Ser ut som om det börjar röra på sig igen i Red Sonja-projektet, ser fram emot att se vad vad den här nya “ambitiösa versionen” av Red Sonja innebär.

»Soloway is said to be coming in with a "bold new take," and it speaks volumes that the production company behind the movie, Millennium Films, has gone 180 degrees away from its previous choice and hired an acclaimed nonbinary creator to shepherd the powerful woman warrior to the screen. Studios are reportedly already interested in partnering with Millennium on the picture.« – [Källa]

Föga förvånande handlade det om pengar dessutom att Singer slutligen fick sparken (och inte hans synbarligen taffliga arbetsmoral/-etik):

»After halting production a short time later, reports circulated in March that Singer had been removed from the film, suggesting it was because the studio was unable to secure a domestic distributor so long as Singer was involved.« – [Källa]

Nåväl. Filmen Red Sonja är en 80-tals klassiker som jag återkommer till med jämna mellanrum. Så jag fortsätter följa det här projektet med intresse.

[viktorfredriksson]

Streamingtips för höstmörkret

Höstmörker är synonymt med film och tv, och denna höst är extra mörk. Vad passar då bättre än ett gäng nya filmer och tv-serier att kasta sig in i? Har därför listat några av de mest aktuella filmerna och tv-serierna som finns att streama just nu. 

 TV-SERIER

The Queen’s Gambit

Höstens mest hyllade serie handlar om schack. Bara en sån sak. Berättelsen kretsar kring föräldralösa Beth Harmon, som tidigt flyr verkligheten in i schackspelets fyrkantiga värld. Vad som börjar med ett parti i källaren med barnhemmets surmulna vaktmästare Mr Shaibel, utvecklas snart till en lika oväntad som framgångsrik karriär – kantad av både missbruk och kärleksbekymmer. Huvudkaraktären delar många likheter med verklighetens Bobby Fischer, en av tidernas främsta och mest mytomspunna schackspelare, tillika något slags förkroppsligande av den tunna gränsen mellan genialitet och galenskap. Att låta en ung kvinna vältra sig fram genom denna oerhört mansdominerade värld är såklart ett vinnande drag. Lika självklart är det stora genombrottet för Anya Taylor-Joy; hon beväpnar Beth med lika delar intelligens, styrka och sårbarhet. En fantastisk gestaltning av ett fascinerande livsöde.  

»The Queen’s Gambit« är en allmängiltig berättelse; en uppväxtskildring, en kärleks- och underdog-historia – en nostalgisk hyllning till en svunnen era och en bortglömd sport. Scenografi, rekvisita, små välfunna detaljer – att skapa så mycket energi och atmosfär ur en sådan notoriskt stram värld är ett toppbetyg till hela produktionen. För mig, som närmast schackberoende (och som i 85% av fallen spelar Queen’s Gambit som vit), är serien såklart en enda stor njutning. Stormästaren Kasparov har anlitats som konsult för att säkerställa att schackpartierna och karaktärernas jargong håller måttet, vilket gör scenerna ännu mer kraftfulla. Inte minst vill jag fortsätta träna på Najdorf-variationen i Sicilian Defense och förbättra min slutspelsteknik.  

Jag tänker också på Bobby Fischers berömda artikel där han dömer ut den aggressiva öppningen King’s Gambit som direkt undermålig: »The refutation of any gambit begins with accepting it. In my opinion the King's Gambit is busted. It loses by force«. Öppningens kvinnliga motsvarighet har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot tidens tand  – detsamma kommer gälla tv-serien.

Streamas på: Netflix (7 av 7 avsnitt har släppts)

Kärlek & Anarki

Lisa Langseths Netflixsatsning är någon slags satir på förlagsvärlden. Premissen är ganska löjlig: Tvåbarnsmamman Sofie arbetar som konsult på ett bokförlag där hon inleder en slags pubertal utmaningslek med företagets nya, unga IT-tekniker Max. Att påstå att trovärdigheten haltar är en underdrift, och två avsnitt in var jag skeptisk, men när man väl har förlikat sig med det fåniga anslaget är det en underhållande resa, som dessutom växer sig starkare längs med vägen. Bäst? Björn Kellmans mjäkiga chef och det oväntat lekfulla sjunde avsnittet. Skräckfilm nästa för Langseth? 

Streamas på: Netflix (8 av 8 avsnitt har släppts)

Industry

Serien följer ett gäng nyexaminerade tjugonåntings med vitt olika bakgrunder som landar praktikplats på en ansedd investmentbank i London, där de konkurrerar om ett begränsat antal fasta anställningar. Lena Dunham är exekutiv producent och regisserar det första avsnittet av denna tveklöst indragande, om än något klichéartade, »eat or be eaten«-skildring av finansvärlden. Sex, droger, svinaktiga chefer – och ett pulserande score av Berlinbaserade EDM-producenten Nathan Micay som är något alldeles extra. Endast tre av åtta avsnitt har släppts än så länge.

Streamas på: HBO (3 av 8 avsnitt har släppts)

Top Dog

Svensk storsatsning som bygger på Jens Lapidus romantrilogi. Likt »Snabba cash« skildras mötet mellan den undre och den övre världen. Josefin Asplund spelar affärsjuristen som sätts på uppgiften att spåra den mystiskt försvunna arvtagaren till bolaget, och finner sig snart indragen i en smutsig Södertälje-härva tillsammans med den villkorligt frigivna Teddy. Serien är, likt många andra svenska kriminalare, väldigt tung på intrig. Sidospåren är många och plot-twistarna likaså. Något mer krut på karaktärsskildringar och atmosfär hade gjort serien gott. Men det är en välgjord produktion, även om man har sett det mesta förut. Asplund imponerar i huvudrollen, men bäst är Alexej Manvelov i rollen som den melankoliske gangstern Teddy. 

Streamas på: C More (8 av 8 avsnitt har släppts)

The Undoing

HBO:s nya prestigedrama är en miniserie i sex delar. I huvudrollerna syns Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar det framgångsrika paret Grace och Jonathan Fraser. Hon är parterapeut, han är en berömd barnläkare – sonen Henry spelar fiol och går på en exklusiv privatskola. Tillsammans bor de i en lyxvåning på Manhattan. Allt är frid och fröjd tills Elena, den unga gåtfulla mamman till en av elitskoleeleverna, hittas brutalt mördad, samtidigt som Jonathan spårlöst försvinner. 

Serien är skapad av David E. Kelley (»Big Little Lies«) och samtliga avsnitt är regisserad av danska Susanne Bier. Miniserien har (kanske lite för) enkelt beskrivits som en östkust-variant av just HBO-succén »Big Little Lies«. »The Undoing« riktar dock större fokus på sina centrala karaktärer och det centrala mysteriet, på gott och ont. Det är välspelat, välgjort och spännande – men saknar (än så länge) den där sista glöden. 

Streamas på: HBO (5 av 6 avsnitt har släppts)

FILMER

Orca

Josephine Bornebuschs långfilmsdebut om social distansering är såklart brinnande aktuell. Manuset skrevs på tre veckor i våras, efter att ett annat av Bornebuschs projekt blivit uppskjutet, och följer hur den priviligierade medelklassen brottas med tillvaron och sina relationer »i dessa tider« (även om någon pandemi aldrig uttryckligen nämns). Allt bakom skärmar såklart. Johan Rheborg spelar den kämpande författaren Claes som dagligen högläser sina pompösa texter för sin åldrande, sängliggande mor. Tova Magnusson är agenten som tänjer på etiska gränser i närmandet mot en ung skådespelare. Vera Vetali tar rollen som gravid influencer, syster till Bornebuschs stressade tvåbarnsmamma som tillfälligt flyr undan sin familj (Jerka Johansson spelar partnern) när de behöver henne som mest. Samtidigt försöker systrarnas pappa (Peter Andersson) knyta kontakt efter 28 års frånvaro. 

Med det stora persongalleriet försöker Bornebusch skina ljus på pandemins mångsidiga effekter på oss människor och våra relationer. Vissa kommer varandra närmare, andra glider isär. Vissa plågas, andra försöker dra fördel av situationen. Ibland är tonskiftena väl abrupta, men överlag fungerar det väl. Även dialogen är förvånansvärt rapp och välskriven givet den snabba produktionen. Samtidigt är filmen nästan provocerande trångsynt. Trots en gedigen ensemble påverkas inga karaktärer direkt av situationen, åtminstone varken fysiskt eller ekonomiskt. Karaktärerna har kreativa yrken där hemarbete fungerar smärtfritt, och någon jämrar sig över streamingtjänsternas skrala utbud. Å andra sidan bjuder verkligheten på tillräckligt med elände som det är för tillfället. 

Streamas på: Viaplay

The Trial of the Chicago 7

Jag har spenderat de senaste två veckorna med att plöja mig igenom Aaron Sorkins mästerliga »The Newsroom«, och känner redan en styng av saknad. Som bekant finns det ingen manusförfattare i världen som kan skriva dialog som honom. »The Trial of the Chicago 7« är hans andra film (efter sevärda debuten »Molly’s Game«) som skrivande regissör och handlar om de sju amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago i Illinois samma år. En intressant, välspelad och Sorkinskt pratig historielektion, där humorn stundtals faller platt.

Streamas på: Netflix

On the Rocks

Sofia Coppola och existentiell tomhet är en ryktbar duo. Mest framträdande i  mästerverket »Lost in Translation« (2003) och underskattade pärlan »Somewhere« (2010). Hennes senaste film är inte lika minnesvärd men likväl ett habilt tillskott i Coppolas filmografi. Och Bill Murray visar att han har mer kvar att ge.

Streamas på: Apple TV+

Borat Subsequent Moviefilm

Den efterlängtade (?) uppföljaren är inte mycket till film egentligen. Den universala humorn från originalet har ersatts med en mycket tydlig politisk agenda inför det, nu avgjorda, amerikanska valet. I det avseendet är det nittio underhållande minuter. Filmen är mest uppmärksammad för att ha lurat Trumps personliga advokat Rudy Giuliani till en intim träff med en ung kvinna i filmen. 

Streamas på: Amazon Prime

Onward

Pixar är bäst i världen på varma, detalj- och snillrika filmer för hela familjen. Ironiskt nog går magin förlorad i deras första film som uttryckligen handlar om magi. Filmens emotionella kärna, broderskapet, är inte tillräckligt underbyggt, och det stora äventyret lovar mer än vad det levererar. Tyvärr en av Pixars svagare filmer. 

Streamas på: Disney+

David Attenborough: A Life on Our Planet

»This is my testimony«, proklamerar 94-årige David Attenborough förtroligt till tittaren i dokumentärens öppning. Det är omöjligt att inte trollbindas av Attenboroughs röst. Det kvittar egentligen vad han pratar om. När han i 80 minuter sammanfattar sina hisnande livsupplevelser från jordens alla kontinenter är det således bara att kapitulera. Han är en av få människor som har upplevt allt det där de flesta bara läser om; skövlingen av regnskogen, polarisarnas avsmältning, mängder av olika djurarters utrotning  – om människans samlade avtryck på planeten. Hoppfullt nog föreslår Attenborough också en lösning. 

Streamas på: Netflix

[grafiskabordet]

Hayao Miyazaki - animatör och regissör

Den mest framgångsrike japanske filmregissören genom tiderna, vars karriär sträcker sig över sex årtionden. Han skapade animationsstudion Studio Ghibli tillsammans med Isao Takahata 1985 och de har sedan dess producerat fantastiska filmer.

Spirited away är en av Studio Ghiblis mest kända filmer och denna vann Oscar 2001. 

Vad är då så speciellt? 

• Miyazaki skapar filmer med säregna och otroligt genomarbetade karaktärer,  modiga, nyfikna och kvinnliga karaktärer är huvudrollsinnehavare - i nästan varje film. 

• Det japanska ordet “Ma” betyder “tomt” eller det som händer emellan, låt säga att du slår ihop händerna i en klapp, ljudlösheten efteråt är just “Ma”. I filmer och i livet behöver vi dessa tystnader och stunder för att reflektera och ta in alla händelser. Miyazaki’s filmer kan vara kaosartade och plötsligt stanna upp, med i princip ljudlösa scener och en vacker vy - det är stämningsfullt. 

• Natur- och klimatfrågor tas upp i flera av regissörens filmer och ett exempel på detta är Princess Mononoke som släpptes 1998, det är fascinerande hur något som skapades för så länge sedan är så väldigt aktuellt och debatterat idag. Miyazaki tar ofta upp samhällsfrågor i sina filmer och det finns många underliggande budskap - filmerna tilltalar såväl vuxna som barn.

Nu finns även många av Hayao Miyazaki’s filmer äntligen på Netflix, så in och kika för att öppna era sinnen och bli inspirerade av något helt annat. Karaktärdesign, storyboards, storytelling, filmuppbyggnad, färger, former. Ja, det finns mycket att inspireras av här. 

/Jonna

[cawamedia]

Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

Om Guldbaggen

Varje enskild Guldbagge har en unik design av Karl Axel Pehrson och en plakett med texten “Guldbaggen: komisk, tragisk, bisarr, praktfull – som filmens kontrastrika värld. Dess skimrande flykt – den löpande filmremsan.”

Guldbaggegalan ägde rum måndagen den 20 januari 2020 på Cirkus i Stockholm och med efterfest på Operakällaren, Operaterassen, samt Café Opera. Programledare är Emma Molin. Arrangör Wonderland Event & PR.

guldbaggen.se – facebook.com Guldbaggen – @guldbaggen – #guldbaggen

Här följer Cawa Media’s bilder ifrån galan, samt efterfesten. Nedan följer även listan på samtliga vinnare.

Guldbaggevinnare filmåret 2019

Bästa film

And Then We Danced                                                                i regi av Levan Akin Producenter: Mathilde Dedye och Ketie Danelia

Levan Akins coming-of-age-film i dansmiljö i Georgien, där en dansare motvilligt förälskar sig i sin största rival, har hyllats av en enig kritikerkår i Sverige och på filmfestivaler över hela världen. Filmen tävlade om Queerpalmen i Cannes 2019 och har under året vunnit priser vid festivaler i Sevilla, Sarajevo, New York och Chicago bland andra. Härnäst väntar Sundancefestivalen, där And Then We Danced tävlar i Spotlight-sektionen. Den var också Sveriges Oscarbidrag i år, men togs inte ut till tävlan.

Bästa regi

Pella Kågerman och Hugo Lilja för Aniara

Pella Kågerman, född 1982, och Hugo Lilja, född 1979, har tillsammans regisserat Aniara, som bygger på Harry Martinsons rymdepos med samma namn. De två regissörerna har en lång bakgrund av samarbeten som inleddes då de båda studerade vi Dramatiska Institutet. De samregisserade exempelvis kortfilmen Supportern (2011), en testosteronstinn skildring av vardagen i den svenska fotbollshuliganvärlden, och skrev respektive regisserade Återfödelsen (2010) som vann pris för Bästa kortfilm vid filmfestivalen i Berlin. Aniara nominerades till Prix Fipresci (kritikerpriset) vid European Film Awards 2019. Detta är tredje gången i Guldbaggens historia som regipriset delas.

Bästa kvinnliga huvudroll

Emelie Garbers för rollen som mimaroben i Aniara

Emelie Garbers (fd Jonsson) är född 1982 och utbildad vid Kungliga svenska balettskolan och Stockholms konstnärliga högskola. Hon har sedan 2005 kombinerat teaterroller i Stockholm och Göteborg med roller inom film och tv, ofta i regissören Mikael Marcimains produktioner; Lasermannen (2005), Call Girl (2013), Gentlemen & Gangsters (2016). För sin roll i Aniara vann Emelie Garbers priset för Bästa kvinnliga skådespelare vid filmfestivalen i Les Arcs 2018, och hon var en av de nominerade till årets Rising Star vid Stockholms filmfestival 2019. I vår är Emelie Garbers aktuell i Sara Kadefors komediserie Dejta på SVT.

Bästa manliga huvudroll

Levan Gelbakhiani för rollen som Merab i And Then We Danced

Den georgiske dansaren och skådespelaren Levan Gelbakhiani är född 1997 och gör sin filmdebut i Levan Akins hyllade And Then We Danced. Under inspelningen i Tblisi, utsattes filmteamet för ständiga hot, och tvingades ha säkerhetsvakter på plats, på grund av filmens homosexuella tema. Gelbakhiani var när han erbjöds rollen tveksam till att ta den, av rädsla för repressalier. Sedan dess har han vunnit pris för Bästa skådespelare på filmfestivalerna i Odessa, Minsk, Sarajevo och Valladolid, och även nominerats till en European Film Award.

Bästa kvinnliga biroll

Bianca Cruzeiro för rollen som Isagel i Aniara

Bianca Cruzeiro är skådespelare, regissör och arkitekt, utbildad vid Stockholms dramatiska högskola och KTH. Hon har varit verksam vid Uppsala stadsteater och även turnerat med föreställningar i egen regi. 2013 filmdebuterade Cruzeiro i Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, och hon medverkar också i Vinden blåser vart den vill (Kim Ekberg, 2017). 

Bästa manliga biroll

David Dencik för rollen som Sture Bergwall i Quick

David Dencik är en svensk-dansk skådespelare född 1974. Han flyttade från Danmark till Stockholm 1999 då han kom in på Teaterhögskolan. Det stora genombrottet kom med huvudrollen i miniserien Lasermannen (Mikael Marcimain, 2005). Porträttet av Fred Åkerström i Cornelis (Amir Chamdin, 2010) gav honom en första Guldbaggenominering. Under 2010-talet har Dencik även nominerats för sina insatser i såväl Hotell (Lisa Langseth, 2013) som Gentlemen (Mikael Marcimain, 2014). Han har även haft betydande roller i ett antal internationella produktioner, som Tinker Tailor Soldier Spy (Daniel Alfredson, 2011), War Horse (Steven Spielberg, 2011) och tv-serierna Top of the Lake (2017) och Chernobyl (2019). I vår är David Dencik aktuell på biograferna i den kommande Bondfilmen, No Time to Die i regi av Cary Joji Fukunaga.

Bästa manus 

Levan Akin för manuset till And Then We Danced

Regissören och författaren Levan Akin föddes i Sverige 1979 och har rötter i Georgien. I början av sin karriär arbetade han bland annat som assistent på flera SVT-produktioner och på Roy Anderssons Du levande (2007). Långfilmsdebuten Katinkas kalas visades på Stockholms filmfestival 2011. Den fick sedan internationell premiär på Tribeca Film Festival 2012 och hyllades i amerikansk press. 2015 hade Cirkeln premiär och erhöll fina vitsord av kritikerna och även Guldbaggenomineringar för Bästa mask/smink, musik (av Benny Andersson) och visuella effekter.

Bästa foto

Lisabi Fridell för fotot i And Then We Danced

Lisabi Fridell, född 1985 är en svensk filmfotograf baserad i Berlin. Hon har fotat både spel- och dokumentärfilm, oftast som A-fotograf. Filmerna Fridell arbetat med präglas av feministiska värderingar och normbrytande ambitioner. Som exempel kan nämnas den prisbelönade långfilmen Nånting måste gå sönder (2014) av Ester Martin Bergsmark. Fridell låter berättelsen styra det filmfotografiska uttrycket, och hon experimenterar med färg, form och foto för att bidra till filmens narrativ.

Bästa klippning

Erika Gonzales, Kristin Grundström och Karolina Bengtsson för klippningen av Josefin & Florin

Erika Gonzales är född 1976 och har examen från National Film and Television School i Storbritannien. Efter att ha klippt ett tjugotal kortfilmer, tog hon steget över till de längre formaten med långfilmen Din barndom ska aldrig dö (Marcus Carlsson, 2013).

Kristin Grundström är filmklippare med examen från Dramatiska Institutet. Hon föddes i Dalsland 1972 och har skaffat sig en diger meritlista med bland annat Anna Odells filmer Återträffen (2013) och X & Y (2018), Josef Fares Zozo (2005) och Lukas Moodyssons HBO-serie Gösta (2019).

Karolina Bengtsson är baserad i Köpenhamn, men arbetar även med svenska produktioner. Hon arbetar främst med musikvideor.

Bästa kostym

Margrét Einarsdóttir för kostymerna i Eld & lågor

Margrét Einarsdóttir är en isländsk kostymdesigner, bosatt i Reykjavik och verksam i hela Europa. Hennes imponerande meritlista innehåller titlar som The Secret Life of Walter Mitty (Ben Stiller, 2013), Noah (Darren Aronofsky, 2014) och Den siste konungen (Nils Gaup, 2016).

Bästa ljud/ljuddesign

Andreas Franck och Fredrik Dalenfjäll för ljudet i 438 dagar

Ljudteknikern och kompositören Andreas Franck föddes 1973 i Uppsala. Sedan 2012 har han Guldbaggenominerats inte mindre än sex gånger. Han har vunnit tre Guldbaggar i kategorin Bästa ljud: Apflickorna (2011), The Quiet Roar (2014) och Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015). Detta är hans fjärde Guldbagge och ett rekord i kategorin Bästa ljud, som i år delas ut för nionde gången.

Fredrik Dalenfjäll är bördig från småländska Åseda och har en examen i digital ljudproduktion från Blekinge Tekniska Högskola. År 2017 vann han det prestigefyllda amerikanska branschpriset Golden Reel Award för Bästa ljud i utländsk film med norska Kungens val (Erik Poppe, 2016).

Bästa mask/smink 

AnnaCarin Lock för mask/smink i Quick

AnnaCarin Lock föddes i Dalarna 1978. Som maskör har hon arbetat med många av regissören Mikael Marcimains produktioner och hon vann en Guldbagge för Bästa mask/smink i hans film Gentlemen (2014). Lock blev också Guldbaggenominerad 2017, då för sin insats i Flykten till framtiden (Ulf Malmros och Jaana Fomin, 2016).

Bästa originalmusik

Nathaniel M��chaly för musiken i Eld & lågor

Franske kompositören Nathaniel Méchaly har skrivit musik till över 60 olika film- och tv-produktioner och arbetat med filmskapare som Luc Besson, Simon West och Wong Kar-wai bland många andra. Eld & lågor-regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein anlitade Méchaly första gången 2016 för att komponera musiken till deras tv-serie Midnattssol.

Bästa scenografi 

Anders Hellström, Frida Ekstrand Elmström och Nicklas Nilsson för scenografin i Om det oändliga 

Anders Hellström är attributör, modellbyggare och snickare. Han har flera tv-produktioner bakom sig och även långfilmen Sound of Noise (Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, 2010).

Frida Ekstrand Elmström är scenograf och har tidigare arbetat med Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) som fotoassistent och dekormålare.

Nicklas Nilsson är scenograf och har arbetat med två av Roy Anderssons tidigare långfilmer, Du levande (2007) och En duva satt på en gran och funderade på tillvaron (2014).

Bästa visuella effekter

Andreas Wicklund, Per Jonsson och Arild Andersson för effekterna i Aniara

Andreas Wicklund är mannen bakom videon Crazy Frog: Axel F (2005) med 1,4 miljarder visningar på Youtube. Han är 3D-animatör och VFX-artist i bolaget Kaktus Film som han startade 1996 och som förutom effekter till långfilm även producerar tv-vinjetter, musikvideor, reklam- och företagsfilm.

Per Jonsson är en 3D-specialist som arbetar med film och reklam. Utöver effekterna till Aniara har han bland annat försett Gröna Lunds Halloweenkampanj med spökskepp och spindlar.

Arild Andersson har som del av ett litet team på Kaktus Film och Fiffigt film & animation skapat stora 3D-effekter för Aniara. Han har tidigare bland annat gjort visuella effekter till Under pyramiden (2016).

Bästa kortfilm 

Excess Will Save Us Regi: Morgane Dziurla-Petit

I oktober 2017 larmas polisen till byn Villereau på den franska landsbygden efter att en kvinna har hört upprepade smällar. Vi möter byborna när de återger berättelsen om dagen då Villereau lät sig lamslås av rädsla och blev ett exempel på hur terrorhotet är ständigt närvarande, även för en fransk by med runt tusen invånare. Excess Will Save Us vann Tempo Short Award på Tempo Dokumentärfestival 2019. 

Bästa dokumentärfilm 

Transnistra Regi: Anna Eborn

I Anna Eborns dokumentär Transnistra hänger 16-åriga Tanya och hennes kompisar vid en övergiven byggplats i Transnistrien, en liten utbrytarrepublik i östra Moldavien. Här, i ett land som inte existerar förutom inom sina egna gränser, försöker de hitta sin plats i livet, långt från vuxenvärlden. Filmen vann pris för Bästa nordiska dokumentär vid Göteborg Film Festival 2019.

Bästa utländska film

Parasit

Regi: Bong Joon-ho

Arbetslöse men streetsmarte Ki-taek och hans familj intresserar sig för den rika och glamorösa familjen Park. En efter en nästlar de sig in i familjens hem, men en oväntad incident ställer allt på sin spets. Regissören Bong Joon-ho är känd för bitsk humor och underfundig samhällskritik. Hans genombrott kom 2006 med monsterfilmen The Host. Han har sedan växt till en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit belönades med Guldpalmen vid Cannes filmfestival 2019 och vann en Golden Globe för Bästa utländska film 2020.

Årets nykomling: Emily Norling

Motivering: För en dokumentär där filmaren vågar vända blicken mot sig själv. En berättelse gjord med ömhet och kärlek, utan gräns mellan jaget och kameran – om det ömtåliga i människan. Vår vinnare letade inte efter filmen – filmen hittade henne. För filmpoesi med stor integritet, årets nykomling är Emily Norling för Allt vi äger.

Priset för Årets nykomling instiftades 2016 med syfte att inspirera och uppmuntra till nya, modiga val, att vara nytänkande och innovativ. Priset går till en person som oberoende av yrkeskategori inom filmbranschen har utmärkt sig med sin insats. Pristagaren får en specialdesignad statyett, skapad av illustratören och grafiska designern Parasto Backman. På 2019 års gala fick filmkollektivet Crazy Pictures ta emot priset.

Hedersguldbagge: Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att 2019 års Hedersguldbagge ska tilldelas Lasse Åberg

Motivering: Med barnasinne, passion och komisk skärpa har vår mottagare av Hedersguldbaggen roat och engagerat svenska folket i snart sextio år. En lika klok som klarsynt allkonstnär som berikat oss med några av de mest sedda och älskade filmerna, och med Stig-Helmer Olsson skapat ett ikoniskt alter ego som blivit en del av den svenska folksjälen. Årets mottagare av Hedersguldbaggen är Lasse Åberg.

Hedersguldbaggen har delats ut sedan 2001, för lång och trogen tjänst inom svensk film. Skådespelaren Annalisa Ericson – vars filmkarriär spände över åtta decennier – var den första att erhålla utmärkelsen. Förra året tilldelades skådespelaren Yvonne Lombard Hedersguldbaggen.

Gullspira: Christian Ryltenius

Motivering: Nära en miljon barn i biosalongerna kan inte ha fel. Vår prisvinnande regissör har utvecklat svensk animation till internationell nivå; både kreativt och kommersiellt, och samtidigt lyft en älskad karaktär in i modern tid. I tre filmer har han fått världens starkaste björn att triumfera på vita duken, och snart kommer en fjärde film om Bamse. 2019 års vinnare av Gullspira är lika snäll som han är stark: Christian Ryltenius.

Priset Gullspira går till en person eller organisation som har gjort enastående insatser inom barnfilmen. Priset delades ut för första gången 2006. Gullspira har fått sitt namn efter geten i filmen Barnen från Frostmofjället. Priset, som är skapat av konstnären Amalia Årfelt, består av en statyett i glaserat stengods med förgyllda horn och en skälla i äkta guld. Förra året fick regissören, manusförfattaren och producenten Linda Hambäck ta emot Gullspiran.

Guldbaggens publikpris: Jag kommer hem igen till jul

i regi av Ella Lemhagen Producenter: Sandra Harms och Rachel Bodros Wolgers

Världsstjärnan Simon kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte nöjd med detta. Simon tar dock lätt på saken, ända tills han konfronteras med begravda familjehemligheter. I rollen som Simon ses Peter Jöback, och filmen är delvis baserad på hans liv. Även Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter och Jennie Silfverhjelm medverkar.

Guldbaggens publikpris är filmpublikens eget pris. Under röstningsperioden har alla  kunnat rösta en gång om dagen på de fem filmer som hade flest biobesök 2019. Omröstningen har skett på aftonbladet.se. Förra året vann Tårtgeneralen Guldbaggens publikpris.

    Guldbaggen 2020 Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

[guavamagazine-blog]

Ja, filmfestivaler möjliggör våldtäktsmäns karriärer! Krönika av Lilith Elizabeth 

Stockholms internationella filmfestival är en festival som stolt förkunnar hur många kvinnliga filmmakare, HBTQ-filmer och olika länder och etniciteter deras program inkluderar. Ändå väljer de, och de flesta andra internationella festivaler, att visa filmer tillskrivna män som begått övergrepp mot kvinnor och barn.

  När jag upptäckte att 2017 års festival skulle visa både Roman Polanski och Woody Allens senaste filmer Based on a True Story och Wonder Wheel var detta precis efter att Weinstein-gate hänt och #metoo fick viral spridningÄven utan dessa påträngande omständigheter så hade Polanski och Allen i programmet varit ett problem värt att uppmärksamma - att de båda är pedofiler som begått övergrepp mot barn har varit allmänt känt i flera år - men omständigheterna gjorde att jag faktiskt kände mig hoppfull när jag öppnade min mejl för att skriva till programkoordinatorerna. Jag trodde kanske att de faktiskt skulle lyssna, om inte annat så bara för att rädda sitt rykte som en progressiv festival öppen för alla.

  I mitt mail ifrågasatte jag varför de vill visa sitt stöd för män som begått så vidriga brott och belyste det motsägelsefulla i att lägga så stor vikt på minoriteter i programmet när de samtidigt hjälper till att bevara de maktstrukturer som låter heterosexuella män komma undan med sina brott. Tillbaka fick jag ett svar som var ett metaforiskt slag i ansiktet på alla kvinnor, barn och HBTQ-personer som utsätts för cisheteromännens strukturellt legitimerade våld.

  De tyckte att jag lyfte en viktig fråga men att man ska judge the art, not the artist. De tyckte att eftersom detta var kvalitetsfilmer så är inkluderandet av våldtäktsmän och pedofiler fullständigt motiverat. Autörer som Allen och Polanski är sina verks yttersta manifestationer, och varje gång deras filmer visas på en festival är det ett godkännande och accepterande av de vidriga brott regissören, den person som står som de facto skapare, begått.

  Fast samtidigt ville de också poängtera att bara för att de prioriterar “kvalitetsfilm” över att stå i solidaritet med offer och överlevare av sexuellt våld så betyder det inte att de inte samtidigt kan uppmärksamma och kritisera kvinnors upplevelser i filmbranschen. Vad Stockholms filmfestivals representant menar är att det gör större skillnad för att motarbeta sexism och sexuellt våld i filmbranschen om de inte censurerar sexuella förbrytares filmer utan istället bara visar fler kvinnliga regissörer. Men det som tydligen inte verkar uppenbart för dem är att fler kvinnliga regissörer skulle få plats i programmet om de stod i solidaritet med alla överlevare av sexuellt våld, oftast kvinnor, och vägrade ge förbrytarna plats och publicitet.

  Det mest desperata försöket att rättfärdiga valet att visa sexuella förbrytares filmer i programmet var dock att försöka guilt trippa mig för alla de hundratals personer som arbetat på deras sets. Att försöka upplysa mig om att en film är en kollektiv produkt, som om jag inte kunde räkna ut det själv som den osofistikerade konsument de verkar ha antagit att jag är, kan bara ha som motivering att försöka få mig att känna mig dum som försökt ta ifrån alla dessa personer deras plats i rampljuset. Men det är ju bara det att alla ljudtekniker, cateringpersonal, kostymassistenter etc. inte är de som får exponering och priser för filmerna. De som får ta emot all eloge är regissörerna och skådespelarna, möjligtvis en manusförfattare eller filmfotograf. Den auteurbaserade filmkultur vi lever i är absolut baserad på att se regissören som främsta skapare och kreativa kraft bakom de filmer vi ser, och filmfestivaler är absolut en del av detta. Och jag tror att alla fattar att inte en enda filmarbetare skulle bli av med sin lön om Wonder Wheel inte fick visas på filmfestivaler. Det är bara inte så det fungerar. De som skulle drabbas är de som får exponering via festivalerna, och har dessa skådespelare, producenter etc. valt att arbeta med en känd sexförbrytare så har de faktiskt bäddat sin egen säng att ligga i.

  Jag skulle ju personligen inte ens kalla Woody Allen för skapare av “kvalitet”. Han gör filmer om medlemmar av bourgeoisin utan koppling till verkligheten och om män precis som honom själv, som utnyttjar sin auktoritära position för att förföra och utnyttja kvinnor som knappt än blivit vuxna. Att han inte romantiserat straight up pedofili i någon av sina filmer förvånar mig faktiskt nästan med den mannens avsaknad av självdistans. Ändå fortsätter folk att lovorda hans verk eftersom “det är ju Woody Allen!”. Polanski är en annan sak, hans filmer har konsekvent hållit vad som utifrån ett avpolitiserat perspektiv kan ses som av hög kvalitet. Men till vilket pris? En man som fällts för våldtäkt av ett barn, och som dessutom enligt alla vittnesmål behandlade sin fru Sharon Tate på ett totalt vidrigt sätt eftersom han visste att hon var tillräckligt fäst vid honom för att inte säga emot, går fri i Europa för att kunna göra fler “kvalitetsfilmer”.

  Varken Polanski eller Allen har blivit särskilt uppmärksammade i den senaste tidens seriebestraffning av sexuella brott och förbrytare i massmedia, och personligen tvekar jag inte att säga att jag tror att det beror just på deras kredibilitet som auteurer. Just därför är det så viktigt att alla filmfestivaler, Stockholm är ju absolut inte den enda, vågar ta steget att sluta berömma och prisa deras verk. Internationella filmfestivaler är bland de tyngsta och viktigaste institutionerna när det gäller kredibilitet och beskydd för män som Allen och Polanski. Om Stockholm, Cannes, Toronto, Berlin och New York slutar stödja och ursäkta deras oförlåtliga handlingar så skulle det onekligen vara ett viktigt steg i att rasera de strukturer av förtryck som filmindustrin vilar på, och att låta fler nya filmskapare från marginaliserade grupper få sin rättmätiga plats i filmens Pantheon. Alla våldtäktsmän och pedofiler måste få sitt straff, oavsett hur mycket vi älskar deras filmer.

[tovagergekritiklabbet]

Att bära sitt sammanhang

Denna text finns också inläst för ökad tillgänglighet. Yael Feiler och Tova Gerge samtalade via telefon om urvalsprocesser, politisk makt och latent hat inom teatern. Kvaliteten på ljudupptagningen och mängden referenser gjorde att samtalet blev en text. Tova: Du har skrivit och tänkt mycket kring de urvalsprocesser som finns på teatern – repertoarläggning, kuratoriella processer, men också i någon mån sociala processer som inte är tydligt yrkesanknutna. Hur skulle du beskriva dessa urvalsprocessers funktionssätt? Och vad bör de personer som har makt över sådana urvalsprocesser ta i beaktande för att aktivt kunna använda urvalsprocessen som en kritisk praktik, snarare än att bara reproducera någonting som redan existerar? Yael: I samtalen som ledde fram till publikationen Att välja och att välja bort (2009) försökte jag förstå hur man väljer och väljer bort dramatik och dramatiker till institutionsteaterar. Ofta fanns tydliga system för hur beslut skulle fattas. Folk kunde skicka in material till teatern och till dramaturgerna, dramaturgerna skulle diskutera detta med till exempel repertoarråd där det fanns både skådespelare och andra från teatern. Men alla jag talade med konstaterade att det så klart i slutändan är den konstnärliga ledaren som bestämmer, och då kan dessa system kringgås. Ett exempel är om en redan känd regissör lämnar ett eget förslag på pjäs eller dramatiker direkt till chefen. De kan då mer eller mindre komma överens inbördes.      Jag var intresserad av om det med politiska eller ideologiska medel gick att påverka dessa val. I Att välja och att välja bort handlade det om hur kvinnliga dramatiker hamnade mellan stolarna, vilket inte var någon hemlighet – alla visste att det fanns siffror som visade att kvinnor var underrepresenterade som dramatiker. Alla var medvetna om detta och tyckte att de hade gjort vad de kunnat, men samtidigt höll de fast vid tron att konst och politik var två helt skilda saker. ”Armlängds avstånd” var en paroll som alla gärna ville nämna. Man ville inte ha några politiska påtryckningar på de konstnärliga besluten, vare sig från politiskt eller konstnärligt håll. De politiker som jag intervjuade sa gång på gång att de vet att de inte ens får viska om konstnärliga urvalsprocesser till teatrarna. Trots att det, om jag inte misstar mig, till slut är politiska styrelser som klubbar vem som blir konstnärlig ledare på institutionsteatrar, vilket är ett sätt att lägga sig i konstnärliga beslut.      Gamla strukturer, gamla kontakter som är lätta att fortsätta på, gamla rutiner, svårigheter som kvinnliga dramatiker kan ha med att ta sig fram – allt det där gjorde att man kunde fortsätta i samma spår, trots att man var medveten om problemen. Man tyckte inte att genusperspektiv eller andra politiska/rättvise- perspektiv riktigt hörde till teatern; det fanns en rädsla för att beblanda ”kvalitet” med olika politiska och ideologiska ståndpunkter. Tova: Idén om att konst och politik inte får beblandas kan användas som argument för att välja bort den som på något sätt utgör ett undantag, därför att den personens närvaro i fältet i sig är politiserad oavsett om den själv vill det eller inte. Andra kroppar förblir osynliga, flyter genom systemen obemärkta. Yael: Javisst. Samtidigt har jag fastnat i frågan om politiska interventioner i konsten. I Att välja och att välja bort lyckades jag se och visa vad som händer när den gamla idén om skillnaden mellan konst och politik fortfarande styr, och hur det stör människor att vidta riktiga åtgärder mot ojämlikheten. Men jag har upptäckt nya problem. Jämställdhet och mångfald är något jag själv tycker ska vara del av de kriterier enligt vilka vi gör urval. Men då utgår jag från att den rådande politiken delar min värdering. Vad gör jag den dag då det kommer ett politiskt styre som propagerar för motsatsen? Hur förhåller man sig då till politiska budskap inom konsten? Ska den politiska makten fortfarande kunna dirigera och ge morot eller piska på samma sätt som jag gott tyckte att de där politiska styrelserna kunde säga till Dramaten: ”Nej, ni får inte anslag om ni inte ger plats till så och så många…”      Numera skrämmer det mig, inte minst därför att jag på nära håll följer en process som pågår i Israel. Det finns en kulturminister som praktiskt taget terroriserar hela teatervärlden, liksom andra konstuttryck. Hon gör absurda påståenden: hotar med att dra tillbaka stöd från dem som inte respekterar israeliska flaggan. Det fanns en pjäs och en repeterad föreställning om en palestinsk fånges liv; han var terrorist och har mördat och så vidare, men bara för att de hade gjort en pjäs om den människans liv i fängelset så blev de utskällda i media av kulturministern och pjäsen valdes bort från en festival. Filmen Foxtrot som hade premiär i Cannes 2017 har kulturministern inte ens velat gå och se, men redan dömt ut eftersom den framställer israeliska soldater som förövare. Då tänkte jag: Men herregud Yael, det här är ett skräckexempel på vad som händer när politiken verkligen tar sig an kulturen. Det är ett krångel som jag har jättesvårt att komma ur. Tiina Rosenberg sa ungefär att politikerna ska ge pengar till kulturen och hålla käften, men jag var inte riktigt nöjd med det. Samtidigt – hur ska vi göra? Tova: Som en del av det fria teaterlivet, där man inte får en treårsbudget utan söker enskilda projektbidrag, så tänker jag att det ändå finns en viss politisk styrning bara i att få ett dokument som jag ska fylla i när jag skriver en ansökan. Kulturrådet frågar till exempel specifikt om jämlikhet och tillgänglighet. Det finns också en politik i hur pengarna i slutändan fördelas, men ibland tror jag att bara faktumet att någon ställer frågan kan påverka väldigt mycket. Att du ställde frågor om jämlikhet till olika teatrar och deras makthavare, tror du att det gjorde avtryck i dessa organisationer? Yael: Jag kom ju något år efter att Vanja Hermele gjorde sitt bejublade projekt I väntan på vadå? (2007). Hon var fanbäraren, hon fick ta de största smällarna och gjorde den stora skillnaden. Till henne sa de saker som de sedan inte vågade säga till mig. En person vägrade träffa mig för att han blivit så bränd av hennes projekt, men de andra var väldigt medvetna om vad de borde säga – jag menar inte att de ljög, jag menar att någon polett helt enkelt hade trillat ner. De var ärliga med att de verkligen försökte göra olika saker. En fråga som några brottades med var om det viktiga är vem som sänder ett budskap, eller om det viktiga är vilket budskap som sänds. Tova: Jag tänkte på det där med att regissören ofta är den som kommer med ett projekt och därmed föreslår dramatiker. Regissör har också varit ett mansdominerat yrke, och en typ av strukturellt problem kan understödja ett annat. Yael: Jag trodde i min naivitet att så fort man skapar en tydlig arbetsgång där olika punkter kan checkas av, så kommer allting att bli bra. Men det är många som har alla sådana stationer på plats bara för att sedan hoppa över dem. Och sedan blir de förvånade när de igen står där med en repertoar med så få kvinnor eller så få mörkhyade personer.      Med arbetsgång och checklistor menar jag till exempel sådana förslag som finns i Gunilla Edemo och Helena Salomonsons rapport Plats på scen (2006). De hade en rekommendation om att det skulle vara en fördelning på minst 40%-60% mellan kvinnor och män, och att man skulle förklara varför om man inte kunde visa dessa siffror. Där finns fler sådana råd; att man ska tänka en gång extra, kanske ta kontakt med en kvinna och känna sig lite extra duktig för att man har gjort det… Jag tror folk har börjat tänka mer i de banorna. På Riksteatern hade de till exempel gjort en verktygslåda där de skulle checka av det ena efter det andra inför varje produktion för att vara säkra på att de inte nonchalerade genus. De verkar ha kommit längst bland dem jag talade med vad gäller konkreta åtgärder för att komma ifrån olika vanor som reproducerar ojämlikhet. Men Tova; vad tycker du själv om politiken och min oro kring det – ska man låta politiken ta beslut inom konsten? Kan du säga något jag inte har tänkt på? För jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tova: Jag tycker också att frågan är svår, men eftersom kulturutövare känner sitt eget fält bäst blir det ibland ganska konstigt när de ska underkasta sig olika politiska dekret. Jag har lite insyn i det som har hänt på senaste tiden på Borås stadsteater. Det har ingenting att göra med jämställdhetspolitik, utan det gäller bara närvaron av politisk styrning. Det har varit väldigt komplext för teatern som organisation att hantera relationen till den politiska makten där. Jag tror att ju mer folk får vara med och bestämma över den verksamhet som berör dem närmast, desto troligare är det att man kan skapa friska organisationer. Jag är generellt sett anarkistiskt lagd, och särskilt när det kommer till organisationsarbete; jag tror på principen att de som faktiskt gör något får bestämma hur det ska göras. Men vilka får då ingå i dessa separata organisatoriska celler som är teatrarna, och kan de alls kan förändra en norm om inte förändringen kommer inifrån? Yael: Det finns olika sådana initiativ, till exempel på Dramaten. Marall Nasiri är en fantastiskt begåvad skådespelare som arbetar där. Hon är medveten om de specifika problem som rasifierade skådespelare möter. Hon ingår i någon sorts råd som bjuder in föreläsare som får prata med teatern om relationen mellan konst och andra idévärldar. De bjöd in mig att göra ett föredrag, Spelar det roll vem som spelar rollen? (se exempelvis ”Från färgblindhet till färgseende. Om representation, etnicitet och makt i scenkonsten” i Om ras och vithet i det samtida Sverige 2012), som handlar om rasifierade skådespelares situation. Det Marall Nasiri och det här rådet gör genom att bjuda in personer som talar om sådana ämnen liknar en sorts inominstitutionell aktionsgrupp. Tillsammans diskuterar de innehåll i de uppsättningar som de är med i och försöker höja medvetenhet och påverka budskap. Tova: Bra att det finns ett råd som hon och andra kan agera genom. Att vara den som ensam ska driva ett förändringsarbete inom en institution kan bli väldigt tungt. Speciellt om man inte är omgiven av andra som förstår och delar ens perspektiv, och speciellt om det perspektivet dessutom är grundat i en egen levd erfarenhet. Men kanske att en del av de utominstitutionella separatistiska initiativ som har tagits inom teatervärlden på sikt kan förändra sådan upplevd ensamhet i förändringsarbete. Jag tänker på separatism i relation till migrationserfarenheter, separatism utifrån erfarenheten att bli rasifierad på specifika sätt, separatism utifrån kön, sexualitet och så vidare. Sådana plattformar finns ju i teater-Sverige, och jag tror att de har inflytande på ett annat sätt än ett politiskt dekret någonsin kan. Separatism kan hjälpa en att stärka sin integritet; göra att man vågar driva saker och vågar säga nej till saker på ett annat sätt. Om man inte hela tiden är dömd att vara någon sorts solitär är det enklare att ta risker. Men det är ju också bra om det inte alltid är den som har en specifik kroppslig erfarenhet som måste driva kampen för att den erfarenheten ska få plats. Yael: Precis. Är det just jag som ska protestera mot att nazisterna marscherar på Yom Kippur? Eller är det alla i Göteborg som ska göra det? Jag känner en skådis. Det har hänt att folk har sagt till henne: ”Det har gått för långt nu, nu är det bara rasifierade som får roller…” De säger så i hennes närvaro, trots att hon själv är en sådan person. Men då säger hon ingenting. Hon tänker att de får ta den diskussionen själva, och att de kanske får en tankeställare när de inte får något svar. Tova: Jag förstår verkligen henne. Det är också en fråga om att välja hur mycket energi man vill investera i människor som uppenbarligen har någon typ av problem med att respektera en. Man kanske hellre vill kunna gå hem och ta hand om barn eller tvätt eller umgås med en partner eller med sina blommor snarare än att ha spenderat den dagens kraft på att bemöta sunk.      Men en annan fråga: När jag förberedde den här intervjun läste jag lite i din rapport Transnationell kultur i marginalen (2010). Jag tyckte att det var spännande med alla dessa arrangemang som låg ekonomiskt utanför den statligt finansierade kulturen; alltså inte privatteatrar, utan saker som verkligen hände i den kulturekonomiska marginalen. Jag är intresserad av vilken betydelse den typen av arrangemang skulle kunna få i det offentliga kritiska samtalet. I vilken mån är de närvarande alls? Vad skulle det kunna få för betydelse om de var mer närvarande än de är? Yael: Projektet var en propå från Kulturrådet. De ville inkludera mer i det gemensamma kulturella utbudet. De ville veta vad som pågick, få tag på arrangörer och se till att de också kunde söka bidrag. De tänkte sig att det skulle kunna leda till större mångfald. Man skulle kunna fantisera om vad som skulle hända om det hade fungerat så. Men det är ett otroligt komplicerat mönster som gör att det här stannar i marginalen. Det är kopplat till segregation i var folk bor i de stora städerna, det är kopplat till fattigdom, det är kopplat till visummöjligheter, det är kopplat till att folk numera lever transnationellt och har band till människor som bor i olika delar av världen, det är kopplat till att man kan dela en nationell känsla med varandra som inte är samhörig med platsen man bor på, alla diasporor… Om det hade varit möjligt att dessa arrangemang var synliga för alla skulle våra förutfattade meningar och preferenser se annorlunda ut. Vi skulle konsumera kultur på ett sätt som vi inte gör idag. Vi som är majoriteten, mig inkluderad, vi tittar på det som står i de stora tidningarna. Okej, vi går på en del föreställningar hos friteatergrupper då och då – de som vi har lärt känna lite – men annars är det liksom inte så mycket. Tova: Nås du inte av någon mer underground kanal för kulturdistribution? Finns det inget som du har tillgång till som jag inte har tillgång till? Yael: Nej, jag tror inte det. Då, när jag höll på med projektet, så hade jag bättre insyn i dessa kanaler. Jag började med det som var synligt. Det var olika affischer som jag plötsligt uppmärksammade, affischer som ibland var på ett annat språk. Genom dessa affischer har jag i vissa fall kunnat komma till arrangörerna, konstnärerna och de platser där dessa tillställningar ägde rum. Men det var ju därför att uppsökande verksamhet var en del av min metod. I min vardag – nej. Den judiska grupp som jag tillhör är så pass etablerade och accepterade i Sverige. Vi befolkar kulturinstitutionerna och teatrarna.      Jag är ansvarig för diverse teaterutbildningar genom mitt jobb, och brukar se till att mina studenter går till fria teatergrupper; jag medverkar i ett forskningsprojekt om fria dans- och teatergrupper i Göteborg. Men mer än så är det inte. Jag går inte på föreställningar på olika pizzerior i förorterna, jag besöker inte stora lokaler i norra Stockholm där man betalar tusen kronor för att få bordet dukat med champagne som man kan hälla över artisten som en del av arrangemanget… Du ska läsa bilagan till rapporten; där finns alla intervjuerna som visar hur raffinerade grejer som hela tiden pågår i marginalen på olika sätt. Det är helt sagolika berättelser.      Det är en del som drivs av privata pengar och en del som har stöd från olika studieförbund. ABFs nya kundgrupp är ju invandrare istället för arbetare; det är dem som ABF vill utbilda nu. Det håller ABF vid liv att arrangera olika små studiecirklar. Samtidigt innebär det att alla dessa transnationella konstnärer får vara studiecirkelledare och därmed stanna på en lärarposition. De kan inte skriva i sitt cv att de har varit verksamma som konstnärer, och därför kommer de inte på fråga för kulturarbetsförmedlingen. Så studiecirklarna ger dem bröd, men håller dem utanför kulturekonomin. Precis som när det gäller genus, även om det har hunnit vädras lite mer, finns det så starka strukturer som håller tillbaka – och med strukturer menar jag ingenting abstrakt, utan jag menar allt det där som jag redan nämnt om segregation, ekonomiska förhållanden, visummöjligheter och våra sätt att värdera olika kulturuttryck. Även själva idén om integration. Tova: Att integrera också kan betyda assimilera? Yael: Precis. Det har funnits olika policys; plötsligt så skulle man inte få stöd om man fortsatte ha sina små etniska studiecirklar där den ”gamla” kulturen utövades. Det var dubbla budskap. Ibland har politiken velat satsa på det och sedan skulle man inte göra det för det skulle hindra integrationen. Men suget att få utöva de så kallade egna traditionerna är så pass starkt; folk söker sig till det. En del av detta håller sig lite vid sidan om. Alla lär sig inte språket, alla vill inte integreras. De vill hellre satsa egna pengar än söka de anslag som finns. De vill hellre göra fester så att de får in lite som de kan använda för att göra större fester där de kan bjuda in konstnärer och sångare från var det nu kan vara någonstans; kanske är det någon som just då befinner sig i Berlin som har möjlighet att komma med flyg och sova över hos någon av ens kompisar och sedan kan de uppträda. Och affischerna, de finns inne på små små pizzerior och andra ställen där man inte förväntar sig att det ska vara något kulturutbud. Då ska man kontakta den och den så får man en biljett och så finns det en buss som går från där och där till Västerås… och så är det tretusen personer som kommer och lyssnar. Tova: Det är ganska fantastiskt. Jag kan känna igen organisationsprinciperna från olika subkulturer som jag har varit delaktig i på olika sätt; anarkistisk-aktivistisk subkultur, queer subkultur, bdsmkulturen och den tidiga levande rollspels-kulturen. Vinst och förlust står inte alltid i centrum där: det är lusten att göra som spelar roll. Men det var något jag tänkte kring det du sa om policys för studiecirklar och integration. Där verkade det tydligen inte vara något som helst problem att politisk styrning spelade in direkt på hur kulturen får utövas, apropå idén om armlängds avstånd? Yael: Man kan tycka att det är bra om politikerna tar integrerande initiativ och försöker undergräva alltför stark separatism. Men att till exempel tro att det fyller en integrerande effekt att låta olika folkgrupper ha sina små cirklar parallellt med varandra på ett Folkets hus där de praktiskt taget stör varandra och konkurrerar om resurser är ett misslyckat försök till integration. Det är också misslyckat att försöka förbjuda folk att göra det som är deras, genom att till exempel skära ner på hemspråksundervisning. Tova: Det är svårt att förstå på vilket sätt man skulle bli mer pepp på att tala ett språk genom att inte få tala ett annat språk. Allt jag vet om att vara i språket handlar om att det ska vara rikt.    Yael: Dessa problem är hela tiden tätt förknippade med politiken. Å ena sidan vill politiken väl, åtminstone i teorin. Å andra sidan gör de fel saker i praktiken. När vi pratar om att politikerna inte vågar göra någonting med teatern kanske detta kan tjäna som argument till att det är bättre om de låter bli. Jag vet inte. Tova: Förut när vi pratade om det där med politisk styrning av konsten nämnde du situationen i Israel. Det tänker jag hör samman med en fråga jag hade om kulturkritikens relation till den nationella diskursen i Israel. Vill du säga någonting om det?

Yael: Nationell diskurs är mer än en sak. Det finns olika nationella diskurser; olika sätt att definiera hur det nationella är. Definieras det efter hudfärg, medborgarskap, enligt vilka som bor där, vilka som föddes där? I Israel just nu, där regeringen är ultrahöger, drivs en väldigt stark nationell diskurs som vill koppla samman nationen med dess judiska invånare, och mer specifik de judiska invånare som har rätt åsikter. Alla de som har lite annorlunda åsikter kallas direkt för vänster, och vänster är det värsta man kan kallas för. Det har blivit skrattretande. Tack och lov finns fortfarande öppen journalistik och åtminstone en stor tidning som håller ställningarna. Och det finns modiga och raka personer i kulturen och konsten och överallt som protesterar. Så landet är delat, men styrningen är extremt smal. Vad gäller konsten kan man tycka att deras inställning är legitim i någon mening – de säger: ”Okej, ni får göra vad ni vill, det här är en demokrati, men ni ska i alla fall inte få ekonomiskt stöd för att ’smutskasta landet’, det får ni göra på er egen bekostnad.” Så ser det ut för de judiska konstnärerna, men en palestinsk teatergrupp – israeliska palestinier alltså – som gjorde ”fel” sak fick stänga sin verksamhet tills det blev så mycket hallå kring det att de fick lov att öppna igen.    Tova: Så staten lägger sig i väldigt mycket? Yael: Oj, oj, oj. Som den där korkade kulturministern. Tova: Ställer sig den israeliska kulturkritiken emot staten då? Eller är kulturkritiken oense vad gäller detta? Yael: Den är oense, men det finns absolut starka kritiska röster mot den här tendensen, både i mainstream-media, sociala media och i sociala rörelser. Det är en pågående kamp. Bara för att ge ett mer detaljerat exempel kan jag berätta lite mer om filmen Foxtrot som jag pratade om tidigare. Det är en väldigt abstrakt och närapå symbolisk film. I den finns en scen där israeliska soldater väntar på en postering mitt ute i öknen och ska kontrollera de få bilar som passerar förbi. Så kommer det en bil mitt i natten med fem arabiska personer som har varit på fest eller så, och de blir kontrollerade. Precis innan bilen ska få åka iväg kastas det någonting från bildörren, som senare visar sig vara en burk, något de har druckit. Men då ropar en av soldaterna: ”handgranat!” I samma ögonblick börjar soldaterna att skjuta, för det är det de ska göra. Och alla i bilen blir dödade. Soldaterna hör av sig till sin chef. Det kommer någon sorts befäl som skäller lite på dem, men som även säger typ: ”Sånt händer.” Sedan tar de bilen med alla personer i och gräver ett djupt hål med en grävmaskin och begraver den hel.      Det här är den scen som kulturministern har hört återberättad och det är därför hon tycker att filmen smutskastar landet; att den framställer det som att Israel utför och döljer förbrytelser. Regissören sa då att kulturministern inte förstår skillnaden mellan en metafor och en dokumentär. Det uppstod diskussion kring detta i media – vad är det för typ av metafor, är det verkligen så? En ganska öppensinnig person skrev att det visserligen är sant att kulturministern inte förstår metaforer, men att han inte heller hade velat ge stöd till denna film. I en miljö där Israel blir attackerade från många håll blir folk helt paranoida. Det finns ett extra problem med hur man framställs. I Sverige är det inte lika laddat. Visst finns stereotyper; Sverige som landet där alla flickor är villiga till exempel. Man kan bli sur eller man kan bli full i skratt över en sådan sak. Men i Israel är det mer allvarligt eftersom folk känner sig utsatta hela tiden. Det finns personer som är kritiskt lagda, men som tycker att kritiken liksom ska stanna inomhus. Man ska inte gå ut med kritiken, man ska vara försiktig med hur man gör, annars vänds det emot oss och så vidare.      Jag tycker också att man kan urskilja ytterligare en linje som har att göra med att vi i denna postmoderna era börjar förstå att konsten och kulturen förmedlar någonting om faktiska realiteter; att det i varje liten berättelse går att återfinna de strukturer och ojämlikheter som vårt samhälle bygger på. Destabiliseringen av gamla idéer om litteraturen och konsten som en egen värld har börjat få genomslag, men det används ibland på sätt som inte är så bra. Det Israels högerstyre ger uttryck för är en tilltro till att konst- och kulturyttringarna säger någonting allvarligt, och att det därför bör tas på allvar – genom att hindras på olika sätt.

Tova: Det du säger om paranoian i systemet intresserar mig; rädslan för att kritiken ska undergräva och förstöra. Återigen känner jag igen någonting från subkulturella sammanhang som jag har rört mig igenom. ”Nej, vi ska inte prata om det här problemet utåt, för det kan negativa konsekvenser just nu när vi är så medialt misstänkliggjorda, det där löser vi när ingen lyssnar…” Jag tänker att det är en djupt mänsklig impuls. Samtidigt är min erfarenhet av hur den impulsen förvaltas i dessa communities att den har en farlig sida, därför att skapandet av vissa hemligheter också medför en grogrund för övergrepp. Kanske har jag bland annat därför ett ideal om kritiken som en röst som kan, får och vågar tala fritt; som förmår ta platsen att säga det som är obekvämt, som får saker att falla omkull så att man måste bygga upp det igen på ett annat sätt. Men så tänker jag att det idealet på ett lite obekvämt vis hakar i en fråga jag hade till dig gällande kritikens relation till olika former av hate speech (till exempel hets mot folkgrupp, som det ju i Sverige finns en tydlig lagstiftning mot). Av vissa krafter i vårt samhälle framställs den typen av talakter som att ”nu säger vi det som ingen får säga, men alla tänker”, och liknande.      Min fråga var vilket ansvar kritiken har när det gäller att tala om det som genererar hat. För att försöka vara lite mer konkret kanske vi skulle kunna utgå från den receptionsstudie som du och Willmar Sauter gjorde, där ni påvisade att Mats Eks uppsättning av William Shakespeares Köpmannen i Venedig (Dramaten 2004) fick konsekvensen att antisemitiska positioner flyttades framåt hos publiken. Vad tänkte du kring föreställningens effekt, och hur såg processen kring undersökningen ut? Yael: Jag och Willmar Sauter hade sett föreställningen och reagerat på den som både judar och teatervetare. Vi tyckte att det var spännande eftersom det var en bejublad och framgångsrik föreställning samtidigt som det var så delade röster om den. Så hade vi också haft kontakt med Anat Gesser-Edelsburg, en israelisk forskare som i sin doktorsavhandling utvecklade en egen metod och teori för att mäta föreställningars politiska påverkan. Bland annat skrev hon om en turnerande skolföreställning som beskrev en gruppvåldtäkt. Hennes frågeformulär kunde visa att föreställningens våldtäktsskildring förstärkte idén att det var flickans fel att hon blev våldtagen. Påverkan av föreställningen sammanföll inte med den konstnärliga intentionen.      Gesser-Edelsburg menar att en föreställning behöver vissa ingredienser för att påverka publiken åt rätt håll. Föreställningen måste hitta en gemensam värderingsgrund med sin publik, för att därifrån kunna förflytta gränserna lite längre. Om man från början presenterar ståndpunkter som publiken inte alls känner igen och håller med om är förändring inte möjlig. Så man måste skapa någonting gemensamt för att kunna flytta fram positionerna lite i sänder. I vår undersökning använde vi metoden hon har utvecklat för att undersöka hur publiken ändrar sina ståndpunkter. Publiken får fylla i ett formulär med samma frågor/påståenden före och efter föreställningen för att det ska gå att göra en statistisk jämförelse. När vi gjorde vår undersökning visade vi alla frågor för teatern i förhand, och de fick godkänna att vi ställde dem. De hjälpte oss med att hitta datum som fungerade och med att samla frågeformulären. Till saken hör att Willmar Sauter var där och föreläste för dem om Shakespeare, judar och så vidare, och de hade även en judisk dramaturg, chockerande nog…      När vi fick våra resultat var Mats Ek själv väldigt förnärmad. Han trodde inte på våra siffror. Han accepterade inte att studien var statistiskt säkerställd. Ensemblen var nog också rätt skakade. De mådde inte bra av det där. Och det är klart; det är ingen som mår bra av något sånt. Vi förtydligade för dem att studien inte visade att de var antisemiter eller att Mats Ek var antisemit – inte ens att pjäsen var antisemitisk. Det bara finns vissa figurer i pjäsen som samverkade med val som gjorts i framställningen liksom med historia och samtid på ett sådant sätt att latenta antisemitiska strömningar väcktes till liv. Antisemitism, liksom kvinnohat, finns i vår kultur. Det är luften vi alla andas sedan lång tid tillbaka.      I Sverige har vi inte varit tillräckligt medvetna och engagerade i det, vilket innebär att människor omedvetet bär på dessa föreställningar så att de poppar upp på ett kontrollöst sätt. Idén med alla typer av arbete mot stereotyper och fördomar är att man ska veta om att de finns där så att de inte styr oss och tar över oss. För mig påvisade undersökningen just denna latenta antisemitism.      Sedan gjorde jag och Willmar samma undersökning i samband med två andra uppsättningar av Shakespeares Köpmannen i Venedig. Till den ena, som gjordes av Shakespeare på Gräsgården (2006), bjöd regissören in oss eftersom han var säker på att han hade löst problemet med pjäsens antisemitiska röst. Och jag kunde se vad han hade gjort och hade full respekt för det. Men det hjälpte inte; skillnaden i resultat var marginell i förhållande till Dramaten. Publiken påverkades fortfarande åt fel håll; alltså de höll i högre grad med om antisemitiska påståenden. Sedan gjorde vi undersökningen en tredje gång, på Deutsches Theater Berlin (2005). Vi ville göra det i Tyskland på grund av det speciella förhållande som där finns till judar. Vi såg den här föreställningen och tyckte att den verkligen var genomtänkt. Och Shylock spelades av en fantastisk skådespelare, Ulrich Matthes – jag är fortfarande kär i honom nu tio år senare. Föreställningen arbetade med att berätta om Tysklands ansvar för Shylocks handlingar; att det är Tyskland som har gjort Shylock till Shylock. Jag sa till Willmar: ”Om vi skulle få samma resultat här så betyder det att det är något fel på pjäsen.” Då sa han till mig: ”Vi kommer inte få samma resultat här.” Och lik förbannat fick vi det. Den här gången var förklaringen att en stor del av den äldre publiken växte upp under tiden efter kriget, och de var trötta på att få anklagelser för ”vad de gjort”. Även om den här föreställningen inte tryckte det i folks ansikten på ett brechtianskt sätt, även om det var subtilt, så märkte publiken det och de sköt det ifrån sig. Det var ganska skrämmande med högutbildade människor födda på 1930-talet som tyckte att det är judarna som är ansvariga för antisemitismen; att de kunde kryssa i det påståendet redan innan föreställningen, och sedan upprepa det igen efteråt. Tova: Du var ju inne på idén att det var något fel på texten – ska man förstå det som ett mått på hur dominant texten är i förhållande till föreställningens andra uttryck? Yael: Texten å ena sidan, men hur vi gestaltar saker och ting har så många dimensioner att vi inte i förväg vet hur det ska slå. I tanken kan någonting vara fantastiskt. Det finns en scen i Berlin-uppsättningen som jag aldrig glömmer, och som jag visar en inspelning av för mina studenter gång på gång. Det är Shylocks berömda monolog där han säger till Antonio ungefär: ”Förut spottade du på mig, nu passar det att komma att be om pengar, du kallade mig för hund förut, men har en hund pengar? Vad tycker du själv att jag ska göra, ska jag ge dig pengar som tack för att du spottade på mig igår?” Och när Ulrich Mahttes framställer detta blir hela hans kropp som en karikatyr på en jude. Från att ha varit en helt vanlig, kostymklädd börsmäklare (vilket alla är i den här scenen) blir han helt krokig och börjar prata en starkt jiddishfärgad tyska. Han böjer sig och gör rörelser med händerna – han blir en Der Stürmer-gestalt, liksom. När han sagt texten färdigt sträcker han på sig igen och blir sig själv. Det var förmodligen som en kalldusch för publiken. De stod inte ut med det. Och vid ett annat tillfälle kastar han sig på knä framför Antonio och torkar golvet med något litet. Associationen blir direkt till den här juden som under kristallnatten håller på och borstar gatan med en tandborste. Utan att ha några hakkors eller andra uppenbara symboler så var Förintelsen där. Till det sa publiken nej. Tova: När de går och ser Shakespeare tror de att de ska slippa deala med Förintelsens arv, kanske. Yael: Det är Shakespeare, men det är också Köpmannen i Venedig. De vill se den där elaka juden som vill skära bort en del av vårt hjärta. Tova: Jag tänker att det du berättat om dessa föreställningar utgör ett komplext och tydligt exempel på att det inte är så lätt att ta avstånd från det hat som strömmar i kulturen. Också det du sa om Gesser-Edelsburgs undersökning av hur pjäsen om gruppvåldtäkten kom att stärka en sexistisk kultur. Yael: De estetiska valen är bara en liten del av hur man gestaltar; man kommer inte ifrån det historiska sammanhanget. Publiken bär på sammanhanget; de är sammanhanget.

[whitewaterpaper]

Gaston Lagaffe (2018) [FR/BE]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ingen kan producera serietidningsfilmer fransmännen. När jag läste att min ungdomsfavorit Gaston skulle bli spelfilm såg jag fram emot det hela. Jag har de senaste åren läst om serierna allt efter Cobolt föralg släppt den i nu inbunden upplaga. Och i den här uppdaterade versionen är det inte tidningsförlaget ”Spirou” som Gaston blir praktikant hos utan succéstartup: en ”Idehörnan”. Gaston (Théo Fernandez) är som klippt och skuren för företaget, synd bara att hans chef Prunelle (regissör Pierre-François Martin-Laval) ser möjligheterna i hans uppfinningar när företaget skall hitta nya användningsområden för allt mellan tumlösa vantar och tredubbla hängslen.

Jag har inga problem med uppdateringen, även om Gaston givetvis inte är lika malplacerad på Idéhörnan som på kontoret till tidningsförlaget. Man har hittat bra skådespelare till alla rollerna, speciellt bra måste jag säga att man lyckats med Jeanne (Janette i de svenska serierna). Alison Wheeler fångar karaktären bra och är precis så lite smånördig och tafatt som hon är i serierna. Janette har dessutom alltid varit en gnutta mer än bara ett kärleksintresse, och det tycker jag man lyckats bibehålla. Överlag har man lyckats bra med att fälla in fler kvinnliga ansikten utan att det känns krystat – att ge De Mesmaeker (Jérôme Commandeur) investeraren som vill köpa Idéhörnan en kvinnlig assistent är ett smart sätt att göra det på. Att Assistenten Kiglouss (Silvie Laguna) dessutom är väldigt vältalig (trots att hon i princip inte säger ett ord) är humor i sig. Visuellt så känner man igen sig från serierna, även om den rör sig i modernare tider. Gastons härjningar är dessutom av den typ som aldrig blir riktigt föråldrad, och som Janette noterar i filmen: Gaston vill egentligen allas väl – det går bara inte så bra alla gånger han försöker.

Inte en aning om varför folk satt så långa betyg, själv var jag utomordentligt road igenom hela filmen. Men det krävs ju viss koncentration att se filmen när man inte kan franska. Det går liksom inte som med engelsk-/svenskspråkiga produktioner och hålla ett öga på mobilen samtidigt.

Inget sagt om en uppföljare, snyft, men en film som jag anser är väl värd att framtidssäkra med ett dvd-inköp. Undrar om Spirou-filmen är lika bra? Har sämre erfarenheter av den serien.

Länkar.

Filmen @ Vodeville

Filmen @ IMDb.

Filmen @ Play Pilot.

Filmen @ Studio S.

Serien @ Cobolt Förlag.

[cawamedia]

Galapremiären av filmen “Blott Sverige Svenska komedienner har” -en resa genom Sveriges kvinnliga komikers historia

Stêrk Production hade den stora äran att bjuda in för att fira premiären av den första långfilmen i närvaro av regissören Nisti Stêrk och komediennerna, Sissela Kyle, Lill Lindfors, Clara Henry, Ann Westin, Moa Svan, Shanti Rydwall-Menon, Pernilla Hammargren, Therese Sandin, Hanna Dorsin, Emma Molin, Lill-Marit Bugge, Anna Blomberg Annika Lantz, Zinat Pirzadeh, Moa Svan, Yvonne Skattberg, Ami Hallberg-Pauli och Sara Young.

Blott  Sverige svenska komedienner har -en resa genom Sveriges kvinnliga komikers historia

Idè & Manus: Nisti Stêrk Regi : Nisti Stêrk Längd: 58 minuter Producent: Nisti Stêrk Redaktör/Wingman: Henrik Von Sydow Klippare: Kaveh Akaber Foto:Iga Mikler

Följ med komikern Nisti Stêrk på en resa genom den svenska komediennens historia, hela vägen fram till idag. Från Julia Cæsar till Clara Henry, från Hjördis Pettersson till Gina Dirawi.

Vilka tematiska gränser har sprängts under årens lopp? Vilket sceniskt och medialt utrymme har kvinnorna haft och har? På scen, inom stand-up, på film och tv? Är man tvungen att vara vulgär och svära som en man idag? Kunde kvinnor skämta om samma saker som män, och hur är det idag? Vilka förebilder har dagens komedienner lutat sig mot för att våga ta klivet att ställa sig på en scen för att få folk att skratta?

Tillsammans med några av Sveriges främsta komedienner vänder och vrider Nisti Stêrk på frågorna om hur det var förr och resan fram till idag och frågar sig vilken riktning den svenska humorscenen tar sig i framtiden.

Genom Nistis värme och nyfikenhet lär vi känna både dåtidens och dagens stora komedistjärnor. Tillsammans skrattar vi åt gamla skämt och välbekanta ansikten.

Medverkande

Eva Rydberg, Birgitta Rydberg , Meg Westergren, Sissela Kyle, LIll Lindfors, Pia Johansson, Gina Dirawi, Anna Blomberg, Maria Lundqvist, Moa Svan, Ann Westin, Klara Zimmergren, Bianca & Tiffany Kronlöf, Shanti Rydwall-Menon Pernilla Hammargren, Therese Sandin , Hanna Dorsin, Emma Molin, Clara Henry, Zinat Pirzadeh, Annika Lantz, Sissela Benn, Yvonne Skattberg, Ami Hallberg-Pauli, Sara Young, Lill-Marit Bugge & Anna-Lena Brundin

Filmen är producerad av Stêrk Production för i SVT K Special och kommer att sändas den 8 mars kl 20.00 på SVT2.

Kvällens program måndag 4 mars

Plats:   Berns Salonger, Stockholm 19:15    Mingel med bubbel och “glittrande glad musik” 20:00    Filmstart 21:00    Samtal med regissör, team och medverkande.

Lina Thomsgård, chef och medgrundare av Stockholms Kvinnohistoriska, berättar kort om arkiveringen kring Metoo.

“Blott Sverige Svenska komedienner har” premiär Galapremiären av filmen "Blott Sverige Svenska komedienner har" -en resa genom Sveriges kvinnliga komikers historia Stêrk Production 

[cawamedia]

Stockholms 29:e internationella filmfestival 7-18 november 2018 Stockholms internationella filmfestival startade 1990 och är idag en av Europas främsta filmfestivaler. Under festivalen visar vi 160 filmer från mer än 60 länder. Vi arrangerar också exklusiva förhandsvisningar året om, Stockholms filmfestival Sommarbio i augusti, mobila filmvisningar för barn och unga och Stockholms filmfestival Junior i april. VI ÄLSKAR FILM!

— Årets upplaga av Stockholms internationella filmfestival reflekterar över året som har gått, men blickar också framåt och fokuserar på de förändringar som upproret lett till. Vi är därför mycket stolta över att presentera vår hittills mest jämställda festival, säger Git Scheynius, festivalchef på Stockholms internationella filmfestival.

Årets festivalprogram är det mest jämställda i Stockholm filmfestivals historia, med 39 % kvinnliga regissörer representerade. Stockholms filmfestival deltar även i initiativet 50/50 by 2020, som arbetar för jämställdhet i filmbranschen.

Ett urval av filmer i årets program som behandlar teman som sexism, jämställdhet och kvinnlig frigörelse inkluderar bland annat Firecrackers av Jasmin Mozaffari, Cold Sweat av Soheil Beiraghi, Little Tickles av Andréa Bescond och Éric Métayer, Sofia av Meryem Benm’barek, Night Comes On av Jordana Spiros och Float Like a Butterfly av Carmel Winters.

  The 29th Stockholm International Film Festival : 7-18 November 2018

  Stockholm International Film Festival was founded in 1990 and has grown to become one of Europe’s leading film festivals. During the festival we screen over 150 films from over 60 countries. We also arrange exclusive previews throughout the year, open-air screenings during the summer as well asStockholm International Film Festival Junior in April.

  WE LOVE CINEMA!

Stockholms 29:e internationella Filmfestival galakväll Stockholms 29:e internationella filmfestival 7-18 november 2018 Stockholms internationella filmfestival startade 1990 och är idag en av Europas främsta filmfestivaler.

[viktorfredriksson]

Hollywood 2017 – #MeToo, Wonder Woman och The Post

Sedan de första anklagelserna mot Harvey Weinstein om sexuella trakasserier publicerades har världen, och i synnerhet filmvärlden, totalt dominerats av #MeToo. Vad som började som en tweet av skådespelerskan Alyssa Milano den 15 oktober spred sig snabbt som ringar på vattnet. Vad som tidigare har förnekats, lättvindigt bortförklarats och/eller skuld- och skambelagts har nu äntligen bubblat upp till ytan. Styrkan i #MeToo ligger just i dess omfattning; det ingjutna självförtroendet sprider sig genom branscher, länder och samhällsskikt. En uppvisning i mod och en tystnadskultur under uppluckring. Och det bästa är att det känns som att det faktiskt händer saker på riktigt.

Men det är inte en spikrak väg. Under den senaste tiden har diskussionen glidit en aning, till att innefatta nya frågeställningar och en sorts problematisering av rörelsen. Vilka berättelser bör inbegripas i #MeToo, och vilka är rentav kontraproduktiva? När övergår skitstövel-beteende i sexuella trakasserier? Det är frågor som har aktualiserats inte minst efter att Master of None-skådespelaren Aziz Ansari anklagades i samband med en dejt efter Emmygalan.

Svaret på dessa frågor är inte alldeles enkla och kommer sannolikt att till viss del att fortsätta prägla debattens utveckling framöver. På sätt och vis är det synd eftersom problematisering av #MeToo riskerar att ta bort fokus från den verkliga problematiken: männens beteende och män som avfärdar allt vad feminism heter. Men jag tror ändå att om den mäktiga kraft som är #MeToo ska fortsätta att bryta ny mark är det nyttigt att också ha den här sortens frågor i bakhuvudet.

Det råder ingen riktig konsensus om vad som utgör en feminist. Och så ska det vara tycker jag, feminismen kan och bör anta många olika skepnader. Något som dock riskerar att undergräva kraften i rörelsen är det minutiösa särskiljandet av bra och dålig feminism. Margaret Atwood, författaren till den dystopiska klassikern The Handmaid’s Tale tillika feministisk ikon, vars tv-filmatisering nyligen vann Emmy för årets bästa dramaserie, kritiserades nyligen för sin hållning i frågan för en incident från 2015 där hon yrkade på ökad transparens vid granskningen av en före detta professor vid University of Columbia som avskedades 2016 efter anklagelser om våldtäkt. Atwoods respons är läsvärd.

Emma Watson är en annan som har varit under lupp. Hon har under de senaste åren utvecklats till att bli en av de starkaste feministiska rösterna inom Hollywood. Hon förkroppsligar en sorts moderniserad feminism, svårhanterlig för den sortens män som hävdar sin stereotypa bild av feministen – hon som underkänner all traditionell femininitet och undertrycker sin sexualitet – som den enda verksamma.

I slutet av februari, strax före premiären av Beauty and the Beast, poserade Emma Watson något lättklädd i Vanity Fair. För detta kritiserades hon och kallades »dålig feminist«. Watson svarade med att det inte alls var frågan om hyckleri; det var ett aktivt val som i hennes ögon var ett uttryck för handlingskraft.

Mer nyligen blev hon kallad för dålig feminist ännu en gång, om än på andra grunder. Mer exakt kallades hon för »vit feminist«, ignorant gentemot färgade kvinnor och oförmögen att förstå eller adressera sina egna privilegier och hur de påverkat hennes framgång. I sociologiska termer kallas detta för intersektionalitet: där diskriminering och förtryck inte kan spåras till en separat identitetsmarkör (t.ex. kön), utan sker i samverkan med, och förstärks av, andra social identiteter (t.ex. etnicitet, klass och ålder).

En av årets mest högljudda filmpolitiska debatter handlade just om bristen på intersektionalitet i Sofia Coppolas The Beguiled. Filmen utspelar sig i södern under det amerikanska inbördeskriget och är en nyinspelning av Don Siegels film med Clint Eastwood i huvudrollen från 1971. I Coppolas film spelar Colin Farrell samma roll som en skadad unionssoldat som tillfångatas av en internatskola för flickor i Virginia. Skillnaden är perspektivet. Där Siegels film berättas ur Clintans perspektiv är Coppolas helt och hållet berättat ur kvinnornas. Den manliga blicken är, på ett medvetet provokativt sätt, utbytt mot en kvinnlig. Kameran objektifierar utstuderat Farrells kropp och kvinnornas blickar kan inte motstå frestelsen att följa med. En dekonstruerande idé som onekligen har sina poänger. Men när det uppdagades att Coppola medvetet utelämnat en svart slavkvinna, Hattie, från berättelsen, möttes hon med stark kritik som löd ungefär så här: Om Coppola nu vill skildra ett strikt kvinnligt perspektiv i en tydligt mansdominerad miljö varför då välja amerikanska inbördeskriget – vars huvudsakliga förtryck riktades mot svarta?

En kritik som definitivt inte är tagen ur luften, men risken med den här sortens olika läsningar och ifrågasättande är att feminismen blir alltför exkluderande (i bemärkelsen att alla inte behöver vara sociologer för att vara feminister) – och då riskerar den att slå knut på sig själv. Något som #MeToo har visat med all tydlighet är att feminismen är som starkast och inflytelserik när den är som mest enad, oavsett om du har läst Judith Butler eller ej.

Överlag har filmåret 2017 varit ett relativt starkt år, eller åtminstone ett fall framåt, för kvinnor på film. I synnerhet när det gäller kvinnliga karaktärer. Antalet välskrivna kvinnliga huvudroller blev inte minst uppenbar i det oerhört tighta racet om Oscarsnomineringar, som slutligen resulterade i nomineringar till Sally Hawkings, Frances McDormand, Margot Robbie, Saoirse Ronan och Meryl Streep, där den manliga kategorin har varit betydligt skralare på minnesvärda insatser. Och som Gal Gadot påpekade i sitt tacktal till #SeeHer-utmärkelsen under Critic’s Choice Award, så hade de tre mest inkomstbringande filmerna under 2017 – The Last Jedi, Beauty and the Beast och Wonder Woman – samtliga kvinnliga huvudroller. I nästa andetag påpekade Gadot dock att endast nio av de hundra mest inkomstbringande filmerna under året regisserades av kvinnor. För så är det: trots att många filmer fortfarande misslyckas att passera Bechdel-testet och trots att kvinnliga karaktärer tillägnas väsentligt mindre dialog än manliga, ligger det största problemet fortfarande bakom kameran snarare än framför. Det är strukturer som är djupare och mer trögrörliga.

»And here are the all-male nominees...« Så lät det när Natalie Portman presenterade Best Director-kategorin på Golden Globe. Steven Spielberg och Guillermo del Toro, två av de nominerade männen, bemötte senare den kritiska kommentaren i välkomnande och instämmande ordalag och betonade 2017 som ett ypperligt år för kvinnliga regissörer. Problemet är att båda regissörerna, oberoende av varandra, nämnde exakt samma tre filmer som illustrativa exempel: Dee Rees Mudbound, Greta Gerwigs Lady Bird och Patty Jenkins Wonder Woman. Just den här sortens likriktade namndroppning kan såklart inte Spielberg och Del Toro rå för, de vill bara väl. Men likväl har det alltid varit symptomatiskt för kvinnor bakom kameran i Hollywood; det är samma namn som förekommer (Varda, Akerman, Campion, Bigelow, Coppola etc.), om och om igen (något som jag själv också gör mig skyldig till) – för att det helt enkelt finns för få. Och det är en problematik som knappast är begränsat till regissörer; Rachel Morrison (fotograf till Mudbound) är exempelvis den första kvinnliga fotografen i filmhistorien som nomineras i Bästa Foto – en kategori som har existerat i 90 år. Och av de 250 mest inkomstbringande filmerna under 2017 var 3% av kompositörerna, 11% av manusförfattarna och 16% av klipparna kvinnor.

Det finns alltså en hel del jobb att göra. Det är siffror som ingen biologist i världen kan förklara bort, och det är siffror som knappast är unika för Hollywood och filmindustrin.

Två kvinnliga porträtt som var särskilt hoppingivande under året är Wonder Woman från Patty Jenkins Wonder Woman och Katharine Graham från Steven Spielbergs The Post. Den förstnämnda är den första fristående spelfilmen om den klassiska serietidningskaraktären någonsin, att jämföra med sju (åtta om man inkluderar Batman v Superman) om Superman. Det är i själva verket den första gången på tolv år som en kvinnlig superhjälte bär en film. Den som axlar rollen är israeliten Gal Gadot och hon förkroppsligar en tydligt avsedd feministisk figur – uppväxt på den matriarkala ön Themyscira och spottar ur sig demonstrativa repliker som »What I do is not up to you« till sin manliga sidekick.

Figuren i sig är, historiskt sett, på samma gång en skönhetsikon och en feministisk ikon. Samtidigt som hon utstrålar en spektakulär styrka och handlingskraft representerar hon den sortens skönhetsideal som den feministiska kampen länge har betraktat som destruktiv. Men precis som Emma Watson-debatten, påvisar det en sorts missuppfattning där vissa tycks hävda en motsättning mellan traditionell femininitet och handlingskraft. För trots att Wonder Woman inte personifierar ett ideal som tilltalar alla kvinnor (precis som att jag själv ser upp till varken Batman eller Superman) så förtjänar såklart tjejer och kvinnor möjligheten att få uppleva den sortens kvinnliga superhjältar på vita duken. Med det sagt kommer man inte ifrån att Wonder Woman är en naiv och endimensionell karaktär, och att tveksamma skämt och objektifiering i viss mån förekommer, men fördelarna överväger nackdelarna. Filmen gör garanterat mer nytta än skada. Filmens stora succé på biografer världen över såväl som hos kritiker har såklart höjt dess tunga symbolvärde ytterligare. Men även på ett konkret plan är filmen en vägvisare; den planerade uppföljaren blir nämligen den första filmen att använda sig av Hollywoods nyligen framtagna (i kölvattnet av #MeToo) riktlinjer mot sexuella trakasserier.

Om Jenkins filmatisering av Wonder Woman är ett märkligt sent uppvaknande, är Spielbergs murvelfilm The Post på sätt och vis ännu mer angelägen; Katharine Graham skrivs tillbaka i historieböckerna. Filmen berättar den sanna historien om The Pentagon Papers, den sju tusen sidor långa hemlighetsstämplade dokumentsamling kring USA:s inblandning i Vietnamkriget från 1945 till 1971, som läcktes till amerikansk press och kort därefter publicerades, trots ihärdiga påtryckningar från Nixon-administrationen.

Som publicist av The Washington Post 1969-1979 och ägare av The Washington Post Company 1963-1991 var Katharine Graham en av samtidens mäktigaste kvinnor och stod för flera avgörande beslut som har format USA:s historia därefter – i synnerhet Watergate-affären. I 70-talsklassikern All the President’s Men skildras just Watergate, men helt utan Grahams närvaro (hon nämns endast flyktigt i en scen). I The Post skriver Spielberg tillbaka Graham (magnifikt spelad av Meryl Streep) i historien. Filmen fungerar nästan som en föregångare till All the President’s Men, ett litet försmak på vad Nixon-administrationen var kapabel till. Filmen tar inte bara tillbaka Graham, utan sätter henne i absolut centrum av händelserna. Som både publicist och ägare navigerar hon i en extremt manligt dikterad värld, med interna såväl som externa påtryckningar. Den fundamentala frågan om att publicera eller inte kompliceras av en stundande börsnotering som gör beslutet till ett, inte bara etiskt, utan även ekonomiskt sådant. Och oavsett vad slipsmännen runt omkring henne gör och säger, är det hon som i slutändan förändrar historien.

På sätt och vis är dessa karaktärsskildringar viktiga inte bara på grund av sin representation, utan också för att de samtidigt illustrerar hur mycket arbete det finns kvar att göra. Optimalt ska inte feminismen behöva framhäva Starka Kvinnliga Karaktärer. Det vill säga 1: En stark kvinnlig karaktär ska inte behöva framhävas, utan det finns en enorm styrka i att låta en kvinnlig huvudkaraktär vara kompetent, självständig och beslutsam – utan att göra en poäng av det (något som actionchocken Mad Max: Fury Road gjorde fantastiskt bra, där Tom Hardys titelkaraktär snarare agerade sidekick till Charlize Therons benhårda Furiosa). 2: De kvinnliga karaktärerna behöver inte nödvändigtvis vara starka för att vara feministiska. Precis som att den feministiska kampen i verkligheten inte handlar om att varje kvinna ska bli självständiga näringslivstoppar, utan snarare nå en position där det individuella valet, vad det än må vara, fullt ut dikterar ens livsväg. Men innan vi når dit – och innan den här sortens kvinnliga karaktärer integreras mer organiskt inom industrin – är det nödvändigt att skina ljus på det som historien har förnekat oss. Det är en början iallafall. 

[cawamedia]

Vid Guldbaggegalan på Cirkus korades vinnarna för filmåret 2017. 11 av 23 nominerade filmer tilldelades Guldbaggar. The Nile Hilton Incident fick flest priser med fem Guldbaggar, tätt följt av Sameblod med fyra priser, inklusive Guldbaggens Publikpris. The Square och Borg fick två Guldbaggar vardera. 

Bästa film

The Nile Hilton Incident

Producent: Kristina Åberg 

Bästa regi

Ruben Östlund

för The Square 

Bästa kvinnliga huvudroll

Lene Cecilia Sparrok

för rollen som Elle Marja i Sameblod 

Bästa manliga huvudroll

Fares Fares

för rollen som Noredin i The Nile Hilton Incident 

Bästa kvinnliga biroll

Julia Kijowska

för rollen som Agnieszka i Jordgubbslandet 

Bästa manliga biroll

Stellan Skarsgård

för rollen som Lennart Bergelin i Borg 

Bästa manus

Amanda Kernell

för manuset till Sameblod 

Bästa foto

Fredrik Wenzel

för fotot i The Square 

Bästa klipp

Anders Skov

för klippningen av Sameblod 

Bästa kostym

Louize Nissen

för kostymerna i The Nile Hilton Incident 

Bästa ljud/ljuddesign

Fredrik Jonsäter

för ljudet i The Nile Hilton Incident 

Bästa mask/smink

Petra Cabbe

för mask/smink i Solsidan 

Bästa originalmusik

Peter von Poehl

för musiken i Korparna 

Bästa scenografi

Roger Rosenberg

för scenografin i The Nile Hilton Incident 

Bästa visuella effekter

Torbjörn Olsson och Alex Hansson

för effekterna i Borg 

Bästa utländska film

The Salesman

regi: Asghar Farhadi

Bästa dokumentärfilm 

Silvana – väck mig när ni vaknat

regi: Olivia Kastebring, Mika Gustafson och Christina Tsiobanelis 

Bästa kortfilm

Min börda

regi: Niki Lindroth von Bahr 

Fler priser på Guldbaggegalan: 

Årets nykomling

Rojda Sekersöz, regissör

för sina insatser i Dröm vidare

Hedersguldbagge

Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att tilldela 2018 års Hedersguldbagge till:

Stig Björkman, regissör 

Gullspira

En jury bestående av Anna Carlson (ordförande), Gila Bergqvist Ulfung (regissör), Sanjin Pejkovic (filmforskare), Alexander Haridi (manusförfattare),Lisa Andrae (SVT Barn och Ungdom) och Johan Unenge (författare) har beslutat att utdela Gullspira 2018 till:

BUFF Filmfestival 

Guldbaggens publikpris

Sameblod

Producent: Lars G. Lindström

Det var publiken som avgjorde vilken film som vann priset genom att rösta på guldbaggen.aftonbladet.se. Priset producerades av Svenska Filminstitutet i samarbete med Aftonbladet. Röstningen öppnade den 22 december 2017 och avslutades den 17 januari 2018. 

Vinnarjuryn består av följande nio ledamöter; Anna Carlson (ordförande), Daniel Espinosa (regissör), Nadja Weiss (regissör, skådespelare), Elisabeth Ohlson Wallin (fotograf), Sören Staermose (producent), Anna Asp (scenograf), Anne-Marie Söhrman Fermelin (konsulent för ung film- och talangutveckling), Håkon Skogrand (tidigare programchef, Den norska filmfestivalen Haugesund)

och Marek Septimus Wieser (filmfotograf). För information om nomineringsjurygrupperna var god se guldbaggen.se.

Guldbaggegalan ägde rum måndagen den 22 januari 2018 på Cirkus i Stockholm och sändes live i SVT. Programledare var Petra Mede.

  Guldbaggegalan 2018 Vid Guldbaggegalan på Cirkus korades vinnarna för filmåret 2017. 11 av 23 nominerade filmer tilldelades Guldbaggar. The Nile Hilton Incident fick flest priser med fem Guldbaggar, tätt följt av Sameblod med fyra priser, inklusive Guldbaggens Publikpris. 

[cawamedia]

Stockholms 28:e internationella filmfestival prisutdelning 8-19 november 2017

Stockholms internationella filmfestival startade 1990 och är idag en av Europas främsta filmfestivaler. Under festivalen visar vi 200 filmer från mer än 60 länder.  Vi arrangerar också exklusiva förhandsvisningar året om, Stockholms filmfestival Sommarbio i augusti och Stockholms filmfestival Junior som äger rum i april. 

Arrangemang: Stockholms Internationella Filmfestival & Petré Event – Meeting Room “The Square”, Alströmergatan 20, Kungsholmen Stockholm

Årets vinnare på Stockholms filmfestival 2017

Juryn har nu gjort sina val för den 28:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den franska regissören Léonor Serraille tog hem Bronshästen för Bästa Film under lördagskvällens prisutdelning. Nedan följer alla pristagare på Stockholms internationella filmfestival 2017.

STOCKHOLM XXVIII COMPETITION

Bästa film: Jeune Femme av Léonor Serraille. För dess dynamiska och skarpsinniga porträtt av en ung kvinna – en av de mest minnesvärt livfulla – ständigt på kant med sin omvärld. Denna skenbart småskaliga berättelse hittar djup och konturskärpa i det distinkta specifika – i en tillställning där komedin går hand i hand med tragedin.

Bästa regi: God’s Own Country av Francis Lee. För dess vackert naturalistiska och diskreta närmande mot en tematisk fond av mognad, sexualitet och tolerans, såväl som sin pragmatiska och sympatiska skildring av jordbrukares dagliga kamp.

Bästa debutfilm: I’m Not A Witch av Rungano Nyoni. För hennes vittgående unika stil och berättelse, en film som utsätter åskådaren för förut osedda miljöer och situationer, samt för karaktärer med en påfallande visionär klarhet. En oförglömlig debut som tar sig an förödande förtryck och exploatering av kvinnor både känslomässigt inkännande och med banbrytande humor.

Bästa manus: No Date, No Signature av Vahid Jalilvand och Ali Zarnegar. För dess noggranna utforskande av outsägliga etiska frågeställningar som uppstår till följd av en oväntad tragedi, och för sin sammansatta och systematiska genomgång av skuldhantering och olika samhällsprivilegier (och bristen på desamma).

Bästa foto: Paul Guilhaume för Ava. För dess underbart lekfulla och ombytliga visuella stil som resonerar till omfattande delar av filmhistorien, utan att försumma sin egen distinkta estetik. En filmälskares film fylld med överväldigande ikonografi och bildlösningar.

Bästa kvinnliga skådespelare: Antonia Zegers för Los Perros. För hennes subtila och mångfacetterade skildring av en välbärgad kvinna som tar för sig av livets olika passioner och begär, samtidigt som hon ovillkorligt leds in i det förflutnas dunkla moraliska marker. En aktör vars känslor strålar briljant strax under ytan.

Bästa manliga skådespelare: Josh O’Connor för God’s Own Country. För hans lika modiga som delikata tolkning av en karaktär som drivs av raseri men ändå har förmågan till betydande empati. En fullt inlevd prestation som fångar hela bågen med en trasig, ung man som kommer till rätta med sina omständigheter genom omsorg för människor runt omkring honom.

STOCKHOLM XXVIII DOCUMENTARY COMPETITION

Bästa dokumentär: For Ahkeem av Jeremy S. Levine och Landon Van Soest. Denna film är en varm och intim berättelse om kärlek och tuffa omständigheter i skuggan av amerikansk polisbrutalitet. Den gestaltar på ett organiskt sätt unga människor som söker vägar att överleva mot alla odds. Filmen lämnar utrymme för publiken att dra egna slutsater och lyckas fånga livets oberäkneliga vändningar.

STOCKHOLM XXVIII SHORT FILM COMPETITION

Bästa kortfilm: Retouch av Kaveh Mazaheri. Den vinnande kortfilmen är svår att sätta enbart en genre på. Istället transcenderar den på ett snyggt sätt socialrealistiskt drama, politisk thriller och svart komedi. Med precist justerade och problematiserande genusglasögon undersöker den traditionella idéer om kvinnors roll i samhället, såväl i Iran som i resten av världen.

STOCKHOLM LIFETIME ACHIEVEMENT AWARD

Stockholm Lifetime Achievement Award: Vanessa Redgrave Årets vinnare av Lifetime Achievement Award har tillhört skådespelarvärldens toppskikt i fem decennier och kallats ”vår tids största levande skådespelerska” av Tennesse Williams. Hon har briljerat i såväl kostymdramer och politiska dokumentärer som verk av några av filmens största auteurer. Med häpnadsväckande kraft och stort politiskt engagemang har Vanessa Redgrave gjort skådespeleriet till sin livsgärning.

STOCKHOLM VISIONARY AWARD

Stockholm Visionary Award: Pablo Larraín Årets vinnare av Visionary Award är en mångsidig filmskapare med stor konstnärlig precision. Med en skarp blick riktad mot Chiles historia har Pablo Larraín via enskilda människoöden och med universell räckvidd avslöjat korruption och politisk dubbelmoral på flera nivåer. Han har omdefinierat biopic-genren och vidgar ständigt våra cinematiska horisonter. Med sju briljanta filmer i bagaget står Pablo Larraín för en sant visionär filmkonst.

STOCKHOLM IMPACT AWARD

Stockholm Impact Award: Wild Roses av Anna Jadowska. För en känslig gestaltning av en moder som vägrar att överge sitt sanna jag, och för ett porträtt av ett rasande barn som ifrågasätter ett ytterst konservativt samhälle, för en visuellt utsökt stil som kontrasterar en värld av fördomar och moralisk tvång, Stockholm Impact Award går till Anna Jadowska för Wild Roses, en metafor för människans uthållighet.

STOCKHOLM RISING STAR

Stockholm Rising Star: Gustav Lindh 2017 års Rising Star inom Stockholm filmfestival tilldelas en ung person som redan gjort ett starkt avtryck i flera filmer. Med en närhet och innerlighet i kombination med en dramatisk skärpa – lyckas han vidröra strängar i vårt inre. Vi  förutspår en underbar framtid inom filmen – Gustav Lindh.

1 KM FILM

1 Km Film-stipendiat: Nyforelsket av Ville Gideon Sörman. Årets vinnare av 1 km film stipendiet går till en regissör med en originell röst som lyckas sätta ett ansikte på de mest komplexa samtida känslorna. Med ett finkänsligt berättande mänskliggör han karaktärerna på ett sätt som intimt engagerar åskådaren.

1 Km Film Hedersomnämnande: Min Homosyster av Lia Hietala. Ett hedersomnämnande går till en regissör som har ett absolut gehör för autentisk dialog och visar prov på stor finess för karaktärer och miljöer.

FIPRESCI-PRISET

FIPRESCI-priset: Based On A True Story av Roman Polanski. Filmen undersöker själva processen för konstnärligt skapande som ett spel mellan konstnär och verklighet baserat på ömsesidiga manipulationer och förklädnader. Den formella glansen kombineras här med ett smidigt utarbetande av varje detalj. Så, FIPRESCI-juryn är stolt över att tillkännagiva att priset går till Roman Polanski för filmen D’après une histoire vraie (Based On A True Story).

28th Stockholm International Film Festival award ceremony Stockholms 28:e internationella filmfestival prisutdelning 8-19 november 2017 Stockholms internationella filmfestival startade 1990 och är idag en av Europas främsta filmfestivaler.

[cawamedia]

http://guldbaggen.se/

Bästa film: Jätten

Producenter: Maria Dahlin och Morten Kjems Hytten Juhl

Bästa regi: Goran Kapetanović

för Min faster i Sarajevo

Bästa kvinnliga huvudroll: Maria Sundbom

för rollen som Siri i Flickan, mamman och demonerna

Bästa manliga huvudroll: Anders Mossling

för rollen som 11811 i Yarden

Bästa kvinnliga biroll: Sadžida Šetić

för rollen som Radmila i Min faster i Sarajevo

Bästa manliga biroll: Michael Nyqvist

för rollen som chefredaktör Markel i Den allvarsamma leken

Bästa manuskript: Johannes Nyholm

för manuskriptet till Jätten

Bästa foto: Ita Zbroniec-Zajt

för fotot i Yarden

Bästa klipp: Tora Mkandawire Mårtens och Therese Elfström

för klippningen av Martha & Niki

Bästa kostym: Kicki Ilander

för kostymerna i Den allvarsamma leken

Bästa ljud/ljuddesign: Patrik Strömdahl

för ljudet i Yarden

Bästa mask/smink: Eva von Bahr, Love Larson och Pia Aleborg

för mask/smink i Jätten

Bästa originalmusik: Jan Sandström

för musiken i Sophelikoptern

Bästa scenografi: Liv Ask och Bengt Fröderberg

för scenografin i Flykten till framtiden

Bästa visuella effekter: Fredrik Nord

för effekterna i Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Bästa utländska film: Sauls son

regi: László Nemes

Bästa dokumentärfilm: Martha & Niki

regi: Tora Mkandawire Mårtens

Bästa kortfilm: 6A

regi: Peter Modestij

Fler priser på Guldbaggegalan:

Årets nykomling: Ahang Bashi, regissör

för sina insatser i Skörheten

Hedersguldbagge: Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att tilldela 2017 års Hedersguldbagge till: Katinka Faragó, producent

Gullspira: En jury bestående av Jannike Åhlund, Malena Janson, Pia Huss, Ulf Synnerholm, Julia Jarl och Johan Bogaeus har beslutat att utdela Gullspira 2017 till: Petter Lennstrand, regissör och dockmakare

Biopublikens pris: Det var publiken som avgjorde vilken film som vann priset genom att ringa eller sms:a. Röstningen öppnade den 13 januari och avslutades den 23 januari. Hundraettåringen som smet från notan och försvann Producent: Malte Forsell

Vid galan på Cirkus korades Guldbaggevinnarna för filmåret 2016. Elva av 26 nominerade filmer tilldelades guldbaggar. Två filmer fick flest antal Guldbaggar: Jätten och Yarden med tre stycken vardera. Två guldbaggar var fick Den allvarsamma leken, Martha & Niki och Min faster i Sarajevo.

Här följer bilder ifrån Röda Mattan, samt pristagare och efterfest på Circus i Stockholm. Arrangör: Wonderland…

Guldbaggen 2017 Bästa film: Jätten Producenter: Maria Dahlin och Morten Kjems Hytten Juhl Bästa regi: Goran Kapetanović