#kramade dig en stund

[asongofthingsilove]

I was sad on thursday and my friend is so adorable and amazing that she went and bught me chocolate for when i came back after my lesson (i only had the chance to hug her before i had to go to the lesson, she had a free period). I didnt even realize she bought it for me specifically before she said later that day “I couldn’t find your favourite”

[ungochvilsen]

7/5-18

Vi träffades för lite över en vecka sen, kommer du ihåg det? Jag hade precis avfärgat håret så det var gult och orange och såg helt ärligt förjävligt ut. Jag skulle på affären mitt emot ditt jobb och köpa hårfärg för att rädda mitt hår, och när jag går mot affären hör jag hur du ropar mitt namn medan jag pratar i telefonen. Du såg glad ut och gick över gatan mot mig och kramade mig hårt, som att det var sista gången. Jag blev chockad och försökte skämta bort hur mitt hår såg ut men du tittade mig i ögonen och sa ‘’Du är alltid vacker’’, just där och då tänkte jag inte mer på det utan jag skrattade. Du berättade att du hade fått en lägenhet och att du nu skulle på systemet, eftersom vi inte ses så ofta bad jag dig följa med mig och köpa hårfärg men hela tiden försökte du övertala mig att färga håret mörkt igen men återigen skrattade jag bort det och köpte flera blekningar. Jag gick med dig till systemet och stod en bit bort medan du gick in och köpte dina äckliga jävla öl och rökte, jag hade en konstig känsla inom mig men ignorerade känslan och fimpade mig cigg när du kom ut. Vi gick till bussen och väl där började du prata om lägenheten du skulle flytta in i, jag frågade skämtsamt när jag skulle få se den men du skrattade bara nervöst och öppnade en öl. Jag röker och du dricker öl, för du har tydligen slutat röka. Jag ville kyssa dig när vi satt där trots att jag visste att du skulle smaka öl. När vi sedan pratat en stund berättar du hur nervös du är inför att flytta ihop med någon igen och jag frågar varför, ‘’Jag är bara rädd att gå miste om mina bästa år och spendera de med en tjej som det sedan inte funkar med’’ sa du och då gick det upp för mig, du ska flytta ihop med din tjej, hon du har varit otrogen mot med mig 3 gånger, hon som du sa att du skulle lämna för mig men vad du än sa så spelade jag oberörd och tog ett bloss av min cigg. Jag skrattade bara och höll med ‘’Därför jag inte är i ett förhållande, och för att du fuckade upp mig ordentligt’’ var mitt svar det var ett skämt men både du och jag visste att det fanns allvar i det. Du gav mig den där blicken, den blicken som du alltid gav mig efter att vi hade bråkat och du ville säga förlåt men inte vågade. Vi bytte sen samtalsämne och lite halvstelt satte vi oss på bussen och sen sa vi hejdå.

Jag blonderade håret trots att du ville att jag skulle ha kvar mitt mörka, jag blekte bort dig och alla gånger dina händer varit intrasslat i mitt hår och alla gånger du strukit mitt hår medan jag legat på ditt bröst. 

Du är borta nu.

Och jag tror faktiskt det var vårt sista hejdå, och du kommer aldrig läsa det här men det här är mitt hejdå till dig och våran historia.

[mypropertyiscondemned]

Elitism och världsrymd

Hela livet har lett mig fram till denna stund,

en lätt hands flata mot ryggen,

precis under skulderladen,

en enkel vindpust.

Idag är jag 14, jag är10, jag är 27.

Jag är livets begynnelse och jag är dess sista andetag.

Jag är flickan dina ord berörde,

jag är kvinnan som aldrig kom hem,

mitt hjärta är krossat och du städar rent.

Ibland är livet inte tillräckligt,

och jag vet inte varför.

Idag är jag Lolita, jag är hon du kramade med ord

och dränkte med whisky.

Nu bor du i mitt huvud som du alltid gjort,

och jag har en plats i ditt.

Varför blev det så?

Jag vill ingenting mer än att glömma dig, slippa dig,

men jag är en people-pleaser,

jag är elitist, jag har vad Sigmund Freud jagade,

jag hatar mig själv, jag hatar dig mer.

Varför finns du i mina tankar,

varför vill en del av mig gå förbi din gata

och hoppas att du står i det kala fönstret,

hoppas att du ska gå en promenad,

hoppas att du ska iväg för att träffa någon som kan vänta en liten stund.

Återförenas som en gammal väninna och chat noir,

i mitt huvud har din lägenhet brun interiör,

ett för litet kontor, dyra gardiner.

I mina fantasier är det du och jag men det är vem som helst,

det är en basstämma som har mig i sin famn,

det är inte du men det blir du och mina tankar dras dit ofrivilligt.

Det är inte du som berättar för mig om Mendelejev,

om väte helium litium beryllium bor kväve kol syre fluor,

dansa i neon.

Jag älskar intellektet och det är min drömprins,

men tre steg till och så är det du.

Lo-lee-ta.

Jag är flickan dina ord berörde,

jag är kvinnan som aldrig kom loss,

jag är elitist, jag har vad Sigmund Freud jagade,

jag hatar mig själv, jag hatar dig mer.

När du öppnar ditt fönster,

och månljuset kikar in,

och vinden är mild,

och regnet är blått,

släpp in mig.

[swedishblondehermione]

28/6 - 2020 Lite tankar om sommaren

Jag vet inte varför jag skrivit de här på engelska innan. Kanske för att distansera mig ifrån texten men det fungerar ändå inte blev lika ledsen och berörd av att läsa det ändå för det är ju fortfarande samma minnen. 

Tisdag 23/6

Midsommar har varit och det var trevligt, firades i Hamburgsund nu när vi sålt Torrskog. Jag började iallafall jobba på Sportshopen igen i tisdags. I skrivande stund är det söndag. Jag var lite nervös, första dagen och allt. Det gick bra men jag insåg snabbt att provrums “avdelningen” är mycket tråkigare än skoavdelningen. Jag verkligen längtade efter att få hälsa på skogänget och när Henrik gick förbi kramades vi och pratade kort. Kommer inte ihåg vilka jag åt lunch med men jag tror det slutade med att sista biten av lunchen pratade jag med Eric vilket var kul, han är jättesnäll och rolig. På min andra rast blev det telefon med Lucas. Efter min andra rast blev jag dock väldigt ledsen. Kunde inte sluta gråta. Hela tiden fick jag gå runt och torka mina ögon och gömma mig för medarbetare. Jag fattade inte riktigt varför. Just det, såg även Frans, på långt håll trots avsaknaden av mina glasögon. Att se honom förvånade mig eftersom jag kollat genom listan av kollegor och inte såg honom på den. Jag fick inte chansen att hälsa. 

Onsdag 24/6

Nu var det gråt redan från början. Jag var superledsen varenda tanke ledde till gråt, väldigt svårt att reda ut vad det var som fick mig så ledsen. Att prata med Lucas på min fika rast hjälpte definitivt, han fick mig på mycket bättre humör och andra tankar. Lite tårar mot slutet kom det ändå men det är väl så bara. Det var också ett år sen jag först var hemma hos Frans. Jag har dessutom funderat ut en rimlig förklaring till min ledsenhet. Det känns som att mina vänner har samlats men uteslutit mig, bytt ut mig mot någon annan. Bara det att varken jag eller de har gjort något eller kan göra något åt det. 

Torsdag 25/6

MYCKET BÄTTRE. Nya tag trots min stressiga morgon. Glömde ställa alarmet och mamma väckte mig 9.25 så bara 25 minuter försovning. Det gjorde iallafall att jag började ta med sminket och sminkar mig numera när jag kommit fram till Sportshopen. Idag hade jag samma rast-schema som Henrik. Vi pratade lite, han vet nu att jag har Lucas till exempel. På väg tillbaka från våran andra rast kom ämnet in på Frans. Henrik berättade att han och Frans pratat förra sommaren och att Frans verkligen inte hade haft tid för mig, eller jobbat så mycket att han gärna tog det lugnt efteråt. Absolut en helt rimlig förklaring jag förstår precis känslan. Jag mindes även då att Frans sagt det förra sommaren när vi pratade lite efter det att jag brutit ihop inne i butiken. Men samtidigt så var jag så ensam och vid det tillfället trodde jag honom inte. Det kändes som en lättnat att Frans inte hatar mig faktiskt som min tanke har varit det senaste året. Jag vet inte vad jag kände där och då faktiskt. Blev lite ledsen och behövde tänka. 

Fredag 26/6 

Idag kom Lukas Orehult och hälsade på. Han hittade mig precis när jag hade börjat och vi stod och bara snackade i en kvart. Jättetrevligt att kunna prata med honom och träffa honom så himla go kille hade faktiskt sett fram emot det hela veckan. Jag berättade för honom om hur dåligt jag mådde förra sommaren men GLÖMDE helt bort anledningen med det, att tacka honom för hans otroliga snällhet på bussen till personalfesten då jag mådde så dåligt. Jag berättade också att denna dag för ett år sen hade jag min första kyss. Mycket minnen som ska vara glada men jag vet inte om de är det. Jag mötte Frans också. Han var ledig och var där med sina vänner. Jag går mot dator rummet för att fixa några storlekslappar och utan mina glasögon ser jag inte att det är han direkt. Jag berättar det för honom medans vi kramas. Jag tror han sa “Kul att se dig” men det kan vara min hjärna som hittar på saker. Jag nämner nåt om att han är varm och han retar mig för att han är ledig i det fantastiska vädret, och sen är mötet slut. Jag hoppas på att kunna prata mer med honom. Jag kanske skulle behöva det, det känns som vi har ouppklarade saker. Men jag vet inte. Men jag vet att jag inte har känslor för honom på det sättet. Trots det drömde jag att vi kysstes, men den här gången var Lucas där också, det var som i höstas men byt Hannes mot Frans. Jag vill berätta för Lucas men jag är rädd att han absolut inte kommer förstå, han kommer inte tro mig, han kommer tro att jag fortfarande har känslor för Frans och han kommer använda min dröm som bevis. Men jag vet. Och den här gången gör jag verkligen det. Att jag gråter över förra sommaren är för att jag tycker synd om mig själv för ett år sen. Det var så mycket som hände och det var så jobbigt. Jag blir så ledsen av att tänka på hur dåligt jag mådde. Jag kan åka se Slottsberget och alla mina bra minnen är undantryckta det enda jag minns är hur jag satt där uppe och grät. Jag kan åka genom Fjällbacka och tänka på hur mycket jag grät när jag satt där på bussen på väg hem. Jag kan kolla bort mot skoavdelningen och bara längta tillbaka till förra sommaren, en av mina bästa men sämsta. Jag kan åka in mot Grebbestad och minnas de gånger vi gått där för att gå och bada, och jag kan minnas de gånger jag gått där ensam och gråtit, hela vägen in till busshållplatsen. Jag vill att Lucas ska vara här och hålla om mig, men inte han kan jag prata med om det här. Jag vill att han ska komma och hålla om mig. Jag tror jag ska ringa honom snart. 

Positiva grejer är iaf att jag klickat med Miranda, supersnäll 01:a dessutom med Alicia Karlsson vilket är kul, jag hoppas vi kan prata icke stelt i korridorerna sen när skolan börjar igen. 

[orosanmalan]

Vittnesmål

“Jag jobbade som socialsekreterare. Vår manlige förvaltningschef var verkligen en schysst man. Han pratade mycket om sexuella trakasserier och att det var viktigt att vara transparant, öppen och inte göra något som var obekvämt för någon annan. Han kramades. Konstant. Strök en över ryggen. Under den tiden tyckte jag att det var okej. Han frågade alltid om det var okej. Vi hade ett tufft jobb så ibland behövdes en ordentlig kram. Vid ett tillfälle kom en föreläsare till oss. Han sa obetänksamt till oss andra som stod nära, "den där fasta fina rumpan har jag sett många gånger på friskis och svettis". Påtvingat fniss från oss, stel stämning. Vid ett annat tillfälle var vi på planeringsdagar och spenderade två dagar på ett spahotell. Jag tränade medan de andra badade. På kvällen när han druckit lite sa han "Jag såg när du tränade, att du hade så fasta benmuskler visste jag inte", synd att du inte hann bada med oss andra". Lite senare på kvällen började han flirta med servitrisen på ett väldigt obehagligt vis "kom hit och sätt dig en stund, vad har du mer att servera ikväll?" Det här är en man som är schysst, som är omtyckt och som var en bra chef. För det han gjorde och sa var väl inte över gränsen, eller? #normaliserad“

[louiseeklund]

5 Mars 2017 Söndag

01:58 Det är nu jag saknar honom och det är nu Henrik fyller år. Martin gav mig livsråd tidigare: Talang är en sak men du kommer ingen vart om du inte övar, övar och övar. Producerar. Jag måste skriva varje dag. 01:59 Jag sitter vid technogolvet nu, en DJ influgen från Tyskland står bakom mig och framför mig rör sig kroppar i takt med musiken. Vissa intressantare än andra. En turist har kommit fram två gånger för att ifrågasätta mitt beteende. Inte ska jag sitta vid en upplyst skärm. 05:06 Det var givande det där vad Martin sade till mig och i samband med att Henke några timmar senare skulle komma att säga att om han är borta från väggen i två veckor, har han förlorat mycket. Du måste ständigt vara igång för att underhålla och därmed förbättra din färdighet, därför är det oerhört viktigt att du glädjes av vad du gör. 14:24 Jag vill ha en ledlampa för fotografering. 17:07 Nu skickade jag avskedsbrevet. Tårarna har fallit i konstant en timma och de kommer garanterat komma tillbaka vid både väntade och oväntade tillfällen. Det är över nu. Vi är över. 17:38 Jag ligger som limmad på golvet, jag kan inte röra mig. Vad jag önskar mest av allt nu är en privat hemmakonsert. Jag har smält in i mattan. 18:46 Det absolut värsta att vi är drömmen för varandra. Vi skulle kolla på sommarstugor i skärgården. Vi skulle åka husvagn i Australien, hälsa på hans mamma, hälsa på hans pappa. Vi skulle bo i Stockholm och flyga över till Los Angeles när tillfällena yttrar sig. Han skulle visa mig Melbourne och alla hans vänner. Jag skulle ha en studio och han skulle läsa in manus. Vi skulle så småningom köpa hus i Carmel by the Sea. Vi skulle ha ett eller två barn med namn som River och Sun. Vi skulle ha en hund. Vi skulle åt alla våra drömmar tillsammans men nu separerades dem. Oss. Det är alltid här jag ångrar mig och springer tillbaka när jag inser det här, men det har gått förlängt den här gången. Det finns ingen återvändsgränd här och jag måste följa vägen för att komma framåt. Det som är i vägen är starkare än allt vi vill, då är det iallafall för mig. Det känns inte rätt. Jag vill och behöver leta vidare och jag är inte redo för en spikad framtid nu. Jag vill inte vara i skuggan av en man. Vi växlar mellan luft och stenar. 19:03 Allt jag ångrar är att jag varit så tvivelaktig, svag och osäker. Vilket är oerhört tunga känslor att leva med. Jag behöver jobba med mig själv.<br> 19:06 Mina ögon är så svullna att jag tror att det skulle pysa om jag satte en nål i. 19:07 Vad jag egentligen är mest ledsen över är hur han mottar det. Jag läste det om och om igen. Tyst och högt. När jag läste högt kändes det som om meddelandet var till mig och tårarna forsades i de korta andetagen. Egentligen kände jag mig lättare och jag vet att det är ett bra beslut men empatin och ömkan om hur han (kanske) kommer att känna är så sjukt stark att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Han är stark dock, den starkaste jag känner men det är bara så jävla tråkigt att förlora människor på vägen. Kommer jag någonsin se honom igen? Jag har fått många fysiska ting av honom och kommer ha honom omkring mig. Han har verkligen format mig och varit viktig för mig men det är dags att jag tar ansvar. Jag vill inte vara tillsammans med honom, jag har fastnat för allt runtomkring honom.<br> 19:15<br> I dessa lägen är jag verkligen tacksam över att jag har ovanligt många spellistor. Jag hittade direkt en skräddarsydd spellista för mitt nuvarande humör, tankar och känslor som jag gjorde i Juli förra året. Uppenbarligen kände jag något då men den kan inte varit mer lämpad än nu. 23:07 Den stora sorgen. Allt känns som en dröm. Hur kan jag bara lägga allt på hyllan, bete mig som om jag läst klart en bok och öppna en annan? 23:09 Mina ögon är lika röda som min flammande hy. 23:17 Jag skrev en att-göra-lista för idag innan jag somnade inatt. Jag har kryssat över tre. Brev, Meditation, Boka flyg till Umeå. De som inte blev var: Skriva arbetsprov, fri skrivövning, rita, klappa katten, äta måltider, morgonträning. Min första punkt, den största punkten gjorde mig helt handlingsförlamad. Mamma och Pappa kom hem efter att ha åkt till något fik i Norrköping med Mormor och när de kom hem tog de tid innan de såg mig under filten på mattan. “Här är hon ju!” sa pappa med ett leende i rösten och jag började hulka, samla in luft i mina lungor utan att riktigt andas ut och mina tårar gled ner över kinderna. Pappa satte sig på huk och kramade om mig, frågade vad som hänt och i andetagen fick jag ut några fåtal ord. Sen kom mamma och gjorde likadant. “Jag kan inte röra på mig” var det första jag sa till pappa och han trodde att jag ramlat. Jag hade ramlat mentalt. “Hon kan inte röra på sig” sa han sedan till mamma och förklarade varför jag låg där i en pöl på golvet. Till mamma sa jag att jag var hungrig och helt fantastisk som hon är lagade hon mat åt mig, i ett annat hushåll hade kanske en annan bett sitt barn att skärpa sig. Jag är ändå glad att de såg mig ligga där, sårbar för om jag hade gått upp innan de kommit hem hade jag troligtvis legat i min säng och sagt att jag var trött för att jag kom hem sent inatt och det här hade kanske inte kommit ut förens de läst min blogg. Jag har under tiden med Kipan lärt mig något av det viktigaste av allt: En öppen dialog är det viktigare än allt, det och att ge ut all den kärlek du har inom dig. De och att ta vara på livet, varenda stund och att njuta. Troligtvis kommer jag inte fatta vad som skett och att det är över förens i höst när datumen går i repeat. 23:48 Jag kollade vad han skrev och det är otroligt att han inte ger upp på mig. Han älskar mig för mycket. Jag förtjänar inte det här.

[emiliesoderlind-blog]

Brickens ankomst del 3

Del 3

Ca kl 11.00

Jag minns att jag fick en värk i hissen på väg upp, utanför hissen stod en ganska skrämd familj och tittade på mig. Jag vankade in till förlossningen. I receptionen anmälde jag oss, och jag lät så himla ynklig hela tiden kommer jag ihåg det som. Dem bad mig och Jonas sätta oss i väntan på en barnmorska.

Sedan kom hon. Som en ängel skänkt från ovan kom Josephine. ”hej Emilie! Såja, ta värken bara så pratar vi sen.”

Hon hade en så mjuk och trygg röst! Jag blev lite kär tror jag. Jag tittade upp på henne och med mitt ynkligaste jag förklarade jag hur rädd jag var för att jag inte var tillräckligt öppen och för att vi skulle bli hemskickade. Josephine och Jonas hjälpte mig upp på fötter och hon förklarade snällt att mitt vatten hade gått tolv timmar tidigare och att jag hade haft tryckande värkar sedan dess, så hon trodde nog inte att jag skulle bli hemskickad. Men hon skulle för säkerhets skull känna efter så klart.

Upp i sängen bar nedtill (utan några egentliga problem med nakenhet, vilket jag tidigare så klart gruvat mig för) kände hon efter.

”Men kära du, du är ju fullt öppen och barnet ligger ju här nere.”

Då började jag nästan gråta ”Men min epidural då?”

Josephine förklarade snällt det jag redan visste. Att vid det här skedet var ju epidural ganska onödigt, det skulle ju inte hjälpa under krystarbetet som nu stundade. ”Du kan få lite lustgas om du vill ha det?” sa Josephine så peppande hon kunde. Min nästa farhåga var ”Men vad då, kommer det ett barn idag?!”.

Både Josephine och undersköterskan Malin skrattade till lite ”ja när som helst skulle jag tro”, svarade Josephine.

Jaha, där och då var det inget mer att göra. Då kör vi då tänkte jag. Nu ska vi föda barn. Barnmorskan och undersköterskan började göra i ordning rummet. Jag kände samma känsla som att preppa för en latterusch. Var sak på sin plats. Dem började sätta på sig förkläden, göra i ordning förlossningspallen. Jag tänkte en sista planerande tanke ”öhh, när kissade jag sist?” frågade jag Jonas. Jag hade nämligen förberett mig själv och Jonas på att jag inte skulle ha en fylld blåsa vid utdrivningsskedet, då jag inte ville att blåsan skulle vara i vägen för barnet. ”Bra tänkt Emilie, vi sätter dig på hinken så får vi se om du kan kissa!” berömde barnmorskan Josephine mig. Vid det här laget fick jag någon slags integritetstänk mot Jonas, vilket är väldigt konstigt. För man är ju inte smickrande vacker i den här kroppsvolymen och i landstingets slitna skjorta. Jag bad honom hämta lite vatten. Under tiden satt jag där på en rostfri hink i form av ett timglas och försökte kissa. Men att kissa på beställning är aldrig lätt. Att kissa på beställning med folk är aldrig lätt. Att kissa på beställning, med folk, i en hink mitt i en förlossning är i stort sett omöjligt. Trots! Att Josephine var så snäll och satte på kranen.

Så då satte dem mig och Jonas på förlossningspallen. Detta hade jag alltså i förväg önskat. Både jag och Jonas rekommenderar pallen, då Jonas kände sig väldigt delaktig när han fick sitta och hålla om mig. De tömde mig på urin med kateter. De instruerade mig med lustgasen. Så lägligt som möjligt så kom den, den första krystvärken. Jag vill minnas att krystvärken inte gjorde ont på samma sätt. Vid det här tillfället jobbade kroppen helt själv, jag gjorde ingenting. Det började däremot smärta väldigt. Och då menar jag VÄLDIGT mycket mellan benen. Sköterskorna satt beredda där mellan mina ben med varma handdukar och barnmorskan höll det där speciella greppet. Min barnmorska sa att de alltid håller de greppet. Men jag var ändå tydlig med att jag ville ha det och varma handdukar. För mig hjälpte verkligen handdukarna! När den första krystvärken kommit och jag tillsammans med Jonas varit fullt fokuserade på lustgasen så sa Josephine ”Ja det är inte mycket hår på den här bäbisen.” SAY WOOOT?! Kände jag. Ser hon redan barnet? Den är alltså på riktigt snart ute. Vid det här läget kom det några krystvärkar som sagt gjorde det mesta jobbet själva. Jag gjorde ingenting, och jag tror det var därför som barnet inte kom ut redan här. Jag vågade inte riktigt att ta i själv. Det var obehagligt tyckte jag. Det resulterade dock i den sjuka känslan av att barnet ”fastnade” längst ner när krystvärken gick över. Där och då kändes det verkligen som om jag skulle gå sönder och samman. Det skrämde mig så pass att jag inte vågade krysta själv. Efter kanske tre krystvärkar med väldigt långa mellanrum, så frågade Josephine om jag inte ville prova att stå på knä i sängen. Absolut sa jag. Mest för att jag var stressad för deras skull. Sitta där mellan mina ben och vänta på värkar som aldrig kom. Jag hade då inte alls en känsla av att jag bara ville bli klar. Väl uppe på knä hände ingenting! Jag bara stod där. Jag var inte heller alls bekväm i den ställningen, vilket jag först trodde att jag skulle vara. Stå med rumpan mot allt och alla. Nej det var inget för mig. Josephine frågade försiktigt ”Emilie, jag vet att du vill föda stående på något vis, men skulle du ändå vilja testa att sitta upp i sängen?” Jag gjorde vad hon än bad mig.

Så då satte vi oss. Allt fortsatte precis som innan. Värkarna kom. Jag gjorde inte mycket. Värkarna kom med sju till åtta minuters mellanrum.

Barnmorskan Josephine började nog bli lite stressad för hon tog in chefsbarnmorskan ÅSA. Åsa var den barska bestämda energin som kom in i rummet. Hon tittade på mig. ”Nej, men här behövs inget värkstimulerande! Du ska bestämma dig Emilie!” Jaha, tänkte jag. Jag blev inte alls irriterad på Åsa. Tvärtom så var det skönt och givande med en till slags energi i rummet. Typiskt nog så fick jag mycket väl nästa krystvärk när Åsa var inne i rummet. Värken gick över och jag hjälpte inte till så mycket. Vilket också gav Åsa mer rätt. Det var jag som skulle bestämma mig. Åsa lämnade rummet. Och då blev allt som det tidigare varit. Värkarna kom väldigt glest, och när de kom var de inte tillräckligt långa eller starka. Varje gång så ”fastnade” barnet och det var sjukt obehagligt. Josephine började fumla med min hand, redo för att ändå sätta ett dropp med värkstimulerande. Dem kallade på Åsa igen. Då kom Åsa in och frågade ”Men är inte den här bäbisen ute än? Emilie! Nu måste du bestämma dig. Du måste krysta ut ungen!”.

Josephine förklarade att det inte kom några värkar att jobba med. ”Då får vi väll sätta igång en värk då!” muttrade Åsa. Sedan tog sin hand och tryckte på några punkter på min mage, och jag kände hur värken började byggas upp. ”NU EMILIE ÄR DET DU SOM KRYSTAR UT UNGEN!” Jag kände hur värken började gå över och jag kände där och då att nej, barnet ska inte fastna igen.

Värken gick över och jag använde min kraft för att hålla allt kvar. ”KRYSTA NU!” skrek någon. Jonas stod vid sidan av, höll mig handen och med den andra armen bakom min kudde. Det här ögonblicket var det mest panikiga och mest kaotiska under hela förlossningen. Jag kände bara att jag skulle dö och inte alls klara av att få ut barnet. Jag var alldeles för trång. Det gick inte! Jag försökte dra ihop bena och lägga mig raklång, men alla i rummet tryckte ihop mig till en boll. Jag tror jag skrek ”JAG KAN INTE!” och alla skrek ”JO!”, jag tror Åsa la till ”Ta ett djupt andetag och tryck NU!”. Ett millikort andetag och med all kraft jag någonsin använt så sved det till något så fruktansvärt. Något så dödligt sjukt svidande med en följande känsla av slurp. Jag andades ut. Som jag minns det var det liksom som en djup suck och en skön avslappning bara la sig i hela rummet. Vad hände? Är det klart? Tänk att jag som har lidit av en sådan förlossningsrädsla ligger här nu och har precis gjort det. Det är över. Jag känner att det är över. Wow. Alla dem tankarna flög i huvudet. Så poff så låg ett knyte på magen och började kisande titta upp mig. Jonas tårade lite. Jag var så förbluffad av allting.

”Har ni kollat efter vad det blev?” frågade någon. Jag hann bara tänka ”blev vad?”. Jonas svarade att han hade sett att vi hade fått en liten flicka. Hon var så…främmande och ändå så välbekant. Så skör och ändå så stark. Så ny och ändå så erfaren på något vis.

Jag var salig i personalen och Jonas. Jag kunde inte sluta överösa dem med beröm och kärlek. Jag fick lika mycket tillbaka. Det var en väldigt fin stund. Josephine och Malin skulle snart gå av sitt pass. Men innan så bedövade Josephine mig till fullo inför stygnen. Jag hade endast spruckit ytligt med sammanlagt fyra stygn på tre olika ställen. Själva syandet fick nästa härliga barnmorska sköta. Vi kramades allihopa. Allt var verkligen lugnt, harmoniskt och mysigt. TACK FÖR DET.

Bricken hade kommit och ett lugn för min själ infann sig. Hon är här nu, min skatt.

[dokumentation1453]

14 sms och 7 missade samtal

Jag hade varit på konferens på Lidingö men avvek lite tidigare än övriga på fredagen. Passerade därför T-centralen lite mer än en timme tidigare än vad som var tänkt. Hade en tanke att jag skulle gått av t-banan där och kollat i ett par affärer men efter torsdagskvällens trevligheter på konferensen beslutar jag mig för att åka vidare hem till Tyresö. Tidpunkten är ca kl 14. Åker hem och lägger mig på sängen och vilar en stund. Eftersom jag varit på konferens är min mobil satt på ljudlös. Somnar till men vaknar till av någon konstig och olustig känsla, vet ej vad. Tittar i alla fall till på min mobil och ser till min förskräckelse 14 sms och 7 missade samtal, alla från min dotter! Ringer upp henne direkt och hon är utom sig av oro för hon tror jag är inne i stan och inte svarar. Jag blir knaster torr i mun när hon undrar om jag inte vet vad som hänt.

Hon berättar kort och jag säger att jag måste kolla webben sen ringer jag henne igen och säger bara, stanna där du är jag kommer och hämtar dig! Hon befinner sig på sitt arbete i Täby. Jag ger mig iväg med bilen samtidigt som jag inte har klart för mig om jag överhuvudtaget kan köra till Täby, är vägarna öppna? Får med mig några bananer, en filt och vatten, vet inte hur jag tänkte... Väl i Täby har de börjat stänga ner hela köpcentrat så min dotter och en kollega till henne sitter på ett staket utomhus och väntar. Vi skjutsar även hem kollegan som bor i Västerhaninge. Resan tar 4 timmar! Under tiden ut till Täby ringer min syster som undrar hur vi mår och vad som händer. Helt plötsligt börjar jag storgråta och kan knappt köra bilen och jag blir sååå jä___la arg och svär som en tok och tycker att allt är jätteläskigt! Så här dags vet vi ju inte så mycket än. Den mycket sena middagen inköptes för ovanlighetens skull på en pizzeria. Sen satt vi i soffan, dottern o jag, och pratade o kramades.

– Bittan