#jo hört

[fallingforfandoms]

Und eine ... Zugabe vom Bürotalk von heute. Weil ich merke, wie mich ... so gewisse Dinge selbst da immer wieder einholen:

Die Kollegin, die gerade was unterschreiben musste: "Der wievielte is'n heute?"

Ich: "Äh, keine Ahnung. Was haben wir denn für 'nen Wochentag?"

Sie: "... Donnerstag?"

Ich: "Also wenn morgen Freitag ist, dann ist heute der 20."

Sie: "Will ich wissen, wie du dadrauf gekommen bist?"

Ich: "... lieber nicht."

~

Wenige Tage zuvor:

Sie: "Also, die Chefin meinte eben, deine erste Frühschichtwoche ist Ende Juli, ab dem ... 21., glaub ich?"

Ich: "Das wär ein Sonntag. Und da mag ich echt keine Frühschicht machen."

Sie: "Ja, keine Ahnung, dann eben ab Montag, aber- warte, warum weißt du jetzt schon, wie der Kalender Ende Juli aussieht?"

Ich: "Weil der 20. ein Samstag ist."

Sie: "... aha?"

Ich: "... lange Geschichte. Andere Geschichte. Egal. Und sonst so?"

[fallingforfandoms]

Thanks for tagging me @mordsfesch ! 🥰

Last song I listened to:

Tagging @carlomenzinger & @sherrylniria if you feel like it :)

I was tagged by @cmdrburton to share the last song i listened to!

Soft sad indie love song... yes I'm a true vicious metalhead...🤭💕

Tagging @sinnsenke and @tambourineophelia and @grosstadtkind13 <3 no pressure to play!

[321agnes]

Del två av våran gemensamma berättelse.

Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?

 “Ja, heeej”, säger jag och känner hur jag genast blir alldeles varm i ansiktet.

Jag tycker mig nästan kunna se hur det lyser rött mot hans vita t-shirt. Jag harklar mig och trevar med blicken runt i lokalen för att hitta något att prata om. Mina händer skakar och mina ben börjar ge vika. Det känns nästan som att jag ska svimma. Jag ser i ögonvrån hur grabben försöker läsa av mig. Färdar blicken över mitt ansikte, läser mitt kroppsspråk, följer blicken ner mot mina fötter och upp igen. Han fäster ögonen på boken i min hand.

 “Den där är riktigt bra.”

Jag tittar snabbt på boken och sedan på honom.

 “Ja, jo, det är den bästa”, svarar jag med darrande röst.

Ordet “nervös” står skrivet, med stora bokstäver, mitt på min panna. Det enda jag vill är att sjunka ner i marken och aldrig komma upp igen.

 “Nähä du! Den bästa är väl ändå Slaktarens brustna hjärta”

Hans lätta jargong lyfter en tyngd från mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lätta på min hållning och le av hans skämtsamma tonläge.

 “Den förmedlar ett budskap som ingen annan bok jag någonsin läst! Den säger så mycket utan att det behöver skrivas med ord.”, han tittar drömmande bort på ingenting och hans ögon gnistrar över hans passion till boken. Något med honom gör mig trygg i mig själv, jag känner mig plötsligt avspänd, obekymrad.

 “Jo visst, men den är ju inte alls lika spännande och den är fullproppad med oförståeliga metaforer.”, säger jag med stadig, kanske aningen spydig, röst.

Böcker är mitt ämne och jag tycker mig verka självsäker. Han verkar tycka detsamma och ler mot mig.

 “Oförståeliga och oförståeliga. Det handlar om hur man läser, och ser på saker. Och vilken intelligens nivå man är på förstås.”

Jag spärrar upp ögonen åt hans kommentar. Antydde han precis att jag är dum?! Vi stirrar på varandra under tystnad i några sekunder, innan vi båda brister ut i hejdlöst skratt. Jag skrattar så att jag får ont i magen, något jag inte gjort på länge. 

 “Så har du någonstans att vara just nu?”, frågar grabben när vi har skrattat klart.

 “Nej. Jag kom bara hit för att få boken signerad, men ja…”, jag vrider huvudet mot Paul som fortfarande masserar sin hand, obrydd av allt som händer runt honom.

 “Vill du ta en kopp kaffe? Jag vet ett schysst ställe.”

Jag kan inte rå för det, men hans erbjudande får min puls att öka.

 “Jättegärna”, svarar jag glatt, lite för glatt egentligen.

 “Men först måste jag veta vad du heter. Jag fikar inte med folk jag inte vet namnet på”

 “Frida. Jag heter Frida. Du då? Jag följer inte med killar jag inte vet namnet på”

Vi ler mot varandra och med den mest genuina och mjuka röst jag någonsin hört svarar han.

 “Gabriel”

 “Jag går och tar en till kopp”, säger Gabriel och reser sig upp.

Vi sitter i en soffa längst in i kaféet. Det är ett mysigt ställe med växter överallt. Personalen är väldigt trevlig och det märks att Gabriel är här ofta.

 “Synd det där med Paul. Han verkar mycket trevligare i intervjuer”, säger jag när Gabriel är tillbaka.

 “Ja, han kan ju bete sig sådär ibland. Det är så han är helt enkelt. Men han var mycket bättre på hans julföreläsning 2012.”

Jag tittar på honom en stund för att försöka förstå om han talar sanning.

“Näh, du ljuger.” säger jag.

“Va?”, säger Gabriel med ett förvirrat ansiktsuttryck.

“Det var ju bara 100 biljetter till den, jag stod i kö i flera månader!”, halvskriker jag och märker hur bordet bredvid oss kollar i våran riktning.

 “Jadu Frida, man får ju se till att vara ute i god tid om man vill träffa sin idol."

Jag slår näven i bordet.

 “Jag var ute så snabbt jag kunde!”

Gabriel skrattar med handen för munnen. Jag tittar med en sur blick på honom en stund innan jag också börjar skratta.

 “Vart bor du någonstans då?”, frågar Gabriel efter en stund och sneglar på min resväska.

Jag tar en klunk kaffe och svarar.

 "Robertsfors.”

Gabriel rynkar på ögonbrynen.

 "Robertsfors?"

 “Det ligger en bit utanför Umeå”

Gabriel rynkar på ögonbrynen igen.

 “Ligger inte det i typ Norrland?”

Jag skrattar och nickar. Alla är precis likadana, Norrland som Norrland.

 “Jag visste det! Man ser det på dig. Jag kan se renhornen under det krulliga håret!”

Jag ler stort och känner mig aningen generad. En liknelse till renar, alla är precis likadana. Men han är på något sätt inte som någon annan. Han lägger kommentarerna på ett charmigt sätt.

 “Okej men vad gör du där? Kan man liksom…bo där?”

Nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Han rodnar och ler lite smått. Jag ser att han är hundra procent seriös med sin fråga. Jag tar några djupa andetag.

 “Ja, ja man kan bo där. Jag bor i en etta. Ja, det finns lägenhetshus i Norrland.”

 “Jaha”, säger Gabriel och tar en klunk av sitt kaffe.

 “Men liksom, jobbar du med renskötsel?”

Jag skrattar så att jag inte kan andas. Gabriel skrattar också nu. Mest på grund av min reaktion, men det gör inget. Hans skratt ger mig fjärilar i magen och jag blir glad. Han skrattar med ett stort leende och hans smilgropar är tydligare än någonsin. Eller tydligare än någonsin sedan jag såg honom för första gången.

 “Nej, alla i Norrland äger inte renar.", säger jag och ler retsamt.

 “På dagtid jobbar jag på en bensinmack och på kvällen på en bar. Robbans läckra drinkar.”

 “Låter flott. Så du kan liksom mixa drinkar och grejer?”

 “Nja, jo, ja, typ. Jag kan vissa. Men jag serverar mest.”

 “Coolt. Men vad är ditt riktiga jobb? Ditt heltidsjobb.”

Nu är det min tur att rynka på ögonbrynen. Gabriel tar en klunk av sitt kaffe och kollar på mig med förväntansfull blick.

 “Jag har inga andra jobb. Båda är mitt heltidsjobb. Halvtid på bensinmacken och halvtid på baren.”

 “Men liksom, vad gör du egentligen?”

Jag försöker desperat förstå vad Gabriel menar så att jag inte sitter tyst allt för länge, men jag lyckas inte. Vad gör du egentligen? Vad menar han med det?

 “Jag gör inget annat.”

 “Så du gillar att serva bilister och servera drinkar?”, frågar Gabriel med viss förvåning.

 "Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag skulle gärna göra något annat.”

 “Varför gör du inget annat då?”

Det verkar som att Gabriel verkligen inte förstår att jag jobbar på dessa ställen.

 “Själv skriver jag bokrecensioner.", fortsätter Gabriel.

Han verkar tro att ett jobb är en hobby. Som om mina jobb bara är något typ av extraknäck.

 “Det kan du väl inte få så mycket för?”, frågar jag och känner att frågan kan ha verkat dryg.

 “Några hundra i månaden.”, svarar Gabriel nonchalant.

Jag höjer på ögonbrynen.

 “Vart får du dina pengar ifrån?”

 “Mina föräldrar har bidragit till det mesta”

 “Så du liksom tjänar pengar på att läsa böcker och får resten av dina föräldrar?”

Gabriel rycker på axlarna.

 “Ja, typ så.”

[tryingtounderstandbrainheart]

20240531

Jaha ja nu är det nytt igen. Nu bara ramlar det in. Som om jag öppnade nån kran eller tog bort nån blockering och så plötsligt började vatten strila där igen.

Det tog flera veckor av skjuta upp och "snart" innan jag faktiskt gjorde det. Men...jag gjorde det..! och när jag väl gjort det så var det sådär att då gick det att göra igen. och igen.

The first kill is the hardest. Det är verkligen så. Sen vänjer man sig på nåt sätt. Jag öppnade den dörren och oh my, allt möjligt flög igenom! :D

Men det är konstigt hur ... saker en stund är på ett sätt och i nästa så är det inte det längre. Vi får se vad det blir av det här. Jag tänker att jag får träffa olika och mest avgöra om vi funkar eller inte. Torali och jag finns det flummigt potential i tycker jag. Men också sådär ja henne såg jag aldrig igen. Men Matilda är jag nyfiken på, Zana likaså och faktiskt Malin, och vad hette hon med papegojorna? Valeria! Sen va det en Ellinor som frågade om vi skulle slacklinea tillsammans..! Det är lite cray. Haplo också. Vem e hon liksom? Hon verkar va ett skumt flum :)

Nästa torsdag blev jag inbjuden på pysselfika i Lund med 4 andra jag inte träffat än. ... Första trippen till Lund med tåg. .. uffa. That's gonna be interesting och jag hoppas inte livsläskigt.

ABF tyckte det lät kul och skulle tydligen "skicka detta till en utvecklare" och se hur de kunde hjälpa mig. Fryshuset har inte hört av sig än. Vore himla fint och de kunde hjälpa till på något sätt.

Idag ska jag nog försöka att iaf prova att spela in en video till hemsidan, får se om jag orkar.

Men jo, det rör på sig. Har ingen aning om vad detta kan innebära men jag känner att det liksom...fortsätter uppåt. Det är lustigt, jag märker sen jag började med uppdateringarna hur det liksom...det händer verkligen grejer. Det utvecklas verkligen. No more säga saker och inte göra dem. <3

Ska bli intressant att se om några månader hur det blev. Projekt kite känns fortfarande helt galet "amen tjena att jag kommer..!"känns mer som inredning och fina saker. Jag kan inte riktigt koppla ihop och få det verkligt att Jag skulle....Åka...! Och kanske umgås med andra kitefolk..?? Jag blir sårad, för det känns så jävla otänkbart.

Men... otänkbart...are you Kidding me?!?! bo i lyxbungalow, funka att bo och leva i Malmö, bara att Köpa kiteutrustning liksom..!, bo ett stenkast från havet, människor som börja dyka upp i mitt liv och vill liknande saker om jag, båten, mf Operationerna och near death som ledde till Liv och..! Otänkbart... det är liksom... mest att hjärnan inte kan se det - än. Som ett pussel där bitar typ försvinner när man försöker att lägga ihop dem.

Livet är verkligen en dröm. För jag sitter mitt i den.

Jag känner att jag vill ha Juni till lite mer kul och chill och sen mot Juli / Augusti så vill jag börja. Får se om det blir så :D vore...epic <3.

Livet ... när man varit i isolation och jävligt mörkt så är det svårt att förstå hur bra det faktiskt Kan vara. Att det liksom är samma plats. Får Jag...också äta t-tårta alltså?

Herregud. Så mycket mer grejer som man kan lägga till egentligen.

Det är nog den som bråkar i mig nu; att liksom börja vänja sig vid rikedom. Det är många nya vägar som ska dras i hjärnan.

Men vissa saker känns bara så stora och bra att...det verkar För bra för att vara...sant liksom. VART GÅR GRÄNSEN?!

Hjärnan sorterar febrilt. Helt klart N.Y.T.T.

[eyeoftheheart]

Das Bemühen um das Christus-Bewusstsein

Wir haben im Grunde den sogenannten ontologischen Dualismus zwischen Gott und Schöpfung nicht überwunden, obwohl Jesus gerade dieses Ziel hatte. “Ich bin der Weinstock, ihr seid die Rebzweige.” - “Ich nenne euch nicht mehr Diener, sondern Freunde.” - “Wie du, Vater, in mir bist und ich in Dir bin, sollen auch sie in uns sein, damit die Welt glaubt, dass du mich gesandt hast.” (Jo 17,21) Letztlich geht es im Bemühen Jesu darum, uns zum gleichen Bewusstsein zu bringen, das ihn erfüllte. Unser Bemühen in der Kontemplation ist das Bemühen um das Christus-Bewusstsein.

(...)

Der Sinn unseres Lebens ist es, unsere und aller Wesen Göttlichkeit zu erfahren. Wenn Mystiker vom Göttlichen im Menschen sprechen, sagen sie manchmal: “Ich bin Gott”. Das wird leicht pantheistisch missverstanden. Der Mensch hört nicht auf, Mensch zu sein, aber diese menschliche Form ist die Ausdrucksform Gottes. Wo christliche Mystik nicht durch das Sieb der Dogmatik gepresst ist, drückt sie das ebenso deutlich aus wie die Mystik des Ostens. So sagt Johannes vom Kreuz: “Unser Erwachen ist ein Erwachen Gottes, und unser Auferstehen ist ein Auferstehen Gottes”.

― Willigis Jäger, Suche nach dem Sinn des Lebens: Bewusstseinswandel durch den Weg nach innen

[organizedstudy]

Swedish and Norwegian music is so good?? That’s it, thank you, good night

[mrfoox]

I'm going to miss Oliver so much... 😢

[turnschuhpunk]

Hörbücher u.ä. mit André Kaczmarczyk

bis 2022

Ich gehe in ein anderes Blau – Lange Nacht über Novalis, Deutschlandfunk 2022. DLF

Sister Morphine – Musiker und Drogen. Feature von Burkhard Reinartz, Deutschlandfunk 2022. DLF

Entführung in die Zukunft (Lesung?). Kurzgeschichte von Robert Heinlein, WDR 1LIVE 2022.

Tick Tack (Ungekürzte Lesung, Rolle: Jo). Von Julia von Lucadou, Tacheles Verlag 2022. Spotify (auch als mp3-CD + Download)

Gespräch über Orlando. WDR3 Mosaik 2022. WDR

Die Irrfahrten des Sergej Sergejewitsch (Rolle: Sergej Prokofjew). Von Lucius Plessner, WDR3 2022. WDR

Preussen - Im Kopf (Rolle: Historiker). Von Tom Peuckert, WDR3 2021. gratis-hoerspiele.de

Wo die Freiheit wächst (Rolle: Franz). Von Frank Maria Reifenberg, WDR3 2021. ARD-Audiothek

Dein haploides Herz (Rolle: Pax Patton). Von James Tiptree Jr., WDR3 2021. WDR

Überredung (Rolle: Mr. Eliot). Von Jane Austen, HR2 2021. Teil 1 Teil 2 (auch als Audio-CDs)

Medium Rare (Lesung?). Kurzgeschichte von Bella Bender, WDR 1LIVE 2021.

Lost and Sound. Podcast von und mit André Kaczmarczyk und Janine Ortiz, Düsseldorfer Schauspielhaus 2020–2021. dhaus.de - zum Download: podcast.de

Der Seiltänzer (Lesung eines Ausschnitts). Von Jean Genet, nachtkritik.de-Adventskalender2020. YouTube

Die USA im Jahr 2020 – Die Schattenseiten des amerikanischen Traums. Feature von Sabine Schmidt, DLF 2020. radiohoerer.de

Beethovens Blues – Was hört, wer nichts hört? Feature von Stefan Zednik, Deutschlandfunk 2020. radiohoerer.de

Der zerbrochene Spiegel – Über die Angst vor der Hässlichkeit. Feature von Uta Rüenauver, DLF 2020. radiohoerer.de

Schweigen oder Schreiben – Eine lange Nacht über die Verwandlung von Leid in Literatur. Von Burkhard Reinartz, DLF 2020. radiohoerer.de

Die Pop-Inklusion - Die Band Station 17 wird 30. Von Joachim Palutzki, Deutschlandfunk 2019. DLF

Marlov in Jerusalem (Rolle: Inspektor Kravitz). Von David Zane Mairowitz, WDR 2019. YouTube

Die Jaguarschamanen sterben aus – Expedition in den Amazonaswald. Feature von Thomas Fischermann, DLF 2019. radiohoerer.de

Das ganz, ganz große Glück - Ein Reihenhaus Blues im Schlagertakt. Feature von Tabea Soergel & Martin Becker, NDR 2019. ARD-Audiothek

*neu* Brüder (Rolle: Philippe-François-Joseph Lebas). Von Hilary Mantel, WDR 2018. ARD-Audiothek

Das Fundament der Ewigkeit (Rolle: Pierre Aumand - jung). Von Ken Follett, WDR 2018. Spotify (auch als Audio-CD)

Ausschnitte und O-Töne aus Stücken im Düsseldorfer Schauspielhaus 2016– . dhaus.de

Gold. Revue von Jan Wagner (Rolle: Der Boss), R: Leonhard Koppelmann, Deutschlandfunk 2016. ARD-Audiothek (auch als Audio-CD)

Allerleirauh - Hörspiel zum ARD Märchenfilm (Rolle: König Jakob). Von Brüder Grimm, ARD 2012. gratis-hoerspiele.de

The Lost Honour of Katharina Blum (Narrator). By Heinrich Böll, R: Polly Thomas, BBC London Radio4 2012. avenita.net

Goodbye To Berlin (Bernhard Landauer). By Christopher Isherwood, R: Polly Thomas, BBC London Radio4 2010. avenita.net

*neu* Erzählungen aus Kolyma (Rolle: Kolja). Von Warlam Schalamow, R: Martin Heindel, rbb 2010. archive.org

Das Wismutspiel, Szenen nach Rummelplatz von Werner Bräunig (Rolle: Erzähler), R: Gabriele Bigott, rbb 2010.

Schnipsel: eins zwei drei

[tallskinnyvanillalatte]

Mein Mitbringsl aus Hamburg und kurze Story dazu.

In meiner Wohnung hat quasi jeder Raum ein Straßenschild. Wohnzimmer fehlt noch, Bad geht mit den Fliesen nicht, aber sonst ist jedes Zimmer ausgestattet. Das Arbeitszimmer ist die Säbener Straße, denn da wird ja auch gearbeitet. Das Schlafzimmer ist die Sunrise Road, denn dort geht die Sonne auf und der Schrottplatz Gebrauchtwarencenter T. Jonas liegt auf der Sunrise Road und das hört man ja bekanntlich zum Einschlafen, also welcher Straßenname könnte fürs Schlafzimmer passender sein!? Die Küche ist ganz langweilig die Sagrada Familia, da muss ich noch was besseres finden. Aber der Flur ist jetzt die Große Freiheit, denn von dort kommt man in alle Räume uuuund nach draußen, in die große Freiheit. Gleichzeitig ist es auch ein kleiner Insider mit mir (und der Soko Stuttgart Crew), denn in Jos Hausboot hängt genau das gleiche Schild. Ich lieb es maximal.

[fallingforfandoms]

@all-my-worlds-a-stage tagged me to share the last ten songs I listened to. Thanks - it's basically my writing soundtrack and it's just as chaotic as you might think 😂

Polvere - Giorgio Consolini

Salz auf unserer Haut - Santiano

Late Night Talking - Harry Styles

Houdini (Acoustic Tuesday Sessions) - Leslie Clio

Wild Grey Ocean - Sam Fender

No No Never - Texas Lightning

Die Bouzouki klang durch die Sommernacht - Vicky Leandros

Manchmal möchte ich schon mit dir - Roland Kaiser

With or Without You - U2

Dreaming To Fly - Andrea Vanzo

... aaaand I would also love to get a glimpse into what @mordsfesch @disappointingsalad @cinnamonbunsinmyhairr @khalaris & @krejong are listening to at the moment 👀 (no pressure though 😌)

[thomasmuellerfcbayern]

Thomas Müller: Kritisch wird es erst, wenn man regelmäßig Blumensträuße bekommt“

Frage: Herr Müller, alle sprechen derzeit nur über die Rekorde von Robert Lewandowski. Heute sprechen wir mal über Ihre. Sie haben mehr Titel gewonnen als jeder andere deutsche Spieler in der Geschichte!

Thomas Müller: Es ist schon richtig, ich bin laut Statistiken der „titelsammligste“ deutsche Fußballer. Wenn du über viele Jahre in den besten Mannschaften auf Topniveau spielst, gewinnst du auch viele Titel! Toni Kroos zum Beispiel hat eine ähnliche Karriere durchlebt und ist bei den Titeln ebenfalls weit vorne mit dabei.

Frage: Laut unserer Statistik sind es bei Ihnen genau 30 Titel. Was bedeutet diese Zahl für Sie?

Müller: Titel sind nur die Folge von gemeinsamer, mannschaftlich erfolgreicher Arbeit. Für mich ist nicht die Anzahl der Titel entscheidend, sondern die vielen tollen Erlebnisse und Emotionen, die man mit dem Team und unseren Fans da draußen auf diesem Weg durchlebt. Natürlich sind manche Titel und ihre Geschichten herausragend. Für mich ist es rückblickend aber auch besonders schön zu sehen, dass ich es nach Rückschlägen immer wieder geschafft habe zurückzukommen.

Frage: Im Oktober 2019 hatten Sie intern einen Winterabgang diskutiert.

Müller: Ja, es hätte sein können, dass ich vor zwei Jahren im Winter den Verein verlasse. Wenn die bekannte Situation damals unter Niko Kovac anders ausgegangen wäre. Dann wären es heute vielleicht einige Titel weniger. In der Rückschau bin ich natürlich froh darüber, wie es gekommen ist.

Frage: Wie ernst war es Ihnen im Winter 2019/20 mit einem Abschied?

Müller: „Ernst“ hört sich so dramatisch an. Ich sehe das rationaler: In der Fußballwelt kommt es ständig zu irgendwelchen Wechseln. Für mich selbst wäre es ein schmerzhafter, aber eben auch notwendiger Schritt gewesen. Es gab damals ein sehr offenes und sachliches Gespräch mit der Vereinsführung. Aber da Transfers nicht im Oktober gemacht werden, wurde es am Ende nie konkret.

Frage: Unter Louis van Gaal hieß es: „Müller spielt immer!“ Wie ernst war es, als er Sie 2015 und 2016 zu Manchester United holen wollte?

Müller: Heute habt ihr es aber mit den alten Kamellen (lacht). Louis van Gaal und ich haben eine besondere gemeinsame Geschichte, ein großes gegenseitiges Vertrauen. Daher habe ich die Option nicht gleich von vornherein ausgeschlossen, obwohl ich mich zu diesem Zeitpunkt im Verein sehr wohlgefühlt habe. Der FC Bayern wollte mich auf keinen Fall abgeben, sodass sich diese Frage nicht gestellt hat. Das war damals schon ein Statement und eine Wertschätzung des Vereins, was mir imponiert hat. Es lag ja keine unbeträchtliche Ablösesumme in der Luft.

Frage: Pep Guardiola gab in der Bayern-Doku auf Amazon zu, dass er sich in Ihnen getäuscht habe. Tut Ihnen diese Einsicht im Nachhinein gut?

Müller: Weder noch. Ich glaube, das Verhältnis von Pep und mir war immer schon von großem Respekt füreinander geprägt. Aber mir war auch klar: Ich bin kein Prototyp eines Pep-Spielers, wie er sie bei Barcelona hatte. Was uns beide verband: Wir waren und sind extrem wissbegierig und erfolgshungrig! Pep lernte im Laufe der Zeit, meine Stärken gut einzusetzen und zu nutzen. Er half mir mit seiner Taktik- und Trainingslehre, nicht nur individuell besser zu werden, sondern auf dem Spielfeld in noch mehr gute Abschlusssituationen zu kommen. 2016 habe ich unter ihm sogar die meisten Treffer meiner Karriere erzielt (32; d.Red.).

Frage: Sie setzten sich am Ende bei allen Trainern durch. Diese Saison können Sie sich mit Ihrem elften Meistertitel von David Alaba absetzen und alleiniger Rekordhalter der Bundesliga-Geschichte werden. Wird das ein Rekord für die Ewigkeit?

Müller: Das glaube ich nicht. Wir haben echte Titelsammler wie zum Beispiel Kingsley Coman oder Jo Kimmich in unseren Reihen, die gerade erst neue Verträge unterschrieben haben. Elf Titel wären schon eine Hausnummer, aber der Ausgang ist offen.

Frage: Nur Gerd Müller und Robert Lewandowski erzielten mehr Pflichtspieltore für den FC Bayern als Ihre 223. Wäre Ihre Bilanz besser oder schlechter, wenn Sie Mittelstürmer geworden wären?

Müller: Wenn ich Mittelstürmer geworden wäre, wäre ich vielleicht gar nicht beim FC Bayern. Ich bin mir sehr sicher, dass ich nicht alle Qualitäten eines Mittelstürmers auf dem Bayern-Niveau mitbringe. Teilaspekte eines Topstürmers habe ich drauf – Laufwege, Instinkt, Torabschluss im Strafraum –, aber zum Beispiel mit dem Rücken zum Tor gegen einen 100-Kilo-Schrank zu agieren: Da habe ich vom Körper her im Duell nicht unbedingt meine Stärken.

Frage: Nächster Rekord: Seit Vorlagen erfasst werden, gibt es niemand Erfolgreicheren als Sie in der Liga. In dieser Saison jagen Sie mit bereits 19 Assists Ihren eigenen Rekord aus der Saison 2019/20 (22), in Europa eine einmalige Quote. Würden Sie sagen, nur Lionel Messi kann da mithalten?

Müller: Was die reine Anzahl an Assists betrifft, ist das im Moment wohl so. Wenn man die Zahlen der vergangenen drei Jahre anschaut, bin ich in dieser Kategorie sogar vor Messi (54 zu 47; d. Red.). Es ist für mich nichts Neues und eine große Motivation, mich mit den besten Spielern dieser Welt auf dem grünen Rasen zu messen. Das mache ich schon seit meinem Durchbruch 2010. Aber der direkte Vergleich mit Messi hinkt dann doch ein wenig. Was er und Cristiano Ronaldo in den vergangenen 15 Jahren und Lewy seit einigen Jahren im Weltfußball veranstalten, auch was nackte individuelle Statistiken angeht, das ist fast schon außerirdisch. Trotzdem versuche ich, da natürlich auch ein bisschen mitzustinken (grinst).

Frage: Müssen Sie anhand dieser Rekorde schmunzeln, wenn Sie bei einer Wahl wie der zum Weltfußballer nicht auf den Stimmzetteln auftauchen?

Müller: Da habe ich gemischte Gefühle, kann das aber ganz gut einordnen. Bei den ganz großen individuellen Preisen im Weltfußball muss schon alles passen, wenn man gewinnen will. Es gibt auf der Welt sehr viele Spieler, die vielleicht mit meinen Zahlen nicht zu 100 Prozent mithalten können, aber trotzdem super individuelle Fähigkeiten und eine sehr attraktive Spielweise haben. Es geht bei diesen Auszeichnungen eben immer auch um den Zauber, den besonderen Flair und um die internationale Vermarktung. Der deutsche Fußball steht diesbezüglich aktuell nicht in der Pole-Position, weil die internationale Performance der Bundesliga in den letzten Jahren nicht die beste war. Unser Sieg in der Champions League mit dem FC Bayern 2020 war da zuletzt eher eine Ausnahme.

Frage: Sie sind 143-mal ausgewechselt worden, so oft wie kein Bayern-Spieler zuvor. Wie würden Sie diesen Rekord einordnen?

Müller: Und diese Zahl steigt, je länger ich hier bin (lacht). Aber das bedeutet ja auch im Umkehrschluss, dass ich oft von Anfang an spiele. Kritisch wird es erst, wenn man in regelmäßigen Abständen Blumensträuße bekommt. Das würde bedeuten: Es geht dem Ende entgegen.

Frage: Sie sind jetzt 32 Jahre alt. Wie lange wollen Sie denn noch spielen?

Müller: Ich will auf jeden Fall bis 2025 auf Topniveau Fußball spielen. Es läuft aktuell sportlich super, und ich habe viel Spaß auf dem Platz. Daher denke ich noch lange nicht ans Aufhören. Körperlich fühle ich mich richtig gut, und der Ball gehorcht mir auch die meiste Zeit.

Frage: Ihr Vertrag bei Bayern endet aktuell 2023. Bei Manuel Neuer, der 35 ist, laufen im Hintergrund bereits Gespräche über eine Verlängerung. Bei Robert Lewandowski, 33 Jahre alt, wollen Klub wie Spieler im Frühjahr eine Entscheidung. Nur bei Ihnen ist trotz gleicher Vertragslaufzeit vom Klub nichts zu hören. Wie finden Sie das?

Müller: Ich gehe sehr unaufgeregt und gleichzeitig selbstbewusst an die Sache ran. Vom Verein ist noch niemand auf mich zugekommen. Was die Zukunft bringt, muss man also sehen.

Frage: Sie sind der dienstälteste Bayern-Spieler, jetzt im 14. Bundesliga-Jahr – noch ein Rekord. Wundert es Sie, dass ausgerechnet mit Ihnen noch nicht gesprochen wurde?

Müller: Aus dieser Frage soll also die Überschrift zum Interview entstehen? (lacht) Spaß beiseite, solche Störfeuer können wir nicht gebrauchen. Dafür bin ich schon zu lange im Geschäft.

Frage: Uli Hoeneß hat seine Empfehlung an die handelnden Personen bereits gegeben und über Sie, Neuer und Lewandowski gesagt: „Derzeit kann ich mir die Jahre 2024 und 2025 ohne dieses Trio nicht vorstellen.“ Gilt das auch für Sie?

Müller: Ich teile natürlich seine Meinung, dass wir als Trio schon lange erfolgreich zusammenspielen und die Mannschaft in den letzten Jahren auf jeden Fall geprägt haben. Der Rest wird sich zeigen.

Frage: Würde Sie eine Station im Ausland noch reizen?

Müller: Was mich am meisten reizt, sind sportliche Erfolge und Fußball auf höchstem Niveau.

Frage: Darf das Erfolgsduo Lewandowski/Müller im Sommer überhaupt getrennt werden?

Müller: Der FC Bayern München hat an sich und seine Spieler große Ansprüche und Erwartungen. Roland Wohlfarth wurde in den 90ern zweimal Torschützenkönig (1989 und 1991; d. Red.), und dennoch wurde immer wieder neue Konkurrenz geholt. Ähnlich war es bei Topstürmern wie Giovane Elber oder Roy Makaay. Im Fußball ist alles möglich. Es wäre aber sicherlich überraschend, wenn man bedenkt, wie gut es für alle Beteiligten derzeit läuft.

Frage: Würden Sie denn gerne auch mal Erling Haaland mit Vorlagen als Teamkollege füttern?

Müller: Ich füttere vorzugsweise meine Pferde und Hasen.

[lieberdruffalssuff]

JO, ich hab vor kurzem angefangen Tekke zu machen. (Hardtekk). Hört gerne mal rein und lasst mir eure Meinung / Kritik da. Würde mich freuen. https://soundcloud.com/tekkkelbo

[tryingtounderstandbrainheart]

En dos av the Karin

VARFÖR i hela HELVETTE måste jag skapa hjärtskärande band med människor??? Kan det inte räcka med nämen va trevlig du va ska vi prata om nåt intressant eller hitta på nåt kuvl? NäääääÄÄäää that's not how I roll. Nu ska vi ner o gräva i dina RÖTTER där du har som ondast ska jag ta och kolla lite på. Skitnära. Komplicerat. Slitigt. THAT'S tydligen min jävla melodi.

Nu är det paus. ..eller jag vet inte...jag rymde hem. Regression med att skita i och göra allt som man ska. Äta chips till frukost, vara vaken hela natten och kramas i sängen tills jag somnade. Tröst.

Jag vill ju se honom igen. Jag tycker ju om honom. Jag vill ha en relation med henne också. Men jag leker nog inte fint med andra människor. Jo ibland. Om det är ytligt. Men sen...

Allt gör bara ont. För det lustiga är ju att jag får minst lika stora sår jag, om inte värre.

En del av mig vill bara spola tillbaka 2 veckor och ångra det jag sagt och gjort. But...the deed is done. Dolkar har väl utdelats and here I am again.

Det som var så skönt var att när jag kom dit igen så fanns det kärlek och värme där ändå . Det fanns andra människor men inte lika bra som mina två favvos.

Finns det hopp? Är det Mckört? Han kanske bara skulle skrattat åt mitt dramakaos och tyckt eh...ok? :) Han kanske bara har ett liv att ta hand om också. Eller så har jag nått honom och sått frön som kanske gjort att Han sett efter sig själv bättre. Det hade varit så jävla fint.

Hon..? Som att hon nästan va den där dottern, den där själen som jag ville möta och ta hand om. Men hon är stark. Hon klarar sin biff. ..ish. Jag anade att hon också fått ångest av det här. Kanske trauma med att nästan vilja ha ny mamma som sedan sparkar ut henne. Ugh. Eller så va det mest lite skämt. Mest hon som skojade när hon kallade mig mamma flera gånger. Lite...skumt skämt bara.

Samtidigt behövde jag väl det här. Jag ska ju inte leva via andra liksom. Jag får inte stanna upp mitt liv och mina mål för dem. But I did.

I want a second chance. En där jag inte springer rakt in som en blind höna on crack. Lite sådär LAGOM. Jag har hört talas om lagom. Det verkar vara mer stabilt än det jag sysslar med. Fyfan.

Jag har inte sabbat med L än iaf. Där är det istället väääldigt lugnt tempo. Jag tror jag måste hålla det så.

I'm a loose canon och jag har ju inte fattat det...förrän nu.

Jag vet inte, kanske är bra med terapi här.

Men ja...jag vill inte strula in i mentalt fängelse liksom. Jag har för mycket jag vill göra för det. Men ja. ..helt klart lite broken inside.

[forlangda-anteckningar]

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt. 

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion? 

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt kön eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt. 

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra. 

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar. 

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det. 

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

[offlineoffline]

Ich dachte immer, dass es jedem passiert, nur nicht mir

Auf einmal lieg' ich da und rede nur wirr

Hab' stark gezittert und im Herzen dieses Beben gespürt

Konnte nicht kontrollieren, was in meinem Schädel passiert

Ich hab' in dieser Nacht wahrscheinlich um mein Leben gekämpft

Mich umgeseh'n und dachte, die Wände bewegen sich selbst

Werd' nie vergessen, wie ich sagte, „Jo, mir geht es nur schlecht“

Und danach merkte, dieser Shit, den ich da nehm', ist gestreckt

Fang' an zu schwitzen, man sieht es mir immer deutlicher an

Warum ich? Warum sind alle meine Freunde normal?

Mir komm'n die Tränen und ich merke, dass der Teufel mich hat

Ich kann die Angst immer noch fühlen bis zum heutigen Tag

Ich spucke was in meinem Magen ist aus in die Wanne

Denn mit sehr hoher Wahrscheinlichkeit vertrag' ich's nicht

Weiß nicht mehr, was Phase ist, alles, was ich wollte, war ein geiler Abend

Jetzt weiß ich nicht mehr, ob ich das Tageslicht seh'

Meine Freunde sind im Raum daneben, geben sich gemütlich

Und für mich hört sich die Welt auf zu dreh'n

Und ich kann's nicht versteh'n. War das nur zu viel?

Oder schieb' ich jetzt Psychosen für den Rest meines Lebens?

Es ist finsterer Abend, kein Licht, da ist gar nichts

Ich geh raus, aber kann nicht die Gesichter ertragen

Fühle nichts, da ist nichts außer Panik

Und dann hält sie mich fest, sagt, „Du hast zu viel gesnifft, das ist alles“

Sie bringt mich ins Bett, sagt mir, alles wird okay

Sobald ich ein paar Stunden geschlafen hab'

Es geht dir gerade schlecht, du hast Angst dich zu verlier'n

Aber alles wird perfekt, wir sind alle da, yeah, yeah

Meine Silhouette spiegelt sich im Fenster

Aus dem Siegerlächeln wurde Fliehen vor mir selber

Halte den Moment an und weiß

Ich werd' mir noch ein paar mal wünschen, dieser wär' mein letzter gewesen

Ooh, ooh

Und ich öffne die Augen, kann ich meinem Gedächtnis vertrauen?

Ist das gestern wirklich gescheh'n? Ich möcht' es nicht glauben

Steh auf, ich glaub', ich geb' mir die Kugel

Wenn ich nochmal solche Nächte erleb'

Fä-Fällt mir immer noch schwer, meine Schritte zu machen

Doch bin nach paar Minuten trotzdem in die Küche gegangen

Sag, war das alles? Hab' ich wirklich diesen Shit überstanden?

Fang an zu zittern und der Scheiß beginnt von vorn

Ein paar Wochen später und es geht nicht zu Ende

Führe Gespräche, Ärzte raten mir zu Medikamenten

Probiere alles, suche irgendeinen Weg, wie besessen

Doch manchmal kommt die Erkenntnis:

Vielleicht ist mein Leben zu Ende

Wie lächerlich ist der Gedanke, Geld zu haben, Benz zu fahren

Wenn wir unser Leben nicht mehr selber in den Händen haben

Leute reden irgendwas von Angst und von festgefahren

Doch jeder Abend ist noch schlimmer, als der letzte Abend

Meine Tränen haben immer noch dieselbe Farbe

Aber Stille wird nie wieder selbstverständlich sein

Frag' den Experten, den ich kenne jetzt, wie schätzt er's ein?

Wenn du weiterlebst, dann macht den Rest die Zeit

Les' im Internet, hab' gefühlt das Ganze durchstöbert

Da steht „Angststörung – Rate für Selbstmord rund zwanzigmal höher“

Atme durch, ich spüre keine Last in meinem Körper

Nur Furcht

Es sind beinahe zwölf Monate vergangen

Kein Tag verstreicht seither ohne diese Sache

Kann beizeiten sogar meine Wohnung nicht verlassen