#finn reads dn

[kiras-law]

light "if someone tries to read my diary i will set my drawer on fire" yagami

[itsanotheridiot]

Alrightly as someone who owns LiS, BTS, LiS 2, and TC. I also had given the benefit of the doubt to DeckNine but after seeing multiple clips and leaked information about development from a confirmed ex employee of DN I am officially not buying double exposure.

For anyone in the unknown or don’t want to read my long rant. TLDR: Life is Strange felt victims to Corporation greed ruining game franchise and character alienation

Also side note I do have to be vague about specific of the leaked content due to post with it getting taken down. Also DO NOT HARASS THE VOICE ACTORS OR DEVELOPERS BLAME DECKNINE, SQUARE ENIX, NARRATIVE TEAM AND EXECUTIVES

First thing first the narrative team did not give a fuck about the game from the starts and didn’t do any research and never attempted to understand the characters or their stories so yup just bringing max back for one big old cashgrab and due to their egos of a executive producer and the lack of media analysis and literacy from the narrative team they decided to cut Chloe from the story all together but should we be surprised this is coming from the DN the company that had a controversy about one of their developers trying to sneak into racist symbols into the game and DN who fought against their team from having Alex be the first confirmed bi lead in LiS (saying this cause it’s obvious the male love interest Warren, Elliot ,and Finn was there to appeal to audience but their interest with the lead isn’t as flesh out as the women love interest Chloe, Rachel, and Cassidy)

Anyways How did they write Chloe out you may ask? They had Chloe tell max “she can’t move on so I has to go” and broke them up like that is the most OOC shit ever Chloe the girl who journal entries from 5 years in the form unsend letters to Max. Chloe who canonically in the comic waits 2 years for max to come back to her.

There is a reason they are called partners in time their relationship is crucial to the story and their characters arcs they are linked to take away one of them fundamentally breaks the story because the relationship is at the center of it all

Now I am aware some argue the sacrificing Bae is the moral choice but canonical max by the time of episode 5 wants the town to burn and everyone in it she doesn’t care anymore max is more fucked up then people allow her to be cause she is quiet but while we would sacrificed the bae. Max would never. And trust me this is from someone who also sacrificed Bae but I still understand how important Chloe is to Max’s character

These are a few canon max journals entries these ain’t even all the evidence max has dialogue expressing disgust and hatred for Acadia Bay.

While yes LiS handles heavy topics and tells stories about children with supernatural powers that’s what it is a story and what makes a good story is characters relationship that’s what we connect with not the that’s what makes these heavy topics more personal or easier to handle

LiS wouldn’t be what it is without Chloe and Max’s relationship

LiS 2 wouldn’t be a good story without the wolf brother relationship

BTS expanded the amberprice relationship to make the reveal in the original game hit harder

TC was a interesting case because Alex didn’t have any connects but throughout the story she builds some

LiS is about outcasts craving and finding connect in extreme situations chaos was happening but love still prevailed (romantic, platonic, familial) 

Now away from all the shipping stuff for the moment. The writing in DE from the footage I seen is something like the way they try to make the game seem mature is by making sexual jokes targeted at max but it feels like they are trying to be adult like it feels like jojo siwa’s rebrand the being super sexual because that’s adult like no that’s not (also I’m aware people who experience sexual violence could become hyper sexual due to the trauma but from what I seen in the leaked footage this ain’t it) The pacing is also wonky from what I seen stuff that needed time to set in didn’t get that or they breeze by quickly.

Like comparing DeckNine’s LiS games (BTS and TC) to DONTNOD (LiS and LiS2). BTS to me kinda feel like a fanfic they had a whole game to build off of and expanded on the complexities of the Amberprice relationship which I did really enjoy while having Rachel father be a DA was definitely a writing choice it was vague enough where we can ignore it and it didn’t break the base of LiS too much just made little plot holes Now TC I do think TC is a decent game but is also the blandest out of the LiS games there was a lot of missing potential I feel like they could have done but it does work enough and gave us some nice lore like explaining why Steph and Mike wasn’t in the original game they were out of town or wasn’t at the school. Nice little story moments without stepping on the original too much.

Making a sequel with a beloved character like was a super risky choice one they could have achieved if they had actually cared about the stories and characters. I genuinely thought DeckNine was just hiding Chloe and we was going to get the memorable detective duo again and we could have had a very interesting story about a traumatized max regretting her decision all those years ago and exploring different timelines to revalue if she made the right choice that could have been a good way to expand of how the OG story effect the characters while still respecting both ends but also respecting who the characters are at their core

My last point is also how disrespectful the oversexualized and axing of pricefield is. I would like to remind you that LiS came out in 2015 this was around the time female gaming and female characters in video games were started to be taken seriously JMax and Luc even revealed how at the time Square Enix who gave the game a chance with a female lead that looked like a normal teenage

Also because this game came out in 2015 It was a massive achievement for the LGBT+ community a video game with explicit queer content at the center of the story won 3 categories at the game awards. At the global game awards it won 2 categories and came in second for globe game of the year. life is strange won 6 awards at the golden joystick. That was massive process in 2015 especially since LiS came out January 30, 2015. Gay marriage wasn’t even legal then gay content was barely anywhere this was a important game to people at the time and still is. It’s hard to imagine that now considering how much progress and content we have now.

Double exposure had so much potential I feel like there was so many interesting ideas the fandom has only to learn the game never stood a chance from the start because of a bunch of greedy egocentric executives that would rather destroy the hearts of their story than make a good game

I guess the only bright side is that alternate universe exist in life is strange in a different universe we didn’t get this shit cash grab game we actually got a game that how real love and care put into it the characters weren’t alienated and the heart wasn’t torn out in alternate universe pricefield is thriving after everything romantic or not

[bubbletealife]

My sunshine story plot.

Why are you here? How have you found me? Congrats. You can read it. But I’m not linking the ao3 just cause of spoilers.

THEN WHY DID YOU POST THIS HUH? cause das how dis works

notes: BR= Black Raisin

DE= Dark Enchantress

CA: Caramel Arrow

SC: Strawberry Crepe

RV: Red Velvet

Finn: Financier

DN: Deadly Nightshade

Dark enchantress plan

Herb intro

Vamp tells Herb about the weird poisoned plants 

Black raisin comes in

Trap is set

Trap sets off

Carrow and Finn on perimeter duty, they find them, try to help, but lose

CA gets spiked with something, but no one know about it. ( DE POISONNNNN)

BR and Herb get kidnapped

CA and Finn tell the leaders.

Leaders alert the rest of the cookies

Kingdom wide panic

Meanwhile.

Herb thrown in with the corrupted plants, and is getting brainwashed

BR gets tortured, and spell gets put on her. 

DE gives BR a new arm. Energy arm. BR gets crow wings

Herb gets corrupted. Dark feelings flood to the surface.

Herb = Sundew

Black Raisin = Deadly Nightshade.

Cookies wondering what happened

RV missing BR. SC wanting BR to come back.

Catastrophic outcomes by missing Herb.

Healing in disarray

Less and less exploration

Player is mad. Herb is gone 

DE attacks

Everyone accusing and stuff

“Give BR and Herb back you monster and so and so.

DE denying. And pretends to get defeated

CA actually is slowing getting corrupted. Like insanely slowly.

BR (DN) and Herb ( sundew) pretend to escape.

Ambush.

DE sends in full forced attacks

Sundew reveal. Block out sun

Nightshade reveal

Gasps and shock and stuff

BR “kills” CA

Everyone is like. NAWR BRO YOU CROSSED THE LINEREEEEEE. And goes boom Bonn mad Oohs

Continuous attacks

CA needs a corrupted name think of one

Yea ca becomes evil.

Finn and clotted try doing light cage in nightshade. Temporarily works

BR tells them how to defeat sundew.

Take out the sprout ahhh

BR gets corrupted again

DN is back bro

DN attacks

SF smacks her son.

They managed to get sprout

Sprout falls

Sprout pot cracks

Herb sobbing

Planst gone haywire

Bro the angst

For the angst

So much flipping angst

Comfort yea

Herb helps the cookies again

They defeat DE

They knock out evil ca

They capture nightshade 

Yay

Even more angst

Scars remain

BR cant get rid of DN

But

Forgiveness

And

Yea the end

why have you read this

[thealexchen]

One Year On: Life is Strange 2 Critique

December 3rd, 2020 marks a year since Life is Strange 2 ended. I was inspired by @smitethepatriarchy‘s text posts (here, but there are several other answered asks worth reading) and @suhaplays’s text post (here) criticizing Life is Strange 2 to write a critique about how Life is Strange 2 handled certain themes and social issues.

(tw: gun violence, police brutality, animal death, incarceration, racism. In this essay, I use the word “queer” in a reclaimed sense, as a queer person myself. Of course, spoiler warning for all five episodes of Life is Strange 1 and 2).

A year on, my feelings about this game have soured... a lot. When the game was first announced, I was overjoyed that our new protagonists would be two Latino boys. Finally, we would have a culturally meaningful, groundbreaking video game with people of color and their experiences at the forefront! 

Then the game was met with immediate backlash and I utterly exhausted myself defending it for weeks on Reddit and Tumblr. Throughout 2019, as the episodes came out I became increasingly disillusioned, frustrated, and disappointed with where the story was going. I couldn’t figure out why I felt so damn miserable while playing this game.

Then in the summer of 2020, when Tell Me Why began rolling out pre-release material, I noticed that they posted a Q&A about transphobia, gave content warnings, and discussed at length about their collaboration with GLAAD, Checkpoint, and the Huna Heritage Foundation to make the game with sensitivity and proper research. I cannot speak for trans and gender non-conforming people on whether Dontnod succeeded at doing so with Tell Me Why. But Life is Strange 2 did… none of that.

Essentially, I realized that the reason why I was so frustrated with LiS2 is because it focuses way too heavily on a trauma narrative. This comes off as insensitive to players of color without any content warnings or extensive research.

Sean didn’t have to get kidnapped, kicked in the face, and called a racial slur by a gas station owner. Daniel did not need to watch his puppy get mauled by a mountain lion for the sake of a “difficult choice.” Sean didn’t have to lose his eye for the sake of heightened drama. Sean didn’t need to get called a racial slur and humiliated by his native language/beaten in the desert for refusing to sing. Daniel didn’t need to get shot— twice. Hell, all of “Faith” probably could’ve been cut— how is a church cult that brainwashes Daniel and beats Sean half to death relevant at all to the story?

Even if not all of the game’s violence was racially motivated, the consistent trauma that Sean and Daniel endure does not make for positive representation— or even good characterization. There is a difference between sympathetic characters and well-written characters, and trauma does not make Sean and Daniel any more complex or likable-- just more fucking traumatized.

LiS2 is more grounded in reality, but that also makes plot holes that much harder to excuse (Daniel’s powers being spotted, most of the Parting Ways ending, Sean’s prison sentence). But most of all, it grounds all of Sean and Daniel’s pain and trauma in reality. 

There is no magicking away a town-destroying storm with time travel. Sean can’t keep his dad alive by ripping up a Polaroid. After Max unlocked her powers, she was still a Blackwell student, reconnecting with Chloe, taking photos, saving lives, and uncovering a murder mystery. After Daniel unlocked his powers, the Diaz brothers lost everything. 

The game never lets you forget that Sean and Daniel are homeless, wanted, constantly in danger, and that they are never getting their old lives back. It permeates the entire game, and for players of color, just reinforces a sad, miserable, grim reality about living in the United States. It is, as @smitethepatriarchy said, potentially triggering for players of color, and it is certainly not something I needed to be reminded of.

And the representation of POC? It feels shallow and ill-researched. It would only take a Google search to find out that Dia de Muertos (a holiday to honor the dead, no less) was from October 31 to November 2 in 2016, the year the game takes place, but Daniel only talks about Halloween in episode 1. Sean and Daniel never discuss any Mexican customs, foods, or holidays. Sean doesn’t speak Spanish with his immigrant father, only during a scene when he’s traumatized (again!) by two racists, and again when talking to Mexican immigrants— in jail. Daniel doesn’t speak Spanish at all. Most of their allies throughout the game are white, including Finn and Cassidy, who appropriate Black culture with their dreadlocks.

So what’s left? Sean and Daniel’s existence as people of color is, at worst, just a narrative prop to justify everything that happens to them. They are people of color on the surface only. In a meta-sense, the game only considers the color of their skin and their last names as what is narratively important… yikes.

I don’t have anything against people who genuinely loved the game and were moved by its messages and story. But I can’t help but feel bitter that white players have the luxury of only thinking of this game as a work of fiction and not feeling any personal reliability to Sean and Daniel’s racialized trauma.

I don’t regret playing LiS2, but I do regret all the time and energy I spent defending it in the beginning. I understand now that I shouldn’t let people’s opinions get to me, nor should I feel obligated to like or defend a game for its attempts at representation. But now, I think I understand how queer fans must have felt in late 2015 when Polarized released. After following the game for 10 months, to see that Chloe’s ultimate destiny was to die and Pricefield is another ship plagued by the Bury Your Gays trope (in the ending that the devs clearly put more work into) must have been just as disillusioning and infuriating. I understand why some fans were so quick to unfollow LiS or develop mixed feelings about the series, because that’s how I feel too after following LiS2’s development from September 2018 to December 2019.

Before I end, I will admit that Life is Strange 2 arrived at a time when I needed it. I still stand by my belief that DN did a great job characterizing Sean, Daniel, and Chris without toxic masculinity, which is the best thing they could’ve done for a male-focused follow-up to a game about queer women. I love that Sean is still a canonically bisexual man of color in a major video game and that DN didn’t forget their queer audience. I love the world and characters that DN built, but I still prefer AU fanfictions of their normal lives, without all that trauma. 

So, I will continue to treasure Lyla and her 10 minutes of screentime (aka the only shred of Asian American representation I can get from this series). I still reblog LiS2 fanart to support the artists. I still support Dontnod, because as Tell Me Why has shown, they are capable of researching and writing stories with more sensitivity. And let’s be honest-- I’m still gonna be hella excited if Life is Strange 3 is announced.

But so many aspects of Life is Strange 2 were bungled that it came off as a remarkably average and forgettable experience. A year on, I don’t hate Life is Strange 2, but I am writing this to move on from it.

Thank you for reading.

[marsmombestmom]

1967-11-29 DN “Moomintroll and the Snork - on Norwegian TV. Snorkmaiden Sniff, Snufkin and all the others in the Moomin story ‘Finn Family Moomintroll’ by Tove Jansson is coming soon on Norwegian TV. Four episodes from the book were filmed this spring. Agneta Ginsburg has created the dolls after illustrations from the book. The text is completely untouched and read by Norwegian actress Ruth Tellesen. In the roles we hear Norwegian actors. An unusually wide set, eight meters, was provided for the dolls to act out their pantomime. This to enable all the mountainclimbing, cloud flying and secretive night walks.“ That’s all I have, would suppose there’s more info lying around in some Norwegian archives. Sounds really interesting and fun, especially that wide set sounds like it could’ve been used for some nice seamless transitions.

[skeppsbrott]

@salamancers Verkligen. Försöker att se med blida ögon på när typ tonåringar på sweblr låter som google translate, men när jag om och om igen ser EXTREMT lättkorrigerade anglicismer (som därtill ofta har en annan innebörd på svenska - jag förstår att det finns en poäng med att använda termer som “influerare”, men jag tycker också att det lägger en glamourös slöja över något som skulle kunnat beskrivas med begrepp som t.ex. “påverkansmarknadsföring”) i etablerade nyhetsmedier och tidningar så blir jag vansinnig.

Jag pratar mer om det här nedan men språket i sig formar en skrifts innebörd. Svenska Kyrkans version av Lilla Katekesen är en relativt kort skrift: en tredjedel är den faktiska skriften, en tredjedel beskriver och förklarar den, och en tredjedel ägnas åt att beskriva arbetet med översättningen. Bibeln i sig är ett fantastiskt exempel på hur språket formar kulturen!

Årets Augustpris för bästa facklitterära bok vanns faktiskt av just en svensk bok om översättningar. Den kanske borde ligga på min lista:

@pullatta It is the cultural imperialism.jpg

That being said I absolutely had people in my high school making this argument as well. Often with arguments such as “English is so much more versatile! They have so and so many more words in their language than Swedish does!” which, while technically true, you don’t even know half of those words in Swedish and I know this because when you switch to English seeking words not only do I know the Swedish word you are looking for, it is much more specific than the English word you are adopting. This is not surprising, though, because I also know that every movie you have seen in the past year has been American. I know that you explicitly told me that listening to Swedish language music is embarrassing. I know that you hardly ever read Swedish literature. In part because you are very online and to participate in the online discourse you need to move to an American media lens - again, I do this myself.

It is really frustrating because even with a language such as Swedish which is not in any imminent danger I think people severely underestimate how much our language influences our approaches to and understanding of culture. Most commonly this discussion is brought up when I discuss social justice with friends of mine who may not have been radicalised online but through the old school. We often find that our political allies who got their training from American media and contacts use a language that does not actually apply to the situation we all live in.

A classmate of mine speaks both Persian and Swedish and thus read both translations when we did Medea. Her interpretation of the story was fascinating! The Persian translation was, according to her, far more flowery and poetic. It gave the story a different sheen, made it more romantic and grande than the Swedish one, which on the other hand was more humanising.

More or less regularly I see criticism leveraged towards Americans (and Brits) that they should read more international and translated literature. I am inclined to agree as well as offer the same advice for my countrymen (läs Lotta Olssons text för DN förra året om just detta: https://www.dn.se/kultur/lotta-olsson-snart-har-engelska-blivit-det-enda-sprak-vi-tror-att-vi-forstar/).

Translated literature often causes quite a stir. Either it is not good enough or it loses its message or purists just plain dislike the very notion. I think this, in itself, proves that there is merit to the individual characteristics of language. In the essay collection Om Konsten Att Läsa och Skriva by Swedish author and - as we say where I come from - “kulturman” Olof Lagercrantz introduced me to the concept of an Adam’s language. The idea is that at some point in (biblical) history, all humans spoke a single language, so precise that lies and deceptions were impossible. With the tower of Babylon this language was smashed into pieces and so the thesis is that the only way to approximate truth is in the act of translation.

I ventured away from the topic here but what I keep returning to is that so many of my countrymen seem quite careless about their culture and heritage. Admittedly I am from a nation where national pride has historically been... let’s be charitable and call it a weapon poorly weilded. Nonetheless we are obsessed with self-image and in particular with our presence in a global community. We are a massive cultural export and as consequence it is difficult to know whether American popular music sounds Swedish or if Swedish popular music sounds American. The point being that we are keen to impress the larger personality by kicking our embarrassing and cringe tendencies into the closet without actually investigating what power we might hold.

Now, if we aren’t even willing or interested in looking at the culture we might posess, how could we possibly hope to understand it and weild it into something we believe in? Cultural literacy is a tool and you have access to it. It is not a matter of class or intellect, it is a matter of care and patience, because just as there are mediocre American romcoms there are mediocre Swedish romcoms.

A bit of a specific take but: if you are ESL and you spend a lot of your time writing in English online, watching anglophone movies and series and YouTube videos, reading English language literature or listening to English language songs... First off, me too, I completely understand why and I don't think that this is in itself bad in any way.

That said, language is how we communicate our feelings and thoughts and ideas, please don't dismiss the potential and capacity of your mother tongue for this. More importantly, please try and read books or articles, listen to music, watch movies in your own language. Conversational language is an incredibly important part of language but there is something to be said for the structured language scripted media demands. Especially when it comes to letting the two of them mingle and combine.

Every day I see native Swedish speakers use Anglicisms when there are perfectly suitable terms in Swedish. While language is plastic and needs to change with its users, it can also be true that losing access to the language of your ancestors means losing access to much of the culture that was once expressed in it. Your ability to communicate is your most precious resource - don't cut yourself short by not tending to it.

[whatsgoingonlove]

Whats going on... in september 2018

Hello

Expressen: SD-väljarnas ilska, Sluta frys ut oss (30 sept -18) 

https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-valjarnas-ilska-sluta-frys-ut-oss/

Ingen talman, inga poster i utskotten och inget inflytande i regeringsfrågan. Sveriges tredje största parti, med drygt 1,1 miljoner röster i valet – mot övriga sju riksdagspartier. Mobbning eller normala politiska överväganden? Där går åsikterna isär. – Lär ledarna sina barn att kränka andra? För det är vad politikerna gör nu, kränker alla de som röstat på SD, säger Krister Persson, 50, sjukpensionär i Trelleborg. (read)

#expressen #sept18 #val2018 #sd #ilska #politics

Aftonbladet, Andrev Walden: Jag skulle inte stå ut om dörren mot SD öppnades(29 sept -18)

https://www.aftonbladet.se/a/5VgdR6/jag-skulle-inte-sta-ut-om-dorren-mot-sd-oppnades

Det finns mycket att oroa sig för i ett scenario där den svenska borgerligheten­ öppnar dörren för Sverigedemokraterna – men med krönikörens grundlagsskyddade rätt till självupptagenhet vill jag prata lite om ett orosmoln i marginalen: vad skulle hända med mig? För jag befarar att jag, när motsatsen­ behövs som mest, skulle bli så uppgiven att jag bara vände politiken ryggen. Att jag inte skulle stå ut. (read) 

#aftonbladet  #sept18 #val2018 #sd  #politics

SVT: Sjöbo – Sverigedemokraternas starkaste fäste (29 sept -18)

https://www.svt.se/special/sjobo-sverigedemokraternas-starkaste-faste/

Känslorna efter valet är blandade i Sjöbo, där nästan 40 procent av befolkningen röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Den lilla orten i Skåne är nu Sverigedemokraternas allra starkaste fäste. (ej läst) 

DN, Lisa Magnusson: Många verkar inte förstå varför journalistik är viktigt. (21 sept -18)

https://www.dn.se/ledare/signerat/lisa-magnusson-manga-verkar-inte-forsta-varfor-journalistik-ar-viktigt/

Sverige är inte Ungern. Än. (read)

#dn #lisamagnusson #journalistik #demokrati #word #madworld #sept18

Aftonbladet, Rossana Dinamarca: En talman från SD är en skam för Sverige (18 sept -18)

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VR8and/en-talman-fran-sd-ar-en-skam-for-sverige

Debattören: Allas lika värde måste väga tyngre än praxis om att tredje största parti får en talmanspost. Den slutgiltiga rösträkningen till riksdagsvalet har just blivit klart. På måndag den 24 september klockan 11 samlas de nyvalda riksdagsledamöterna. Just nu ligger allt fokus på vem som ska bilda regering, men riksdagsledamöternas första uppgift blir att välja talmän. (read)

UNT: Så här tänker de som röstar på SD (15 sept -18)

http://www.unt.se/nyheter/uppsala/sa-har-tanker-de-som-rostar-pa-sd-5078411.aspx

SD-väljare tycker att feminismen har gått för långt, att det var bättre förr och de känner sig mindre delaktiga i samhället, jämfört med S- och M-väljare. Det visar en stor undersökning bland SD-sympatisörer. (read) 

Aftonbladet, Johanna Frändén: Karlsson blev en liten pojke som vill leka krig (14 sept -18) 

https://www.aftonbladet.se/a/4deWRV

Sverigedemokraterna är en av riksdagsvalets vinnare, sett till den procentuella ökningen sedan 2014, och ändå känns det helt tvärtom. Inte minst när man lyssnar på partiets anhängare och företrädare i veckan. Det är uppenbarligen inte helt lätt att hantera baksmällan när man kalkylerat med att bli största parti, fått se molokna gäster lämna festen i förtid och tvingats dricka upp all champagne själv. (read)

Magasinet Paragraf, Andreas Magnusson: Ge Sverigedemokraterna makt över skolan! (14 sept -18)

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/52921-ge-sverigedemokraterna-makt-over-skolan/

En viktig uppgift för skolan är att fostra eleverna till demokratiska medborgare. Det klagas ofta på att skolorna sysslar med skendemokrati. Eleverna får bestämma om saker som redan är bestämda eller inte alls. Nu har en skola i Sjöbo i Skåne en gyllene chans att ändra på det. (read)

#magasinet paragraf #sept18 #satir #ironi #sd 

Politism: Därför lockar den sverigedemokratiska folkrörelsen så mycket (12 sept -18)

http://www.politism.se/story/darfor-lockar-den-sverigedemokratiska-folkrorelsen-sa-mycket/#post-64385

Sverigedemokraterna växte enormt mycket i årets val. Såväl i riksdagen som i kommuner och landsting rycker de framåt. För många av oss var det en lättnad att de inte blev större. Men Sverigedemokraterna håller på att bygga upp något stort och beständigt. De har blivit en starkare och mer permanent kraft i svensk politik än någon hade kunnat ana. Politisms chefredaktör Eric Rosén reflekterar över hur det kunnat gå till – och vad det är som lockar. (ej läst)

#politism #sept18 #sd #analys

Café: 6 bevis på att valet var riggat – här kan du rösta för omval. (11 sept -18)

https://www.cafe.se/6-bevis-pa-att-valet-var-riggat-och-har-kan-du-rosta-for-omval/

Är du besviken på valresultatet och tycker att det verkar vara något lurt med siffrorna som presenterats? Då är du ganska ensam, men inte helt ensam. Här är de starkaste bevisen på valfusk 2018! (read)  

Dalademokraten, debatt: det oförsonliga och bottenlösa hatet på nätet (10 sept -18)

https://www.dalademokraten.se/artikel/opinion/debatt/debatt-det-oforsonliga-och-bottenlosa-hatet-pa-natet

För den som inte är så aktiv på sociala medier eller är den som lägger upp bilder på gulliga katter eller den senast lagade maträtt, så kommer det här förmodligen verka verklighetsfrämmande, kanske gränsande till surrealistiskt. För oss andra, rävarna på sociala medier, kommer de känna igen sig i beskrivningen. (read)

Magasinet Paragraf: Fem goda skäl att rösta på Sverigedemokraterna på söndag (6 sept -18)

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/52834-fem-goda-skal-att-rosta-pa-sverigedemokraterna-pa-sondag/

Det finns klara och tydliga skäl för att rösta på SD – liksom det finns uppenbara skäl att inte göra det. Det handlar som alltid vid valurnorna att utgå ifrån var man själv står i olika frågor. Men om någon fortfarande tvekar hjälper jag gärna till med några klargöranden. (read) 

 #magasinet paragraf #sd #val2018 #politics #sept18

[tovagergekritiklabbet]

Promenad längs med det kritiska läsandet

Denna text finns också inläst för ökad tillgänglighet. I samband med Kritiklabbets residens 2017 påbörjade vi – Tova Gerge och Hanna Riisager – ett samtal utifrån det feministiska plattformsförlaget Dockhaveris första offentliga kritikertilltal – ”VI SER GÄRNA ATT DU/NI INTRESSERAR ER FÖR FÖLJANDE IMPERATIV”. Denna manifestlika text var en del av pressutskicket för Dockhaveris första utgivning Antidebuten (2012), som vi tillsammans med andra var inblandade i att förverkliga. Pressutskickets imperativ finns återgivna både på Dockhaveris infosida om Antidebuten och i den inspelade delen av vårt samtal. En annan källa som nämns både i inspelningen och i den här texten är Michael Warners essä ”Uncritical Reading”, som finns att läsa online i antologin Polemic – Critical or Uncritical. Den här texten är en del av vårt samtal, och har tillkommit i ett växelspel mellan det inspelade, det ihågkomna och det skrivna. Samtalet och dess många format har villkorats av bland annat en katt, ett barn, en föräldraledighet. Rent konkret innebar det att vi efter ett tag behövde gå ut med ett vagnsovande barn, och då gick det inte att spela in det vi sa längre. Kanske kunde vi då tala annorlunda? Mer osammanhängande och illojalt. Det var i alla fall sol och sen regn och sen sol. När Tova kom hem gjorde hon ett försök att skriva ner det hon mindes av promenaden. Det fanns saker som hon inte riktigt visste om hon skulle ta med, till exempel den där biten där Hanna förklarade saker för henne om strömningar i samtidskritiken som hon upplevde att hon egentligen redan borde ha känt till. Eller den biten när Tova sa ungefär: ”Men vem har nånsin läst kritiken?” och Hanna svarade (ganska lugnt): ”Jag läser kritiken!” Sedan läste Hanna Tovas minnesanteckningar och lyssnade på det inspelade samtalet, och då mindes hon andra saker, både sådant som hon ville ha sagt i stunden och sådant som hon ville ha sagt i efterhand och sådant som hon ville ha sagt för länge sedan. Till att börja med kände Hanna sig hemskt generad över hur hon tyckte att hon lät på inspelningen; liksom ehum mmhm, påbörjar en ny mening/tankegång innan hon avslutat den förra. Samtidigt tänkte hon att det var det var hon som lät så, och att det inte går att redigera/retuschera bort. Ändå kom hon på sig själv med att önska att hon skulle ha sagt något i stil med "aktualitetskravet" istället för: ”det här nytt, att det ska vara nytt…” Till exempel. Och så kände hon igen känslan av att sitta i ett seminarierum på universitetet och leta och leta efter de rätta orden och när nästa talare öppnar sin mun kommer de ut helt färdigformulerade, och blixtsnabbt, som om de lästes innantill. På det svarade Tova att upplevelsen av att höra sig själv inspelad har en inneboende förfrämligande effekt, men att Tova upplever Hannas röst som att den i sökandet också bjuder in till en större noggrannhet med formuleringarna. Hannas sätt att artikulera sig gör för Tova någonting med det som kan artikuleras. Ingen människa talar som en text, och just det gör mötet röst mot röst till en kunskapande praktik. Därför är det också något av tänkandets dialogiska process (inom jaget liksom mellan de talande) som går förlorat när rösten inte längre finns där och klingar ner i köttet. Texten förlorar tvekan, förlorar de många potentialerna i ett ehum. Men uppenbarligen är det någonting vi vinner på en text också – kanske möjligheten att följa tankarna längre, fläta samman dem till en väv vars trådar andra kan följa… På den där promenaden pratade vi bland annat längs med trådar från Michael Warners essä ”Uncritical Reading”. Tova hade inte läst den, men Hanna sa att historiserandet av det kritiska läsandet som Warner håller på med syftar främst till att få syn på det kritiska läsandet som en praktik bland flera möjliga. Warner problematiserar den kritiska läsningen som ett naturaliserat normativt ideal, genom att formulera den som en nutidshistorisk textuell praktik, situerad inom en viss institutionell kontext, orienterad mot en viss kategori av subjekt, associerad med en viss uppsättning etiska problemformuleringar: alla formerade kring föreställningen om det kritiska förnuftet som epistemologisk grund för kunskapsackumulation (sa Hanna).    Okritiskt läsande – ett läsande som enligt Warner alltid finns även inuti en så kallad kritisk läsning – har en kropp som kan affekteras. Vår dialog har det också. Den säger euhm hmm, skam existerar. Och när Hanna (efter en del omtagningar i regnet) fick ur sig promenadens oneliner – att det som vi tänker på som kritiskt läsande egentligen bara är en politisk hållning hos någon som är korrekt socialiserad in i den rådande ideologin – så var det också i dialog med Michael Warner (insåg Tova när hon i efterhand läste eller åtminstone bläddrade igenom essän). När Hanna (kanske ungefär samtidigt som Tova på sitt håll bläddrade igenom essän?) tänkte vidare på onelinern, insåg hon att det hon hade sagt vittnade om en tydlig fantasi om kritikerns tillhörighet i någon sorts kulturell/akademisk högborgerlighet. Resursstark, har tillgång till alla koder, har ett kontaktnät som börjar i de nära relationerna, har tränats i vältalighet och argumentation sedan barnsben, vid middagsbordet. Hanna påmindes om att hon alltid har känt en stark avundsjuka som lätt tippar över i förakt för personer som tillhör eller som hon inbillar sig tillhör den här klassen. Och att föraktet bland annat kan ha att göra med hur Hanna tänker sig att borgerligheten ser på kultur som en sorts konsumtionsvara eller ett konversationsstycke som aldrig riktigt behöver eller ens tillåts beröra "på djupet". Hanna tänkte då att denna fantasi finns där hos henne trots vetskapen om att många – kanske de flesta? – kritiker har en helt annan bakgrund. När Tova senare läste det Hanna hade skrivit till henne om kultur som konversationsstycke tänkte hon att hon kände igen sig väldigt mycket i Hannas fantiserade högborgerlighet. Inte för att någon av Tovas två extremt olika uppväxtfamiljer egentligen är en kulturfamilj, men för att kulturuttryck i den mer välbärgade släkten i vissa sammanhang användes som en klassmarkör snarare än som en livsnödvändighet. Det var många från den släkten som aktivt försökte avråda Tova från att välja ett konstnärligt yrke (inom det tidsfönster då de fortfarande kunde förväntas ha något som helst inflytande), och det demonstrerade en motsättning som vid den tidpunkten chockade Tova: Hon hade ju drillats i kulturella aktiviteter under hela sin barndom. Det handlade dels om olika kurser som hon blev anmäld till, men hon och hennes syskon fick också ofta uppmaningen att spela piano, dansa eller läsa dikter på sociala tillställningar, även när de inte egentligen hade någon större lust till det. Och därför, när Tova läste det Hanna skrev om högborgerlighet, tänkte hon att hennes sätt att ägna sig åt kultur kanske innehåller någon typ av behov att både tillfredställa sin släkts strävan efter en konstnärlig begåvning som kan förvaras i ett vitrinskåp tills det passar och sitt eget (?) begär efter att något ska bli verkligt och levande genom konsten. Kanske är det därför hon under promenaden sa till Hanna att hon blev fördärvad av att skriva dagskritik (vilket hon gjorde när hon var ungefär tjugo). Kanske upplevde hon att ”kritisk läsning” förstörde njutningen för henne ungefär som att det förstörde dikten när hon som barn läste högt för att tillfredställa någon annans narcissism. Kanske är det därför hon under promenaden med Hanna sa att den kritiska röstens skada är permanent hos henne; som att hon aldrig tog sig ur den där korrekta socialiseringen som slitit henne från den affekterade kroppen. Kanske är det därför Tova har ett behov av att beskriva konstnärens relation till kritiken och kritikens relation till konstnären som en heterosexuell psykopatologi; därför att den på hennes urscen utspelar sig i relationen mellan ett uppvisat barn och en vuxen blick som försöker göra henne till en förlängning av sitt eget subjekt. Apropå fantasin om högborgerligheten men också apropå den eventuellt heterosexuellt psykopatologiska kärleksrelationen mellan kritikern och konstnären kom Hanna att tänka på Lars Norén och kulturredaktionen på Dagens Nyheter. OBS, detta kanske är en myt men också en myt har något att säga: Lars Norén läser inte DN, vägrar att befatta sig med tidningen på något som helst sätt, men på DN:s kulturredaktion sätts en post-it-lapp på varje ställe i dagboken där en medarbetare omnämns. Som en akt av lika delar självhat och bekräftelsebehov, eller vad står den handlingen för? Och vad för slags kritisk läsning av Noréns verk genererar den? Det är något så våldsamt över den syn på litteraturen som avslöjas i det där post-it-lappandet, tänkte Hanna. Paranoia. Sedan nämnde hon istället Eve Kosofsky Sedgwick som exempel på att det går att föreställa sig kritik som något helande/läkande snarare än spjälkande, och det i sin tur fick henne att tänka på några olika saker om relationen till kritiken som Tova sa under promenaden. Tova sa att hon till nästa nummer av Kritiker ville skriva en text som skulle handla om hur sexualitet struktureras av eller strukturerar tillvarons materiella villkor. Texten blev en fyrtiotusenteckenstext som försökte handla om allt, och det funkade inte alls. Då bestämde sig Tova för att skriva utifrån fysiska erfarenheter istället. Och det funkade, men gav henne en känsla av att teori som genre är helt poänglös, att det inte alls går att skapa övergripande system som försöker se en helhet, att en kritik som gör anspråk på att vara distanserad och sansad bara skjuter sig själv i foten. Tova pratade på promenaden om hur den idén om en distanserad och sansad kritik också fungerat spjälkande snarare än läkande när en person hon var förälskad i ville att hon skulle läsa Stone Butch Blues av Leslie Feinberg därför att den boken hade varit så viktig för honom. Hon läste den, och det var ju så att säga ”bra” relationellt, men sedan började hon nästa gång de träffade varandra lägga ut orden om hur hon upplevde dess komposition, karaktärer och språk. Hennes partners reaktion fick henne att inse att den mätande och vägande ingången till boken hade sönder någonting, exempelvis möjligheten att få veta mer om det allra sköraste i honom. Under promenaden med Hanna försvarade hon sig (mot sig själv, inte mot Hanna), med att hon var så van vid att ha ett teoretiserande sätt att närma sig texter inuti sina intima samtal, eftersom hon kommit att stå nära många läsande och skrivande människor. Mätandet och vägandet av kulturen är liksom en del av hennes trygga automattugg (kulturen som konversationsstycke?). Men att ta någons överlevnadsbok och göra den mät- eller vägbar kanske ändå är oförlåtligt. Efter att Hanna hade läst Tovas minnesanteckningar från promenaden funderade Hanna över hur Tova omväxlande använde orden teori och kritik, och vad skillnaden egentligen är. Hon skrev då att teori kommer från theoria, har med synsinnet att göra, något beskådande, betraktande. Det kontemplativa begrundandet utgör kanske sinnebilden för teoretikerns verksamhet, lite på avstånd, avskild från det betraktade, intar ett perspektiv utifrån vilket en viss uppsättning frågor faller ut. Det där enda stora ögat, liksom inifrån upplyst av förnuftets starka ljus? När bländningen avtar framträder långsamt konturerna av en sanning? Men teori kräver också något att förhålla sig till, är ingenting i sig självt – det är mer än ett stumt redskap för kunskapsproduktion. Hanna tänker att teori är ett helhjärtat engagemang i konsten att sätta redskapet i bruk. Och det innebär också att något (vad?) sätts på spel. Som Mara Lee gör i När Andra skriver och Maria Margareta Österholm gör i Ett flicklaboratorium i valda bitar. När teorin kopplas till ”göra”, ”göra kritik”, transfigurativt, performativt. Istället för att gripa efter verkligheten sådan den är, gripa in i verkligheten med det som inte är, låta frågorna materialiseras, ge kropp åt ett seende vars erfarenhet därmed kan få fäste. Minst det skrivande subjektet sätts då på spel tänker Hanna. Och det var nog något i stil med det som hon tänkte på när hon i inspelningen frågade vad det där stora modet skulle behövas till, det som Dockhaveri i anslutning till Antidebuten efterlyste hos kritikerna. Men det har också med helandet att göra; ett engagemang och en rörlighet inte bara av/hos intellektet utan av/hos hela människan/kroppen. Hanna undrade i sitt mail om det inte är det som ”funkar” när Tova i exemplet med Kritiker-texten började skriva utifrån fysiska erfarenheter. Det vill säga, det är någonting i den handlingen som innehåller potentialen till läkning, och kanske inte bara läkning av den skada som dagskritiksskrivande eventuellt kan ge upphov till, utan också av mer komplexa skador. På promenaden pratade vi lite om dagskritiken som socialt klimat. Det vi sa, tänkte Tova, vittnade om att detta sociala klimat kanske inte är det mest tacksamma för just läkning. Exempelvis är det svårt att se hur en medialogik som underblåser så kortfattade och polemiska samtal skulle kunna vara läkande. Tova sa visserligen under promenaden att hon kan gilla att ta spjärn mot andra genom motsättningar när hon tänker, att det åtminstone syns att det finns flera som tänker tillsammans då, även om de inte är sams. Men det krävs ju någon sorts strävan efter förståelse för att gräl ska vara produktiva, och någon sådan strävan kan varken Tova eller Hanna se att media idag ger något utrymme för. Hanna sa bland annat apropå detta att viss typ av polemisk kritik mest bidrar till att det blir outhärdligt att vara i litteraturens delade sociala rum (till exempel releasefester och sånt) eftersom det uppstår en massa fastslagna identiteter, kotteribildningar och osynliga gränslinjer som man ska behöva navigera. Och då sa vi att det vore intressant om kritik hade som målsättning att det ska vara uthärdligt för fler att vistas i litteraturens delade sociala rum. Vi undrade hur den skulle se ut då. En kritik som möjliggör det förståelseorienterade grälet? En kritik underställd interaktionsdesign? En kritik som diversifierar sätten att vara på, gör det mera tillåtet att fuldansa på bordet respektive virka i ett hörn? En kritik som bjuder på fjorton sorters kakor? En tipsrundekritik eller en kritik som bereder rum för sårbarhet? Går de att skilja åt? Kritiken som radikalt gästfri, snarare än som konstens eleganta parasit? I den inspelade delen av samtalet pratade Tova om en figur som Dockhaveri verkar hålla på med och som påminner lite om den radikala gästfrihet vi under promenaden drömde om att kritiken skulle uppbära. Det är en figur som går ut på att skapa plats åt röster och erfarenheter vars utsägelseplatser inte ännu är självklara, eller som Tova säger i inspelningen: ”här kan vi stå, och här, och här, och säga så här.” Detta var också apropå Michael Warners essä, och frågan om vilka möjliga subjektiviteter och etiska spörsmål vi underlåter att ge utrymme för. Hanna skrev i sitt mail att Warner bereder plats för de rivaliserande textuella praktiker som kommer att presentera sig för oss utan att vi kan avfärda dem som förteoretiskt okritiska, när vi slutar att betrakta den påbjudet kritiska läsningen som en helt förnuftsbaserad, ideologiskt fri, historiskt och formellt omedierad aktivitet, utan snarare som ’the pious labour of a historically unusual sort of person’. I relation till den där strävan mot att hitta fler platser till fler röster sa Hanna att hon kunde uppleva ett behov av att skriva fram en tydligare etik hos Dockhaveri. Kanske för att det tillåter oss att förvandlas. Eller för att det kan vara skönt att ha sagt ut vilka ramar vi arbetar inom både för att möta nya personer som kommer till ”förlaget” (”aktivistcellen?”) och för att möta kritiker som kan få för sig att Dockhaveri är ideologiskt styrda på ett lite annat sätt än vi faktiskt är ideologiskt styrda (vilket har hänt och det gav upphov till ett annat samtal, mellan Tova och Maria Margareta Österholm). En mer artikulerad etik skulle då tillåta oss att vara först med att påpeka att vi faktiskt har en kropp/organisation med olika egenskaper, liksom. Det är känsligt det där med vilken etik ens kropp kan tillskrivas. Hanna reagerade till exempel på en sak hon sa under inspelningen: att läsande kan handla om att förstå vad författaren vill säga och att hjälpa författaren att förstå vad den vill säga. Hanna tyckte att det verkligen inte lät bra. Mest av allt slogs hon av hur utsagan förutsätter en i grunden hermeneutisk syn på text och tolkning, det där att det finns något dolt, underliggande att avtäcka (deflorera?) och att det finns ett ”falskt medvetande” eller något liknande som förvanskar textens mening. När Hanna lyssnade på sig själv kände hon att hon var ute efter något helt annat, en dialogiskhet, som att vara inbegripen i ett samtal och fylla i och låna varandras ord och tankar och komma ut lite klokare, eller i bästa fall omskakad i grunden (fast å andra sidan ser nog Hanna något hermeneutiskt även i det utifrån till exempel Hans-Georg Gadamer: cirkelrörelsen fram och åter, förståelsehorisonterna som förskjuts, helheten ur delarna och vice versa, men mer associativt, hoppande), att skriva i varandras ord, en interskriptualitet. Men att också erkänna textens kroppslighet i det som gör motstånd, som en opacitet (ogenomskinlighet, googlar Tova) som inte kan läsas, inte införlivas i en ”läsning”, inte slukas/konsumeras, utan snarare svarar på ens begär med att etablera ett växande avstånd. Skillnad. Tova tänkte apropå det Hanna skrev att kanske idén om en etik som vill bereda plats för olika utsägelser från olika kroppar ”här, och här”, kan vara någonting som har en längtan till skillnad, men som samtidigt har ett problem med tid i relation till att leva i skillnadens livspraktiker. När etiken föreställer sig det som ännu inte är synligt för den – när den vill vara dialogisk med det som ännu inte är kött för den, uppstår en nödvändighet för den att fantisera utifrån sin egen horisont. En sådan etik vill bringa någonting till världen – inte avtäcka det kanske, mer frammana det. Som att försöka ställa fram tofflor till en gäst som kan komma när som helst och vars fotstorlek man inte känner till. Men vad ska hända sedan? Klarar Dockhaveri att ta emot en sådan gäst, och låta sig förändras av den? Kanske har det redan hänt flera gånger. Men eftersom vi fortsätter vänta, klarar vi det nästa gång? Vad är förresten att klara det? Promenaden tog slut när Hannas barn Valdis vaknade, och nu får den här texten också ta slut.

[kiras-law]

this is a love letter to light yagamis big brown eyes

[kiras-law]

i love how curly they draw his hair in the manga ..... might start doing that when i draw him .......

[kiras-law]

guys i love this coat of his so much its so cutie patootie ....

[kiras-law]

༘⋆♡⸝⸝🍓🍎⊹。°˖➴

hai my name is finn !!! he/they , 16yrs , aro , trans guy , american/swedish . very neurodivergent . umm . i like other things that arent dn but im hyperfixated so . here we are .

this is a sideblog so i cannot follow/like from here sorry !! i am not new to tumblr but this blog is new . im just a guy who likes death note i am here to yap about it . among other things . maybe .

my fav dn chars are l and light equally , but other than them i love misa n matsuda !! just not as much as lawlight (they consume my every waking thought . oh no .)

i think i will tag things that sounds good . finn rambles | main acc post | mail | finn reblogs | finn reads dn | uhhh idk man . shrug .

art/primary blog | insta | commissions | shop | carrd

[kiras-law]

like !!! he has such luscious locks ..

i love how curly they draw his hair in the manga ..... might start doing that when i draw him .......

[kiras-law]

im so sad they changed it to how it looks in the anime a couple chapters later ….. no more curly hair L .. my guy ..

i love how curly they draw his hair in the manga ..... might start doing that when i draw him .......