#förfadern

[mymoominblog]

Good morning! Here, have some Snufkin Blows Up The Ancestor For No Good Reason to start your day!

Found this gem in a compilation video of clips from Jul I Mumindalen (SVT’s Advent Calendar series 1973). Check it out because it’s absolutely chaotic (it’s in Swedish but i hope it’s funny to others as well).

[tinythingsbigworld]

Subscribe to our instagram! https://goo.gl/i07SEg

[laziestgirlintown]

Holy pine needles, that's the moomins' ancestor.

A porcupine’s Halloween present (+ original sound effects)

[agneskollarfilm]

Las Momias de Guanajuato (1972)

Detta inlägg bör i första hand ses som ett filmtips (se denna! Om du lyckas få tag i den), samt lite skolning i mexikansk historisk brottning: Lucha libre!

I filmen Las Momias de Guanajuato (1972) hemsöks staden Guanajuato av en legend kring brottaren Satan som sägs för många år sedan ha sålt sin själ till djävulen under sin verksamma karriär som brottare, slash bad guy. Efter att besegrats av förfadern till brottaren El Santo/Helgonet svor Satan på att 100 år efter sin död hämnas...

Lucha libre är då alltså den form av mexikansk fribrottning som uppkom under tidigt 1900-tal och som förknippas med dräkter, masker, dramatiska och underhållande effekter och på förhand uppgjorda matcher. Brottarna använder artistnamn som kan gå i arv inom familjer, och många namn har blivit legendariska. Brottarmasken sitter ofta på även utanför brottarringen, inte bara i offentliga sammanhang utan även i den privata sfären, och gränsen mellan brottarens uppträdande-persona och denne som privatperson tycks flytande. Ytterligare ett inslag är att förloraren av en match kan tvingas att ta av sin mask för att ge den till sin motståndare, och därmed blotta sitt ansikte för publiken, en stor skam. I wikipediaartikeln om lucha libre noterar jag de olika viktklasserna som, åtminstone för en brottar-novis som jag, skapade fniss: Flugvikt, bantamvikt, fjädervikt, lättvikt, super lättvikt, weltervikt, super weltervikt, mellanvikt, super mellanvikt, lätt tungvikt, junior tungvikt, tungvikt.

Först efter att filmen sågs insåg vi att den är en fristående del i en lång, lång serie av El Santo-filmer. Den första filmen producerades redan år 1958, och den sista, nummer 53 i ordningen om wikipedia-artikeln stämmer, är från 1982. Några titlar som sticker ut är: Saint Against Vampire Women (1962) (Santo contra las mujeres vampiro), El Vampiro y el Sexo (1969) (den ocensurerade versionen av Santo en el tesoro de Drácula, som ska innehålla lite naket, och som lyckades hitta ett klipp från), Saint and Blue Demon against the monsters (1969), Saint against the horsemen of terror (1970), med flera...

Santo var vidare en riktig professionell brottare, en av Mexikos mest kände sådana, och som alltså även var en stor skådespelare där han i El Santo-serien mer eller mindre spelade sig själv, eller sitt brottar-persona. Rodolfo Guzman Huerta var mannen och brottaren bakom masken. Han föddes år 1917 och dog år 1984, och spelade alltså in den sista el Santo-filmen två år innan sin död, vid 65 års ålder.

Det märktes på handlingen att den var en del av en längre serie, mer som ett nedslag i brottarnas vardag, likt ett fristående avsnitt i en konventinell tv-serie. Exempelvis så dök Santo själv upp först under de sista... 10 minuterna av filmen. Istället är det brottarna Blue Demon och Mil Máscaras (Tusen masker) som står för kameratiden och tar hand om situationen i just denna film (även dom verkliga brottare). Karaktären Satan spelas tydligen av brottaren Tinieblas/Darkness, som ännu inte hade debuterat vid filmens tillkomst.

Om själva filmen kan sägas att den var kul! Och fartfylld! Och ganska läskig!! Det är nånting ruskigt med low quality-skräck alltså. Satan-mumien var otroligt satans obehanglig i sin sminkning. Men framförallt var detta en film som öppnade mina ögon för en intressant del av mexikansk kultur och historia à 1900-tal. Hur brottarna på riktigt levde som sina alter egon med masken på dygnet runt är minst sagt fascinerande, om man ska tro på det som kameralinsen till Las Momias de Guanajuato visar upp!

[muminkoppar]

Förfadern

[tovejanssonblogg]

Inledningen till slutet, Mumin och mognadsprocesser

Som nästföljande bok i muminserien valde jag att läsa Trollvinter, och i detta samma inlägg har jag även tänkt diskutera Pappan och havet. Den sistnämnde läste jag för en tid sedan, men bokens händelser och tematik ligger ännu nära i minnet. Pappan och havet var den första muminbok som medvetet vände sig till en vuxen läsare – den behandlar relationsfrågor och har en djup psykologisk nivå. Särskilt fäste jag mig vid muminmammans dolda skräck och extrema hemlängtan. Trollvinter har på liknande sätt en psykologisk nivå, med fokus på mumintrollet. Jag skulle beskriva den som en utvecklingsroman – vad händer med mumin då han vaknar mitt i vintern och måste ta hand om sig själv, i en värld som han aldrig förut mött? Jag börjar detta inlägg med just detta, det mjuka Janssonska vinterlandskapet.

Jag beskriver vintern som ”mjuk” just därför att illustrationerna ofta ger snön en mycket rundad form. Men från Mumintrollets perspektiv är snön allt annat än trevlig – det är ett hotfullt, mörkt landskap i vilket allt han känner till har dött och begravts i kylan. Hans första instinkt är att väcka mamman, eller somna om igen – men då inget av dessa fungerar väljer han att ändå bege sig ut i det vita. Något mycket oväntat händer dock, direkt han kliver ut ur hemmets varma trygghet. Hans sammetsskinn växer och en fluffig vit päls tar dess plats!

Trollvinter handlar i stort om mumintrollets utveckling och brott med gamla traditioner. Mumintroll har ”alltid” övervintrat, men Mumin märker att han inte måste sova i dvala. Hans vinterpäls växer ut, han kan vara vaken under vintermånaderna. Under bokens gång stöter han på fler främmande figurer och händelser – mötet med Too-ticki som tycks spendera varje vinter i familjens båthus, mötet med förfadern som representerar den tradition som Mumin nyss brutit sig loss från, den mäktiga isfrun som kommer som en påminnelse om att vintern nog kan vara mycket farlig och mötet med Hemulen som Mumin förvånansvärt nog inte tycks tycka om längre. Med Too-ticki som en konstant, närvarande vän utvecklas Mumin och genomgår en lång mognadsprocess. Han lär sig bli självständig, han gör val utan mammans hjälp och hans attityd gentemot andra förändras. I början vänder han sig ofta till just Too-ticki, men hon tar avstånd från honom för att låta trollet lära sig genom egna erfarenheter. Efter en läsning av Tove Janssons biografier kan jag inte undgå att dra paralleller till relationen till partnern, som ju är förebilden för figuren Too-ticki. Om Tooti skriver Tove att hon upplever deras relation som en ”förening mellan två självständiga människor som stöder varandra” (Arbeta och älska: 2013: s. 206). Visserligen är relationen mellan Mumin och Too-ticki inte romantisk, men ett liknande självständigt stöd avbildas i den nyfunna vännen.

Utöver Mumintrollet och Too-ticki finner vi även andra utvecklingsberättelser som löper parallellt med berättelsen om trollet. Hunden Ynk möter de vargar som han både räds och sett fram emot att möta, och med stöd av Hemulen konfronterar han dem och inser att han romantiserat dem – han vill nu inte längre leka med dem. Den äventyrliga lilla My måste se till att ingen rör den pappkartong i vilken hennes syster Mymlan ännu övervintrar. Den gamla förfadern flyttar in i husets kakelugn, och då mamman vaknar accepterar hon snabbt detta faktum och ser till att ingen eldar i hans boplats. Det finns en mängd olika moralitetsberättelser utöver den som trollet upplever. Det skapar en god helhetsupplevelse – läsaren tar del av en fullpackad mumindal med ett flertal unika individer, alla med deras egna berättelser. Trollvinter är en inledning i det som komma skall – de ”vuxna barnböckerna” som följer, i vilka samtliga karaktärer kommer gå genom liknande mogenhetsprocesser. Trollvinter bär samtidigt med sig en dold moral till läsaren – förändring är skrämmande, men ofta för det bättre. På samma vis som trollet möter vintern kommer läsaren i nästa bok möta en mångfacetterad, tänkande och kännande muminfamilj – för sista gången.

Det var som sagt ett tag sedan jag läst Pappan och havet men jag vill ändå uttrycka det jag minns, det som präntat sig fast i minnet. I boken vill pappan plötsligt bort från mumindalen – han vill ut på äventyr och möta den gamla vännen, havet. Dessutom styrs han av en dröm att vara fyrvakt. Hela familjen kommer med på den långa båtresan ut till den lilla ön som pappan haft i minnet, men trots att mamman utvärtes kommenterar det positiva med ön ser läsaren hur hon redan i tidigt skede längtar hem. I boken är lilla My och Mumin mer självständiga, trollet spenderar lite tid i fyren och under några nätter sover han till och med i sovsäck helt ensam. Denna nyfunna självständighet har kommit som följd på hans utveckling i Trollvinter. Dock leder detta till att mamman ofta upplever sig vara ensam – hon drömmer om dalen och börjar måla upp en bild av dalen på fyrens inre väggar, som besatt. Relationen emellan mamman och pappan blir spänd, dock är mammans natur förlåtande och de hamnar aldrig i något gräl. Jag upplevde att Pappan och havet föreställde den naiva drömmen – pappans önskan att få tillbaka ungdomsåren och den slutliga insikten att minnet av de åren vore bäst att vara just det, bara minnen.

Dessa två böcker bildar alltså inledningen till slutet, eftersom det efterföljande Pappan och havet endast finns en muminbok kvar, nämligen Sent i november. Läsaren, som tidigare mött familjens äventyr med spänning och lustfylld komedi, ges här en lugnare syn av familjen som möter kaos på en mindre nivå. Från översvämningar och kometer till den främmande vintern och traditionsbrott samt en konfrontation med jaget. Familjen förändras, de har tid att reflektera över sig själva och de gör ett frivilligt val att resa från dalen. Tidigare har de alltid tvingats från dalen på grund av katastrofer, men valet att resa till ön ses nästan som en resa under vilken de försöker utföra den självreflektion de behöver. I mumindalen, i paradiset, kan de inte möta dessa konflikter eftersom dalen står för den perfekta idyllen. Detta leder till den sista boken, Sent i novemeber, i vilka figurer som inte hör till den närmaste familjen också måste komma underfund med detta – familjen är inte perfekt och dalen är bara ett temporärt sätt att fly konfrontationer.