#ena rubik | Explore Tumblr posts and blogs

pukefactory · 17 days ago

Note

If the reader cracks their neck and fingers do you think ENA might get a little worried?

Oh absolutely—ENA would be the perfect blend of comically horrified and genuinely concerned.

The first time you crack your neck, there’s a sharp pop and her entire face freezes mid-expression. One eye twitches. Her jaw drops slightly, as if she just witnessed you casually snap your own spine. A moment of silence. A hard blink.

And then:

“DID—DID YOU JUST—EXPLODE A LITTLE?!”

She launches into a flurry of questioning, arms flailing like wet spaghetti noodles: “WHY DID IT MAKE THAT SOUND?! Is your neck supposed to be a musical instrument now?! Did it shift dimensions?!” Her voice is half panic, half awe, and entirely ENA.

The second you do your fingers, her kite-eye narrows like she’s watching someone detonate a series of tiny landmines.

She’ll scoot closer, inspecting you like a cursed Rubik’s Cube. “Does it hurt? Wait—DOES IT FEEL GOOD?!” she exclaims, recoiling like she’s just heard you say you enjoy chewing on glass. Then she gets weirdly quiet, pokes one of your fingers gently and goes: “If I do that, do I… dissolve? Or unlock a secret form?” Her curiosity is spiraling.

Eventually, though, she gets used to it. Sort of.

After a while, she starts trying to mimic it. Poorly. She’ll twist her arm with her usual cartoon logic and emit a low-budget accordion noise. “Did I do it? Did I crack? Or was that my sanity—wait no, I lost that last week.”

And yet, beneath all the dramatics and absurd reactions, there’s a clear thread of worry woven in—like she’s not entirely sure your bones aren’t turning into shrapnel every time you do it. So she always double-checks. Puts her hands over yours afterward. Squeezes your shoulders. “You’re still solid,” she mutters, suspicious. “For now.”

344 notes · View notes

ahnberg · 6 years ago

Text

Verktext, Galleri Ranrike

Moses möte

Moses möte med den brinnande busken berättas om i andra Mosebok, exodus, 2:23 till 4:16.

Tvingad till landsflykt efter mordet på en egyptier söker sig Moses till midjaniternas land. Han hittar ett nytt liv, får fru och barn och sköter sin nya svärfars får. Medans han sköter om fåren ser han en dag ett ljus uppe på berget Horeb, en buske som brinner utan att konsumeras av lågorna. När han går närmare för att undersöka hör han en röst:

”Mose! Mose!” (2 mos 4:4)

Det är Guds röst, lågorna är Herrens ängel som satt sig till jorden. Moses går närmare, han träder på helig mark. I samtal ger Gud sitt namn och i mirakel visar han sin kraft. Gud har för avsikt att Moses ska vara hans sändebud till farao i Egypten och leda Guds folk, israeliterna, till ett gott och rymligt land. Ett land av mjölk och honung. Moses är tveksam, inte kommer någon israelit följa honom, inte kommer farao höra honom. Gud börjar stilla dessa tankar, israeliterna kommer tro. Men än protester. Moses kämpar emot, inte kan han föra Guds ord. Gud hör Moses vilja och ber honom ta med sin bror Aron som var mer vältalig för att tala inför farao.

Men innan Gud ger med sig når samtalet en spätts. Vi får höra om den makt Gud besitter bortom det världsliga. Moses fortsätter protestera att han valts:

”Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.” (2 mos 4:10)

Guds svar:

”Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?” (2 mos 4:11)

Det är inget litet uttalande.

Jag tänker mig talet, hörseln och synen som olika sidor av en oändligt mångsidig Rubiks kub. Allt blir kommunicerande, allt blir dialog och interaktion. Att tala blir höra, synas - se, låta - höras. Allt bortom det och allt däremellan. Även dess avsaknad säger nått: utan tal - stum, utan syn - blind, utan hörsel - döv. Sätten de visar sig är oändliga i form och uttryck. Allt sitter ihop i någon dialog, något mönster, som betyder något och talar med oss. Ett utrymme att fylla med mening. Jag vill kalla alltihop Ordet. Ordet är nästan allt vi är. Det är grunden till vår värld, våra samhällen, nästan allt vi människor har. Många vet hur det är att leva utan synen, talet eller hörseln. Men för de flesta av oss så är det nått vi inte skulle kunna tänka oss leva utan. Med gåvan visar sig Gud som arkitekt till allt vi gjort tillsammans; varenda given blick, hört ljud och talat ord.

Dock är det en gåva som måste hanteras försiktigt. Med ord kunde människan börja bygga Babels torn och sträcka sig mot skyn, och med ord krossades hädelsen.

I Johannesevangeliet kallas Jesus för Ordet. Kristus är Ordet och Kristus, Gud Sonen, är Gud. Ordet är uråldrigt. Innan människan, innan livet. Innan ljuset, innan himmel och jord.

”Vayōmer Elohim” - ”och Gud sade”. Genom Ordet dras saker till sin plats, saker tar sin form. Augustinus av Hippo sammanfattar det: ”Gud skapade välden, men han skapade den med ordet.”

Mitt möte

Jag vet inte när jag först hörde om den brinnande busken. Eller när jag först hörde om Gud på något konkret sätt. Möjligen var det första möter när jag var runt sju-åtta år och såg Prinsen av Egypten. Jag var med min far hemma hos en av hans vänner. Jag och min bror fick se filmen medans de satt och pratade. Jag minns inte filmen, eller vad jag tyckte om den. Jag minns bara de goda men stenhårda chokladkolorna vi åt.

Jag har sett om filmen sen dess, och den blev ingångspunkten till det här verket. Nu sitter det fast i skallen, mötet mellan Moses och Gud. Scenen är så kraftfull. Miraklen visas inte, bara deras samtal. Guds uttalande om just talet, synen och hörseln visas som ett plötsligt utbrott som skrämmer Moses, men Gud är snabb att trösta. Helhetsintrycket är så starkt. Efteråt vände jag mig till bibeln för att se källmaterialet och sammanhanget och blev ännu mer omtumlad.

Vet inte vad jag ska jag tycka eller tänka. Vad jag ska tro, kanske?

Busken

Arten på busken som Moses finner på berget, den Gud talar genom, är inte känd. På den hebreiska mosebökerna är skrivna på kallas busken ”סנה" - ”seneh”, vilket är vissa buskar i hallonsläktet.

Några tankar och teorier om buskens art:

- Katarinaklostret vid Sinaibergen säger sig ha en avling till den som Moses såg. En Rubus Sanctus.

- Dictamnus albus, ofta kallad just Moses brinnande buske, avger en eterisk olja som kan förgasas på ett rökliknande sätt och i vissa fall självantända utan att skada busken.

Flera andra arter är även nämnda brinnande buske eller dylikt då deras utseende påminner om händelsen.

Jag har valt att använda en enbuske.

Enen har länge haft en roll i folktro Dess rök kunde driva andar på flykt, påkar av en kunde döda drakar och enbärsdricka hade botande egenskaper. Med kristendomens intåg hittades andra egenskaper i enen: de återkommande tretalen i dess utväxter tänktes kopplade till treenigheten och de tre stödbladens mötespunkt (en tydlig Y-form) som tidigare tänkts som Tors hammare blev Kristi kors.

För att få enen gick jag upp på Vettekullen, ett av bergen norr Gerlesborg. Ett mäktigt berg, med ett stort stup längst med ena sidan och en klyfta med stora fastkilade stenblock. Enen togs från marken först med bara händerna och sen kapades huvudroten med kniv och stämjärn. Det var tungt att släpa ner den hela vägen hem.

Busken här lever inte. Eller jo den gör den, men den är döende. Rötterna är kapade. Slitna, skurna, hackade. Inga lågor dansar runt bladen. Gud är inte närvarade. Vad betyder det? Är Gud inte här? Busken är död. Är Gud?

När vi är vid busken: talar Gud med oss alls? Talar Gud svenska? Talar Gud ett mänskligt språk eller sitt eget och låter oss förstå det? Vi får lyssna. Kanske brann int busken bara för att Gud ville tala utan även för att Moses kunde lyssna?

Skisser och anteckningar

Under våren påbörjade jag ett arbete med att bygga ett altare för att undersöka hur jag kunde påverka ett rum. Det gick bra, mitt altare som föreställde utvalda delar av Jesus liv blev en framgång. Mer påverkad än rummet blev nog jag. Altaret expanderades i tanken till ett helt altarskåp. En serie bilder om sätt att att se Gud och skapelsen följde samtidigt som jag undersökte bibeln. Experiment med skulptur. Tankar på film och musik. Stora ambitioner. Delar av det här ställdes ut i olika sammanhang och anteckningar fördes. Ett urval är med här.

Kommunikation och min konst

Kommunikation är väldigt viktigt för mig. Men det är jobbigt och svårt. Ord, formuleringar, förmedlingar. Sand som rinner mellan fingrarna för mig. Missförstånd, på gott och ont, är återkommande för oss alla. Det svider, det skaver.

Det är allt jag jobbar med, allt min konst handlar om. Språk och symboler. Att se och inte se, att synas och att inte synas. Ofta tar jag in makt som en eskalerande faktor, men bara när makten själv kan synas.

I mit arbete med kristendomen, med fokus på den lutheranska tron jag växt upp med hittar jag sätt att jobba.

Arbetet med mig och det kristna fortsätter.

#Galleri Ranrike #text #utställning #utställningstext

1 note · View note