#den stora gatan

[tills-poetry-wednesday]

Poetry Wednesday - Episode 5

Tomas Tranströmer - Den stora gåtan

I am trying my best to imitate Swedish. Thanks to Clara van Schantz for the help. Additionally to the Swedish and German version, here is an English translation (that I don't like too much...)

Translation by Anatoly Kudryavitsky:

The roof cracks open

and a dead man sees me—

this face . . .

[swedishtrickster]

Jumping on the bandwagon inspired by this post

Asså om nån jävel kommit fram till mig för ett år sen och sagt "Bees, du kommer att spendera allt för jävla mycket pengar på att se en finsk rappare i fucking POTTFRISYR spela i Stockholm, Glasgow, London OCH JÄVLA ROVANIEMI AV ALLA STÄLLEN" så hade jag ju fan trott att de var helt jävla hullu.

Men nu är vi här och satan i gatan att jag ändå är gode glad över det.

Inte fan trodde jag att min besatthet med Melodifestivalen och ESC skulle leda till det här, jag har ju kollat på det dravlet sen 1999 och på fucking TJUGOTRE ÅR har jag aldrig fastnat för en artist i dessa tävlingar som jag fastnat för den här idioten (/affectionate)

Scennärvaro, charisma, tar sig själv inte på för stort allvar samtidigt som han tar vad han faktiskt gör på scen och med musiken på precis så stort allvar som han tycker det förtjänar och jääääääävlar vilken frisk fläkt han för med sig. Han får stora shower att verka intima och små shower att verka större än vad de faktiskt är.

På en personlig nivå har min sommar varit sjukt jävla kämpig och jag har på rikt då och då kännt att jag bara vill krypa under täcket och ge upp med allt. Men så på med like Välikuolema, ROK ROK (tack för den stavningen Jesse), Hirttää Kiinni, och Koppi Tules (i den ordningen) så är det som att min hjärna resettar och jag hittar lite mer ork för att ta itu med skiten som hopar sig.

Nu sitter jag och tragglar den finska som jag fascinerades av som barn, snackar med nya vänner online, och är långt mycket gladare än i början på året, allt på grund av Jere från Vantaa. Kiitos, grabben. Ibland undrar jag hur fan du är funtad, men ingen av oss skulle vilja att du var något annat än ditt genuina jag. <3

[crawloutsidemyselftosing]

"Lilla grusvägen vid Río Genil" by Linus Hasselberg Swedish to English Translation

Officially my new favorite song to translate! Super fun and poetic :)

Follow me on lyricstranslate! (Följa mig på lyricstranslate)

Find 'The Little Dirt Road by Rio Genil' on lyricstranslate (Hitta 'Lilla grusvägen vid Río Genil' på lyricstranslate)

If you find an error in my translation please let me know! (Snälla hör av dig om hittar du ett misstag på min översättning.)

Texterna är nedan! (Lyrics below!)

På svenska:

En, två, tre, fyr

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Om älskaren du älskar, men som har annat för sig Jag vill berätta om den överkörda katten jag såg på gatan Hur ögonen låg utanför huvet, mamman jamade "hjälp honom, snälla" Om stora oväder, kokainstinna ögon Om våldet i oss alla, om att skynda utan att ha bråttom Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt Jag vill berätta att det här är mitt hem nu

Jag vill berätta att jag är självsäker när jag ligger med andra Att jag alltid haft lätt att ge kärlek, att vi är sanningen i varandra Jag vill berätta att jag är stolt över dig, jag läste GP häromdagen "En stjärna har fötts", skrev de, jag ber för att det stiger dig åt huvet Jag vill berätta att du ska bli mamma och jag är pappa Även fast det är otroligt att pappan vet det före mamman Jag vill berätta att inte ens i mina vildaste av drömmar Trodde jag att jag det skulle bli som det blev men nu blev det så

Jag vill berätta om mig själv, men ändå inte, du vet hur jag är Om min nya polska bilderbok, om hur ofta jag gör fel Jag vill berätta att jag köpt mina två första krukväxter Carlos och Marco, jag glömde vattna dem, nu är de döda Jag vill berätta att jag har en älskarinna, gröna ögon, bor vid torget Vi behandlar varandra bra men jag känner mig ofta sorgsen Jag vet att jag måste sluta jämföra, det är så orättvist mot dem Men mot dig springer mina älskarinnor ett evighetsmaraton, kom igen

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Hur den kan ta mig till paradiset bara jag säger till Vill berätta om maffiakrogen på Calle Elvira som jag älskar Skulle kunna sitta här för evigt, om du var här, du skulle fatta Jag vill berätta att jag såg en norsk tv-serie som hette Skam Att livet är lättare nu, att jag är glad att jag inte är 17 Att jag är räddare för döden, men också mer uttråkad Att jag läste Räddaren i nöden, jag kommer inte läsa den igen Jag vill berätta att det är sexton dagar kvar till ett jubileum Jag vill berätta att om sexton dagar har vi vart tillsammans i sju år Jag vet inte om sista tiden räknas, kanske, kanske inte

Jag vill berätta…

Jag vill berätta att jag fått fler åsikter, men färre ideal Att jag jag tror på något gott men inte på moral Att jag vill bli författare, författare! Det smärtar i hela kroppen att jag visste det som liten Men nånstans tappade jag bort det Jag är jag när jag skriver, men någon annan varje natt Jag är flexibel in absurdum, sju personligheter utan att fatta det Vill berätta något större, hur jag har kärleken på tungan Vill höra dig berätta att en dag blir allt annorlunda Jag vill berätta om Interstellar, du måste se den, jag blev helt tagen Vill berätta att jag helt slutat bryta mot lagen Jag vill berätta, men det räcker inte, jag vill gestalta med hela famnen Vill berätta att pojken du blev kär i just fyllde 25 år i Spanien, kom igen

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Hur jag och Carmen fann svaren med vattnet upp till knäna Hur jag kämpar varannan dag för att hålla borta gråten När jag tänker på min pappa Det finns en sorg bland mina bröder, kanske bara jag som ser den De vill berätta för mig att de inte håller med mig, att jag är galen Att allt nog är bra, att jag överdriver Jag vill berätta för dem att det är vi som skjuter upp livet Jag ser dig överallt, i alla böcker jag orkar läsa Trots vintern har din näsa en sommarkoloni av fräknar Du finns i spriten, lyckan, ruset, varje gång jag drömmer Jag saknar dig så jag går sönder

In English:

One, two, three, four

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil* About the love you love, but that has more pressing concerns I want to tell you about the run-over cat I saw on the street How the eyes were outside its head, its mom mewling “Help him, please” About great storms, cocaine-fueled eyes About the violence in us all, about speeding without the need to hurry I want to tell you all about nothing and even more about it all I want to tell you that this is my home now

I want to tell you that I am confident when I sleep with others That I’ve always found it easy to love, that we are the truth in each other I want to tell you that I am proud of you, I read GP the other day* “A star has been born,” they wrote, I pray that it gets to your head I want to tell you that you will be a mother and I a father Even though it’s incredible that the father knows before the mother I want to tell you that not once in my wildest dreams Did I think that it would happen like this but it did

I want to tell you about myself, but also I don’t, you know how I am Of my new Polish picture book, about how often I fuck up I want to tell you that I bought my first two house plants Carlos and Marco, I forgot to water them, now they’re dead I want to tell you that I have a lover, green eyes, lives by the square We treat each other well but I’m still sad so often I know that I need to stop comparing, it is so unfair to them But my lover runs against you in an eternal marathon, come on

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil How it can take me to paradise if I just ask it to About the restaurant I love that’s a mafia front on Calle Elvira I could sit here forever, if you were here, you’d get it I want to tell you that I saw a Norwegian tv-show called SKAM* That life is easier now, that I’m glad that I’m not 17 That I’m scared of death, but more so I’m bored That I read Catcher in the Rye, I’m going to read it again I want to tell you that there are 16 days until my anniversary I want to tell you that in 16 days we'd've been together seven years I don’t know if last time counted, maybe, maybe not

I want to tell you (roaring)

I want to tell you that I got more opinions, but fewer ideals That I think I believe in something good but immoral That I want to be a writer, a writer! There is pain in my whole body that I knew when I was young But somewhere along the way, I lost it I am me when I write, But someone else every night I am flexible in absurdity, seven personalities without understanding it Want to tell you something big, how I have love on my tongue Want to hear you tell me that a day makes everything different I want to tell you about Interstellar, you need to see it, I was stunned Want to tell you that I’ve stopped breaking the law I want to tell you but It isn’t true, I want to gesture with my whole arms I want to tell you that the boy you fell in love with just turned 25 in Spain, come on

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil How Carmen and I found the answers in the water up to our knees How I fight every other day to hold back the tears When I think about my dad There is a sorrow among my brothers, maybe only I see it They want to tell me that they don’t agree with me, that I’m crazy That everything is fine, that I’m exaggerating I want to tell them that it is us that pushed back life I see you everywhere, In all the books I bear to read Despite winter, your nose is speckled in summer camp freckles I see you in booze, luck, bliss, every time I dream I miss you so much that I’m falling apart

[ufamsetobije]

Turino: Basilica di Maria Ausiliatrice  Vår Fru av dagen (20 juni 1104) - VÅR FRU AV TRÖST (MADONNA DELLA CONSOLATA), Turin, Piemonte, Italienav Fr. Maximilian Maria - Fr. John Francesco MariaPublicerat denjuni 20, 2020HISTORIAIkonen finns i den viktigaste helgedomen i staden och i ärkestiftet Turin. Enligt legenden åkte en tjeck från Briançon, efter att ha drömt om Jungfrun, till Turin för att leta efter den heliga bilden och när han lyckades återfick han synen den 20 juni 1104.

Helgedomen Madonna della Consolata (Vår Fru av Tröst [Conslà på piemontesiska]), eller enligt det officiella namnet, kyrkan Santa Maria della Consolazione, är en katolsk basilika som ligger nära gatan med samma namn och är en av de äldsta gudstjänstlokalerna i Turin. Den är tillägnad Maria, kallad "Tröstaren", och anses vara den viktigaste helgedomen i staden och ärkestiftet i Turin, samt ett sant mästerverk i den piemontesiska barocken. Stora namn inom arkitekturen ägnade sig åt dess konstruktion, som Guarino Guarini, Filippo Juvarra och Carlo Ceppi. Helgedomen var också den vanliga böneplatsen för många piemontesiska helgon. Den har samma värdighet som en mindre basilika.

Portalens tetrastyl pronaos bär den latinska skriften CONSOLATRIX AFFLICTORUM eller "De betrycktas tröstare". Det skulle därför vara mer korrekt att kalla kyrkan "Tröstarens helgedom", men den har alltid kallats Consolata, som om det var Maria som blev tröstad och inte Hon, tröstaren. Helgedomen står på resterna av ett av hörntornen i murarna i det antika Julia Augusta Taurinorum. Här, på 400-talet, byggde biskop Massimo en liten kyrka tillägnad Sankt Andreas, troligen på resterna av ett tidigare hedniskt tempel, med ett kapell tillägnat Jungfrun, där en bild av Maria placerades. Strax efter år 1000 var kyrkan säte för Novalicensi-munkarna, veteraner från fördrivningen från Susadalen av saracenerna. MIRAKLETDen stora hängivenhet som binder staden till denna helgedom har sitt ursprung i en målning föreställande Vår Fru, av vilken en postum kopia fortfarande finns bevarad i den nuvarande kryptan i helgedomen. Historien säger att ikonen gick förlorad under de olika förändringarna av kyrkan.

En blind man, vars namn skulle motsvara Giovanni Ravacchio, som kom från Briançon, anlände till Turin på en pilgrimsfärd och hävdade att han hade fått exakta instruktioner från Maria om att denna heliga bild skulle återfinnas. När den, efter en viss envis envishet med de biskopliga auktoriteterna, hittades, och mannen återfick sin syn. Det var den 20 juni 1104. Efter denna mirakulösa händelse restaurerades kyrkan Sant'Andrea, upphöjdes till basilika och ikonen placerades högtidligt i den. Episoden stöds inte av officiella dokument, men det finns en plakett inne i kyrkan, daterad 1595, som verkar bekräfta händelsen, eftersom den bekräftar texten i ett officiellt pergament från 1104.

Från benediktinerna, som gjorde en ytterligare expansion, gick det vidare till cistercienserna, som stannade där i över två århundraden. Efter återuppbyggnaden av verket 1703 gavs basilikan tillbaka till de troende som gjorde den till centrum för Turins tro och religion under de hårda dagarna av den fransk-spanska belägringen. Staden rekommenderade sig själv till Consolata för sin egen frälsnings skull, och som ett votivoffer placerades en rad pelare med Jungfruns bild och memorandumet daterat 1706 på de platser av störst betydelse runt om i staden.Dess ogynnsamma geografiska läge, eftersom det ligger nära stadsmuren, gjorde helgedomen sårbar för de tunga bombningarna under belägringen av Turin 1706, men trots kanonskotten förblev den i stort sett intakt: en kula som träffade kupolens bas kan fortfarande ses idag från gatan i Consolata. På den yttre sidoväggen är det möjligt att se minnesplaketten med inskriptionen "Bullet Siege June 1704". Efter den ödesdigra händelsen valde stadsfullmäktige "Maria Consolatrice" till medbeskyddare, tillsammans med Johannes Döparen, i Piemontes huvudstad.

Napoleons dekret från 1802 påbjöd religiösa ordnar och cistercienserordens munkar tvingades överge helgedomen, som under en kort period förvandlades till en kasern. År 1815 återgick helgedomen till att vara en helig plats och förmyndarskapet anförtroddes Jungfru Marias oblater, på begäran av ärkebiskop Luigi Fransoni. År 1835, efter utbrottet av en koleraepidemi, reste stadsförvaltningen kolonnen på torget intill Consolata-vägen.Den största klockan är den största i Piemonte tillsammans med den i basilikan San Gaudenzio in Novara och är en av de största klockorna i Italien.

På 1800-talet fick Secondo Pia, känd för att vara den första som fotograferade den heliga svepeduken och framhävde dess fotografiska negativa egenskaper, i uppdrag att fotografera det antika porträttet av Jungfrun för att reproducera kopior av det för distribution. Under den känsliga demonteringen av ramen dök det upp en skrift vid målningens bas som identifierade den som avbildande Santa Maria de Popolo de Urbe (Roms folks heliga Maria), vilket spårade verket till en reproduktion av konstnären Antoniazzo Romano och senare fördes till Turin av kardinal Della Rovere . Även om det alltså inte är den ursprungliga ikonen som finns i den antika kyrkan Sant'Andrea, har den nuvarande varit och fortsätter att vara föremål för vördnad. Detta vittnar om av de många ex-votos som donerats av de troende, och som syns i den högra gången.De helgon som Turin har haft genom århundradena har alltid varit särskilt kopplade till denna helgedom. Bland dem finns den helige Joseph Cafasso, som ligger begravd i helgedomen, den helige Johannes Bosco och den helige Leonard Murialdo som ofta kom dit; Dessutom var den salige Giuseppe Allamano, grundare av Consolata Missions Institute, rektor från 1880 till 1926.Högtiden Madonna della Consolata firas den 20 juni varje år. Detta datum har valts till minne av miraklet med den blinde mannen från Briançon. Anmärkningsvärt är processionen på festdagen som går runt på stadens gator.

VIDEO PILGRIMSFÄRD:https://youtu.be/GFcFBhQvuCk?feature=shared

[johanmood]

Projekt: Stadsbyggnadsförslag Vimmerby

Under våren 2024 togs stadsbyggnadsförslaget fram för den före detta industritomten i stadens centrum. Området är omfattande och illustrerades därför för att kunna byggas ut i etapper enligt vissa principer. Längst i öster sammanfaller kvarteret med bebyggelse inom riksintresset för kulturmiljövården, och ett flertal byggnadsminnen. Här behöver skalan vara som minst och arkitekturen som högst anpassad. I kvarterets mellersta del tillåts en högre skala som kan harmonisera med både ett kuperande landskap och höga stenbyggnader norr om Stångågatan. All bebyggelse längs med lokalgatan hamnar i suterräng, med entréer från gatan mellan alléträden.

Längst västerut sjunker skala igen. Här är stadens osynliga slutpunkt, i linje med järnvägspassage och ett mer industriellt eller verksamhetspräglat område. Parkering, park, dagvattendammar och avledning på yta genom stora diken, bullervallar mot järnvägen och attraktiva innergårdar. Förslaget innehåller det mesta och syftar vara just detta - en idébank för framtida projekt.

Materialet är sammanställt i en PDF som nås via denna länk: Stadsbyggnadsförslag - Storken 18 - Vimmerby 2024

[perabl]

Regementsgatan - lugna gatan

Var ännu en tur till Malmö och Slottsstaden igår. Sen snart två år tillbaka har det blivit en hel del turer dit, och än återstår några till. På grund av planerna för ”superbussen” som ska gå mellan Limhamn och Segevång, genomför man bland annat stora ombyggnationer på Regementsgatan. Den gatan som tillhört mitt hemområde i drygt åtta år under sjuttiotalet och början av åttiotalet, har nog aldrig…

[photofabulicious]

😵‍💫Har varit fruktansvärt bakis hela dagen. Haha. Pubrundan igår var galet skoj! Jag träffade många sköna människor under kvällen. Fyra olika ställen ingick i pubrundan och på varje ställe fick vi en drink. Ville man ha mer dricka fick man köpa själv men till förmånligt pris. Kan väl säga att det blev en hel del dricka under kvällen. Det slutade att vi gick ett gäng till en stor fest. Typ ett rave (se sista videon). . 💪Är glad och stolt att jag vågade pusha mig själv att vara med på pubrundan. Är ju väldigt blyg när det kommer till nya människor annars. Det var faktiskt ett minne för livet och något jag absolut kommer att göra igen. Även om jag kände mig lite gammal där. . 🦹‍♂️Höll ju på att bli rånad på vägen hem. Eller stötte på ficktjuvar. Även om jag reagera snabbt och grep tag i tjuven, så är dom fruktansvärt snabba med att sno. Det är imponerande faktiskt. Jag kände hur mobilen försvann ur fickan och det var tur att en man på gatan ingrep. Tjuvarna lämnade tillbaka mobilen, även om de blev riktigt förbannade. Hehehe. Ett stort tack till den okända hjälten iaf!❤️🙏 . 🌃Har en hel del mixed feelings gällande Bryssel. Det är en riktigt fin och rolig stad, men samtidigt jäkligt mycket dåligt (utslagna människor, tiggare, smutsigt på många ställen osv). Trodde inte att det skulle vara så här mycket misär i Europas huvudstad. Det är dock otroligt vacker här och jag älskar hur stora och breda gågatorna är. Det känns som att man är på ett torg ibland fast det är en gata. Mycket god mat finns det också. . 💸Bryssel är varken dyrt eller speciellt billigt. Vissa saker känns riktigt prisvärt medans andra saker är mycket dyrare än i Sverige. . 👨‍💻Imorgon har jag videosamtal med en läkare angående min sömnutredning, som visade på sömnapné. Ingen skräll dock. Efteråt har jag faktiskt en telefonintervju för ett jobb! Sökte jobbet i fredags och blev kontaktad samma dag. Det är en tjänst på Noaks Ark. . 🚌På tisdag har jag bokat en guidad heldagstur till Gent och Brygge. Kul att l��gga till två städer till på bucketlistan! . 👋Au revoir! . #brussels #belgium #travelblogger #travelbug #visitbrussels #globetrotter #travelphotography #explorer #travelislife #digitalnomad (på/i Brussels, Belgium) https://www.instagram.com/p/CnutCC-rwKd/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[reflectionandsolitude]

Jag vill dansa utav lycka mitt i gatan igen.

Jag vill känna att i den där stunden är allt komplett.

Att det finns hopp och kärlek och liv.

I allt det där lilla.

***

Jag vill förnimma det där bubblet i bröstet igen.

Jag vill känna att just nu sitter allt på plats.

Att inte vilja ändra på något.

I allt det där stora.

***

Jag vill omslutas av rosaskimrande fluff igen.

Jag vill känna att livet är fulländat.

Att det finns kraft och vänskap och lit.

I allt det i mitten.

-       My Bergqvist, 29 augusti 2020

[terapibloggen]

1-årsdagen

Hej bloggen! 

Japp nu är vi här! För ett bra tag sedan så kläckte Sofia den brillianta ideén att vi skulle starta en blogg tillsammans. Vi har länge smsat varandra och beklagat oss hur mycket tid som går åt till det vardagliga livet, allt som ska hinnas med och förväntas göras. Det lilla lilla fönstret för kreativitet och skapande står sällan på glänt och när det väl öppnar sig finns det risk för att det slås det igen snabbt som bara den. Det räcker med en förkylning eller liknande. Vi måste ta varje chans för sedan kan det dröja innan fönstret står på glänt igen. Nu står mitt fönster någorlunda på glänt och jag orkar inte vänta på att en bättre dag för att starta en blogg ska komma. 

Idag är det 1-årsdagen för Nedlukkningen av Danmark. 11 Mars 2020 var en onsdag och jag skulle till min målarkurs som jag hade börjat några veckor tidigare. Jag var sprudlande av tanken på att lämna hushållet en kväll i veckan eftersom jag var mammaledig och hade oerhört få stunder för mig själv just då. Jag bytte om från mjukiskläder och hoppade i jeans och nåt anständigt. Jag packade ner mina penslar och palett samt nyinköpta block och färger. När man går hemifrån, utan sitt barn, så känner man sin nästan kriminell eftersom det nya normala är att rulla en barnvagn framför sig. Jag satte mig på metron och åkte in till stan. Den här dagen, och flera veckor tillbaka, hade Corona varit det främsta och ibland ända samtalsämnet. Det var ingen nyhet längre men jag var ännu ovetande om vart vi var påväg. Jag och alla. 

Jag kom in till lektionen och vi var inte många på plats. Jag tänkte att den hade blivit inställd men efterhand droppade några fler in. Jag hostade eftersom jag var förkyld sedan några dagar tillbaka. Någon vände sig emot mig och jag satte upp handen som en lugnande gest och sa “Det är inte Corona” och flinade lite. Jag ville visa att jag inte levde under en sten. Jag fick inte så mycket respons. Det verkade vara fel sak att säga. 

Klockan sju startade min målarlektion. Klockan åtta började presskonferensen. Mette pratade till danska folket. Allas telefoner började plinga och blinka under måleriet. Några lämnade. Jag satt kvar. Målade och hostade. I armvecket såklart men ändå. Lektionen var slut och jag gick ut på gatan. Min målarkurs ligger nära Nørreport och när jag kom till torget där alla mataffärer finns så ser jag långa köer till varje matbutik. Vad är det frågan om? tänkte jag. Jag förstod faktiskt inte. Jag hade ju inte sett presskonferensen, jag bara visste att den hade ägt rum och visst förstod jag att det var allvar men inte helt och hållet. Mitt stora fokus den kvällen var att få egentid, få måla och skapa, träffa lite människor, vara mer än mamma osv..

När jag går på metron har flera passagerare dragit upp halsduken framför munnen och näsan för att skydda sig. Ett fåtal har mask på sig. Jag fnissar åt det. Jag fnissar. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag hostar i armvecket och går av i Vestamager, där vi bor. Kön till Rema-butiken är oerhört lång den också. De flesta som lämnar buktiken har mängder av toapapper i händerna. Jag skrattar och fotar och lägger ut på story på Instagram. Min värld har blivit absurd under tiden jag var på målarkurs. Den har ballat ur fullständigt!

När jag stiger innanför dörren säger Ricardo att han ska jobba hemifrån tillvidare. Tillsvidare säger jag? Vad betyder det? Jag fattar ingenting! Jag skrattar och berättar om plingandet i telefonerna under lektionen, köerna till affärerna, maskerna på metron, mitt hostande. And the rest is history!

Alltså ja, jag tror jag kommer minnas den dagen väldigt länge. Det är svårt att glömma chocken. Idag ska det bli stor fest och matförsäljning på byen har jag hört. Jag vet inte helt vad det innebär men ryktet går att vi här i Danmark ska fira 1-årsdagen. Det låter ironiskt och jag vet redan nu att jag inte kommer delta. Idag regnar det på tvären, bara så kan det regna i Köpenhamn. Det är innedag och jag kommer förbli här, som de flesta andra dagar. Många danskar börjar bli optimistiska att Danmark kan öppna upp mer och mer under våren. Jag är försiktigt positiv med dem. 

[tayloriplier]

Stockholm, Sverige.

Detta är centrum för konst och kultur i Stockholm. Det ligger på ett livligt torg i stadens centrum. Kulturhusel öppnades 1974. Det finns bland annat utställningar för mode, fotografi och konst. Stockhoms Stadstheater ligger också här och det finns flera restauranger och kaféer. Tänk på att Kulturhuset är stängt varje måndag.

Ett annat alternativ är att köpa ett Stockholmskort. Detta gör att du kan resa obegränsat med alla tunnelbanor, båtar, bussar och tåg i Stockholm under en viss tid. Detta kort erbjuder också "gratis" tillgång till mer än 70 museer, sevärdheter och andra attraktioner.

Detta är kustområdet precis utanför Stockholm. Ett besök i detta område rekommenderas starkt under de varma sommardagarna. Det finns cirka 24 000 små steniga öar som kallas raköar. Många invånare i Stockholm har en båt och kommer hit regelbundet. Det finns också många hus på skärgården där lokalbefolkningen går under helgdagar och helger. Förutom segling kan du också njuta av fiske och bada här.

Ett trevligt faktum om tunnelbanan är att de kör till vänster, medan hela Sverige kör till höger. Detta härrör från tiden (fram till 1967) då alla i Sverige fortfarande körde till vänster.

Medeltemperaturen i januari är -2 ° C och i juli 18 ° C. Särskilt på sommaren rekommenderas det att besöka Stockholm. Det är då en trevlig temperatur att utforska staden.

Det mest enkla och vanliga sättet att komma till Stockholm är naturligtvis med flyg. Det finns flera dagliga flygningar till Stockholms flygplats, Arlanda. Stockholms flygplats ligger cirka 38 kilometer från Stockholms centrum. Flygningen från Nederländerna till Stockholm tar cirka 2 timmar. Efter det kan du ta de vanliga bussarna till Stockholms centrum. En taxi är också ett alternativ men med cirka 30 euro per åktur är detta mycket dyrare än kollektivtrafik.

Stadshuset är den mest kända och en av de mest slående byggnaderna i staden, och därmed Stockholms ikon. Det designades av Ragner Östberg mellan 1911 och 1923. Tornet är 106 meter högt och har tre gyllene kronor. Du kan klättra upp i tornet själv, även om detta är en lång stigning, rekommenderas det definitivt uppifrån eftersom du har en fantastisk utsikt över Stockholm. Men även byggnadens insida är vacker. Till exempel Blue Hall (som förresten inte är blå utan röd) där den årliga banketten för Nobelpristagare hålls den 10 december. Tyvärr är det inte möjligt att besöka den berömda hallen. Du kan dock besöka orgelet, som med 10 000 rör och 138 stopp är ett av de största organen i Europa. Golden Hall är den andra berömda och mest slående hallen i stadshuset. Det designades av Einar Forseth som ansvarar för de mer än 18 miljoner bitar av mosaikglas och guld som gör hallen så speciell.

Även om den kungliga familjen inte längre bor här, sker ändringen av vakten fortfarande här. Det är en imponerande händelse som hålls varje dag kl. 12:15. under sommarmånaderna. På söndagar och helgdagar är det kl 13:15. Under de andra månaderna byter vakten endast på onsdagar, lördagar och söndagar.

Detta är Stockholms gamla centrum. Bokstavligen betyder Gamla Stam "gamla staden". Medeltida centrum är mycket mysigt med sina smala gator, små kaféer, färgglada hus. I denna del av staden ligger också Storkyrkan, även känd som den stora kyrkan, ursprungligen från 1300-talet men har byggts om flera gånger. Det är den äldsta kyrkan i Stockholm och här har många monarker krönats. Gamla Stan är nästan ett komplett fotgängareområde, så du kan se allt tyst.

Förutom tunnelbanan är bussen också ett billigt sätt att resa. I Stockholm gäller en biljett i 2 timmar. På dessa två timmar kan du ändra så ofta du vill. I stadens centrum kör de röda bussarna, till de yttre områdena av staden kör de blå bussarna.

Hornstulls Strand är en populär gata i Stockholm. På helgerna från april till september hålls en av de berömda stora marknaderna, Street. Det finns många oberoende marknadshandlare här som säljer sina egna designade kläder. Dessutom har gatan ett kafé, en nattklubb och flera restauranger.

Sedan 1981 är detta den svenska kungafamiljens bostad. Byggandet började 1662. Arkitekten Nicodemus Tessin byggde den i barockstil, han tog slottet i Versailles som ett exempel. Under nästa århundrade tillkom både en fransk och en engelsk trädgård. Palatset är till stor del öppet för besökare, bara zuiden

varje vinge används av kungafamiljen. Höjdpunkten i palatset är Drottningholms teater, en av de bäst bevarade barockteaterna i Europa. I den franska trädgården finns statyer av den holländska konstnären Adriaen de Vries. Dessa är kopior, de ursprungliga finns i 'Museum de Vries'. Att du kan besöka palatset.

Det finns också en zoo i museet. Här kan du se de typiska skandinaviska djuren. Dessa inkluderar renar, brunbjörnar, rävar, älgar och lodjur. Under jul hålls stadens stora julmarknad här med sin julatmosfär. Och rekommenderas starkt om du besöker Stockholm vid denna tid på året.

Naturligtvis kan du också köra till Stockholm med din egen bil. Denna enhet är över 1500 km lång och tar cirka 15 timmar. Du kan sedan ta vägavgången mellan Danmark och Sverige, men ett alternativ är bilfärjan från Danmark eller Tyskland till Sverige.

Detta är det äldsta friluftsmuseet i världen och därför definitivt värt ett besök. År 1891 grundades Skansen på ön Djurgården av en svensk lärare Artur Hazelius. Hans mål var att visa alla människor i Stockholm hur människor bodde i andra delar av Sverige. Så i museet kan du se de olika gamla arkitektoniska stilarna i Sverige. I parken har hela stadskärnor rekonstruerats, inklusive en autentisk kyrka, butiker och en skola. Du kan också se väderkvarnar och gårdar. Dessa innehåller människor i traditionella dräkter som utför det autentiska svenska hantverket.

Stockholm är fortfarande en relativt ung stad, den nämndes först 1252. Staden grundades av Birfer Jarl för att skydda Sverige från andra folks attacker. Stockholm blev snabbt Sveriges viktigaste stad, delvis på grund av dess strategiska läge. Staden har direkt tillgång till Mälaren. Sverige var länge medlem i Kalmarunionen, förbundet mellan de tre kungariket: Danmark, Norge och Sverige, men avskildes 1521, vilket ledde till ett blodigt krig i Stockholm. Detta krig varade fram till 1524. Men Sverige blev officiellt oberoende redan 6 juli 1523. Stockholm var dock ännu inte huvudstad vid den tiden, det blev först staden 1634. Mellan 1713 och 1714, den dödliga sjukdomen, svartdöden , regerade i staden. Detta orsakade många dödsfall och efter 1714 stagnerade stadens befolkning och ekonomisk tillväxt.

Det var först på andra hälften av 1800-talet som den industriella revolutionen kom till Sverige. Stockholm industrialiserades snabbt och blev Sveriges viktigaste stad igen. Under 1900-talet blev staden världen över känd för sin arkitektur och modernitet. Staden blev mer och mer populär bland den svenska befolkningen och invandrare. På 60-talet gjorde regeringen en plan för att snabbt utvidga de stora svenska städerna, Millions-programmet. Målet var att bygga en miljon nya hus i Sveriges stora städer. Cirka 150 000 extra hus byggdes i Stockholm. Detta skapade områdena Rinkeby, Sollentuna och Tensta.

Som i alla större städer i Europa kan du resa i Stockholm med vanliga transportmedel. Taxi, buss, tunnelbana och eventuellt tåget. Ändå är tunnelbanan den mest rekommenderade. Med 3 tunnelbanelinjer kan du enkelt komma var som helst i staden. Du kan köpa en enda biljett, men billigare är ofta 24 eller 72 timmars biljetter. Tunnelbanorna går på natten upp till 1 timme. Endast på fredag och lördag kväll kör de fram till klockan 4.

I tv-tornet som är 155 meter högt har du en vacker utsikt över Stockholm. Från denna punkt, som i åratal (fram till 2000) var den högsta i staden, kan du tydligt se att Stockholm består av flera öar. Du kan också äta något i den inte alltför dyra restaurangen.

Stockholm är också lätt att nå med internationella tåg. Det snabbaste går via Köln och Hamburg. Tågresan tar cirka 17 timmar och anländer till stadens centrum. Du måste ta hänsyn till att för de internationella tågen ofta måste bokningar göras.

Detta är det förra svenska kunghuset, för sedan 1981 bor kungafamiljen inte längre här. Det är en enorm byggnad med mer än 600 rum, den används nu som ett arbetspalats. I statsrummet kan du se silverkrona av drottning Kristina. I statens skattkammare finns de andra skatterna i kungafamiljen.

Bussen till Stockholm är också en möjlighet. Detta är det billigaste alternativet, men kom ihåg att resan tar över 25 timmar. Och att du förmodligen kommer att vara på väg i flera dagar.

Artikel från Stadsinfo

[workingontravel]

Förut hade vi gått med på det

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ��ndå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.

Anna: Vår mobilitet står i konflikt med Luas behov av kontinuitet, trygghet, skydd, en bra gratis skola… Men jag behöver också både och. Det är som att kunskapen existerar mittemellan här och där. Hela vårt liv som konstnärer präglas av att vi är mobila. Det i sig genererar mer mobilitet, och flera möten. Det gränslösa bär vi med oss, och det gör det familjärt. Vi skapar dialoger, vänskaper och kärlek som handlar om mer än att bara visa något som vi gjort. Ju mer tiden går, desto fler dialoger. Man försöker hålla allt vid liv. Klimatfrågan gör att man måste hitta andra strategier för denna mobilitet, och det är en av de frågor som ligger i fokus för oss just nu. Vi vaknar och går och lägger oss dagligen med stor oro för den klimatmässiga och politiska situationen, särskilt i Brasilien och många andra delar i världen som utvecklas åt samma håll. Det är känslor som vi försöker omvandla till en drivkraft snarare än att låta dem paralysera oss.T

[amaltheabokkafe]

STOPPA INVASIONEN AV ROJAVA!

ROJAVA BEKRÄFTAR - INVASIONEN PÅBÖRJAD!

Dela - Mobilisera - Agera . Det vi alla hoppades slippa har nu skett. Från Internationalist Commune of Rojava bekräftar man att turkisk trupp och flera av deras al-Qaida anknutna miliser påbörjat invasionen. . Folken i norra och östra Syrien har rest sig och genomfört en samhällsomvandling grundad i frihetlig socialism, jämlikhet mellan könen och direktdemokratiska aspirationer. I processen har en lett befrielsen från IS-fascisterna och gått i bräschen för att organisera samhället kooperativt. Med dessa framsteg för revolutionen ökar också den turkiske presidenten Erdogans militära hot mot det som byggts upp.  . Sveriges regering, precis som många andra, tillhandahåller krigsmaterial åt Erdogans regim. Pansarstål, camouflageteknik och teknisk know-how säljs från Sverige för att rusta upp Turkiets krigsmaskin. Företag som SAAB, SCANIA och SSAB tjänar stora pengar på våra vänners och kamraters död. . På samma sätt som det militära stödet åt Erdogan är internationellt måste även vårt försvar av revolutionen vara det!  Många vill gå ut på gatan redan nu men från Rojavas sida ber man oss att följa den plan som tagits fram under ett halvårs tid om just detta händer - planen för Dag X. . Idag kommer det ske demonstrationer och manifestationer till Rojavas försvar över hela världen och i Malmö kommer manifestationen vara på Möllevångstorget ikväll kl 19:00. De är globalt koordinerade från Rojava och vi gör det som en gemensam, massiv internationell front mot Turkiets despoti! Givetvis kommer Amalthea Bokkafé att vara på plats! . Vi ber er därför att mobilisera alla ni känner - dina grannar, vänner och kolleger. Alla som på något sätt tycker att Rojavas bygge av verklig demokrati, jämställdhet och ekologisk hållbarhet, mitt under brinnande krig mot ISIS, är något värt att försvara. Eller alla de som tycker att de 10.000-tals från Rojavas försvarsstyrkor som gett sina liv för att besegra ISIS "kalifat", är värda mer än att låta det de slogs för falla i nya jihadisters händer. Eller kanske helt enkelt för att det sitter 70.000 ISIS fångar i Rojava som nu kan få en ny chans att starta upp ett nytt "kalifatet". . Vad anledningen än är för att vara emot Erdogans och hans jihadisters invasion så behövs vi alla - du behövs! Idag samlas vi till det kraftfullaste svar vi kan ge på den här galenskapen. Vi kommer under manifestationerna erbjuda alla deltagande praktiska sätt att bli en del i Rojavas försvar. Detta så att vi tillsammans kan öppna öppna upp en ny internationell front för Turkiet, en som stryper all vapenexport, alla transaktioner, allt stöd, precis allt till Erdogan! . Vi ses på gatorna! .

VAR: MÖLLEVÅNGSTORGET, MALMÖ

NÄR: IDAG, TORSDAG DEN 10 OKTOBER KL. 19:00–20:30

[mumlamera]

Gå med mig

Jag ringer min bror. Jag ringer min far, min vän och ibland även min mor. Jag ringer tills någon svarar och även om så ingen gör, håller jag telefonen kvar som en snäcka mot örat. Mumlar. Pratar högt. Skrattar till, då och då.      Då och då springer jag ikapp någon okänd och ber henne:      – Gå med mig.

Jag går på trottoaren i Kapstaden. Förbi höga murar, gatlyktor, människor på väg någonstans. Kursen är styrd framåt, hemåt. En bil kör upp vid sidan om mig och vevar ner rutan. I ögonvrån ser jag att föraren mimar något men jag låtsas inte veta om det.      Alltså, han är nog bara lite smådryg.      Jag fortsätter framåt, hemåt. Bilen rullar sakta vidare vid min sida. Han fortsätter att forma sina läppar till något jag inte vill förstå.      Alltså, han spelar nog bara macho.      Men det är något i sättet som han tittar på mig som gör mig obekväm. Han verkar inte beklämd över faktumet att jag nu styr stegen framåt, hemåt, lite snabbare.

Efter vad som känns som en tid utan ände närmar vi oss min gata. Det är en liten sidogata till höger. Till min stora förfäran ser jag hur mannen i bilen kör in på den, innan jag själv har hunnit svänga.      Alltså, det är säkert ingenting.      Men någonting säger mig ändå att jag inte bör gå in på den där gatan ensam med honom. Istället gömmer jag mig i en buske. När han kommer tillbaka ut på den stora vägen lämnar jag andan efter mig och springer mot huset jag bor i. I ögonvrån urskiljer jag hur bilen gör en U-sväng mitt i vägen och åter kommer efter mig.      Alltså, jag är inte paranoid och han är inte lite smådryg.    Jag kommer fram till mitt hus, men ytterdörren är låst och jag har ingen nyckel. (Mina vänner och jag blev rånade av två män kvällen innan). Bilen parkerar på uppfarten. Jag slår på dörren, allt vad mina nävar tillåter och kanske lite mer.      ��� Alltså, ÖPPNA DÅ FÖR HELVETE!      Så hörs ett rispande ljud från låset och dörren glider upp. Min rumskompis ser paniken i mina ögon och drar in mig. Låser, som om hon vet att det är fan själv som bankar på vår port.      Jag lägger mig på golvet och mitt kaninhjärta darrar. Skräcken är en främmande fågel i mitt bröst.

Jag ringer min bror, men det tar emot att berätta varför. Det tar emot att reproducera dikotomin mellan manliga och kvinnliga premisser. Att tvingas tillkännage att det finns en grupp som har makten att alstra känslan av att jag är maktlös.      Det hela gör mig kolossalt förbannad. Och nog är det ett nederlag att erkänna att det just är av rädsla som jag springer ikapp okända kvinnor på gatan och ber dem:      – Gå med mig.

[msklanningse]

Gemma Collins Ser Ut Som En Muffin I Upprörande Ljusrosa Balklänning

TV-legenden Gemma Collins upptäcktes i ett enormt neonrosa nummer vid BBC HQ i London efter att ha landat en plattaffär med Universal.

Den 38-åriga TOWIE-stjärnan var uppmärksamhetscentret i en dramatisk skiktad klänning, poserade med händerna på höfterna och var besatt av besättningsmedlemmar.

Tylklänningen, som består av lager av krusiduller och puffärmar, var i par med ljusa rosa klackar och ett korshalsband som kompletterar Gemmes lockiga blonda hår och smink.

Gemma postade på sin Instagram: "Idag är ett enormt ögonblick i min karriär."

GC anlände till BBC HQ för att börja arbeta med sin nya podcast och tycktes fixa sin egen makeup på gatan medan en besättningsmedlem hjälpte henne att kliva in i hennes skor.

Gemmas stora personlighet säkrade hennes affär med Universal, där producenterna var "desperata" att underteckna henne, enligt Sun.

Realitets-TV-drottningen publicerade en bild på Instagram i sin rosa iögonfallande klänning som stod tillsammans med sin gamla kollega och bildtexter den: "TONY WOODS, vilken dag att personligen tacka dig från mitt hjärta för att du ändrade mitt liv.

"Idag är ett enormt ögonblick i min karriär och hur speciell du var här för att dela det med mig."

Hon retade också fans på sin Instagram-berättelse med ett ögonblick när hon kom ut från en vit limousin och sa: "Tyvärr sa du att ta ut bilen?"

Gemma kan också ses prata med unga fans och deras föräldrar i hennes Instagram-berättelse, som såg glada över att se henne.

GC har också meddelat: "Mycket stora saker framöver."

[klisterklockan]

Tomas Tranströmmers guldkorn

TOMAS TRANSTRÖMER (f. 1931) Nobelpristagare i litteratur 2011 12 dikter i urval.

Svarta Vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

brottas på kajen

II

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften. Vintern hade kommit medan de låg hos varann. Natten lyste vit. Han gick fort av glädje. Hela staden sluttade. Förbipasserande leenden – alla log bakom uppfällda kragar. Det var fritt! Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro. Så tyckte han

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer. Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall. Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig. Familjerna fick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge. Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse. Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna och solskenet fastnade på namnet VINTER och satt kvar där tills vintern var över. Ett stilleben av timmerstockar på snön gjord mig tankfull. Jag frågade dem: ”Följer Ni med till min barndom?” De svarade ”ja”. Inne blad snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk: vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det talade så sakta över snön. Men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Flygblad

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt. Fruktträd i blom, göken ropar. Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop hanterade av underjordens skygga besättning. Det är minuternas krig. Den gassande solen står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt. Vi skall känna dödens luft under vingarna och bli mildare och vildare än här.

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.

Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.

Då sätter sig skogen i rörelse.

Vi är inte utan hopp.

De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.

På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.

Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!

Det är vår och luften är mycket stark.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Ensamhet

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.

Bilen gled sidledes på halkan, ut

på fel sida av vägen. De mötande bilarna –

deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb

lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,

allt längre bort. Jag var anonym

som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.

De lyste på mig medan jag styrde och styrde

i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.

Sekunderna växte – man fick rum där –

de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp

och andas ut en stund

innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn

eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss

och krälade snabbt tvärs över vägen.

En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den

flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen

och såg hur någon kom genom snöyran

för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge

på de frusna östgötska fälten.

Ingen människa har varit i sikte.

I andra delar av världen

finns de som föds, lever, dör

i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva

i en svärm av ögon –

måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.

Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker

medan de delar upp mellan sig

himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam

tio minuter på morgonen

och tio minuter på kvällen.

– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen skavde mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann.

Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.

Dygnkantring

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet in.

Och intet hörs utom dropp från dunkla lövverk och det nattliga sorlet djupt i sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk, taggig.

Myran glöder i bergets skugga.

Fågel skrek!

Och äntligen.

Långsamt börjar molnforan rulla.

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag

falla, glasklara genom åren. I dalen

flyger ögonblickets förvirrade

handlingar skränande från

trädtopp till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp

till bergstopp tills de

nått de yttersta platåerna

utmed gränsen för varat.

Där faller

alla våra gärningar

glasklara

mot ingen botten

utom oss själva.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:

”Vi ger oss inte, men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden

är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,

gungar fram och tillbaka,

sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

[johanmood]

Projekt; Dagvattenberäkning och beskrivning

I samband med att ett området detaljplanerades för en förskola med tillhörande parkering och en förlängning av angörande gata gjordes en dagvattenberäkning. Den redovisas i text, tabell och karta. Lösningarna är anpassade för tre separata flöden. Den 1500 kvm stora gatan avvattnas mot söder och ett större dike. Den lutar kraftigt, och diket leder vatten bort från gatan och ned till ett större samlingsmagasin. Parkeringsplatsen försågs med en omfattande biofilterstruktur, där diket gavs två dämmen. Efter det andra steget når vattnet samma samlingsmagasin som gatuvatten. First flush från parkeringen går via en oljeavskiljare. Dagvatten från gata och parkering kan antas vara renat och nära helt infiltrerat vid ett 20-årsregn med 20 minuters varaktighet innan det ens når det sista magasinet.

Förskoleområdet har sitt egna system. Områdets lekfulla terräng behålls och anläggs med genomsläppliga material. Majoriteten av området hålls helt opåverkat. Dagvatten infiltreras inom gården, och rinner vidare västerut och söderut. Där har två större växtbäddar, med en kapacitet på 160 kubikmeter designats. Dessa ligger nedsänkta samt i en naturlig svacka.

Rapporten sammanställdes i mars 2024. Länk till dokumentet (PDF, 6 mb)