#blir ju nostalgisk

[super-antelope]

Det enda jag uppskattar med Segerstedt är att man kan höra en, visserligen otroligt svag, men ändå en liten skugga av den ikoniska uddevalladialekten när han pratar

[hercla]

#161

Jag är skulle inte säga att jag är en speciellt sentimental person när det gäller grejer. Väldigt sällan jag har svårt att göra mig av med en sak och snarare att jag rensar ut och ångrar mig i efterhand. Men när det gäller hur jag vill ha det hemma vill jag alltid att det ska kännas hemmigt. Med det menar jag lite som när man var liten. Kanske är det nostalgin som talar eller så är jag bara trött på att allt ska se nytt ut. Tycker det är lite pinsamt om jag har nya vita skor tex. Lite töntigt kanske, men jag vill att sakerna jag har syns att dom är använda. Så många tröjor med hål i som jag vägrar slänga för dom fungerar ju fortfarande? Att lära sig laga saker tycker jag är viktigt.

Nu kom jag av mig lite från ämnet. Hemma. Det ska kännas varmt och välkomnande. Inte stylat. Om jag hade försökt bo så hade jag blivit galen, hade känts som att jag försöker sälja lägenheten. Jag kommer från ett hem där ikeakatalogen var den enda bibel som kom in i huset. Jag och mamma satt och kollade genom den tillsammans och sen ställde vi den bredvid alla andra i bokhyllan, prydligt i ordning efter åren de kom. Nu tror jag inte dom görs längre? Det finns väll anledningar men jag tycker det är lite tråkigt. När jag nu vill fixa iordning vår lägenhet kollar jag nästan bara i gamla ikeakataloger. Dom riktiga står kvar i bokhyllan i Kvarnarp men dom finns digitalt också!

Vet att ikeakatalogen är en grej många minns, så kolla genom där det finns så mycket fint! Här är lite guldkorn från pinterest som jag hittade!

Låten idag är blir nostalgisk för mig, "Visit to Vienna - Sahara Hotnights"

[shpockse]

Vitorino Paullo TOP YoungDesigner

Vi är stolta över att presentera Vitorino Paullo som Shpocks TOP YoungDesigner.

Vitorino Paullo är skaparen bakom kreativa illustrationer som ligger i nuet. Han kombinerar en nostalgisk känsla från förr med moderna influenser. 

Vitorino har alltid varit uttrycksfull och jobbat med flera olika kreativa projekt privat, men även professionellt, där han jobbar med design och formgivning.  En röd tråd igenom hans senaste projekt är nostalgi kombinerat med trender från idag. Han försöker förmedla känslan från när han själv var liten och tittade på Simpsons eller Musse pigg, med dagens trender: “Just nu är jag inne på seriefigurer och hypebeast som ju är väldigt aktuellt just nu”, förklarar han.  

Sina första produkter sålde han online. Det började med att en vän delade hans illustrationer via sociala medier och efter ett tag började fler och fler visa intresse för hans bilder. Det gav en kick och efter att ha använt Shpock för att sälja begagnat så upptäckte Vitorino YoungDesigner-kategorin. 

Han hade redan fastnat för Shpock och dess mångsidighet och såg en möjlighet att nå ut till fler med sina illustrationer. Vad jag gillar mest med appen är att “det är gratis att lägga upp annonser och att den är så lättanvänd”.

Vitorinos viktigaste tips är att “ha en genuin idé som du brinner för - det säljer mer än en affär som fokuserar på att tjäna pengar, och det lyser ganska snabbt igenom om du inte har ett genuint engagemang i din produkt”. 

Kolla in hans senaste kreationer eller gör en beställning nu via Vitorino Paullo-kollektionen på Shpock.

  Vitorino tog chansen och har nu en egen kollektion på Shpock. Vill du bli nästa TOP YoungDesigner? Sänd oss ett kort mejl till youngdesigner@shpock.com med rubrik ”TOP YoungDesigner���,

För mer info om hur du blir en TOP YoungDesigner på Shpock, klicka här

[ctchou]

9/4-19.

Egypten-18.

Under förra vinterhalvåret unnade jag mig en resa till Egypten. Jag hade tidigare aldrig varit i Egypten utan mest hört om landet. Mestadels hörde man om människor som inte vågade åka dit för att det var lite farligt. Jag och T minsann, vi chansade och vi åkte ändå. Jag var något skeptiskt, väderapparna jag har på min telefon sade att det inte skulle bli så varmt den veckan vi skulle vara där, men vi valde att åka ändå. Priset gjorde sitt och vi hade läst recensioner om hur bra hotellet skulle vara.

Att flyga till Egypten tar strax över fem timmar, med direktflyg. Ett par timmar längre med flygbyten. Vi hade bokat charter och vi flög således med direktflyg. Det gick smidigt. När vi kom fram, hade jag som den bortskämda och fancy människa jag är, bokat taxi med hämtning. Denne herre mötte upp oss strax utanför gaten, och vi gled förbi kontrollanterna utan problem. På flyget hem hörde vi att ett par fick stå i kö i tre timmar för att komma förbi kontrollanterna- så jag antar att det var tur att vi hade bokat en lokalbefolkning som kom och mötte upp oss med taxin. Hur som helst var jag och T aldrig i den faktiska Egypten, utan mer på hotellet och turistområdet- synd nog. Det vi hann observera var att vid turistområden var det väldigt säkert. Överallt stod det bemannade män i uniform och vapen för att se till att turisterna hade det bra.

Och inte nog med det, tur hade vi med värdet. Min noja fick jag äta upp. Det kom en pust med värmebölja och vi hade runt 30 grader och sol varje dag, trots att väderapparna innan avgång sade runt 20 grader och sol.

I Egypten och många andra turistställen cirkulerar det runt ett antal försäljare, så jag och T bokade en båttur med snorkling. Så. Himla. Fantastiskt. Vi pratar än idag om snorklingen och vi önskar få göra om det. Röda havet- ja där har de bra snorkling kan jag lova!

För att sammanfatta den underbara veckan jag och T hade förra året i några få ord så är det; Fantastisk mat. Vattenpipa, ja jag är medveten om att det inte är bra för hälsan men det kan vi ta en annan dag. Sol och bad. Drinkar. Trevlig lokalbefolkning OCH Fantastisk semester.

Nåväl nu är det slut på historia. Nu måste jag ta tag i vuxensakerna som i disken och sedan skall jag åka och köpa nya krukor till de växter som varit utan kruka alldeles för länge hemma hos oss.

[tankaromrap]

Den bordlagda framtiden: Nostalgi och fabricering av tiden med Mark Fisher

Mark Fisher har i sitt författarskap satt fingret på ett närmast existentiellt tillstånd som präglar stora delar av modern musik och som i alla fall jag känner igen mig själv i då jag lyssnar på den. I detta inlägg ska jag skriva om Fishers tankar om musikens – eller mer exakt populärmusikens – belägenhet i det tjugoförsta århundradet.

Fisher använder bland annat Jacques Derridas koncept ”hauntology”, Franco Berardis idé om att framtiden långsamt håller på att upphävas och Fredric Jamesons tankar kring vår postmoderna kultur som avstannad i en slags ”nostalgia mode” för att skapa klarhet kring modern musik. Hans huvudtanke är att man i början av det tjugoförsta århundradet förlorade förmågan att tänka sig en radikalt annorlunda framtid och att detta syns i alla kulturformer, men i synnerhet i populärmusiken. Livet går vidare, men tiden har på något sätt avstannat, eller annorlunda uttryckt: vi lever efter framtiden. 00-talets kultur menar han att är mer än nostalgisk. Den är totalt genomsyrad av det förflutna, så till den grad att man inte ens tycks kunna tala om ett ”nu” – vi saknar förmågan att formulera vad detta ”nu” skulle vara. Fisher kontrasterar vårt predikament med 90-talets: han menar att innovationen som då skedde inom populärmusik – med trans, jungle, garage etc. – var så revolutionerande att den skulle ha fått någon som endast lyssnat på musik från 80-talet och plötsligt utsattes för den att ifrågasätta själva konceptet musik och vad musik kunde göra. Fisher menar att denna revolution inom populärmusik var något allmänt under andra halvan av 1900-talet. Till exempel Kraftwerks musik frammanade verkligen framtiden. Poängen är just att vi idag saknar förmågan att frammana eller föreställa oss framtiden, eller en framtid radikalt annorlunda från verkligheten vi lever i – vilket var vad t.ex. Kraftwerk lyckades göra. Om vi vill föreställa oss framtiden sätter vi ännu på något som påminner om Kraftwerk, alltså en förgången och förlegad bild av vad framtiden skulle vara. Till detta tillstånd av att framtiden inte anländer hör att det förflutna inte försvinner och följaktligen uppblandas med nuet. Kulturen under det tjugoförsta århundradet handlar om ett konstant återvändande till och återanvändande av det förflutna – ett slags tvång att repetera. Det anmärkningsvärda med 00-talets populärmusik är enligt Fisher att den lika gärna skulle ha kunnat spelats in på 90-talet, det som en tidsresenär från 90-talet skulle reagera på då hen hörde 00-talets musik är, enligt Fisher, själva frånvaron av innovation.

Eftersom framtiden bordlagts måste vi till och med om vi vill föreställa oss den gå tillbaka till det förflutna för att återanvända dess gestaltningar av den. Det är detta Fisher kallar ”lost futures” – föreställda framtider som aldrig infann sig, men som ännu spökar (”haunt”) i våra medvetanden nu då framtiden uppskjutits. Det bästa exemplet på ”lost futures” idag är antagligen vaporwave där artister vältrar sig i 80- och 90-talets musik, men även den allmänna estetik som just då var rörlig eftersom många teknologier var så nya. Under det 80- och 90-tal som vaporwaveartister återvänder till skedde en faktisk revolution av kulturen, man frammanade faktiskt framtiden i form av teknologi, musik och design. Det som man i vaporwave återvänder till är just framtidsvisionerna eller framtidsandan som ännu fanns på 80- och 90-talet. (Vaporware – ordet som vaporwave härstammar från – innebär marknadsföringen av framtida produkter aldrig skulle komma ut, vilket ju är en ”lost future” i ett nötskal). 

Om något kännetecknar nuet är det enligt Fisher förlusten av själva förlusten. Rummet och tiden har krympt under hela 1900-talet, och med internet tycks denna process ha nått sin fullbordan. Då allting lagras på nätet finns ingen förlust, det förflutna vägrar ge rum för framtiden. Det är internet som möjliggör denna nostalgiska kultur – all äldre kultur är tillgänglig genom det och med hjälp av det skapas även de forum varigenom stämningen sprids.  Fishers kraftiga bild för att måla upp predikamentet är att 00-talets musik är tidigare epokers musik spelad genom den mest moderna ljudanläggningen eller tidigare epokers estetik som strömmas till datorskärmarna på det allra snabbaste bredbandet. Våra samhällen har alltså inte bara blivit fyllda av icke-platser, utan även av icke-tider. 

Denna kulturella eller formella nostalgin bör inte enligt Fisher sammanblandas med psykologisk nostalgi. Skillnaden består i att den psykologiska nostalgin ännu förutsätter en historicitet eller en uppfattning om det förflutnas kronologi. Marcel Prousts högmodernistiska romansvit På spaning efter den tid som flytt är kanske det bästa exemplet på detta. I boken finner man den klassiska scenen då madeleinekakan återuppväcker hela Marcels barndom, men inte bara hans personliga barndom, utan en hel epok då aristokratin ännu var en maktfaktor, innan borgerskapet raserade dess kulturella koder och ersatte dem med nya. Poängen med nostalgi som ett slags kulturellt tillstånd är att själva historiciteten håller på att gå förlorad, nuets kultur är så uppblandad med det förflutna att den tycks vara helt upplöst. Det förgångna kan inte längre på samma sätt som hos Proust fångas, det är snarare den ständiga utgångspunkten för konsten. Modernismen, som Proust var en del av, handlade sist och slutligen om att försöka skapa innovation inom de kulturella formerna för att de skulle kunna fånga in nuets erfarenhet och anda. Det är denna modernistiska anda som nu gått förlorad enligt Fisher. 

Fisher har lite olika sätt att förklara detta tillstånd – hans analyser gäller dock främst Storbritannien. Ett är att arbetskulturen i våra senkapitalistiska samhällen består av pendlandet mellan ett tillstånd av utmattning och överstimulans. Belägrandet av vår uppmärksamhet leder till en slags de-erotisering: förförandet tar för lång tid och för mycket energi. Fisher hänvisar till Berardi enligt vilken Viagra och porr blir symbolerna för vår tid. På samma plan befinner sig vår retrokultur – den utlovar minimal variation på ett redan säkert recept på tillfredsställelse. 

En annan förklaring som är helt på samma linje är att den neoliberala ideologiska vändning som skedde från och med 1970-talet långsamt urholkade resurserna för skapelsen av ny kultur – mycket av det kulturella danandet var i alla fall indirekt finansierat av den offentliga sektorn. Vidare förutsätter produktionen av det nya ett visst mått av tillbakadragenhet – såväl från det sociala som från tidigare typer av kulturella former –, något som är väldigt svårt att uppnå i vår genommedialiserade kultur och våra ständigt pockande lönearbeten. 

Kapitalismen har blivit den enda realiteten, och det är även den som, enligt Fisher, avstannar tiden. Vi har nått historiens slut som Francis Fukuyama skulle säga, eller annorlunda uttryckt med Frederic Jameson: den postmoderna kulturens ”nostalgia mode” är tecknet på oförmågan att nå bortom kapitalismens horisonter. Vad som har gått förlorat men fortsättningsvis spökar är vad Fisher refererar till som den populära modernismen som fanns ännu innan neoliberalismens framväxt på 70-talet. Då var alltså modernismen, tendensen att försöka fånga nuets tidsanda genom kulturen, ännu något som angick allmänheten och populärkulturen. Fisher ställer den öppna frågan om det enda alternativet till denna kultur av nostalgi kanske är en nostalgi till modernismen. Hans resonemang verkar bygga på att 00-talets populärmusik raderar ut historien samtidigt som den flitigt använder sig av den – det är en ”nostalgia mode” snarare än en psykologisk nostalgi. 00-talets musik presenterar sig som ny i en kommersiell och exhibitionistisk anda, den försöker dölja att den är helt och hållet beroende av tidigare innovationer inom musik. Genom sin självsäkerhet tränger den ut det underliga och kusliga. Ett slags uppblåsande av nuet där de som inte kommer ihåg det förflutna är tvingade att få det återförsäljt till sig i evig tid.  Den musik som Fisher i kontrast ofta lyfter fram – till exempel Burial, William Basinski, The Ghost Box skivbolaget, the Caretaker, Mordant Music, Philip Jeck etc. – synliggör eller reflekterar tvärtom detta tillstånd hos populärkulturen, vilket även leder till en ofrånkomlig melankoli. Dessa artister återknyter aktivt till det förflutna, men inte för att dölja det, utan för att återupprätta historien – de uttrycker en nostalgi till modernismens anda och de förlorade framtiderna. De förkroppsligar ett medvetengörande av att tiden är ur sina skenor till exempel genom ett sprakande i bakgrunden av musiken. Sprakandet tvingar en att se bortom nuet, det uppmärksammar nuets illusion genom att påminna oss om verkets materiella och historiska villkor. Snarare än att låta teknologins användning distrahera en från att inse att själva formen musiken antar är förlegad försöker artisterna som Fisher lyfter fram dröja vid teknologi som materialiserat minne. Musik som är melankolisk och inte har övergått till ett stadium av sörjande, eftersom sörjandet först kan börja då objektet det är riktat mot har försvunnit. Här handlar det snarare om att objektet ännu är närvarande som något spöklikt. Det som spökar är just modernismens anda och hoppet om en radikalt annorlunda framtid. 

Även om jag tycker att det finns något viktigt i Fishers resonemang och fascineras av det har jag känslan av att det lider av samma brister som stora delar av liknande kritisk teori. Det är elegant och svepande till priset av att detaljera eroderar bort.  Men jag vet inte hur stor vits det är att debattera Fishers argument. Jag tror man missar poängen om man ser det som en slags vetenskaplig tes som antingen kan bekräftas eller falsifieras. Jag kan komma på ett halvt dussin motexempel på rak arm, men alla mina motexempel går också, om man verkligen vill försvara Fishers resonemang, att dementera: man kan alltid hitta något spår från det förflutna som den nyare musiken endast är en blek kopia. Jag skulle till exempel vissa dagar vara benägen att säga att den fas inom hiphopen som inleddes i början av 10-talet – med melankoliska, drömlika och indolenta ljudlandskap uppblandade med djupa baser och 808-trummaskinens malande rytmer – verkligen utgjorde ett brott med det förflutna. Vidare skulle jag hävda att denna musik snarare än att dölja det förflutna just handlar om ett bearbetande av distansen till det, denna musik är full av nostalgi och melankoli just därför. Men å andra sidan kan man nog alltid kontra med att allt detta bara är en marginell härledning av dels de landvinningar som Three 6 Mafia och liknande artister åstadkommit inom hiphopen och dels de atmosfärer som börjat utforskas inom jungle redan på 90-talet.

Om det finns något viktigt i Fishers resonemang har det snarare att göra med en existentiell poäng: jag tror många helt enkelt känner igen sig i hans beskrivningar av tidsandan, även om han kanske inte har rätt på alla punkter. Jag tror att många, liksom jag, har svårt att föreställa sig en framtid radikalt annorlunda än samtiden, jag tror att många känner att det finns något skadat i tidens gång, något som gör att man ibland känner av en nostalgi som riktar sig mot något man aldrig upplevt. Eller ännu mer radikalt: kanske man känner att den mest futuristiska musiken är den som smälter samman heterogena element från det förflutna till en ny helhet – en ”lost future” som ändå tycks eka framåt. Denna musik skapar känslan av ett förflutet som aldrig existerat, som om den fabricerar ett förflutet, som att den skriver om historien och dislokerar tiden – och det är just det som tycks utgöra brottet med historien. Det finns en energi här som nästan får en att våga hoppas: om det förflutna kan skrivas om, kan man inte göra samma sak med framtiden också?

Källor: Boken Ghosts of My Life: Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures av Mark Fisher Artikeln What is Hauntology? Av Mark Fisher

För den lata: https://www.youtube.com/watch?v=gSvUqhZcbVg&t=1s https://www.youtube.com/watch?v=aCgkLICTskQ&t=954s

Christoffer / Inlägg nummer 23 / 2019

[mfsescsweden]

ANN-LOUISE HANSON SLÅR REKORDET I MELODIFESTIVALEN 2019 – I BACKSTAGEMILJÖ

När Ann-Louise Hanson går upp på scenen får vi se det näst sista bidraget i Melodifestivalen 2019. Stämningen i låten går hand i hand med det faktumet.

”När sista sången tagit slut”, sjunger Ann-Louise, och den som älskar Melodifestivalen blir nostalgisk över att vi snart hört alla årets låtar.

Men texten är välskriven och kommer att gripa tittare också av helt andra skäl.

Ann-Louise Hanson slår rekord både i deltaganden som artist och i tid mellan första och senaste medverkan. Hon debuterade i tävlingen 1963 och har alltså en spännvidd på 56 år. Hon sjunger sitt fjortonde bidrag.

På scen får vi se bland annat ett sminkbord och en soffa.

– Vi bygger en backstagemiljö. Låten handlar ju om saknaden av någon som inte finns där längre. Vi har valt att åskådliggöra det med en miljö där känslan ska vara att vi är med i hennes loge backstage efter ett framträdande, och minnena faller över henne, berättar Christer Björkman.

Ann-Louise får en kram av dottern Josefin.

Ann-Louise var rörd när hon repeterade låten. Hon har varit öppen med att den är starkt inspirerad av hennes saknad efter Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

Med på scenen finns Josefin Glenmark, Ann-Louise dotter, som har skrivit låten.

[elmaemmamuslic]

Starting a new chapter

Känns som att skolan inte har börjat. Rent tekniskt sätt så började terminen den tredje men så är det seminarie den nionde och inget däremellan. Rätt skönt men även svårt att komma igång efter julledigheten från skolan. Don't get me wrong att jag har varit ledig från både jobb OCH skolan; sånt händer ju inte.

Aja livet flyter på som vanligt och förhoppningsvis så blir denna terminen med lite praktik bättre än förra. Relativt trött på tentorna nu, även om jag har typ 2 att fixa...... 🙄

Jag känner faktiskt en någorlunda stabilitet här i livet just nu.

Har mitt umgänge, skola och jobb som jag trivs med och alla är länkade till varandra, på både gott och ont.

Det har börjat bli mer positiva inlägg sen sommaren och det är för att ett stort stressmoment har försvunnit ut mitt liv. Så jävla skönt. Visst man är en vanemänniska och hat svårt att bryta dessa och kan bli nostalgisk ibland men så lika fort som tanken dyker upp så försvinner den för allt negativt och stressmomenten hör till det and I don't want that shit in my life.

Så ja, kära tumblr. Jag är oerhört satifyed med hur saker och ting har och håller på att utvecklats.

Lam selfie på köpet 🍓

[fulltrens]

Tre saker med pluralfaktor

Jag har köpt mycket musik, film och böcker genom åren. Alltså; mycket. Just mängden musik jag har kvar i form av CDs och LPs är inte på något sätt katastrofal i dagsläget då jag när jag gick över från LP till CD beslutade mig för att aldrig bli nostalgisk med mina skivor. Det var en bra tumregel även om jag inte har lyckats fullt ut. Jag har gjort mig av med massor av skivor genom åren, mycket på grund av att jag haft turen att i många år bo i en stad med väl fungerande begagnatmarknad för musik. Men nu står de där: Staplarna av skivor jag inte riktigt har hjärta att slänga. De står där, bakom de snyggare vinylplattorna i skivhyllan. Hur länge? Till dess att de slutar betyda något antar jag. Eller till den dagen jag skärper mig. 

Samma med filmer. DVDs. En hel massa. Tittar aldrig på dem. Tittar bara streamat numer. Köper inte heller nya filmer visserligen, då det inte fyller någon funktion. Och så är det ju Blu-ray som gäller numer och där har jag inte ens en spelare som tar formatet. Kanske dags att göra sig av med de där DVD-skivorna? Jo, jag ska; de är på vinden för närvarande. Sista stoppet innan ändstationen.

Men så böckerna. Som jag köpt. Och släpat hem. Från London. Och New York. Som jag jagat på nätet och i boklådor. Som jag läst och satt in och sorterat och sorterat om så många gånger. Här blir det svårt: jag vill inte ha ett hem utan böcker, men bokhyllan är överfull. Jag måste gallra och det tar emot. Och en sak till: Jag läser inte om böcker. Så de står där som monument över något jag inte kommer att använda igen. Häromdagen tog jag ut en (EN!) bok som jag inte har något som helst känslomässigt band till och la den i tvättstugan där husets gemensamma bibliotek finns. Då hittade jag ju naturligtvis en bok som jag ville ha. Så det blev plus minus noll...

En idé jag leker med är att sätta ett nummer på antalet skivor, filmer och böcker jag ska ha. Inte för att siffran spelar någon som helst roll, men för att jag ska ha lättare att göra mig av med prylarna i den oändliga “kanske-högen”. Det kanske kunde vara något?