#adamsäpple

[felskrev]

Besprutad frukt #avskrädeshög #naturligsyra #äppelpäppel #mustigt #äppelmust #rotröta #adamsäpple #ettäppleomdagenhållerdoktornborta #mutbar #trädgårdstull #höstmarknad #skördefest #överjäst #äppelstjärt #erbjudande #godtemplare #gratisärgott #tjänsterochgentjänster #kivik #felskrev https://www.instagram.com/p/CGsJr3Zpepf/?igshid=1gas03qhxbxg4

[tillfallighetsskrivande]

Den läsande tjuven

Här följer ett gästinlägg av Andrzej Tichý. 

”Den läsande tjuven” är ett utdrag ur Renheten, en samling noveller och kortprosa som utges våren 2020 på Albert Bonniers Förlag.

I boken, Tichýs sjunde sedan debuten 2005, kombineras ett polyfont och mångfacetterat berättande med det korta formatet. Personerna i dessa berättelser kämpar alla med att förhålla sig till de strukturer som skiktar världen och det mänskliga psyket. 

Med tyngd såväl som humor skildras människor som fallit, de som är mitt i fallet och de som ännu väntar – skräckfyllda eller fulla av längtan – på att falla. Gemensamt har de ordet, rösten och de många små anekdoterna som både ger och tar kraft. 

Allt mot fonden av en våldsam civilisation som kämpar för att greppa betydelsen av den egna dödsdomen.

Redan ett par minuter in i samtalet inser jag att det är helt kört. Vi kommer aldrig att kunna mötas. Jag och han. Det finns ingen plats för det, ingen gemensam grund att stå på, inget gemensamt språk, inget gemensamt alls. Ingenting annat än det faktum att vi båda blivit satta att spela våra roller i det här dramat, i det här förutsägbara skådespelet där var och en är sin egen protagonist, var och en den andres Nemesis.

Eller är det kanske så att vi har ett gemensamt språk, men att vi använder det på helt olika sätt, av olika anledningar och med olika syften? Jag blir svaret skyldig tyvärr, tills vidare. Men något är det. Något hårt, ogenomträngligt mellan oss. Något som gör det omöjligt för oss att mötas, även om vi skulle vilja.

Utan rättvisa, ingen fred, kanske. På vems bekostnad?

Hans ansikte, hans ögon, hela hans kropp och det rörelsemönster som hör till, allt detta som jag för bara några timmar sedan var fullständigt omedveten om väcker plötsligt ett varmt förakt i mig. Ett begär, ett vredgat begär. Det gick förvånansvärt snabbt. Vi hälsade, utbytte ett par blickar, yttrade ett par fraser och intog våra, på förhand definierade, positioner.

Något förenklat: ett rum, ett bord, två stolar.

Nej. Det är inget samtal. Inte egentligen. Det kan man inte säga. Ett förhör är det. Så mycket är tydligt. Han ställer sina frågor, jag ser honom i ögonen och begrundar frågan eller låtsas begrunda den och yttrar något. Inte nödvändigtvis ett svar. Ibland blir det bara en motfråga eller ett jag vet inte. Först funderade jag på att köra ingen kommentar-strategin, men i det här fallet tror jag att det skulle vara till min nackdel eftersom det är en strategi som på sätt och vis innebär ett erkännande i sig. Och där är jag inte, inte än.

Våra roller är mycket tydliga. Legalitet mot legitimitet. Det är en uråldrig scen som utspelar sig här. Så mycket vet jag. Jag tänker på Sokrates, trots att jag inser att jämförelsen haltar avsevärt. Nej jag vill verkligen inte kokettera, men ändå är det någonting, någonting …

Vad tänker han på? Vad vet han? Anar han det uråldriga bakom våra ord och gester? Knappast. Han känner inte till något annat än pappret som ligger framför honom. Och väggarna, golvet, taket. Bordet, stolarna, dörren. Ett skenbart evigt nu.

Och så detta frånvarande element som är själva motorn här; huvudingrediensen.

Saken som har försvunnit.

”Du var den sista personen som lämnade lokalen.”

Paus.

”Har du någon förklaring?”

Efter det sista ordet lutar han huvudet bakåt en aning, vilket gör att jag kan se rakt in i hans näsborrar. Två, ur det här perspektivet något besynnerliga, hål i hans huvud.

”Nej”, säger jag.

När han inte reagerar alls på mitt svar lägger jag till:

”Jag vet inte. Vad är det som har försvunnit? Jag vet inte. Jag har inte tagit något.”

Märkligt nog ser han nöjd ut med mitt svar. Han ler svagt och nickar.

”Du var den enda personen som städade lokalerna natten ifråga.”

Han uttalar sina meningar en åt gången, med en kort paus emellan.

”Du var den enda personen som var inne på huvudkontoret natten ifråga.”

Paus.

”Den enda.”

Paus.

”Förstår du vad det innebär?”

Jag sitter tyst en stund, låter tiden gå, är noga med att möta hans blick. Sedan slår jag ut med händerna. En liten, kontrollerad rörelse.

”Ja, jag vet inte vad jag ska säga.”

Han tittar på sina papper, rättar till dem.

”Det som försvann, om du nu inte vet det, det var … ”

Nu pausar han även inne i meningarna.

” … något värdefullt, något …”

”… vad ska man säga … ”

”… eftertraktansvärt.”

Paus.

”Men det vet väl du?”

”Okej, svarar jag. ”Nej, jag vet faktiskt inte vad det är som har försvunnit. Jag har ingen aning.”

”Du var sist ut.”

Paus.

”Det finns ingen annan förklaring.”

Paus.

”Ingen rimlig iallafall.”

Paus.

”Ingen accepterbar.”

Jag noterar misstaget. Är han så osäker? Han var på väg att säga ”godtagbar”, men det lät för enkelt, så han försökte ersätta det med det mer belevade, mer judiciellt klingande ”acceptabel”. Resultatet blev ett ogiltigt krymplingord. Nonsens. Han försöker utstråla kraft och pondus, men uppnår motsatsen.

”Plus … ”

” … alla de andra indikatorerna.”

”Du förstår det, va?

”Riskfaktorerna.”

”Och incitament saknas knappast.”

”Med tanke på lönen, menar jag.”

Det sista mumlar han nästan för sig själv. Är det en provokation?

”Så …”

”… vad säger du?”

”Jag vet inte”, säger jag.

”Nej … ”

”Jag vet inte”, upprepar jag.

”… okej.”

”Men nu är det så att omständigheterna talar …

”… emot dig …”

”Omständigheterna talar sitt tydliga språk, eller hur?”

”Men det finns kanske saker ni inte vet”, säger jag.

”Vad skulle det vara?”

”Jag vet inte.”

”Nja, jag tror inte det.”

Paus.

”Tror du själv på det?”

Nu börjar han se en aning irriterad ut.

”Alltså du verkar vara en ganska smart kille.”

Paus.

”Tycker du själv att allt detta låter rimligt?”

”Jag vet inte. Jag säger bara att ni kan ju inte veta allt. Och du kan inte bevisa någonting.”

Nu flinar han föraktfullt.

”Behövs det, tror du?”

Hur länge har vi suttit här? Jag känner ryggen värka. Jag börjar bli törstig. Han har druckit vatten ett par gånger ur en plastflaska som han har i sin portfölj. Hans adamsäpple rörde sig upp och ner medan han drack och jag såg hur han drog sin tunga mot de övre framtänderna efter att han svalt vattnet. Och sen kom ett tyst, smackande ljud och en svag suck.

Jag tittar på honom och försöker koncentrera mig på mina egna tankar, mina egna bilder och fantasier. Allt för att stänga ute ljudet av hans röst, hans ord, hans frågor. Jag vet att varje ord han yttrar hör ihop med rummet, med nuet. Med samtiden, som jag inte vill veta av.

Det är svårt det här.

Jag blundar. Försöker föreställa mig hans ansikte. Jag öppnar ögonen igen och ser honom. Han ser oberörd ut. Han pratar. Allt han säger avslutas med ett frågetecken. Allt han säger innehåller stråk av hot och skuldbeläggande. Till och med pauserna, tystnaden. Hur kan jag svara?

Jag ska försöka lämna min kropp. Jag ska fantisera ihop en flyktväg. Jag delar upp rummet i två delar. Höger och vänster. Gränsen går från en tänkt punkt mitt emellan hans ögon. Jag tänker mig att den ena sidan är svart och den andra vit. Hans kropp är grå, eller svartvit, som min barndoms teveapparater när man drog ut antennsladden, ett myller av rörliga vita eller svarta prickar.

Kaos, typ. Tabelras.

Det går inte. Jag måste närma mig sanningen.

Vad gör jag här? Hur hamnade jag här?

Det spelar ingen roll. I don’t give a fuck, never had one to give. Eller: I don’t run from nothing. Nothing came first, I’m used to bluffing. Eller vad det nu var jag lyssnade på när jag kom till jobbet idag och de sa: Godmorgon, ursäkta, kan du följa med här, och tog mig till killen med pärmen och frågorna.

Hela scenen påminde mig om en annan gång de grep mig. Den gången kom jag gående i parken bakom kasinot när de slog ner mig, satte sig på mig, bände mina armar bakåt, hårt, ett knä i ryggen, en hand över min mun, och det retsamma trycket mot näsborrarna så att jag inte kunde andas, sen öppna en liten stund, sen stänga igen, sen sen öppna en liten stund, sen stänga igen. Jag mindes kvävningskänslan, paniken, men också, mitt i allt, tanken på att något annat väntade mig. På andra sidan av de här händelserna. Någonting gott.

En dag kommer jag att se tillbaka på detta som händer just nu och det kommer inte längre vara plågsamt.

Det kommer att vara ett minne.

Det kommer att vara bilder.

Ekon av bilder, reflektioner.

Inga sinnesintryck.

Framtid.

Det finns en framtid.

Och det är samma sak nu. Någon gång i framtiden kommer det här rummet och den här mannen att vara minnen. Stolen, bordet, frågorna och pauserna. Bilden av hans ansikte, hålen i hans huvud. Hotfullheten och föraktet. Minnen bara, som blir blekare och blekare, mer och mer diffusa, för varje dag som går, för att slutligen försvinna fullständigt. Men jag kommer att vara kvar. Ensam kvar.

Eller?

Nej. Plötsligt inser jag att jag talar till någon. Någon som står på min sida. Jag känner det, jag vet det. Jag kommer att tänka på Anna Kavans okända och dolda fiende – fast tvärtom, en vän. Jag inser att jag någonstans i världen har en kärleksfull vän, en älskling.

Jag vet inte vad du heter och jag vet inte heller hur du ser ut. Men jag vet att du finns och att jag riktar mig till dig nu. Jag känner på mig att du hör mig, att du väntar på mig. Jag känner på mig att du förstår mig. Att du kan bekräfta mig. Sådan jag är. Hela mig.

Då kanske mina ord spelar roll. Då kanske jag kan säga något. Inte allt. Det är bara idioter som han som tror att man kan berätta allt. Det vet du redan. Att man kan vara uttömmande när det gäller de här sakerna. Eller konsistent, motsägelsefri. Ärlig, rak. Rofylld. Fri.

Du vet. Så är det inte. Jag vet att du vet. Ingenting är så. Inget. Vi är kvar i oron, i flisorna av ljus. Vi är tysta och senfärdiga djur. Våra kroppar kämpar mot decennier och sekel av orättfärdighet, lagrad i våra hjärnors nervbanor.

Men ändå.

Finns det något? Något litet? Ett frö? Eller ett skal?

Ett krossat?

Jo. Jag erkänner. Jag är en tjuv. Jag var en skicklig tjuv redan som barn. Jag var så skicklig att jag under flera års tid – i låt oss säga, tio-, elva-, tolv- och trettonårsåldern ungefär – kunde tänka mig, ja till och med drömde om, en framtida karriär inom tjuveriet. Det bara blev så. Det bara föll sig så. Det kändes naturligt på något sätt.

Jag såg en sak, kände ett begär efter saken och så tog jag saken. Så enkelt var det. Jag var snart en mästare på att snatta. Godis, mat, tidskrifter. Det fanns nästan ingenting som jag inte kunde snatta i en vanlig affär. Jag blev snart snabb och skarpögd också när det kom till inbrott. I lägenheter och källarutrymmen såväl som lagerlokaler och arbetsplatser av olika slag. När det gällde bilar, motorcyklar och mopeder var jag väl bara hyfsat skicklig, eftersom jag ännu inte lärt mig konsten att tjuvkoppla, och eftersom min kropp var aningen för liten för att klara av att manövrera de tunga fordonen. Cyklar, däremot, har jag stulit ett mindre berg av. Och jag har länsat en hel del jackor, kavajer, ryggsäckar och handväskor.

Jag var till och med skicklig på att stjäla från min egen mamma. Där handlade det dock om väldigt små summor, enstaka mynt här och där, helt enkelt eftersom hon sällan hade särskilt mycket pengar. ”Det är så svårt att få socialbidraget att räcka månaden ut”, som hon brukade säga. Vilket ju gav mig dåligt samvete. Lite i alla fall. Som kompensation stal jag smycken, hygienartiklar och olika prydnadssaker och gav till henne. Ringar, örhängen och broscher. Små tavlor och statyetter. Olika stenar med magiska krafter – ametist, rosenkvarts och malakit. Parfymer och smink. Eller småsaker som var praktiska i hushållet. Konservöppnare, knivar och kristallaskfat.

Jag stal naturligtvis i skolan. Där tog jag allt möjligt som man kunde sälja eller byta mot något annat. Pennor och annat kontorsmaterial. Kablar, batterier och glödlampor. Jag stal i bokhandlar, på bibliotek och i skivaffärer. Ibland stal jag också i kyrkan, mest för skoj skull. Ljus, radband och små ikoner. Och jag snodde ofta grejer när jag var hos kompisar. Spelkulor, lego och samlarkort av olika slag.

Mina färdigheter gjorde mig populär och respekterad i vissa kretsar. Tillsammans med ett par vänner planerade och genomförde jag ett stort antal stölder och inbrott.

Bortsett från det här med min mamma drabbades jag sällan av samvetskval. På sätt och vis åtgärdade jag ju bara ett missförhållande. Jag kunde inte förstå varför andra skulle få ha saker, många saker, och fina saker, medan jag inte hade någonting. Och om jag hade någonting, så var det oftast dåligt. Vår lägenhet var ful. Möblerna slitna. Alla ärliga leksaker var tråkiga. Strumporna och kalsongerna var håliga, handdukarna var hårda. Teven flimrade så att man var tvungen att smälla till den med jämna mellanrum, stereon knastrade så att man knappt hörde musiken. Cornflakesen smakade typ bensin och låg i en dystert formgiven förpackning, fiskpinnarna bestod av mer mjöl än fisk. Mina märkeskläder var billiga kopior som såg konstiga ut och ofta gick upp i sömmarna. Min frisyr var en hemmagjord katastrof eftersom min moster grovt överskattade sin förmåga att göra snygga fades med trimmern. Jag hade inte ens en säng, utan bara en hög tygklädda skumgummibitar som vi kallade bäddsoffa, som om det kunde göra saken bättre.

Men riktigt bra kändes det aldrig, oavsett hur mycket jag kom över och samlade på mig. För även när jag hade pengar eller fina saker, bra saker, fungerande saker, då visste jag ändå att de var lite sämre än vad de egentligen var. Det var ju stulna. Jag hade liksom degraderat dem, smutsat ner dem med min person.

Så även om jag inte gick omkring med dåligt samvete, eller lät mig påverkas till den grad att jag ändrade mitt beteende, var jag medveten om att det jag gjorde, i grunden, var fel. Sjunde budordet och allt det där, ja, jag gjorde mig inga illusioner. Jag upphöjde varken brottet eller straffet, gjorde dem inte till fetischer som någon sorts miniatyrversion av Jean Genet. Jag var en syndare. Och eftersom jag var ett, på mitt eget sätt, troende barn, gick jag därför och biktade mig (det där om stölderna i kyrkan höll jag dock för mig själv) och genast kändes allt mycket, eller åtminstone lite, bättre igen. Jag hade dessutom tillbringat tillräckligt mycket tid i kyrkbänken för kunna citera vad Jesus och apostlarna säger om att döma andra. Räkenskap lägger jag inför Gud. Ingen annan. Så tänkte jag.

När jag säger att jag var skicklig, menar jag i första hand att jag var begåvad när det gällde att upptäcka ett lämpligt tillfälle för stöld, att väga risk mot vinst, att jag var snabb och effektiv och, på sätt och vis, osynlig – men också, givetvis, att jag aldrig åkte fast. Det är en grundprincip får man väl säga.

Esse, non videri.

Verka, inte synas – ett motto jag delade med de mest framgångsrika och förmögna i samhället, tjuvar eller inte. Och i flera år stal jag utan att åka dit en enda gång. Jag var oövervinnelig. Och sen, ja, det var väl bara en fråga om tid: sen blev jag tagen.

Jag slarvade och åkte fast under smått förnedrande former. Ett butiksbiträde i en musikaffär tog mig på bar gärning när jag plockat på mig en stämapparat. Jag lyckades fly ut på gatan men blev upphunnen efter ett hundratal meter. Butiksbiträdet tog ett kraftigt grepp om min nacke och släpade mig tillbaka mot butiken. Skammen sköljde över mig. Det var en ny sorts skam, och särskilt pinsamt var att jag vid tillfället gick och bar på en bukett blommor, tulpaner tror jag det var, som min mamma hade bett mig köpa på torget den dagen eftersom vi var bjudna på en dopfest. Det hade nog kunna sluta där, med att jag lämnade tillbaka stämapparaten och bad om ursäkt, men av en slump kom en polispatrull körande på gatan intill oss. Butiksbiträdet vinkade dem till sig och förklarade situationen. Snutarna, som på något märkligt sätt lyckades framstå som både loja och ivriga på en och samma gång, ställde upp mig, lutad mot deras bil, med särade ben, och visiterade mig långsamt och utförligt på den vältrafikerade gatan. I ögonvrån kunde jag se en klasskamrats föräldrar stå och titta på mig. Jag undrade vad de tänkte och kände. Besvikelse? Förvåning? Förakt? Eller tyckte de att allt var som det skulle? Allt är ju vad det är. Vad det blivit. Innerst inne vet vi väl alla det.

Utåt sett fick det egentligen inte några större konsekvenser, jag var inte straffmyndig och det var ett litet, oskyldigt brott. Men min mamma brast ut i tårar, delvis teatraliska (innerst inne vet vi, som sagt), när snutarna kom släpande på mig och så småningom blev även socialtjänsten inkopplad. Vi fick gå på möten där jag försäkrade alla närvarande om att detta var första gången jag någonsin stulit och att jag aldrig, aldrig någonsin skulle göra det igen (jag var även en skicklig lögnare, men det är en annan historia (och ett faktum som inte bör rubba din övertygelse om att allt jag säger nu är fullständigt sant)).

Med tiden la jag verkligen ner tjuveriet. Men det tog ett par år, och även en lång tid efter att jag slutat stjäla till vardags, eller regelbundet, så fick jag återfall. Inte minst i samband med att jag drack alkohol. Exklusiva viner och spritflaskor försvann från hyllorna på krogen. På hemmafester hittade jag alltid någonting som jag tyckte mig behöva eller vilja ha. Smycken, kameror, CD-skivor, parfymer, och så vidare, du förstår.

Sista gången jag stal tog jag en telefon från en kille på en restaurang. Jag bara svepte ner den i min egen ficka när han vänt ryggen till och gick sen flinande ut i vinterkylan, där jag snabbt stängde av den. Men jag hann inte gå långt förrän jag drabbades av en ånger som jag aldrig förr känt. Inte så här i stundens hetta, så att säga, i direkt anslutning till själva stölden, och framför allt inte i samband med att jag druckit. Jag kände ruelsen växa för varje minut och ville inte längre ha telefonen. Jag vände om och gick tillbaka till restaurangen. Där gick killen omkring och letade. Han tittade under bord och stolar, vände ut och in på sin jacka och sin ryggsäck. Jag gick på toaletten och la telefonen intill behållaren med handtvål. Sen lämnade jag restaurangen och festade vidare, påtagligt lättad.

Nu var jag inte bara tjuv, jag var något mer: en ångerfull tjuv, den botfärdig rövaren. Jag var släkt med Dismas, läste jag mig till något år senare, och Dismas är ju ett helgon, även om kyrkan aldrig kanoniserat honom. Det är han som, tillsammans med Gestas, spikas upp intill Jesus och får höra: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”.

Det var en befrielse. Förutom att jag därmed stod under Sankt Nikolaus beskydd (Nikolaus, även känd som jultomten, är skyddshelgon för bland annat falskeligen anklagade personer, ångerfulla tjuvar och prostituerade), fick jag tillfälle att ägna mig åt sådant som inte går att stjäla. Begäret efter saker var borta och jag kunde fokusera på böckerna och biblioteken. På lånandet och återlämnandet. Klyschan stämde, kunskapen var verkligen en gåva, en välsignelse. Och som Dizzy Gillespie ska ha sagt:

Man kan inte stjäla en gåva.

Jag hade alltså lagt ner tjuveriet och inbillade mig att jag inte längre var en tjuv. Men det visade sig snart att jag fortfarande identifierade mig som en sådan. Detta blev klart för mig när jag en dag lyssnade på radio och hörde ett program om två journalister som suttit fängslade under vidriga förhållanden. De sa sig ha blivit behandlade ”som simpla tjuvar”. När jag hörde detta märkte jag att jag tog illa vid mig. Skulle vi tjuvar – simpla eller inte, ångerfulla eller inte – förtjäna en sådan behandling? Var det rätt att kränka oss, förnedra oss, rentav tortera oss? Jag kunde inte släppa det. Och det verkade som att alla omkring mig, jag umgicks ju inte längre med tjuvar, tyckte att det var rimligt. Mina nya vänner talade med förakt om folk som stal, och de gjorde ingen skillnad på de rikas och de fattigas benägenhet att stjäla. Överallt varnades det för tjuvar. På skyltar, klistermärken och i goda råd vänner emellan. På nätet läste jag om en stad någonstans vid medelhavet där bokhandlarna lät böcker ligga ute på nätterna. De blev nämligen inte stulna, eftersom ”läsare stjäl inte, tjuvar läser inte”. Vilket även, gång efter annan, tycktes bekräftas av upplopp och plundringar världen över – där bokhandlare, för det mesta, lämnades orörda. Men kanske går det att tolka detta på ett annat sätt.

Själv tänkte jag på alla böcker jag stulit, på bibliotek såväl som hos bokhandlare. Jag mindes Maja Ekelöfs ”Det här papperet har jag stulit, pennan också” och jag mindes Abbie Hoffmans Steal this Book, som jag snattade tre exemplar av i en ”radikal” bokhandel i Köpenhamn en gång, och jag tänkte på Black Thoughts It’s crazy when you too real to be free / If you ain’t got no paper then steal this CD,och TS Eliots Omogna poeter imiterar, mogna poeter stjäl, och Joanna Demers Steal This Music. Och så vidare. Jag mindes att jag någonstans läst om Roberto Bolaños stora läshunger, att den kunde mäta sig med Borges, men att den förre, till skillnad från den senare, stal de flesta av sina böcker. Och jag mindes stoltheten jag kände när jag i skolbiblioteket stal en antologi om artonhundratalets politiska idéer och sedan, liggande på min bäddsoffa i mitt rum, läste avsnittet som avhandlade Proudhon och hans Vad är egendom? Och irritationen jag kände när jag läste Harry Houdinis obehagliga golarbok Hur tjuvar gör och tänker.

Du skall icke stjäla, visst. Men frågan var: vem är den rättmätige ägaren? Alla rikedomar är väl stulna från början, så att säga? Och skulle inte Kristus själv komma som en tjuv om natten?

Jag vet. Jag vet att det inte ska läsas bokstavligt. Men ibland är det skenbart rättfärdiga orättfärdigt, och vice versa, det är bara det jag försöker säga. Självklarheter kan tyckas, men det är väldigt svårt att omsätta dessa insikter i handling eller praktisk hållning. Det gör en kluven, ensam.

Sedan många år bär jag därför med mig ett citat överallt, eftersom det är det första jag antecknar i varje ny anteckningsbok – vilken jag givetvis, i mitt nya liv, har betalat för. Det är ett citat av Clarice Lispector som, brukar jag tänka för mig själv i sentimentala stunder, jag har tatuerat på mitt hjärta:

Den som aldrig har stulit kommer inte att förstå mig.

Förhörsledaren som sitter här framför mig, har han någonsin stulit något? Nej, det kan han inte ha gjort. Han har med största sannolikhet gjort sig skyldig till grövre brott, olika slags fysiska och psykiska övergrepp, men någon tjuv är han inte. Även om jag skulle vilja, alltså, skulle det vara omöjligt att möta personen som sitter framför mig och ställer sina frågor. Detta är anledningen. Det har inget med språket att göra, dess ursprungskällor och syften.

Han kommer aldrig att förstå mig. Det finns ingen gemensam grund, ingen plats för ett möte, eftersom han aldrig har stulit. Han kommer aldrig att kunna förstå, eller ens se, att också min eventuella skuld rymmer min oskuld.

Men du, min älskling, du är en tjuv som jag, det är jag övertygad om, trots att jag ännu inte känner dig. Jag vet att du är en ångerfull, botfärdig tjuv, som verkar utan att synas. Jag vet att du hör mig, att du ser mig och jag vet att du förstår mig och väntar på mig. Jag kommer snart ut till dig.

Mycket snart.