#Vara Reese | Explore Tumblr posts and blogs

dokumentation1453 · 8 years ago

Text

Minuterna går. I en timme sitter jag i kyrkan. Det kryper i kroppen. Jag är ledsen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vad är det som händer?

Svettig kommer jag in i omklädningsrummet. Jag går till skåpet. Samma skåp som jag alltid har. Passet var tråkigt. Jag kände mig svag. Det var svårt, men det gjorde inget. Jag var glad ändå. Jag hade några timmar tidigare fått beskedet att jag fått jobbet. Jobbet som jag så gärna ville ha. Solen skiner. Det är varmt. Jag har skinnjackan för första gången i år. Jag är glad. Jag bestämmer mig för att gå en sväng på stan innan jag åker hem för att fortsätta plugga. Jag ska köpa den där toppen på hm som jag velat ha. Jag ska köpa den och fira att jag fick jobbet. Jag känner mig glad och lycklig. Vårvärmen är här och jag fick jobbet! Toppen fanns inte. Typiskt. Jag går till Hemköp under Åhléns. Påskgodis. Jag ska köpa påskgodis till min lillasyster. Något roligt, lite ovanligt. Jag hittar en chokladkanin, en chokladkanin fylld med nougatkräm. En sån få det bli. Vid kassan hittar jag ”Reeses” i olika varianter. Amerikanskt godis. Min syster favorit. Tre såna får det bli också. Zara. Zara har fina toppar. Jag går till Zara innan jag åker hem. Jag är glad. Vädret är fint. Det är vår. Jag går in på Zara, förbi vakten. Det står alltid en vakt vid entrén till Zara. Jag reflekterar över att det är en kvinna. Ganska liten. Hon ser tuff ut. Jag hittar fem toppar. Jag provar, snygga! Två sitter bra. Det får bli båda! Nått är fel med den ena. Den har en fläck. Typiskt. Hoppas det finns fler. Jag hänger tillbaka tre toppar och tar med mig de två jag vill ha. Jag måste gå ner innan jag betalar. Jag måste se om det finns fler av den blå toppen. En utan fläckar. Yes! Det fanns en till. En storlek medium utan fläckar. Jag tar den! Jag går runt klädställningarna. In mot hörnet för att röra mig mot kassan.

Skrik. Människor som skriker i panik. Jag tittar mot de stora glasdörrarna. Människor springer in i butiken. En lastbil kör förbi i hög fart. Det går snabbt. För snabbt. Vakten som jag sett när jag gick in i butiken springer ut. Hon ropar ”In i butiken” samtidigt som hon själv springer ut. Jag står stilla i några sekunder innan jag bestämmer mig för att gå upp. Jag går upp för rulltrappan med snabba steg. Jag går mot ett hörn i butiken. Mamma. Jag måste ringa mamma. Jag tar upp telefonen och ringer. Hon svarar snabbt. ”Det har precis kört en lastbil på Drottninggatan.” Säger jag. ”Va?” får jag till svar.

”Det har precis kört en lastbil på Drottninggatan”. ”Var är du?”, ”Inne på Zara”, ”Håll dig borta från fönster. Vet alla vad som hänt?” Jag svarar mamma att alla inte vet. I butiken är det som vanligt. Människor går tunt och tittar på kläder. Jag står i hörnet i vad som känns som en evighet. Jag fortsätter att prata med mamma. Jag har bara 42 procent batteri i telefonen. Jag kommer att behöva telefonen nu. Jag tar av mig ryggsäcken. I den har jag min laddare och min powerbank. Jag packar upp väskan. Handduken, träningskläderna, kaninen jag köpt till min syster. Mamma är kvar i telefonen. Mina händer skakar. Jag tappar telefonen. Två gånger. Jag hittar inte laddaren. Jag sitter på golvet med mina saker. Händerna skakar. Mamma är i telefonen. Jag har hittat min laddare. Plötsligt kommer folk upp för rulltrappan. ”In på lagret” säger någon högt och bestämt. Ett femtiotal människor rör sig i mot lagret. Jag packar min väska. Det går inte. Jag får inte ner sakerna. ”Gör som du blir tillsagd, nu måste du lyssna på order.” säger mamma. Jag ställer mig upp. Jag tappar powerbanken. Jag kommer att behöva den. Jag bockar mig ner och tar upp den innan jag springer in på lagret. Jag är bland de sista in. Kvar på golvet blir ett par trosor, sport bh’n och chokladkaninen. Människor. Människor överallt. Det är trångt. Vi står i en korridor på lagret. Vi ska gå ut på baksidan säger någon. Vi står i en kö. Det är trångt. Några meter bort, runt ett hörn är en dörr. Jag vet inte vart den leder. Vi väntar. På vad vet jag inte. Plötsligt hörs ett skrik. Ett skrik i panik. Fler börjar skrika och springa. Jag springerner för en spiraltrappa. Mamma är fortfarande kvar i telefonen.

”No panic!!” ropar en kvinna som jobbar på Zara när jag kommer ner för trappan. Skriken och stressen lägger sig snabbt. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade paniken. Jag står i lagerutrymmet. Mamma är kvar i telefonen. ”Du måste hålla dig lugn nu. Hålla huvudet kallt.” Runt om mig står ett tiotal personer. En del gråter. En del är arga. Alla håller i sina telefoner. En del pratar med någon anhörig. En del försöker att ringa. Jag hör några tjejer som tar förväl. De säger ”hej då”, ”jag älskar dig”, ”hälsa pappa att jag älskar honom”. Jag säger inte det till mamma. Tanken att jag ska ta förväl kommer aldrig till mig. Jag säger till mamma att jag är rädd, att jag bara vill där ifrån, jag vet inte vart jag ska ta vägen OM jag kommer därifrån.

Jag är rädd. Jag väntar på vad som ska hända härnäst. Kommer butiken stormas. Kommer de börja skjuta. Jag fortsätter att prata med mamma. Hon sitter på kontoret i Svenstavik, Jämtland. Hon uppdaterar nyhetssajter varje sekund. Jag frågar henne gång på gång. ”Är det något nytt? Vet man vad som händer”. Jag får till svar att man fortfarande inte vet mer än att lastbilen brinner och har kört in i Åhléns. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag går runt, runt, runt i den trånga lagerlokalen. Det kryper i hela kroppen. Jag har ett tryck över bröstet. Det är svårt att andas. Jag är rädd. Mamma är fortfarande kvar i telefonen. Samtalet bryts ibland. Då ringer jag snabbt upp henne igen. Jag fortsätter att fråga om hon har ny information. Jag säger till henne att jag är rädd. ”Jag förstår det” säger hon. Runt om mig har någon fått information om skottlossning på Fridhemsplan. Jag berättar det för mamma. Hon säger att detta inte är något som är bekräftat i media.

Jag är rädd. Det kryper i kroppen. ”Jag vill ut från butiken. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen om jag kommer ut härifrån”, dom orden säger jag till mamma gång på gång. ”om jag tar mig ut härifrån”. Jag vandrar omkring med en ständig rädsla. En rädsla över vad som ska hända här näst. En kvinna ur personalen kommer gång på gång förbi mig och visar människor vägen vart de kan köpa vatten och gå på toaletten. Fler i personalen kommer förbi ibland. Ingen vet något. Vi ska vänta. Vänta påbesked från polisen. Vänta. Efter lite mer än en timme kommer personalen och säger att vi ska ut i butiken, vi ska inte vara kvar på lagret längre. De vill ha alla samlade på ett ställe. Jag går ut i butiken. Mamma är kvar i telefonen. Hon uppdaterar nyhetssidorna hela tiden. Jag ställer mig i korridoren vid provrummen. Människor har satt sig i provrummen tillsammans. Jag är ensam. Jag står i ett hörn. Ibland går jag runt. Då bryts samtalet så jag stannar kvar i hörnet för att kunna prata med mamma. Runt om mig pratas om fler skottlossningar. Jag frågar mamma om det står något av dem i media. Själv vågar jag inte ta telefonen och kolla nyhetssajterna. Det står inget om skottlossning säger mamma. Hon säger också att rykte sprids snabbt vid såna här tillfällen. ”Folk här får ju sms av personer som är på plats så jag vet att det är sant” säger jag till mamma. Tiden går. Jag står kvar i mitt hörn. På telefonen börjar facebooknotiserna bli många. Kompisar har hört av sig och frågat vart jag är. Jag har inte svarat. Jag tar telefonen och svarar på några meddelanden. ”Jag gömmer mig på Zara” står det i ett av dem.

Rädd. Jag är rädd och stressad, det är svårt att andas ibland. Jag gråter inte. Jag har inte panik. Någonstans i mig finns ett lugn. Jag bryter inte ihop. Jag kan tänka. Mammas ord kommer hela tiden tillbaka. ”Nu måste du hålla huvudet kallt Evelina och tänka rationellt”. Så fort mamma fick mitt samtal slog hon på någon slags autopilot. Eller blev en björnhona som någon sa. Hon var lugn, strikt och bestämd. Så här i efterhand har hon berättat att det var först dagen efter som allt sjönk in. I butiken är det lugnt. Två mammor med barn i barnvagnar har satt sina barn på golvet och samlat ihop sina leksaker. De flesta sitter med sina telefoner och kollar uppdateringar från nyhetssajter. En del pratar i telefon. Någon gråter och någon är arg. En man från personalen kommer då och då och frågor om vi är okej.

Plötsligt snurrar det till i huvudet och jag känner mig yr. ”Jag har inte ätit sedan frukost” säger jag till mamma. Klockan är nu strax efter fem. ”Jag har delar av Jennys påskpresent kvar i väskan, chokladen”. ”Ätden” svarar hon. Jag tar av mig ryggsäcken och letar fram en chokladbit. Jag har tre sorter kvar. Chokladkaninen ligger någonstans i butiken. Jag tar kexchokladen med jordnötssmör. Jag gillar jordnötssmör men det är inte god. Jag äter upp den ändå.

En kvinna drar upp draperiet från provhytten bredvid mig. Där sitter en äldre kvinna och hennes vuxna barnbarn. En tjej i vuxen ålder står bredvid dem. Jag fortsätter att prata med mamma och blir för en kort stund lite ledsen. En av kvinnorna frågar mig om jag är här ensam och frågar om jag inte vill sätta mig med dem i provhytten. Den äldre kvinnan reser sig upp och jag sätter mig bredvid hennes barnbarn som också pratar i telefon. Mamma som uppfattat att jag fått sällskap beordrar mig att hålla ihop med dessa när jag ska lämna butiken.

Efter 20 minuter kommer personalen och säger att vi ska lämna butiken. Vem säger det? Är vår första reaktion. Polisen svarar någon. Vi går sakta ur butiken. Framme vid dörrarna står personalen. De ska lämna butiken sist. ”De offrar oss” hör jag någon säga. Jag går med mitt nyfunna sällskap. Jag är rädd. Vad ska hända när vi kommer ut? Vart ska vi ta vägen? Är det säkert att gå ut? Jag tar några steg ut på Drottninggatan. Jag halkar till men ramlar inte. Gatan är glansig av vad jag tror är olja från lastbilen. Jag ser mig omkring. Kaos. Det är stökigt av jord, blommor, glas och annat trasigt. Det är svarta märken efter lastbilens däck. Vi går en bit längs gatan innan vi viker av mot Hötorget. Runt om mig är personal från räddningstjänsten. Längre fram möter jag civila poliser och poliser från insatsstyrkan och säkerhetspolisen. Det står räddningspersonal i varje hörn. Det ger mig en viss trygg känsla. Jag går med mitt sällskap. Någon säger att vi ska skjutsas ur stan med buss. Vi pratar om att vi inte vill sätta oss på någon buss. Jag har fortfarande kvar mamma i telefonen. Vid Hötorgspassagen står en buss. Vi blir stående där ett tag. Vi ska inte åka med den. Det är en buss som blivit stående i attacken. Runt om mig är fullt med människor från alla butiker som nu töms. Ingen vet var de ska ta vägen. Vi får veta av en polis att det inte finns några direktiv nu. Vi får ta oss hem och ur stan på egen hand. Jag håller ihop med mitt sällskap. Jag får order av mamma att inte lämna dem. Den äldre damen tar armkrok med mig och säger ”Du är med mormor nu”. Det känns bra. Vi går mot Sveavägen som många andra. Ingen vet vart de ska ta vägen. Runt om mig hörs blåljus. Ovanför mitt huvud cirkulerar helikoptrar.

Jag är rädd. Det känns farligt att vara här. Vi stannar till på Sveavägen som många andra. Hela vägen är avspärrad. Långt borta ser jag blåljus. Plötsligt hör jag sirener av en polisbil som svischar förbi. Jag tittar på en polis som står på Sveavägen. Jag väntar på att hon ska sätta handen till örat för att lyssna extra noga på vad som sägs. Att någon ger henne information om en ytterligare händelse. Inget händer. Hon får inget meddelande. Runt om oss pratas om varför vi släppts ut från butikerna när de skjuter på Stureplan och Kungsgatan (Även dessa skjutningar var likt alla andra bara rykten, för oss där och då var det lika sant som de skjutningar vi hörde om inne ibutiken.).

Vi går omkring likt hundratals andra människor och vet inte vart vi ska ta vägen eller hur vi ska ta oss hem. Vi går en trappa upp mot Malmskillnadsgatan. Vi går gatan bort. Förbi en brandstation. Jag tittar in. Den är tom, såklart. Vi fortsätter att gå. Runt om oss är människor som vandrar i samma ovisshet. Ingen vet var de ska ta vägen. Vi kommer fram till Johannes kyrka. Vi blir stående utanför. I telefonen är mamma kvar. Hon ska ta vägen. Vi kommer fram till Johannes kyrka. Vi blir stående utanför. I telefonen är mamma kvar. Hon har mig i ena örat och med jobbetelefonen i andra örat ringer hon runt till alla bekant i Stockholm för att se vart jag ska ta vägen. Hela Stockholm innerstad är avspärrat. Lokaltrafiken är helt avstängd. Ända sättet att ta sig ram just nu är till fots. Jag bor i Högdalen. Jag kan inte gå till Högdalen. Jag ber mamma att med jobbtelefonen ringa en av mina vänner för att se om hon känner till någon i Stockholms innerstad. En vän. En släkting. En bekants bekant. Vem som helst. Vi har bestämt oss för att gå in i kyrkan. Där är redan några människor. Där bjuds på frukt, vatten och lite kakor. En sladd har tagits fram för möjlighet att ladda mobiltelefoner. Jag sätter mig på en bänk och laddar telefonen. Ibland tar jag telefonen från örat för att svara på några meddelanden från vännerna. Kompisarna ringer om vart annat till mamma. De erbjuder sig att försöka ta sig in till stan. De letar efter ställen jag kan gå till. ”Jag vågar inte lämna kyrkan” säger jag till mamma. Tillsammans fortsätter de att rådda med vart jag ska ta vägen och hur.

Jag sitter på min bänk. Jag börjar gråta. Nu kommer tårarna. Alla tårar jag hittills hållit inne. En kvinna bredvid mig frågar om jag är okej. Minuterna går. I en timme sitter jag i kyrkan. Det kryper i kroppen. Jag är ledsen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vad är det som händer? Kyrkan känns bättre än butiken och bättre än att vara ute. Såhär i efterhand minns jag att jag tänkte att här är väggarna svåra att störta, om det händer något mer. Mamma har fått tag på en bekants bekant som befinner sig i närheten. Han ska komma och hämta mig, till fots såklart. Det är det ända sättet. Tillsammans ska vi gå till Kungsholmen. Där bor hans bror. Han kommer. Jag blir mer ledsen. För första gången sedan jag ringde mamma lägger jag på och säger att jag ringer när vi kommer fram. Vi går, går och går. Vi går förbi Drottninggatan. Jag tänker inte så mycket. Vi pratar. Pratar om allt möjligt. Vi går. Går tillsammans med många andra som liksom oss måste ta sig ur stan till fots denna dag. Jag vet inte hur lång tid promenaden tar men det känns om en evighet.

I lägenheten sätter de på tv’n. Jag vill inte titta. Jag har inte tittat nyheter eller sociala medier på hela tiden. Jag vill inte se det jag precis sett med egna ögon. Vi sitter ett tag i tystnad. Jag ringer till mamma. Jag pratar med en vän som befinner sig i Uppsala. Hon erbjuder sig att hämta mig. Jag säger att jag inte vet vad som kommer hända. Jag gråter ibland. Efter ett tag blir vi hämtade. Jag vill bli lämnad hemma. De släpper av mig hemma och frågar flera gånger om jag har någon som kommer till mig. Imorgon ska jag åka med dem hem. Hem till mamma och pappa i Jämtland. Jag säger att jag har någon som kommer till mig.

Jag kliver ur bilen och går mot porten. Jag går in och tar hissen upp till lägenheten. Jag kommer in i lägenheten och blir snabbt ledsen.Sedan jag stod inne på Zara har det enda jag velat varit att komma in i lägenheten. Min lägenhet. Att känna hemmets trygghet. Det känns inte tryggt. Det fortsätter att krypa i kroppen. Jag är rädd. I köket ligger mitt skolarbete kvar precis som jag lämnade det. Jag skulle ju bara åka och träna för att sen komma hem och fortsätta plugga. Nu är klockan sju. Jag sätter mig vid köksbordet och ringer till mamma. Vi pratar en stund och hon frågar mig vem som kommer till mig. Jag får inte vara ensam säger hon. Jag svarar att jag ska skriva till vännen som är i Uppsala. Jag vet inte vart jag vill vara. Jag vill inte vara i lägenheten. Jag vill inte att någon ska komma. Jag är rädd och det kryper i kroppen. Min vän i Uppsala ska komma och hämta mig. Vi ska åka till Uppsala. Jag ska sova där och imorgon åka hem till mamma och pappa. Jag vill bort från Stockholm. Nu. När jag kommer härifrån kommer jag kunna andas ut och slappna av. Det blir inte så.

Jag äter en chiapudding och några majskakor med ost och paprika. Jag får slänga massa mat. För nu ska jag inte komma tillbaka på över en vecka. Jag blir ledsen över detta. Jag blir ledsen över allt. Jag packar väskan. Packar för att vara hos mamma och pappa i över en vecka, packar för påskfirande i fjällen. Plötsligt är chiapuddingen borta. Jag hittar den i garderoben. Min vän som är i Uppsala kommer. Det känns bra. Vi åker mot Uppsala. Det känns bra. Jag hör blåljus och fryser till. Har det hänt något mer? Tänker jag. Musiken på radion bryts för ett trafikmeddelande. Jag blir rädd igen. Vad har hänt nu? Okej. Trafikolycka.

Vi kommer fram. Jag lägger mig på en madrass på golvet. Jag ringer mamma och pratar en stund och säger sedan god natt. ”Ring om du behöver” säger hon. Jag sätter på Eva och Adam på min telefon. Jag behöver något lättsmält och ofarligt. Jag kan inte sova. Jag tittar på några avsnitt innan jag ringer mamma. Klockan är strax efter elva. Jag kan inte sova. Jag är rädd. Rädd att det inte är över. Rädd att något ska hända så jag inte kommer att komma hem till mamma och pappa imorgon. Jag pratar med mamma. Vi mumlar mest båda två. Hon somnar ibland. Klockan fem hör jag att hon somnat. Jag säger till henne ”Du får sova nu”. Vi lägger på. Jag ligger vaken en stund och halv sex somnar jag av utmattning. Jag tittar på telefonen. Halv åtta. Två timmar har jag sovit. Jag hör människor som skriker. Det hugger till i mig. Jag blir rädd. Jag förstår att det är tv’n utanför. Det kommer några tårar. Vi äter frukost. Tar en promenad. Skrattar och pratar. Mitt på dagen kommer bilen som ska ta mig till mamma och pappa. Idag känns det bra. I bilen hem blir jag rädd och ledsen några gånger. Jag vill bara hem nu. Jag vill komma hem till mamma och pappa så rädslan kan försvinna. Rädslan och den olustiga känslan i kroppen.

Vid klockan sju parkerar vi bilen. Jag är hemma. Hemma hos mamma och pappa. Jag kliver ur bilen och ser mamma komma gående. Hon kramar om mig. Jag ser att hennes ögon blir glansiga. När jag kommit in genom dörrarna hemma kramar jag om pappa och lillasyster. Jag blir ledsen. I köket är tv’n på. Jag sättermmig på en stol vid köksbordet. Tv’n är på. Jag tittar. Det känns inte bra. Varför känns det inte bra? Det skulle ju kännas bra när jag kom hem. Spänningen och rädslan skulle släppa. Det gjorde den inte. Det kom att gå tre dagar innan det släppte. Innan jag kunde släppa ner axlarna, innan rastlösheten försvann, innan skörheten la sig. Under de tre dagarna kunde jag inte fokusera på något. Under de tre dagarna kunde jag inte fokusera på något. Jag kunde inte plugga, inte läsa, inte titta på tv. Jag grät flera gånger om dagen. Jag skrattade flera gånger om dagen. Jag pratade mycket om vad som hänt. Återberättade min berättelse flera gånger. Jag pratade med vänner, mamma, pappa och kuratorn.

Idag känns det bra. Det känns bra för det mesta. Jag gick på Drottninggatan igår. Det kändes inte bra. Jag var inne på Zara igår. Det kändes inte bra. Jag bara väntade på att folk skulle börja springa och skrika. Precis som de gjorde då. Jag ville bara därifrån. Jag ska tillbaka till Drottninggatan. Kanske inte idag. Men jag ska tillbaka. Flera gånger. Stockholm är mitt hem. Jag älskar Stockholm. Stockholm 2017-04-23

Evelina 22 år

0 notes