#Stig Järrel

[ghoulfool]

Lilla Märta Kommer Tillbaka 1948

[thatcreepyaesthetic]

Trolltider 1979

“Stilla Natt/Silent Night”

[byneddiedingo]

Stig Järrel and Alf Kjellin in Torment (Alf Sjöberg, 1944)

Cast: Stig Järrel, Alf Kjellin, Mai Zetterling, Olof Winnerstrand, Gösta Cedderlung, Hugo Björne, Olav Riégo, Märta Arbin, Jan Molander. Screenplay: Ingmar Bergman. Cinematography: Martin Bodin. Production design: Arne Åkermark. Film editing: Oscar Rosander. Music: Hilding Rosenberg. 

For all the menace emitted by "Caligula" (Stig Järrel), the sadistic teacher in Alf Sjöberg's Torment, for me the most chilling moment in the film comes when young Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin) returns home in the early hours of the morning after having slept with Bertha (Mai Zetterling) instead of staying home and studying for his upcoming exams. He slips into his darkened room and turns on the light only to find his father (Olav Riégo) sitting there. The father rises and leaves the room without a word, creating a miasma of guilt so thick you could hack chunks out of it. Torment is a deeply unsettling movie that foreshadows some of the ways its novice screenwriter, Ingmar Bergman, could cloud over even the sunniest disposition with the films he would later direct. It also anticipates Bergman's occasional resort to overkill in his own films, piling misery upon misery. He wrote the screenplay to get even with his own education, to show how the very system of schooling thwarts creativity in the name of discipline. Jan-Erik is a dutiful student who really wants to spend time practicing the violin, but he's forced into the mold provided by the system, which includes a mind-numbing drill in Latin grammar that brings out the will to power in the teacher students call Caligula. It has been suggested that Caligula, who reads a Nazi newspaper in one scene, is also a veiled portrait of the Nazi presence in officially neutral Sweden, but that's only one element in the character's sinister villainy. He's mostly a despoiler of youth, including not only handsome Jan-Erik but also the tobacco shop clerk Bertha, whom he secretly terrorizes, and when Jan-Erik falls for Bertha, Caligula makes the most of it. Torment is a disjointed film, with Sjöberg and cinematographer Martin Bodin laying on the expressionist shadows and camera angles perhaps too heavily, and it never really comes across as an indictment of the education system -- there's a cheerily forgiving teacher and the headmaster really seems to be a well-meaning man -- so much as a somewhat truncated coming-of-age melodrama.

[littlehenrikehd]

Okej, tre avsnitt in i julkalendern som gav mig ångest i Oktober-November. Hur känner vi ?

Det allra viktigaste med en reboot/remake är att den nya måste kunna stå på egna ben och tillföra något som orginalet inte hade (Se Ducktales 2017). En bra reboot/remake är inte en rak kopia av orginalet, det är en förbättring som st��r separat från orginalet.

Det är dessa kriterier jag har haft i åtanke när jag sett på julkalendern hittills, och än så länge har jag inga större klagomål.

Musiken, kostymerna, effekterna, och scenografin, är alla otroligt bra genomförda. Dem efterliknar orginalet på ett sätt som återskapar den mysiga stämningen utan att få en att önska man hellre tittade på den istället.

Just scenografin är något jag haft riktigt kul med. En av det största anledningarna till att Trolltider 1979 är min favorit julkalender är hur dom byggt stora verisioner av små saker, vilket jag älskar. När jag fick höra om rebooten var jag rädd för att dem antingen skulle strunta i den här aspektern, eller låte cgi sköta det vilket inte hade haft samma känsla. Men hör och häppna !

Vi har en sko-säng ! Vi är så tillbaka ! Jag kan nu dö lycklig.

Vill även påpeka introt med fotstegen och hur överlycklig jag blev när jag först såg det.

Hur som haver, över till story och skådespel.

För dom som inte har sett Trolltider 1979 så är årets julkalender en remake på en fyra avsnitt lång storyline från orginalet. Denna storyline var också en av det mer intresanta ur hela julkalendern så det är ingen överaskning att just den blev vald att expanderas. Och jag måste säga att jag gillar ändringarna.

I orginalet vaknar Bergatrollet efter en 500 års lång sömn för att sedan vara vaken i 500 år osv. När han vaknat tar han även ett troll fånge för sällskap. Mer än så är det inte. Så bärnstenen, Bergatrollets estetik och status som ond, och människornas involvering är alla nya. Och det är här som jag personligen ser att de bakom årets julkalender har en kärlek till orginalet.

De såg potentialen och valde att expandera på det. Vilket är hur en bra remake börjar; med kärlek och viljan att göra något mer.

När det kommer till skådespelarna har jag inte heller några klagomål.

Som jag sa i min trailer break-down/reaktion, så är Nour El Refai skit bra i rollen som Mara, speciellt den här verisonen av henne. Hon har en olycksbådande aura kring sig och lyckas vara hotfull utan att verka direkt ond eller elak, och man kan se att hon har kul i rollen. Har fortfarande problem med hennes kostym, men whatever.

Kjell Bergqvist slaktar också i rollen som Gorm. Han har en mycket mjukare stämma än Stig Järrel som spelade Gorm 1979, men han behärskar sig lika väl och framför en ansvarsful men något impulsiv och vresig ledare.

Jag kommer inte gå in på dom andra karaktärerna eller skådespelarna, men överlag ser det bra ut. Är dock fortfarande lite osäker på Henrik Dorsin som Vätten, men vi får se.

Så, slutsatsen; Trolltider 2023 är helt okej, till och med bra. Det är än för tidigt att säga säkert hur man tycker, men jag har kul än så länge. Det märks att människorna bakom julkalendern lagt ner tid och kärlek under produktionen för att få den så bra som möjligt och att Trolltider 1979 ligger varmt om hjärtat för dom. Detta är ingen lat nödlösning för att svt inte visste vad dom skulle göra, det är ett passionsprojekt. Och mer kan jag faktiskt inte be om.

ALSO

Be who you are for you priiiiiiiiiidddeee

[fairytalemovies]

Stig Järrel as the Devil in Flickan och djävulen (1944).

[moviemosaics]

The Devil’s Eye

directed by Ingmar Bergman, 1960

[fabioemme78]

[lentecreativo]

“Djävulens öga” (1960)

[imsorryimlate]

Stig Järrel as Caligula and Alf Kjellin as Jan-Erik in Torment (1944)

+ bonus:

couldn’t find a screenshot of this scene without the watermarks so i didn’t want to put it with the rest, even though it’s very good

[ghoulfool]

Första divisionen - 1941

[motionpicturelover]

Films I've watched in 2022 (89/210)

The Devil’s Eye (1960)

[byneddiedingo]

Jarl Kulle and Bibi Andersson in The Devil's Eye (Ingmar Bergman, 1960)

Cast: Jarl Kulle, Bibi Andersson, Stig Järrel, Nils Poppe, Getrud Fridh, Sture Lagerwall, Georg Funkquist, Gunnar Sjöberg, Gunnar Björstrand. Screenplay: Ingmar Bergman, based on a radio play by Oluf Bang. Cinematography: Gunnar Fischer. Production design: Edvin Laine, P.A. Lundgren, Mario Soldati. Film editing: Oscar Rosander. Music: Eric Nordgren.  Molière, Mozart, Byron, Pushkin, Kierkegaard, Shaw, and Camus have all had their go at Don Juan, so why not Ingmar Bergman? This rather turgid and talky fantasy has the Don (Jarl Kulle) returning to Earth to seduce Britt-Marie (Bibi Andersson), a young woman whose virginity has caused a proverbial sty in the devil's (Stig Järrel) eye. That so much ado is made about the virginity of a woman about to be married in 1960's Sweden is only one of the problems with the movie's setup. She's the daughter of a vicar (Nils Poppe) in a small Swedish village whose wife, Renata (Gertrud Fridh), feels neglected and has sunk into a psychosomatic invalidism. When Don Juan arrives, he brings along his manservant, Pablo (Sture Lagerwall), who takes it on himself to seduce Renata. What starts out to be a sex farce turns into a disquisition on the nature of love. It's not helped by the archness of some of the performances, especially Andersson's. She's made up and costumed to look like the heroine of an early 1960s domestic sitcom like The Donna Reed Show, and it's hardly plausible that she should choose her goofy fiancé, Jonas (Axel Düberg), over the brooding but intelligent Don. Bergman clashed with his longtime cinematographer Gunnar Fischer during filming, putting an end to their collaboration but opening the way to an even more fruitful one with Sven Nykvist.  

[frankenpagie]

4.10.19

[skruttet]

Tove, Vivica, and actor Stig Järrel

[historygreatest]

Stig Grybe, Swedish actor, Died at 88

Stig Grybe, Swedish actor, Died at 88

Stig Rudolf Grybe was born on July 18, 1928, and died on February 1, 2017. He was a Swedish actor, comedian, writer and film director. His debut as a film actor was in the 1947 film Får jag lov, magistern, starring Stig Järrel and Ulla Sallert. During the late 1950s and early 1960s, he played the character “Ante Nordlund” on the radio, in a 1963 TV series, and in the 1964 movie Drömpojken. Grybe…

[sunkitklubb]

It is the year after the epic Hans Edler album ”Elektron Kukéso” and famous Swedish actor Stig Järrel reads ghost stories on Hans Edler’s label, Marilla. Hans Edler performs *elektronmusik* and the album is co-produced by Börje Forsberg, who had his own Tyfon label - later to become the black metal label Black Mark. It’s the year 1972.