#Saker

[chissgender]

Anyway fem Saker

[birdnanas]

bro how much to be in your place

[mikec137]

Mägenwil, Switzerland, May 2024

[tomoleary]

Bill Willingham “Elementals/Saker” Pin Up (undated) Source

“It was intended to be used as a pin up in one of the Comico books but was withdrawn when Bill's relationship with the notoriously nasty publisher soured.”

[riverwaikato]

Sinbad the Saker Falcon in flight

[tryingtounderstandbrainheart]

Räknas ...jag?

Liksom...vad kan jag?

Alla omkring mig har ju liksom sina talanger och coola grejer. Men...vad har jag? Det känns som att det inte spelar roll. Jag ser inte mig. Jag är nog byggd för att se andra. Jag är skapt sån redan from birth.

Jag är ju..jag. Egentligen. Jag älskar ju mig ändå. Jag är ju bäst. Alltså mitt väsen rockar. Visst ibland lockar det att vara mamma och ha söta hundar och hela grejen. Och just nu så är det tydligen ifrågasätta fucking Allt. Är det här rätt/fel leken. Den är skitjobbig, den ger huvudvärk och får mig att totalt tappa uppfattning om vad som är upp och ner och rött och blått.

Det känns fortfarande som jag ... jag vet inte...är rätt fast samtidigt hasar mig fram på smulor och gåvor.

Det finns en längtan och önskan om det där långt borta. Det som jag har så svårt att nå och bli. Men ja just det, räknas jag? För vissa är jag skitviktig; Trots att jag inte kan åka skridskor eller laga mat åt 10 personer. Det Kan jag nog egentligen men det är läbbit. Jag är ju liksom den här. Alla är inte perfekta följa röda tråden.

Men visst...jag tvivlar ju. Jag kanske har valt fel och kanske valt fel hela livet och jag kulle ju bara ha gjort sådär istället så hade jag varit lyckligare. Jag vet inte...jag kom ju hit som jag ändå. Jag valde Inte en standardform, varken kroppsligt eller personlighetsmässigt. Jag är inte byggd för den röda linjenvägen. Ifall inte hittills. Kanske sen, vem vet.

Jag har nog utforskat livet på mitt sätt. Det är spännande ändå att macheta fram en egen väg. Man vet ju aldrig vad man hittar där. Men ja...tvivel. Jävligt mycket tvivel. Men det leder bara fram till att Jag är fel och då är verkligen hela jag fel för jag har ju alltid varit den jag varit.

Savannen är ju fylld av olika djur. Räknas dyngbaggen? och lössen? Spelar det någon roll om syrsorna? Sen om jag är geparden eller dyngbaggen det... jag är nog neither. Jag är ju jag.

Det är konstigt när man ser sig själv. Det är ju skitmycket! Oordnat.

Vissa är ju sådär...snickare. och mästare på att snickra. vissa är mästare på italienska. eller tae kwondo och äppelpaj. Eller läsa sagor på franska. Eller kunna citera hela...

jag vet inte ens om det är värt att grotta ner sig i. Det är nog mest jag som tittat på så många andra och velat att de ska ha det bra att jag i farten glömde att det även gäller mig. Att göra saker man tycker om och älskar på fel tillfällen är inte ...kärlek. Det är nån slags urkopplat hjärta och logik. Det makear sense att vika tvätt nu, så jag gör det.

Vem jag är? Oj. Bra fråga.

Jag kommer inte duga mer för att jag egentligen lär mig italienska. För då skulle jag gnälla på att det är ju mest lite fraser eller så skulle det inte räcka. So? Jag kan ju inte hästhoppning eller dyka.

Kemi är så coolt, för det har en förmåga att passera allt sånt. Spelar roll om nån kan spela gitarr eller göra asgod sås. Det är ju mötet och studsandet mellan energierna och individerna som gör biffen. Egentligen. Sen hur fint hon kan virka är ju lite whatever. Visst man kan ju lära sig eller så men ärligt talat så är det ju mest för den personen om det vill vara duktig på virkning eller nåt annat.

*gäÄÄÄäääsp*

Jag räknas absolut. Jag är nog mest lite quirky och gillar lite udda grejer. Jag...gillar att göra på mitt sätt.

och jag skulle inte byta den här farkosten för allt jävla smör i småland. visst, vissa gillar andra saker än mig och villa volvo vovve livet, men det har inte varit rätt för mig. Visst, jag märker att jag känner att det är tomt ibland. Och liksom för tyst och ordnat. Vi får väl se vad som kommer härnäst. Whuuuuu knöööööuuuws...?

Man får ju bestämma.

Så...offerkoftan blir ju lite...överflödig då? Det blir den säkert men den får hänga med ändå. Den är lite gosig även om den luktar lite möggel.

Jadu, vem vet.

[polskiyt]

[booksandteaandstuff]

"When bursting out from my hot womb, he wielded in his hand a black clot. Like a hound that dovours its own heam, Like a panther that pounces against a cliff, like a lion that cannot restrain its wrath, like a python that takes its prey alive, like a saker that stoops at its shadow, like a pike that swallows soundless, like a bull camel that bites its calf's heel, like a wolf that stalks in the whirling blissard, like a drake that eats the ducklings it cannot direct, like a dhole that joins in league to defend its lair, like a tiger that wastes not time to take its prey, like a cur that hunts with cunning cruelty, you killed."

The Secret History of the Mongols, Christopher P. Atwood (Translator)

https://bookshop.org/a/12010/9780241197912

[sistensims]

Saker RapX

[sixtoesaint]

The last of the summer picture I think...

[chissgender]

When the whole galaxy wants you dead but at least you’re bisexual

b&w version bc I like it. That’s all. The aurebesh says “hunted” btw.

[birdnanas]

∧,,,∧

( ̳• · • ̳)

/ づᡕᠵ᠊ᡃ࡚ࠢ࠘ ⸝່ࠡࠣ᠊߯᠆ࠣ࠘ᡁࠣ࠘᠊᠊°` `

(つ (ノ

[scarowsims]

Saker RapX/GT

[yourlocalbirdie]

Finished oc/kinsona ref !!

This is currently my main fursona, (or rather, feathersona?... hah) inspired by my theriotype, saker falcon! I am emotionally attached to her for the next few months, thank you.

☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★☆★

if anyone wants to do an art trade, and is able to draw this baby, feel free to dm me > < !

thank you as usual <3

[hawkinsbnbg]

Steve had always been a daddy’s boy. Richard, though strict sometimes, still spoiled him plenty.

Thus, even when he went to college, he still texted and called his dad to ask for whatever he wanted.

There wouldn't be any problems if he hadn't mistaken one of his contacts for Richard's one bleary morning.

———

Steve: you told me to get a new car

Steve: but how can i get it without any money?

Prof. M: ?

Steve: don't ? me 😒 if you gave me back my card, i wouldn't have to wake you up this early

Prof. M: how much?

Steve blinked owlishly, surprised that Richard didn't start lecturing him on how to spend his money like usual.

He shrugged. Strange or not, he wasn’t about to look a gift horse in the mouth.

Steve: it's up to you, daddy

Steve: also don't forget to send me this month's allowance 😘

Prof. M: ?

Steve: stop ?ing me

Rolling his eyes at his dad's weird behavior, Steve checked the notification when his banking app tinged and grinned widely.

Goddamn.

This was a lot even for Richard's standard. If he spent carefully, he could buy more than just a new sport car.

Steve: thanks daddy 🥰

Steve: i promise to work harder next semester and won't skip classes anymore

Prof. M: it's not much, but can you stop calling me daddy now?

Frowning at the text, Steve pressed the call button, wanting to ask what was Richard's problem now.

"Daddy, are you mad at me again?"

"I'm not mad at you, Mr. Harrington, and I'm certainly not your dad, either," an amused voice sounded in his ear.

Horrified, Steve belatedly realized that he wasn’t talking to his dad at all.

He pulled his phone away as if he was burnt and saw Prof. Munson staring back at him mockingly.

"I'm so sorry, sir," He squeaked out. "I, uhm, didn't mean to ask for your money!"

"Don't worry," the man chuckled warmly. "If it means you won't skip my classes in the future, then it's worth it."

And suddenly, Steve remembered the massive crush he had on this man when he had followed Robin him into the criminal behavior class.

Those whiskey eyes would forever ingrain in his dream.

"But this is still too much, sir," Steve worried his bottom lip, feeling his cheeks and tummy warm with embarrassment. "I can return it to you, Professor."

"Just keep it," the man said calmly. "Can I call you Steve?"

"Yes, sir," Steve mumbled, heart thumping hard in his chest.

"So Steve, go get your car or whatever you want," the man huffed out a quiet laugh. "Just remember that you owe me all of my classes until you graduate."

When Steve put his phone down, he buried his face into his hands and squealed, kicking his legs and punching the air in elation.

In the following semesters, Steve was praised by his parents for improving his grades and not wasting money on "meaningless things" anymore.

They didn't need to know that it was all thanks to Professor Munson who had kept him in line.

And also lavished him with too many gifts and affection to be considered professional.