#Omaka par

[kenne63]

Jultavla och ”Omaka par”

Jultavla och ”Omaka par”

Ja det blev en julig tavla häromdagen. Det bara blev så men jag blev ganska så nöjd med resultatet. Lite roligt att mixtra lite med färger eller hur. Tog fram min låda med färger, roller och penslar så kan det bli vad som helst. Man har inte en susning när man börjar hur resultatet kommer att bli. Idag fick jag ett sms. Det stod i sms att jag skulle kontakta banken. Det kändes inte seriöst att…

[whitewaterpaper]

April månads sedda filmer. Eller filmer och filmer, denna månad snöade jag nästan helt in på teaterföreställningar av olika årgångar... Inga tummar delas ut denna månad då jag håller dem som likvärdiga.

Mary Poppins [US-1964]

Panik på Kliniken [SE-1994]

Kuta och Kör [SE-1992]

Är Du Inte Riktigt Fisk [SE-1986]

Janne “Loffe” Carlsson i högform!

Charleys Tant [SE-2015]

Obeskrivligt ... övertygande ... Claes Malmberg som Charleys Tant!

Arnbergs korsettfabrik [SE-2000]

AB Dun och Bolster [SE-1989]

Kärlek & Lavemang [SE-2002]

Omaka par [SE-1994]

Låt oss se annat än fredriksdal i kväll... som Eva Rydberg på Lisebergsteatern... Plus fantastiska Laila Westersund!

Rabalder i Ramlösa [SE-2009]

Den stora premiären [SE-2009]

Soldat Fabian Bom [SE-2017]

Klassisk Poppe på Stefan & Kristers “Vallarna”.

Kitty i Spökhuset / Nancy Drew and the Hidden Staircase [US-2019]

Missa heller inte att spana in vad @kulturdasset tittat på denna månad.

[ekorrens-versmakeri]

Ord

En lista av saker

Substantiv som inte hörde ihop

Tankar som gjorde att jag kände obehag

och rädslor,

och krav

som jag satte på mig själv,

helt i onödan

För jag förstod det inte då,

att jag hade låst fast mig själv

vid allt jag ville vara,

vid att det skulle vara på ett särskilt sätt

Nu vet jag att allt kan höra ihop,

att omaka par kan passa perfekt,

som på måfå ihoplimmade bitar av en krossad vas,

om man bara slår sig fri,

från kraven,

från kvalen

Så nu,

är vi klara

och här kommer en sista dikt

Det känns konstigt på så många sätt

Även fast jag vet, att orden inte behöver ta slut,

inte än, inte nu,

Så tills vi ses nästa gång,

slå ihop datorn,

och sätt er i solen och njut!

[hanswestlund]

”Omaka par” liten bild till salu för 500kr oinramad. 1000kr inramad. #hanswestlund #tusch #teckning #akvarell #målning #fantasi #katt #fågel #konst #art #bird #cat #ink #drawing #watercolor #drawing ”Odd Couple” (på/i W-Art) https://www.instagram.com/p/BvVrOEbHE4m/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=1hz3r3gmnn5j9

[ingenaning]

För att tänka bättre åkte jag till havet. Ofta hamnar jag där när min tillvaro är oviss. Som den var då, egentligen är den fortfarande det, beklaglig. Det var för tidigt för att möta någon annan i ögonen när jag for. Omständigheterna hade gjort mig nära viktlös men stegen framåt krävde benmuskler och kondition. Sorgen är tung för den som ensam bogserar den. Varumärket jag i åratal utformat karaktäriserades inte av förtvivlan, därför gav jag mig av. Flykten till havet var en nödvändig desertering för att återvända som den profiterande som varit jag.

Jag hämtade nycklarna till en väns stuga en tidig morgon och flyttade in. Hängde de få klädesplagg jag tagit med på galgar i en tapetserad garderob. Ljuset nådde inte ända in, men under himlakropparnas omlopp hade väggarnas gula pigment som formade små blommor bleknat. Två par byxor, jeans och ett par luftigare, tre t-shirts och en fleece att sova i, jag visste att väggarna behöll värmen för sig själva under dygnets mörka timmar. Allt fick ta plats på galgarna, det blev till och med över för de plagg jag lämnat hemma på hög. I jordkällaren placerade jag vattendunkar, potatis, lök, en knippe rädisor och en kruka persilja jag själv odlat. Där fanns andra basvaror jag fått direktiv om att förbruka, ingen annan gör besök under vinterhalvåret. Stugan var inte rustad med varken kyl eller frys eller solceller att hålla igång. Arbetsdatorn lät jag stå uppfälld men avslagen på köksbordets citronmönstrade vaxduk, ett vittne om den barnfamilj som om somrarna vistas här.

Jag var ensam i en sommarstuga äldre än morfar, gammal som kriget. Med klassisk falurött yttre och vita knutar. En allena livskraftig stuga, åtminstone när den fylls av ljuden och energin en familj kommer med. Jag livade inte upp den särskilt men vattnade omsorgsfullt de stackars krukväxterna med några droppar av det vatten som framhärdat i regntunnan. Unnade de en chans till liv. Det är alltid lättare att rå om en utomstående, en som befinner sig utanför den man är själv.

Stugans vardagsrum var mer ett allrum med matsal och soffavdelning och lekhörna i ett. Jag hade svårt att föreställa mig att det ibland väsnas av sådant som skratt och tårar där. För stunden ekade ljudet från när tungan skickade salivet nedför strupen. Eventuellt genljudade det bara i tanken, jag hade ingen att fråga vad som var och inte. Rummet, som nog var mer en sal, var oändligt i tak och dess rymd pryddes av bastanta träbalkar som såg ut att genomleva alla naturkatastrofer huset möjligen kan utsättas för. Tiden kommer att berätta den historien. När alla växter fått sitt tog jag ett nytt varv för att öppna alla fönster. Hasparna tillät luften oblygt svepa in. Jag lät släppa in det uns av liv naturen ännu kramade ur. Vinden gjorde ett försök att tilltala mig genom att fånga en hårslinga som glidit ur tofsens grepp. Stråna fastnade i mungipan. Jag fick loss dem med en kraftigt utandning. Mig själv fick jag loss ur brisens grepp då jag landade i en av sofforna i vardagsrummets omaka möblemang. Jag var blott en människa nog för fåtöljen ändå slog jag mig ned på soffans mellersta dyna. Jag bredde inte ut mig utan satt som på en stol med båda fötterna i golvet. Händerna vilandes i knät, handflatorna vända nedåt. Jag kunde läsa en bok. Lyssna på något. Sjunga för mig själv. Bland alternativen befann jag mig mitt i brinnande eruption medveten om att flodvågen av tårar varken kunde förhindra eller bromsa. Jag bara satt. Såg på höstlöven som vägrade ge vika. De förbittrade träden som bara halvt gått in i vintervila, halvt redo att rusta upp. Fastän jag var så trött på sol, jag är det än, kunde jag inte hjälpa att beundra den ljumma höstsolen som gav bladen den vackrast tänkbara brandgula nyans. En mesig vindpust lockade till sig ett löv. Lät det inte landa inte på marken utan den lilla vindpust som bjudit upp förde det med sig. Min blick följde deras uppträdande. För ett egenmäktigt ögonblick var mitt medvetande i viloläge. Vinddansen tog med sig min blick som landade på den skumpande horisonten som mynnade ut i två kontraster av blå. Naturens medryckande rotation lurade deterministen i mig. Det var dags att gå till havet.

[fisscakvariet]

Rocka sockorna på Världsdagen för Downs syndrom 21.3!

Onsdagen den 21 mars är dagen då du med gott samvete får gräva djupt i strumplådan och ta fram de där glömda, udda och omaka strumporna. Fira världsdagen för Downs syndrom och ta på dej olika par strumpor för att visa att annorlunda är bra och att alla är lika värdefulla!

Den vanligaste formen av Downs syndrom innebär att man har 3 exemplar av kromosom nr 21. Därför rockas sockorna just den 21.3. Och varför rockar vi just sockor? Jo, för att kromosomer ser ut som små kryss precis som sockor som paras ihop med hälarna mot varandra. Vad vet du om Downs syndrom? Gör ett test på: http://rockasockorna.se/vad-vet-du/

Vadå rocka sockorna?

Initiativet kommer ursprungligen från USA med namnet ”Rock your socks”

2014 initierade Svenska Downföreningen kampanjen “Rocka dina sockor”

Idag drivs varumärket av Svenska Downföreningen

Internationellt drivs kampanjen “Lots of Socks” av Down Syndrome International

I Finland deltar redan flera organisationer, bl.a. FDUV och Folkhälsan

I år deltar också FiSSc i kampanjen för att sprida kunskap om Downs syndrom och allas lika värde! Klä er i omaka strumpor och visa att alla är välkomna i scouterna! Ladda upp en bild på era somekanaler med taggarna #rockasockorna och #fisscrockarsockorna

Källa: http://rockasockorna.se/

Sisuverksamhet och sommarläger tillsammans med FDUV

I projektet 100 nya sätt att scouta har jag under de senaste två åren jobbat bland annat med frågor om sisuscouting. FiSSc har inte ännu etablerad och organiserad sisuverksamhet, alltså verksamhet för scouter i behov av särskilt stöd. Runt om i landet har en del av kårerna sisumedlemmar och till och med sisugrupper, men sedan 2006 har FiSSc som förbund inte ordnat sisuverksamhet.

Det här är något vi försöker få ändring på! I augusti ordnar vi för andra året i rad ett samarbetsläger med FDUV (Förbundet de Utvecklingsstördas Väl) där vi ser till att också personer i behov av särskilt stöd har möjlighet att utmana sig själv, lära sig nytt och uppleva all den fina gemenskap som scouting innebär. I sommar ordnas lägret vid Bensows villa i Barösund i Ingå skärgård.

Förra sommaren deltog Flickscoutkåren Korsfararflickorna i lägret med hela kåren. Käs mer om deras erfarenheter på 100nyasatt.fi!

Nu söker vi intresserade personer som vill planera och förverkliga lägret och samtidigt utveckla och förankra konceptet i FiSSc på lång sikt! Mer info om arbetet och en annons för uppdraget finns på scout.fi! 

Är just du rätt person? Kontakta mej (Sabina Fortelius (förnamn.efternamn@scout.fi)) om du har frågor eller är intresserad av att medverka i lägret!

Sabina Fortelius jobbar med mångfaldsfrågor och projektet 100 nya sätt att scouta.

[lishellstrom]

Omaka par

via Omaka par

[fadervoor]

#the_pogues #fairytale_of_newyork ♬ "...and the bells are ringing out for Christmas day...." ♪ https://youtu.be/l14aDp-4NKk Låtens berättelse (fr. 7 dec 2015): En tragisk framställning av ett julfirande i storstaden, om ett tudelat par som, i en blandning av hjärtelängtan, drömmar, kärlek, sex och droger grälar och där han gör ett taffligt försök till att sluta fred under julaftonsnatten (försoningssex). En vackert framförd julsång för att ha de miserabla parförhållandena i åtanke — och minnas att det finns även olyckliga stunder och omaka par därute — och de ensamma som söker kontakt med någon annan, i storstadsvimlet. - - - THE POGUES - FAIRYTALE OF NEW YORK It was Christmas Eve babe In the drunk tank An old man said to me, Won't see another one And then he sang a song The Rare Old Mountain Dew I turned my face away And dreamed about you Got on a lucky one Came in eighteen to one I've got a feeling This year's for me and you So happy Christmas I love you baby I can see a better time When all our dreams come true They've got cars Big as bars They've got rivers of gold But the wind goes right through you It's no place for the old When you first took my hand On a cold Christmas Eve You promised me Broadway was waiting for me You were handsome You were pretty Queen of New York City When the band finished playing They howled out for more Sinatra was swinging All the drunks they were singing We kissed on the corner Then danced through the night The boys of the NYPD choir Were singing 'Galway Bay' And the bells are ringing Out for Christmas day You're a bum You're a punk You're an old slut on junk Living there almost dead On a drip in that bed You scum bag You maggot You cheap lousy faggot Happy Christmas your arse I pray God It's our last The boys of the NYPD choir Still singing 'Galway Bay' And the bells are ringing Out for Christmas day I could have been someone Well, so could anyone You took my dreams From me when I first found you I kept them with me babe I put them with my own Can't make it all alone I've built my dreams around you The boys of the NYPD choir Still singing 'Galway Bay' And the bells are ringing Out for Christmas day.

[axfrm]

13 juni. Jag kommer ihåg - det tror jag inte du gör. 

Åtminstone inte på samma sätt. Det var en speciell dag. Såklart. Det var ju bal. Något alla ser fram emot, eller åtminstone låtsas se fram emot. Att jag ens gick på balen var ganska osannolikt. Jag hade en jättetrevlig kväll och en lika trevlig baldejt, trots att vi var och är ett par omaka människor. Jag hade iallafall någon att gå med. 

Vi var även först på plats, en halvtimme sena. Classic Luleå, ingen vågar ens kliva ur en bil om man ska göra det först. Kul anekdot, klasskompis sa till morsan, citat: “sjukt att Axel är först av alla, han är ju aldrig först eller i tid till någonting”. 

Accurate ändå. Har redan etablerat mig på Handels som sjukt sölig och killen som alltid kommer sent. Eller aldrig kommer i tid, välj din favorit. 

Ikväll minns jag denna dag och natt lite extra. Har varit nostalgisk och sentimental hela dagen. Sånt händer väl I guess. Tänker på samtalet vi hade i lördags. Vi har en så konstig relation nu. Jag tror för första gången att jag ärligt kan säga att jag inte älskar dig längre. Eller jo visst, jag kommer alltid älska dig men jag är inte kär längre. If that makes any sense. Det som fick mig att skriva om prom night var just hur det samtalet fick mig att fundera. 

Fundera på allt som vi sagt - borde sagt - inte sagt till varandra. En sådan sak som jag aldrig sade, och som jag låter vara osagt om jag borde ha sagt, är texten jag skrev till dig denna kväll. Det var en kärlekshyllning och för mig skulle det symbolisera ett avslut, att det var dags att gå vidare. Den handlade om hur det inte alltid blir som man tänkt sig, men att det ändå alltid löser sig. 

Med det i åtanke blev ju såklart inte den här kvällen heller som man hade tänkt sig. Under kvällen ville du inte veta av mig. Utöver ett utbyte av artighetsfraser innan intåget kände jag mig som pesten. Väl på terrassen hade jag bara en simpel önskan, att vi skulle ta en bild - så att jag kunde få ut min text. Blev snabbt dumförklarad och det blev ingen bild. Ingen text heller. Men vi var inte redo då, varken du eller jag. 

Men tro det eller ej, trots att det inte blev som jag tänkt mig, så löste det sig. 

Det löser sig alltid

[f-fools]

Zacharias.

Atmosfären som låg över Stockholm var en helt annan än den i Miami, staden vars siluett uppkommit tack vare kokainepidemin under 70- och 80-talet. Sveriges huvustad var monotont i jämförelse till den brokiga stad Zacharias för två ynka dagar sedan lämnat efter att ha varit bosatt i dess tropiska klimat i hela tre år. Även om han funnit sig trollbunden vid staden så hade hemmet till slut kallat på honom. En mamma som så förtvivlat sörjt över att hennes förstfödde och enda son skulle flyga över havet och stanna på obestämd tid hade känt sig som om hon befann sig i sjunde himlen när han förtäljt att en hemresa var bokad. Tårar hade fällts när han åkt och lika så när han kommit tillbaka. Men inte från Zacharias sida. Alexa som var hans mors tillkallelsenamn hade med skräckblandad förtjusning granskat sitt eget kött och blod ut till fingerspetsarna. Han hade lämnat som en nästan tom canvastavla med hud som inte var täckt av svart bläck till att nu av den synbara hud över händer och hals var prydda med tatueringar. Som om det inte hade räck så hängde nu en metallring i hans ena näsvinge. Även av bilder hon beskådat så hade hon levt i en sorts förnekelse över hans val att täcka sin kropp med permanent konst. Hon var alltså inte ett stort fan av varken tatueringar eller piercingar. Men trotts det så hade hon ändå låtit hans underläpp bli penetrerad av en kanyl hela två gånger under året han varit sexton. Hur skulle hon någonsin kunnat neka honom något sådant? Med ens Zacharias gjort sig hemstadd i sitt sovrum som stått obebott i hela tre år så hade han tagit reda på var barndomsvännen höll hus. Viktor. Visst skulle han ljuga om han sa att han inte saknat honom. De hade varit som ler och långhalm trotts att de var ett omaka par. Viktor var nu sambo med en man vid namn Alex, i alla fall enligt vad som stod skrivet på hitta. Fast det visste han ju egentligen redan för han kunde ju minnas när han scrollat genom sitt facebook flöde att Viktor ändrat sin relationsstatus. Zacharias kunde inte annat än glädjas för hans skull. Det hade varit tydligt att Viktor haft någon sorts förälskelse i sin vän men det var ju inget han någonsin uttryckt. Där och då med telefonen i handen vars display textade adressen som Viktor nu bodde på så beslutade Zacharias sig för att bjuda in sig själv. Han ville veta hur han mådde, hur livet såg ut för honom. Det var ju år sedan de talats vid. Klockan hade närmat sig sex på kvällen. Var det kanske oanständigt att vid denna tid oanmält besöka någon? Det blev ett par ögonblick utav velande innan han bestämde sig för att traska iväg ut i höstvädret. Kylan bet i hans kinder och gav dem en nästintill rosenröd färg. Han hade ju inga kläder för Sveriges höstväder så jackan av fejkläder värmde inte det minsta. Kanske kunde han också skylla på att åren utav rökning inte hade haft en så positiv påverkan på hur blodet forsade genom hans kropp. Det tog inte mer än en kvart för honom att promenera till lägenhetshuset där Viktor skulle bo. Visst var han väl lite nervös. Hjärtat pumpade friskt på innanför hans bröst i ett par frekvenser högre än det brukade. Nåväl, tänkte han när han släppt ner cigaretten vars glöd snart nått dess orangea filter. Ett djupt andetag drogs in genom hans näsborrar för att fylla lungorna med luft för att sedan släppa ut den genom munnen innan han klev in genom lägenhetsporten. Enligt den tavla som hängde precis innanför porten så skulle Viktors lägenhet ligga tre våningar upp. Så han fick helt enkelt klättra de trappor som ledde honom dit. Till den dörr som ledde in till lägenheten stod Viktors efternamn, Wallin. Ett par lätta knackningar placerade han på trädörren. Kanske Viktor inte ens var hemma. Det återstod att se.

[frigusnomen]

Vi var något någon gång

En gång var vi bara barnet, men åratal efter det möttes vi och blev ett. Något mer än vi kanske kunde föreställa oss som barn. Men nu är vi inget igen. Inget eller ett minne. Alla minnen Du har skapar på ett svårformulerat sätt den Du är, men ändå är dom värda väldigt lite i en tid då allting handlar om vad som presteras nu och vad som kan presteras i framtiden. Jag, vi, finns där i det som varit.

Inte för att jag egentligen vill ha tillbaka det som var. Vi var trasiga ihop. Vi var ett omaka par. Vi lyckades anklaga varann för våra egna svagheter och sårade varandra mer än vi önskade. En salig blandning av självömkan och bitterhet förgiftade oss. Vi tog kärleken för givet - i många fall - hur som helst. Men nu har vi gått egna vägar som kanske aldrig möts igen. Även om vi kommer få påminnelser av allt. Gemensamma vänner, syskon, nära och kära skapar en kapsel i vilken vi oundvikligen krockar.

Du betydde antagligen mer än Du förstår. För mig i min värld. För andra i min värld. Men nu är vi tomhet, idel tomhet. Och nu ringer Du inte mer. Nu behöver jag placera Dig i minnet och inte i en inbillad framtid. Men tro inte att jag inte står här stark. Styrka är det enda jag har. Även om det inte alltid visas utåt. Ettor och nollor är vi, och jag är en säregen blandning av dessa, glöm aldrig det. Ta mig aldrig för given.

[whitewaterpaper]

SoIF10: ”Vinterstorm”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 10.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Vid sjutton års ålder, förälskade Villemo Kalebsdotter sig kompomisslöst i den åtta år äldre Eldar Svartskogen. Lite på grund av att alla sa att Eldar var av dåligt blod och en professionell kvinnoförförare. Villemo fick dyrt betala för sin blinda tro på Eldar, som trots sin unga ålder redan hade blandat sig i uppror och blodshämnd.

Jag läser sammanfattningen av boken och konstaterar att det i stort kondenserar boken till några få rader. För så mycket mer med den här boken är det inte. Visst, man skulle kunna ifrågasätta att Villemo förälskar sig kompromisslöst i Eldar Svartskogen, för i stort så undrar jag om det inte handlar om en fix idé som hon envist höll fast vid.

Mycket riktigt, som vi anade mot slutet av förra boken, har det uppstått en rivalitet mellan Gråstensholm/Lindallén/Elistrand (hädanefter endast benämnd Gråstensholm). Där Gråstensholm (framför allt då Kaleb och Gabriella) använder alla medel – inklusive släkten i Danmark för att fylla socknens magar vägrar Svartskogen envist ta emot hjälp. Synbarligen på grund av händelser som dateras till Dans tid som sorensskrivare. (Eldar skall senare påstå att det handlade om att släkten var dansk och samtidigt gjorde det svårt för dem att avsky dem genom att vara rättskaffens typer).

Nåväl vad som händer är att Svartskogen prånglas på hjälp mot löfte om att renovera en lada. Och Villemo på vägen går och blir betuttad i den farlige Eldar. Och om det handlar om kompromisslös förälskelse eller en envis fix idé är jag som sagt inte så övertygad om. Något som fascinerar mig kring Villemo är att hon uppvisar drag av Sol – utan att Sandemo för den skullen nämner Sol på var och varannan sida. Liv har dock sett likheterna och till och med varnat Villemo för likheterna. Annars har Liv och Yrja förpassats till de sälla jaktmarkerna, och Gabriella spenderar hela boken i Danmark. (Där även Alexander Paladin gått härdan vad jag förstår). Det här har ju skett tidigare i serien, att folk helt enkelt avpolletteras mellan böckerna och är inte så förvånande. Alla måste inte få episka välskrivna slut – även om det varit fint att få ”uppleva” den sista stora lindens fall.

Det är när en av Gråstensholm drängar hittas med Eldars kniv i ryggen som storyn tar lite vind, Eldar flyr hals över huvud då drängen var av Wallar-familjen som nu lever på Svartskogens gamla gård. Villemo sätter av hack i häl mest på grund av sin egen övertygelse. (Att Eldar är lika betuttad i henne som hon i honom). Och det hela slutar med att hon själv dödar en av sönerna i familjen Wallar efter att nästan blivit våldtagen av dem.

Det är nu som den mer intressanta delen av storyn startar även om den schabblas bort i en tradig förälskelseintrig som inte gör någon glad. För trots att Villemo och Eldar inte orkar bära storyn som t.ex. Yrja gjorde i Längtan så är intrigen med det norska upproret intressant. Och händelserna på gården i Romerike tillhör bokens bästa.

Under bokens gång så upptäcker Eldar att Villemo är lite mer än bara en enfaldig flicka, men hans syn på Villemo är nästan uteslutande sexuell. Han talar om han vill vara den som ”väcker henne” – något han omedvetet redan gjort givetvis.

Det som försiggår på Tobrönns gård är horribelt. Allt ifrån att fängsla sina egna barn (dottern Kristine hittas ju inlåst i en jordkällare t.ex.) till att förslava människor som är mindre bemedlade mentalt. Villemo gör själ för arvet efter Charlotte Meiden, Silje och Tengel genom att vilja befria och rädda allihop. Något Eldar och rörelsen går med på främst kanske för att framstå som bättre än de danskättade i maktpositioner. Skall jag vara ärlig så tror jag inte missanpassade och vanskapta människor är vad de norska rebellerna prioriterar.

Att Villemo skulle påverkas av Eldars svartmålning av den dansa halvan av unionen är dock faktiskt väldigt troligt. Hon är ju ensam och isolerad med endast honom att ty sig till – så uppe på allt annat så tror jag Villemo utvecklar stockholmssyndromet – och kanske gör Eldar det med? För jag har så väldigt svårt att tror på hans plötsliga insikt mot slutet att Villemo är hans största och enda kärlek i livet.

Slutet är kanske det som överraskar mest, hitintills i serien har Sandemo haft en förmåga att låta omaka par få varandra som Tarald och Yrja eller Gabriella och Kaleb men Svartskogen möter sitt öde ute i en snöstorm på slätten. Fyra män ur familjen Wallar gör processen kort med honom och när Villemo hittar honom är han redan döende. Upproret i sig är kanske inte superintressant, vi vet ju att Norge förblev danskt fram till unionen med Sverige 1814 och inte blev fritt förrän vid unionens upplösande 1905. Så att det hela skulle falla till marken som en trasig ballong visste vi ju redan från början.

Parallellt med intrigen på Tobrönns gård så får vi följa Niklas och Dominic (den senare som tillfälligt lämnas sina uppdrag i den svenska armén) jakt på Villemo. De hittar henne givetvis på slutet, men mer än att de hjälper henne med en lösning för folket hon och Eldar fritog från Tobrönns gård bidrar de kanske inte med något av vikt. Jag skall villigt erkänna att jag inte direkt betänkte Livs och Elistrands projekt för mindre bemedlade barn, men det är ändå på något vis en passande lösning tycker jag.

Trots att det finns saker i boken som är intressanta så är den större intrigen med Villemo och Eldar relativt ointressant och det gjorde också boken mer tungläst än de tidigare. Det händer liksom inget som för den överliggande storyn framåt.

Boken bjuder dock på några upplägg för framtida böcker, det ena är avslutningen av kapitel åtta som talar om Tristan och hans lilla missöde ”skulle leda hans öde in i märkliga banor, som inte ska förtäljas här”. Som sannerligen antyder att det finns stoff för en bok i hand öde.

Det andra är blodsfejden mellan Svartskogen och Wallar, där blodsfejden nu verkar spilla över på Villemo (efter att hon dräpte Mons Wallar).

Det skall nämnas att Tristans lilla missäventyr berör Svartskogen den med – det är inte omöjligt att Gudrun Svartskogen kommer tillbaka och hemsöker Tristan, herdestunder kan ibland få bieffekter.

Det tredje upplägget är givetvis Dominic. Dels så lär han hamna i trubbel för att ha avvikit från armén, dels visade ju Villemo prov på tunghäfta i hans närhet. Jag är övertygad om att Villemo inte alls är en ”enmanskvinna” som hon beskrev det – och jag är rädd att Sandemo öppnat för att Dominic är den överbryggande biståndsdelen här.

Hur som haver så känns det bra med en paus från Isfolket nu.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Stockholmssyndromet @ Wikipedia.

[framatmalmo]

Omaka par en nödlösning som blev succé för MFF

http://dlvr.it/PGmHrk

[antonforsdik]

Omaka par

A young boy is trying desperately to keep his old, worn and dirty shoes away from the bullies that are chasing him. He knows if they catch him he is going to be kicked and beaten but the worst thing they could do is to take his shoes.