#KONCENTRATIONSLÄGER

[3540-kollektiv]

Förtrycket av sorberna under nazitiden: En systematisk förstörelse av den kulturella identiteten

Av Riley Lewis Under den nationalsocialistiska eran blev sorberna, en västslavisk minoritet i Lusatien, systematiskt berövade sina rättigheter, förtryckta och berövade sin kulturella identitet. Bautzen, ett kulturellt centrum för sorberna, drabbades särskilt hårt och förlorade nästan alla former av sorbiskt självbestämmande under nazistregimens repressiva grepp. Men förföljelsen sträckte sig…

[forislynx]

... [i koncentrationsläger är det] skadligt att tänka, eftersom det håller en känslighet vid liv som är en källa till smärta, en känslighet som dock någon förutseende naturlag trubbar av när lidande överskrider en viss gräns.

Primo Levi, Är detta en människa?

[audioproduction]

@history.hiking @mateuszkudla @herod.l . History Hiking crew Shooting & booming in the special place... . #onset #boomoperator #locationsoundmixer #locationsound #film #auschwitzconcentrationcamp #auschwitzbirkenau #memorial #museum #ww2 #koncentrationsläger #historyhiking #dzwiekwfilmie (w: Auschwitz Birkenau Concentration Camp, Poland) https://www.instagram.com/p/CNK1P-dDop-/?igshid=1ctpdbsicv172

[whitewaterpaper]

Sekreterarklubben (Kap 11–12).

C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. En dokumentär spionberättelse.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Författare: Jan Bergman. Publicerad: 2014. Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det där med mackan har jag hört faktiskt är sant, i en artikel i Populär Historia om ”Svensk Gourmet” (hittar tyvärr inte artikeln, varken på nätet eller mina nummer här hemma) kan man läsa just om den där mackan som åker in och ut för att dölja att gästen enkom dricker sprit. Svensk husmanskost som vi känner den föddes så sent som med Tore Wretman har jag för mig.

Inez och Pål-Erik ses i Stockholm och han vill ha hennes assistans med ett uppdrag. Trots att hon i realiteten slutat på byrån. Tystnad följer på tystnad och så blir det plötsligt skarpt läge. Episoden där den finska informanterna/flyktingarna är å enda sidan intressant, speciellt som Pål-Erik visar sig vara en gris på flera plan. Ärligt så är jag nog mer irriterad på hur han dumpar alla flyktingarna i knäet på Inez och försvinner utan ett ord. Inte ens lön för arbetsveckan kunde han ge henne. Att Inez och Pål-Erik förr eller senare skulle ”bryta upp” var väntat, men jag är ärligt lite överraskande av brutaliteten.

Ett genomgående tema i boken, och som ärligt varit tröttsamt ett tag nu är hela ”svenska underrättelsetjänster konkurrerar med varandra”-grejen. Och på C-byrån ser man ner på de flesta, och säkerhetspolisen speciellt, men om man sitter i samma båt är det väl bäst att försöka ro åt samma håll? I dessa två kapitel blir det dock allt mer tydligt att C-byrån är på god väg att monteras ned – eller är det något som vi med facit i hand bara läser in?

Tidigt i boken så luftade vi ordet ”koncentrationsläger” och när vi återkommer till ämnet nu så talas det om ”interneringsläger” som känns mer passande.

I det 12e kapitlet blir det också tydligt att författaren börjar knyta ihop säcken. Det görs dessutom på ett sådant sätt att det bitvis känns lite som att han inte berättar något alls, utan bara sammanfattar det viktigaste av det som han vill ha sagt. (Vi får ytterligare trista möten mellan Ternberg och C-byråns chef, där Ternberg pendlar mellan att inte bry sig om flickorna alls till att vara riktigt beskyddande.

Sedan ett par sekvenser som känns namedropp:ande om Olof Palme (som nämnts tidigare i boken) och Tage ”Folkhemmets fader” Erlander (som det svärs över både här och där i boken). Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det… Jag känner mig ganska oengagerad av boken och att vifta med två av svensk politisks giganter känns … väntat vid det här laget.

Och man tvärvänder helt plötsligt och koncentrerar sig på Ryssland, det hänger med all säkerhet ihop med att Tyskland är på väg att förlora kriget men skarven känns ändå osnygg.

– Sveriges position kommer att bli svår, mumlade Kristina. Hur som helst kan vi vänta oss problem efter kriget, fortsatte hon. För Sverige och för oss … Vår sort … Hon pausade ett tag. Vår sort, fotfolket utan titlar, utan egentlig tillhörighet, sådana som vi – särskilt kvinnor – slängs bort. Det finns ingen plats för oss. När kriget är slut finns inget behov av spioner, inget behov av oss flickor. Svalorna har gjort sitt, svalorna får gå. Vi har alltid varit lätta att offra. Många av oss har redan offrats på olika sätt. Vi är krigstidens tillfällighetsarbetare, som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för när kriget tar slut. Vi blir fredens första offer.

Kristina nämner ovan något som är sanning: flickorna som offrat en hel del för sitt land blir fredens första offer, för deras insatser under kriget har inte lyfts fram förrän nu. Och det är väl därför det är så svårt att tycka riktigt illa om boken.

Och jag var inledningsvis lite förvirrad när uttrycket ”Förenta nationerna” började figurera i texten. För mig är det nuvarande namnet på det som förr var känt som ”nationernas förbund” men det slog mig snart att det måste handla om ett samtida namn för ”de allierade”. Så när fotnoten dök upp senare och klargjorde detta så kändes den nästan malplacerad.

Jag tror har sett den danska filmen ”Flamman och Citronen” på bio. Jag var övertygad först om att det var för skolan, eller möjligtvis ett arbetslöshetsprojekt, men filmen är från 2008 och utesluter. Så nu är jag lite nyfiken: när, var och varför såg jag den? Var det ens på bio? Blev jag medbjuden av släktingar?

Nåväl – det är egentligen inte viktigt, för jag är säker på att den danska ”skarprättare” som omtalas under aliaset ”Flammen” här är den samma ”Flemmen” som figurerar i filmen.

Jag minns f.ö. filmen som helt okej.

LÄNKAR.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ goodreads.com.

Boken @ boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Tore Wretman @ sv.wikipedia.com.

Filmen @ imdb.com.

Filmen @ vodeville.se.

Filmen @ duckduckgo.com.

[lazer-exe]

mamma sa just att Felix ser ut som att han just kommit ut från ett koncentrationsläger och jag vet inte hur jag ska reagera

[atsvensson]

Varför skulle Sverige vilja bli som Finland?

Varför skulle Sverige vilja bli som Finland?

[robbialy]

From • @hoplouie Kristallnatten (tyska: Kristallnacht) mellan 9 november och 10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromer mot judar, Novemberpogromerna, som genomfördes i Tyskland mellan den 7 och 13 november 1938. Pogromerna iscensattes av nazister och utfördes av beväpnade grupper främst från det paramilitära Sturmabteilung (SA) men även av många civila. Omkring 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. Det kan hända igen. #vandel #hoplouie https://www.instagram.com/p/CkvTxlmDAl7-YInIgkg_GrLgRQ7QpmVgtewFAY0/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[magnuswesterberg]

6. Skjutfältsvägen

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till; använda det till någonting positivt, för det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida, han säger det precis så där som han förefaller att älskar att vända på förlopp, på samma som han också gör i sitt skrivande. Historia är processer, han refererar ofta till filologin, den vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse nu, viket kan vara mycket, mycket svårt – för just det är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att överbrygga gapet/glappet – att begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir allt mer ansatt av det som varit. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert, carpe diem istället på dig, låt det gamla vara.    Men för mig har det ändå varit mycket bra. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en dryg vecka sedan, då låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade om jag inte ville komma tillbaka till Paris igen. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom. ”Det finns ett arbetsrum ledigt bara till dig.” säger de på institutet. ”Och vad än det är du håller på med så är det viktigt att jag slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det herr Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här.”    När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag bara en samtid som är dekadent och förvirrad. Och det gör mig ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiska länder. Fram till i dag har Stockholm haft nittiosju skjutningar och då är det tre månader kvar av rekordåret. Svenskar kan inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar, och det sker i sömnen och börjar inifrån, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går besvikelsen inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var s�� extremt demokratiskt och rättvist. När jag gick i fyran hade vi många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, ingenting om vad vi lärde oss. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade oss om vi inte var mycket trötta, eller mycket stressade? För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, och att man var ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på dagen nästan inte gjort någonting eller fått lära oss någonting, vi hade haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa igen. Men nej, jag sörjer inte, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar till Berlin, Paris eller Rom.”

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som tänkte fel tankar, oavsett vad det var de tänkte, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel, i Sovjetunionen och Nazityskland.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband.  Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, ��xnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är lysande, det är därför jag reser till Paris, just till Paris.    Det jag gillar mest med Giorgio Agamben är att har är opolitisk och tar in precis allt och skriver om precis allt. Ofta ställer han bara två tankegångar/teman bredvid varandra i sina texter och överlåter till läsaren att dra slutsatsen. Nästan ingenting du tänker på har inte någon annan ägnat ett helt liv åt att försöka lösa medels logik, konst och litteratur. Om mina lärare hade upplyst mig om detta. Men vi ägnade mycket tid åt avslappningsövningar och elevråd om ingenting.    Giorgio Agamben plockar, så som han alltid gör, fram i tid och rum avlägsna berättelser och citat ur den europeiska kanonen; vrider och vänder på begreppen, vänder perspektiven in mot dess motsats. Arkeologi är samtid och samtid är arkeologi. Man ser att han trivs när han säger det. Den gamle mannen titta upp, både assistenten och Giorgio själv har konstaterat att åhörarna är betydligt yngre än de själva, Giorgio försöker med några vaga handrörelser visa på det han har skrivit i böcker som Homo Sacer, att det han berättar handlar om oss. Dig och mig, om Europa, allt som gick så fruktansvärt snett 1914 och 1939, och även 1936 för den delen, allt gick snett men det hade enligt Agamben en utgångspunkt i romersk rätt. Han skriver i Homo Sacer om lagbundenhet och det har jag själv intresserat mig för inom språket sfär och detta går det att läsa om det i min lilla essä om Wittgenstein i boken Rue des Pyrénées. Det förflutna är skapat av oss. Du kan konstruera en tidpunkt i det förflutna utifrån där du befinner dig. Du var aldrig där när det verkligen hände, och alla som var där är döda, men det förflutna är skapat av dig. Livet är inte ett grupparbete, det är en jakt på gemenskap med det som varit.

                                                              *

*Skjutfältsvägen är en väg i Grytan utanför Östersund där det på 40-talet låg ett interneringsläger för oliktänkande, kalla det ett koncetrationsläger, om du vill. Källor Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.  Giorgio Agamben, Homo Sacer, 1995. Giorgio Agamben, Stato di eccezione, 2003. Giorgio Agamben, Quel che resta di Auschwitz. L’archivio e il testimone,1998. Giorgio Agamben – ”L’archeologia” Adam Kotsko och Carlo Salzani, Agamben’s Philosophical Linage, 2017.

[swedeneuropeworld-blog]

Dagens bilder III: Australien öppnar gigantiskt migrantläger igen

Ja här snackar vi yta, fängelsetänk och hårda bud.

Det är alltså ett mycket kontroversiellt läger som till och med har kallats för koncentrationsläger.

Här är lägret 2008

År 2002 hade lägret plats för 1200 personer, vilket successivt minskades ner till 800 då lägret stängde.

Något på denna bilden som för tankarna till USA:s militärfängelse Guantanamo Bay på Kuba.

År 2012 så hungerstrejkade…

[cornelias1]

"De värsta diktatorerna"

“De värsta diktatorerna”

Av Olle Ljungbeck

Sjuklöverns nästa steg för att eliminera Sverigedemokraterna – internerings- eller koncentrationsläger!

Sjuklövern är beredd att ta till vilka ytterligheter som helst för att därmed kunna undgå medborgarnas dom vad gäller deras krossande av det svenska trygghets- och välfärdssamhället.

Självklart tar de inte till grundlagsstridiga åtgärder om de inte är rädda för folkets…

[actual-howlinglikeaseaturtle]

BITCH dom legit fråga om deras föräldrar kan döpa sig i koncentrationsläger jag avlider. Jag är död. Vad i hela jävla helvetet.

Bitch jag kollar på en ö i havet som jag inte sett sen jag var lite och alltså...pique svenskhet tbh. Två flickor som fick fly för att dom var judar och tanterna dom stanna med ba: NI MÅSTE GÅ TILL DENNA KRISTNA KYRKA

Finns det nå mer svenskt än att tvinga invandrare/icke svenskar att överge sin kultur och assimilera sig till det svenska samhället 🙃🙃🙃🙃🙃

[asiljebrand]

Mål

Logotherapy Viktor Frankl, författaren av mans search for meaning och en överlevare av ett koncentrationsläger menar att en stor del av varför han klarade sig ur koncentrationslägret och många andra inte gjorde det var att han hade en klar bild av framtiden. Han såg och kände sig själv där framme, om 5, 10 år stå och prata inför folk. Han var lärare inom psykologi och delade med sig för sina…

[historiaplus]

Josef Kohout - homosexuell förintelseöverlevare

Berättelsen om Josef Kohout vittnar om en annan, mindre känd sida av Förintelsen. Boken Männen med rosa trianglar, som bygger på Josefs vittnesmål, skildrar de homosexuellas kamp för överlevnad i nazisternas koncentrationsläger. Josefs öde visar att få känslor är så starka som ens vilja att överleva.

Läs artikeln

[wololonowurgay]

RT @proletkvlt: 😂 Vad som hände under Vietnamkriget skildras i Rambo II, och tyskarnas koncentrationsläger skildras i Ilsa, she-wolf of the SS https://t.co/rxRSdJgVIT

😂 Vad som hände under Vietnamkriget skildras i Rambo II, och tyskarnas koncentrationsläger skildras i Ilsa, she-wolf of the SS pic.twitter.com/rxRSdJgVIT

— Robert Wettersten (@proletkvlt) December 6, 2018

from Twitter https://twitter.com/lengisimo December 07, 2018 at 01:21AM via IFTTT

[whitewaterpaper]

Sekreterarklubben (Kap 01–02).

C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget . En dokumentär spionberättelse .

Författare: Jan Bergman. Medium: eBok/eLib. Publicerad: 2014.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

I bokens inledande kapitel (jag läste även förordet här) så handlar väldigt mycket om att sätta upp spelbrädet. Förordet talar om bakgrunden till boken, som att Jan Bergman har en högst personlig koppling till Sekreterarklubben. Och det slår mig att kvinnorna i boken väldigt mycket också tillhör den generation kvinnor som var först ut att aktivt söka sig en plats i yrkeslivet.

Boken bygger på ett omfattande forskningsarbete som pågått i över trettio år. Min mor var själv en av dessa ”agenter” och flera av de ”tanter” som jag minns från min barndom var medlemmar av nätverket Sekreterarklubben. Namnet hade de själva givit sin informella sammanslutning. Jag pratade mycket med dem, minns särskilt ”tant Karin”, som kom på besök ibland, och som min mor, hennes väninna Kristina och jag även träffade i Frankrike och på Mallorca. Där satt vi några gånger på turistrestaurangen Tres Coronas, som ägdes av ”farbror Otto”, den gamle dubbelagenten Otto Kumenius. På lördagskvällarna i Stockholm besökte C-byråns chaufför oss.

Det känns som Inez kommer vara den karaktär vars ögon vi får uppleva den här storyn igenom. Det skall bli intressant att se om det faktum att hon är finlandssvenska kommer ge någon affekt längre fram på storyn. Finland drabbades ju av kriget direkt till skillnad från Sverige. Ternberg är en karaktär som man blir (precis som Inez) misstänksam mot redan från början, och med var sida han figurerar på får man mer och mer avsmak för honom. Episoden där han lämnar Linnéa på den där festen med avsikt just att hon skall vara ren fysisk förnöjelse åt festens manliga besökare visar klart att han betraktar kvinnor som verktyg. Å andra sidan så visar samtalet mellan Carlos Adlercreutz (C:et i C-byrån?), Olof Thörnell och Helge Jung påvisar ju att de inte har några högre tankar om hans karaktär heller… Ironiskt nog är han själv inte mer än ett bra verktyg i deras ögon. Kommentaren att han är för självständig för att bli karriärofficer är talande, han är inte ens påtänkt för avancemang med andra ord.

Så elakt! Så absolut vedervärdigt och infernaliskt! Här satt karln och hotade inte bara henne utan hennes syster också. Han visste mycket väl att de inte kunde återvända till Finland! De satt och betraktade varandra en stund. Inez visste att hon inte hade något val och Ternberg insåg troligen att den här flickan var betydligt mer skärpt än vad han egentligen ville ha, men nu hade han gått så här långt och han kunde inte backa. Det här fick bli en affärsuppgörelse helt olik de sedvanliga rekryteringarna.

Första kapitlet ger en känsla för bokens (kommande) huvudkaraktärer och även ett Stockholm före krigsutbrottet. Det talas om ransonering och det talas om att privatbilism bara är för dem med väldigt starka kontakter. Intressant också att man talar om 5e kolonnare i Norrbotten, en 5e kolonn är ju som bekant ”grupp av personer som sam­arbetar med (möjlig) fiende mot det egna landets intressen”. Men kanske framför allt så är det intressant att läsa att C-byrån från början finansierades av privata medel (donationer?) av och för människor som inte trodde världsfreden skulle hålla särskilt länge. Och vi vet ju sedan tidigare att Sveriges beredskap inför andra världskriget var allt annat än god.

– Man får ha rika vänner. Hur tror du annars vi skulle ha kunnat finansiera ett uppbygge av en underrättelsetjänst i en tid då politikerna bara vill nedrustning och tror alla om gott? Vi som inte trott på ”fred i vår tid” måste ju göra någonting. Det är i såna här situationer man får plocka fram den där praktiska jesuitmoralen, att låta ändamålen helga medlen. Vi fick ju rätt till slut. Nu har vi äntligen fått en ÖB och uppdraget att bygga upp en sån här verksamhet.

Överlag är det två intressanta kapitel som vi får läsa, om än att det första är långt och bitvis lite för händelselöst för min smak. Jag gissar att Linnéas jobb på det tyska konsulatet är väl valt av Ternberg, han håller ju på att rekrytera den samling kvinnor som redan (dock av andra skäl) kallar sig sekreterarklubben. Frågan är ju dock om Ternberg är helt och hållet på svensk sida eller om han även är tysk kontraspion? C-byrån verkar hur som haver att han är värd den risken.

Det andra kapitlet avslutas med en brainstorming om hur 5e kolonnerna i Norrland (ni vet – de som skulle ta emot ryssarna med öppna armar) skall hanteras. Här talas om ”arbetsläger” och ”koncentrationsläger” på ett sätt som jag snarare associerar till efterkrigstiden. Men jag kan ju givetvis ha fel och att man 1939 verkligen talade om koncentrationsläger för svenska norrlandskommunister. Men visst låter det som en efterhandskonstruktion?

Har vi tur kan vi isolera problemet, ta bort femtekolonnarna från samhället. Sen får utvecklingen visa vad vi kan göra med dem. – Jaha, så nu skall vi upprätta svenska koncentrationsläger … – Kan du se någon annan lösning?

LÄNKAR.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ goodreads.com.

Boken @ boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Femte kolonnare @ svenska.se.