#Gubben i månen | Explore Tumblr posts and blogs

hannakristenssson · 5 years ago

Photo

Syfte:

Syftet med denna bild var att gestalta och ge ett bildligt uttryck åt den tid vi lever i nu där vårt samhälle ställts inför tuffa utmaningar där liv riskeras i och med Covid-19 pandemin. Mitt syfte var att med en bild visa hur jag väljer att se på denna tuffa tid och skapa distans till det fruktansvärda som händer. Jag ville helt enkelt ge distanserad helhet av det som händer i vårt samhälle med isolering, smitta, död och social distansering.

Metod:

Jag började med att planera min bild. Jag ville på något sätt gestalta den social distanseringen, men hur? Jag som gillar Disney fick iden om att använda mig av filmen UPP som inspiration. I filmen visas en gubbe som gör om sitt hus till en enda stor luftballong genom att han blåser upp hundratals ballonger som han fäster i husets skorsten och sedan begär han sig av till det stora vattenfallet som han så länge drömt om. Jag tänkte att denna ide kunde fungera som metafor för den sociala distanseringen då gubben reser iväg för att komma undan alla besvär och alla människor som tycker att han är i vägen. Likt idag tvingas människor att stänga in sig i sina hus och undvika all social kontakt för att minska smittspridning av Corona-viruset. Jag började helt enkelt med att fota mitt eget hus och redigerade både ljus, färg och lyster i Ps. När jag var nöjd med hur huset såg ut klippte jag in alla dessa ballonger som är identiska med de från UPP-filmen. Jag satte ballongerna likt ballongerna från filmen i skorstenen och ordnade upp det tills jag var nöjd. Sedan skapade jag en markering för huset och ballongerna tillsammans så att det lättare gick att flytta alltsamman i ett. Jag kopierade därefter upp flera kopior av samma hus men gjorde de i olika storlekar så att det skulle se verklighetstroget ut när de flög upp mot himlen. Sedan lekte jag runt med lite moln i olika format och storlekar och valde även att färglägga de i rosa, lilla och lite blå. Det rosa och lila skulle representera lugnet och det härliga livet på andra sidan om pandemin och hur den sociala distanseringen inte bara behöver betyda dåliga saker. Det kan också vara en tid för sinnet och själen, en tid att umgås mer med sin familj och en tid för kreativt tänkande. Och de rosa och lila färgerna utgör lugn och ro för mig, särskilt rosa moln är för mig något av det vackraste och mest rogivande som finns att bevittna.

Nere på marken har vi storstäder som jag klippt ur fotomagasin och som jag fotat av. För att skapa lite olika texturer och kontraster i bilden tyckte jag att det skulle passa sig att använda sig av utklippta bilder ur en tidning och fota dessa med mobilen. Staden är mörk och grå, det representerar samhället på marken där viruset expanderat och bitit sig fast. För att än mer gestalta de covid-19 präglade samhället på marken som något mörkt och ohärligt, lade jag till lite regn som jag målade ut med en enkel penseln och vit färg. Jag lade även in små virusbakterier som studsar runt i och över staden. Jag använde mig av två olika bilder: den röda bakterien är den som oftast visas upp på nyheterna i samband med covid-19 relaterade nygeter och finns även på WHO`s egna hemsida där man kan hitta information om viruset. Den andra mer grön blåa bakterien är en bild tagen från Freeimages.se och ska föreställa jordklotet i bakterieform. Även här runt och ovanför staden jobbade jag med färgerna på himlen under de rosa molnen så att det skulle se mörkt och grått ut för att lättare kunna skilja på den goda och dåliga sidan av pandemin. Jag jobbade också mycket med en jämn övergång från den mörka himlen över samhället till de ljusa och glada molnen uppe på himlen så att det skulle se trovärdigt ut.

Jag lade även ner tid på extra detaljer för att ge bilden mer liv och riktlinje. Jag som älskar stjärnhimlar och särskilt månen var bara tvungen att inkludera det i min bild. Så jag skapade mina egna former i Ps för att göra egna och unika stjärnor. Månen är tagen från Pixabay och därifrån har jag omvandlat ljuset och även texturen i Ps. Som sagt älskar jag även Disney och Peter Pan är en av favoriterna, därför fick Peter, Anna, John och Michael vara med på ett hörn också. Där använde jag mig av en redan färdig bild på figurerna, sedan kliptte jag ut de och färglade de i svart för att ge en illusion av att de var i skugga. Jag ville helt enkelt inte att de skulle ta för mycket fokus med olika färger och ansiktsdrag osv. Jag spenderar dessutom mycket av den här inomhus tiden med att titta på massa filmer och i tuffa tider som dessa så hjälper det oftast med att titta på nostalgiska filmer från bardomen som är lite lättsamma och glada-likt Peter Pan filmen är. Uppe i högra hörnet kan man även skåda en trappa. Denna trappa ska försöka gestalta vägen till himmelriket för de som avlidit i Covid-19. Jag har valt att dedikera den delen av min bild till alla de tusentals människor som gått offer för viruset och som inte klarat sig. Då tänker jag även att vissa av de hus som lyfter upp mot himlen är hus som de som avlidit beger sig iväg i för att leva ett lyckligt och evigt liv uppe i himlen. Den trappan skapade jag genom att återigen använda mig av en färdig bild som jag sedan klippte ut och ändrade i färger och kontrast, samt ljus för att det skulle gå bra ihop med den övriga himlen.

Sist men inte minst gick jag in och korrigerade ljus, färger och fyllning på de ställen som jag tyckte behövde sig en extra liten touch och tog även en extra titt i mina lager så att allt stämde och låg rätt.

Resultat:Jag är supernöjd med min bild. Hade jag haft extra tid på mig så hade jag förmodligen gjort den snäppet bättre och kanske gått in än mer på detalj i den sista retuschen. Kanske att det var för det bästa att jag inte hade mer tid för då kanske bilden blivit överarbetad. Men iallafall. Jag tycker att temat och storyn bakom bilden framgår. Om man tittar riktigt noga och länge tror jag att man förstår att det handlar om coronaviruset och att pandemin slagit hårt mot samhället och särskilt städer där allt bara känns grått, trist och jobbigt just nu. Jag tror också att det framgår i bilden att husen med ballongerna är påväg mot ett bättre liv ifrån den virus-härjande staden och att dessa sällskap försöker att hitta ljuset och något positivt i en kris som denna. Det är för tittaren att avgöra själv men man kanske tänker att husen är en metafor för det fenomen som kan uppstå där människan drömmer sig bort, långt bort i en fantasivärld där molnen är rosa och där Peter Pan med kompanjoner flyger omkring. Kanske att denna rosafärgade himmel är ett lugn i stormen och att det är okej att ta sig en sväng därom. Jag tror också att det framgår att trappan i högra hörnet representerar porten till himmelriket där man lever sitt liv efter döden. I en tid som denna dör det människor var timme och att jag vill tro att det finns något som himmelriket, ett liv efter döden som är lyckligt och evigt.

Jag tycker det är fint att alla människor kan se på en situation eller kris som denna på så olika sätt. Det är inte så att jag endast ser rosa moln, ballonger och tänker på Disneyfilmer under denna tid, men jag tillåter mig själv att drömma mig bort ibland och försvinna bort från denna pandemi och utnyttja den sociala distanseringen till att växa som människa och utnyttja mitt hem till kreativt skapande och tänk. Och det budskapet tycker jag att jag har lyckats få fram.

3 notes · View notes

tryingtounderstandbrainheart · 4 years ago

Text

Lejon i bur

Kanske var det så. Kanske har det varit så hela tiden.

Jag vågade ju inte visa vem jag var, det var bara en handfull som fick se. Först i gymnasiet vågade jag glänta på det locket. Då skulle tydligen alla vara nära mig. Makt. Men det var kortvarigt och otryggt. Jag gick åter igen in i mitt skal.

Kanske hjälpte han mig att gå så sönder att jag plötsligt behövde konstant uppsyn. För det var inte långt efter vi träffades som det började. Visst kan man skylla på maten, magen och det är inte inte sant. Men om man gräver djupare än så..?

Kanske var jag hon som inte vågade möta sig själv. När alla andra visade vem de var så tittade jag på, studerade och ville förstå men delade aldrig med mig. Den biten av kakan var off limits. De försökte nog slå ut den ur mig men jag vägrade ge upp den.

Förutom en kort tid i mina tonår så var den bakom lås och bom. När jag väl märkte att jag var starkare än andra och vann och andra förlorade, särskilt de jag tyckte om så hatade jag det. Jävla störiga styrka som bara förstör och är i vägen! Glitches.

Sedan började det spåra. Jag gick mer och mer ner i nåt som på sätt och vis bröt sönder mig. Till sist var jag så trasig att jag knappt kände igen mig själv. Läkare sa “panikångest” men de kunde lika gärna sagt gubben i månen. Gubben i månen som straffar mig. Gubben i månen som slumpmässigt slänger ett rep runt min hals och drar åt tills jag inte ser klart längre och knappt kan stå.

På grund av att jag behövde konstant uppsyn och läkning så var det bra att man visste var jag var. Jag behövde en plats med lås och sårrengöring. Jag fick mat där och de la om mina sår. Men trots låsen så kom min misshandlare alltid in och höll mig konstant i ett stadie av nedbruten.

Down!

Kom inte tro att du är nån!

Du ska INGENSTANS!

Du är så jävla INGEN!

Brutna ben återigen och sår överallt.

Man lär sig ju leva med det mesta och jag blev till sist van. Så länge gubben i månen inte misshandlade mig varje dag så var det bra. Åren gick. Misshandel. lagning, misshandel, lagning, misshandel och lagning.

När jag kunde varje liten millimeter i huset och alla böcker var lästa flera gånger infann sig en apati. Det kanske var dags att...gå ut? Benen var sköra och inlindade i gips men något behövde göras. Kanske bad jag till krafter den dagen. Kanske var jag redo att börja resan ut ur huset den dagen.

Plötsligt kändes det som att varför STOPPAR ingen gubben i månen? Varför kommer de mest och lindar om mig efteråt? Varför attackerar inte DE all sin kraft på honom? Varför...försöker de inte ens?

Livrädd, nej LIVRÄDD för gubben i månen. Min privata mördare som höll mig vid liv på sina villkor. Vid liv men inte levande, verkade mottot vara.

...

Sen kom dagen då jag nästan lika gärna dog än fortsatte den här makabra farsen. Jag väntade på honom. Jag skulle inte stänga ögonen den här gången. Jag skulle se varenda slag och tillhygge som användes. Vem. Var. Gubben i månen?

Jag kunde ju nästan ställa klockan efter hans ankomst. Mycket riktigt var han där igen. Mörkret som sveper in och färger som bleknar är hans entré, repet runt halsen är en klassiker. Men istället för att bara hålla ut och vänta på att det skulle vara över, stannade jag där. Jag stirrade mot honom och släppte inte blicken en mikrosekund. DÅ. Där. Såg jag något.

En svaghet, en akilleshäl som lös i mörkret. DEN skulle jag använda. Som om han blev svag av färgen rött, eller inte tålde lukten av rosor.

Jag ställde in alla rosor jag kunde och målade om så mycket jag bara orkade. Jag var beredd. KOM DÅ!

Han kom tillbaka men jag märkte att slagen var inte lika kraftiga, som om han hade tappat styrka. Varje dag fyllde jag rummet med rosor och ställde in röda föremål. Noga placerade och rosorna var hela tiden färska.

Hans kraft minskade och minskade. Det blev alltmer sällan som han besökte mig och glömde jag vattna rosorna så kom han återigen med full kraft. Jag såg sambandet. Ett samband alla verkat missa. De benämnde honom bara som gubben i månen och man skulle tydligen mest lära sig att stå ut, det var inte så farligt. Jag höll inte med.

De fortsatte med sina lagningar och en dag så märker jag det jag inte känt på så länge att jag glömt att det ens gick; jag kunde stå upp med egen kraft. De var fortfarande i skört tillstånd men det gick. Jag behövde inte vila och ligga ner. Utan gubben i månens dagliga besök och deras läkande så fick gamla sår äntligen tid att läka.

Jag blev starkare och började prova att göra lite hopp. När det gick så ville jag prova använda benen igen, jag ville springa. Jag provade. Det var då det slog mig hur liten buren var. Hur jag inte behövt mycket yta, eftersom jag låg ner hela tiden. Ett handfat, matskål och en låda med kompresser, bandage, gips och sårrengöring var allt som behövdes.

För första gången ställde jag mig upp i den lilla buren och märkte hur svansen nästan slog emot, trots att jag nästan nuddade gallret med nosen.

Jag behövde ut.

Jag tog sats och sedan började jag använda kroppen och slå så hårt jag orkade. Den började ge vika och nu är dörren skev och buren deformerad.

...

Kanske var jag lilla rädda lejonet. Kanske var jag hon som inte vågade vara lejon. Rädd för sin kraft, för sina klor och sin makt. Kanske låstes hon in och bröts ner till nästan ingenting för att lära sig att den kraften inte är ond. Att den kraften kan rädda en och att det inte är fel att vara lejon. Hur styrka också kan användas till godhet och hjälpa. Kanske låstes hon in tills hon förstod att utan att vara lejon så dör hon. Kanske var den konstanta tortyren en form av självförakt och ett sätt att spotta på sig själv. Kanske bröt jag mina egna ben. Kanske var det JAG som var gubben i månen. Kanske bröt jag de så många gånger tills jag nästan dog. Kanske först då så insåg jag nåt.

#lejon i bur

0 notes