#Fram Berge

[kudakii]

kisses

[verycharismaticdragon]

knights of Avillon say: vote Lord in @crown-and-sash-tournament!

>> poll link <<

yup my pc is back and this is what i chose to do with that. pose ref under cut

[bloodjuize]

I like rarepairs.

[littledragonkana]

*blinks*

Just a normal Wednesday for the knights of Avillon I assume?

[naturallyadventured]

alvalisa

Är jag i mål nu? Har bestigit så många berg. Har tagit så många fajter. Med andra och med mig själv. Den här till exempel. Trodde väl aldrig att jag skulle lägga ut bilder på mig själv naken eller osminkad på nätet. För några år sedan vore det totalt otänkbart. Men vet ni vad? Nu skiter jag i det. Jag älskar verkligen inte min kropp. Särskilt inte som den ser ut efter alla hormoner och graviditeter och smärta och depression och helveteskap. Men vafan. Jag har rätt att synas ändå. Min kropp har rätt att ta plats fast den inte passar in i normen för hur en kvinnokropp ska se ut. Fast den inte funkar som den ska typ nånstans (knäna och armbågarna är rätt funktionella och smärtfria, men det är väl typ det enda) Fast den inte har kunnat skapa barn på naturlig väg. Fast jag vet att vissa äcklas av de extra volangerna. Inte minst jag själv. Men i vissa ljus, i vissa vinklar, kan jag se små skärvor av en annan Lisa. En Lisa som är stark som en oxe. Som ingen sätter sig på ostraffad. En Lisa som är vän och ljuv, som är varm och omtänksam, som rymmer vackra skapelser, stora drömmar, flickigt fnitter och en sprudlande kreativitet. Ibland glimtar hon fram. Oftare och oftare nu. Kanske får jag nöja mig så. Kanske är jag i mål nu. #fotoutmaningmars2020#mål PS. Tack @stinawollter . Utan dig hade jag aldrig vågat.

[stefanatlanten]

St Lucia, nyår och dagarna kring

Den 29/12 gick flyget strax efter lunch mot St Lucia via Barbados.

Du milde. Att jag så ofta skall få problem med mitt bagage när jag flyger!

Nåja. För att göra en lång historia kort: bagaget kom fram dagen efter och alla mankemang kopplade till detta (laddare, körkort, Mastercard, et.c.) ordnade upp sig. Senare samma dag mötte jag upp familjen Dorninger och vi åkte upp till Rodney Bay för att njuta och fira nyår! Mycket god mat, trevliga stränder och lite kontakt med ARC-kontoret för att hitta nästa skjuts norröver hanns med under dessa dagar, utöver en massa trevlig social tid! På nyårsafton åt vi först en riktigt god middag ute på Pigeon Island innan vi begav oss ned till stranden och betraktade nyårsfyrverkerierna som fyrades av på de olika stränderna runt Rodney Bay. En upplevelse minsann! Inte minst att fira nyår i badbyxor och kortärmat!

Den 2/1 åkte vi söderut med bil mot Soufriere för några dagar. En liten, vacker och mysig stad, med en massa trevligheter i närheten! Vi började med några dagar och middagar på stränderna i närheten. Men där finns mer att upptäcka: Grand och Petit Piton, zipline-färder, djungelturer, lerbad i varma vulkankällor, mineralvattensbad från varma vulkankällor, chokladtillverkning, et.c.. Allt hanns inte med men lerbad, mineralvattensbad, chokladtillverkning och en kortare hike upp på en av höjderna mellan Pitonerna blev det. Allt var välordnat och vi hade väldig tur med vädret då det sällan regnat så mycket under januari som just under dessa dagar. Chokladtillverkningen med tillhörande sticklingsodling och fabriksvandring var klart intressant!

Vi avslutade Soufrierevistelsen med en natt på ett makalöst vackert beläget hotell uppe på ett berg alldeles söder om Soufriere, Crystals Villa Hotell! Dessvärre drabbades området av tropiska regnskurar och stormbyar under natten så det blev sisådär med sömnen för sällskapet. Men trevligt hade vi ändå.

Dorningers lämnade slutligen av mig i Castries för att påbörja sin hemresa via Martinique. Själv ville jag vara kvar för några dagars båtletande på St Lucia, både digitalt men också med ett kort besök i Rodney Bay igen.

Imorgon den 8/1 blir det färja till Martinique för ytterligare båtletande men också turistande. Kanske lite mer surfande också...

[zitazzdahlstrom]

Stig in i Zitas värld av rå ärlighet och oväntade vändningar. I denna gripande podcast delar hon sin resa från tystnad till sanning, från offer till överlevare. Med en unik blandning av humor och allvar utforskar Zita livets absurditeter, systemets brister, och kraften i att resa sig efter motgångar.

Lyssna när Zita bryter tystnaden om sitt förflutna, avslöjar sanningar som länge varit gömda, och utmanar lyssnarna att omfamna livets parodi. Från hjärtskärande minnen till triumferande ögonblick av styrka, denna podcast är en känslomässig berg-och-dalbana som kommer att få dig att både skratta och gråta.

Med originell musik och djupt personliga berättelser, tar Zita dig med på en resa genom bubblor som spricker, lögner som avslöjas, och sanningar som äntligen får komma fram. Är detta slutet eller en ny början? Lyssna och upptäck kraften i att säga "Hej då" och styrkan i att vara en "Truth Teller".

Missa inte denna unika röst i podcasting-världen - en röst som vägrar att tystas och som kämpar för rättvisa med humor som vapen. "Hej Då, Å 2 Av Er Tack!" är mer än en podcast - det är en revolution i ljudform.

[evereinefaust]

*.·:·.✧ 𝐋𝐞𝐢𝐬𝐮𝐫𝐞 𝐓𝐢𝐦𝐞 𝐏𝐢𝐜𝐧𝐢𝐜 ✧.·:·.*

July 27th.

It's yet another day to celebrate the birthday of a certain special someone.

And that someone is no other than Fram Berge.

A simple woman with raven locks and oceanic blue orbs. Although she could have been better-versed in many different subjects, her energetic and steadfast attitude is a charm. She is caring and compassionate and knows what to say and when to say it. And that's what makes her a precious companion and friend to have.

Just like before, [Y/n] decided to help celebrate Fram's birthday to the fullest. And since it's still the summer season, spending her birthday outside underneath the warm rays of the summer sun would be the best way to do so. With Fram's suggestion, the young [h/c]ette decided to have the birthday celebration at a public park where they could have a nice leisurely picnic.

"Huh... The park's not jam-packed today," a certain girl commented, scanning the vicinity.

"Well, it's still summer so not everyone wants to sweat under the sun," her older sister said.

The [L/n] sisters finally arrived at 'Springnora Grounds', the largest public park in the city. It was surrounded by various greenery and had a specialized area for the guest's recreation amenities. It has a kid's station where the playground is located, a greenhouse for nature lovers, and multiple patios for guests to use for their barbecue occasions. It even has a large hedge maze in the middle of the park for those who want an exciting adventure.

What's more is that this is a public park, meaning that the crew doesn't need to rent out a place to celebrate someone's birthday. Besides, it'll surely be more fun when everyone's gathered outside and admire the nature surrounding them during Fram's birthday.

"Come on, [Y/n]. The patios are over here," Zelda ushered, grabbing her sister's hand as they traversed through the innards of the public park.

Since the park is so large that visitors could get lost inside, there is always a map in every area and corner of Springnora Grounds to ensure that no one would wound up unfortunate and get lost inside. Nonetheless, as long as they actively avoid the hedge maze, they would be safe.

It didn't take long for the two to navigate through the multiple areas of the park, passing by a couple of families and friends on their way. [Y/n] hummed in contentment, hearing the pleasant chirps of nearby birds and the light chatter of visitors roaming around. Ever so often, the cold summer breeze would pass by, sending a pleasant chill on her warm skin.

"We're here," Zelda announced upon arriving at their designated patio. She offered her friends a smile, seeing them turn in their direction. "Sorry, we took so long."

"No worries!" Fram grinned.

Johan reciprocated the smile, pausing what he was doing. "We're just making sure that everything is set."

"Where are the others?" the ravenette asked, her eyes searching for the others who were missing.

"They're walking around, exploring the park," Mei Ling answered, rearranging the gift boxes stacked on a table. "They'll be back soon. Don't worry."

"I wish we could have a patio at home... But our lot is so small we could barely have a garden in the front yard."

A pair of [e/c]-colored hues examined the patio, her lips parted slightly in awe. There is a deck made up of wooden planks and fenced by a black metal railing while the stairs were located at the right end of the deck. A sturdy canopy hung over it as it was supported by a couple of pillars at each corner. A couple of couches and chairs made up of dark brown, thick hemp straw were positioned meticulously. Furthermore, there were two tables — one filled with gift boxes at the very back of the patio, and one serving as the dining table.

Additionally, on the ground level, it was cemented with bricks of various colors. There's also a medium-sized charcoal grill fixed on the ground, located at the very edge of the floor, with four octagon picnic tables arranged in the middle. The various browns of the patio coupled with the greenery surrounding it provided a homely and welcoming impression. It also has a couple of tall streetlights lined around and some floor lights lined up the brick pavement.

A couple of their invited friends were absent from the area, only Zelda, Johan, Mei Ling, Fram, Helga, and Rashad were left prepping the last of the things they needed. [Y/n] skipped onward, going inside the patio to carefully drop off five gifts that they had for the birthday girl on the provided table. Afterward, she also dropped the bag of games that she was planning on playing with everyone.

With her hands on her hips, the girl watched as Johan, Helga, and her older sister proceeded to make a barbecue as they stood around the grill. Meanwhile, Mei Ling, Fram, and Rashad were preparing the utensils and some cooked meals that were brought for lunch. 

[Y/n] ambled towards her sister, lightly tugging on her shirt. "I'll go and fetch the others, big sis."

"Oh, sure thing," the woman nodded, a smile plastered on her lips.

"I'll be back with the others soon, everyone!" she shouted, waving at them as she jogged away from their area.

"Alright."

"Don't wander off too much!"

"Make sure to be back right away!"

"This is my first time at this park... I wonder how big this place is."

After leaving their designated patio, [Y/n] wandered around on her own. The young girl noticed that the area she and her co-actors were going to celebrate the party later was called 'Verdant Refuge'. It was one area of the park which has five patios of the same design surrounded by flora and was located on the easternmost side.

Walking around for a bit, the girl's curious orbs scanned her surroundings. She had no idea where her colleagues could be, though she was hoping that she could find them easily so that they could return to the patio to start the celebration. Fortunately for the young girl, she spotted a particular set of cousins not from afar.

Grinning to herself, she jogged towards them. "Mikhail! Lyn!"

Upon hearing her call, the Blake cousins whipped their attention towards the approaching [h/c]ette. Lyn's earlier grouchy expression melted and was replaced by a bright visage. As for the silver-haired man, his narrowed sky-blue eyes softened and a minuscule smile decorated his lips.

"Hey, [Y/n]!" the pink-haired teen chirped, immediately clasping her hands in the shorter girl when she arrived. "What's up?"

The other youngster giggled, her face slightly tinted pink. "Oh, nothing much. Big sis and I just arrived earlier so I decided to have a walk around and fetch everyone else for them."

"Mhm. I see," Mikhail nodded. "Should we return now?"

"Hm..." the younger girl tilted her head in thought. After a while, she simpered. "Let's hang out for a bit and take some pictures~"

"I like that idea!" the other girl beamed.

As for her older cousin, he nodded, smiling at the [h/c]-haired actress. "Alright."

The three of them walked around for a bit more. Since the park is so big, it would take a few minutes before they arrive at the next area. The stone pathways were decorated with benches on each side with some trash cans and street lamps. The large trees planted on the lush ground provided great shade for the visitors walking the pathway, as several blooming flowers caught the interest of the people.

The group continued to stroll around aimlessly, just continuing down the path and taking photos of nature. Often, the two girls would stray far from the silver-haired male who was busy snapping photos of anything that interested him. And once he noticed that his companions were nowhere to be found, he would look around and try to find them. Once spotting them in the distance, he would then catch up to both girls and reprimands Lyn.

[Y/n] would find herself chuckling whenever the two found something to argue about every minute, even the smallest things such as which flower is the best one and how to take a photo perfectly. Nonetheless, the cousins' bickering was a sight to behold and it would be a shame not to enjoy it to the fullest.

"Ugh... I'm tired," Lyn moaned in displeasure, slumping her shoulder. Her eyes drooped halfway and a crease appeared in between her brows.

"This is why you should stop running around like an idiot," Mikhail snorted, his narrowed sky-blue eyes judging his younger cousin's sorry state. He then shook his head in dismay.

Lyn glared at the man, ready to throw hands. "Shut up. You're the idiot here."

"Hm? What did you say?" he tilted his chin up, a smug expression on his handsome features as he stared down at Lyn. The corner of his lip also curved up in the process.

Lyn scoffed and crossed her arms, turning her head the other way. "Annoying jerk."

"Yeesh..."

[Y/n] could only watch the two's animosity from the sideline, sweatdropping at the cousins. Despite the snarky remarks thrown at each other, she was glad that it didn't escalate into a physical confrontation. Although she knew that these two would behave themselves when outside, there was still the possibility of these two running around trying to catch each other.

Nonetheless, the girl decided that it was time for the Blake cousins to return.

"Alright, alright," she said, earning the attention of the two. "It's been a while, I'm sure the others are already waiting. You guys can return first."

Mikhail hummed, nodding. "Mhm."

"Would you be alright on your own, [Y/n]?" Lyn frowned, feeling slightly guilty.

[Y/n] smiled, squeezing the pinkette's hands in reassurance. "Don't worry, I'll just look around and find the others then return. Besides, you're tired — you need to rest up with the others."

"Okay, then," the other girl reciprocated the smile, her visage brightening up again.

Then, the young actress turned to Mikhail, offering a smile. "Please don't fight on the way back."

The man pursed his lips, staring deep into the younger's [e/c] irises. He tilted his head, lips contorting into a subtle lopsided smile and eyes softening. "I'll try. But no promises."

Lyn just rolled her eyes at him. Nonetheless, they both bid [Y/n] goodbye as they walked in the opposite direction, going back to the patio where everyone else was waiting. Once the two disappeared in the distance, the young adult proceeded down the path, hoping to find the others along the way.

Fortunately for her, she was already near 'Camcier Greenhouse', the section of the park which housed the largest greenhouse. Entering the glass house, she was awestruck by the abundance of flora and greenery inside. There were potted plants on each side of the walkway, all of them ceramic and housing a certain species of flowers. Further inside, there were a couple of circular metal tables with two to four metal chairs appropriate for something like a tea party. There were even a few benches inside for visitors to rest on.

Only a few people were inside, as the greenhouse was only big enough to accommodate plant life and it would instantly be crowded. Nonetheless, the few who were inside were surely taking their time to admire the delicately growing plants. Some would be sitting down and enjoying themselves, others would stand still to take pictures and selfies with their favorite flowers. Occasionally, one would even point out one of the flowers, commenting on how beautiful it is or how sweet its scent is.

Seeing the beautiful arrangement of flowers and plants was quite eye-opening, and [Y/n] couldn't help but sigh in admiration. Her gaze never left the sight, a gentle smile gracing her features. The girl would often come near certain plants, carefully caressing their blooming petals and taking a deep inhale of their scent.

"[Y/n]~"

A familiar voice called, grabbing the young girl's attention. Looking up from her earlier activity, she searched the crowd for the person who called her. Not far away, she spotted three particular people — Astrid, Charlotte, and Oswald. Both girls were waving their arms to gain her attention, and a bright grin emerged on their faces.

[Y/n] sauntered over them, happy to find them in this place. "Hey, guys~ Are you three admiring the greenhouse?"

"You can say that," Astrid shrugged. "I was taking a stroll with Charlotte when we came upon this place. And then we met Oswald here."

"Oh, I see."

"I didn't expect him to have interest in plants, actually," Charlotte added.

Oswald huffed, but soon his visage turned proud. "You don't know a lot about me, child. I studied botany when I was in college."

"Is that your major?" [Y/n] asked.

"Well... kinda," the man sweatdropped, scratching his temple a bit. "I dropped from it after a few months..."

"Huh, I guess you can't handle science stuff much," Astrid snickered.

The man's face bloomed red, clearly flustered by their words. "Hey, at least I learned something from it!"

"Aw... And here I thought I could finally ask an expert about flowers," the blonde teen frowned, her emerald hues containing disappointment.

"I am an expert...! Somewhat..."

Astrid sighed, shaking her head and planting a hand on the blonde man's shoulder. "Save yourself the embarrassment, Oswald."

[Y/n] chuckled, watching the whole exchange with amusement dancing in her [e/c] pools. Then, the four of them strolled around the greenhouse for a little bit, admiring the plants cultivated in the greenhouse and familiarizing themselves with the various species. Then, as soon as they finished their stroll, they left the place.

"Aren't you going with us?"

The teen simpered at the blonde. "I'm going to find the others first before returning. You guys can go first."

"Okay," Astrid nodded. "I'll make sure to text you who else we're missing."

"Mhm. See you later!" waving goodbye to the trio, [Y/n] then proceeded on her way.

Once more walking along the stone pavement, it didn't take long before she arrived at the other side of the park. Even without entering this section of the park, the girl could already hear the loud commotion made by children inside the 'Millenium Junction', the park's playground for kids.

Walking further in, she peeked inside the area. The playground was large — there was the towering playground climber in the middle with various slides at its edge, a monkey bar with different heights on one side, various types of swings on the other side, and some seesaws, and spinners at the remaining side. Benches lined up the entrance as multiple parents occupied it to watch over their kids.

However, despite being a paradise built for young children, older teens, and even adults could use the playground amenities. In fact, [Y/n] was so surprised to see three of her colleagues in the area that she had to blink a few times to ensure she wasn't mistaking them for someone else.

"I didn't expect those three to be at a kid's playground..."

She exhaled, smiling to herself while making her way towards the trio. The rowdy children masked the girl's footsteps, making them unable to notice her presence approaching.

"Boo."

"Gah! What the—?!" Helena jolted in surprise at the sudden presence behind her. She whipped her body around, thinking that it was just some random kid but only to be met with a smiling [Y/n]. She released a relieved sigh, placing a hand on her racing heart. "[Y/n], you scared me..."

The girl playfully stuck her tongue out. "Teehee~"

"Oh, you're here," Aran quipped, her face brightening at the young actress' appearance.

"Hi, [Y/n]!" Schneider greeted from where he was on the jungle gym, waving down at her.

"Hello~" she beamed, waving back at the two people above her. She then turned to Helena. "Were you guys playing here?"

"Can't we?" the blunette raised a brow, the corner of her lips curving up to a lopsided smile.

"Hey, I'm not judging!" [Y/n] raised her hands in surrender, chuckling. "Just wondering if this is where you guys have been since earlier."

"Yeah, we decided to hang out here since most of the resting places and benches in the park were occupied," the redhead woman explained, leaning against the wooden railing. "Since it was still early morning, there weren't many people in the playground, so we stayed here for a while."

"Mhm. Then slowly, families were coming here to let their kids play," Helena finished. "We offered our seats to those parents and decided to have fun ourselves."

"Besides, the kids would often pull us to join with them," Schneider added, smiling down with pink tinted his cheeks. His dark gray orbs shone with bliss. "It's nice to be around them."

"They're rowdy and hyperactive but overall not bad," the blue-haired adult mentioned, craning her neck.

"Mhm. The kids often want us to act like the monster chasing them down," Aran snorted, a smile emerging on her lips at the memory. "Then other times, we would watch over them to ensure they're not injured or in a fight."

"Wow... That's considerate of you guys," [Y/n] awed.

"Heh, it's nothing much," Aran chuckled. "Anyway, I think we had our fun here."

"Mhm."

Soon, Schneider and Aran went down the jungle gym, careful not to accidentally bump into kids who were running and playing around and assisting those who had difficulty going down themselves. As soon as they were on solid ground, the two dusted their clothes and fixed themselves.

"Are you coming with us, [Y/n]?" Helena asked as they walked out of the playground.

The girl shook her head. "I'll go fetch the others first."

"So you're going around searching for us just to tell us to return?" Helena snickered.

The [h/c]ette also chuckled. "Basically yes. And besides, I wanted to explore the park in the process."

"I see. Well, see you later, [Y/n]."

"Bye, [Y/n]!"

"Mhm."

"Bye guys~" waving to the trio, she watched as they disappeared amongst the crowd.

"Alright, just two more people to find."

Releasing another sigh, the young actress moved onward with her quest. Since the girl went in a counterclockwise path from the Verdant Refuge, passing by Cemcier Greenhouse on the north side, then Millenium Junction on the opposite side, she knew that she would be going to the last section of the park — 'Elysium's Spring', the fountain on the south-west side.

Springnora Grounds was the largest public park in the city, it also has a peculiar shape for a park. Instead of a regular shape like a rectangle or circle, this particular park was pentagon in shape, and each side features a section of amenities. And of course, in the middle of it all was the 'Maze of Amestrie'.

[Y/n] hoped that Arkanath and Baretta would be found at the fountain or the restrooms. Since Astrid hadn't texted her about their return, she could only assume that they were somewhere in the plaza. Hopefully, they didn't go inside the maze or else they'll be having trouble getting out, especially with Baretta's luck.

"Ugh... I've been walking for about 20 minutes now... My legs hurt..."

A deep crease embedded in the girl's forehead, her lower lips puckered and [e/c] eyes drooped halfway. Every time she walked, she shifted her whole body from one leg to the other, feeling the burn in her muscles and the soreness in her knees. Although she took a few minutes of rest in between meeting her friends, it still didn't help as she was standing the entire time she was out.

The young [h/c]-haired actress begrudgingly ambled on, hoping that her tedious endeavor would be over soon and that she could rest her lower body from the exercise. Fortunately for her, she finally arrived at her destination. She just needed to find the people she was looking for.

"Ah!" upon seeing a familiar mop of hair, the girl perk-up. Her earlier fatigue was replaced with hope as her face brightened. Then, she jogged toward the two women sitting at the edge of the large marble fountain, in a conversation. "Arkanath! Baretta!"

Hearing their names being called, the two girls paused their conversation and turned their attention toward the approaching female. They waved at her, offering a tiny smile.

"Were you looking for us?" Baretta mentioned, fixing the glasses on the bridge of her nose.

"Mhmhm. The preparations for Fram's party were done," the girl explained.

"They could've just texted us instead of you coming to fetch us..." Arkanath uttered, getting her device from her pocket. She then offered the young girl a sympathetic look. "Sorry for troubling you, [Y/n]."

"Oh, no! It's fine!" she flared up, sheepishly waving her hands in dismissal. "Besides, I wanted to explore the park for a bit as well."

"That would be fine if you weren't tasked to find us," the light-ash-blonde woman mentioned. "And it would be better if you met us halfway instead of us loitering around elsewhere."

[Y/n] could only sweat-drop at their words. "Hehe... right..."

"Why do I keep forgetting that I can contact them? I'm so stupid..."

"Anyway, should we get going now?"

"Alright."

Upon returning to the patio with the rest of her friends, it was now time to celebrate Fram's birthday. [Y/n] was in awe when she saw the delicious plates of food on the table, their scent wafting towards her nose and making her stomach growl. Even the place was lightly decorated with garlands and a few helium-filled balloons. 

After adorning herself with a blue party hat and a party popper in hand, she stood amongst everyone else. Fram was also adorned with party ornaments — a personalized blue party hat on her head, a blue garland draped around her shoulders, a blue sash that has her face and full name on it draped across her body, and a bouquet of different flowers in her hold.

The raven-haired woman was standing in front of everyone else, as the tables gathered her friends. Her cheeks were tinted pink, with oceanic hues a bit glossy, and a bright grin on her lips.

"Alright~ Time to sing a song for our birthday girl!" Astrid exclaimed, earning a couple of cheers from the others. "Ready... Go!"

"Happy birthday to you! Happy birthday to you! Happy birthday, dear Fram~ Happy birthday to you!"

"Come on, blow out the candles!" the magenta-haired woman grinned, walking over to the ravenette with a big cake in her hold.

Fram closed her eyes for a moment, making her wish before blowing out the candles. And once everything was blown out, it was the cue for everyone to pop the party poppers. Cheers and applause resounded as the confetti slowly cascaded down to the ground. [Y/n] watched as Fram almost got teary because of the occurrence, surrounded by Astrid and the others.

The young actress felt her heartstrings being tugged once again, her expression softening upon seeing the sentimentality between her friends on this wonderful day. Her half-lidded [e/c] orbs were trained on the raven-haired female as a tender smile decorated her lips.

"Happy birthday, Fram. I hope you enjoy your time with us today."

Right away, everyone proceeded to their chosen seat. Since it's lunchtime, it is only appropriate that eating is the next thing on their birthday agenda. [Y/n] eagerly seated on one of the octagon tables, with her was her older sister, Fram, Johan, Charlotte, Lyn, Mikhail, and Astrid. On the other table were Mei Ling, Helga, Helena, Rashad, Schneider, Oswald, Baretta, Aran, and Arkanath.

"These are so delicious..." [Y/n] murmured, eyeing the various dishes in front of her. She could hear her stomach grumbling just from the sight and smell alone.

"Don't hesitate to pick your favorites," Astrid said, placing a couple of barbecue strips into the girl's empty plate. "There's enough food for everyone to go around!"

Without a second though, the girl stood up and grabbed a couple of her favorites. The adults at her table would assist her, passing her the plates so that she wouldn't have to stand up and reach for them on the opposite side. As the [h/c]ette actress was seated right next to Fram, the two would share their favorite meal, trying them out.

"Mashed potatoes!" the two said in tandem, their eyes sparkling in delight when Zelda placed a large bowl of the said meal in the middle of the table.

"Finish your food on your plate first, [Y/n]," the older [L/n] reminded, taking her seat between Astrid and Mikhail.

"Yep, yep~"

The venue was filled with chatter and clamor as everyone enjoyed their lunchtime. As usual, Mikhail and Lyn would bicker while eating, pointing at each other's messy eating habits. Charlotte was happily chatting with Astrid, the magenta-haired woman narrating interesting stories the blonde teen was curious to listen to. Zelda was peacefully eating her meal, occasionally checking her phone to text her twin and snap a picture of the celebration. Meanwhile, Fram was happily munching barbecue and potato dishes. Even [Y/n] was joining the ravenette, trying out every potato dish after finishing her meal. Of course, seeing how these two girls were stuffing themselves with the heavy meal, Johan couldn't help but fuss over them.

Every so often, someone would stand up and walk back and forth from each table, exchanging dishes or just having a chat with the individual at the opposite table. Astrid even went to snap a couple of pictures of this celebration, capturing everyone's lively expressions on her camera.

Then, after everyone was satisfied with eating the main dish, they moved on to slicing the birthday cake. Since it was Fram's birthday, they gave her the honor to slice it. The raven-haired woman sliced her rectangular cake as evenly as possible, making sure that there were enough pieces for her friends who wanted seconds. Afterward, the crew took a piece to try and have a taste first before going back for seconds.

Though, of course, it wouldn't truly be a birthday party without covering the birthday girl with icings. That's why as soon as two particular girls got their slices of cake, they immediately whipped their fingers into the icing, gathering the white sweetness and planning to decorate Fram's face with it.

"Happy birthday, Fram~" Astrid sang, sneakily walking behind the black-haired girl and pressing the icing on her right cheek without her knowledge.

"What the..." Fram's blue eyes widened in surprise at the occurrence, feeling the coolness of the icing on her cheek. She turned to the magenta-haired girl who only grinned at her.

"Fram!" [Y/n] called, causing the ravenette to whip her head back around, only to feel a finger pressing against her other cheek before the youngster wiped the icing into Fram's skin.

"Nice one, [N/n]!" Astrid chortled while the young adult only giggled at Fram's puzzled face.

Even the others who were watching the whole ordeal chuckled to themselves. Soon enough, even Fram found herself smiling and chuckling at what just transpired, simply eating her cake with the icing still stuck to her face.

It didn't take long for everyone to finish their meal, now winding down from filling their stomachs, and left the table one by one. They began cleaning the area — Zelda, Mei Ling, and Helga cleared up the leftover dishes, Schneider and Johan cleaned the table, Mikhail, Aran, and Helena threw the garbage, while the remaining people swept the ground of the cluttered confetti.

"Ngh... I can't move anymore," [Y/n] grunted, standing still by the side and rubbing on her bloated stomach. She knitted her brows and pursed her lips, trying to feel her body in case she pukes.

"You alright, [Y/n]?" Fram came up to her.

The younger female offered a smile of her own. "I'm fine. Just feeling a bit bloated."

"You did eat a lot, especially potatoes," the ravenette grinned, moving right next to her. "You know, [Y/n]..."

"Hm?"

"I'm happy."

[Y/n] sneaked a glance at Fram, smiling. "I'm glad you are."

"I never had any high expectations on my birthday since I always spent it with my grandmother before. And we always have just a simple celebration. But now, I'm happy to have met you all," she admitted, facing the younger girl with a close-eyed grin, her cheeks tinted pink. "So thank you for today!"

"You're welcome, Fram," [Y/n] simpered, feeling butterflies in her stomach. "And I'm happy to have met you as well."

"I wish for your happiness moving onward, Fram. Happy birthday again."

"How about we take a picture?" Helena's sudden voice chimed in the conversation, making the girls turn their attention towards the blunette.

"Oh, that's a great idea, Helena~" Astrid chirped in, seemingly hearing her suggestion.

With that, Fram left out a contented huff. "Sure!"

After everyone finished cleaning the area, they then stood by the base of the patio. A tripod was standing a few feet away from them as they scrambled to get ready in their positions. Astrid ensured that the camera captured everything in the frame, even the banner hanging above that said 'Happy Birthday, Fram!' and the entire patio behind them.

"Alright, 10-second countdown in 3...2...1!" As soon as she pressed the button, she hurried toward her spot in the group.

Smackdab in the middle was the birthday girl, clad once again in her birthday accessories. Beside her on each side were Johan and Zelda. Charlotte and Lyn were right next to each other, doing a matching pose beside Johan. Schneider and Mei Ling were on the other side beside Zelda. Behind them were the tall males, Mikhail, Rashad, and Oswald, accompanied by Aran, Arkanath, Helga, and Helena.

Then, on the patio, right at the edge of the railing were [Y/n], Baretta, and Astrid. They sat on the railing, with the [h/c]-haired actress in the middle. Then, just as before the camera took a picture, the two women placed their outer arms out to form a heart together, while the young adult made a heart with both hands.

An hour after their lunch, the gang decided to play some games to pass the time and further enjoy Fram's birthday. Of course, courtesy of [Y/n], there were a couple of party games that they could play. The first game they decided to play was Jenga, seeing that it was the simplest game that anyone could play. Although not everyone decided to join, there were still enough players for it.

"This is my first time seeing this kind of Jenga," Charlotte mused, watching as [Y/n] set up the tower. "The blocks are a lot bigger..."

"Yeah. After [Y/n] watched a video of Youtubers playing a Jenga challenge and seeing the size of the Jenga blocks they were using, she wanted to buy one," the raven-haired woman explained. She then glanced at her younger sister, shaking her head in dismay. "Despite already having a couple of Jenga at home, she still insisted."

"The bigger ones are more fun to use when you're playing with lots of people. Besides, this would be a brand-new experience," the mentioned female stuck her tongue at her older sister, finalizing her tower preparation. "Yosh! Now let's decide the order we're going in~"

There were six players for this round — [Y/n], Fram, Johan, Schneider, Helena, and Aran.  The group gathered around the table, each player eager to take their turn at the oversized Jenga tower. They decided to choose their order by drawing straws, with [Y/n] being the lucky first player.

She carefully approached the towering structure, her heart racing with excitement. The blocks were indeed massive, almost comically so, but it only added to the fun. The tower wobbled slightly as she touched it, and the atmosphere filled with anticipatory hush.

With steady hands, [Y/n] gingerly pulled out a block from the middle of the tower and placed it on top. The tower swayed but miraculously remained standing. She let out a sigh of relief, passing the turn to Fram, who was next in line.

Fram approached the tower with a playful grin, but as soon as she touched a block, she realized the gravity of the situation. She pulled her chosen block with great care, beads of sweat forming on her forehead. Everyone held their breath as she successfully placed the block on the top, bringing a collective cheer from the group.

The game continued with Johan, Schneider, Helena, and Aran taking their turns, each one filled with tension and laughter as they skillfully navigated the perilous tower. Jokes and banter filled the air as the tower grew taller and more precarious with each passing move.

As the game progressed, the tower swayed and tilted at seemingly impossible angles, keeping everyone on the edge of their seats. Laughter and shouts of encouragement echoed through, bonding the friends even more tightly. It wasn't just about the game; it was about the joy of spending time together on Fram's special day.

Eventually, it was [Y/n]'s turn again, and she knew that one wrong move could spell disaster. She carefully assessed the tower and selected a block that seemed manageable. With utmost concentration, she pulled it out and placed it on top with a triumphant grin. The tower held, but it swayed ominously.

Fram, who was next, gulped as she surveyed the unstable structure. With unwavering determination, she picked a block and, with bated breath, managed to place it on the top, causing a collective gasp and applause from the group. The tower was now teetering on the brink of collapse.

Johan, Schneider, Helena, and Aran took their turns, each player skillfully navigating the increasingly perilous Jenga tower. The venue was filled with excitement, and the tension was palpable.

Finally, it was Fram's turn again, and she knew that this could be the make-or-break moment. She carefully selected a block, her hand trembling slightly, and pulled it out with the utmost care. The tower wobbled, and for a moment, it seemed like it would topple over. But then, with a collective sigh of relief, she managed to place the block on top.

Everyone erupted in cheers and applause. The Jenga tower had reached new heights of instability, and everyone knew that it could collapse at any moment. But for now, it stood tall, a symbol of their friendship and the fun they were having on Fram's birthday.

The game continued, with each player taking their turns, and the tower miraculously holding on. It was a test of skill, nerve, and luck, and the group relished every moment of it.

In the end, it was Helena who made the daring move that caused the tower to collapse in a spectacular crash. Blocks scattered in all directions, and the area erupted in laughter and cheers. The game was over, but the memories they had created would last a lifetime.

As they cleaned up the fallen blocks and prepared for the next game, Fram couldn't help but smile. It's just the start of the multiple fun they would be doing for the rest of the day.

"Gyah! Run!"

[Y/n] giggled as they ran away from Fram, separating in different paths to ensure that they wouldn't get caught by her. The raven-haired woman was 'it', and her blue eyes shone with determination as she tried to tag one of them. The park was vast, filled with lush greenery and various obstacles that they could use to their advantage. The vibrant sun painted the sky with warm hues, casting shadows across the well-managed lawns.

The group of friends had decided to play tag to burn off some of the energy from the delicious lunch they had just consumed. The laughter and light-hearted shouts echoed through the air as they darted between trees and playground equipment. The smell of freshly cut grass filled their nostrils as they zigzagged through the open spaces, feeling the cool breeze on their skin.

As the [h/c]ette split away from the pack, she couldn't help but feel a thrill of excitement. The last time she had played tag in a place like this was when she was much younger. She glanced back to see Fram's blue eyes narrowing in determination as she followed her. The birthday girl had always been competitive, and [Y/n] knew she had to be quick if she wanted to avoid being 'it' again.

Ducking behind a thick bush, the young actress waited for the footsteps to pass before she bolted in the opposite direction. The hedge maze loomed ahead, its towering green walls creating a labyrinth of shadows and light. Despite the warnings from the others, the thrill of the chase was too much to resist. With a mischievous grin, she dashed into the maze, her friends' laughter fading into the distance.

Once inside, the sounds of the park were muffled by the dense foliage. The pathways twisted and turned, each corner presenting a new challenge to her agility. The cool shade provided by the hedges was a welcome relief from the summer heat, and the scent of the plants was intoxicating. The excitement of the game grew stronger with every step, her heart racing as she listened for any sign of Fram's pursuit.

"I hope I can remember my way out..."

The girl sweat-dropping now that she's alone in the maze. The maze's tall hedges created an eerie silence as [Y/n] navigated its winding paths. Her heart raced with the excitement of the chase, but also a tinge of nervousness at the prospect of getting lost. She paused at a fork in the path, trying to recall the layout from the park's map they had seen earlier.

"Left or right..." she murmured to herself, deciding on the left path. She sprinted down the narrow corridor, her footsteps barely audible on the soft earth.

Suddenly, a rustling sound behind her made her freeze. She turned her head cautiously, expecting to see Fram's determined blue eyes peeking through the leaves. Instead, it was a squirrel darting across the path, disappearing into the foliage.

"Oh... it's just a squirrel..."

Relieved, [Y/n] continued, the sounds of her friends' laughter growing faint in the distance. She took another turn, only to find herself facing a dead end. Groaning softly, she retraced her steps, her eyes scanning the greenery for any familiar landmarks.

After several more twists and turns, she stumbled upon a small clearing in the center of the maze. A stone bench sat invitingly in the middle, surrounded by blooming flowers. The tranquility of the spot was tempting, but she knew she couldn't stay long.

"[N/n], where are you?" she heard Lyn's voice, faintly calling out from somewhere in the maze.

"Over here!" she shouted back, her voice echoing through the corridors of greenery. She wiped the sweat from her brow and peeked around the corner, spotting a flash of pink. "Lyn! This way!"

Lyn squealed with excitement as she dashed towards the voice, her pink hair bobbing up and down. "Where are you hiding?"

"I'm not hiding," the teen called back, dodging through the narrow paths of the maze. "I'm just leading you to a dead end!"

"Cheeky!" Lyn giggled, her eyes sparkling with excitement as she followed the sound of her friend's laughter.

It didn't take long for the two teens to reunite within the maze, their giggles echoing around. Initially, the [h/c]-haired girl felt a bit anxious when she entered the maze alone, afraid that she might not be able to find the exit. But fortunately, she isn't the only one bold enough to enter.

"How did you also end up here?" she asked the taller girl, [e/c] hues sparkling with curiosity.

At that, the pinkette smirked, the corner of her eyes crinkling upwards. "Oh, you know~ Just did a little prank on Mikhail and now I'm hiding from him here."

"Typical Lyn. I bet Mikhail must've lost as well when he followed after her. Poor Mikhail."

"Huh?"

"Huh?"

After rounding a corner, the two girls met face-to-face with a certain blonde man. The three of them stared at each other, blinking, before a smile broke on [Y/n]'s face, happy to see another victim—companion—with her inside the hedge maze. And that it was no other than Oswald himself.

"Yo, I see you got lost too," Lyn saluted, her blue eyes twinkling.

"Seems like it,” Oswald chuckled, rubbing the back of his neck. “I was trying to find a shortcut and ended up here instead.”

"Well, you’re not alone!” [Y/n] said with a grin. “We were just trying to avoid Fram’s relentless pursuit. You might want to stick with us if you don’t want to end up ‘it’ again.”

"Sounds like a plan,” Oswald agreed, giving a nod. “So, how about we find our way out together?”

The three of them began navigating the maze as a team, their laughter and conversation creating a cheerful contrast to the maze’s otherwise quiet surroundings. The occasional rustling of leaves and chirping of birds added to the ambiance.

"[Y/n], Lyn! Are you in here?” Fram’s voice called from somewhere in the maze.

"Over here!” Lyn shouted back, her voice bouncing off the maze walls. “We’re not far from the exit!”

"I hope so,” Oswald murmured, glancing around the maze’s intricate paths. “I’m starting to think this place has a mind of its own.”

As they continued through the maze, they found themselves at a crossroads. A tall, flowering archway loomed ahead, its vines creating a natural gate. The trio hesitated for a moment before deciding to go through it. To their surprise, they emerged from the maze near the park’s playground area, where Fram was waiting with a triumphant smile.

"Gotcha!” Fram declared as they emerged. “I had a feeling you all would end up here.”

"[Y/n], Lyn, Oswald!” Charlotte cheered, running up to them. “You guys made it out. Did you have fun?”

"Definitely,” [Y/n] laughed, giving Fram a playful nudge. “We got a bit lost, but we had fun inside.”

"And avoided being tagged,” Lyn added with a wink.

Fram chuckled, glancing at her friends with a fond expression. “I’m glad you all enjoyed it. It’s been a fantastic day so far.”

Not from afar, a certain silverette slowly trudged over them, a hostile aura hanging over him, gaze fixated on the pink-haired girl. "Lyn..."

"Uh-oh..." the mentioned girl gulped, a nervous sweat cascading down her face as she saw Mikhail's expression. She started to tiptoe away before breaking into a full-blown sprint. "Gotta go!"

"Hey! Come back here!" the poor silverette was taken aback in surprise at his younger cousin's sudden departure before giving chase. "You rascal! Come back!"

"Never!"

Charlotte, Oswald, Fram, and [Y/n] watched and sweat-dropped as the Blake siblings zoomed away from them, basically playing a tag of their own. Nonetheless, they chuckled and smiled, the exhaustion slowly creeping up to them.

"We still have plenty of time left,” Oswald said, checking his watch. “What do you say we play some more games or maybe explore the park a bit more?”

"That sounds perfect,” Fram agreed, her eyes lighting up with excitement. “Let’s make the most of the rest of the day!”

With that, the group set off together, their laughter and voices mingling with the sounds of the park. They continued to enjoy their time, trying out different games, exploring the park’s attractions, and creating more cherished memories. The day was filled with joy, camaraderie, and the warmth of friendship, making Fram’s birthday truly unforgettable.

[evigtlivihimlen]

Se till att ingen bedrar er!

JESUS svarade dem: "SE TILL ATT INGEN BEDRAR ER!"

Frid, vi lever i den allra "Sista tiden" strax före Jesu Återkomst, och då skulle enligt Guds Ord ett stort avfall ske inom de kristna leden. Jesus och apostlarna varnar för villolära som bedrar och för in på den "breda vägen" bort från Kristi lära och det sanna Evangeliet, och det är många som tyvärr hamnar bland de "ovisa jungfruna som saknade olja", dvs Andens gemenskap med Jesus. De skaffar en "annan Jesus, ett främmande evangelium med en främmande ande" som 2 Kor.11:4 talar om, och de måste uthärda Jesu Ord "Jag känner er inte"… Vi har mitt ibland oss katolska irrläror, liberalteologi, judaism och falsk nådesförkunnelse som ofta obemärkt slingrar sig in "under radarn" och tar över alltmer. Det ges ut "det rätta" blandat med falskt eller förvrängt, och "lite surdeg syrar hela degen".

Jag känner mig inte hemma med modern kristendom, då jag läst mycket av väckelsepionjärernas skrifter, predikningar och vittnesbörd och då blir avfallet så tydligt. Rosenius, Lewi Pethrus, Moody, Spurgeon, Frank Mangs m fl skulle reagera kraftigt mot det som ges ut idag från predikstolen…

Det finns några kraftfulla "Profetiska varningar" som getts ut av kända väckelseförkunnare, jag vill ge dig dessa till välsignelse och hjälp för att bevara den frikyrkliga väckelsekristendomen, detta som producerat miljoner bestående Jesu lärjungar. Och detta som bevarar oss själva och andra trossyskon i frälsningen. Här nu, kanske de viktigaste budskapen av dem alla. Profetiskt av Steve Hill, Stanley Frodsham (som reste med Smith Wigglesworth), Michael Brown och Frank Mangs, allt på svenska:

STEVE HILLS Profetia om ”Sista tidens stora Avfall i Kristenheten”!:

"Detta budskap till dig är från en man som just har gått genom dödsskuggans dal….allt har blivit tydligare. Jag kan höra Hans viskning. Oförminskad lydnad har blivit mitt mandat. Det är därför jag skriver detta ord från Herren.

För några dagar sedan, efter att jag åtnjutit kvalitetstid med Jesus, blev jag överraskad av en alarmerande syn. Jag såg ett massivt, majestätiskt berg täckt av gnistrande snö. Det påminde mig om Matterhorn i de Schweiziska alperna. Dess toppar var mousserande vitt och jag var förvånad över Guds uppmärksamhet på detaljer. Det var så realistiskt att jag ville åka skidor! Men jag kände att det fanns mer som den Helige Ande var på väg att avslöja. När jag blundade, var jag i ett vinterlandskap med tusentals semesterfirare. I Ski Lodge, lägenheter, hotell och stugor var det full kapacitet på denna populära semesterort.

Dagen övergick fort till kväll för skidåkare, snowboardåkare och sportentusiaster. Förväntan växte när snön började falla. Alla gick till sängs och trodde att morgondagen skulle bli en dag av ren njutning på snötäckta sluttningar. För en ivrig skidåkare, är det en dröm och spänning att vara den första att åka ner för en backe med nyfallen snö. Hela nattens vinterstormar gav flera fot nysnö på sluttningarna. På natten blev skidpatrullen satt i full beredskap. Deras uppdrag var klart. Mot de mördande lavinerna intog de sina poster. Jag började gråta när visionen fortsatte att utvecklas andligt. Skidpatrullen opererade som en vältränad pluton. Vissa bordade helikoptrar var bemannade med små bomber, andra hoppade på snöskotrar och var laddade med handhållna spränganordningar. Vad som verkade vara en strategisk grupp av prickskyttar var stationerade vid basen för manövrering av pansarvärnsvapen som syftar till de snötäckta topparna. De sköt med sina vapen på strategiska punkter i "lavin zonen" för att tvinga fram laviner innan snön samlats till ett livshotande djup. Lämnas dessa därhän kan en ansamling av tung, tät snö packas ovanpå lättare snö och lätt glida ner med otrolig hastighet och kraft, vilket resulterar i enorma skador och förlust av liv.

Herren började tala. Jag darrade. Den färska nysnön representerade den falska lära som stadigt faller i öronen på troende i Kristi kropp. Det har varit, och är ett kraftigt snöfall. Skidåkarna representerade troende och icke-troende, de litade på att orten kunde ge en säker och minnesvärd upplevelse. Som kristna har vi blivit varnade att vara nyktra och vaksamma (1 Petr 5: 8). Emellertid har föreliggande och imponerande läror invaggat många i en djupare sömn. Lager på lager av snö har stadigt täckt den fasta traditionella sanningen om Kristus (klassisk Bibeltrogen kristendom). Sanningen är att dåraktig undervisning i dessa dagar kommer att bli så på modet att även de mest hängivna troende kan bli lurade (Matt. 24:24). Det händer framför våra ögon. En andlig ledare sade häromdagen: "Ni är gammaldags, ni som står för helighet, vi är moderna, vi som står för nåd. Du är i träldom medan vi kan göra vad vi vill”.

Pastorer och lärare runt om i världen har fallit för kätterska läror, inklusive allmän försoning, förgudning av människan, ifrågasättande av giltigheten av Guds Ord, inklusive hans domar, och de har även suddat ut gränser och hävdar att Guds fantastiska nåd faktiskt är "fantastisk frihet." Du är fri att leva efter dina egna önskemål. Låter det bekant? ”De hade ingen kung och gjorde vad som var rätt i sina egna ögon" (Domarboken 17: 6). Dessa populära självutnämnda förkunnare, lärare kommer att ställas till svars för miljoner människors andliga död. Precis som skidpatrullen gjorde i denna vision behövs de som är medvetna om vad som händer och de måste vidta snabba och korrekta åtgärder. Deras vapen av krigföring måste inriktas på topparna och "lavinterrängen" för att skingra lögnerna. Apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare måste vara villiga att släppa andliga bomber, eld mot kätteri med missiler, och även köra in i riskområden beväpnade med den explosiva Sanningen (i Guds Ord) och konfrontera denna lavin. Generalerna i denna generation måste lämna krigsrummet och använda sina år av erfarenhet på frontlinjerna.

Käre vän, jag vill ödmjukt uppmuntra dig att lyssna på denna vision och ta den inför Herren. Jag har skrivit ner det precis som det gavs. Mitt ansvar är att dela detta och Hans ord till Kristi kropp. De öron som hör och händer som lyder är utanför min kontroll. Detta är inte bara Steve Hill som berättar en historia. Det mesta av vad Herren delar med mig är personligt och förblir i mitt hjärta. Men jag tror verkligen att detta är en varning för den här tiden. Satan som "snöar in de heliga" kan stoppas. I visionen hörde jag explosioner. Jag såg överlåtna kristna soldater göra det som krävdes för att få ner denna lavin innan förödelsen inträffade. En av de mest kraftfulla vapen som vi besitter för att bekämpa detta angrepp är tungan. Låt Gud satta din tunga i eld så du predikar alla Ord i RÖTT. Om vi vidtar åtgärder nu blir resultatet att falsk undervisning rivs ner, och så får en fast och Gudagiven, Biblisk undervisning bli kvar som räddar de förlorade, botar sjuka och styrker de kristna att göra det sanna arbetet i tjänst för Gud".

Källa: http://www.charismanews.com/opinion/34894-steve-hill-the-spiritual-avalanche-that-could-kill-millions

STANLEY FRODSHAM Profetia! (han som reste med Smith Wigglesworth): Här ett urval på svenska från Stanley Frodshams profetia, detta är några meningar för dig som inte kan engelska så bra, ett “smakprov”. Men, sitt gärna med någon som kan engelska och läs igenom hela profetian:

”När jag besöker mitt folk i mäktig väckelse och kraft så är det för att förbereda dem för det mörker som ligger framför oss. Med Härlighet skall komma stort mörker (i världen)”.

”Lyssna noga om dessa ting, för i de sista dagarna skall det komma villoandar (1 Tim 4: 1). De skall vända bort många av de smorda. Många skall falla p g a olika lustar, och eftersom synden finns i deras liv…Många ska följa efter förförande och bedrägliga villoandar. Många (troende, förkunnare) finns redan mitt ibland Kristi kropp och förför mitt folk. Det är de som lever rätt som är rättfärdiga. Många täcker sina synder genom sin stora teologi och deras stora teologiska sätt. Men jag varnar dig om förförande andar som instruerar Mitt folk på ett ont sätt”.

”De som utför mirakler och inte talar om rättfärdighet är inte av mig. De som har stora folkmassor som följer dem, men talar inte om renhet och helighet (omvändelse och helgelse) är inte av mig… Jag varnar er, med stor intensitet, att jag kommer att döma Mitt hus och ha en kyrka utan fläck eller skrynkla när jag kommer”.

"Åh, mitt folk, ge inte era hjärtan till människor, och håll inte människor i beundran, genom just dessa personer ska Satan få inträde in i mitt folk. Se upp för hur de förför. Tror du en förförare kommer öppet avslöja sina villoläror? Nej, han kommer att tala ord om rättfärdighet och sanning, och kommer att verka vara en tjänare av ljus som predikar Ordet”.

”Bli inte lurad. För bedragaren kommer först att vinna mångas hjärtan, och därefter föra ut sina falska läror…Du skall ha ett vittnesbörd i ditt hjärta att de inte är av mig. Frukta inte, ty jag har varnat er. Många kommer att bli lurade. Men om du lever heligt och rättfärdigt inför Herren, din Gud, skall era ögon öppnas, och Herren Gud skall beskydda dig alla dagar av ditt liv”.

”Därför uppmanar jag och befaller er, säger Herren, att studera Skrifterna angående förförande bedrägeriandar, för detta är en av de största farorna för kyrkan i dessa sista dagar. Jag önskar att du ska stå fasta i mitt Ord, och inte i personligheter eller människors tjänster”.

”Om du verkligen kommer att döma dig själv (rannsakan, syndabekännelse och omvändelse), ska du inte bli dömd, när du söker mitt ansikte och i sanning av hjärtat vill bli renad av mig….Betänk ditt syfte i denna sista tid. Ibland skall alla stå upp emot dig och försöka med allt för att vända dig bort från den kursen av helighet”.

”Herren måste förbereda dig till att vara en övervinnare i alla saker så att du kan fullfölja ditt lopp. Förföljelsen skall öka, likaså skall smörjelsen öka…Frukta inte dagarna som kommer, men frukta endast detta: att du ska leva på ett sätt som behagar Herren. Detta är en tid då jag upprättar Min kyrka, den ska verkligen vara utan fläck eller skrynkla”.

”Spring inte efter den ene och den andre, för Herren har din frälsning i sin hand, det är i Honom och i Honom ensamt. Du ska inte vända dig till den herden eller till den där, för det ska vara en stor skingring (gallring) på jorden”.

"Många skall gå vilse eftersom de inte tillåter sanningen att bli en del av dem hela tiden. Men jag visar er i dessa sanningar, att de skall vara en del av dig, att du ska vara beredd och ha gjort allt, stå, stå fasta i denna sista tid. Han som har öron må höra vad Anden talar till sin kyrka”.

Källa: googla på ”Stanley Frodsham, prophecy”

MICHAEL BROWNS Artikel om ”Hypergrace”/Falsk nådesförkunnelse:

"Det bibliska budskapet om nåd är underbart, härligt och livsförvandlande. Vi kan inte leva utan detta en enda sekund i våra liv. Men det finns ett budskap som predikas idag som benämns som en ny ”Nåd reformation” där man blandar kraftfull sanning med det farligt felaktiga. Jag kallar detta Överdriven nåd (Hypergrace). Det grundläggande som denna felaktiga nådeslära ger ut är att Gud inte ser synderna hos sina barn, eftersom vi har redan gjorts rättfärdiga genom Jesu blod och eftersom alla våra synder, dåtid, nutid och framtid, har redan blivit förlåtna. Det innebär att den Helige Ande aldrig överbevisar troende om synd, att troende aldrig behöver bekänna sina synder till Gud, och att troende aldrig behöver omvända sig från sina synder, eftersom Gud ser dem som perfekta i sina ögon. Det är lätt att se hur en sådan undervisning kan vara farlig, särskilt för de troende som frestas att kompromissa.

En av dessa lärare som står för sådan här Överdriven nåd (Radikal nådesförkunnelse) skrev: "När Gud ser på mig, ser han inte mig genom Kristi blod utan han ser mig ren! Likaså ser han oss som heliga och rättfärdiga. Han ser oss, och han älskar vad han ser!”. Verkligen? Alltid? Hela dygnet? Älskar Gud alltid vad han ser när han tittar på sitt folk? Ja, han älskar oss, men älskar han alltid vad han ser? Älskade Jesus verkligen vad han såg när han tillrättavisade fem av sju församlingar i Mindre Asien i Uppenbarelseboken 2-3? Älskade Paulus vad han såg, när han skrev på uppdrag av Herren och varnade Galaterna att de hade fallit ur nåden och fastnat i lagiskhet? Älskade Jakob, en Herrens tjänare som också skrev på uppdrag av Herren, vad han såg när han tillrättavisade sina läsare för att vara "vänner med världen" och "äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor"?

Och om Herren inte ser våra synder, varför skriver Jakob att om en troende som var sjuk också hade syndat, skulle Gud förlåta honom när han botade honom (se Jakob 5:14-16)? Och om Han inte ser våra synder, varför disciplinerade Herren de troende i Korint på grund av deras synder (se 1 Kor 11:27-32)? Och ägna stor uppmärksamhet åt 1 Kor 11:32 "Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte ska bli fördömda tillsammans med världen.” Om Jesus inte se våra synder, varför sa han till kyrkan i Efesos "Men Jag håller detta mot dig: Du har övergivit din första kärlek" (Upp 2:4)? Och varför säger Han detta till kyrkan i Sardes?: "Jag känner dina gärningar; du har namnet om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud. Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört och håll fast vid det och omvänd dig. Om du inte håller dig vaken ska jag komma som en tjuv, och du ska inte veta vilken stund jag kommer över dig. "(Upp 3:1-3). Låter det som Herren var nöjd med vad han såg i Efesos och Sardes?

Om Herren alltid "ser oss som heliga och rättfärdiga" och alltid "älskar vad han ser" varför tillrättavisade han de troende i Laodicea och sa till dem att de var "eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken" (Upp 3:17)? Varför sa Han inte?: "Jag ser dig som vackert klädd, frisk och rik?". Om han var så nöjd med vad han såg i Laodicea, varför hotar han att spy församlingen ut ur sin mun (se Upp 3:16)? Och om troende aldrig behöver omvända sig från sina synder, varför säger Jesus "Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig”(Upp. 3:19)? Och det är intressant att samma grekiska ord som används i Johannes 16:8, där Jesus säger att den Helige Ande kommer överbevisa världen om synd, är det ord som används av Herren i Uppenbarelseboken 3:19, översatt som "tillrättavisa", och notera Upp. 3:22: detta är Anden som talar!

Det är för att Gud älskar oss som han tillrättavisar oss (inte fördömer oss), och det är för att synden är så destruktiv som han vill att vi ska vända oss bort från synden. Detta är Guds godhet, och detta är vad nåd gör, som Paulus skrev i Titus 2:11-12 "Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är".

Hur tragiskt är det inte idag, när Guds folk misstar Guds korrigering i kärlek till att det skulle vara en fördömande röst från Satan, och hur tråkigt är det inte när Guds folk gör motstånd mot Andens renande verk och hävdar att det inte finns något att rena eftersom Gud inte längre ser synderna. Har Han gjort oss rättfärdiga genom Jesu blod? Absolut. Har Han avskilts oss som heliga för sig själv? Utan tvekan. Har Han kallat oss till att vara hans söner och döttrar, allt genom Hans kärlek och nåd? Ja det har Han. Och det är på grund av dessa saker som Paulus skrev "Då vi alltså har dessa löften, mina älskade, så låt oss rena oss från all besmittelse från kött och ande och i Gudsfruktan fullborda vår helgelse" (2 Kor 7:1). Detta är en vacker och hög kallelse. Låt inte någon stjäla det från dig".

Källa: http://www.charismanews.com/opinion/38297-confronting-the-error-of-hyper-grace

FRANK MANGS, var en av Nordens mest kända väckelseförkunnare, några år före sin Hemfärd gav han ut detta Profetiska budskap till kristenheten. Budskapet är i högsta grad aktuellt för oss idag:

"Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

”Någon !” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.

Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process. Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelse-processen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:

”Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.” Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.”

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grå-dagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat"…

Källa: tidningen Flammor (https://flammor.com/frank-mangs-profetiska-budskap-holger-nilsson-p266.html)

P.S Låt oss pröva allt profetiskt i Ordet och Anden, och låta sanningen sätta oss fria, då Jesus oss omsluter i sin kärleks närvaro och frid, amen.

[tilda-i-japan-korea]

Fem dagar i Kyoto

Jag har verkligen inte haft tid eller ork att gå igenom alla bilder, så jag har inte lagt upp något på länge. Jag var i Kyoto i sex dagar (men en dag åkte jag till en annan stad över dagen). Det regnade i princip alla dagar, förutom en. Jag tog tåget från Toyama tidigt förra torsdagen. När jag kom fram till Kyoto gick jag och letade efter ett ställe jag skulle till nästa dag, och sedan gick jag runt i geisha-distriktet, Gion. 

På fredagen testade jag att ha på mig kimono! Det var lite obekvämt först, men efter att ha gått runt ett tag vande jag mig! Skorna var dock jobbiga att gå i. Jag och två andra turister gick runt i Gion med en fotograf som fotade oss. 

Dagen efter började jag med att gå till Okazaki Shrine, som även kallas för Rabbit Shrine! På vägen råkade jag gå förbi Heian Jingu Shrine. Sedan gick jag till Chion-in Temple och Gion igen. 

På söndagen gick jag upp vid 5. Jag åkte till Fushimi Inari Shrine väldigt tidigt, för att slippa trängas med alla andra turister. Vid Fushimi Inari finns det ungefär 10 000 torii-portar som leder upp för ett berg genom skogen. Det kändes väldigt speciellt att gå där när det fortfarande var lite mörkt. Efter det åkte jag till Jonangu Shrine. Jag hade sett många videor och bilder på trädgårdarna, med massor av blommor som hänger på trädgrenar. Tyvärr var jag lite sent ute och det fanns knappt några blommor kvar, men det var vackert ändå!

Måndagen åkte jag till en annan stad över dagen, vilket jag skriver om senare. Tisdagen var min sista heldag i Kyoto. Det spöregnade tyvärr. Jag ville gärna gå på en väg som heter Philosopher’s Path, men när jag väl hade gått en timme i regnet för att komma dit insåg jag att det bara var en vanlig väg och gick bara några hundra meter. Jag gick även till några olika platser där jag hade varit tidigare för att köpa souvenirer, som Okazaki Shrine. På onsdagen gick jag tillbaka till Fushimi Inari för att köpa en souvenir till en kompis (jag var där även dagen innan men just den butiken var stängd). 

[kudakii]

shared heartbreak (they are guarding lord’s wedding.)

i was thinking about some happy astridfram but then lord wedding fanarts keep passing by my timeline and my brain turned into this... 

au where lord gets married and astrid and fram are there, guarding the place for their most important person. fram never realized she loved lord romantically and it's only now that she understands her feelings. it's all regret and what ifs, wondering if she had understood earlier, it could be her up there... if she had-

meanwhile astrid has always known that she's in love with lord, but she thinks she doesn't have a chance. so she has been keeping quiet. supporting lord's love story in the background. it’s only with fram that astrid openly gushes about lord, thinking fram was the same as her. only during the wedding did astrid realize that fram never even registered her own feelings. astrid felt sympathy and sadness- perhaps the sadness she feels for fram today is stronger than the tightness in her chest seeing lord up there.

astrid is glad it's not her at the altar, she's glad it's not her that is with lord right now. because if she was up there, if she pushed through back then, if she didn’t insist on being a ‘good friend’ and just shoot her shot- who would be here to comfort fram right now?

(im soo crazy haha framfra is always real in my brain)

[fotografpatriklindqv]

Att fånga tidlös kärlek: Bröllopsfotograf Patrik Lindqvists konstnärskap

Få konstnärer kan föreviga kärlek så skickligt i Bröllopsfotograf som den prisbelönta fotografen Patrik Lindqvist. Med bas i hjärtat av Stockholm fångar Patriks kamera essensen av äktenskaplig lycka med en unik blandning av kreativitet och entusiasm. Varje bild berättar en historia och skildrar på ett levande sätt den speciella dagen mellan två älskande. Med en gedigen portfolio som frilansfotograf har Patrik bemästrat den delikata konsten att dokumentera dessa älskade ögonblick med en oöverträffad estetik. Hans arbete går utöver traditionell Bröllopsfotograf Haninge och ger varje bildruta en tidlös kvalitet som ger resonans hos både par och tittare.

En resa genom Alperna: Patrik Lindqvist, den äventyrslystna fotografen

Patrik Lindqvists fotografiska expertis sträcker sig långt bortom bröllopsgången. Hans kamera är lika hemma när han hänger längs ett högt berg i Alperna och dokumenterar spännande ögonblick för äventyrliga själar. Patrik är en erfaren Produktfotograf som tar med sig sin kreativitet och precision till varje projekt. Oavsett om han fångar de eleganta linjerna hos en avancerad produkt eller fryser den dynamiska rörelsen hos en skidåkare i full action, är Patriks arbete inom sportfotografering inget annat än extraordinärt. Hans förmåga att hitta nya och spännande vinklar skiljer honom från mängden och gör honom till en eftertraktad talang inom äventyrs- och produktfotografering.

Känsla i varje bild: Patrik Lindqvists mästerskap inom bröllopsfotografering

För Patrik Lindqvist är ett bröllop inte bara en händelse; det är en målarduk för att uttrycka djupa känslor. Som  väver han skickligt en berättelse om kärlek, glädje och engagemang. Varje bild är ett bevis på hans hängivenhet att fånga de råa och autentiska ögonblick som definierar ett pars resa. Patriks unika perspektiv gör att han kan förvandla till synes vanliga scener till extraordinära minnen och se till att varje blick, beröring och leende blir förevigat i en bild. Hans engagemang för att tillföra kreativitet i Bröllopsfotograf Stockholm gör honom till en framstående konstnär i branschen.

Precision i pixlar: Konsten att fotografera produkter av Patrik Lindqvist

Precision är av största vikt vid produktfotografering, och Patrik Lindqvist utmärker sig genom att leverera just det. Hans noggranna sätt att visa upp produkter lyfter dem från objekt till visuella mästerverk. Som produktfotograf går Patriks arbete bortom ytan och fördjupar sig i de detaljer som gör varje föremål unikt. Oavsett om det handlar om att fånga texturen i ett tyg, gnistret i en polerad yta eller de invecklade detaljerna i en design, förvandlar Patriks lins produkter till fängslande konstverk. Hans arbetslivshistoria visar hans förmåga att lyfta fram skönheten i varje produkt han fotograferar.

Slutsats:

I en värld där fotografering är både en konst och en färdighet, står Patrik Lindqvist som en ledstjärna för excellens. Hans förmåga att förmedla känslor och utforska nya, spännande vinklar överskrider gränserna för traditionell fotografi. Oavsett om han fryser ögonblick av kärlek i en bröllopsceremoni eller fångar den adrenalinfylld action på en bergstopp, är Patriks arbete ett bevis på hans mångsidiga talanger. Besök fotografpatriklindqvist.se för att ta del av hela spektrumet i hans fängslande portfölj och ge dig ut på en visuell resa genom en prisbelönt fotografs kamera.

[bloodjuize]

aw man :(

hihihihihihi Lord of Heroes angst anyone?

[human-antithesis]

Sem járnklær nætr dragask nærri

Sem járnklær nætr dragask nærri, long haukstrond viðar ok kastar heljar hittir fyrir þær mikilfenglegu gáttir þeirra þróttar þings holls, er engan tók enda. Gneistar gneifðu ok margr halr safnaðisk um alls viðar her í þeim andans dal er ek kalla heima. Gegnum hvískrandi nið skýja gandrs, Landvættir mik kalla út at berja loganda dal augum. Villtr dans bræða markar meinþjófs, Hogna meyjar viðs. Deyjandi glæður mæta stjornum ofan þegar þær mæta gæsku Vidda bróðrs. Með grosin græn ok brúnan svorð undir mínum ilkvistum ek geng at megin stað átrúnaðar. Þórr ok Týr, Freyr ok Ullr, Ek veit þér eruð oss næs á þessar- ri helgu nótt Ísa brots komu. Svo háir eru jotna vegir Fornjóts sona, ok svo breið eru vápnagjoll at flæða skal úr Háars saltunnu. Minn ennis- máni nam sjá Hákon goði í fjarska, kalladi at manna sjotnum. Með Yggjar éls bál reisk í hendi ek heyrða ræða svo hatrsramma. Klæddr í brúnsvort klæði krýpr krúnrakaðr maðrinn, með heift, frammi fyrir goðanum. Hrafnkell, hið unga skáld ok fylgjandi munka dróttins hefr verið leiðandi í vorri byggð.

Svá skyldu goð gjalda, gram reki bond af londum, reið sé rogn ok Óðinn, rán míns fjár hánum. Fólk mýgi lát flýja, Freyr ok Njorðr, af jordðum. Leiðisk lofða stríði landáss, þann er vé grandar.

(Egill Skallagrímsson, Lausavísur 28)

Morðsólar veik máli meiðir; sinnar leiðar gekk ramms hotuðr rekka rógs í þorp ór skógi. Menfergir vas margan móthress í bœ þessum vetr, ok vann til mætrar vargnistir sér bjargar.

(Anonymous Poems, Plácitusdrápa 29)

Hrafnkell lýtr niðr at dolkbrands dokkvri grun í bljúgri bæn. Með handar tjolgr uppreistar. Honum er kastað í sand-hvítan fórnar pytt laussra líkama. Hrafnkels fljúgandi tunga biðr friðar sem þó aldrei kemr.

Þjód á hart, sús hlýða hildings boðum vildat lofða kyns meðan lifði, lýtum kend fyr hendi. Sú rasar aum í aumar óvísligar píslir; ey grœtir þar ýta uggr, en vætki huggar.

(Gamli kanóki, Harmsól 38)

Fynk þola flæðar auknir fleygjendr þrimu leygjar

þar liggr elds á oldum íma - frost með bríma. Morgs onnur þar manna meiri ógn ok fleira angr, an ór megi tunga, óvegs, frá því segja.

(Gamli kanóki, Harmsól 39)

En sem tunga hans flograr um múgin sem kallar upp af hatri ok sorg, sækir morðbálið leið sína at hvítum skýjum Hranfkels sjónar bergs. Sem Hákon dregr fram pínt Heimdallar hofuð, skal hin lærða tunga fylgjara hins bjarta manns ór suðri ekki fleiðra meir. Landa andar, Háars þeg- nar dýrra ríkja, hvar er sá friðr er ek heyrði at mundi stafa af handa gapmunni Heimdallar er ek kom í dal þenna fyr longu síðan? Myrk er sú tíð komandi, ok verjendr anda landa leiða hana á brott úr þeim stað sem nú er roðinn logðis lodda logleysunnar.

English: As The Iron Claws Of Night Draw Near

As the iron claws of night draw near, the long hands of wood and fire meet before the majestic doors of never ending houses of trees. Sparks fly and many men are gathered around holy fires in this spiritual val- ley I call home. Through whispering sounds of the wind, I am called out by Landvættir to behold a valley alight before my eyes. A wild dance of brothers to the fire giant with trees. Dying embers meet the stars above when they meet the kindness of the wind. Blades of green, grounds of brown, both of them are beneath my feet as I walk below towards the centre place of whorship. Þórr and Tyr, Freyr and Ullr, I know you are near to us on this holy night of the ar- rival of spring. So high are the moutains of fire, and so wide the blood must flow out of the bowl. My eyes see Hákon goði from afar, shou- ting towards the village. With the sacrifical knife raised, I hear a speach so hateful. Clad in brown-black cloths, a tonsured man knees acri- moniously before the goði. Hrafnkel, young poet and follower of the god of the monks, has been a leading figure in our community.

Let the gods banish the ruler, pay him for stealing my wealth, let him incur the wrath of Óðinn and the gods. Make the tyrant flee his lands, Freyr and Njorðr; may Þórr the land-god be angered at his foe, the defiler of his holy place.

(Egill Skallagrímsson, Lausavísur 28)

The destroyer of the war-sun broke off his speech; the hater of the fierce strife of men went his way from the forest into a village. The batt- le-fierce neckring-destroyer was many a winter in that town and the wolf-feeder earned a good living.

(Anonymous Poems, Plácitusdrápa 29)

Hrafnkel bows down to the blood ground of worship. With hands raised, he is thrown into our hallowed sand-white sacrificial pit of released bodies. Hrafnkel's flying tongue prays for a peace that never comes.

The group of people, known for sins, who would not heed the commandments of the prince of the race of men while it lived, faces hardship. It rushes wretched into wretched, uncertain tor- tures; fear grieves people there perpetually, and nothing affords comfort.

(Gamli kanóki, Harmsól 38)

Flingers are the flame of battle, swollen with fal- sehood, endure stench, frost with flame; there lie embers of fire upon men. Many another greater terror for dishonourable men is there and more sorrow than my tongue is able to discribe.

(Gamli kanóki, Harmsól 39)

But as his tongue flies around a shouting au- dience of hate and grief, the knife seeks its way towards the white clouds of Hrafnkel's eyes. As Hákon drags the suffering head forward, the le- arned tongue of the follower of the bright man from the south sings no more. Spirits of the earth, gods of the kingdoms so dear, where is the peace that I learned to be leading hands of Heim- dallr when I entered this valley long ago? Dark are the seasons to come, and guardian spirits of the land lead her away from a place now reddened with the blood of turmoil.

[torsbysportbladet]

Kommunens målskyttar (v.27)

Torsby Fotboll har sammanställt en lista på alla målskyttar i kommunen fram till sommaruppehållet. Damer: 5 Linnea Magnusson, (4)Torsby/Västanvik (Div3), (1) Torsby/Mallbacken (F16-18) 4 Maja Johnsson, Torsby/Västanvik (Div.3) 3 Sarah Berg, Torsby/Mallbacken (F 16-18) 3 Amella Nilsson, Torsby/Mallbacken (F 16-18) 3 Linn Östlund, (2)Torsby/Västanvik (Div.3) (1) Torsby/Mallbacken (F16-18) 3 Bianca…

[coolmax002ish]

Jag vill ha ett team som vill tillsammans ta fram framtidens tech. En liten enhet som man kan plugga in som en mini PC/USB-sticka i TV:n/skärmen, och med en meny på skärmen kan man aktivera/avaktivera konsoler, boxar, datorer m.m; och välja vilken som ska vara i storbild eller om man vill ha alla på svart bakgrund.

Jag menar inte side by side som på LG smart TV.

Jag är lite trött på att det inte finns något sådant officiell enhet eller liknande inbyggt i tv eller skärmar.

Ser fram emot att få svar, intresseanmälan, idéer och tankar om det hela.

/Olivia Wagndal Berg