#Förändra systemet | Explore Tumblr posts and blogs

petpri · 6 years ago

Text

Vadå NPM?

Det svenska välfärdssamhället förändrades i stor utsträckning under 1900-talet. Från hushållens, marknadernas och det privata samhällets sfärer till den offentliga byråkratin och professionella organisationer. Jämlikhet och effektivitet förenades. Utbyggnaden av folkhemmets välfärdsstat på 1950-talet fortsatte i stora reformer för socialpolitik och ekonomisk politik med inkomstutjämning och skapande av en omfattande medelklass under 60- och 70-talet. (Svensson 1998). Staten drev samhällsutvecklingen med rationella metoder med det allmännas intresse i fokus. Styrningen av välfärden krävde en omfattande byråkrati med regelstyrning och anslagsförfarande utan krav på uppföljning av resultat eller ekonomi. Svensson fortsätter teckna förändringen av välfärden genom att beskriva att den offentliga sektorn vid slutet av 1970-talet ansågs vara för omfattande och skattetrycket för hårt. Den regelstyrda statsapparaten och den klassiska förvaltningsmodellen ansågs stel, okänslig för människors behov och svårstyrd. Rörelser som betonade individen framför kollektivet fick stort genomslag, till exempel ”public-choice” som sätter individens ansvar och val av tjänster på en marknad i fokus (Ahlbäck Öberg & Widmalm 2013). Marknadsresonemang, avreglering, målstyrning istället för regelstyrning, decentralisering och brukarmedverkan är begrepp som lyfts i svenska utredningar på 1980- och 1990-talen (Svensson 1998; Lilja 2014; Dahlstedt & Fejes 2018). En utredning kallad Maktutredningen för fram en annan syn på demokrati och styrning: utgångspunkten är den fria och ansvarstagande individen. (Dahlstedt & Fejes 2018). Denna förändrade syn sammanföll med en ekonomisk kris i början av 1990-talet. Välfärden lämnades stegvis över från det offentliga till marknaden och individen.

New Public Management New Public Management (NPM) blev för svenskt vidkommande en viktig lösning på flera problem: den tidigare bristen på ekonomisk styrning och uppföljning, brukarval och marknaden som leverantör av offentlig service samt önskemålen om att granska och utvärdera arbetet i den offentliga sektorn. (Svensson 1998; Krantz 2009; Ahlbäck Öberg & Widmalm 2013). Det senare tilltog alltmer i takt med att den nya styrningen infördes. Bakgrunden till NPM är neo-institutionell ekonomisk teori om nyttomaximering och idén om ett ”vetenskapligt ledarskap” som fördes samman och blev vägledande för styrning av offentlig verksamhet runt om i världen (Hood 1991). Kortfattat kan man säga att NPM förespråkar en tydligare styrning där offentliga resurser ska utnyttjas på ett effektivt och rationellt sätt. Och det var just i effektivitetens namn som NPM sakta med säkert etablerade sig som styrfilosofi inom den offentliga sektorn. NPM innebar att kommuner och landsting blev friare att disponera sina resurser med regelbunden och detaljerad uppföljning. För de professionella innebar NPM att de gjordes delaktiga i arbetsorganisationen och ansvariga för mål och resultat på ett nytt sätt (Brante et al. 2015).

New public management baseras på rationell-legal och hierarkisk auktoritet (regler) till skillnad från kollegial auktoritet (kunskap och etik), praktiserad av yrkesutövarna. Den strävar efter standardiserade procedurer till skillnad från kollegial kontroll av arbetet (Brante et al. 2015, s. 148).

Lingard och Ozga (2007) belyser vilka effekter NPM har haft på nationell politik:

Usually this new management within the state has been framed by a contemporary version of neoliberal politics and economics, which privilege the market over the state and indeed want to marketise aspects of the state and its policies […] and which regard competition and individual responsibility as central to the production of a buoyant economy and society. This neoliberal state steers at a distance via policy frameworks through an emphasis on product accountability, resulting in the rise of a culture of performativity and audit. (Lingard & Ozga 2007, s. 3)

Rothstein (2002) menar att hög grad av handlingsutrymme för de professionella kan orsaka problem för organisationen och politiska beslut kan frångås i själva tillämpningen av de professionella. Liljegren & Parding (2010) skriver att det finns problem med kollegialitet som styrningsverktyg eftersom det ofta innebär en stark lojalitet mellan de professionella. Det finns alltså behov av att styra och kontrollera de professionella. I litteratur om professionalism talas om två begrepp: yrkesprofessionalism och organisationsprofessionalism. Parding & Liljegren (2017) understryker att begreppen är teoretiska konstruktioner för att lyfta fram en rad resonemang och motsatserna i sina rena former är sällsynta. Evetts (2006a) menar att yrkesprofessionalism innebär en kollegial kontroll av kvaliteten på arbetet, en kunskapssyn baserad på tyst kunskap som de professionella fått genom högre utbildning och socialisation in i yrket samt förtroende för de professionellas eget omdöme i arbetet. Organisationsprofessionalism bygger på en byråkratisk kontroll av de professionella, att dokumenterad kunskap används och att de professionella kan hållas ansvariga (Evetts 2006). Liljegren & Parding (2010) menar att organisationsprofessionalismen inte enbart bygger på externa kontrollmekanismer utan även på att yrkesutövarna internaliserar styrningsramarna. De jämför med Foucaults begrepp governmentality och delen med självstyrning.

Lilja (2010) menar att det finns stora likheter mellan NPM och det som Evetts (2006) kallar för organisationsprofessionalism och att det finns ett tydligt drag av professionalism i tankarna bakom NPM. Den professionelle inom ramen för NPM är i större utsträckning någon som har en ledande befattning kopplat till ett större personligt ansvar, menar Lilja (2010). Evetts (2003) menar att det finns strävanden i styrningen mot att knyta samman yrkesprofessionalism med organisationsprofessionalism.

[…] professionalism is being used as an ideological instrument and a mechanism to promote and facilitate occupational change. In effect, professionalism is being used to convince, cajole and persuade employees, practitioners and other workers to perform and behave in ways which the organization or the institution seem to be appropriate, effective and efficient. (Evetts 2003, s. 411)

Lövgren (2007) har använt Foucaults governmentality-perspektiv för att beskriva införandet av den nya styrningsrationaliteten. Den karaktäriseras av att de styrande har kunskap om de styrda. Detta gäller samtidigt som de styrda kan bestämma sitt agerande. Det blir en styrning som kan ses som utifrånstyrd och självreglerande (självstyrning). Nilsson (2008) skriver att Foucault menar att styrning av verksamheter fungerar på två olika sätt parallellt. Begreppet governmentality bygger på en sammanskrivning av styra och inställning. Enligt Nilsson menade Foucault att styrningen måste ses som en praktik syftande till att forma, leda eller påverka hur människor beter sig. Det kan då även handla om att ”styra sig själv”. Asp-Onsjö (2011) skriver att Foucault delade in governmentality i två skilda styrningsteknologier, den suveräna som utgör lagar, förordningar och straff samt den disciplinära som bland annat verkar genom individens strävan efter normalitet. Individen styr sig själv inom de av samhället givna ramarna (självstyrning/självbehärskning). Det finns ett ömsesidigt beroende mellan dessa teknologier för styrning och de verkar samtidigt.

Decentralisering i svensk skola Med början under 1980-talet och med framläggande av en proposition i riksdagen 1990 beslutades om en ny ansvarsfördelning för skolan – stat, kommun, skolor och rektorer samt lärare. Samma år överfördes även skolans personal till kommunerna. Riktade statsbidrag till skolan togs bort ett par år därefter. Decentralisering, lokalt ansvar och lokalt utvecklingsarbete betonades (Jarl et al. 2018). Decentraliseringen var även en strategi för att avlasta den statliga budgeten. Det finansiella ansvaret flyttades från stat till kommun (Pierre 2018). I statliga utredningar betonades att lärare som grupp skulle professionaliseras och att lärare (och skolledare) skulle ges utökat ansvar för resultatet. Det talas om ”en ’ny lärare’ som är självstyrd mer än styrd av externa anspråk och som måste bli delaktig i den professionella kunskapsbasen” (Krantz 2009, s. 82). Lärare ska bland annat vara delaktiga i pedagogisk utveckling, bli bättre på att argumentera för sin sak och se till att lärsituationerna uppfattas som meningsfulla samt konkretisera och precisera målen på ett bättre sätt (Krantz 2009). Det införs en ny läroplan, uppnåendemål och strävansmål för ämnen i grundskolan, ett nytt betygssystem och lärarutbildningen förändras. Sammantaget är det en stark betoning på yrkesprofessionalism.

Styrningens utformning kräver en lärarprofession som är mer lyhörd, flexibel, ansvarstagande och som är villig att professionaliseras genom att bli mer reflekterande och inriktade på en skola för bildning. (Krantz 2009, s 161)

Kritik mot decentralisering av svensk skola Fredriksson (2018) menar att yrkesprofessionalism kräver en gemensam kunskapsbas och etik. Det är svårt för lärare att utveckla detta i ett skolsystem som samtidigt bygger på marknaden som styrmodell. Den kräver konkurrens mellan skolor, vilket gör att det inte delas kunskaper och erfarenheter mellan skolor och lärare (Fredriksson 2018). Jarl (2018) skriver att systemet med makt och ansvar fördelat på flera olika nivåer och mellan aktörer skapar ett beroende som är större än i tidigare hierarkiska modeller för styrning. Att ge ökat handlingsutrymme till lärare är positivt ur verksamhetsperspektiv, men ur demokratiperspektiv kan det bli ett för stort utrymme (Jarl 2018). Spänningen mellan yrkesprofessionalism och organisationsprofessionalism är påtaglig. Decentralisering, lokalt handlingsutrymme och målstyrning kan inte betraktas som tillräckliga förutsättningar för att enskilda skolor ska utvecklas, menade Riksrevisionsverket (1998). Krav på likvärdig utbildning och rättssäkerhet leder till att skolor, lärare och skolledare måste utveckla hur det arbetas med resultatuppföljning och information om bedömning och betygssättning. Det talas om att likvärdighet i bedömning och betygssättning är styrsystemets svåraste uppgift (Krantz 2009).

Dokumentation, inspektion och ansvarsutkrävande Krantz (2009) pekar på att krav riktas mot lärare och skolor att dokumentera mer. Det märks i till exempel kraven på kvalitetsredovisningar och reformen med individuella utvecklingsplaner (IUP) för grundskolan som infördes 2006 (Krantz 2009). Parding & Liljegren (2017) menar att IUP är ett sätt för staten att utöva byråkratisk kontroll över lärarna, då utvecklingsplanen formaliserades och att det knöts betygsliknande omdömen till den. Med andra ord kan reformen med IUP ses som en ökad organisationsprofessionalism. Nordin (2012) menar att internationella kunskapsmätningar uppmärksammas allt mer, rankninglistor av skolor publiceras i media och inspektionen av skolor tar fart. Det fria skolvalet, elevpeng och konkurrens om elever mellan skolor i kombination med alarmerande rapporter om elevers låga kunskapsnivå och om brister i skolor, lärarbrist och offentlig ekonomi i gungning leder till att krisen i skolan blir en sanning (Nordin 2012). År 2006 beslutade den dåvarande regeringen att tillsätta en utredning med uppgiften att genomföra en grundlig översyn av grundskolans mål- och uppföljningssystem. Betänkandet Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (Utbildningsdepartementet 2007) kritiserade öppenheten kring skolans inre arbete som Skola för bildning (Läroplanskommittén 1992) lyfte fram. Grundidén i statens styrning av skolan med målstyrning och att överlämna hur-frågor till lärarna kvarstår i dagens modell för styrning. Mätning av resultat och resultatredovisning blir viktigt. Systemet får ett nytt namn: mål- och resultatstyrning. En betydligt större kontrollfunktion läggs till i styrsystemet i samband med utökade inspektioner. Det är en rörelse från öppenhet/pluralism mot standardisering (quality certification, kvalitetsindikatorer och inspektionssystem (Granström 2011). Till detta fogas en tydlig idé om utkrävande av ansvar. En viktig skillnad är statens minskade tillit till lärarnas profession och deras förmåga att fatta välgrundade beslut om undervisningen, analysera effekterna och att förbättra och utveckla den samma (Carlgren & Klette 2008). En annan del som betonas är att den deltagande målstyrningen har inbyggda brister och särskilt uppdelningen av uppnående- respektive strävansmål anses problematisk (Krantz 2009).

I talet om en neokonservativ utbildningspolitisk orientering mot slutet av 2000-talets första decennium ryms också tendenser till att styrningen av skola alltmer tar utgångspunkt i både en input- och outputstyrning. I forskningen talas det om en recentralisering med utgångspunkt i en essentialism och nypositivism. I den politiska diskussionen om vikten av ordning och reda och att inte alla ska bli akademiker ses hur en nygammal differentiering om rätt man på rätt plats tar form. Mot slutet av tidsperioden blir det också mindre tydligt hur lärares yrkespraktik är att förstå som reflekterad liksom på vad sätt lärare utgör en reflekterande praktiker och deltagande målstyrare (Krantz & Fritzén 2013, s. 30)

Ett system som kännetecknas av input medger inte så stor variation på hur lärare utför sitt arbete. Lärarna betraktas som tjänstemän och vägen in i professionen är ganska smal. Resurser för skolor och lärare är standardiserade och läroplanen är tämligen strikt. I relation till den strikta kontrollen av vad som ”stoppas in i systemet” förekommer det relativt liten kontroll av lärarna under deras karriär. Omvänt gäller att ett system som karaktäriseras som output medger variation av hur lärarna arbetar. Priset för detta är en rigorös kontroll ”från utsidan”, utanför professionen av tex inspektörer och forskare.

Montin (2015) menar att NPM fick stort genomslag i Sverige på 2000-talet. Sverige gick från en förvaltningskultur bestående av tilltro till en kultur av misstroende. En bärande del i styrningen handlar om granskning (Montin 2015; Montin 2016). ”Om de aktörer som granskningen riktar sig mot vore att lita på fullt ut skulle det inte behövas någon granskning” (Johansson & Karlsson 2013, s. 44). NPM kan knytas till organisationsprofessionalism. En följd av NPM i välfärden blev att det växte fram mer hierarkiska organisationer. Detta innebar att professioners traditionella sätt att styra sin verksamhet blev mer byråkratiska eller marknadsbaserade (Brante et al. 2015; Jonnergård & Erlingsdottír 2008). En stark granskningsfunktion innebär att ”[…] de professionellas egenstyrning eller autonomi minskar, medan den granskande styrningen ökar […].” (Brante et al., 2015 s. 172).

Wahlström (2009) belyser att när mål- och resultatstyrningen diskuteras i utredningen Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (Utbildningsdepartementet 2007) så problematiseras inte de grundläggande förutsättningarna med styrsystemet. Vidare pekar Wahlström (2009) även på att det system som betonat nödvändigheten av utvärdering och uppföljning endast har utvärderats i liten utsträckning. Lindgren (2008) lyfter fram problem kring skolans mål- och resultatstyrning och de omfattande utvärderingar och mätningar som görs av kommuner och myndigheter inom skolområdet. Politiken formulerar mål och vill med utvärderingar och kvalitetsmått kunna följa upp och styra utvecklingen i verksamheten. Om beskrivningen av måluppfyllelsen som ges politiker är otydlig, måtten oklara och mätfel förekommer så haltar styrningen. Ofta ägnar sig skolor och lärare åt det som mäts. Wahlström (2009) skriver bland annat om att de nationella proven har påverkat innehåll och fokus i undervisningen. En inspektions- och nationella provkultur leder till ökad självstyrning för lärare, en norm om den goda skolan och den goda undervisningen utvecklas.

I styrdokument från 1990-talet och år 2000 används begreppen professionell, professionalism och professionalisering i sammanhang där lärare med ”inre styrnings mekanismer” ska utveckla en bra undervisning och en god skola (Fransson 2012). 2008 presenteras utredningen om lärarlegitimation. I utredningen märks en förändring i användandet av ” professionella lärare”. Då används begreppet i sammanhang av kontroll och kvalitetssäkring av lärarna. Lärares professionalitet som möjliggörare av utveckling beskrivs från början med inre styrningsmekanismer som till exempel engagemang, lojalitet och omtanke. Förändring görs till yttre drivkrafter och kontroll till exempel att krav tydliggörs och sanktionsmöjligheter införs (Fransson 2012).

Frostensson (2012) skriver att de senaste decenniernas reformer av skolan enligt de flesta forskare har inneburit en avprofessionalisering av lärarkåren. Till stor del handlar detta om förlorad professionell autonomi, friheten att kollegialt inom professionen styra över innehåll, form, kunskapsbas och utvärderingskriterier. Vidare menar Frostensson att det har skett en tilltagande fragmentering av lärarprofessionen. Huvudmäns och skolledningars styrambitioner och pedagogiska ideal påverkar lärarnas autonomi.

Brante et al. (2015) redovisar bland annat en enkätstudie riktad till professioner i Sverige 2010. Femton yrken ingick och 8 980 personer ingick i bruttourvalet. 55,6% svar inkom i undersökningen. Frågor ställdes om bland annat styrning, innehåll i arbetet, inflytande och autonomi. Forskarna tolkar svaren som att de professionella upplever en ökad extern styrning, professionella inom offentlig välfärd i högre omfattning än de i privat verksamhet. Majoriteten av de professionella uppfattar en hög grad av autonomi, legitimitet och kollegial granskning. Det finns inget linjärt samband mellan ökad styrning och minskad autonomi. Forskarna förklarar resultaten med hjälp av diskrektionsbegreppets två dimensioner (social och kognitiv) vilket innebär att den professionelles utrymme att förhålla sig till lagstiftning, riktlinjer och organisatoriska förutsättningar direkt påverkas av extern styrning. Den professionelles kunskaper och erfarenheter påverkas i mindre grad av extern styrning och upprätthålls bland annat genom kollegialiteten. Forskarnas analys visar att professionella uppfattar att de kan utföra sina arbetsuppgifter på det sätt som de anser vara rätt. De uppfattar en hög grad av egenstyrning (autonomi), med undantag för sjukvården och lärargruppen. Noterbart i sammanhanget är att lärare i undersökningen är den yrkesgrupp som i sitt professionella agerande upplever sig vara mest begränsad av ekonomiska begränsningar. De är också den grupp som uppfattar sig ha minst möjlighet att påverka arbetsschema, arbetstakt, pauser och förändringar på arbetsplatsen. En stor del av de professionella uppfattar att administrationen har ökat. Lärare, läkare och sjuksköterskor är de yrkesgrupper där flest har svarat ökad administration.

Agevall et al. (2017) skriver att lärarprofessionen framträder som utsatt av ett korstryck av anspråk från den politiska nivån och från bland annat vårdnadshavare.

Förutsättningarna för lärare att ta ett aktivt ansvar och för att skapa tillit för att verksamheten bedrivs professionellt kan fortsatt påverkas negativt av den diskurs som betonat kvalitet, kontroll, effektivitet, konkurrens och resultat. […] De senare årens styrning har förutsatt ett reducerat professionellt tolkningsutrymme och det finns det som talar för att styrningen framgent kan innebära en förstärkt statlig initierad kunskapsstyrning som bl.a. tar sin utgångspunkt i sammanställning och spridning av systematiska översikter om vad som anses evidensbaserat för att uppnå bättre resultat […] (Agevall et al 2017, s. 174)

Referenser Ahlbäck Öberg, S. & Widmalm, S., 2013. NPM på svenska, I: M. Zaremba. Patientens pris. Ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Stockholm: Weyler., ss. 122-156.

Agevall, L., Jonnergård, K. & Krantz, J., 2017. Frihet under ansvar eller ansvar under tillsyn? – Om dokumentstyrning av professioner. Växjö: Linnéuniversitetet.

Brante, T., Johansson, E., Olofsson G. & Svensson, G. L., 2015. Professionerna i kunskapssamhället. Stockholm: Liber.

Carlgren, I., Klette K., 2008. Reconstructions of Nordic Teachers: Reform policies and teachers`work during the 1990s. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 52, No. 2, April 2008, ss. 117-133. DOI: 10.1080/00313830801915754

Carlgren, I. & Marton, F., 2000. Lärare av i morgon. Stockholm: Lärarförbundets förlag.

Dahlstedt, M. & Fejes, A., 2018. Skolan och marknaden, I: M. Dahlstedt & A. Fejes (red). Skolan, marknaden och framtiden. Lund: Studentlitteratur. Ekholm, M., 2008. Rektor i ett historiskt perspektiv, I: Vägval i skolans historia, Tidskrift för föreningen för Svensk Undervisningshistoria. Årg. 8, nr. 4, s. 3-6

Evetts, J., 2003. The Sociological Analysis of Professionalism. Occupational Change in the Modern World. International Sociology, Volym 18 (2), ss. 395-415. DOI: 10.1177/0268580903018002005

Evetts, J., 2006a. Organizational and occupational professionalism: The challenge of new public management. u.o., Paper presented at the XVI World Congress of Sociology. Durban, South Africa.

Evetts, J., 2006b. Short note: The sociology of professional groups: New directions. Current Sociology, 54 (1), ss. 133-143. DOI:10.1177/0011392106057161

Foucault, M., 2004. Övervakning och straff: fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag.

Fransson, G., 2012. Professionalisering eller deprofessionalisering? Positioneringar och samspel i ett dilemmatic space. I: C. Gustafsson och G. Fransson (red.), Kvalificerad som lärare? Om professionell utveckling, mentorskap och bedömning med sikte på lärarlegitimation (ss. 261-285). Gävle: Gävle University Press

Fredriksson, A., 2018. Läraryrket och den politiska styrningen av skolan. i: J. Pierre, red. Skolan som politisk organisation. Lund: Gleerups, ss. 165-184.

Frostensson, M., 2012. Lärarnas avprofessionalisering och autonomins mångtydighet. Nordiske organisasjonsstudier, Vol. 14, nr 2, ss. 49-76.

Granér, R., 2004. Patrullerande polisers yrkeskultur. Diss. Lund: Lunds universitet, Socialhögskolan.

Granström, K., 2011. Vad är värt att utveckla i skolan – vem bestämmer. i: R. Thornberg & K. Thelin, red. Med ansiktet vänt mot Europa - Perspektiv på skolutveckling. Stockholm: Lärarförbundet, Skolverket, Sveriges Skolledarförbund, ss. 24-36.

Hood, C., 1991. A public management for all seasons? Public Administration, 69, 3-19. DOI: 10.1111/j.1467-9299.1991.tb00779.x.

Jarl, M., Kjellgren, H. & Quennerstedt, A., 2018. Förändringar i skolans organisation och styrning. i: J. Pierre, red. Skolan som politisk organisation. Lund: Gleerups, ss. 23-48.

Johansson, V. & Karlsson, L., 2013. Granskning som möjlighet och hot. i: V. Johansson & L. Karlsson, red. Uppdrag offentlig granskning. Lund: Studentlitteratur.

Jonnergård, K. & Erlingsdottír, G., 2008. Mellan autonomi och kontroll – om professionella strategier, legimitet och identitet vid införandet av nya kontrollformer. i: Jonnergård, K., Funck, E. K & Wolmersjö, M. När den professionella autonomin blir ett problem. Växjö: Växjö University press, ss. 38-57.

Jonnergård, K., Funck, E. K & Wolmersjö, M., 2008. Professionell autonomi som risk och möjlighet, i: Jonnergård, K., Funck, E. K & Wolmersjö, M. När den professionella autonomin blir ett problem. Växjö:Växjö University press, ss. 9-20.

Krantz, J., 2009. Styrning och mening – anspråk på professionellt handlande i lärarutbildning och skola. Diss. Växjö: Växjö University press.

Krantz, J., & Fritzén, L., 2013. Lärarprofessionens kollektiva självbild: Som den framträder i Lärarnas tidning och Pedagogiska magasinet 1990 - 2010. Växjö: Linnéuniversitetet.

Lilja, P., 2010. Professionalism som policy - om globalisering, staten och läraryrkets professionalisering. Malmö: Malmö högskola. Paper presenterat på konferens för Svenska nätverket för professionsforskning.

Lilja, P., 2014. Negotiating teacher professionalism. On the Symbolic Politics of Sweden’s Teacher Unions. Diss. Malmö: Malmö University.

Liljegren, A. & Parding, K., 2010. Ändrad styrning av välfärdsprofessioner - exemplet evidensbasering i socialt arbete. Socialvetenskaplig tidskrift, Volym 17, Nr 3-4, ss. 270-288.

Lingard, B. & Ozga, J., 2007. Globalization, Education Policy and Politics. i: B. Lingard & J. Ozga, red. The RoutledgeFalmer Reader in Education Policy and Politics. New York: Routledge, ss. 65-82. DOI: 10.4324/9780203567203 Läroplanskommittén, 1992. Skola för bildning. SOU 1992:94. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Lövgren, S., 2007. Individ, samhälle och välfärdens styrningspraktiker. I: S. Lövgren & K. Johansson (red). Viljan att styra. Individ, samhälle och styrningspraktiker. Lund: Studentlitteratur, ss. 9-23.

Madsen, T., red., 1994. Lärares lärare. Lund: Studentlitteratur.

Montin, S., 2015. Från tilltrobaserad till misstrobaserad styrning. Nordisk Administrativt Tidsskrift, (92) 1, ss. 58-75.

Montin, S., 2016. Bilaga 2 till rapport Statens styrning av kommunerna (2016:24), Stockholm: Statskontoret.

Nordin, A., 2012. Kunskapens politik - en studie av kunskapsdiskurser i svensk och europeisk utbildningspolicy. Diss. Växjö: Linnéuniversitetet.

Olofsson, G., 2008. Kan professioners autonomi leda till ’professionella katastrofer’? Lobotomins uppgång och fall som exempel, i: K. Jonnergård, E. K. Funck & M. Wolmersjö. När den professionella autonomin blir ett problem. Växjö: Växjö university press, ss. 21-38.

Pierre, J., 2018. Decentralisering, styrning och värdekonflikter i skolan. i: J. Pierre, red. Skolan som politisk organisation. Lund: Gleerups, ss. 9-22.

Richard, E. & Wolmersjö, M., 2010. Förutsättningar för hantering av etiska dilemman bland första linjens chefer, I: B. Hagström & M. Söderström. Ledning och organisering av professionsstarka verksamheter. Växjö: Linnéuniversitetet.

Svensson, L. G., 1998. Professionalism och politisk decentralisering. En sociologisk studie av skolan och socialtjänsten i en kommundelsreform. Göteborg: Göteborgs universitet.

Parding, K., 2010. Lärares arbetsvillkor – handlingsutrymme i tider av förändrad styrning, Didaktisk tidskrift, Vol 19, Nr 2, ss. 95-111.

Parding, K. & Liljegren, A., 2017. Individual Development Plans as Governance Tools – Changed Governance of Teachers’ Work, Scandinavian Journal of Educational Research, 61:6, ss. 689-700, DOI: 10.1080/00313831.2016.1188144 Riksrevisionsverket, 1998. Lokal skolutveckling - statens roll och ansvar. Stockholm: Riksrevisionsverket.

Rothstein, B., 2002. Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik. Stockholm: SNS.

Rothstein, B., 2007. Den effektiva skolan och ledarskapets mystik. i: J. Pierre, red. Skolan som politisk organisation. Lund: Gleerups, ss. 67-80 Utbildningsdepartementet, 1990. Om ansvaret för skolan. Prop 1990/91:18. Stockholm: Regeringskansliet.

Utbildningsdepartementet, 2007. Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan - Förslag till nytt mål- och uppföljningssystem. SOU 2007:28. Stockholm: Regeringskansliet.

Wahlström, N., 2009. Mellan leverans och utbildning. Om lärande i en mål- och resultatstyrd skola. Göteborg: Daidalos.

2 notes · View notes

esapruikkonen · 2 years ago

Text

Fastighetsinvesteringsguide Av Esa Pruikkonen

I takt med att det ekonomiska klimatet förändras blir kommersiella fastigheter mer populära investeringar, enligt Esa Pruikkonen, en fastighetsmäklare som specialiserat sig på kommersiella fastigheter.

#esapruikkonen #fastighet #kommersiell

1 note · View note

tobiassolem · 7 years ago

Text

“Skolan suger”

Tänk den tid då man tyckte att skolan "sög". Som lärare tänker man ibland på hur man själv upplevde skolgången. Jag var en av de många eleverna som åtminstone bitvis tyckte att skolan var “det värsta” man kunde uppleva. Att vara den i mellanstadiet som fick 1 poäng i resultat på grammatikprovet och fick smeknamnet “ettan” av klasskamraterna skrattade jag åt på utsidan, men visst sved det. Att inte kunna leva upp till förväntningarna som fanns. För ingen elev som går i skolan, hur det än nu går för dem är omedveten om vilka förväntningar som finns. Däremot är man olika utrustad för att bemöta förväntningarna. Vissa har familjesituationer och saker utanför skolan som gör att man av dessa skäl inte kan plugga.

I mitt fall så hade jag en alkoholiserad farsa (som jag inte bodde hos) som hade slagit mig, jag hade sprungit gråtande hem och inte berättat något. Sen skulle jag plugga till grammatikprovet. Alla anledningar till varför man som elev inte nådde målet var inte för att man inte brydde sig. Även om jag givetvis var en elev som bitvis tog den lättaste vägen - i högstadiet var jag en medelmåtta, i gymnasiet var jag något under en medelmåtta, till flera av mina lärares stora förtret. Jag brydde mig för lite om mina studier och var snarare en observatör, en betraktare av det som hände innanför skolans väggar. Min energi gick åt till att märka “systemet” och “förväntningarna”. Jag var för dålig på att spela spelet då. Jag var den där jobbiga eleven som inte förstod vilken nytta jag skulle ha av abstrakta andragradsekvationer i kvarstoden av mitt resterande liv. Jag förstod att flera av mina lärare svarade med halvsanningar som de knappt trodde på själva. Något jag är kusligt medveten om som lärare. Ibland när man har en dialog med en elev om något så är både jag och eleven ömsesidigt medvetna om att det vi pratar om är vad som krävs för att följa “systemet”. Men vi diskuterar det som om vi var omedvetna. Eleven yttrar sitt flyktbeteende och förstår att om den inte gör det som förväntas så kommer eleven inte att nå förväntningarna vilket kommer att resultera i omgivningens besvikelse. Jag som lärare är medveten om det och säger till eleven det hon redan vet. Inte för att jag tror att systemet är det bästa. Nej, det bästa vore om vi var helt genuint ärliga med varandra. Det bästa vore om eleven istället för att säga att hon var “sjuk” när vi hade prov egentligen inte hade tid för att hon, precis som jag hade för mycket skit utanför skolan som tog bort fokus från det hon borde lära sig. Hon bröt mot systemet för att systemet sedan länge brutit med henne. Men vi låtsades om för stunden som att hon bara skulle tänka på skolan. Som ständig observatör så lägger jag ofta märke till saker som inte fungerar, saker vi lärare (och elever) gör som mer är förväntningar än genuint lärande. Vi konstruerar diverse strategier för att anpassa oss in i systemet, vi kallar det studieteknik, matriser, översiktliga formuleringar och utförligt och nyanserat. Allt detta är egentligen lärandets fernissa. Men vi har valt att kalla det för skola. En skola som sliter med ett lika sjunkande självförtroende som ledningen, lärarna och eleverna i den. Åtminstone så länge vi ägnar oss mer åt att lägga vår uppmärksamhet på det sjuka och förväntar oss att det ska gå illa. Jag har hört lärare nämna att: “De (eleverna) inte kommer att klara det här, men jag gör det ändå” för att kursplanen säger detta. En annan lärare sa: “Om jag verkligen skulle vilja lära eleverna detta ämne så skulle jag göra helt annorlunda än det som står i ämnesplanen - men det kan jag ju inte, jag lär dem istället på det sätt som jag märker inte fungerar, för att följa den skrivna plan som författats av en säkerligen briljant lärare vars metodik jag inte kan emulera”. Oavsett sanningsgraden eller bristen i “optimal förståelse för hur kursplanerna är gjorda” eller vilken kritik man nu kan rikta mot lärare som säger så är många lärare medvetna om den allvarliga dualitet som skolan jobbar med, och lösningen är aldrig att undvika att tala om det som är genuint och äkta. All utveckling ur ett mörker innebär givetvis att förstå att man gör något som inte fungerar, för att sedan förändra det beteendet som lett till att man gör på det viset.

För mig som elev så innebar det att jag efter årskurs 3 i gymnasiet gjorde lumpen och kom tillbaka och kom på vad jag ville göra. Jag läste sedan på komvux och fick MVG i alla kurser jag läste, och när jag “visste vad jag skulle bli” så blev jag en skicklig universitetsstudent med höga ambitioner. Men ironiskt nog så har jag alltid saknat skolan. Särskilt gymnasietiden. Man var omgiven av personer som gick igenom samma sak som man själv gjorde, man hade lärare som brann för sina ämnen och gjorde sitt bästa för att man skulle förstå varför just deras ämne var så roligt. Man fick experimentera med prylar och upptäcka och utforska olika ämnesområden. Men kanske viktigast av allt var att det alltid fanns människor där som brydde sig, som inspirerade en och gav en feedback och uppmuntrade en. “Det där gjorde du bra, försök att... “ Att bli “vuxen” handlar istället flera gånger; har jag upptäckt, att kunna ta varandras kompetenser för givet. Man är sin roll, sitt epitet. Du är “lärare”, “rektor”, “mentor”, du är dina arbetsuppgifter. Du behöver kunna ta kritik, ansvara för dina misslyckanden och ta ansvar, jämföras och mätas - den feedback man får oftare är negativ kritik maskerad under krav och “effektivitet”, man ska lära sig att anpassa sig och kompetensutveckla. Ett allvar. Därför är det så oerhört viktigt att omge sig med rätt människor i ett system där man får vara människa i första hand. Duktiga lärare är människor som ser till att sina yngre människor (elever) får vara just människor, trots systemet. Människor alltid med potential att lära sig nya inspirerande saker. Vi kommer nog alltid i skolan att tvingas till att anpassa oss efter ett system. Men faran är om systemet får större innebörd än människorna i det. När elever reduceras till poäng på ett prov, eller när lärare mäts i olika effektivitetsbarometrar. Skolan suger bara när vi inte får utrymme att vara människor först. När förväntningarna på oss är att vi kommer att misslyckas, och när vi inte ges förutsättningar för att lyckas. Oavsett vem vi är i systemet.

2 notes · View notes

kvinnosakens-blog · 7 years ago

Text

Hotet från den sexpositiva liberalfeminismen

Medan kvinnorättsrörelsen aktivt arbetar för att lära kvinnor och tjejer att de inte är till för mäns sexuella njutning, att de inte existerar för att behaga den manliga blicken, rör sig istället en liberal ”feministisk” rörelse i motsatt riktning genom samhället, och verkar direkt till patriarkatets fördel.

Den lär kvinnor att ”äga sin sexualitet” genom att göra exakt det patriarkala krafter vill att kvinnor ska göra - mer sexualisering, mer självobjektifiering - och skapar en retorik som påstår att den radikala kvinnokampen skuldbelägger kvinnors sexualitet och förminskar kvinnor genom att utgå från att de inte kan vara sexiga "för sin egen skull".

Men lyssna på kvinnor som har försökt leva den tredje vågens liberalfeministiska "sexuella frigörelse". Lyssna på oss som redan har varit med. Vi som har spelat in sexvideos och skickat bilder, vi som har försökt ”ligga som män” och trott att vi ägt oss själva. Lyssna när vi säger: det kommer inget gott ur detta. Att vara slav under idén om att mer sex och sexualisering betyder mer sexuell frihet ger ingen frihet alls. Tvärtom leder denna idé direkt till destruktiva beteenden som riskerar att traumatisera oss, och oavsett vad vi intalar oss själva så är den enda "belöningen" som kvinnor kan vinna ur detta den bekräftelse från män om att vi duger, att vi är knullbara och att de vill ha oss som vi får lära oss att vi inte är värda något utan.

Den liberalfeministiska rörelsen är djupt förankrad i det patriarkala systemet. Det är inte en slump att män stöttar denna gren av feminismen och att det främst är här vi hittar "manliga feminister", och inte i den sortens feminism som kämpar för verklig kvinnlig frigörelse genom att avtäcka patriarkatets mekanismer och avslöja vad män gör, säga att kvinnor faktiskt inte behöver män. Dessa män älskar att kvinnor och tjejer kommer fortsätta att vara beroende av mäns bekräftelse, att mäns sexuella exploatering och våld legitimeras, att sexualiseringen och objektifieringen av kvinnor görs till "feminism" och sprids på sociala medier som något progressivt. Män älskar när kvinnor tror att de blir frigjorda genom att kalla sig själva "slampor".

Denna rörelse vill inte se det destruktiva i att spela in porr eller sälja sex, och att de enda som gynnas av att detta paketeras som sexuell frihet är männen. Det är en rörelse för mäns sexuella frihet. För kvinnor finns ingen frihet att hämta - rörelsen står snarare för ett fortsatt förtryck och en ökad sexualisering av kvinnor. Den bidrar också till normen om våld när det kommer till sex. När en rörelse hävdar det ”normala” i att kvinnor vill skadas av män, gå med på saker de känner obehag för och tror att det tillhör sexlivet att män får leva ut sina våldsfantasier från porren kan vi inte längre kalla det feminism. När "feministiska” sidor och tjejtidningar skriver om analsex och porr som något tjejer bara – måste – prova och lär ut det där som männen kommer älska oss för som en tjejs plikt måste vi kalla det anti-feminism. Tjejer lär sig att förneka sina egna gränser och att göra allt för att vara "spännande" för killar och män. Den här utveckligen slutar bara i en grupp destruktiva tjejer som växer upp till kvinnor och sen behöver hjälp för att ta sig ur dessa destruktiva mönster och återta sin förstörda sexualitet.

Att vi kvinnor i den radikala rörelsen inte vet vad vi pratar om och inte har erfarenhet är en halmgubbe. Vi har varit där. Rörelsen består av kvinnor som har sålt sex, sålt porr, tagit utmanande bilder och videor, utsatts för övergrepp i den "sexuella frihetens" namn och arbetat bort alla känslor av obehag för att stå ut. Vi vet vad vi talar om. Den sexpositiva, liberalfeministiska eller queerfeministiska rörelsen försöker ofta förminska oss och tror att de kan tysta våra röster. Vi kommer inte att tystna, eftersom vi berättar och kämpar inte bara för vår egen skull utan för framtiden och alla framtida generationer flickor och kvinnor. Vi gör det eftersom det är en kamp vi hade behövt, kunskap vi borde ha fått tillgång till. Nu har vi äntligen chansen att förändra, och vi kommer inte tillåta att kampen för vår frihet villkoras. Ett av våra största uppdrag är att bygga upp starka kvinnor som inte går med på vad som helst, som inte ser sitt värde i sin knullbarhet och som inte tror att frigörelsen ligger i att behaga män.

Kvinnokampen är inte bekväm och den kräver uppoffringar för att vi ska nå fullständig frihet. Vi måste våga prata om detta, våga vara obekväma, för situationen kommer inte att bli bättre och sexualiseringen och objektifieringen av kvinnor kommer inte minska. Speciellt inte när "sexighet" och självobjektifiering uppmuntras av samhället, sexualiseringen av kvinnor är total, porridealen cementeras och sexualiseringen klättrar ned i åldrarna. Tredje vågens "sexpositiva" och liberalistiska feminismen jobbar inte för att nå vårt bästa - tvärtom är den direkt kvinnofientlig.

1 note · View note

sourceofinspirations · 4 years ago

Text

SURVIVOR

X antal ungdomar från olika delar av svenska samhället som är svikna av vårt sociala skyddssystem och är i vägskälet av att besluta vägen framåt utifrån det brutna samhällskontraktet - för eller emot?

En fråga som varje individ måste ställa en själv och har rätt att svara till men som man måste ta eget ansvar för

Erbjuds en möjlighet att utvecklas och stärkas "har du fått nog?" vill du förändra ditt liv, vill su få makten över din framtid - via dator och nya hemliga sociala medier ("man" hittade till ungdomen pga algorthmer och vad de googlat, man sållade ner målgruppen baserat på info som finns på sociala medier och gjorde urvalet av deltagare baserat på olika slags tester/eller bara av slump för att testa premissen alla kan klara sig med rätt förutsättningar.)

De som ligger bakom detta är en rik person som är trött på systemet +uttråkad , ville dö men som istället tänkte äsch jag testar göra något gott först, som känner att de är above systemet som endast superrika personer kan göra, en programmerar anarkist a la v för vendetta som vill frigöra människorna och fucka etablissemanget samt en motståndskraft-forskare som är intresserad av det mänskliga psyket pcj med questionable moral och etik (dock tvekar och är källan som man kan nå gör att lägga ner detta. Testae på unga som är mer mottagliga och sårbara (men ockaå starkare ideal pga ung)

Unga individer är förat i varsitt wnaamt rum och testas (tänk v för vendetta) när de klarat testet sp släpps de i de vilda (tänk lost, the wild, flugornas herre) och så först tror man att detta är typ hunger games (rasism, maktkamp, sexism och andra fobier skapar grupperingar, våld osv - tänk fearsmodellen) men så är det något som händer (uttråkan, panik av situationen, behov av att något kul händer, relationer) som kommer fram till att de behöver samverka (sapiens, hunger games)

De har klarat andra testet (tänk den där portugisiska serien) och får nu nya uppdrag där de också tränas till styrka

Breaking point någon dör - huvudutmaning: vem utsätter oss för detta och varför? Vem är vår gemensamma fiende : psykopaterna som gör detta och vill fucka samhället

En person som avviker som inte trpr på samverkan ocj unity utan tror att vi måste vara separaeade (tänk xmen magneto, black panter, michael b jordan)

Bok 2 - gör som psykopaterna säger för de har maktwn, ifrågasätt om de har rätt för att ute i samhället möter man nästan endast motstånd och ej kärlek, men samtisigt ta reda på vad den slutgiltiga planen är som på något sätt är att sätta hela samhället i kris genom att fucka våra sårbara sysgem (ökad digitalisering men ingey skydd, brist på tillit till myndigheter, ingen koll på krisberedskap

Bok 3 - original gänget vlir de som utbildar andra (tänk remember the titans stil), ökar motståndskraft hos unga (fortfarande mottagliga därför vårt enda hopp till skillnad från förlegade äldre som man ej kan lära sitta)

0 notes

scandinavianhomes · 4 years ago

Text

Exempel På Normer

Vid brott mot sådana normer är det i sverige vanligt att hänvisa till en gemensam värdering om jämställdhet. Att ställa sig upp när en lärare kom in i klassrummet för 50 år sedan var en självklarhet och ett måste.

Tema Saga Forskolans Laroplan Laroplan Forskoleideer

Ett exempel på detta är de normer som säger att flickor och pojkar måste behandlas lika.

Exempel på normer. När man utmanar normen och vänder sig i motsatt riktning uttrycker de andra starkt obehag. Till exempel för storbritannien är monarkin en social norm. Säger att normer på så sätt internaliseras.

Att bli medveten om normer hur de ser ut och är hur de skapas och förändras kallas för normkritik. Det innebär att dessa normer genererar sociala klasser. Normen blir då applicerad på gruppen.

Att lära sig normer kallas socialisation och sker genom familjen skolan fritidsverksamhet vänner media etc. Tidigt lär vi oss till exempel att tjejer är mer känsliga än killar. Detta gäller även de vuxna som har bestämt dessa normer och inte endast barnen.

Ekonomiska principer är regler för fördelning av välstånd i samhället. Man säger att normer på så sätt internaliseras. Exempel på konjunkta normer är att barn vid tidig ålder lär sig att det är fel att ljuga och att det är fel att stjäla.

Normer innebär inte att alla inom ett samhälle eller. Normer ökar samhörigheten förbättrar samarbeten och skapar en vi känsla i gruppen. Normer beskrivs vanligtvis som samhällets oskrivna lagar.

I ett land kan skiftande normsystem finnas parallellt i samhällets olika grupper syftet med övningen är att eleverna får ta reda på vad en norm är hur den kan skapas. Många normer som vi blir uppfostrade till blir självklara för oss. Ibland påverkar även våra normer de skrivna lagarna.

Vi glömmer bort att denna föreställning är något vi fått lära oss och att uppfattningen om detta kan vara annorlunda en annan tid och på en annan plats. Exempel från candid camera på 1960 talet där människor i en hiss tenderade att härma de andra hiss åkarnas position i hissen. Diskonjunkta normer är när ett visst samhälle eller grupp får en norm bestämt åt dem.

Hur skulle en lärare för 50 år sedan reagera om en elev inte ställde sig upp när läraren kom in i klassrummet. Hur normer påverkar vår identitet. För att upprätthålla systemet med normer krävs det att personer som bryter emot normerna.

Tidigt lär vi oss till exempel att tjejer är mer känsliga än killar. Exempel klädsel och färg pojkar och flickor. Exempel på sociala normer av politisk karaktär är de former av makt som implementeras i stater.

Normer är enkelt uttryckt det vi tycker är okej och inte okej och det förändras i såväl tid som rum. Att lära sig normer. Vi glömmer bort att denna föreställning är något vi fått lära oss och att uppfattningen.

Men det finns även nackdelar då vi exemeplvis generaliserar medlemmarna i gruppen för mycket eller ser personer som bryter emot normerna som dåliga och onda. Mening 10 är också ett exempel på att normer förändras. Normer kan ändras då människor bestämmer sig för att bryta normen.

De blir en del av vår personlighet som vi sällan reflekterar över.

Vardeord Formagor Poster By Annika Sjodahl Tal Och Sprak Lasforstaelse Bedomning For Larande

Kreativt Skrivande For Barn Kreativt Berattande Skrivinspiration Kreativt Skrivande Skolideer

Lar Dig Satsdelarna Pa Ett Enkelt Och Snabbt Satt Bra Forklaringar Och Manga Exempel Som Klargor Vara Svenska Satsdelar Grundskola Svenska Enkelt

So Samhallskunskap Normer Samhallskunskap Undervisning Skolprojekt

Pin Auf Citat

Pin Pa Allmant Undervisning

Pin Pa Citat Livet

2018 04 08 10 Png 639 361 Pixlar Klassrum Lektionsplanering Undervisning

Pin Pa Small Step For Man One Giant Leap For Mankind

#exempel på normer i en grupp #exempel på normer i samhället #exempel på normer på arbetsplatsen #exempel på normer i skolan #exempel på normer #exempel på normer och värderingar #exempel på normer i sverige #exempel på normer i förskolan #exempel på normer i vården #exempel på normer och oskrivna regler

0 notes

arashgilan · 5 years ago

Text

Decenniet som varit 2010–2020 och decenniet som kommer 2020–2030 – min årliga trendspaning

I vanlig ordning vid den här tiden på året är det dags för mig att ta fram spåkulan och redogöra mina tankar kring de trender jag ser för året som ligger framför oss. Då vi står inför ett skifte av ett decennium tänkte jag dock göra det lite annorlunda just detta år. Jag vill dels se tillbaka på de decenniet som passerat (2010-talet) samt blicka framåt mot det kommande decenniet (2020-talet).

Så vad har egentligen hänt i den digitala världen under dessa 10 år? För att få svaret på den frågan får vi gå tillbaka ännu längre med det som började med ett L och ett O 1969. Tanken var att skriva LOGIN men systemet kraschade innan fler bokstäver hann skrivas. Den händelsen, för nu drygt 50 år sedan, brukar ändå räknas som internets födelse. Det skulle dock dröja ända fram till 1990-talet innan internet skulle bli en del av konsumenters vardag.

Utifrån det kan vi förstå vad det är vi har varit med om och vad det är vi upplever idag, här i en liknelse med människans livstid som metafor.

Internet växer upp

Internet är en fundamental kopplingspunkt, ett ekosystem där människor möter människor, leverantörer möter kunder och nya affärsmodeller möjliggörs varje dag. (Internet är vad syre är för mänskligheten, en fundamental del för dagens handel) Internet som vi känner det börjar nu närma sig knappt 30 år, en ålder där vi människor skulle klassas som vuxna. Vid 30 är vi skolade och på väg ut i livet. Precis så kan vi se på internet.

Alla är vi barn i början – även internet

Under 1990-talet, när internet fortfarande bara var ett barn, var lösningarna det tillgodosåg väldigt primitiva. Det var som att sitta i skolbänken och ta in kunskap där det ritades teckningar, lästes böcker och skickades post – fast digitalt. Barnet var gulligt och hade potential, men vad det skulle bli hade ingen en aning om. I slutet av 1990-talet började vi successivt handla enkla saker via webben. Och vi satt och kollade mejlen var och varannan minut med förhoppningen att det snart skulle dimpa ned ett ping i inkorgen.

Från barn till förälskad tonåring

Under 2000-talets första tio år har vi levt i vad som kan kallas internets tonårsperiod. Tonåren är en tid då man växer upp och drömmer stort. Världen är fortfarande mer eller mindre svartvitt och det är lätt att bli förälskad i en dröm eller utopi. Detsamma gäller för internet. Vi börjar göra mer avancerade köp via webben, som bilar och medicin. Sociala

relationer skapas via webben och social media; bloggar, vloggar blir ett

fenomen. Fokus är desktop och allt känns fortfarande väldigt häftigt och spännande!

De första stegen ut i vuxenvärlden

Det här decenniet från 2010 och framåt har internet tagit steget ut i vuxenvärlden. Här börjar människor finna sig själva och sin identitet. Man börjar bli trygg och säker, men ställer även kritiska och komplexa frågor. Decenniet har främst präglats av mobilitet, sociala medier och data. Redan 2007 kom iPhone som för alltid skulle förändra hur vi använder oss av internet men det var inte tills iPhone 4 lanserades 2010 som massan konverterade till iPhone och samma år släppte även Samsung sin kopia av den populära telefonen och därmed blev samartphones en del av våra liv. Smartphones har inte bara ändrat hur och vad vi gör utan även hur vi känner. Med all den funktion vi håller i våra händer idag där allt från GPS till musik finns så har konsekvensen blivit att känslan av nostalgi och saknad allt mer sällan infinner sig. Med facetime konstant tillgänglig så pratar vi och ses oavsett hur långt borta vi är från varandra. Minns vi ens hur det är att sakna någon i dagens uppkopplade värld?

Andra fasen av 2010-talet har varit etableringen av appar och i synnerhet sociala medier som en förlängd del av våra liv där vi inte kan se en vardag utan Spotify, Netflix, Uber eller Instagram. Allt ska upp, synas och delas men innan så sker så ska det retuscheras så att det blir “lite fina” och bättre än verkligheten. Insikten av denna artificiella värld samt förståelsen av värdet av att konstant ge bort vårt data har lett till en uppvaknande.

Allt inte är svart eller vitt – varken i livet eller när det kommer till digitalisering. Vi vaknar upp med en digital baksmälla och en ny bild av vad teknik faktiskt är och kan göra. Insikten om att allt på internet inte är gott gör ont och prestationskraven som kommer med vuxenlivet driver ångest och stress våra liv.

Som barn lär vi oss mycket de första åren och detsamma gäller för maskinen. Internet är nu vuxen och ur eran har AI, maskininlärning och blockkedjor fötts vilket har gjort att vi ser nya möjligheter för att lösa djupt komplexa utmaningar med hjälp av digital teknologi. Hade vi sagt det under 1990-talet skulle andra kanske skakat på huvudet eller skrattat åt oss. Frågan är bara – vart är vi på väg?

2020 och det nya decenniet

När vi äntrar det nya decenniet och därmed den vuxna fasen av internet är det en spännande tid vi går till mötes. Jag tänker med stora penseldrag kort ge mina prediktioner av några områden som jag tror kommer prägla decenniet mest, och vi börjar med den största hajpen AI.

Jag tror inte vi riktigt förstår vidden av AI och vad det kommer tillföra företag och mänskligheten i stort. AI kommer inte vara nån app att bygga eller en grej att skaffa utan min fulla övertygelse är att AI kommer att ha samma påverkan på den digitala revolutionen som elektricitet hade på den industriella revolutionen. Här behöver vi tänka bortom det linjära med dagens hemsidor och appar. där AI genom röst, glasögon eller olika in-ears kommer vara del av våra liv samt ja våra tankar. Om vi tar oss tillbaka till idag och ser på några praktiska områden de närmast kommande åren, kommer vi få uppleva att:

● Marknadsföring utan AI kommer att förlora sin effektivitet.

● Försäljning utan AI kommer få svårt att bli relevant.

● Kundservice utan AI kommer inte att nå en acceptabel nivå.

● Ledarskap med AI kommer att vara fullkomligt normalt.

● Bolag som inte använder sig av AI kommer att successivt bli orelevanta.

Röst

Utan tvekan kommer röst dominera nästa decennium. Tänk en framtid där alla har den digital butler hemma som löser det vi vill och behöver. Men bortom Alexa så kommer vi ha en ny form av kommunikation där vi i realtid, oavsett vem på denna jord vi talar med, kommer ha möjligheten att förstå varandra utan någon som helst språkbarriär. Kan ni förstå vidden av det?

Mänskligheten och värdet av det fysiska

Jag är fortsatt övertygad om att i en värld där allt digitaliseras så ökar värdet av det som inte kan digitaliseras. Om det här decenniet har präglats av freemium och gratis gällande tjänster samt abonnemang online är min trendspaning att nästa decennium kommer gratis att gälla även det fysiska. I en allt hårdare konkurrens kommer företag ge bort saker för att vinna lojalitet. Men glöm aldrig bort syftet – det är fortfarande datan om dig och mig de vill åt. T ex ser vi redan nu Google med sitt YouTube premium erbjudande där de ger bort Google Home Assistent.

Blockchain

Ja, jag har en enorm stor tilltro till blockchain som ni läst tidigare. Blockkedjan kommer revolutionera områden inom den offentliga sektorn, förändra förutsättningar för försäkringsbranschen, vårdindustrin och detaljhandeln. Mycket talar för att blockkedjan har potentialen att fundamentalt beröra alla branscher – vilket jag är övertygad om att så kommer ske. 2030 kommer vi blicka mot 2010-talet och undra hur vi använde nätet utan blockchain som grund? Blockchain är kommande decenniums öppna källkod. Under decenniet kommer världens främsta stater lansera digitala valutor med Blockchain som grund. Kina har börjat – resten kommer efter.

Sociala medier

Nästa decenniums sociala medier kommer präglas av integritet samt moral där användaren vet om värdet av sin data. Det kommer fler och fler vertikaler och det är inte otänkbart att vi kommer erbjudas att betala för att slippa reklam eller i varje fall se mindre. Gamification kommer appliceras mer och in-shopping direkt i plattformarna kommer bli stort. Digital aktivitet integreras genom fysiska delar som kompletterar, detta genom butiker och caféer men förstås genom VR och framförallt AR. VR blir decenniet och nya tidens TV-spel.

Politik, digitala krig och regleringar

På den mer mörka sidan så har politiker i sista delen av detta decennium börjat upptäcka det digital och tech-industrin för att under nästa decennium börja peta i det hela. Nästa decennium kommer präglas av regleringar och splittringar av tech-monopoler likt det oljeindustrin fick genomgå. I spåren av USA Kina konflikten som en början på ett nytt digitalt krig kommer vi se digital manipulation och krigföring mellan stater. Här måste en tillnyktring ske för organisationer, bolag och stater där man tar cybersäkerhet på största allvar. Här skulle jag gärna se Sverige som nation ta initiativet ”AI för fred”. Likt det FN gjorde med kärnvapen där ramverket sätts kring det etiska över vad man får göra men framförallt inte får göra med AI.

Jag hoppas att vi i detta decennium har lärt oss en del men samtidigt står en sak klart för mig. När vi äntrar 2030 så dammar vi av vår iPhone 11 och kommer bli smått chockade över alla de saker den inte kan göra.

Kortare version av denna krönika publicerades först på Breakit.se

#getdigitalordietrying #digitalisering #apparnasplanet

0 notes

antienthusiastic · 5 years ago

Text

Ontologisk etymologi

Det var i ett bondesamhälle för länge, länge sedan denna modell befästes. För att hålla organisationen av råvaruförädling verksam inrättades en arbetsfördelning av olika sysslor, men samhället var i behov av en rigorös likriktighet för att arbetssättet skulle fungera.

Individernas egna personliga uttryck och idéer var nu icke-önskvärda om de inte fyllde någon produktiv funktion. Det fanns inte längre utrymme för egenheter, alla medel skulle ägnas produktionen. Synen på det egenartsliga som värdefullt och mäktigt byttes ut mot en repressiv misstänksamhet mot allt som betraktades som ”avvikande” - alltså avvek från fokuset på det organiserade och arrangerade sättet att ordningsamt och metodiskt frambringa resultat i form av färdiga analoga fabrikat.

Sedan dess har detta förakt fått miljoner och åter miljoner olika uttryck och en tydlig mall för det som ryms inom den godkända skiljelinjen mot det avvikande har reproducerats och cementerats. Självklart behövde vi producera för att överleva, men när blev hela livet en konstant aktivitet av att vara avhängig produktionen? Sen när lever vi för att producera?

Vi lärde oss att tämja naturen, vi tog ett steg åt sidan och log förnöjsamt. Vi kände oss mäktiga. Vi hade kontroll. Kapitalismen var född.

Men som sagt fanns inget utrymme för oliktänkande eller excentricitet, inga utsvävningar av originalitet. Däremot kunde och borde människor och grupper skiljas åt i status. Hierarkin var en intressant drivkraft som påverkade de oumbärligt behövda i samhället och omvandlade dem till behövande. Det hade en kraftfull effekt på den behövda arbetskraftens mentalitet. Plötslig började det producerande subjektet tvivla på sitt värde, tro sig vara försumbar och underordnad. Detta effektiviserade och accelererade takten på framställningen. Det producerande subjektet tilläts inte heller tid åt att tänka eftersom det försattes i konstant jobb och på fritiden var upptagen av rädsla och stress över att den påhittade resursbristen och att egenhushållningen skulle spricka, inte räcka till och försätta subjektet i fara.

Vi skapar i den materiella världen. Den materiella världen har även övertagit våra tankar eftersom storföretag sålt våra inre som varor. Våra hjärnor är sedan länge infekterade av ett sjukligt samhälle. Anledningen till att vi känner oss så ensamma är för att vi bara delar erfarenheter på ytliga plan. Vi följer samma tv-serie, vi har det trevligt när vi dricker öl, vi pratar om jobbet. På ett djupare plan är vi alienerade från varandra. Vi kan prata om tankar och reflektioner som hör materialiteten till; hur vi känner inför konst, hur trötta vi är på att löneslava, hur världen är uppbyggd av små små atomer. Men på den transcendentala nivån har portarna blivit reglade. Vi får inte prata och vi har inget språk för vad vi känner och erfar där. För att gå emot det slentrianmässiga självutträngandet måste en försvarsstark sköld byggas. Utan en tillräckligt tålig sköld (en helt tålig är i princip omöjlig att bygga) utvecklas psykisk ohälsa, eftersom de flesta är så alienerade att det lilla grepp dem har av sig själva är svagt och man blir lätt vilseledd och tvivlande. När det internaliserade hatet fasat ut det “avvikande” (personliga) finns bara ett radiostyrt arbetsredskap utan identitet kvar. Om det fortfarande går att kämpa krossar kampen sin värdorganism. Det är så vårt inre utplånas.

Kapitalister är sådana som anser att vi redan för länge sedan förlorat mot systemet. De har antingen fötts till eller hittat sätt att få det att gynna dem utifrån dem villkor det arrangerar för oss. Om det inte missgynnat dem att vara fler hade de sagt till oss andra ”sluta upp med er lättkränkta solidaritet! Det är ändå verkningslöst! Det kommer inte leda någonvart! Slå istället, ta istället, svik istället, tjäna istället besinningslöst(som i både tjäna pengar och tjäna pengar)!”. De älskar att andra sköter produktionen åt dem och att de lyckats smita undan skitjobbet. De är jätterädda för att hamna i deras position (i vissa fall - igen) för de vet exakt hur förjävligt det är. Därför måste de skylla på de andra, de som arbetar, de som är fattiga, de som de tar allt från, de som de lever på som iglar. Enligt deras retorik är det de som bygger samhället med muskelkraft, ansträngning, oändliga livstider och empati som är lata, inte dem själva, som är lystet osolidariska och innehar påhittade högstatusfunktioner i samhället. Deras funktioner går ut på att värdera, pantsätta och leka med resurser och människors behov i spel, så avancerat att de själva inte vet varken upplägget reglerna längre (det finns egentligen inga regler) inom ramarna för det lika påhittade systemet självt. De tycker det är farligt när de andra inte producerar och får mer tid över åt att tänka. Därför är arbetslösa stämplade som avskum till följd av deras framgångsrika kampanjer av att skuldbelägga de som inte kan eller vill rätta sig i ledet. För om det är något kapitalister är bra på så är det indoktrinering. De är ett med sitt system och det verkar genom dem – därför kallas de kapitalister. Det hade kunnat vara en skräckfilm om det inte vore sant.

Liberaler och anarkokapitalister är sådana som tror att vi kan förändra (ankor) och använda systemet till vår egen fördel. De tror att vi kan dra nytta av det för att gynna vår egen utveckling och kreativitet. De tror att vi kan få systemet att tjäna oss, eller att vi ska kunna leva i en lycklig symbios. De anser sig vara idealister inom de satta ramarna för systemsamhället. De förstår inte produktionen. De förstår inte att konsekvenserna; död och lidande, är inbyggt på ett sätt som för länge sedan blev irreversibelt. De förstår inte att det kapitalistiska systemet går ut på att förbruka människor, djur, resurser, natur och förinta vår inre värld.

Socialister och anarkister är sådana som tror att förändring är möjlig. Vi tror att vi, mer eller mindre, kan spränga/motverka/ta bort/återta systemet. Kommunister tror att systemet är felorganiserat och att värdet i produktionen behöver tas tillbaka till arbetarna. De tror på kollektivt (mer eller mindre) ägande av resurser arbetarmakt och rättvist fördelad produktion.

Vi som tror att vi kan spränga systemet är den värsta typen av idealister. Vi tror på idéer. Vi tror på medmänsklig kärlek i ett naturtillstånd. Produktion ska vara frivillig och ske i samtycke. Individers värde består inte i prestationer. Att ens tänka i termer av värde är ett vilseledande språkbruk som omvandlar oss till valutor, varor och maskiner. Vi är ingetdera. Vi är allt men inte det. Om vi avskaffar tanken om ägandeskap avskaffar vi också det farliga existensen av ett sådant begrepp innebär; att vi kan äga varandra, att vi inte äger oss själva och att vissa äger mer än andra. Vi ser kapitalisterna för vad de är; mördare och våldtäktsmän.

Det är vi som drabbas av psykisk ohälsa, som reaktion på den psykiska terror vi utsätts för. För det kräver så mycket att i kroppen och själen ständigt motverka ett system man avskyr. Det blir en konflikt inom en som bränner ut en. Till slut blir systemets tankar också till viss del våra tankar. Vi föds mer eller mindre motståndskraftiga men det flesta ger till slut efter för det internaliserade självhatet. Det är inte frivilligt, det är bara så kapitalismens konsekvenser ser ut.

0 notes

sttetgy · 6 days ago

Text

Bahrainvisum Onlineansökan: En Smidig Guide för Resenärer

Att resa till Bahrain har blivit enklare än någonsin tack vare det digitala visumsystemet. Med en onlineansökan för Bahrainvisum kan resenärer från många länder ansöka om sitt visum direkt via internet, utan att behöva besöka en ambassad eller ett konsulat. Denna artikel guidar dig genom processen och vad du bör tänka på innan du ansöker.

Varför välja ett e-visum till Bahrain?

Bahrain är en attraktiv destination i Mellanöstern, känd för sin rika kultur, moderna infrastruktur och vänliga befolkning. För att underlätta turism och affärsresor erbjuder landet ett elektroniskt visumsystem (eVisa), vilket innebär att du kan skicka in din ansökan, betala avgiften och få ditt visum beviljat – allt online. Detta sparar både tid och administration för resenären.

Vem kan ansöka om Bahrainvisum online?

E-visumet är tillgängligt för medborgare i ett stort antal länder, inklusive Sverige och de flesta EU-länder. Det är dock viktigt att kontrollera den senaste listan över berättigade länder på Bahrains officiella eVisa-portal, eftersom reglerna kan förändras.

Hur går ansökan till?

Processen för att ansöka om ett Bahrainvisum online är relativt enkel och brukar ta mellan 5 och 10 minuter. Här är stegen:

Gå till den officiella eVisa-webbplatsen: Besök https://www.evisa.gov.bh.

Välj visumtyp: Det finns olika visum beroende på syftet med din resa – turistvisum, affärsvisum eller transitvisum.

Fyll i formuläret: Du kommer att behöva uppge personuppgifter, passinformation, samt syftet med din resa.

Ladda upp dokument: Du kan behöva skanna och bifoga en kopia av ditt pass, biljettbokningar eller hotellreservationer.

Betala avgiften: Visumavgiften varierar beroende på typ och längd, men betalas enkelt med kredit- eller betalkort.

Vänta på godkännande: Handläggningstiden är vanligtvis mellan 1 och 3 arbetsdagar. Du får en bekräftelse via e-post.

Viktiga tips att tänka på

Ditt pass måste vara giltigt i minst sex månader från inresedatum.

Kontrollera noggrant att alla uppgifter är korrekta innan du skickar in din ansökan.

Skriv ut visumet eller ha det tillgängligt digitalt när du anländer till Bahrain.

Slutsats

Med en Bahrainvisum onlineansökan blir det enklare och snabbare att förbereda din resa till detta fascinerande land. Genom att använda det officiella eVisa-systemet sparar du tid, slipper pappersarbete och minskar risken för fel. Se till att ansöka i god tid och kontrollera alltid de senaste kraven innan avresa.

#BahrainVisum #OnlineAnsökan #BahrainResa #eVisaBahrain #BahrainVisumGuide #VisumOnline

0 notes

workingontravel · 5 years ago

Text

Är man i rörelse kan man inte stanna

(You can read an English translation of this text here.) När jag har talat med människor från den samtida europeiska dansscenen i samband med det här projektet har flera sneglat på musikvärlden för att hitta exempel på sammanhängande turnéer. Jag ville därför prata med någon som hade egna erfarenheter av musikfältets sätt att turnera och tog kontakt med Sara Parkman. Hon berättade bland annat om hur det är att resa runt i hela Sverige för att spela, om musiken som kall, och om bandrelationens utopiska potential.

Sara Parkman:  Jag turnerar mest i Sverige och har gjort det sedan jag var femton. Då bodde jag i Härnösand och var med i ett folkrock-band som hette Kraa. Vi åkte runt inom ramen för olika kulturprojekt som skulle peppa unga att hålla på (typ Musik Direkt och Ung kultur möts, statligt finansierade projekt för att ge plattformar för unga). Det var det roligaste jag gjort då: att åka nattåget och lära känna andra tonåringar i Sverige som drömde om musik. Vi spelade på fritidsgårdar och ungdomsgårdar runt om i Mellannorrland. Länsstyrelsen ordnar en 8 mars-dag! Landshövdingen talar! Kom och spela! Det var då jag började åka tåg med instrument, och sedan har jag aldrig slutat.   

Jag tror att jag plockar ut traktamente för drygt hundrafemtio dagar om året, så ungefär en tredjedel av tiden reser jag i arbetet. Jag reser med tåg eller bil. Vårt företag har som policy att inte flyga inrikes, inte heller inom Europa om man inte verkligen kan motivera det. För två år sedan flög vi fortfarande, för det var innan vi hade vår policy. Då var jag till exempel i Skottland och besökte ett kristet community apropå ett projekt om körsång som jag var med i.

Vad jag upplever i resandet förändras. I år har jag tänkt på hur många olika Sverige det finns. De handlar om sociala villkor på olika platser, hur kropparna där ser ut, hur deras kläder eller skämt är, om det finns en vårdcentral, ifall Folkets hus är stökigt eller rent. Jag kan bli förbannad på ojämlikheter, men också imponerad av mångfalden. Man har ett verbalt gemensamt språk, men det är ändå skillnad mellan Skånes historia, Stockholms historia och norra Sveriges historia. Det är fint att få komma ihåg det. 

Turnerandet ser olika ut beroende på genre. Jag är folkmusiker, men rör mig i flera olika ekonomier. Jag har bland annat gjort två turnéer med Riksteatern. Som folkmusiker kan man också spela i skolor, och det finns en del statligt stöd till föreningar som bokar konserter. Sedan finns länsmusikorganisationerna som kan bjuda in en att spela i hela länet, vilket gör att man får ganska okej betalt och gör sammanhängande turnéer. Men man är sin egen chaufför och man sätter upp sitt eget ljudsystem. Det är inte som att vara anställd i en klassisk orkester i någon stad. Då turnerar man inte så mycket alls. Det är inte heller som att vara popmusiker under något större företag. Då kanske det finns turnébuss och turnéledare. Ekonomi på den nivån har jag bara kommit i kontakt med på de stora teaterinstitutionerna.   

Jag känner att jag hackar systemet lite när jag kommer in i teaterekonomin, den är så mycket stabilare. De fixar resa och boende åt en. Man måste inte ha koll eller planera så mycket. Man slipper också ha nya sociala relationer på varje ställe eftersom turnéledarna sköter alla kontakter åt en. Rent hälsomässigt är det skönt. Samtidigt är det dubbelt. Ju mer professionaliserat och specialiserat det blir, desto mindre får jag träffa alla som håller på. Men om jag har något teaterrelaterat jobb varje år innebär det att jag kan vara friare med vad jag väljer att göra resten av året.

 Jag försöker tacka nej till ganska mycket nu som jag tackade ja till förut. Man lär sig vad som är värt att göra och inte. Det är inte värt att åka till New York över en helg och spela på en tråkig personalfest för ett teknikföretag även om man får jättemycket pengar. Det är inte heller värt att sitta på ett tåg i sexton timmar för att spela för ingen alls. Resan är inte värd målet och målet är inte värt resan. Men en del av mig tycker att man ska ha bott på gymnastiksalsgolv och ha fått en ölbiljett som gage. Det är så man skolas in i det här.

Man lär sig mycket om sina gränser genom att försöka. Jag märker att jag blir trött mer nu än tidigare. Kanske handlar det om ålder, eller så handlar det om att jag erkänner för mig själv vad jag faktiskt orkar. Förut maxade jag mer, och efteråt bröt jag ihop. Förut brukade jag ägna resan åt att sitta och förbereda text, producera. Nu har jag bara rest. Och jag har börjat ta hand om min kropp mer, gå ut och springa, vara noga med att äta mat, inte dricka för mycket alkohol. Och jag har börjat fatta att om jag jobbar heltid kanske jag inte orkar eller behöver träffa alla överallt.

 Jag brukar ha med min egen kudde. Det är bra att ha med tofflor, stämgaffel, nagelsax… Och sedan har jag min dagbok med teckningar och urklippta bilder. Jag har haft den sedan jag var sjutton. I den finns allt, jobb och liv. Det är som att jag bär med mig mitt huvud. Om jag skulle tappa bort dagboken blir det panikkänsla. Den är en del av mitt hem.

Hemma är också Stockholm, där jag bor. Och så har jag alltid självklart svarat Västernorrland. De senaste åren har jag inte varit där jättemycket, men jag återkommer alltid till att jobba där. Sedan är jag väldigt mycket i Bergslagen, i Ställbergs gruva. Vissa år har jag varit där i fyra månader. Det skapas riktiga relationer då på ett sätt som ger hemkänsla.  Jag är uppvuxen på en kristen kursgård i Dalarna. Min pappa är präst och min mamma är diakon inom Svenska kyrkan. Jag har fått mycket av min relation till musik genom kyrkan. Musiken finns i liturgin, i ritualerna. Alla som deltar är utövare. Till gården kom människor från hela Västerås stift och från hela världen för utbildningar och konferenser. Det var fortbildning för kyrkvärdar, ungdomsläger och konfirmationsläger. Det fungerade också som ett nytt hem för folk som behövde komma bort från sina liv, till exempel alkoholister. Man delade vardag med alla. Dagarna var strukturerade av morgonbön, middagsbön och aftonbön.   

Det var ganska mycket fokus på församlingssång och körsång. Eftersom det var så mycket ungdomar på kursgården fanns det hits, ofta låtar som var pop- och rock-influerade. Man kunde ligga på golvet i någons knä och sjunga i kapellet: ”Be not afraid”, ”Glory to the father”.

Människor reste också dit med musik på olika sätt. Ett exempel på hur det kunde gå till är min pappa. Han reste mycket på 80-talet, framför allt i Sydafrika. Han och hans vän tog med sig musik därifrån som började spelas här i Sverige. Det finns ofta en resa inuti musiken. Den berättar någonting om var människor har varit.

När det gäller folkmusik är ursprungsplatsen ofta väldigt konkret. Jag kan säga: ”Den här låten kommer från Bingsjö”, eller ”Den här låten är efter Anders i Övik”. Anders i Övik träffade jag senast för tre veckor sedan. Jag var i Övik på turné och han kom och kollade. Han är den som har lärt mig mest om folkmusik från Ångermanland. Men jag tänker att platserna alltid finns i musiken, oavsett om det är en särskild persons plats eller en geografisk plats eller en emotionell plats eller en historisk plats.  

Resandet ingår i folkmusikens arv. Ta till exempel min spelkompis vars pappa var på utbyte i USA med ett spelmanslag från Järvsö. Där träffade han hon som skulle bli min spelkompis mamma. Hon var också intresserad av svensk folkmusik. De blev kära och flyttade till Hälsingland. Så resan med folkmusiken gjorde att de träffades, men också att de hamnade i Järvsö. Folk reser och möter andra, men släpper inte sitt lokala arv. Jag tror att folkmusiker flyttar hem efter sina utbildningar i mycket högre utsträckning än andra musiker. Då kan man fortsätta berätta berättelsen om den platsen, den blir en del av ens musik och ens identitet.   

Även min spelkompis flyttade hem till Järvsö efter att vi gått på musikhögskolan. Hon har varit den av oss som längtat hem mest på turnéer. Hon var länge den som kom sist och åkte först medan jag har varit tvärtom. Sedan har det ändrats för oss båda. Men hon bor kvar, medan jag aldrig flyttade hem till Norrland igen.  

Ändå får jag ofta frågan om jag kan komma till olika sammanhang och prata om glesbygd, landsbygd eller norra Sverige. Jag känner att jag inte kan det. Jag har ju bott i Stockholm i nio år. Jag tror att institutionerna vänder sig till mig därför att de inte känner till något annat, men också därför att glesbygden är utarmad. Urbaniseringen har pågått i Sverige sedan femtiotalet, så för varje generation urvattnas glesbygden mer. När jag växte upp i Härnösand så var det bättre förutsättningar för att arbeta med kultur där än vad det är nu. Det fanns fler som höll på, fler föreningar. Så när kulturinstitutioner vill bjuda in någon med glesbygdsperspektiv så finns det färre personer som faktiskt är verksamma i glesbygden än vad det har funnits tidigare. Och att glesbygden nedmonteras förändras inte bara för att vi belyser maktskillnader och blir bättre på att representera folk därifrån i samtal. Det är ju först och främst en ekonomisk fråga, inte en social.

Jag känner väldigt mycket människor i Sverige. Så fort jag kommer någonstans på turné finns det någon vän eller släkting där. Resandet är ett sätt att hålla liv i de relationerna. Jag får se deras liv, se deras ungar växa upp. Många av mina vänner lever liknande liv. Underförstått kan det dröja månader innan man ses. Vissa har jag kontakt med via telefon eller internet, andra träffar jag bara när vi är på samma ställe.

På turnéerna träffar jag också ofta folk som varit i kontakt med min familj, framför allt i Mellannorrland: någon som har blivit konfirmerad av pappa, döpt av min farfar, döpt av farfars far, döpt av farmors pappa. Min prästsläkt har varit överallt. Det är för att förr i tiden stannade prästerna sällan längre än fem–tio år på en ort innan de blev flyttade. Prästyrket var ett kall då, inte ett vanligt jobb där man kan välja var man arbetar, som nu. När du blev prästvigd gav du upp din fria vilja. Om stiftet ville att du skulle flytta till Rönnefors tio mil norr om Östersund så gjorde du det.

Man måste också som konstnär känna någon sorts kärlek till att flytta sig dit tjänsten kallar. Det är både nyfikenhet och rädsla för stagnation som håller mig i den kärleken. Är man i rörelse kan man inte stanna. Att jag ser den här yrkesrollen som ett kall innebär också att jag ofta känner mig som en förmedlare snarare än som en avsändare, en behållare för det som behöver berättas. När musiken funkar känner jag mig som en kanal som leder ett ljus uppifrån och ut. Den känslan kan ge en dissonans när jag möter berörd publik som vill komma och tacka efteråt. Min känsla är att det inte är jag som har gjort det. Inte så att jag säger att det är Jesus eller Gud, men det är inte jag.

Musik har satt så djupa spår i mitt liv, inte bara för att musik är viktigt för mig utan på fler sätt än jag tidigare tänkt. Under våren var jag på en lång turné. Det fanns människor överallt som jag känt i många år. Jag känner mig rik när jag är hemma på så många platser. Samtidigt finns en rädsla för att bli ensam. Jag är bara trettio, det är fortfarande ok att vara på vift, men vad händer när jag är fyrtiofem? Kanske alla skaffar barn och kärnfamilj trots att de sa att de inte skulle. Tänk om jag upptäcker att jag hade velat hoppa på det tåget, men missar det för att jag alltid är på resande fot?    Alla mina drömmar har handlat om att spela: karriärdrömmar så väl som relationella drömmar. Tänk att få spela i ett band, tänk att få det där erkännandet om att man gör rätt i att hålla på som det är att komma in på Musikhögskolan, tänk att få ha sin bästa spelkompis. De drömmarna har präglat alla mina val. Har jag då glömt bort att andra går och drömmer om en partner eller ett hus, och eftersom de drömmer om ett hus har de sparat i tio år?

Jag har haft perioder när jag varit på väg att börja med annat, bli journalist eller sjuksköterska. Jag har skickat in ansökningar till och med, men sen har jag förstått att jag inte vill. Jag har velat leka istället. En jätteallvarlig lek. Min prestationsångest är ingen lek, men när allting funkar och det finns ett flow är det som att vara barn. Jag kan inte tänka mig att göra något annat än musiken. Halva mitt liv har jag hållit på såhär. Jag har blivit vuxen ihop med musiken, med min spelkompis Samantha, med mitt första band. Musiken är första gången jag blev full, första gången jag blev kär. Allt jag kan har kommit till i de rummen, rum som jag ofta rest till, rum som jag varit i med bandkompisar.

Frågan om bandtillhörigheten är intressant ur ett samhällsperspektiv. Om man tittar på vilken musik som blir uppmärksammad idag jämfört med för tjugo år sedan är det mycket individuella popartister eller DJs – färre pojkband, tjejband eller rockband än när jag växte upp. Gemenskapen är inte lika närvarande som trop. Det tror jag gör att kompisgäng i vårt samhälle ännu mer förpassas till ungdomsåren, tiden innan kärnfamiljen.    JP Nyström, ett folkmusikband från Gällivare som har funnits i 42 år, gav nyligen ut en skiva med musik från hela sin tid tillsammans. De bad mig skriva någonting i anslutning till det. Då skrev jag om bandet som en radikal och utopisk dröm om gemenskap. En av dem sa till mig: ”Kärlekar kommer och går, men bandkamrater består”. Så klart är det inte sant för alla att bandkamrater består. Men har man ett band har man också en yttre förväntan som kanske gör att man reder mer i relationen. Om man inte hade varit spelkompisar hade man kanske inte fortsatt vara kompisar på samma sätt. Då hade man hellre släppt vissa konflikter.    Det professionella och relationella kan krocka på turnéer. Man hänger i grupper där folk har känt varandra olika länge. Då gäller det att navigera i det och inte tro att alla ska kunna vara varandra lika nära bara för att man är i samma gäng.   

Med dem som man faktiskt är nära blir det mer komplicerat. Relationen till sådana personer är svåra att kategorisera. Man lever ihop i två månader och delar allt utom säng. Man känner sig nästan som gifta. Man är på något sätt primära med varandra när man reser, trots att man inte är ihop eller kära eller vill ligga med varandra. Och sen när man kommer hem är man fortfarande nära, men det finns andra som kommer i första hand. Kanske en partner eller en mormor – någon som inte är jag. Förut kunde jag bli ledsen och svartsjuk då. Nu tror jag att jag blivit bättre på att hantera den separationen, och på att sortera bandrelationen ”rätt”, förstå vad den förväntas innehålla.

Samtidigt vill jag ge bandrelationen en särställning, en egen roll i mitt liv. Jag är väldigt glad att mina spelkompisar Samantha och Hampus fanns med i min farmors fotoalbum innan hon dog, för de är väldigt viktiga personer för mig. På min farmors begravning var Samantha min ”plus en”. Det var självklart, också för att hon och min farmor hade en egen relation.  

Bandet eller spelrelationen är som en parantes där något annat får finnas, något som inte är en kompisrelation, som inte är en erotisk relation, men som ändå innehåller så mycket. Det är en stark intimitet att spela med någon, att vara i samma flow.

#saraparkman #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

0 notes

jolinelind · 5 years ago

Text

Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide

Den här videon visar hur du ställer in din hemmabio! Vi började !! Det första vi tittar på de anslutningar du har din TV, eftersom det beror på vad du har, vi använder den som passar oss.

Anslutningarna kommer att delas upp i två grupper, analoga och digitala. Inom Analog skulle hörlursanslutningen ha tidvatten och Scart-utgången, om den bär alla stift, ger den också ljudutgång. Skulle i digital koaxial, optik och HDMI. Vi vet att för signalerna 5.1 och 6.1 tills den optiska anslutningen används. Koaxial endast upp till 5,1. Sätt alltid HDMI-anslutningen från Dolby True HD och DTS-HD Master Audio. Kabeln stöder bättre signalkvalitet är för närvarande HDMI men inte alltid den mest bekväma, i slutet av videon kommer jag berätta varför. Kom till förstärkaren. Om du tror att du bara kan konfigurera din hemmabio för att se vår video, har du mycket fel. Så ta handtryckspausen och vänta på dig här. Titta på anslutningarna som ger och tillgängliga funktioner. Detta kommer att vara en nyckelfaktor för att överväga att anslutningen kommer att göras mellan förstärkaren och tv. När det gäller digitala anslutningar har HDMI, optisk anslutning och koaxial anslutning. Och analog kan ta med en flerkanalig ingång för enheter som levererar och signalerar till exempel ljudkortet på en PC, en DVD eller en avkodare. För högtalaranslutningar eller i manualen eller på förstärkarens ra sera. Det indikerar polariteten och motsvarande högtalare. Vänster, höger, mitten vänster bak, höger bak och som för system 7.1 och 9.1. Du måste läsa manualen för att se den position som tilldelar namnet subwoofern. Det är den enda högtalaren som inte matas från förstärkarutgången. Den matas från en tidigare utgång anständig subwoofer, tenderar alltid att vara aktiv, det innebär att bära den inbyggda förstärkningen. Också i denna typ av avancerade förstärkare, Det är inte en dedikerad subwooferkanalförstärkning. Nu kommer den mest tråkiga, vilket är datorkonfigurationen. Detta är en allmän guide, så alla bör titta på bruksanvisningen för proceduren för ditt märke och modell. Om förstärkaren inte är så låg, måste du ta en installationsguide där du kommer att be högtalarna anslutna. Storleken du är, intervallet, om de är helt eller delvis, om du har högtalare bas eller diskant eller bara en del av diskanten. Det beror på att laget kommer att fråga avståndet är från lyssningspunkten till talaren. Ja, för varje högtalare. Om förstärkaren är låg-slut, måste du få dem i händerna är tråkiga parametrar som. Det finns inget sätt att hoppa över en annan sak är att du har en förstärkare som ger en automatisk justering. Det här är bra, Eftersom du ansluter mikrofonen placerar du den i lyssnarpositionen, så ger du den inställningen. Han ber dig bekräfta två eller tre saker och lämnar automatiskt det perfekt konfigurerade systemet. Återigen, för att se hur detta görs i din modell måste du titta på manualen. Du ser, anslutningar och möjligheter. De är väldigt olika, innan jag kommenterade HDMI är den mest praktiska anslutningen. Den här tv-apparaten drar ut ljudsignalen från vilken källa som är ansluten via optisk utgång. Det är mycket bekvämare att ansluta alla källor till TV och bara när du vill höra hemmabio, slå på den. Sedan i en ljudsignalingång. Det är helt tv. Mycket bekvämare att skicka HDMI-signaler genom förstärkaren och sedan till TV. Varför? Det finns för närvarande förstärkare som tillåter signalen att passera utan att behöva vara på men många modeller inte, och behöver vara på. Även om du vill att hemmabio inte fungerar. För mig är det mer praktiskt att ansluta alla källor till TV och därmed förstärkaren med en optisk eller koaxial kabel. Saker förändras om du har installerat ett bra system 7.1 eller 9.1. Då måste du använda förstärkaren för att alla signaler kommer ut där. Vänja dig att använda hans kommando för källval som du vill skicka till tv. Om du inte hade lyssnat på en hemmabio som har skapats ordentligt är skillnaden mycket stor och upplevelsen är uppslukande. Det är mer praktiskt att ansluta alla källor till TV och därmed förstärkaren med en optisk eller koaxial kabel. Saker förändras om du har installerat ett bra system 7.1 eller 9.1. Då måste du använda förstärkaren för att alla signaler kommer ut där. Vänja dig att använda hans kommando för källval som du vill skicka till tv. Om du inte hade lyssnat på en hemmabio som har skapats ordentligt är skillnaden mycket stor och upplevelsen är uppslukande. Det är mer praktiskt att ansluta alla källor till TV och därmed förstärkaren med en optisk eller koaxial kabel. Saker förändras om du har installerat ett bra system 7.1 eller 9.1. Då måste du använda förstärkaren för att alla signaler kommer ut där. Vänja dig att använda hans kommando för källval som du vill skicka till tv. Om du inte hade lyssnat på en hemmabio som har skapats ordentligt är skillnaden mycket stor och upplevelsen är uppslukande.

Och inget annat, om du gillade videon klickar du på LIKE och prenumerera. Jag stirrade på filmen.

The post Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide appeared first on IPTVBilliga.

from Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide - IPTVBilliga https://iptvbilliga.com/hur-man-konfigurerar-hemmabio-5-1-anslut-hemmabio-till-tv-allman-guide/ from https://iptvbilligacom.tumblr.com/post/617427354786185216

from IPTV The Freedom - Blog https://muhammedjansson.weebly.com/blog/hur-man-konfigurerar-hemmabio-51-anslut-hemmabio-till-tv-allman-guide

0 notes

romeostromberg · 5 years ago

Text

Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide

Den här videon visar hur du ställer in din hemmabio! Vi började !! Det första vi tittar på de anslutningar du har din TV, eftersom det beror på vad du har, vi använder den som passar oss.

Och inget annat, om du gillade videon klickar du på LIKE och prenumerera. Jag stirrade på filmen.

The post Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide appeared first on IPTVBilliga.

from Hur man konfigurerar hemmabio 5.1 | Anslut hemmabio till TV | Allmän guide - IPTVBilliga https://iptvbilliga.com/hur-man-konfigurerar-hemmabio-5-1-anslut-hemmabio-till-tv-allman-guide/ from IPTVBilliga https://iptvbilligacom.tumblr.com/post/617427354786185216 from IPTV The Freedom https://muhammedjansson.tumblr.com/post/617428805806702592

0 notes