#Drogfri | Explore Tumblr posts and blogs

automani · 7 years ago

Text

O-MODER JAG O-KALLAR DIG Om skrivandets förstörelselusta och hysteri (eller ett bakfylledrama med Alejandra Pizarnik i huvudrollen)

Åkallan eller invokation innebär anropande av någon frånvarande person, gudom eller dylikt. Termen härstammar från latinets invocare ”att kalla på, åkalla” Invokationer härrör från religionen, och är ett element i en bön.

2016. 2 oktober.

Det är min födelsedag. Min trettiofemte.

När dikterskan Alejandra Pizarnik var trettiosex tog hon livet av sig. Det är sådant som ofrivilligt fastnar (hur gamla de är när de debuterar, hur gamla de var när de dog). Jag drack igår, inte mycket, men tillräckligt. Idag är jag bakfull och förlamad. Vid bakfyllan klarar jag egentligen bara av en enda handling och det är att bläddra i skvallertidningar, det är kanske det enda som hjälper för att stilla den kemiska ångesten. Givetvis har jag glömt bort att alkoholen gör allt värre. Men det är liksom det som också är drickandets premiss: att påminnas om sig själv och den man vill vara, för att i nästa stund (bakfyllans stund) vilja glömma sig själv för all evighet, krypa baklänges ut ur sin hud, bedöva alla krafter på liv.

Vi hade kalas för barnet igår. Jag började dricka när det sista barnet hade gått.

Idag är det jag som fyller år. Jag fick ligga kvar i sängen, så länge jag ville, det är trots allt min födelsedag, det är min dag idag. Den bästa födelsedagspresenten idag skulle vara att få morgondagen i gåva.

Jag har inte yttrat många ord, är stum och trög, stormen inuti av kemisk ångest förlamar varje tanke och handling. Nu är det skymning. Jag gjorde någon slags nytta i alla fall. Jag tog in pelargonerna. Den första frosten kommer snart. Alldeles strax är den här meningslösa dagen slut. Jag sjunker ner i soffan. Kvinnorna i skvallertidningarna baddar plikttroget min panna. Om det är något jag kan förmå mig att vila i under bakfyllan så är det dem. Jag tittar ingående på varje bild, läser varje ord, studerar varje tygflik, varje millimeter av hud och smycke. Jag känner mig slipprig och behaglig i betraktandet av kvinnorna. Sida efter sida avlöser de varandra, vulgära och vackra och överdrivna och oåtkomliga, dessa avlägsna automatdockor.

Där borta, bakom skvallertidningens papper, är deras skuggor på riktigt.

De befann sig på mammas salong, liggandes i högar, uppslagna på den marmorimiterade bänken framför spegeln, nerfallna på golvet bland avklippta hårtussar.

Varje text har sin egen begynnelse. Den här textens begynnelse består av flera: bakfyllan, min trettiofemte födelsedag, kvinnorna i skvallertidningen.

En o-moder ställer inga krav på dig, en o-moder är till för att vantolkas, vanhelgas. Idag är dagen då jag låter bakfyllan, födelsedagen och kvinnorna från skvallertidningen fylla mitt skrivande.

När jag inte är bakfull, firar födelsedagar och matar mig med kvinnorna från skvallertidningen skriver jag på en roman som handlar om missbruk. Romanen är till viss del sprungen ur myten om Kalypso, den grekiska nymf som Odysseus driver iland hos. Kalypso har obegränsat med röda blommor på sin ö att mata Odysseus med. Klart att Odysseus inte vill dra därifrån. Han förälskar sig i Kalypso, stannar på ön i sju år och utvecklar ett missbruk. Kalypso är knarkgudinnan, opiumdrottningen. Kalypso är evighet och död. Kalypso är intighet och helighet. Och Odysseus är inget annat än en simpel knarkare. Efter sju år flyr han sitt (ljuva) fängelse för att bli nykter och drogfri. Men han kommer aldrig någonsin kunna sluta tänka på Kalypso. Och det är det som är drogfrihetens förbannelse. Det är det som romanen uppehåller sig vid. Det finns ytterligare en o-moder (det finns alltid fler o-mödrar) i arbetet med den här romanen, och det är en o-moder som ännu inte blivit figur i texten, hon fungerar som en slags romanens trop, hon står lutad över mig som icke-form, ruvande på språk, en skugga som faller över min egen text. Medan Kalypso är figur och form är den andra o-modern formlös, odefinierad.

Alejandra Pizarnik.

Argentinsk författarinna, judinna, amfetaminist, författarinna av självstrålande dikter, författarinna med talsvårigheter, självmördare, en exilens diktare. Givetvis har hon haft en oförtjänt dold plats i litteraturhistorien. Hon finns sedan ett tiotal år tillbaka utgiven på svenska i urval av både Ellerström och Alastor Press. Nu använder jag en massa ord för att beskriva och definiera henne. Det kommer fler. Det kommer så många ord att hon förvandlas, hon blir Alejandra. Jag namnger henne till Alejandra. En funktion för mitt skrivande, en o-moder för min text. Med Alejandras diktning kommer också berättelsen om hennes spektakulära död, det blir liksom svårt att undgå den. Hon är trettiosex år (nästan lika gammal som mig), lägger sig raklång ner i arbetsrummet; runtomkring sig har hon ordnat en cirkel av uppsprättade dockor som ska bevittna hennes död, deras ansikten är sminkade. En sådan bild fastnar, hennes egenregisserade dödsscen. Jag kan inte bortse från hur hon valde att göra det till en dikt, ja också den scenen är en del av hennes liv och konst, ett uttryck från henne.

Att använda sig av en o-moder och hennes skugga som metod i skrivandet är också att befinna sig i ensamhet utan att känna sig ensam. Där finns någon intill dig, en skugga, en andning. Om jag träffade Alejandra skulle jag prata med henne om en dikt som ingen av oss har läst. Dikten heter Lördagsmorgon i trettioårsåldern och är skriven av Alice Notley & Eileen Myles. Både jag och Alejandra är i trettioårsåldern. Ingen av oss har läst Lördagsmorgon i trettioårsåldern. Jag bygger sammanhang på lösa grunder. Jag har ingen aning om vad dikten handlar om. Jag kan inte hitta den inte på internet. Solen strålar i trettioårsåldern. Är det sant? Solen finns. Strålade solen den dagen hon valde att avsluta sitt liv? O-mödrar är inte heliga mödrar, de är till för att brukas. Solen strålar i trettioårsåldern. Eller är solen svart i trettioårsåldern? Allt är jag. Allt talar till mig. Jag är en passagerare, inget annat än en passagerare. Jag söker hemvist i Alejandras dikter (och uppenbarligen i dikter jag inte ens läst.) Att hitta en fast figur eller svävande trop att klamra mig fast vid. (Alejandra.) Hon är ett sugande hål. Hennes diktning är full av både storm och tuktande. Hon möblerar texterna som om de vore rum, en stramt hållen och avskalad interiör av ord, man anar att under den där kompositionen av ord bågnar det av storm, varje mening är så stark, så utmejslad, så huggen i sten, och i spännvidden mellan det hårt hållna och den vilda stormen uppstår ett skälvande diktjag, både maskerat och naket, både förstörande och självläkande, både uttömmande och med munkavel, på samma gång bulimisk och anorektisk.

INVOKATIONER

Insistera på din omfamning,

fördubbla ditt raseri,

skapa en rymd av smädelser

mellan jag och spegeln,

skapa en spetälsk sång

mellan jag och hon som jag tror är jag

Hennes dikter som en slags dissektioner, utsagor, föreskrifter, uppmaningar, motsägelser. Hennes dikter som avskalade och översvämmade dockjag. Eller kanske snarare som hårda kvinnostatyer. Vad var flickan innan vi förstörde henne? Vad är dockan innan vi lekte sönder henne? Jag kan inte låta bli att tänka på Unica Zürn när jag läser Alejandra. I eftertexten till Jasminmannen använder sig Helena Eriksson av ordet ledadhet. Hon skriver att dockan, liksom språket, är genom sin ledadhet kapabel till oändlig metamorfos. Den beskrivningen kan också appliceras på Alejandras dikter.

Like a madman, I live bent over a face which I secretly adore and into which I would willingly plunge a knife. These imaginings are killing me.

Alejandra Pizarnik

Hon upptäcker sin innersta vilja och ser ett monster som fått härja vilt.

Christina Ouzinidis

Att befinna sig i text är också att komma underfund med vilken slags inneboende vilja texten har, och i förlängningen komma underfund med vilken slags vilja hon har, kvinnan som skuggar texten. Hon ställer frågor till mig (varför härmar du min andning?), eller om det är jag som ställer frågor till henne (varför härmar du min andning?).

Vem är det som talar? Vem är det som stjäl? Att skriva en text är faktiskt inte helt olik sysselsättningen att leka med dockor.

Dessa eviga dockor. Dessa aldrig avslutade flickattribut.

Jag fortsatte leka med dockor långt upp i tonåren. I samma veva som jag fortfarande lekte med dockor började jag också missbruka. Och någonstans där, mellan barndom och tonår, mellan lek och knark, föddes också min egen docka. Dockan med hål i, dockan att vidga, dockan att fylla, dockan att injicera, dockan med sprut i. Ack ack ack nick nick nick. (Jag är så trött på orden: docka, flicka - ändå återkommer jag alltid till dem - dockan, att fylla med vad jag vill med eftersom hon är så passiv. Liksom flickan. Jag är så trött på mig själv. Ack ack ack.) Att använda dockan och flickan som terrorzon, dockan och flickan som maskerad, att leka skadan ännu mer, eller ge henne en stunds läkande, leka, läka, allt ligger i händerna på mig (jag drar i trådarna, det är mitt skrivande.) För nu är det ju så att varken dockan eller flickan är behäftat med något större värde, därför är hon också ett ting att plocka upp. Hon är resterna som blev över.

Jag är dockans o-moder.

Jag är flickans o-moder.

Jag skriver en pjäs som går ut på att: döda dockan, flickan.

Jag skriver ett manus om en flicka som färdas mot döden.

I skrivandet avlivar jag sakerna jag inte längre pallar.

Det är jag som talar, men min röst är utklädd, uppsminkad, utspökad.

Och där är hennes.

Hon som andas, som skuggar texten.

Så vad begär hon då?

Jag ville skriva om behov istället för begär, om vad en människa behöver för att överleva.

Karolina Ramqvist

Flickan är textens alldeles egna avkrok, där allt tar sin början. Där är hon igen. Den där jävla flickan. En honfigur som vecklas ut från marginalen och långsamt täcker resten av sidorna. Trots att jag hade för avsikt att avliva henne, ja för länge sedan försökte jag radera ut henne från mitt skrivandes vokabulär. Jag trodde vi hade gjort slut, för länge sedan hade vi gjort slut, men hon tränger sig på, ger långsamt tonen i arbetet, och jag inser att jag

behöver henne att jag gång på gång behöver

förstöra henne

för det går inte längre att styra över nånting

eller jag ljuger - nästan aldrig hamnar jag i det där tillståndet där texten skriver sig självt

Varför säger ens författaren så?

Lita aldrig på en författare.

Tänk på Medusas skratt.

Och skratta.

Fast det gör ont att skratta.

Lägg på ett gapskratt.

Jag fantiserar om platser där flickan förstörs och stympas. Jag spärrar upp ögonen. Jag fortsätter stirra.

Det bor någon eller något i min andning och hon är byggd av förstörelselusta. Inte blir det lättare heller. Inte för en sekund. Eller så blir det kanske uthärdligt. Om jag hittar den rätta o-modern att låta mig skuggas av. Jag skriver för att hålla något i handen. Jag skriver för att springa bort från rädslan. Allt är så högstämt. Den där högstämdheten passar bara de redan döda, eller en kvinna i ett annat land, en kvinna att hålla på distans, behörigt avstånd. Den där narcissismen, den där depressionen. Den gör sig inte bra på för nära håll.

Hon andas i min text, sitter bakom min axel, övervakar mina ord.

Jag ger Alejandra scener, låter henne flyta samman med jaget i min roman.

Att inte vara ensam i ett landskap.

Att bygga ett rum med hjälp av någon annans rum.

Det är meningen att jag ska kunna avgränsa mig själv från varelsen jag skapar.

Men hellre blanda ihop mig med henne, än att behöva blanda ihop mig med mig själv.

När jag inte längre står ut med min text finns hon där, som en textens beskyddare, en textens ängel. Hon skyddar texten från mig. Hon är det som jag vill förgöra hos mig själv, hon är det jag vill förgöra i texten, samtidigt är det också därför jag skapat henne, det är hennes funktion i arbetet, just därför är hon en utsänd för att skydda mitt arbete. Samtidigt som hon är min övervakare är hon också den oacceptabla andre (inom mig själv), därför göder hon också min lust och önskan om att förstöra henne (mig själv), min annanhet utklädd till Alejandra. Alejandra skriver: du avlägsnar dig från namnen / som spinner tingens tystnad.

Det här med att namnge. Det här med att frånta namnet man en gång gav.

Det här med att skapa. Och det här med att förstöra det man skapat.

Så längre skrivandet finns, finns hon, hur mycket jag än förstör henne, kanske just på grund av att jag förstör henne, finns hon där.

Julia Kristeva skriver: Better fragmented, torn, cut up, swallowed... than lost.

Alejandra Pizarnik skriver: You tear yourself apart. You dismantle yourself. You undress yourself. You dispossess yourself. You detach yourself.

På nätet ser jag en bild av en modell som bär t-shirten VIOLENCE TERROR CHAOS AND OTHER POEMS. Om jag kunde skulle jag trä den över huvudet på Alejandra. Hon, dikterskan, som gjort sig själv till en litterär karaktär i det verkliga livet. Som dubblerade sig själv i spegeln, i texten, i dockan, i döden, på den svarta tavlan där hon skrev sin sista dikt med krita. Jag kallar henne Alejandra.

Det går inte att undkomma skuggan du valt för ditt skrivande. Det är skuggans uppdrag med dig. Det är ditt uppdrag med dig själv. Skyll dig själv. Hennes skrivande är den spetälska sången. Ditt skrivande är den spetälska sången. Låt henne tala till dig. Hon talar till dig. Just nu talar hon till dig. Dubbleringen är full av narcissism och melankoli och en evig önskan om att få undkomma sitt eget jag. Du ruvar över ditt själv.

Hysteri är inget dåligt ord, det rymmer allt det jag intresserar mig för. Galenskapen. Kroppen. Galenskapen kopplad till kroppen. Den egna kraften. Jagförlusten. Lekandet. Läkandet. Oförmågan. Fängelset. Självmedicineringen. Kontrollen. Gränslösheten. En plats att skapa sitt jag på, eftersom man redan blivit fråntaget sitt jag, blivit reducerad till flicka, eller annan slags kropp. Hysterin lyser av kraft. Hysterin strålar av förstörelselusta och egna skapelsemyter. En plats att amputera och leda om på nytt. Något eller någon vandrar i min kropp. Jag är under påverkan. Det är vi alla. Hormonerna vållar stor skada, hormoner är kraftfulla djur, hormoner är en kemiskt kokande kittel. Det var i samband med hormonerna som inträdde i tonåren som jag blev ett oregerligt flickmonster. Jag började självmedicinera med knark.

Ack ack ack nick nick nick.

Jag är hela tiden det senaste ordet jag skrev. Om jag inte minns det senaste ordet jag skrev är jag ingen. Dockan i den mörka andningen tar över. Jag tappar ansiktet, spegelbilden, det skrivna ordet. Flicka i grå askvindar väntar på det gröna förgäves. Var det så du sa Alejandra? Tvånget i att skapa mening i alla de meningslösa orden som aldrig tar slut, tvånget i att skapa reda. Jag greppar efter andra kvinnors show. Du är så jävla högstämd, Alejandra. Du också Clarice. Och du Nina. Du också Yvonne. Jag avundas er som med ett sådant högstämt allvar gör fiktion av er erfarenhet, hur ni använder de noggrant utvalda orden, som skulpturerar fram en värdig staty. Alla dessa scener av förstörelselusta och kvinnor. Döden är inget annat än att mista den ihåliga förtärande förfulande förstörelselusten. Och den vill ni väl inte mista ändå?

Alejandra skriver Solen.

Alejandra skriver att ensamhet är att inte kunna uttala den. Om det stämmer är också natten att inte kunna uttala den, liksom hjältinnans namn inte går att uttala, liksom anti-hjältinnans namn inte går att uttala

liksom ingens namn går att uttala

Och romanskrivandet

att år efter år ägna sig åt romanen

som ingen läser

Skriv inte klart den

gå runt och bär på den som en sten

bara du ser hur den strålar

psykosljuset

Jag har alltid tänkt att det är en gravallvarlig och överdriven sak att säga att man är en beroende, att man tar sig själv och sitt begär på alldeles för stort allvar så, att det inte är sant, att det rent av är lögn att vara en beroende. Så har jag hållit mig borta från ordet beroende. Trots att jag varit beroende i hela mitt liv, jag är trettiofem nu, mitt beroende kan jag inte läkas från, det stannar här, vid skrivandet. Bättre att hålla i en penna. Hugg pennan in i kroppen. På behandlingshemmet tilläts jag inte skriva för det skulle ersätta ett beroende mot ett annat. Om man har ett beroende måste det ersättas. De hade rätt i det. Varför kunde de inte låta mig ersätta det med det enda vettiga, skrivandet? Varför tog ni det enda sunda jag hade? Bättre att klamra sig fast vid Alejandra än att klamra sig fast vid något som dödar. Bättre att göra show av hennes redan utförda död än att faktiskt utföra min egen. Gud vad jag avskyr alla som skulle undervisa mig i beroendets mekanismer, som trodde att man kunde överordna sig beroendet. Det kan man inte. Acceptera dig själv. Fasa ut drogfriheten i etapper. Ersätt. Till slut har knarket förlorat den betydelse och funktion och effekt den en gång hade för dig. För beroendet kommer du aldrig ifrån. Det kan avta i styrka, men det har sina knep för att återigen sätta dig i dess tvångströja. Beroendet är också ett mycket starkt tecken för liv. Beroendet har en riktning, en vilja. Beroendet är motsats till depression. Beroendet vill leva, det vill leva så mycket att det inte ens kan begränsa sig, tygla sig, men leva, det vill det. Det vill mer. Det sätter sig över dig. Det är dubbelt. Det är ju så skönt att vara styrd av ett beroende. Du är en automatdocka. Du är uppfylld av något. Och du måste alltid leva med det som en gång har styrt över dig.

Louise Bourgeois säger: Jag är den sortens person som har lätt för att bli beroende och det enda sättet att stoppa ett beroende är att bli beroende av någonting annat, någonting mindre skadligt. Det som är substitutet är mitt verk.

Alejandras ord befinner sig i en klar natt, någonstans mellan sömn och vaka, mellan rus och nykterhet, meningarna är så klarsynta, som kristaller, slipade.

Alejandras språkliga interiör: Vinden. Spegeln. Dikten. Minnet. Natten. Askan. Solen. Ansiktet.

Och den här födelsedagens o-mödrar fortsätter vara kvinnorna i skvallertidningen jag köpte på OKQ8 vid gruvrondellen i Falun. Jag köpte en kaffe också, fick min fjärde stämpel. Nästa kaffe får jag gratis. Jag passerar övergångsstället. Jag återvänder hem, till skrivandet. Nej, jag ska inte skriva idag. Jag ljuger. De enda gången jag slipper skrivandet är när jag är bakis.

Jag vill läsa dikter av en maskinkvinna, en dockflicka, en döende kvinna, en iskall drottning, så full av smärta att hennes inre förvandlats till likgiltighet.

Att skriva är att befinna sig i galenskap. Det går inte att se klart. Det krävs avstånd för att se klart, du förlorar en del av dig själv eftersom du befinner dig mitt i det. Jag behöver någon att luta mig mot, jag behöver henne: o-modern. Jag behöver dubblera mig själv genom att inta skepnaden av henne, göra henne till språk, låta mig hemsökas av henne, jag placerar henne i rummet, skapar scener. När jag hittat henne kan jag också återvända till min egen text, dubblerad. För med mig har jag hennes skugga, hennes andning, en spegel, förvandlad till docka.

Men en ännu större galenskap är att inte befinna sig i skrivandet. Bara i skrivandet blir mitt eget umgänge med mig själv uthärdligt. Bara i skrivandet (och under påverkan av droger) står jag ut med mig själv.

Essä publicerad i Populär Poesi, dubbelnummer #30-31 2016, kanske i en annan version.

1 note · View note